Jag sökte Gud och Gud sökte mig”

”Jag sökte Gud och Gud sökte mig”
Jag frågar om man måste tro på Gud
för att vara präst och åter igen är hon
snabb med svaret. Hon hävdar att man
absolut måste ha en stark tro, annars
skulle det aldrig fungera. Hon säger att
det skulle vara hyckleri att vara präst
utan att tro på Gud och hon tror inte
heller att någon skulle klara av det.
Man skulle hela tiden sprida ett budskap som man innerst inne trodde var
en lögn och det skulle aldrig kunna bli
trovärdigt. "Man kan lura sig själv
och omgivningen ett tag, men inte
hela tiden" säger hon.
Det är torsdag eftermiddag och jag är på väg till Bjärreds församling där jag ska träffa Madeleine Körner som har jobbat som präst
sedan 1999 och började arbeta i Bjärreds församling för fyra och
ett halvt år sedan. Hon är prästen som konfirmerade mig och som
hjälpt mig att hitta min tro.
I ett av kyrkans hörn på ett utsmyckat bord står Josef och Maria i stallet, med Jesusbarnet i krubban, omgivna av de vise
männen och hedarna.
Jag öppnar den stora porten till kyrkan och församlingshemmets stora
trädgård. Snön ligger orörd och det knastrar när jag går mot expeditionsavdelningen. En flagga med svenska kyrkans symbol vajar lätt i
vinden. Madeleine möter mig i dörren och hälsar mig välkommen, jag
följer med henne till ett stort ljust rum. Ena väggen är kantad av stora
panoramafönster, och runt om hänger krucifix, jesusikoner och två
stora adventsljusstakar står på ett bastant stenbord vid rummets ena
kortsida.
I en skinnfåtölj sitter Gunnel som är kyrkans musiker, vi hälsar. Madeleine ursäktar sig och förklarar att hon och Gunnel är mitt uppe i
planeringen av julnattens gudstjänst, jag säger att det absolut inte är
någon fara och slår mig ner i fåtöljen mittemot. De bläddrar fram och
tillbaka i psalmboken, antecknar och diskuterar. När dom en stund
senare är klara går Gunnel iväg, hon ska öva vid sitt piano inför nästa
gudstjänst.
Madeleine går och fyller på sin kaffekopp innan hon åter sätter
sig till rätta, och vi börjar prata. Hon berättar att hon inte alltid
varit troende, hon kommer inte från en kyrklig familj så det
föreföll sig naturligast att inte tro på Gud. I tonåren tyckte hon
att allt med Gud och kyrkan bara var strunt, det var först i tjugoårsåldern som hon började tro. "Jag började söka Gud, och
Gud sökte mig" säger hon med eftertryck. Med ett leende på
läpparna talar hon om att hon först varit säker på att hon skulle
jobba med något som hade med Mellanöstern att göra, men
sedan kom prästtankarna. "Jag hade till och med studerat arabiska, läst kurser om politik och religion i mellanöstern, men
så träffade jag min man och han är värmekänslig, då fick jag
lägga de planerna på hyllan" säger hon och skrattar hjärtligt.
När jag frågar vad som är det svåraste med att vara präst blir
hon fundersam och mumlar att det var en bra fråga. Hon tar av
sig glasögonen, biter lite i ena bågen djupt försjunken i tankar.
Hon gnuggar tinningarna och det tar en stund innan hon tar till
orda. Madeleine säger att det svåraste är att hon själv är en stor
del av arbetsredskapet och hela tiden måste utvecklas, hennes
inre måste vara balanserat och hållas i trim. Hon förklarar att
”Det är min plikt att försöka leva på ett sätt som inte skämmer ut kyrkan eller Gud, att försöka
vara en god representant för kyrkan och Kristus ”säger Madeleine Körner i Bergakyrkan
”Det händer ofta att jag har slut på idéer, då frågar jag andra om råd och ber till Gud, då hjälper han
mig”
när hon jobbar med människor inte skapa en mall för hur saker
och ting ska vara, hon måste hela tiden lyssna in Gud, vad är
Guds vilja hur skulle Jesus ha gjort? Hon tillägger att det nog
är många som tror att det svåraste med att vara präst är när
man möter bedrövelse och sorg, men att hon själv inte ser det
så. Madeleine vänder sig mot sina kollegor som just satt sig
för att fika i soffgruppen intill, hon häver upp sin röst och
frågar vad de tycker. Lena som ska praktisera i Bjärreds församling ett år för att sedan prästvigas svarar likt Madeleine.
