Här - Katternö Group
1•2013 KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK Musketörerna, Sara, Moa och Julia Skräms inte med klimatet! Färden till Klondike Esa Härmälä om energipolitiken Kvinnligt och manligt Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos. Tre frågor Innehåll ■ Ole Norrback, född i Fel fokus hos regulatorerna 4 Övermark, folkskollärare, ombudsman för SFP, partiordförande i åtta år, minister i tolv och riksdagsman i sexton år. Var därefter i åtta år ambassadör, i Oslo och Aten. Ordförande i Svenska pensionärsförbundet. Vasaregionen har profilerat sig som ett energikluster. Nyligen sades i en rapport att energisektorn kan utvecklas till en ledande näring i vårt landskap. Vad tänker du om det? Energisektorn är redan den ledande näringen i regionen, och den utvecklas mycket snabbt. Ökad materiell välfärd ökar behovet av billig och säker energi. Satsningen på energisektorn är därför det klokaste vi kan göra. Den är dessutom mångsidig i regionen med de flesta former av energiproduktion representerade. För att stöda den positiva utvecklingen behövs mycket tätare samarbete mellan utbildning, forskning, näringsliv och offentlig sektor. Brist på utbildat folk är redan delvis en broms. Vi behöver en mycket bättre samordnad och effektivare offentlig sektor, som proaktivt skapar markanvändningsplaner, infrastruktur, stimulerar kulturaktivitet och fritidssektorn, samt som har resurser till punktinsatser när sådana behövs. Här behövs hela landskapets gemensamma insats. Klimat- och energifrågorna hör intimt ihop i politikens värld. Hur ser du på det? Hur allvarligt är klimathotet? Rättfärdigar det den politik som nu förs i klimatets namn? Debatten om klimatuppvärmningen har fått religiösa drag, där tro tycks spela en stor roll. Jag hör till skeptikerna i debatten om orsakerna till klimatförändringarna, mest för att alltför allmänt propagerade sanningar måste ifrågasättas. Jag är ingen expert, men det må väl vara betydligt värre att spå klimatförändringarna än att spå vädret, och redan det är hart när omöjligt. Att i en fråga, som är så extremt svårbedömd, stämpla dem som gör andra bedömningar för ansvarslösa hör inte till en seriös debatt. Det finns mer än nog av argument ändå att minska utsläpp och rena avfall. Vad innebär livskvalitet för dig? Livskvalitet är hälsa, familjen med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, goda vänner, kloka och glada mänskor samt varma färger. 2 katternö Vart är vi på väg? S WWF får kritik 5 Klimatlegenden Lennart Bengtsson 6 Nätverken som styr 14 Bloggarna som vann debatten 18 Manligt och kvinnligt 24 Karl Vilhjálmsson De tre musketörerna 26 Färden till Klondike 32 Esa Härmälä, överdirektör på arbets- och näringsministeriet, uppmanar till samarbete. En energiboss kommenterar 40 Katternö 1 • 2013 Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, 68600 Jakobstad, tel. (06) 781 5300, fax (06) 781 5322, [email protected], www.katterno.fi Adressändringar Siv Granqvist, tel. (06) 781 5333, [email protected] Projektledare Svenolof Karlsson Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media, www.storkamp.com, Johan Svenlin, Susanne Strömberg Layout Studio PAP Pärmbild Karl Vilhjálmsson Tryck Forsberg 2013 om ung ingenjör åhörde jag på sjuttiotalet på Bella Center i Köpenhamn ett föredrag av professor Pentti Malaska (1934–2012), känd professor vid Åbo finska handelshögskola och medlem av Romklubben. Jag tog med stor beundran del av presentationen och dess budskap att vi stod inför stora problem när det gällde att försörja jordens befolkning. Den självklara slutsatsen för mig var att vi måste få stopp på befolkningsökningen. Men i dag föder jorden 7 miljarder människor med ett materiellt välstånd som aldrig tidigare skådats. FN:s fattigdomsmål uppnåddes sju år i förtid. Vid