1. No category

Robert
Nettarp
När fotografen Robert Nettarp oväntat dog, endast 32 år
gammal, var han redan en stjärna i modevärlden. Hans
provokativa bildspråk ifrågasatte skönhetsidealen och rörde
sig ofta i konstens gränsland. Nu visas hans fotografier
retrospektivt i en stor utställning i Borås.
bild robert nettarp text natalia kazmierska
fotografisk tidskrift | 20
p
21 | italienska
no 6/2011
Milk,
Amica
»Jag minns fortfarande skräcken och
fascinationen som den där bilden väckte hos
mig när jag såg den första gången.«
E
n misshandlad flicka, hon ser
inte ut att vara mer än 13–14
år, med hålögd blick, blåtira
och strypmärken runt halsen.
Jag minns fortfarande
skräcken och fascinationen
som den där bilden väckte
hos mig när jag såg den
första gången i slutet på
1990-talet. I dag har Åse beautiful pain publicerats
och ställts ut vid flera tillfällen, senast på Fotografiska 2010.
Men den väcker lika starka känslor nu som för
tio år sedan.
På den tiden dök våldet och smärtan ofta upp
i den unge fotografen Robert Nettarps foton.
Modeller uppklämda mot glasrutor, kvinnor som
hängdes på köttkrokar i slakthallar och män som
kvävdes i genomskinlig plastfolie. Fångade och
instängda, nästan som om de försökte ta sig ut ur
sitt eget skinn.
Att det egentligen inte var på riktigt, var en del
av hela grejen.
Fotot av den blåslagna tjejen är kanske ett av
Nettarps mest kända verk, och på många sätt
typiskt. Inte bara för att modellen var väldigt ung
– som de ofta också var – utan för att bilden var
hårt retuscherad.
Den dök upp i ett modereportage med titeln »Skikt«, som publicerades i den ambitiösa
modetidningen Bibels näst sista nummer, kring
millennieskiftet. Formgivaren Stefania Malmsten,
som då var ad på Bibel, minns att Robert Nettarp
var extremt entusiastisk inför jobbet.
– Han ringde mig flera gånger om dagen i
veckor med olika idéer. Det var som att han hade
miljoner bilder i huvudet som han hade svårt att
uttrycka i ord. Han skulle ha alla de hetaste modellerna just då, det skulle bli många sidor. Han lade
hela sitt arvode på att hyra en speciell van för att
kunna plåta on location. Sedan gjordes alla bilderna i studio och framför allt i efterarbetet. Några
av bilderna var fantastiska. Några valde vi att inte
publicera, säger hon.
Till slut bestämde Bibel i samråd med Robert
och stylisten att publicera en variant av bilden
UK passport no age. Två unga engelska modeller på
vift, fotograferat för svenska Bibel. Om man tittar noga
i deras pass kan man läsa att de bara var 14 år gamla.
Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på
»pedofiltrenden«.
Adina loves Lao, engelska Rank (motstående sida).
där den retuscherade misshandeln var något
mer dämpad. För flickan hade förstås inte fått
spö i verkligheten. Blåmärkena målades dit i
Photo­shop.
I dag passerar alla bilder en dator, oavsett om det
är privata semesterfoton som läggs upp på Facebook, eller stylade scener i glansiga magasin.
Men på den tiden var digital retusch inte
något självklart, snarare ett statement, berättar
Stefania Malmsten. Hon menar att det fanns två
paralleller på 90-talet. Dels Heroin Chic, en sorts
realism med osminkade modeller och gör-detsjälv-styling.
– Samtidigt kom de som började jobba med re­
tusch och perfektion, som Inez van Lamsweerde och
Vinoodh Matadin, och i Sverige Camilla Åkrans och
Robert Nettarp. Kanske höll de på med samma sak –
ett ifrågasättande av vad skönhet är, säger hon.
Flera av Robert Nettarps jobb för Bibel väckte
starka reaktioner i svenska medier, till exempel ett
som handlade om två unga engelska modeller på
vift. På en av bilderna höll de upp sina pass mot
kameran, och om man tittade noga kunde man
läsa att de bara var 14 år gamla.