Hon tycker också att det är svårt när man hela tiden måste
utvecklas. "Det är lätt att få idétorka, man får ju inte ta upp
de ämnen man tycker är roligast så många gånger att det
blir tjatigt" säger hon med ett brett leende på läpparna och
med glimten i ögat.
Vad som är det roligaste med hennes yrke är däremot ingen
svår fråga för Madeleine. Hon säger direkt att det är alla möten med människor, både i glädje och sorg. Att få träffa personer med olika livssituationer som kräver olika slags engagemang. Möter hon människor som har det jobbigt handlar
det väldigt mycket om att vara en god lyssnare, men när hon träffar till
exempel konfirmander som vill diskutera måste hon också lyssna men på
samma gång vara på hugget. "Det är en slags intellektuell utmaning, både
för hjärnan och hjärtat. Det är olika slags engagemang men inte mindre
engagemang i det ena än i det andra. Har man tillexempel med barn att
göra med måste jag hela tiden anpassa språket till deras nivå, att prata om
Gud med ett tillexempel ett dagisbarn är inte lätt. ”För inte så länge sen
var det en fyraåring som frågade mig var Gud bor" Madeleine och innan hon hinner fortsätta frågar jag vad hennes svar till fyraåringen var,
hon tar en klunk kaffe och fortsätter sedan med ett snett leende. "Jag försökte förklara att han finns överallt men att han inte syns, som luften vi
andas.
Men det är inte säkert att en fyraåring förstår det, barn tänker ofta väldigt
konkret. Jag skulle aldrig svara en vuxen på det sättet. Det blir en utmaning att hela tiden pendla mellan olika verbala nivåer, men jag gillar det,
jag tycker att det är roligt med utmaningar!".
”För inte så länge sen var det en fyraåring som frågade mig var Gud bor"
mycket med andra kyrkor, både inrikes
och utomlands. Allting blir så mycket
effektivare när vi samarbetar, inhemska kyrkor vet vilken hjälp som behöv
och det underlättar självklart" säger
Madeleine samtidigt som hon förstrött
bläddrar i en av broschyrerna. Hon vill
också understryka att något som ofta
missuppfattas, främst bland de yngre,
är vad pengarna som samlas in i kollekten går till. "”Pengarna som samlas in i kollekten går alltid till välgörande ändamål utanför församlingen, tillexempel till hjälparbete i Haiti
eller till stadsmissionen. När det är
När jag tar upp att det måste vara väl- konfirmation brukar vi låta konfirdigt jobbigt att ständigt höra om andras manderna föreslå vad pengarna ska
problem och kriser tar Madeleine en
gå till" förklarar hon och sträcker sig
pepparkaka och lutar sig tillbaka. Hon efter pepparkaksburken.
doppar den i kaffet och säger sen att
det självklart är en av de tunga bitarna i Det är genom kyrkoavgiften som
prästyrket, det finns så mycket tragedi- svenska kyrkans medlemmar betalar
er i världen, stora och små men som
varje år som löner, aktiviteter och bygför en enskild människa kan vara en
gandes finansieras. Det är kyrkorådets
katastrof och det får man inte glömma. och kyrkofullmäktigens uppgift att
Hon säger att det är många som söker göra upp en budget, "man har de pengsig till kyrkan för att få hjälp och stöd, arna man har och måste hushålla med
därför blandas glädje och sorg hela
dem, det kostar ju ett par miljoner att
tiden på hennes jobb, det är aldrig bara reparera kyrkor tillexempel".
det enda eller det andra. Hon tycker att
det är bra att hon och hennes arbetsVad tycker du om dina arbetstider?