årsskiftet bekräftade The Spectator statistiken att aldrig tidigare så få hade svultit eller varit sjuka som under 2012. Romklubbens rapport Tillväxtens gränser spådde 1972 att olja, naturgas och de flesta metaller snart skulle ta slut, med global ekonomisk kollaps som följd. I dag, över fyrtio år senare, har vi större kända olje- och gasreserver än någonsin. Doktor James Hansen presenterade sina första modeller för en kraftig temperaturförhöjning vid fortsatt användning av fossila bränslen 1988. Nu, 25 år senare, kan vi konstatera att Hansens kurvor var våldsamt överdrivna. Officiella temperaturkurvor visar att överhuvudtaget ingen uppvärmning skett de senaste femton åren. Jag noterar likaså efter Al Gores skräckpropaganda om sex meters förhöjning av havsvattennivån att den amerikanska vetenskapsbyrån NOAA nu reviderar ner ökningstakten till 12–16 centimeter på hundra år. Steg för steg har jag tappat tron på de modeller som förutspår katastrof för vår planet. I sin resumé av den vetenskapliga ståndpunkten i klimatfrågorna i denna tidning bekräftar professor Lennart Bengtsson att min skepsis är välgrundad. Det är svårt att komma till en annan slutsats än att koldioxid är en långt mindre bov än vad Kyotoprocessen har gjort den till. Däremot tvekar jag inte om att vi bör fortsätta att värna om resurserna på vår planet. Vi ska söka effektivitet i allt vi gör och återanvändning där så är möjligt. Vi ska fortsätta att minimera miljöpåverkan med alla rimliga medel. Även satsningen på förnyelsebar energi är i grunden positiv. Där är Katternös långsiktiga strategi med Alholmens Kraft ett bra exempel. Men här möter också problem. Kraftproduktion förutsätter långsiktiga satsningar. När Finland införde produktionsstöd för biobränsle 2011, för att vi ska nå klimatmålen, trodde vi att stödet var långsiktigt. Men från och med i år har stödet minskat med en tredjedel. Beskattningen av torv för värmeproduktion har skärpts och askskatter har införts. Resultatet torde bli att kolanvändningen åter ökar, då brännved inte går att få tag på i önskad omfattning och torvproduktionen körs ned av politiska skäl. Det andra stora bekymret gäller prislappen för den totala koldioxidbekämpningen med koldioxidhandel, inmatningstariffer och ett otal energidirektiv. Om vi i Europa ensamma ska leva med detta, är risken överhängande att vi tvingar fram industrinedläggningar i stor skala. Hur sårbart vårt moderna samhälle är, såväl ekonomiskt som politiskt, visar exemplet Grekland. Varifrån får du dina kunskaper om energi? ■ Nina Meriläinen, Vetil ■ Leo Ahinko, Kronoby ”Jag vet inget om energi, det är min man som sköter allt sådant. Vi har jordvärme hemma och ibland måste jag vrida ner när temperaturerna närmar sig 30 grader. Man vill ju inte ha för varmt inomhus, inte ens när vintern är som kallast.” ”Vi använder bara energi sparlampor och ledljus hemma, men som elingenjör misstänker jag att det egentligen inte är mer miljövänligt. Produktionen av energisparlampor är mer komplicerad än för glödlampor och därmed belastas miljön i detta skede desto mer.” ■ Frej Björklund, Kronoby ■ Charles Snåre, Kronoby ”Jag brukar kolla på nätet och diskutera med andra husägare. Det var via en kamrat som jag fick tips om det värmeåtervinningssystem som fungerat fint i vårt hus sedan 1986. Jag följer också noggrant med hur bergsvärmen fungerar i min dotters nybyggda hus.” ”Jag hör till den generation som automatiskt släcker lampor och stänger av apparater när vi går ut ur ett rum. Vi har blivit uppfostrade att använda alla resurser sparsamt. Ny kunskap om energi får jag via Google och Katternötidningen.” stefan storholm vd katternö ab katternö 3 K AT TE R N Ö DEBATT Fel fokus hos regulatorerna ”Folk vill köpa lokalt, eftersom de då vet vad de får” Världsnaturfonden synad inifrån och