COPING-‐studien i Sverige, en populärvetenskaplig sammanfattning1 Anne H Berman1, Richard Steinhoff1 & Niina Koivumaa2 1. Karolinska Institutet, mer information [email protected], 070-‐4245360 2. Bryggan, mer information [email protected], 073-‐6586121 COPING -‐ Children of Prisoners, Interventions & Mitigations to Strengthen Mental Health – var ett EU-‐projekt mellan 2010 och 2012 som i Sverige, Tyskland, Rumänien och Storbritannien undersökte förutsättningarna för barn med frihetsberövade föräldrar att hantera sin situation. Metoden innefattade enkätstudie till 737 barn och deras föräldrar, djupintervjuer med barnen och deras föräldrar, intervjuer och fokusgrupper med intressenter och samhällsaktörer kring barnen samt en kartläggning av interventioner för barnen och deras familj, från kriminalvårdens sida och i samhället. Särskild metodik användes för att framställa rekommendationer till beslutsfattare och lagstiftare i varje land och på EU-‐nivå. Resultaten visar hur barnen mår och vad de behöver och låter på så sätt deras egna röster bli hörda. I denna rapport är fokus på de 50 barnen i Sverige som deltog i projektet. Barnens behov av hjälp och hur de mår Svenska barn har märkbara behov av hjälp och stöd i samband med att en förälder blir intagen i fängelse eller häkte. Barnen själv uppger att de behöver mest hjälp med hur de mår, det vill säga ett känslomässigt stöd. Därefter följer behov av hjälp med skolrelaterade saker. Omsorgsföräldrarna, som också bedömde barnens behov, betonar framförallt behovet av information om stöd för dessa barn, följt av behovet att få hjälp med skolläxor. Ju flera svårigheter barnen har i vardagen, desto större behov av hjälp de har, men mer än hälften av barnen utan uttalade svårigheter har behov av hjälp i minst ett område. De samhälls-‐ och fängelsebaserade interventioner som står till buds i Sverige räcker idag inte till för att stärka dessa barns motståndskraft i situationen med en frihetsberövad förälder. Barnen med frihetsberövade föräldrar som ingick i COPING-‐studien har generellt ökad risk för lägre psykisk hälsa, jämfört med barn i den allmänna befolkningen. Det förekommer en kännbar risk för barn i alla länderna, då föräldrarna bedömer att minst 25% av alla barnen 11 och äldre, och minst 21% av alla barnen yngre än 11 år, har klara svårigheter – med känslor, koncentrationsförmåga, beteende eller att relatera till andra. Livskvaliteten för barnen i Sverige är sänkt i de fysiska och psykiska områdena samt avseende autonomin och relationer med jämnåriga. Livskvaliteten för omsorgsföräldrarna är sänkt i de fysiska och psykiska områdena. Genom intervjuerna med barnen har flera aspekter som det innebär att vara barn till en frihetsberövad förälder blivit belysta. Emotionella problem och ett behov att hantera dessa 1 Children of Prisoners, Interventions & Mitigations to Strengthen Mental Health (COPING), FP7-‐Health-‐2009-‐ single-‐stage Proposal No: 241988. Denna sammanfattning bygger på en slutrapport 2012-‐12-‐31 till Kriminalvården i Sverige, enligt överenskommelse för projekt 2010-‐157, Dnr 52-‐2010-‐013226. är det mest framträdande för de svenska barnen – en stark bekräftelse av det mest framträdande behovet ur enkätstudien. Barnen får ta konsekvenser för något utanför deras kontroll och som innebär stigmatisering. Hur gör barnen för att hantera situationen? Många uppvisar resilience (motståndskraft) genom egna förmågor eller via omfattande stödinsatser. De sätter ord på sina känslor och tar hjälp av stöd på grupp-‐ och enskildnivå via ideella organisationer. Troligen är barnen i denna studie inte helt representativa för populationen barn till frihetsberövade, då många fått omfattande hjälp och en större andel rekryterades av stödorganisationen Bryggan. Vad studien dock visar är att det finns ett starkt behov hos denna grupp att få stöd från flera olika instanser samt att det finns utrymme för förbättring på detta område. Interventioner i kriminalvård och samhälle för barnen Såväl fängelsebaserade som samhällsbaserade interventioner finns i Sverige för barn med frihetsberövade föräldrar. Samtidigt ger Kriminalvården främst stöd till den intagne föräldern medan de lokala verksamheterna främst ger stöd till barnen. Inom Kriminalvården är fokus framförallt förälderns frihetsberövande och stärkande av familjerelationerna, genom interventionerna familje-‐/barndagar på anstalt, brottsofferslussar, godnattsagor inifrån, föräldracirklar samt möjlighet att delta i familjerelaterade aktiviteter på Gruvberget. Barnanpassad besöksverksamhet är det främsta interventionsverktyget i den mån den är barnanpassad, dock har inte besöksverksamhet räknats som en formell intervention inom ramen för COPING-‐studien. Samhällsbaserade lokala interventioner ger främst stöd till barnen och i andra hand till föräldrarna, såväl omsorgsföräldrarna som de frihetsberövade föräldrarna. Rent geografiskt har barnen och deras familjer tillgång till ideella samhällsbaserade interventioner enbart på de orter, där verksamhet finns. Interventioner från landsomfattande myndigheter, som rättsväsendet, socialtjänst och skolväsendet, är inte jämnt tillgängliga och