1. No category

HOBURGSBLADET
Nr 2
Utgivet av Hoburgs hembygdsförening
År 2012
Till alla våra medlemmar!
Länge undrade jag om den omtalade växthuseffekten hade slagit till direkt. Knappast en enda frostnatt i Öja när vi var framme i slutet
av november. Helkonstigt, men nu har vi fått vinter och det ordentligt. Så då kan vi kanske se framtiden an lite lugnare.
För några veckor sedan var jag i Havdhem och gratulerade vår grannförening som fyllde 60 år. Visst, vi är betydligt äldre som förening, men de har ju ändå en hel del - som jag kunde förstå framgångsrika - år bakom sig. Liksom Hoburgs hembygdsförening täcker
Havdhems hembygdsförening fem socknar. De har Havdhem, Grötlingbo, Näs, Hablingbo och Silte. Man kunde förvänta sig Eke
också, men den relativt lilla socknen startade minsann en egen något år före Havdhem, och den lever i högönsklig välmåga idag.
Hedervärt.
Det hölls en del tal vid jubileet och det som Ulf Olsson, prästen i Havdhem, talade om var tänkvärt. Han påpekade att vi kan ha olika
hembygder, en där man är uppvuxen, en där man bor, en där man vistas ofta på fritiden, en där ens förfäder kom från, en där man
kanske vistades mycket som barn. Alla är platser, som man har olika känslor för. Där tror jag att vår hembygdsförening kan vara
typisk. Vi kan nog ha medlemmar av alla de här orsakerna – och naturligtvis är alla lika goda medlemmar.
Jag hälsade i mitt tal ”havdhemmarna” välkomna till vårt jubileum framöver, och tänkte för mig själv att det ännu är långt, långt dit.
Men det var nog en förflugen tanke. 2018, alltför snart är vi där. Till dess får vi i styrelsen jobba på att utveckla verksamheten till
medlemmarnas bästa.
Det här numret av Hoburgsbladet har Landskap i förvandling som tema. I dagarna påbörjas grävningen för fibernätet i bygden, det
som skall binda samman oss ännu snabbare och säkrare med omvärlden. Vi tycker att det då känns lämpligt att se tillbaka på förändringar som har skett i vår bygd ungefär från den tid då vårt Bottarve var en aktiv gård fram till den här senaste förnyelsen. Jo då vi
vet, vi härmar efter Gotlands hembygdsförbund som har kopplat sina aktiviteter nästa år just till samma tema, men vi är ju en del av
dem.
Jag och styrelsen tillönskar er alla en trivsam jul-och nyårshelg!
Kerstin Jonmyren Ordförande
Inbjudan till årsmöte
Hoburgs hembygdsförening håller årsmöte söndag 3 mars 2013
i Vamlingbo bygdegård.
Kl 12 bjuder vi på middag med soppa och smörgås.
Kl 13 startar årsmötesförhandlingarna.
Kl 14 En barndomsdröm går i uppfyllelse – att få resa över
Nordatlanten och få se Frihetsgudinnan från sjösidan så som
emigranterna gjorde. Eva Kinnander, Visby, berättar och visar
bilder.
Varmt välkomna gamla och nya medlemmar!
Anteckna datum! Vi kallar endast på detta
sätt till årsmötet.
Tack och upptakt
Kristi Himmelsfärdsdag 9 maj 2013 kl 16
planerar vi en gemytlig träff vid Bottarve.
Då är alla välkomna, alla ni som under 2012 på något sätt hjälpt
till vid Bottarve, och alla ni som skulle vilja hjälpa till med det
ena eller det andra under 2013.
Vi hoppas bli en stor skara som träffas under gemytliga former
vid Bottarve museigård.
För matens skull ber vi om din anmälan till [email protected]
eller tel. 0498-497258, mobil 0768 07 94 95 Kerstin. Boka in
dagen och anmäl dig gärna nu!
Kaffikalas i helgmillum
Vi hälsar som vanligt alla välkomna till Bottarve Nyårsdagen
2013 mellan klockan 11 och 16!
Med det vill vi hålla den gamla traditionen med kalas i helgmillum vid liv.
Helgmillum, det betyder tiden mellan helgerna, alltså mellan
jul och trettondagen, den tid i det gamla bondesamhället då det
inte fanns så mycket att göra. Slakten var överstånden, fisken
saltad, spannmålen var tröskad och maten lagad.
Alla tog en välförtjänt semester från det tyngsta arbetena, vilket innebar att man gick till grannar och släktingar på kalas så
gott som varenda dag.
Så välkomna till ett kalas som det kunde te sig för hundra år
sedan: Massor av kakor, brasor i alla rum, levande ljus, julpynt
och kaffe som är kokt över öppen eld i det gamla köket. Skaffare i tidsenliga kläder passar upp och vi sjunger julsånger tillsammans.
Julklappar som gör gott!
Ge ett medlemskap i Hoburgs hembygdsförening för
en hundralapp i julklapp. Då får mottagaren bland annat fri
entré till Bottarve museigård hela sommaren!