utifrån Johanna Forsman ■ Jag tillträdde som VD i Jakobstads Energiverk 1994, just när avregleringen av elmarknaden inleddes. I juni 1995 öppnade vi vår hemsida, som den absoluta pionjären bland Finlands energiverk. Vi hoppades att våra kunder så småningom skulle kunna följa med sin elförbrukning på nätet och även kunna betala elräkningen där. Avregleringens första år var turbulenta. Någon minns kanske att en falang inom ägaren Jakobstads stad övervägde att sälja oss till svenska Vattenfall. Kanske minns någon också uppståndelsen kring Mr X, bulvanen som arrangerade hemliga möten med utvalda politiker. Energiverket värderades i samband med detta till omkring 200 miljoner mark. En stor summa, och ändå tror jag alla i dag är glada åt att det inte blev någon affär. Vi var nämligen värda mer. Och i dag är vi värda ännu mera än då. ■ De snart nitton år jag skött mitt uppdrag har på vissa sätt inneburit en våldsam förändring, på vissa sätt inte. Till förändringarna hör att den grupp vi är en del av, Katternö, utvecklats till en storproducent av energi, vilket borgar för en säker elförsörjning till konkurrenskraftiga priser. En annan förändring är att el blivit en viktig finansieringskälla för staten, vilket väsentligt höjt elpriserna för våra kunder. En tredje förändring är en enormt växande byråkrati och nyreglering av verksamheten. På nittiotalet var slagorden avreglering, effektivisering, förenkling. Men sedan har regelverket vuxit igen till en nivå som väl ingen ens i sina vildaste gissningar hade kunnat tro. Bakom detta ligger som bekant politiska ambitioner att genom föranstaltningar inom energiområdet motverka en kommande klimatkris. 4 katternö Det genomgående draget är i stället att folk vill ha en trygg och stabil relation till sin elleverantör och att de vill köpa lokalt, eftersom de då vet vad de får. De vill inte ringa en leverantör på annan ort och hamna i ett call center där man knappast ens vet vad Jakobstad är. Allas tid är dyrbar, också kundens. Vi svarar genast i telefon, vi hittar hem till kunden, vi förstår vad kunden säger och vi rycker ut även utanför arbetstid. Det gör vi med självklarhet och yrkesstolthet. ■ Nu aviseras från energimyndighe- Ole Vikström, VD för Jakobstads Energiverk, har aviserat att han går i pension våren 2013. En stor förändring lokalt är att vi byggt ut ledningsnätet i Jakobstad väsentligt både i fråga om volym och kvalitet, de nyligen installerade mätarna hos enskilda hushåll inte att förglömma. I dag kan engagerade kunder följa sin elförbrukning från dag till dag och lära sig mönstret för sin förbrukning. ■ Trots allt finns också sådant som inte förändrats. I varje fall inte särskilt mycket. En sådan sak är de vanliga kundernas syn på energin. Man förväntar sig att den ska finnas tillgänglig i vardagen när man behöver den och att den ska hålla ett rimligt pris. Man förväntar sig också att vid eventuella störningar genom ett enkelt telefonsamtal kunna meddela energiverket WWF:s gröna avlatshandel om saken och få problemet avhjälpt. Så enkelt bör det också vara. El och värme är en basförnödenhet i människors tillvaro, och ska inte behöva förutsätta att de till vardags följer fluktuationerna på elbörsen och dagligen aktivt gör energival. Inte för att det är något fel i att vara en aktiv kund, men den tydliga erfarenhet vi har på energiverket är att ytterst få människor vill lägga tid på sådant. Siffrorna visar att bara 2–3 procent av kunderna byter leverantör, trots att det aldrig förr har varit så lätt att göra det. Vi ser dessutom att det i stort är att samma grupp som byter leverantör gång på gång. Ofta är dessa byten resultat av försäljningsmetoder, som vid en granskning inte alltid kan karakteriseras som fullt seriösa. ter och politiker på olika nivå i Finland och Europa att regelverkstillväxten