uppbyggda utifrån ett barn-‐ och familjeperspektiv COPING-‐studien visar ett glapp mellan barnens och deras omsorgsfamiljers behov, och de interventioner som erbjuds. Ett exempel är att tidsaspekten kring stödet är en viktig faktor att ta hänsyn till. Barnets kontakt med den frihetsberövade föräldern är en nyckelfaktor för hur barnet hanterar den uppkomna situationen. För att barnet ska kunna hantera situationen kan det vara avgörande att besök kommer till stånd kort tid efter frihetsberövandet, för att stärka barnens möjlighet att reagera med resilience/motståndskraft. Ytterligare en nyckelfaktor för barnets hantering av förälderns frihetsberövande är omsorgsförälderns förmåga att stötta barnet. Två tidpunkter som omsorgföräldrar uppger att de inte i känner sig väl förberedda för, är tiden direkt efter gripandet samt efter frigivning. Såväl interventionerna för barnens besök som för stöd till omsorgsföräldrar bör tidsmässigt anpassas så, att de är tillgängliga när behovet är som störst. Samhällsaktörers syn och rekommendationer för åtgärder Intervjuerna med samhällsaktörer visar sammanfattningsvis att barn med frihetsberövade föräldrar får utstå många negativa konsekvenser. Samtidigt framkommer att det ändå erbjuds en hel del interventioner. Men den hjälp, som ett barn och dennes familj faktiskt får, beror idag till stor del på vilka aktörer man möter. Praxis är till exempel god på vissa anstalter, vilket inte är representativt för övriga fängelser i landet. De aktiva samhällsaktörerna som intervjuats ser vilka problemen är, visar en vilja till förbättring och ser många möjliga interventioner. De har kommit med ett antal förslag som senare integrerats i strukturerade rekommendationer. Förslagen rör till exempel praktiska problem, där hjälp att söka ekonomiskt bistånd borde göras mer lättillgänglig samt att socialtjänsten skulle kunna utse kontaktpersoner för att rent praktiskt hjälpa till med att ta barnen till aktiviteter utanför skolan. Rörande barnens emotionella behov föreslogs att stödorganisationer på ett tidigare stadium kontaktas av myndigheter för att underlätta öppen kommunikation kring skeendet och för att möjliggöra barnens känslomässiga bearbetande av händelsen. Ökad kunskap i skolorna behövdes också. För att förbättra det sociala livet och minska stigma föreslogs att lärare ska utbildas om denna grupp och ges information om vart de kan vända sig när dessa barn visar att de behöver hjälp. Rörande kontakt med den frihetsberövade föräldern handlade samhällsaktörernas förslag om att underlätta kontakten för att denna bättre ska utgå från barnens behov. En gemensam praxis med barnfokus vid besök på kriminalvårdsanstalter bör också utvecklas. Barnen bör i kontakt med rättsväsendet ges bättre insyn i vad som händer med den frihetsberövade föräldern i rättsväsendet. Deras behov bör i större utsträckning uppmärksammas och tillgodoses. Detta skulle kunna möjliggöras genom att ett barnombud finns tillgänglig under rättegången för säkerställande av barnens behov, särskilt när barnet är brottsoffer. Samhällsaktörer föreslog också att lagstiftningen skulle ändras så att barnperspektivet måste tas i beaktning vid dom. Vidare menade aktörerna att det måste till en större förändring i samhällets syn på frihetsberövade så att barn inte får utstå ett stigma för brott de själva inte begått. Specifika strukturerade rekommendationer, som bygger på en särskilt utarbetad process för att ta vara på alla resultaten från COPING-‐studien, beskrivs i denna rapport för att barnen ska behålla kontakten med den intagne föräldern och för att ge råd och stöd till föräldrar, omsorgspersoner och barn. Andra rekommendationer för förändring i svensk praxis och lagstiftning berör ett barnvänligt rättsväsende och skolans roll, samt erkännande av barn med frihetsberövade föräldrar som en grupp med särskilda behov av stöd. En nyckelfråga är systematisk sammanställning av antalet barn som berörs av att en förälder frihetsberövas. Idag är antalet barn enbart en uppskattning. Att stärka barnens resilience (motståndskraft) Barn med frihetsberövade föräldrar löper förhöjd risk att själva utveckla ett antisocialt beteende. Stigmatisering, avbrutna anknytningsrelationer, ekonomiska och sociala svårigheter samt bristande omsorg har samband med psykisk ohälsa för barnen. Barn som utstår stigma upplever känslor av skam, förknippade med förlust av status och upplevelse av diskriminering. Trygg anknytning som bryts i samband med frihetsberövande kan vara svårläkt. Tvetydig förlust, aktuell när en älskad familjemedlem är fysiskt borta men psykiskt närvarande, leder till förvirring och osäkerhet. Barn med frihetsberövade föräldrar behöver lära sig att acceptera tvetydigheten, anpassa anknytningen efter omständigheterna, återskapa sin identitet, uppleva hoppfullhet och hitta mening i det som hänt. För att öka chanserna för dem att hitta en ny balans i sin utveckling behöver barnen tillgång till interventioner som svarar mot deras behov och kompetenta omsorgsföräldrar som får adekvat stöd av samhället. Förändring av samhällsattityder till barn med frihetsberövade föräldrar är ett viktigt led i detta arbete.