Sätt in medlemsavgiften 100 kr på vårt pg 439 18 80-4. Ange
namn och adress tydligt. Du kan också anmäla dig som medlem
via e-post: [email protected]
Kakboken Kaffikalas vid Bottarve, vår egen receptbok med
mycket om kaffikalastraditionen på Storsudret och en presentation av våra bakerskor. Den kostar 170 kr och säljs bland
annat på kaffikalaset på nyårsdagen.
En av Gotlands första lastbilar
fanns i Vamlingbo
Att idka stationär handel förutsätter hyfsade transportmöjligheter av varor.
1878 när bolaget Gotlands Järnväg hade dragit fram en järnväg
mellan Visby och Hemse öppnades goda möjligheter för entreprenörer att starta diversehandel på södra delen av ön. Livlig
fartygsfrakt till Burgsviks hamn hade förekommit i århundraden, men med tåg och tidtabeller blev leveranser givetvis
mycket säkrare och tätare.
Lanthandeln i Vamlingbo kom igång ganska direkt i samband
med järnvägen. Lars Krusell var född 1838 vid Kruse i Alva och
hade tidigare varit verksam som skollärare. Han flyttade hit med
sin hustru Anna Dahlgren, som var barnmorska och född i
Grötlingbo. De lät uppföra en butik med bostad mitt i socknen
på Frides grund. I början av 1900-talet efterträddes Krusell som
handlare av sin måg Carl Adolf Wessman, född 1875 i Fide, gift
med Krusells dotter Lydia.
För att få ut varor till butiken måste handlaren hämta dem med
häst och vagn, först ända borta i Hemse, och sedan vartefter
järnvägen byggdes ut, från 1900 i Havdhem och från 1908 i
Burgsvik.
Handlare Wessman var uppenbarligen en modern man, för
redan 1917 hade han rest upp till Stockholm och sett sig kring
bland den tidens nyheter inom automobilbranschen, som trots
krigstiderna hade börjat ta lite fart. Där fick han kontakt med en
åkare Bohman, bosatt på Prästgårdsgatan i Stockholm och innehavare av en lastbil med flak. Wessman köpte lastbilen.
Lastbilens historia
Lastbilen var av det schweiziska märket Arbenz, ett märke som
var rätt vanligt förekommande i början av seklet för de få
bensindrivna åkdon som då hade hittat hit upp i Norden.
Den var 4,4 meter lång, 1,7 meter bred, vägde 1500 kilo och
kunde ta lika mycket i last. Den presterade cirka 10 hästkrafter
och drevs med en tvåcylindrig bensinmotor.
Den första innehavaren av lastbilen var bolaget Elevator i
Stockholm, ägt av Graham Brothers som var kända på Gotland
för sin affärsverksamhet på norra delen av ön och i Visby.
Företaget hade 1916 sålt lastbilen till åkare Bohman. Någon
körkortsutbildning förekom knappast vid den tiden, så Wessman
fick väl börja träna på körningen direkt när han skulle ta sig till
Nynäshamn och båten till Gotland. Där bör lastbilen ha
vinschats ombord och fraktats hit i ett lastrum.
1907 började myndigheterna föra registreringsregister för
motorfordon. I Stockholm hade lastbilen haft registreringsnummer A 928 och på Gotland fick den nummer I 36. De flesta av
de andra 35 åkdonen på ön verkar ha varit i trafik i Visby med
omnejd, så den här lastbilen måste ha vållat mycken undran och
beundran när C A Wessman kom hem med den till Vamlingbo.
Källarmästare Hedberg först
För att vara exakt var källarmästare Karl Hedberg vid hotell
Karlhäll i Burgsvik den förste som var motorburen här ute på
Storsudret. Han inregistrerade redan 1912 en Cadillac, med
nummer I 5. Fem år senare kom Wessman med sin I 36.
Betänk vilka förbättrade fraktmöjligheter jämfört med en häst
och en kärra! Men lastbilen var helt öppen, så föraren måste klä
på sig ordentligt vid färden. Det gällde samma vid färd bakom
häst, men nu gick det lite fortare och blev därför säkert kallare.
Inte heller flaket var täckt, så varorna måste surras ordentligt.
Det berättas att det både syntes och framför allt hördes när
Wessman kom med sin lastbil, försedd med tunga massiva
gummidäck som den var och med minimal fjädring i åkdonet.
Handlare Wessman var generös mot skolbarnen i Vamlingbo
och skjutsade dem på utflykt i lastbilen ibland. Det finns ett foto
från 1920 med fullt med barn på flaket och Svante Krusell som
förare.
Dödsolycka med lastbilen i Burgsvik
Lastbilen var alltså helt öppen och ingen tänkte så noga på säkerheten i trafiken på den tiden. En dag i maj 1920 var CA
Wessman nere i Burgsviks hamn och hämtade en del varor. Där
träffade han sin bror Georg Wessman som var bosatt i Burgsvik.
Georg var på hamnen för att hämta sin son som var där och
lekte med några andra barn. Far och son ville nu passa på att få
sig en åktur och klev upp på flaket.