bara är i sin början. En ny dimension som uppenbarligen väntar kunderna nästan år är den nordiska slutkundsmarknaden. Valet av elleverantör ska då kunna utsträckas också till de nordiska grannländerna. Denna ökning av alternativen kan se bra ut på pappret. I stället för ett åttiotal leverantörer ska kunden kunna välja bland flera hundra. Men, handen på hjärtat, vilket värde har detta för en vanlig människa? Inte minst om i vågskålen ska läggas att direktkontakten med nätbolaget samtidigt förloras. Som framgick av Katternötidningen 3/2012 ligger ett sådant förslag nu för beredning hos de nordiska energimyndigheterna. På finländsk sida har man pekat på nackdelarna med ett system där nätägaren förlorar direktkontakten med kunden. Som veteran i branschen har jag mycket svårt att tro att kunderna, den dag de lär sig hur ett sådant system fungerar, kommer att skriva tackbrev till systemets upphovsmän. ole vikström vd, jakobstads energiverk Fox Photos/Stringer ■ För några år sedan besökte jag Ul- riksdals slott utanför Stockholm. Anledningen var att ett företag jag jobbade för hade skänkt en halv miljon kronor till Världsnaturfonden (WWF) för ett Östersjöprojekt. Sveriges kung är ordförande för WWF:s svenska förtroenderåd. Därav kommer det sig att WWF har kontor i hans slott. Min uppgift var att beskriva Östersjöprojektet i en kortare artikel. Problemet var att det underlag jag hade fått inte höll måttet. Att Östersjön mådde dåligt var ingen nyhet. Men vad skulle WWF göra med pengarna? Besöket ledde till frustration både hos WWF:s folk och mig. Jag fick inga bra förklaringar. Den expert som hade gjort i ordning underlaget hade slutat. När jag frågade vem som skulle ta ansvar för projektet framdeles, svävade man på målet. I stället fick jag en fråga. Kunde jag hjälpa WWF att få en ny donation från samarbetsparten? Kanske en halv miljon till? Kunde jag hjälpa med det? ■ Nu har jag läst två böcker om WWF. Dels organisationens egen 50-årshistorik, Saving the World’s Wildlife. WWF – The First 50 Years, skriven av Alexis Schwarzenbach. Dels Schwarzbuch WWF: Dunkle Geschäfte im Zeichen des Panda [Skumma affärer i pandans tecken] av Wilfried Huismann. Böckerna ger delvis samma bild. WWF är en överklasspräglad organisation som har svårt att hålla armlängds avstånd till finansiärerna. Schwarzenbach beskriver detta genom interna och externa dokument. Huismann undersöker på ort och ställe hur WWF:s projekt faktiskt fungerar. Initiativet till WWF togs 1961 av den engelske ornitologen Max Nicholson, med viktigt stöd av biologen och naturfilmaren Julian Huxley, även ord- Tigerdödaren prins Philip längst till vänster. förande för brittiska rashygieniska institutet. Inte minst oroade de sig över att man i de afrikanska kolonier, som var i färd med att frigöra sig, inte förstod värdet av skyddad natur. Målet blev att skapa en övernationell organisation som genom nätverkskontakter och känslosamma kampanjer (baserade på ’chocktaktik’, med WWF:s egen formulering) skulle få folk att skänka pengar. Som glansfulla ordförande under över 30 år agerade prinsarna Bernhard och Philip, makar till de holländska och engelska regenterna. PR-effekten av prinsarna var kolossal och förstärktes genom den Club 1001, som skapades för 1001 utvalda medlemmar. En uttalad princip blev att hellre samarbeta med storföretagen än bekämpa dem. Trovärdighetsproblem uppstod. Till exempel när det blev känt att Philip hade skjutit en tiger i Indien och att WWF:s vice ordförande Luc Hoffmann, en av huvudägarna i kemikoncernen Hoffmann-LaRoche, vägrade avgår ur WWF efter olyckan i koncernens fabrik i Seveso. Inte blev det bättre av att Bernhard för WWF:s räkning skriftligt begärde en miljon dollar i mutor av Lockheed i en stridsplansaffär. Eller att han engagerade en privat säkerhetsfirma av