Bilden kom att lyftas fram som ett exempel på
»pedofiltrenden« i en debatt som rasade sommaren 1998, minns Stefania Malmsten.
– I efterhand kan jag se det som att det som var
mest upprörande för våra kritiker var mode i sig.
Och det tror jag Roberts bilder bidrog till. Hans
starkaste bilder har det som de bästa modefotofotografisk tidskrift | 22
23 | no 6/2011
»Genom att själv posera kunde han få modellerna att
göra absurda saker. Lägga sig på en kopierings­apparat,
stoppa råa ägg i uppspärrade munnar...«
[från vänster]
Naked head, lots of thoughts, svenska Bibel
grafierna har, det som gör mode intressant. Ett spel
med yta, någonting skamlöst och otydligt.
Horse, franska Vogue
Shaking girl, svenska Bibel
Robert Nettarps tidiga bilder publicerades först i
Nöjesguiden, i början av 90-talet. Då fotade han
mycket svartvitt, ofta porträtt på unga människor.
Genombrottet kom några år senare när han uppmärksammades för sin egendomliga, datamanipulerade surrealism.
När Robert hastigt och oväntat gick bort 2002
hade han redan hunnit arbeta för internationella
magasin som amerikanska Nylon, brittiska Sleaze
Nation, till och med prestigefulla italienska Vogue,
som av många modefotografer anses vara kronan
på verket under en framgångsrik karriär. Dessutom
hade han gjort reklamfilmer och kampanjer för
märken som Hugo Boss och Diesel, samt belönats
med flera fina utmärkelser.
fotografisk tidskrift | 24
stjärnan även levde intensivt och rastlöst som
människa, och drogs in i »spiralen av stress, press,
fest, krav, resor, glamour, extravagans och till sist,
en destruktivitet, som slogs med hans livsglädje
och kärlek till hem och familj«.
Robert hade precis fått barn, en liten son som
hunnit bli sex månader, och flyttat ihop med
flickvännen i en tvåa på Gärdet i Stockholm, när
det hände.
Som alltid när omsusade människor försvinner florerade många rykten om hans död. Men
sanningen var att han avled ensam i soffan framför
tv:n en kväll, just hemkommen från ett jobb i Paris,
på grund av en långt gången lunginflammation.
Agenten Lena Gullberg berättar att han hade
varit jätteförkyld länge, men ändå jobbat hårt utomhus i Paris-kylan. Nej, missbruksproblem hade
Robert inte, slår hon fast. Även om det förekom en
hel del festande i modevärlden.
– Framför allt lyssnade han inte på sin kropp,
han var inte den som stannade hemma från jobbet
och vilade för att han hade ont i magen. Det var full
fart hela tiden.
Dödsfallet kom som en chock, för hans närstående, men också för den svenska modevärlden.
Här hemma hade Robert Nettarp blivit omtalad
som en rockstjärna, en vild och orädd naturbegåvning. Lena Gullberg, nu på byrån Camera Link
blev hans agent vid 90-talets mitt och var med på
många plåtningar. Hon beskriver honom som en
gränsöverskridande kreatör, som kunde entusiasmera hela teamet. Genom att leva sig in i rollerna
och själv posera kunde han få modellerna att göra
absurda saker. Slicka på glasrutor, lägga sig på en
kopieringsapparat, slita sitt hår, klättra på sjukhussängar, stoppa råa ägg i uppspärrade munnar…
– Robert hade otroligt mycket energi. Ville
han att modellerna skulle stå på knä så stod han
också på knä. Han fick på så sätt folk att slappna
av, tycka att det var helt okej och roligt att göra
allt det där eftersom han också deltog. Det blev
25 | no 6/2011
alltid bra stämning på plåtningarna, berättar Lena.
Hon ger ett exempel på hur hans fantasi kunde
fungera: vid ett tillfälle föreslog hon att han skulle
prova att plåta ett stilleben med skor.