Hamnvägen var då ingalunda i dagens skick, utan stenig och
gropig. Georg Wessman skulle just rätta till pojken, så att han
inte skulle falla av där de stod på flaket, då lastbilen körde mot
en stor ojämnhet. Far och son slungades av lasset. Pojken
klarade sig oskadd medan fadern fick svåra skallskador. Han
fördes med extratåg till Visby lasarett där man dock inget kunde
göra för honom - han avled dagen därpå. Han var 42 år gammal
och hade precis planerat att flytta till Visby med sin familj och
överta en bokhandel, den som senare blev Wessman och Pettersson. En tragisk händelse.
Vidare öden för I 36.
Redan 1923 hade Wessman tydligen ledsnat på lastbilen, ville
väl byta upp sig. Han sålde den vidare till brunnsborrare Tord
Jacobsson i Hemse. 1984 hamnade lastbilen i delar hos Visby
Bilmuseum och nu är det tal om att den skall vidare därifrån till
Schweiz, till sitt ursprung. Där är det tänkt att lastbilen skall
rustas upp och visas för intresserade. Calle Ahlström i
Vamlingbo, även kallad Calle Smiden, är intresserad av gamla
bilar. Han har fotograferat lastbilen i sitt nuvarande skick och vi
har för plan att vid Bottarve sätta upp en stor bild av det som en
gång var Vamlingbos stolthet.
Källa till denna artikel och lästips:
Brolin, Bengt: Gotlands bilhistoria. Ödins förlag 1991.
Ekonomiansvarige har ordet.
Efter sex år i Hoburgs hembygdsförening, en tid som varit både
intressant och givande, är det nu dags att lämna plats för nya
krafter och tankar.
Jag vill dela med mig av det rättesnöre som jag använt i mitt
arbets/föreningsliv.
Vart tar pengarna vägen? Det frågar man sig i dessa dagar, så
här kommer det rättesnöre jag levt efter.
Man ska inte köpa det man behöver, utan det man inte kan undvara.
Ett hårt recept, men kanske nödvändigt ibland när man frågar
sig vart pengarna tar vägen.
tänkvärd sanning att begrunda när man får svårt att få debet
och kredit att gå ihop.
Båda de här sätten uttrycker i stort sätt samma sak, de syftar i
första hand på alla de oöverlagda inköp vi så ofta gör lite till
mans.
Det finns så mycket som lockar, och det är så lätt att ge vika
för impulser. Man ursäktar sig gärna inför sitt samvete med
att det väl ordnar sig på något sätt.
Ni är många eldsjälar som satsar och bär upp hembygdsföreningen, utan er skulle det aldrig gå. Ni kan glädjas åt en
framgångsrik hembygdsförening och att vi fortsätter värna de
kulturskatter vi har.
Anders Nyberg.
Det finns också ett talesätt som säger att man inte blir rik genom stora inkomster, utan genom små utgifter. Även detta är en
Kultur får människan att utvecklas och
må bra. Därför stöder vi annonsörer
Hembygdsföreningen!
BURGSVIK
0498-49 70 90
Vamlingbolaget
Tyger och kläder
Design Kristina Torsson
Tillverkning i Vamlingbo
Besök vår hemsida
www.vamlingbolaget.com
Välkommen till vår butik
För öppettider ring: 0498-49 80 80
Hamnvägen Burgsvik
www.stenfabriken.se
Tel: 0498-49 70 01
Tel: 0498-49 74 42 • www.majstregarden.se
Sundre Hoburgen • 623 30 Burgsvik
JONSSONS
EL AB
Tel. 0498-49 71 52
073 08 77 001
Tel:
0498-49 80 30
Fax:
0498-49 80 56
GRÖTLINGBO
Tel: 0498-48 60 11, 070-557 44 61
Efterlysningar
ten
vefes
r
a
t
t
ål
Bo
örem a
s till
got f
Bottarvefesten 2012
Vi hade både tur och otur i somras på Bottarvefesten.
Nu har det blivit tradition med vårt levande museum, med
scener på gutamål i varje rum av byggningen framförda av
folk i tidstypiska kläder. Scenerna vill dramatisera
verkliga händelser hos de människor som bodde vid
Bottarve före och efter sekelskiftet 1900.
n
d
nå
få lå
gsgo
tans
n
n
s
i
a
n
k
n
o
d
vi
någ
Stran
kvar oner som t?
nings
s
nnu
i
d
ä
fe
kt
av
stran
tarve
gsau
s det
Finn trandnin årets Bot förekom lde gods ch
t
å
s
o
från n dag till 1900-tale är man s a skutor ns
e
d
t
a
s
r
f
t
i
g
l
e
e
i
r
l in
r
öv
på tid Storsud de och fö a föremå
u
n
n
å
a
p
Ä
nt
sådan
trand
oner
tsa ru taukti lag från s s om att a.
