Drömspel - Bergmancenter
Linn Lönroth Drömspel Några reflektioner kring August Strindbergs drama ”Ett drömspel” och dess inflytande på Ingmar Bergmans filmer ”Smultronstället” och ”Persona” av Linn Lönroth 1 Linn Lönroth ”Strindberg har förföljt mig hela mitt liv: jag har älskat honom, hatat honom och kastat hans böcker i väggen men kvitt honom blir jag inte.”1 Detta skriver Ingmar Bergman som under hela sin karriär lät sin förebilds drömlandskap inspirera och ge form åt stora delar av sitt eget nästan 70-åriga konstnärskap. Verklighetens värld var för August Strindberg mysteriets värld och befriad från naturalismens krav på realism öppnade han ”dörren till fantasins rike”2 där världen var kaotisk och i oordning. ”Jordalivet är, säger Strindberg i sin Erinran, en vemodig, oftast smärtsam dröm. Känslan av livets overklighet är den väsentligaste orsaken till att han ’sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form’.”3 Fantasi, illusioner och drömlandskap bortom verkligheten lockade Bergman och just drömmens värld var ju något han kom att gestalta många gånger om. I sin essä ”Ormskinnet” beskriver Bergman hur han redan som barn ”… då verkligheten inte räckte till” istället började fantisera och underhålla sina kamrater med ”oerhörda historier om mina hemliga bedrifter.”4 Många karaktärer i Bergmans filmer försöker bryta sig loss från verklighetens sterila och tomma tillvaro för att finna livets sanning någon annanstans, bortom den meningslösa verkligheten ”… på platser som ligger i minnet eller i fantasin”5, som Leif Zern skriver i sin bok ”Se Bergman”. Handlingen förflyttas till ett inre rum, ett abstrakt icke-rum som känns igen på dess upplösta och drömlika karaktär, ”där det yttre lämnar plats för drömmar, minnen, aningar.”6 Jag har läst Strindbergs ”Ett drömspel” och försöker i min uppsats fokusera på hur detta drama har påverkat Bergmans konstnärskap. Det var ju i teaterns värld som Bergman fann Strindberg och förutom de fyra teateruppsättningar han gjorde av Drömspelet (varav en för TV-teatern) har pjäsen i allra högsta grad också påverkat hans filmskapande. Bergmans samtidiga teater- och filmverksamhet kom att forma hans utveckling som regissör, som Zern skriver: ”Bergmans egenart som regissör är omöjlig att förstå för den som bortser från detta växelbruk av film och teater.”7 De två konstformerna har förutsatt och påverkat varandra och Zern menar att ”ingen annan filmregissör efter ljudfilmens genombrott har tagit så starka intryck av teatern.” 8 Han blev av Jean-Luc Godard kallad för ”ögonblickets mästare” då han på olika sätt försöker hejda tiden, avbryta fiktionen och få publiken att stanna upp och uppleva filmen som om den utspelar sig här och nu, precis som på teatern. Jag kommer i min uppsats att fokusera på ”Smultronstället” och ”Persona”, två filmer som innehåller referenser till ”Ett drömspel” men skiljer sig i sina sätt att skildra drömlandskap 1 http://www.ingmarbergman.se/universe.asp?guid=9382BA49-EA89-48D2-9AE3-1C3BF39CFAC4&LanCD=SV Smedmark, 1960, s. 113 3 Smedmark, 1960, s. 114 4 Bergman, 1966, s. 7 5 Zern, 1993, s. 96 6 Zern, 1993, s. 96 7 Zern, 1993, s. 83 8 Zern, 1993, s. 59 2 2 Linn Lönroth eftersom estetiken i Bergmans filmer kom att förändras under 1960-talet. Framför allt påminner Strindbergs prolog till Drömspelet, ”Erinran”, om Bergmans konstnärskap: ”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag.” 3 Linn Lönroth Smultronstället ”Smultronstället” från 1957 är nog den av Bergmans många filmer som oftast förknippas med ”Ett drömspel” som Strindberg skrev 1902. Trots att liknande försök till drömsekvenser finns i Bergmans tidigare filmer kulminerade denna estetik i ”Smultronstället” eftersom den, som Maaret Koskinen skriver, ”… var ett försök att med en strindbergskt influerad drömspels-estetik och modernistisk uppbruten berättarteknik strukturera hela filmen som en inre monolog.”9 Tids- och rumsfaktorn är i viss mån upplöst då professor Borg oförhindrat förflyttar sig mellan tid och rum och möter människor från svunna tider: ”… plötsligt öppnas en dörr, och så går man in i sin barndom, och så öppnar man en annan dörr och kommer ut i verkligheten…”10 Bergman berättar i ”Bilder” hur han själv ständigt lever i sin barndom, hur han ”strövar i de skymmande våningarna, spatserar på de tysta Uppsalagatorna”11 och egentligen bara ”avlägger besök i verkligheten.”12 ”Smultronstället” kom ju att gestalta just dessa rörelser mellan olika plan; tid och rum, dröm och verklighet. Isolerad från mänskliga relationer tycks även Isak leva mer i drömmens värld än i verkligheten. Kanske starkast är den scen där han står på verandan, blickandes in i vardagsrummet och som på en teater ser sin barndom spelas upp för honom. Isak befinner sig i fantasier bortom tid och rum där han fritt kommunicerar med människor från sitt förflutna. Inbillningen spinner ut och väver nya mönster: ”en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer", som Strindberg skrev. Men egentligen är det filmens suggestiva mardrömsekvenser som speglar Strindbergs drömlandskap allra starkast, i vilka Isak upplever de mest egendomliga händelserna. Vilsen och förvirrad vandrar han omkring i solblekta och bländande landskap bortom den verkliga världen. Tiden tycks ha stannat på dessa drömlika och ogripbara platser, på öde gator med förfallna hus, och Isak är bortkommen och rotlös. Mardrömmarnas besynnerliga form följer denna ”drömmens osammanhängande men skenbart logiska form” där ”allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt…” I Isaks mardrömmar ”… finns inga hemligheter… ingen lag”, och det är här Strindbergs drömvärld tar sin verkliga form. Den kanske mest omdiskuterade drömsekvensen och som är näst intill identisk den i ”Ett drömspel” är förhörsscenen i Isaks andra mardröm. Det är en förödmjukande scen, både för Isak och för Officeren i ”Ett drömspel”. De blir inkallade till förhör, måste kanske börja skolan igen, måste kanske ställa samma fråga tills de dör, som Officeren bedrövat berättar: ”I höst får jag plats i en skola… att läsa med pojkar, samma läxor som jag själv läst hela min 9 Koskinen, 1993, s. 24 http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=B31C7193-D784-4A94-88F2-98886CF35BFF 11 Bergman, 1990, s. 20 12 Bergman, 1990, s. 22 10 4 Linn Lönroth barndom, hela min ungdom, och nu ska jag läsa, samma läxor, hela min mannaålder och slutligen hela min ålderdom, samma läxor…”13 Det råder en overklig och drömlik stämning och frågorna som ställs är ologiska, oförståeliga, oförklarliga. De båda eleverna svarar fel, anses vara inkompetenta och blir anklagade för att inte ha läst läxorna. ”Beviset är alldeles enligt logikens lagar, men svaret är orätt”14, säger magistern i ”Ett drömspel” och förnedrar sin elev på samma sätt som magistern i ”Smultronstället” förnedrar sin. Isak förväntas kunna läsa texten på svarta tavlan, fastlägga beståndsdelar i ett mikroskop och avgöra tillståndet på en patient. Men bokstäverna är oläsliga, mikroskopet sönder och patienten saknar puls fastän hon lever. Atmosfären är skrämmande och de två eleverna drabbas av förtvivlan. De är eller ska ju bli promoverade, båda två: ”… jag är ju stor, mycket större än de här; jag är fullvuxen, jag har slutat skolan… jag är ju promoverad…”15, utbrister Officeren. Men oförmögna att svara på frågorna anses de ovärdiga sin promotion. De har gjort sig skyldiga till skuld, har blivit inkallade för att mogna och straffet, det blir ensamheten, som Isaks magister säger. Då Officeren i slutet av förhöret blir tillfrågad vad tid och rum är tycks han inte kunna finna någon logisk förklaring, och de kommer överens om att logiken i detta drömlandskap är galen, absurd och meningslös. Den existerar inte eftersom verkligheten inte existerar; de lever i en inbillning bortom tid och rum, där allt är bakvänt och där allt kan hända. Detta skiljer ”Smultronstället” från Drömspelet och Bergmans senare filmer eftersom den stannar kvar i det traditionella berättande Bergman använde fram till 1960-talet. I Isaks värld existerar logiken eftersom verkligheten existerar. Det finns hela tiden en tydlig gräns mellan det logiska och det ologiska eftersom drömmens logik, som ju präglar hela Strindbergs pjäs, får sin form endast i Isaks drömmar i kontrast mot den verklighet han annars befinner sig i. I senare produktion upphör tid och rum helt att existera, dröm och verklighet flyter samman och Bergman för oss allt djupare in i Strindbergs drömlandskap. 