– Då gick han iväg och köpte de dyraste Armaniskorna han kunde hitta på NK. Sen tände han eld
på dem, och plåtade av. Man skrattar nästan så man
gråter när man tänker på det – tanken var ju att man
skulle sälja in skorna! Men det var så med honom,
han tänkte alltid annorlunda och var aldrig rädd för
att experimentera, säger Lena Gullberg.
– Det är därför det inte känns gammalt när man
tittar på hans bilder idag. De funkar fortfarande, för
Robert var så modern och före sin tid.
I en minnestext som publicerades i Dagens Nyheter
strax efter Robert Nettarps död (8/6 2002) beskrev
journalisten Claes Britton hur den unga foto­
Hur långt han hade kunnat gå om han levt vidare
vet förstås ingen. Mycket tydde på att Robert Nettarp under de sista åren var på väg någon annanstans, mot ett friare skapande.
»Jag är ju i grunden modefotograf, men på
senare tid har jag också börjat få idéer till konst­
bilder. De flesta konstfoton består i dag av lite
trista stilleben eller installationer, men jag vill
dra in människor i bilderna och utföra dem på
ett sätt så att man irriterar sig på dem« sa han till
exempel i en intervju, bara några månader innan
han gick bort.
De senare projekten lutade mycket riktigt åt det
konsthållet. Ofta dök komplexa frågeställningar
kring föräldraskap in i bilderna.
I andra fall tog han upp kontroversiella ämnen,
som i reportaget »Plastic surgery« i tidningen
Nylon, där han lät modellerna tänja ut skinnet i
ansiktet med händerna, som en kommentar till vår
tids plastikindustri. Med bilden på den mörbultade
flickan i Bibel-reportaget ville han sätta fokus på
kvinnovåld – utan att någon egentligen skulle
vara offer.
I den stora retrospektiva utställningen som visas
på Abecita konstmuseum i Borås i höst kan man
även se hans första egna riktiga konstprojekt –
som bara visats offentligt vid ett tillfälle tidigare
»Det här måste vi smiska upp«,
sa han alltid. Det betydde att bilden
skulle förbättras digitalt.«
– bildserien Erskine, inspirerad av den berömda
arkitekten. Här flyter människor omkring som
akvariefiskar i vattenfyllda villor.
Hurt plastic boy, engelska Rank
Åse Beautiul pain, svenska Bibel >
Men varifrån kom egentligen dessa mörka, skruvade stämningar i Robert Nettarps verk? Bakom
de fördragna rullgardinerna i en studio i Vasastan
hittar jag den saknade pusselbiten.
Här sitter nämligen Robert Nettarps egen
retuschör – Jenny Stigsdotter. Det var hon som
bearbetade i stort sett alla hans bilder, ända
fram till det sista Paris-jobbet som han lämnade
ofärdigt efter sig.
Jenny hade precis fått bilderna, som fotats för
tidningen Elle. De bestämde med Robert att ses igen
efter veckoslutet och diskutera retuscheringen.
Samma helg gick han bort.
– Det sista jobbet han gjorde var faktiskt väldigt vackert. Det hade en ljusning i sig. Modellen
gick omkring längs med Seine och dansade. Det
var inte så mörkt och dystert, inte så »dark and
twisted« som Robbans bilder ofta brukade vara,
säger Jenny Stigsdotter.
Något år efter hans död startade hon egna
företaget La Machine, specialiserat på avancerad
digital bildhantering, tillsammans med kollegan
Matilda Persson. Deras lokal vid Vanadisplan är
mörklagd för att inte störa det färg- och ljuskänsliga arbetet vid dataskärmarna.
När Jenny och Robert träffades i slutet på
90-talet jobbade hon på en reprofirma på Södermalm. På den tiden var bildretuschering fortfarande ovanligt i Sverige. Utomlands hade det börjat
bubbla kring den nya tekniken – mac-datorerna,
photoshop-verktyget och det be­händiga ritbordet
– som gjorde det möjligt för vem som helst att
manipulera bilder digitalt.
