1. No category

Betlehem 18 maj 2010
Checkpoint 300
Kära vänner! Jag vet att många av er undrar vad det egentligen är jag gör i Betlehem,
rent konkret. Exakt vad gör vi? En av huvuduppgifterna heter Checkpoint 300. Hit går
vi fyra dagar i veckan, kl. 04.45.
Tänk er en stor och dåligt fungerande
säkerhetskontroll på en flygplats,
som konstant är underbemannad, där
personalen vare sig talar svenska
eller engelska utan stundtals skriker
ut order på ett språk som du aldrig
har lärt dig. Tänk dig också att dem
du köar med saknar allt vad svensk
ködisciplin heter.
Så ser vardagen ut för alla de
palestinier som bor i Betlehem och
som pendlar in till Jerusalem varje
morgon.
Checkpoint 300 är en av de
största vägspärrarna på Västbanken.
Den är som en gränsövergång med
metalldetektorer och ID-kontroller.
Vi följeslagare kommer hit för att
övervaka morgonrusningen då 2 000
personer ska igenom.
När vi kommer hit en kvart före
öppning, kl 04.45, är kön redan
överfull. Mellan 700 och 1 000 personer står då och väntar. För dem sist
i kön tar det ungefär två timmar att
komma igenom. De längst fram i kön
har dock väntat redan sedan klockan
två på natten. Varje timme på andra
sidan muren måste användas effektivt. Före kl. 19 måste alla vara
tillbaka.
Trängseln är obeskrivlig. Palestiniernas kökultur är så långt ifrån
den svenska som möjligt. Blyg- Två timmar är den genomsnittliga väntetiden på morgonen.
samhet lönar sig inte. Armbågar man
De israeliska vakterna i sin tur är konstant
sig inte fram förlorar man sin plats. Att tränga
sura och nonchalanta. Flera av dem är unga
sig är obegripligt nog socialt accepterat. Om du
värnpliktiga tjejer. De avskyr sina uppdrag.
lyckas klättra på ställningarna så att du komHopsjunkna som potatissäckar sitter de i konmer längre fram i kön blir du visserligen uttrollbåsen med fötterna i vädret och skriker åt
skälld, men du blir inte straffad, du blir inte
palestinierna på hebreiska.
tillbakaskickad. Kön påminner en om hur det
Det är svårt att i enkla ord beskriva hur det
var att köa till matsalen när man gick i skolan.
ser ut på platsen. Men första gången man ser
Om man kunde så trängde man sig.
trängseln är det chockerande. Kön upp till för-
sta vändkorset kantas av
ett galler på båda sidor.
När männen packar ihop
sig innanför gallret – det
är bara män i kön –
förvandlas de från fria
män till fångar. Mycket
obehagligt.
Efter några veckor
har man dock vant sig.
Dels vet man att palestinier alltid packar ihop
sig när de köar, dels blir
man tyvärr avtrubbad.
Även detta är obehagligt
att konstatera. Det är tur
att vi därför också ofta tar
emot besökare till vägspärren så att man får en
påminnelse om vad som
egentligen är normalt.
Är man duktig på att klättra kan man komma före i kön. Foto: EAPPI.
För det finns inget
normalt alls över Checker vad som skulle hända med Solna om nästan
point 300. Mellan Betlehem och Jerusalem är
90 procent av dem som bor där men jobbar i
det bara omkring en mil. Samhällena sitter
Stockholm plötsligt skulle vara tvungna att
ihop ungefär som Solna och Stockholm. Men
söka jobb hemmavid.
mellan dem finns en mur som gör att bara de
Häromdagen fick jag en fråga av en isramed tillstånd har rätt att komma in i Jerusalem.
elisk soldat som undrade vem jag var.
För att få arbetstillstånd måste man vara
–Vi är här för att övervaka vägspärren,
över 35 år, gift och ha barn. I Betlehem med
svarade jag.
omnejd bor ungefär 140 000 personer, men
–Varför det? Det har väl inte varit några
bara något tusental har rätt att resa in till Jerproblem här idag?
usalem. Före det att muren sattes upp kunde
Hon var väl helt enkelt inte där klockan
alla röra sig fritt mellan städerna. Idag är det
två på natten då de första ställde sig i kö.
bara omkring 10–15 procent av dem som tidigare arbetade i Jerusalem som kan göra det.
Muren har på så vis brutit av en av BetStefan
lehems viktigaste länkar för försörjning. Tänk
Läs mer om Betlehems ekonomiska problem: ”Betlehems
borgmästare: Kristna emigrerar på grund av ockupationen” på
www.stefanolsson.nu.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna
Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel
(EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis
av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den
vidare, var vänlig kontakta mig och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna
Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
E-post: [email protected]