13 Strindberg, 1960, s. 57 Strindberg, 1960, s. 62 15 Strindberg, 1960, s. 62 14 5 Linn Lönroth Övergången: 60-talets förändring ”To me real cinematography is very, very close to dreaming […] Think only of the time gap: You can make things as short as you want, exactly as in a dream. As a director, a creator of the picture, you are like a dreamer. You can make what you want. You can construct everything”16 Ingmar Bergman Under 1960-talet började Bergman alltmer lämna den traditionella filmdramaturgi han tidigare följt. Den teatrala formen förändrades och luckrades upp och, inspirerad av Strindbergs kammarspelsstruktur, använde Bergman sig nu endast av ett begränsat antal personer och röster för att abstrahera motiven i filmen; ”Man extraherar bakgrunderna. Man gör ett destillat.” 17, som han själv uttryckte det.”Persona”, till exempel, ”… är ett spel med bara fyra personer. Två finns endast i marginalen. Och av de två återstående är det bara en som talar.”18 Maaret Koskinen beskriver det som en förändring mot en enkel och intim form, ”en uppluckring mot en mer ’öppen’, ’musikalisk’, eller drömlikt upplöst struktur.”19 Denna drömlika struktur talar just för en påverkan av Strindberg och ”Ett drömspel” som ju är uppbyggd med ett liknande upplöst och osammanhängande berättarmönster. Reduceringen och den stilistiska renodlingen finner man även i Bergmans teaterverksamhet under samma tid. Uppsättningen av just ”Ett drömspel” på Dramaten år 1970 gjordes i mycket enkel dekor för att främja publikens fantasi, som Bergman själv kommenterade i en intervju i DN: ” Man ska kunna sätta fram en pinnstol på scenen och säga: ’Detta är världens dyrbaraste stol’ och få publiken att tro det.”20 Leif Zern beskriver i sin recension av teateruppsättningen att ”Tillsammans med scenografen Lennart Mörk har Bergman fullkomligt rensat Dramatens Lilla scen… Väggarna svarta, golvet grått… Resten är ljus, ett ofta gråaktigt ljus som faller jämnt över scenen…”21 Den gråa drömbilden uppnås i både Bergmans teater och film genom att han befriar scenen från rekvisita, från verklighetens materia. Han eftersträvar att”… framställa (den filmiska) världen och skeende i dess helhet som drömlikt (i motsats till, låt oss säga Smultronstället där… drömsekvenserna fortfarande var tämligen väl avgränsade från skeendet i övrigt).”22 Numera föreställer allt och ingenting är. Numera blir ”världen och skeendet i dess helhet som drömlikt”23 där hela filmer tar karaktären av en dröm, ett sken eller en illusion.24 Men det var också i slutet av 50-talet och vid början av 60-talet som Bergman i Sverige blev hånad och kritiserad för just denna bristande realism och objektivitet. Nu efterfrågades 16 Koskinen, 1993, s. 26 Koskinen, 1993, s. 22 18 http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=ED835A7A-1996-4E4F-A5E6-40EF59278FBB 19 Koskinen, 1993, s. 23 20 Skawonius, 70/03/11 21 Zern, 70/03/15 22 Koskinen, 2001, s. 53 23 Koskinen, 2001, s. 53 24 Koskinen, 1993, s. 24-26 17 6 Linn Lönroth realism och dokumentarism, man skulle göra objektiv film om verkligheten; om politiken, vardagen och våldet i samhället. Bo Widerberg var en av de som kritiserade Bergman och tog avstånd från hans estetik för att själv göra mer samhällskritiska filmer. Leif Zern menar dock att Bergmans storhet ligger just i hans extrema subjektivism och att hans försök att ibland närma sig neorealism och andra former av ren verklighetsskildring ger ett stelt och opersonligt intryck. ”Ingmar Bergman har aldrig filmat verkligheten”25, skriver Zern, utan hans ”egenart som regissör står och faller med en extrem subjektivism […] Allt som äger rum utanför hans fantasi töms snabbt på energi.”26 I Bergmans värld, liksom i Strindbergs, har varje ting en symbolisk betydelse. I deras världar sker allt bortom verklighetens logik. 