Dölehästen Rasens ursprung och plats i historien E der 4 som blev en avelsmatador. Och, i fjärde led därefter finner vi Dovre, f. 1871, som tillsammans med den mycket speciella hingstproducerande Galdebruna, också f. 1871, blir stamparet för dagens kallblodsraser i SverigeNorge. Sverige importerade upp emot 300 000 dölehästar från Norge bara under 1800-talet. n vidunderlig god hest, like utmerket som ride-kjøre-og brukshest, dertil lettholden. Alltid Sunn og Munter, og førsterangs som seterhingst.” Dölehästen (döl=dal)eller Gudbrandsdalshästen eller Östlandshästen, kärt barn har många namn, är både grundtypen och grunden för det moderna Nordiska kallblodets varianter i Sverige och Norge. Hästen har sitt ursprung, historiskt, i kör- och skjutshästanvändningen och har då också i huvudsak avlats fram via gårdsstammar, större skjutshästhållare, där gårdar som Tofte och Huseby intar en särskild plats. Kallblodet var människans främsta hjälpmedel och mycket använd. Därför gjordes hela tiden försök till anpassningar av hästen till olika, nya arbetsuppgifter och nya moden genom inkorsningar av främmande raser. Det är troligt att Dölen fick sitt specifika utseende och sin storlek genom inkorsningar av först Spanska hästar men framförallt av danska raser under 1700-talet. Ett mycket avgörande drag för rasens nuvarande utformning var importen av Odin år 1834, en fullblodshingst, från England. Denna hingst passade turligt nog väl in i den norska kallblodsstammen och skapade en ädlare häst men fortfarande med kallblodets grovlek och kynne. I fjärde led därefter hittar vi Veikle Bal- Espedölen e. Hallingblåen u. Sognaraudi. Född 2001, här som ”forbonde”häst. Norge förskonades nästan totalt från inkorsningar med Ardenner vilket ger Dölen en lång och oavbruten rashistoria. Därför härstammar också de flesta avelshingstarna i Norge-Sverige från både lättare och tyngre döle, vilket medför att Kallblodstravaren, Nordsvensken och Dölen i allt väsentligt har sin grund i norsk döleavel fram till början på 1900-talet. Dock med den reservationen att i Kallblodstravarrasen finns lättare blod från främst varmblod och Arabhästen sprungna oftast från statliga initiativ med inkorsningar under 1800-talet. Exteriört märks detta i en lättare benstomme och ädlare huvudform hos Kallblodstravaren. Vi utgår ju här ifrån att Kaare är efter Galde, en Dovre-Galdebrunason. I så fall utgår mer än 90 % av dagens travarhingstar från Dovre. Dessutom är en betydande andel av Nordsvensk häst från Dovre-linjer. Dölehästen är klart dominerad av Dovre-linjen via BriminGjestar. Dölehästens avelshistoria visar på en intressant sak dvs hur avel kan gå olika vägar trots samma ursprung. Brimin, en sonsonson till Dovresonen Sjaak Balder och nämnda Galdebruna, har i generna mer ”lätta” linjer och få tunga. Brimin gav dock avkommorna i dominerande uttryck klart grövre benstommar än egna gener. Hippologen Wriedt analyserade avkommestatistiken och konstaterar att Brimin troligen är ett exempel på en mutation just för mer grovlek. Därför blev Brimin-linjen populär i dåtidens behov av grövre arbetshästar. Renaveln av Dölen påbörjades ca 1860 vilket tog sitt uttryck i att grövre hingstar föredrogs vid hingstbedömningarna än vad som tidigare varit gängse. En stambok upprättades och inkorsningar av främmande raser i Dölen motarbetades. Rasen kan därför sägas etablerats för ca 150 år sedan. På grund av sin storlek blev Dölen uppskattad inom Norges militär. Samtidigt var Dölen använd för alla behov inom det norska småskaliga jord- och skogsbruket.  