kamrater har tystnadsplikt. Hon tror på frågar jag och syftar på de många heldess idé även om hon ibland kan önska ger och sena kvällar med gudstjänster
att den inte var fullt så absolut, hade
och konfirmander. Men det är ingenden inte varit det hade många kunnat få ting som stör Madeleine, hon tycker
hjälp snabbare. Men sedan ändrar hon det är okej med varierande arbetstider.
sig och menar att dom som skulle fått Hon trivs med det hon gör och menar
hjälp tidigare kanske inte skulle varit
att arbetstiden inte spelar så stor roll,
redo för det än. Många kommer till
men en förutsättning är så klart att fakyrkan för att prata just för att de kän- miljen är införstådda med detta. "Min
ner till tystnadsplikten, Madeleine tror son Samuel har kunnat vara med mig
att många får kraft och mod att berätta mycket när jag har jobbat med ungdoför fler när de väl berättat för någon
mar och haft gudstjänster. Det är verkmed tystnadsplikt. "Det är viktigt med ligen ingen självklarhet att prästbarn
ett ställe där man kan berätta det värsta blir kyrkliga, ofta är det faktiskt tvärt
av det värsta" säger hon tillslut och går om, men Samuel hade en tro tidigt och
för att åter igen fylla på sin kaffekopp. den utvecklas snabbt. Han fick tid att
fundera och jag tror att det har varit en
När hon kommer tillbaka igen börjar vi stor bidragande faktor till att han har
prata om välgörenhet. Svenska kyrkan en så stark tro idag trots att han bara är
har en internationell hjälporganisation fjorton år" säger hon och jag kan inte
som heter hela världen. Bjärreds förlåta bli att le när jag tänker på den otrosamling har insamlingar för organisa- ligt religionsintresserade Samuel som
tionen, varje år innan påsk och innan
är en god vän till mig..
jul pågår det stora kampanjer. När jag
frågar vad pengarna går till smiter Madeleine iväg igen, hon kommer tillbaka
med en bunt kataloger och broschyrer
som alla handlar om olika kampanjer.
Jag bläddrar och läser lite här och var
om olika projekt, tillexempel om ett
som handlar om att förebygga HIV och
Aids, och om ett som handlar om att
förebygga fattigdom. "Vi samarbetar
Elsa Swärd Brattström
Hon vill också understryka att något som ofta missuppfattas, främst bland de yngre, är vad pengarna som
samlas in i kollekten går till. "Pengarna som samlas in i
kollekten går alltid till välgörande ändamål utanför
församlingen, tillexempel till hjälparbete i Haiti eller
till statsmissionen. När det är konfirmation brukar vi
låta konfirmanderna föreslå vad pengarna ska gå till"
förklarar hon och sträcker sig efter pepparkaksburken.
Det är genom kyrkoavgiften som svenska kyrkans medlemmar betalar varje år som löner, aktiviteter och byggandes finansieras. Det är kyrkorådets och kyrkofullmäktigens uppgift att göra upp en budget, "man har de
pengarna man har och måste hushålla med dem, det
kostar ju ett par miljoner att reparera kyrkor tillexempel".
Vad tycker du om dina arbetstider? frågar jag och syftar på de många helger och sena kvällar med gudstjänster och konfirmander. Men det är ingenting som
stör Madeleine, hon tycker det är okej med varierande
arbetstider. Hon trivs med det hon gör och menar att
arbetstiden inte spelar så stor roll, men en förutsättning är så klart att familjen är införstådda med detta.
"Min son Samuel har kunnat vara med mig mycket när
jag har jobbat med ungdomar och haft gudstjänster.
Det är ju verkligen ingen självklarhet att prästbarn blir
kyrkliga, ofta är det faktiskt tvärt om, men Samuel
hade en tro tidigt och den fick utvecklas. Han fick tid
att fundera och jag tror att det har varit en stor bidragande faktor till att han har en så stark tro idag trots
att han bara är fjorton år" säger hon och jag kan inte
låta bli att le när jag tänker på den otroligt religionintresserade Samuel som är en god vän till mig.