tidigare SAS-agenter för att infiltrera de kretsar i Sydafrika som smugglade noshörningshorn. Allt enligt Schwarzenbach. Trots sådant har WWF utvecklats till en ledande lobbyorganisation involverad i allt från isbjörnsräddning till medförfattande av IPCC:s rapporter och nätverkande på hög EU-nivå. Finland nationella WWF-organisation etablerades 1972 genom Pertti Salolainen, känd samlingspartist. har WWF medverkat till tvångsförflyttning av urbefolkningen, för att i stället skapa reservat för djuren och möjlighet till lyxsafari för turister. Urfolken har berövats sitt land, sin kultur och sitt sammanhang utgående från en västerländsk elits neokolonistiska världsbild, säger Huismann. Tigerkampanjerna i Indien hjälper inga tigrar, men försörjer en stor kader av tjänstemän och politiker. Med WWF:s välsignelse skövlas Borneos regnskogar för odling av palmoljepalmer. Laxodlingen i Chile, licensierad av WWF, vansköts; hundra dykare har drunknat när de haft att jaga bort eller på 40 meters djup bärga sjölejon, skjutna när de kommit för att äta av laxen. Enligt Huismann. Och så vidare. Exemplen är legio på hur WWF:s förhållande till verkligheten fallerar. Huismanns slutsats är att WWF har ett alltför nära samarbete med finansiärerna. Grön avlatshandel, kallar han det. Schwarzbuch WWF blev snabbt en storsäljare i Tyskland, tills de stora bokhandlarna drog bort boken efter påstötningar från WWF. Efter en längre kamp mellan WWF, förlaget och författaren ingicks en förlikning, som innebar att Huismann omarbetade vissa textpassager. svenolof karlsson ■ Wilfried Huismann har som doku- mentärfilmare gjort en rad prisbelönade filmer. Sommaren 2011 visades hans dokumentär om WWF i tysk TV, och i fjol utkom hans bok i ämnet. Hans beskrivning av WWF är inte vacker. På olika ställen i världen katternö 5 Karl Vilhjálmsson LENNART BENGTSSON HAR TRÖTTNAT PÅ DE ÖVERDRIVNA LARMEN Skräms inte med klimatet! Visst blir jorden varmare. Men det går mycket långsamt, och nu har temperaturen stått still i femton år. Världen har massor av problem, men dessa har ytterst litet att göra med en klimatändring, säger professor Lennart Bengtsson, legend inom klimatforskningen. Lennart Bengtsson i bitande köld på Uppsalaslätten i januari 2013. 6 katternö katternö 7 ”Osäkerheten blir alldeles extra tokig, om den kombineras med vår nordiska planeringstradition” L ennart Bengtsson, född 1935 som arbetargrabb i Trollhättan, är den i särklass mest meriterade nu levande nordiska klimatforskaren. På sextiotalet, som ung licentiat i meteorologi anställd vid svenska SMHI, var han en centralfigur i utvecklingen av det nordiska samarbetet och lärde bland annat känna Finlands stora namn inom meteorologin, vasabon Erik Palmén. Kanske någon av Katternötidningens läsare rent av hörde Lennart Bengtsson i Finlands rundradio när det begav sig. Det hände att han läste meteorologiska institutets väderrapport under sina Helsingforsbesök. Under sjuttio- och åttiotalen var han med och byggde upp det europeiska centret för väderprognoser European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF) i Reading, England, först som forskningschef, sedan som centrets direktör. 1990 utnämndes han till direktör vid Max Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg och var bland annat ansvarig för utvecklingen av klimatmodeller vid institutet 1991-2000. Trots uppnådd pensionsålder fortsatte karriären. Sedan 2001 är han professor vid Environmental Systems Science Center vid universitetet i Reading, 2008 utnämndes han till chef för geovetenskaperna vid det internationella rymdforskningsinstitutet ISSI (International Space Science Institute) i Bern, Schweiz. Som om det inte räckte är han sedan 2009 även gästprofessor vid Uppsala universitet. Många utmärkelser Listan över fina utmärkelser är lång, till