25 26 Zern, 1993, s. 63 Zern, 1993, s. 63 7 Linn Lönroth Persona ”Vad är dikt? […] Ej verklighet, men mer än verklighet… ej dröm, men vakna drömmar.”27 Detta berättar Dottern i ett ”Ett drömspel” då hennes vän Diktaren inte tycks kunna skilja mellan dröm och dikt. Det är som om han upplever verkligheten på nytt, han har kanske varit med om det förut, diktat det, eller till och med drömt det: ”kanske har jag drömt det… eller diktat det.”28 Också Bergman började på 60-talet fråga sig var gränsen mellan dröm och dikt egentligen går. Är också filmdiktning drömmar och illusioner precis som i Strindbergs pjäs? En dikt i bild istället för i ord. ”… jag menar just i ’Drömspelet’, var går gränslinjen mellan dikt och dröm och dikt och dröm och verklighet? Och vad är diktverket eller filmen eller vad du vill annat än drömmar, önskningar, förhoppningar, längtan, plåga?”29 I ”Persona” gestaltas denna sammansmältning av dikt, dröm och verklighet mer än i någon annan av Bergmans filmer. Den osammanhängande och ologiska intrigen som präglar ”Ett drömspel”, där aktindelning saknas och handlingen ”… ersättes av en rad fristående bilder, vilket säkerligen får betraktas som en följd av symbolismens intresse för det osagda, för antydningen och dess mångtydiga övertoner”30, finner vi också i ”Persona”. Leif Furhammar beskriver det fragmentariska och osammanhängande upplägget som ett musikverk som ständigt växlar ”aspekter och utgångspunkter, temata vävs in i varandra, byter plats, vänds ut och in, ändrar förtecken.”31 Gränsen mellan verklighet och dröm, som vi i ”Smultronstället” tydligt kunde avgöra, existerar inte längre då hela filmen tar form av en drömvärld där verkligheten hela tiden ”är på väg att tippa över” 32, som Mikael Timm skriver. ”Tid och rum existerar icke”; det finns alltså ingen början och inget slut, utan allt finns till bortom tids- och rumsgränser, i en inbillning ”som väver nya mönster, av minnen, upplevelser och påhitt”, bortom verkligheten. Skeenden förlängs och förkortas när det passar, till och med sker på nytt, och personer rör sig utan transportsträckor, som Bergman själv skriver i ”Bilder”: ”En sekund ska kunna sträcka sig över en lång tidsrymd och innehålla en handfull repliker utströdda utan sammanhang.”33 Allt följer drömmens skenbara logik. I en värld bortom tids och rum finns det ju inte heller någon begränsning för rörelser i personers karaktär, som Strindberg skriver, då ”personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.” Precis detta mönster följer Bergman i ”Persona”. Logiken är upphävd och skenbar, allt kan hända och allt är möjligt. ”Inbillningen skapar en verklighet, som är giltig i drömmen”34, där händelser, rörelser och dialoger upprepas och dubbleras. De båda kvinnorna växlar karaktär, tar del av varandras själstillstånd, bär varandras 27 Strindberg, 1960, s. 83 Strindberg, 1960, s. 92 29 Koskinen, 1993, s. 26 30 Smedmark, 1960, s. 115 31 http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=ED835A7A-1996-4E4F-A5E6-40EF59278FBB 32 Timm, 1995, s. 116-117 33 Bergman, 1990, s. 55 34 http://www.teosofiskakompaniet.net/Strindberg_Teosofin_MotLjuset_2002.htm 28 8 Linn Lönroth problem och deras identiteter tycks upplösas, flätas samman och blandas ihop. ”Jag skulle nog kunna förvandla mig till du. Om jag ansträngde mig”, säger Alma till Elisabet. Genom att blanda dröm och verklighet och som Strindberg låta personer klyvas, fördubblas, dubbleras och flyta samman liknar filmen ett inre förlopp, en skildring av en inre verklighet snarare än en yttre, som Bergman själv skriver: ”Kan man göra det här till ett inre förlopp? Jag menar antyda att det här är en tonsättning av olika stämmor i samma själs concerto grosso?”35 Dubblett- och dubbelgångarmotiven gestaltar den oregelbundenhet och kluvenhet som råder inuti en människa. Där är logiken, precis som i drömmen, skenbar och overklig. Precis som man kan se de många kvinnliga