Dölehästen Rasbeskrivning D 2 ölehästen är den största av Norges fyra nationella hästraser. Den är godmodig, arbetsvillig, lättfödd och inte minst en vacker häst. Dölehästen av brukstyp är kraftigt byggd med god kroppsform, bra ben, lediga rörelser. Den är ärlig, lugn och inte minst har den ett gott temperament. Brimin ee. Gimle 425 u. Fenny. Född 1908 och den helt dominerande linjebildaren till dagens Döle Landslaget för Dölehäst har som uppgift att arbeta för den bästa möjliga utvecklingen av Dölehästen. Det är kombinationen av arbets/fritidshäst som man försöker att bibehålla. Typerna varierar i storlek vilket ger möjlighet till flera olika användningsområden. Helhetsintrycket varierar från häst till häst. Det mest utmärkande är kön, färg och tecken. Bland färgerna är svart och brunt vanligast men även fuxfärgade och lite mer ovanliga färger som gulbrun och blåskimmel förekommer. Tecken som stjärn och bläs är vanligt förekommande. Huvudet skall vara välformat (inte för stort eller litet) och med bred panna. Detta för att hästen skall vara lättstyrd och ha god balans. Bröstet skall vara brett och djupt. En högställd häst kan även ha gott bröstdjup. Bogen skall vara muskelfylld och armbågarna skall peka rakt bakåt. Armbågar som pekar inåt disponerar för fransk benställning. Övergången mellan hals och bröst skall vara välmarkerad. Manken skall vara välutvecklad. Ryggen skall överföra muskelkraften från bakbenen till framdelen, därför skall Dölehästen vara väl muskelsatt över rygg- och ländparti, korset skall vara långt, brett och välmusklat. Låren skall vara djupa (sedda från sidan) och breda (sedda bakifrån). God muskulatur i låren ger stor styrka. Kvalitén på benen är mycket viktig både hos arbetshästen och fritidshästen; Underarmarna skall vara muskelfyllda och framknäet brett. Hasorna skall vara breda, sedda från både fram- och baksida. De skall vara långa, markerade och torra, dvs vara fria från vätskeansamlingar och överben. Skenorna skall vara förhållandevis korta och breda. Kotorna skall vara medellånga. Är kotorna korta och stela disponerar detta för skador i lederna. Arbetshästen skall vara lågrektangulär, dvs att den är längre än den är hög, dvs att den är längre än den är hög, mätt från skulderbladet till bärbensknölen. Höjden mäts vid manken. Dölehästen skall ha lång och kraftig man och svans samt rikligt med hovskägg. Rörelserna skall vara energiska, rena och taktmässiga i alla tre gångarter. Färger som är tillåtna är svart, brun, fux, blå (skimmel), gulbrun, isabell, med eller utan tecken. Hästens arbetsförmåga styrs av storlek och tyngd, muskelmassa och förhållandet mellan kroppsdelarna.  Dölehästen Dölehästens ursprung, en fördjupning H ästarna i Gudbrandsdalen har ända sedan Vikingatiden ansetts vara speciellt bra. En orsak var de goda betena i fjällvärlden. Bönderna som var intresserade av hästavel byggde upp egna stammar på gårdarna i hela Gudbrandsdalen. Typen fastlades genom inavel på egna gårdshingstar. I stamboken återfinns hela tiden uttryck som ”ett sto av gårdens gamla stam”. Tofte i Dovre blev den stora utgångspunkten för de flesta linjer och familjer i Dölehästaveln. Historien berättar att det var två hästtyper på Tofte: en tyngre och en lättare och snabbare på foten. Snorres saga berättar att Harald Hårfagre år 872 ”lät reda sig ett jul-gästabud på Tofte” Vägen genom Gudbrandsdalen blev en handelsled och hästar från gårdsstammarna blev spridda över hela landet. Utav hästarna från Gudbrandsdalen utmärkte sig speciellt hästarna från Huseby i Stange. I början av 1800-talet började allmänheten att intressera sig för husdjursavel. Då hade man också börjat byta hingstar mellan gårdsstammarna. Detta blev nu mera organiserat. Enskilda hingstar blev även eftersökta utifrån. Bøblakken (1810-1835) var en sådan hingst som kom ur den gamla stammen på Bø i Nord-Fron. Bøblakken var grov och kompakt bygd, borkfärgad och mycket vacker. Många 3 ston kom från från Gausdal-bygderna för betäckning, men han betäckte också ston från Huseby. Tillsammans med ett fuxfärgat sto, Lysebruna blev Bøblakken en av grundläggarna till denna kulturras. En annan viktig stoproducent blev Lesjabrun.” Kirsbaerbrun. Av gårdens gamle stamme. Dens far var en brun, vakker hingst, som blev kastrert i seksårsaldern. Dens mor, en ikke meget stor hoppe, var også brun. Lesjabrun stod på Bö fra omkring 1838 til sin död omkring 1860. Lesjabrun var ikke av Böstammen men blev kjöbt som treåring av Ole Taarud der senere solgte den til broderen Paul Bö. En aegte dölehingst af aller förste rang siger Lindeqvist. Den blev parret med hopper efter ”Gammelblakken”, hvorved det fremkom mange vakre og ansete heste. Saaledes Dvergstenshingsten på Hadeland. Aalsborkfamiliens stamfar, Kongslihingsten i Nordre Fron, Mjerhingsten i Östre Toten. Den gamle Husebyhingst var også falden efter Lesjabrun og en Husebyhoppe efter Böblakken. Död 186? i Norge på Bö.” De enda hingstlinjer som överlevt oavbrutet fram till idag går tillbaka dels på ovan nämnde Veikle Balder f.1849 samt Toftebrun f. 1865. N 4 Veikle-Balder och N 82 Toftebrun är därför de två stamhingstar som ingår, i obruten linje på hingstsidan, i samtliga härstamningar för idag ( år 2005) levande hingstar i Döle- och Nordsvenska rasen. Veikle Balder ”Mörkbrun. 154 cm. ”En underbart god häst: lika utmärkt som rid-, kör- och brukshäst, samt lätthållen, alltid sund och munter och 4 oöverträfflig som säterhingst.”(Lindeqvist). Balder var en kortbent, trivelig hest med nogen understillte forben og med en fin hals og tört markert hode.Balder gik i aarene 1862-69 i Heimdalen og i Sikkilsdalen. Skutt paa Veikle hösten 1873. Mangen större, mangen grovere, mangen kanske ansenligere hingst er alet i Gudbrandsdalen, siden Balder på Veikle hösten 1873 stupte for nådeskuddet; men neppe nogen har endnu skaffet sig et så velkjent navn som Veiklehingstens over hele Norge, ja over store dele av Sverige med. Balder var födt 1849 på Korsvoll i Dovre. Herfra solgtes hingsten i 1852 til Iver Tofte på Dovre, som havde den til 1855, da Ole Veikle kjöbte den for 1200 kroner som bygdehingst i Kvam, Nordre Fron. Balder gik senere otte år i statens hestavlssaeter. Men hvor er, spörger man, Veikle-Baldertypen nu ? Hertil kan svares: Dölehestens forandrede form bör ikke tilskrives Veikle-Balderslegtens mere eller mindre fortynede blod. Den er en frugt af den aendrede avlsretning fra syttiårenes begyndelse og det i overensstemmelse hermed foretagne udvalg af avlsdyr vecd udstillingerne. De grove, svaere heste har spillet förste violin, _ de aedlere typer har simpelthen trukket sig ud af dansen. ” Toftebrun Sortbrun, 154 cm. Toftebrun gik i Sikkilsdalen årene 1877-85. Skudt på Isum 1889. Far gick under navn Gamle Toftehingst.Toftebrun skulle hat underskud.Mor hoppe på Tofte. Toftebrun eller, som den ofte kaldtes, Isumhingsten var födt og alet på Tofte i Dovre af gårdens gamle stamme. Fra Tofte kom den i 1870 til Isum i Söndre Fron. Senere gik den ni år i statens hesteavlssaeter. ”Med denne Hingst forsvinder den gamle Döletype blandt Hingsterne i Sikkisdalen” skriver statsagronom E Kjekstad 1885, da Toftebrun afmönstredes, tyve år gammel. Om hingsten kunde med sandhed siges - multum in parvo (liten, men go). Ti en så kompakt, bred, kortbent, tör og hård kjaempe, som Toftebrun stöder man ikke ofte på. Den har leveret en maengde gode avlshopper og mange saerdeles fremragende brugsdyr. Dölehästen Dölehästens användning R asen kan brukas till många ändamål, som ridning, körning och arbete i skogen. Mekaniska hästkrafter har efter hand ersatt brukshästen, men det finns fortfarande ett stort behov av en häst av brukstyp, inte minst inom Norges skogsbruk. storleken på Dölehästen varierar och kan på grund av detta på ett utmärkt sätt även brukas som fritidshäst till ridning, körning, turridning och andra aktiviteter inom denna sektor.  Högne, ansågs i början på 1900 vara den främsta representanten för hur en Döle skulle se ut. Fick ju dock ingen betydelse för rasen utan istället vägen till travarrasen Når den ikke i samme grad har udmaerket sig som hingstefar, er dette neppe så meget Toftebruns skyld som tidens, derskreg efter store hingster. Men heller ikke sådanne mangler i Toftebruns familie. Toftebrun er nemlig gennem Sterkoder og Dölegubben farfars far til Söndre Frons kommunehingst Dalegudbrand, Gudbrandsdalens svaereste og mest sögte avlshingst ( år 1902).”  Källor H E Uhlin Vår Kallblodstravare Arve Rolstad: Ottadalens Dölahästlags hemsida Redaktör och ansvarig utgivare: Hans-Erik Uhlin [email protected] Ordförande: Anna Berglund [email protected] Webmaster: Ida Krekula [email protected] Design: Annika Almqvist [email protected] 5