e
r
k
tt
n
rä
a
s
alla . Det tal på gårdar ommer a ktionsför id
k
u
p
r
a
p
r
a
n
e
e
v
e
l v
sk
r och r den dag ktion som tröm hål ycket
ä
h
e
t
s
u
m
li
scene n tänkt a nte Lind et. Vi är
s
t
e
r
l
a
a
a
Å
t
n såd
al Sv
900just e landsfisk år in på 1 gar.
taren rve några upplysnin
Botta mma för
a
tacks
Mjölk
, allt o
m
mjö
lk
Årets u
tställni
ng han
allt som
dl
Har du kan ha med m ar om mjölk,
något d
jölk att
rolig m
u
jölkkan vill bidra m göra.
ed? En
en trog
na? En
e
b
Solvei n kossa? En s erättelse om
g
li
ningen Karlström or ten mjölkpal
dnar ut
l?
och bli
stä
rg
av d e m
est skil lad för alla b llSkicka
da slag
idrag
d
.
solveig itt bidrag till
.k
ring he arlstrom@te
lia.com
nne på
te
eller 07
e
06 80 8 lefon 0498-4 ller
8 39 95
5 37
ga
liten lekstu
Traktor och
äppu
till Tottes T
aktorn
den gamla tr
ar
n
k
sa
en
n
Bar
enkel
och en liten
å,
p
ga
n
lä
k
t
at
ckså ha till
vill barnen o khagen.
lekstuga till
le
av minihus i
den lilla byn ps och lekredskap!
r ti
Stort tack fö
Dagens huvudpersoner, dopbarnen Zachris och Lars
Boberg med mor och jordemor.
Det övergripande temat i år var dopet av gårdens tvillingsöner Lars och Zachris, de som kom att bli de sista ägarna
till gården innan den blev museum.
I brudkammaren besökte barnmorskan madam Börjesson
(Dagny Pettersson-Sköld) den nyblivna modern Sissle.
Nathalie Mårtensson, ännu tonåring, gjorde en prestation
som modern. Förutom solosången klarade hon gutamålet
med den äran, trots att hon är uppvuxen i Stockholm.
Den nyblivne fadern Zachris (Per-Olof Hansén) diskuterade gårdens och sönernas framtid på loftet med sin
svärfar, också vid namn Zachris. (Erik Larsson). Båda var
med i fjol och verkade nu känna sig rätt bekväma i sina
roller.
Även i ”stuå” var tre veteraner med från fjolåret, Sture
Söderström, Birgit Eskedahl och Kerstin Jonmyren,
liksom i salen Ing-Marie Tellström och Anna Pettersson.
På båda ställena planerades det för barnsölet. August och
Freja Tellström förhöjde stämningen som medhjälpare och
skönsjungande barn i salen. I köket bakade Gusti och
Sture Larsson bröd. Ute på gården var smeden Olovsson i
verksamhet i smidu, och Nils Henrik Karlsson vid
”vässtainen”. Allt gick efter planering.
Många frivilliga var dessutom verksamma under dagen: i
kaffestugan, vid second hand- borden, i butiken, vid
parkeringen, ingången och i lekhagen. Alla är viktiga
kuggar i maskineriet för att få Bottarvefesten att bli så
lyckad som möjligt.
Final med både otur och tur
Så var det dags för dagens final. Patron Baeckström från
Burgsvik kom åkande med sin hustru (Torsten Gislestam
och Gerd Persson) i föreningens magnifika hästdragna
landå. (Hästarna kom från Marias Hästeri i Grötlingbo
med kusken Maria
Johansson och
stalldrängen Per-Olof
Thomsson) Men just
som patron steg ur
schäsen kom regnet,
och kom med kraft!
Så landån fick snabbt
evakueras och folket
fick söka skydd i
ladan.
igen nästa år och då får vi hoppas kunna visa landån igen
och i uppehållsväder.
Patron kunde sedan
från scenen berätta om
sitt liv och även framföra ett par samtida
visor. Lite snopet blev
det, men vi kommer
Kerstin Jonmyren och Ing-Marie Tellström
Vi i scengänget börjar nu bli varma i kläderna. För nästa
år planerar vi att belysa detta med strandningarna och
deras följder – händelser som var både viktiga och uppseendeväckande för strandsocknarnas befolkning vid den
tiden.
Slutligen ett tack till er alla besökare som var de som
skapade feststämningen! Välkomna igen till Bottarvefesten nästa sommar!
Foto: Per Tellström
Dopgästerna Patron Baeckström
med fru anländer
Prat´ klokt me gutar
Tecknat av: Agneta Engström
Spalten där vi reder ut språkliga missförstånd som kan
uppstå mellan den bofaste igelkotten och flyttfågeln skärfläckan. Du är så välkommen med bidrag och uppslag till
spalten!
Gård, byggning och ställe
set fick bygga ett mindre boningshus och en liten lagård
och sedan huvudsakligen försörja sig som arbetskarl hos
bönder. Därmed kunde han gifta sig och bilda familj. Sådana bostäder kallades på Gotland för ställen (ett ställe,
flera ställar på gutamål).