exempel Milancoviçmedaljen (European Geophysical Society), Descartespriset (EU), IMOpriset (WMO), Rossbypriset (Svenska Geofysiska Föreningen) och Alfred Wegenermedaljen (European Geophysical Union). Bland de akademiska sällskap han är medlem i finns Finska Vetenskapsakademien. Hans huvudsakliga forskningsområde är atmosfärmodellering, men den unikt långa karriären har också gett en övergripande vetenskaplig bredd, som näst intill kunde föranleda en beskrivning av Lennart Bengtsson som ett naturvetenskapligt enmansuniversitet. Trots detta är Lennart Bengtsson i Sverige ingen känd person utanför de vetenskapliga kretsarna. Säkert delvis för att han de senaste fyrtio åren arbetat huvudsakligen utomlands, men också för att han inte sökt medial uppmärksamhet. För Katternötidningen är han dock beredd till en öppenhjärtig intervju. Med pedagogiskt tålamod och en stor portion charm går han igenom några av de centrala frågorna i den aktuella klimatdebatten. Håll till godo! Några utgångspunkter Inledningsvis behövs en begreppsutredning. Ofta sägs att det finns stor konsensus i klimatfrågan, att 97 procent av forskarna står bakom larmen om en annalkande svår uppvärmning och att klimatskeptikerna är en liten minoritet, klimatförnekare, som inte behöver tas på allvar. Sådant tal är billig retorik. Ingen seriös människa ifrågasätter att klimatet förändras. Det har det alltid gjort. Ingen ifrågasätter heller att människan har en påverkan på klimatet. Frågan är om den är så stor att det har någon praktisk betydelse. Ingen seriös forskare ifrågasätter heller att ökande koldioxidhalt i atmosfären är en faktor som driver temperaturen uppåt. Den saken bestäms av naturlagarna och är känd sedan mitten av 1800-talet. Svante Arrhenius genomförde en uppmärksammad klimatberäkning redan 1896. Men frågan är hur koldioxiden samverkar med alla andra faktorer som också påverkar temperaturen. Det finns också faktorer som driver ned temperaturen – vad betyder de? Ännu en grundläggande fråga är vad som är bättre för människan och planeten: ett varmare eller kallare klimat? Larmen om uppvärmning handlar bara om katastrofer. Men tänk om en uppvärmning innebär fördelar? Hur ska man uppfatta utsagorna om konsensus? ”Jag har svårt att hänga med i konsensussvängarna”, säger Lennart Bengtsson. ”Som jag ser det är det nödvändigt att skilja på ett rent vetenskapligt tillvägagångssätt och en rådgivande samhällsfunktion. Vetenskap är en dynamisk process där systematisk kunskap gradvis utvecklas. En central aspekt är den empiriska komponenten, alltså kunskap som kan bekräftas av observationer.” Det i särklass viktigaste bidraget till klimatkunskapen har varit de senaste decenniernas utveckling av nya observationssystem. ”Vi känner nu i avsevärda detaljer atmosfären och havens dynamik och fysik. När jag började studera meteorologi i slutet på 1950-talet trodde man att jordens albedo [reflexionsförmåga] var 0,40 och inte, som vi nu vet, 0,29. Med ett albedo på 0, 40 skulle alla klimatscenarier bli uppåt väggarna fel”, säger Lennart Bengtsson. Hur klokt är det att använda denna delvis osäkra kunskap för att ge råd åt samhället, till exempel inför långsiktiga beslut och investeringar? ”Här har man dessvärre skapat ett maskineri som förser beslutsfattare med detaljerad datorsimulerad information, vilket har skapat ett intryck att vi vet betydligt mer än vad vi verkligen vet. Med smärre ändringar i diverse parametrar kan man lätt producera skräckscenarier som den senaste från Världsbanken [beställd av Potsdaminstitutet]. Av denna anledning är det orimligt att finna konsensus i enskilda framtidsscenarier.” Det bör inte heller vara vetenskapens roll att ge detaljinformation åt politiker, anser Lennart Bengtsson. ”Vi får utgå från att politiker och andra beslutsfattare besitter ett sunt