Tidigare hade bara stora studios haft råd med specialutrustningar och otympliga Quantel-maskiner.
Jenny minns att hon och Robert satt tillsammans framför hennes dator i timmar och expe-
rimenterade med extrema retuscher, försökte
få fram den plastiga huden och de måleriska
ljussättningarna – det som sedan skulle bli den
typiska »Nettarp-stilen«.
De gjorde något nytt, och radikalt.
Många var fortfarande skeptiska till att behandla fotografi på det viset. Folk var till och med
frågande när de levererade bilderna på en dvd –
man var ju van vid att få en färgkopia monterad
på en pappskiva med plastfilm klistrad ovanpå.
– Det var få som förstod vad vi höll på med då.
»Retusch, det är väl att ta bort finnarna i pannan?«. Ungefär där stod Sverige när vi drog igång,
berättar Jenny Stigsdotter.
– Just där och då hade jag inte heller någon
aning om att vi gjorde något stort. Man satt i sin
bubbla, och kände bara – varför har alla så svårt
att acceptera det här? Jag var hungrig, nyfiken,
ville lära mig och hade tålamod nog att sitta still
vid skärmen hur länge som helst. Och Robert
hade enorma idéer och visioner. »Det här måste vi
smiska upp« sa han alltid.
Smiska upp – det betydde att de skulle göra
bilden bättre digitalt.
Jenny beskriver sig som en hantverkare som
kunde realisera Roberts bildvärld. Han satt ofta
bredvid henne vid datorn och tittade på när hon
arbetade, gav lite direktiv. Vanligen pratade han
i telefon under tiden, gjorde redan planer inför
kommande projekt.
Hon nämner ett tillfälle när han hade köpt en
splitterny bmw, som han tänkte använda för att
övningsköra. Efter några veckor fick han för sig att
de skulle »smiska upp« bilen i ett modereportage
för tidningen Rank.
Han ville linda in den i plast, liksom mumi­fiera den.
– Det var typiskt honom. Det var som om han
ville att saker alltid skulle brytas ner. Människor,
vackra ting, lyxprodukter. Allt skulle liksom slås
fotografisk tidskrift | 26
27 | no 6/2011
»Det fanns en dyster estetik i mig. Hur
bra kunde man egentligen göra strypmärken?
Det var bara intressant.«
[från vänster]
Kiara Haute Couture, italienska Amica
Two boys undressed, svenska Plaza
Robert Nettarp fotograferad av Mattias Edwall
sönder. Det fina fick inte vara för fint, saker i djupet
skulle tvingas upp till ytan. Ytan fick inte ta över,
säger Jenny Stigsdotter.
Många bilder fotades just bara för att de skulle
retuscheras rejält i efterhand. Det var inte ens meningen att någon skulle se dem innan de jobbats
igenom grundligt i datorn.
Jenny tar fram sin laptop, där en stor del av deras
verk sparats, och visar ett foto på en brinnande polisbil. Egentligen var det en vanlig tråkig Volvo som
de tände eld på. I en annan bild, en av Roberts mest
berömda, sprutar en halvnaken modell mjölk ur
munnen. Fast från början blåste hon ut cigarettrök.
Mjölken klipptes in efteråt.
Den minderåriga, blåslagna »Åse« från Bibelreportaget är ett annat exempel. Idén med blåmärkena kom de på först i arbetet med retuscheringen,
berättar Jenny:
fotografisk tidskrift | 28
– Vi provade oss fram – hur skulle det vara
om man la en blåtira här? I dag skulle jag aldrig
göra så att en stackars 13-årig New Faces-modell
såg misshandlad ut på bild. Men då kom jag från
Konstfack och var en svartklädd människa som gillade att rita folk med avhugget huvud (skratt)! Det
fanns en dyster estetik i mig, som gjorde att det
inte var någon gräns att kliva över. Hur bra kunde
man egentligen göra strypmärken? Det var bara
intressant.