karaktärerna i ”Ett drömspel” som olika uppenbarelser av en och samma kvinna kan man också se Elisabet och Alma i ”Persona” som två stämmor i en person, som en gestaltning av en splittrad identitet. Medan både Strindberg och Bergman tar oss djupare in i drömlandskapen gör de oss också medvetna om att vad vi ser eller läser är illusioner, drömmar och fantasier. Bergman menade själv att han som regissör antingen är ”… en bedragare eller – i det fall om publiken är med på bedrägeriet – en trollkarl.”36 Genom att presentera sina drömspel välkomnar de båda konstnärerna oss in i illusionen och fantasins värld. Strindberg gör detta genom att i prologen till ”Ett drömspel” förklara att han i sin dikt söker härma drömmens logik där allt kan hända och allt är möjligt. På samma sätt tycker jag att de fragmentariska och snabbt förbiflimrande bilderna som, efter att projektorlampan tänts i början av ”Persona”, rullar genom projektorn och projiceras på filmduken, på något sätt också gör oss medvetna om att detta är fiktion. Vad vi kommer att se är bara är en illusion av rörelse, en synvilla skapad i ett bländverk. En dörr öppnas och vi välkomnas in i det filmiska rummet, in i det magiska drömlandskap där inbillningen spinner ut och väver nya mönster: ”Ljuset stadgas och tätnar. Osammanhängande ljud och korta gnistlikt uppträdande ordfragment börjar droppa från tak och väggar… Bruset ökar i slingrande rörelser och hela ord (osammanhängande och avlägsna) börjar dyka fram likt skuggor av fiskar i ett bråddjupt vatten.”37 Medan vi efterhand dras allt djupare in i filmens handling och illusion tycks istället karaktärerna i filmen genomskåda fiktionen, människans falskspel och konstens bedrägerier: ”… det är en skam, en skam alltihop, det är bara förfalskning, lögn”, säger Alma medan hon gradvis tar över Elisabets roll. Inte långt efteråt är det som om till och med själva filmen inser förfalskningen, då celluloidremsan ser ut att bränna hål i sig själv och en filmisk mask avlägsnas. Fiktionen, de filmiska maskspelen avslöjas och påminner oss ännu en gång om konstens falskspel och osanning. Bergman synliggör det osynliga berättandet, som Koskinen 35 Bergman, 1990, s. 55 Koskinen, 1993, s. 38 37 Bergman, 1966, s. 17 36 9 Linn Lönroth skriver, då ”dessa lager av filmiska hinnor eller teatrala maskspel skulle förbli osynliga – om vi inte på detta sätt påmindes om deras existens.”38 Men efter avbrottet återgår filmen till sitt normaltillstånd. Den filmiska masken sätts på igen och illusionen stabiliseras. Hela ”lifvet är en illusion”39, skrev Strindberg i sin anteckningsbok till Drömspelet, och kanske är det också vad Bergman vill säga med ”Persona”. Det går inte att avbryta illusionen eftersom hela världen är en illusion, en avig och falsk kopia, som Dottern i ”Ett drömspel” säger, där allt föreställer och ingenting är. Verkligheten är upplöst och hela världen är en scen där vi alla spelar roller: ”Världen, livet och människorna äro sålunda endast ett fantom, ett sken, en drömbild…”40 Dottern i ”Ett Drömspel” 38 Koskinen, 1993, s. 231 Strindberg, 1960, s. 112 40 Strindberg, 1960, s. 110 39 10 Linn Lönroth Källor Litteratur: Bergman, Ingmar, ”Persona”, Norstedt & Söner, Stockholm, 1966 och ”Bilder”, Norstedts, Avesta, 1990 Koskinen, Maaret, ”Spel och speglingar, En studie i Ingmar Bergmans filmiska estetik”, Norstedts, Stockholm, 1993 och ”Ingmar Bergman, ’Allting föreställer, ingenting är”, Nya Doxa, Falun, 2001 Smedmark Reinhold, Carl, ”Ett drömspel – Med kommentar, studieuppgifter och förklaringar”, Bonniers, Stockholm, 1960 Strindberg, August, ”Ett drömspel”, Bonniers, Stockholm, 1960 Timm, Mikael, ”Ögats glädje”, Carlsson, Stockholm, 1995 Zern, Leif, ”Se Bergman”, Norstedts, Stockholm, 1993 Internet: Ingmar Bergman, Face to Face: www.ingmarbergman.se http://www.teosofiskakompaniet.net/Strindberg_Teosofin_MotLjuset_2002.htm Tidningsartiklar: Skawonius, Betty, ”Bergman, Strindberg på Dramaten”, Dagens Nyheter, 70/03/11 Zern, Leif, ”En känsla av befrielse”, Dagens Nyheter, 70/03/15 11
© Copyright 2024