Skillnaden var dock knivskarp: en gård var en jordbruksenhet som försörjde en familj, ett ställe kunde inte enbart
försörja en familj. Huset där bonden med familj bodde
kallades länge stugan (stäuå på gutamål), men från 1800talet med de stora stenhusen för byggningen, och stuå kom
att bli en del i den.
Intill byggningen fanns leilgardn och storgardn, där nog
gard har en mer ursprunglig betydelse, stängslet kring den
stora inägan, respektive stängslet kring den lilla inägan.
Leilgarden kunde väl idag översättas med trädgården, storgardn med lagårdsbacken. Jag kan inte avstå från att här ta
upp det gamla fina gotländska uttrycket kåir ei gard. Han
var kåirnes ei gard = Han kom körande dit till gården.
Av Kerstin Jonmyren
I en tidigare artikel har Ing-Marie tagit upp begreppsförvirringen med lada och lagård.
Jag vill fortsätta med gård och boningshus.
Ursprungligen, i äldre fornsvenskan, betydde ordet gård
stängsel eller inhägnad. Betydelsen finns kvar i gärdsgård
med betydelsen inhägnaden av ett gärde. Så småningom
kom ordet att syfta på det som var inhägnat, jordbruksmarken.
Nya tider, nya seder
Mitt på Gotland skapades på 1800-talets slut godsliknande
enheter med stora jordinnehav, exempelvis Ire i Hangvar
och Skäggs i Väskinde. Där började ägarna att kalla gårdarna för Skäggs gård och Ire gård, förmodligen för att
visa sin egenart och storlek. Därefter har en del bönder
med familjejordbruk börjat följa efter och kalla sina jordbruk på samma sätt. Lite ologiskt, för vad är då övriga
bondgårdar med jordbruksproduktion?
Redan från tidig järnålder, då familjejordbruken skapades
på Gotland, kom gården (gardn på gutamål) att bli en väldigt viktig institution. Varje gård brukades och ägdes av en
familj. På fastlandet utvecklades det annorlunda. Där skapades byar med ett bynamn, där folk med olika yrken kunde
bo. På bondeön Gotland fanns det länge endast ensamgårdar, alla med sitt eget gårdsnamn. Under 1700-talet ökade
emellertid öns befolkning så pass att man måste dela gårdarna i olika parter, och då kom flera parter att ha samma
gårdsnamn.
Ett sekel senare skapade folkökningen ytterligare behov att
boplatser och försörjning. Det löstes genom att en liten bit
jord avstyckades från en gård där (ofta en yngre) son i hu-
Under senare årtionden har det blivit ytterligare en förvirring i begreppen. Mäklarfirmor bjuder ut gårdar på ön, och
om man studerar annonserna närmare gäller det ofta en
byggning till en gård där jorden är avstyckad. Nyinflyttade
berättar om sin gård och menar hus och ekonomibyggnader. Man kan även se skyltar med gårdnamnet plus ordet
gård - exempelvis Burge gård - då det egentligen bara
handlar om byggningen samt några ekonomibyggnader.
Därmed en begreppskedja från stängsel via jordbruk till
boningshus, där alla betydelserna i olika mån ännu
finns kvar!
Bottaresårkar och de tidiga museiåren.
Anteckningar från en studiecirkel i Vamlingbo våren
2003
Söndag 16 februari 2003. 1:a träffen.
Trots sol från en klarblå himmel var det hela 14 personer
som på eftermiddagen mötte upp i Vamlingbo bygdegård
och drog ner rullgardinerna för att se uppförstorade
projicerade fotografier.
Närmaste granne, Per-Erik Ahlér, hade letat i sina gömmor och hittat fotografier med anknytning till Bottarvegården.
Familjen Ahlér hade ansvar för
Bottarvegården i 76 år
Bottarvegården inköptes 1918 av den för ändamålet bildade Hoburgs Hembygdsförening. Som museum öppet
för allmänheten fungerade det från 1922 då Zackris och
Lars Boberg flyttade därifrån till det som nu är Öhmans
ställe tvärs över vägen.
Ville man komma in och se museet på den tiden fick man
fråga efter nyckeln i granngården. Det var unga frun där,
Maria Ahlér, född 1890, Per-Eriks farmor, som tog på sig
ansvaret att visa museet.
(Ing-Marie: Jag undrar hur det kändes att visa ett hem
där folk som hon mycket väl kände hade bott så nyligen.
Många av föremålen var väl också av det slaget att liknande fortfarande användes i trakten. Månne det var
mest stadsbor som åkte ut till Sudret för att se en pittoresk miljö, och att Maria och resten av vamlingarna såg
med en stor dos skepsis på landshövdingens och prosten
Österbergs tilltag att göra Bottaresårkars hem till
museum?)
Per-Erik berättar om sina föräldrar och sina farföräldrar:
-Farmor var en stor psykolog, på gränsen till storgapig.
En gång läst´ hon av självestä landshövdingen. Han
studerade mossa på gamla träd och kom en gång till
Bottarve. Maria fick se honom, och visste inte att det var
landshövdingen.
-Ränn int´u skär ei treiar!