De lät till och med en kollega slå sig själv på
armen, så att Jenny skulle få se hur ett blåmärke
egentligen såg ut. Nyfikenheten drev dem ständigt
vidare.
Helst visar retuschörer inte bilder »före« och
»efter«, förklarar Jenny. Ser det bra ut så är det en
bra bild – oavsett hur den är gjord. Men jag får
ändå se ett exempel, ett fotografi av en man som
29 | no 6/2011
står med en bebis i famnen, i ett nedklottrat kök.
Egentligen är bilden uppbyggd i flera lager,
visar det sig. Jag blir faktiskt förvånad när jag ser
att köksluckorna lyser rena och vita på originalet,
alltså det som Robert egentligen fotade.
Även tidigare manipulerade ju fotografer sina
bilder, i mörkrummen. Att köra foton genom
Photoshop sågs däremot länge som något fult i
branschen. Än i dag är retuschering ett negativt
laddat ord, ofta associerat till anorektiska smalhetsideal. Få tänker på hur mycket arbete det ligger
bakom exempelvis färgtoner och ljussättning,
menar Jenny.
– Men jag kan börja längta efter när man kan
skita i att retuschera händerna. Folk tror att vi
lägger tid på att göra modellerna smala – de skulle
veta hur mycket arbete det ligger bakom händerna.
De ska vara helt perfekta idag, eleganta, som en
sval handske.
Jenny visar en av Roberts bilder, där några unga
pojkar står mitt i en eldsvåda. Visst hade man kunnat göra lågorna snygga direkt i datorn – men det
hade inte blivit lika rått, förklarar hon.
Istället tände de helt enkelt eld på en utskrift
och fotade av den. Effekten blir trots allt en annan
när något verkligen brinner på riktigt.
För det svåra är inte att göra felfria bilder i
Photoshop – det konstnärliga ligger i att strunta
att göra vissa saker, förklarar Jenny. Stoppa sig själv
i tid, och lägga energin på rätt ställe.
– För Robban var inte fingrarna det viktiga. Att
modellerna skulle se snygga och aptitliga ut, det
var inte relevant överhuvudtaget. Jag kan titta på
gamla bilder som vi gjorde och upptäcka att vi inte
ens har brytt oss om händerna! Men vad händer i
ansiktet? Jo, hon brinner upp. Eller biter på en isbit.
Det var det viktiga, idén och tanken.
I dag arbetar Jenny Stigsdotter med flera andra
framstående modefotografer. Men hon saknar
någon som vågar ta ut svängarna så mycket som
Robert Nettarp gjorde. Rädslan för att gå miste om
stora reklamkonton och förlora viktiga annonsörer
på redaktionerna spelar förmodligen in. Den galna
hängivenheten får stå tillbaka för det snygga. Bara
de mest framstående fotograferna, som inte har
något att förlora, vågar strunta i att retuschera armbågar, eller ta sig friheten att lämna modellernas
händer fnasiga och röda.
Borde inte hennes namn stå bredvid Robert
Nettarps under de hyllade och nyskapande reportagen som de gjorde tillsammans för tio år sedan?
undrar jag.
Nej, på den punkten är Jenny Stigsdotter
bestämd. Det var inte hon som skapade bilderna.
Vem som målade väggarna på Moderna museet är
inte viktigt – det är ju arkitektens verk. På samma
sätt känner hon inför modebilderna.
Inte heller i tidningarnas modereportage brukar
retuschörerna få en byline, fast deras jobb numera
kan vara lika viktigt som stylistens, eller någon
annan i teamet.
– Men det är först nu i efterhand som man har
fått lite erkännande och respekt för det vi ändå
åstadkom på den tiden. Folk kan säga »det var ju
du och Robban som började jobba på det här sättet
i Sverige« – och det känns ju grymt.
Fotnot: Utställningen med ett 60–tal av Robert Nettarps
bilder visas på Abecita konstmuseum i Borås till den
29 januari 2012.