BALANS nummer 12/2012 regeringen, FAR och Svensk Näringsliv har jag kommit fram till en kompromiss, som innebär obligatorisk byrårotation efter 14 år, men begränsat till finansiella institutioner – det är ju dessa som haft störst problem under finanskrisen! Ett tänkbart alternativ är den linje som den liberala gruppen föreslår i rättsliga utskottet, det vill säga rotation efter 14 år och att en upphandling ska göras under denna period. Var vi landar efter förhandlingar med kommissionen och medlemsländerna är svårt att säga. Men jag tror att det blir svårt att undvika byrårotation. Vem som ska sköta tillsynen av revisorerna är en flitigt återkommande diskussion. Den liberala gruppen är anhängare av att ge den europeiska tillsynsmyndigheten ESMA dessa uppgifter. Kritiken mot ESMA brukar vara att de har allt för begränsade resurser för att hantera alla sina uppgifter. I det aktuella fallet diskuteras även om ESMA har rätt kompetens. Kay Swinburne har i Ekonomiutskottet föreslagit EGAOB (en expertkommitté under kommissionen) i stället för ESMA. I mina kontakter med ESMA hävdar de emellertid att de har tillräckliga ekonomiska och personella resurser för att hantera dessa nya uppgifter. Det övertygar mig om att ESMA klarar av sitt nya uppdrag. Att återskapa en del av det förtroende som gått förlorat i finanskrisen är viktigt. Kvaliteten i revisionstjänsterna måste åter bli fokus för debatten. Konkurrensen mellan ”de fyra stora” måste bli större. Bättre självreglering är en del av detta, men nu svänger pendeln kraftigt åt regleringshållet. Fler och strängare regler är att vänta. Jag kämpar för att hålla emot detaljregleringen, men det känns ibland som att jag är en röst i öknen. Olle Schmidt är europaparlamentariker (FP) och den liberala gruppens förhandlare i Ekonomi utskottet när det gäller EUs nya revisionspolitik. a Debatt: 3:12-reglern per h börjesson svarar: 3:12-reglerna hämmar tillgången på riskkapital 3:12-debatten i Balans har missat de viktigaste problemen: inlåsningseffekter, minskad tillgång på riskkapital och tung administrativ börda för företagen. Det skriver Per H Börjesson i en replik. Med intresse har jag noterat debatten om 3:12-reglerna i Balans. Den har fokuserat på vilka som tjänar på de nuvarande reglerna, men jag menar att det finns andra aspekter som är mycket viktigare. Fåmanslagarna (3:12-reglerna) tillhör de mest komplexa och krångliga i det svenska skattesystemet. Ingen som startar ett svenskt fåmansbolag kan förutse hur stor skatten blir när bolaget en dag ska säljas. Skattesatsen beror på lönesummor, statslåneräntan, sparade uppskovsbelopp, basbeloppet med mera och varierar från 20 till 57 procent beroende på alla dessa faktorer. Utöver det osäkra skatteläget hämmar 3:12-reglerna tillgången på riskkapital för nya företag, eftersom de leder till inlåsningseffekter. En fåmansföretagare betalar skatt på löneuttag, som alla andra löntagare och, för att ta utdelning, måste bolaget först betala bolagsskatt, som alla storföretag. När företagaren efter 20 eller 30 års arbete därtill ska betala 20, 37, 43 eller 57 procent på själva försäljningen av bolaget känner de som 60 drabbas av de högre skattesatserna att det är orättvist. Effekten blir då att man arbetar vidare med bolaget i stället för att sälja det. Det innebär att Sverige i stället för att få affärsänglar, som med kapital, kunnande och kontakter kan hjälpa nya företagare, får allt äldre företagare. 25 procent av alla svenska företagare är 40-talister och den stora utförsäljningsvåg som det har spekulerats om har aldrig inträffat, för många av dem fortsätter att driva sina bolag. Dessutom innebär 3:12-reglerna att de som faktiskt säljer sina bolag måste vara passiva i fem år för att få tillgång till kapitalet för att göra nya investeringar i onoterade bolag. Ett avskaffande av 3:12-reglerna skulle därför öka tillgången på riskkapital i Sverige, vilket skulle få stora positiva effekter på arbetstillfällen då kapitaltillgången för nya företag som behöver ett mindre kapital i dag är mycket begränsad. de krångliga 3:12-reglerna att svenska fåmansföretagare måste ta hjälp av bokföringsbyråer, revisorer och advokater för att varje år bland annat fylla i K10-blanketten och beräkna uppskovsbelopp. Under planeringen av en eventuell försäljning blir det ännu mer arbete för dessa specialister. För att komma runt 3:12-reglerna lockas många företagare att Inte minst innebär göra avancerade utländska skatteupplägg som i många fall inte fungerar och alltid ger mycket stora kostnader i den löpande förvaltningen av utlandsuppläggen. De stora vinnarna på 3:12-reglerna är därför konsulter som dessutom ofta med stora lönesummor kan utnyttja den förmånliga utdelningsbeskattningen för egna uttag. Att minska regelkrånglet för småföretagare har varit en politisk målsättning under många år. Ett avskaffande av 3:12-reglerna skulle vara ett stort steg i detta arbete. Sammanfattningsvis är 3:12 reglerna orättvisa då de särbehandlar fåmansföretagare, minskar tillgången på riskkapital och ger en stor regelbörda för mindre företag. Det kan inte heller vara rimligt att börsspekulanter som behåller aktier i några mikrosekunder alltid får 30 procents beskattning när ett antal fåmansföretagare som utvecklat sina företag under en hel livstid får 57 procent i skatt. Per H Börjesson är VD på Investment AB Spiltan.