Mannen trodde att han talade med gårdsägaren själv, och
undrade hur mycket mark det var till gården. När Maria
nämnt att tomten var inte så stor, så ville landshövdingen
på nåt sätt ha fram vilken betydelsefull person han var.
Han sa:
-Jag har tusen tunnland!
-Dei har du int´bruk´sjalvar,
så rakar ei ryggen sum du jär.
(en annan variant av historien
är:
-Me sleik finggrar jär du
int´bonde!)
-Nej , jag är landshövdingen
svarade han då.
Maria bar alltid på senare tid
mönstrad bomullsklänning,
kofta och rutigt förkläde och
huvudduk när hon visade
runt. Hon hade alltid en korg med sig, där hade hon sin
virkning som hon höll på med när hon satt på trappen och
väntade på besökare.
Hon brukade också sitta på loftet och väva trasmattor.
På en bild från 30-talet ser man att det växte två höga
syrener vid trappen. De nådde ända upp till kammarfönstret. Då fanns ännu ingen sandstensgång, enbart en
upptrampad stig.
Emil Ahlér tog över visningen av gården efter sin mor Maria
En bild visar Emil Ahlér invid lodklockan i vardagsstugan. Per-Erik säger om sin far:
-Här står mäster själv. För honom var Bottarve medelpunkten på jorden. Han var oerhört noggrann med de ting
som fanns där. Ingenting fick ändras på. Besökaren skulle
kunna komma åter efter flera år och känna igen sig, och
alla saker skulle stå på sina rätta, ursprungliga platser.
Han fordrade full uppmärksamhet från sina besökare när
han gick sin visningsrunda med dem.
Många besökare sände tackkort till Emil och Astrid
Ahlér, vi fick se bilder från besökares trevliga minnen vid
Bottarve. Av de kändisar som besökte Bottarve var Sigge
Furst den flitigaste, han återkom varje år med olika
vänner.
Zackris och Lars Boberg
Per-Erik hade också några bilder på Bottaresårkar från
den tiden de bodde i Öhmans ställe. Stället ägdes förut av
Målare Andersson.
De hämtade vatten och mjölk från Ahlérs. De gjorde sig
alltid ärende in i köket och fick sig alltid en kopp kaffe
eller till och med mat. De hade stort förtroende för Maria.
Någon i studiecirkeln drog sig till minnes att hon också
tvättade för dem, vilket någon annan sa, att det låter
otroligt att de ville ha sina väl ingångna kläder tvättade.
Det hade nog inte hänt många gånger.
De hämtade sin mjölk i en brännvinsliter, och den diskades aldrig. Maria och Astrid kände sig bekymrade över
deras brist på hygien, och erbjöd sig en gång att diska
flaskan med en för ändamålet nyinköpt flaskborste.
Men det kom aldrig på fråga att det fick ske.
Till slut kom Maria på en lösning. Hon menade att hon
skulle gå i källaren efter kall mjölk. Väl där bytte hon till
en ren flaska, och förklarade sig med att hon tappat flaskan så den gick sönder.
Det var för det mesta Lasse som gick efter mjölk. Då passade han på att dricka upp halva flaskan, snål som han var,
så att han måste få påfyllning, för det gick inte an att gå
hem med halvfylld flaska.
Hygienen var som sagt, inte så viktig, dock kunde man
ibland få se Lasse stå och banka på sängkläderna. Då
bankädä han luppar ör döinar.
En bild visar hur bröderna vässar liar. Det var Lasse som
vässade. Under tiden pratade han så mycket att folk tyckte
det var konstigt att han kunde behålla koncentrationen utan
att skada sig. Det var Zacken som var äldst och skulle
bestämma.
-Han skudd dåi fyst, som Lasse sa.
På den här bilden syns även Per Ahlér. Han skydde annars
kameran och är mycket sällan med på någon bild.
Det var oftast Lasse som gick i bodn. Han var den snålare
av dem.
Hasse Westberg berättar att han och de andra sårkarna
ibland fick köpa hem bullar åt bröderna. Då tittade de efter
noga vem som var hemma och tog emot bullarna.
Av Zacken kunde de nämligen få en tjugofemöring för
besväret, men var det Lasse som var hemma så fick de bara
en femöring. Han brukade säga:
-Vi måst´ha någ´till mjölk u.
Per-Erik minns dock att han fått en näve bitsocker av Lassn
en gång. Farmor fick dock blåsa bort den värsta lorten från
sockerbitarna.
Annat var det så länge mor Sisslä (Cecilia) levde. Emil har
berättat att han alltid fick surbröd med flott eller ibland till
och med smör på när han var inne vid Bottarve.
När mor Sisslä dog 1917 minns Emil att han var på
andredagskaffi där.
svar och rusade ut. Dock hittade hon bara lammbucken
som hade kommit ur husar.
Barnkristningen
Hasse Westberg berättar:
-På den tiden när brödernas föräldrar Zackris och Cecilia
var husbondefolk vid Bottarve var det en gång barnkristning vid smedens.
Far Boberg var känd för att dricka oskapligt. Man satt vid
smörgåsbordet och drack kaffehalva. Det hade just blivit
modernt med ansjovis och Zackris tog en hel ansjovis på
gaffeln. Dock märkte han inte att den halkade av och
ramlade i kaffekoppen. Hans bordsgrannar var inte sena
med att föreslå en skål. Zackris vände förstås botten upp
på koppen och ner slank ansjovisen med ben och allt.
Zackris höll masken!
När det var dags att gå hem fick han hjälp av Westberg.
Han fick upp Zackris på trappen och ställde honom lutnes
mot duri och bultade på. Sisslä kom ut och gav Zackris en
hurvel så han sto pa hudä ner i snöbärsbuskarna.
Cecilia kom till gården som piga. Hon var från Bjärges,
och hon var den som höll ordning på Zackris.
De gifte sig 1864.
År 1939 eller 1940 togs plötsligt all sprit ut från Zackris
(den yngres) motbok. En okänd man kom till Bottarve och
frågade om han kunde få se motboken.
-Naj, dei gar int´de naj, ha jär äutlani! (utlånad) Han
visste uppenbarligen inte att mannen var landsfiskalen.
Om en byggnation
Per-Erik har hittat en text med stark anknytning till
Bottarve i vägledningen till vandringsleden längs Strömma
å i Stånga. Den återger ett brev från 24 december 1843
ställt till Zackris Boberg, och handlar om sågning av virke
från Lojsthajd, och som är ämnat för byggningen vid
Bottarve, som ju uppfördes (eller byggdes ut) 1844.
Antecknat av Ing-Marie Tellström
Fotografier tillhöriga familjen Ahlér
Lasse och Bysen.
Lasse satt en kväll och drack halvä på kron inne hos
Ahlérs. På hemvägen i månskenet såg han en konstig prick
sitta på ledet in till gården. Eftersom de just suttit och
avhandlat förbrytarna Gert och Tector som på sin flykt
undan rättvisan kommit till Gotland och Havdhem, men
senare blev de sista i landet som avrättades, så var Lasses
nerver något spända och fantasifulla. Han strök in till
farmor (Per-Eriks) igen och skrek att det satt en förbrytare
på ledet. Farmor visste på råd. Hon tog spiskroken till för-
Kuslig läsning
Av Kerstin Jonmyren
Det finns några gamla tidningar sparade vid Bottarve, och de har
för mig inneburit en intressant läsupplevelse. Tidningarna är i
huvudsak Gotlänningen från 1890-talet. Mycket känns förvånansvärt tidlöst.
Men det som verkligen fick mig att sätta mig och fundera var de
ordspråk som tidningen flitigt bidrog med. De var skrivna på
gutamål och var uppenbarligen tänkta som underhållning, ungefär som s k roliga historier i dagens tidningar. Jag kan tänka mig
att det var det någon lokal redaktör som hade fått i uppdrag att
fabricera lite lustigheter.
Ordspråk som underhållning
Snart ställde jag mig frågan om ordspråken visade en rättvis bild
av sin tids attityder eller om de bara var tagna ur luften. Men det
faktum att chefredaktören hade släppt igenom dem, måste ju
visa att han ansåg dem gångbara på marknaden.
Den största gruppen skämt bestod av ytterst obehagliga och
kvinnodiskriminerande ordspråk. Det här är ändå inte längre
sedan än att många av oss som har varit med ett tag har träffat
och samtalat med människor som levde då. Vad sägs om
Straffar mein källinggi me goe ård, sägd han sum slo’na med
Beibeln.
Kustar int någe, sägd han sum slo sårken sin.
De sum jär mest av nyden fyst, sägd astufar, gav källinggi ströik
u lätt russi ligg ei bröiu.
Ulykku kummar aldri ainsummi, sägd töisi, fikk tvillinggar.
Gamble häus u gamble källinggar har alltut någe sum jär sundar.
Ja bär laikar, sägd Pell´, kittlede Steinen me göislgraipn.
Far slar mor, mor slar mi, da ska naumen ta kattu.
Naumen tar alltut de bäste fyst, igar straik håpu, idag glaid
svärmor.
(Naumer betyder den kloke och håpu märren)
För mig som guidar och visar Bottarve, en museianläggning just
från sent 1800-tal – och förhoppningsvis för fler - känns frågan
viktig: Såg man verkligen så fullständigt obarmhärtigt och nedvärderande på kvinnor och barn i den gamla tiden?
Det känns mycket betryggande att samhällets syn på dem radikalt har förändrats, och att misshandel av svagare familjemedlemmar inte är acceptabla. Vår samhällssyn har uppenbarligen
genomgått en fullständig attitydförändring på drygt hundra år.
Även andra ämnen togs upp, men i mindre grad:
Vi har de socialgruppsrelaterade ordspråken
Där har vår Skriften svart pa veit, sägd bondn, sag prästfar på
veit håpu.
Den bäste gar i mittn, sägd Fäular, gikk millum ett par länsmännar.
(Fäular betyder Hin onde)
Fattes bäre ain rakkare, sine kåir ja, vasigo ti stäig pa, patron!
Likartade skämt kanske man även i vår tid kunde få ihop, att
skoja om folk som har något mer att komma med än ”vanligt
folk”. I det här fallet en präst, en patron och ett par länsmän.
Så några ordspråk som kunde vara gångbara även i vår tid.
Dem hade jag hört tidigare.
Synd um törstn, sägd astuar, när´n var tvungn ti drikk vattn.
Gam kattar kan u lap mjolk.
Slutligen för vår tid helt obegripliga ordspråk. Kanske folk i den
gamla tiden förstod?
Har slatt mi ti ro, sägd han sum blai brevbärare.
Han har laik sa mik penninggar sum a grodu har.
De skämt jag faktiskt hade väntat mig var de rasistiska, men de
saknades helt. Måhända Gotland just inte hade några främlingar.
Nu fibernät, en gång var telefonen
framtiden
Av Kerstin Jonmyren
I dagarna har det första spadtaget tagits till det fibernät som skall grävas ned och förse Storsudrets innevånare med snabbast möjliga
nätuppkoppling mot Internet och därmed hela vår värld. Arbetet
beräknas ta något år. Ett viktig förbättring för bygden! Vi vill peka på
att det inte har saknats initiativ till förändringar och förbättringar i våra
trakter tidigare heller.
För ett sekel sedan var telefonen den stora revolutionen vad gäller
förbättrad kommunikation.
Handlare och prästgårdar var de första i socknarna som skaffade sig
telefonförbindelser på Gotland. Redan i början av 1900-talet drogs en
telefonledning och gav Burgsvik möjlighet till samtalskontakt med
omvärlden. Kanske den förste här att skaffa telefon var köpman Hugo
Hansén i Burgsvik.
Det första telefonsamtalet var en stor upplevelse
Vilken nyhet för samhället! Jag kan inte motstå att återge min fars
berättelse i sammanhanget, om hans första telefonsamtal som barn
cirka 1910. Min farfar Olof Hansson, kallad Olen Olleifs, var kund
och god vän med Hansén. Ole gick en dag in på Hanséns kontor i
Burgsvik i sällskap med sina två söner i tioårsåldern. Han ville bjuda
sönerna på en upplevelse. Han bad Hansén att ringa upp Roma prästgård, där Oles svåger, och barnens morbror Johannes Ronquist var
kyrkoherde.
Efter ett tag hade samtalets växlats fram. Min far Sanfrid som var
äldst, fick luren och ombads att lyssna. Han blev helt ställd, ropade i
luren och till de andra i rummet:
-Jag hör morbror, det är morbror Johannes.
Så fick väl lillebror Henning också lyssna. Bröderna levde sedan länge
på upplevelsen.
Efter Hansén kom allt fler i Öja att ansluta sig. I Burgsvik var det Svea
Johansson och hennes mor Elin på Hamnvägen som i många år skötte
Öjas telefonväxel.
I de andra socknarna började folk arbeta för anslutning till telefonnätet.
I Vamlingbo öppnades en växelstation 1924, och det var Linda och
Reinhold Larsson, Simunde som skötte den i många år. Prästgården
och handlare Wessman var anslutna tidigare. Även Hamra anslöt sig
1934 med Fredrika och Ludvig Kviberg som växelansvariga. Den
stationen var så pass liten att man inte behövde säga telefonnummer,
minns jag. Där räckte det med namn på person. I Sundre hade fyren
och lärarbostaden telefon tidigare, men 1937 öppnades en växelstation
med Olga Luckander som föreståndare. Greta Jakobsson vid Siffride
hade i många år ansvaret för telefonväxeln i Fide.
Vilket arbete: Telefonisterna var alltid i tjänst. Även nattetid, men då
ringde folk endast om det gällde något nödfall. Fram på 1950-talet
kunde de små stationerna nattkoppla till Hemse, som då fick svara för
hela Sudret.
De gamla telefonapparaterna
Vilken nostalgi när man ser de gamla telefonapparaterna. När man
vevade på veven svarade telefonisten och så fick man begära ett nummer inom socknen. Där kunde telefonisten koppla direkt. Om man
skulle till en annan socken, fick man vänta tills samtalet hade blivit
vidarekopplat. Samtalen var gratis inom socknen upp till ett visst antal,
men det som kostade var abonnemangsavgiften. Därför gick grannar
ofta ihop om ett delat abonnemang. De fick då nummer A och B, men
kunde givetvis inte ringa samtidigt utan fick koppla om telefonen mellan sig.
Under Beredskapstiden på 1940-talet ville ofta de inkallade soldaterna
- och de var många - någon gång få ringa hem till fastlandet, och då
fick de vänta i väntrummet hos telefonisten tills samtalet var vidarekopplat. Det kunde ta en halvtimme eller mer innan det var klart. Ändå
var det givetvis en positiv händelse att få tala direkt med någon där
hemma.
Först 1961, sist på Gotland, blev Storsudret automatiserat, det vill säga
att man själv kunde slå numret på en nummerskiva. Att slå riktnummer ända till fastlandet dröjde ännu en tid.