omdöme. Detta är dessvärre inte alltid fallet och då får man hoppas att väljarna finner andra politiska kandidater och inom näringslivet att aktieägare och marknaden reagerar. De vetenskapliga akademierna kunde också utnyttjas mer som rådgivare.” Det är också så att olika länder bedömer risker olika. ”Den nordiska traditionen med sin fasta tro på vetenskapens roll i samhället vill gärna planera framtiden in absurdum på praktiskt taget alla områden. Den teoretiska osäkerhet som finns i väder- och därmed klimatberäkningarna blir därför alldeles extra tokig, om man kombinerar den med den nordiska sociala ingenjörstraditionen och planeringsivern.” Hur mycket varmare har jorden blivit? För att ge proportioner kan nämnas att jorden under två tredjedelar av sin existens har varit minst 7 grader varmare än i dag (påpekande av klimatprofessorn Atte Korhola i Helsingin Sanomat nyligen). Ser vi bara till de senaste 160 åren (sedan 1850, då vi har hyfsat tillförlitliga globala mätserier), har temperaturen stigit med 0,8 grader. Sedan 1958, då luftens koldioxidhalt började mätas kontinuerligt, har temperaturen stigit omkring 0,5 grader. Men kurvan går inte jämnt uppåt. 1930- och 1940-talen var varmare än 1960- och 1970-talen. Och efter en uppvärmningsfas på 1980- och 1990-talen har temperaturen inte stigit alls under de senaste femton åren. Vilka faktorer som höjt temperaturen går inte säkert att veta. IPCC menar i sin rapport från 2007 att största delen av höjningen de senaste 50 åren med stor sannolikhet beror på den höjning av koldioxidhalten, som människan antas stå bakom. Om vi tolkar denna IPCC-bedömning till 0,3 grader, så är detta ringa i förhållande till den totala växthuseffekten. ”Temperaturhöjningen är så liten att någon knappast skulle märka den, om inte vi meteorologer hade upplyst om saken”, kommenterar Lennart Bengtsson. ”En sak att veta är att effekten av koldioxidökningen är logaritmisk, det vill säga effekten ökar långsammare ju mer koldioxidhalten ökar. En ökning av koldioxidhalten från 400 till 800 ppm [miljondelar] har inte mer effekt än en ökning från 200 till 400 ppm.” ”Ökningstakten i växthuseffekten har faktiskt minskat under det senaste decenniet jämfört med perioden 1980–1990. Detta med så mycket som 22 procent. Det beror på den nämnda logaritmiska kurvan, på att växthusgasen metan har tilltagit mycket långsamt samt på att freongaserna har minskat. Det verkar som om experterna i media inte känner till detta”, säger Lennart Bengtsson. Den blå kurvan visar den faktiska temperaturutvecklingen globalt från 1850 till 2012, enligt HadCRUT3 (det brittiska Hadley Centre och klimatenheten vid University of East Anglia). Sedan 1880 har vi en stigande trend, som fram till i dag höjt temperaturen med 0,8 grader. Höjningen började långt innan industrisamhället producerade koldioxidutsläpp av någon betydelse. IPCC bedömer människans andel av höjningen till 0,3 grader. Den streckade mörkblå linjen visar var temperaturen hamnar, om höjningstakten från 1880 fortsätter till 2060. Den streckade svarta linjen visar trenden för de senaste femton åren, som är noll. Om den fortsätter till 2060, har vi då alltså samma temperatur som i dag. Den streckade röda linjen visar det scenario fram till 2060 som Världsbanken nyligen varnade för. Celsius 3,0 2 ,0 Osäker grund Gäller det att beräkna möjliga ändringar i jordens klimat står vi alltså på osäker grund. ”Främst genom att vi saknar möjligheter till verifikation, eftersom vi helt enkelt inte känner det framtida klimatet. Baserat på teori och observationer under de senaste 100 åren är Den nivå Världsbanken varnar för 1,0 Nivån om långsiktstrenden 1880–2012 fortsätter 0,0 Dagens nivå –1,0 År 1850 8 katternö 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010 2020 2030 2040 2050 2060 katternö 9 ”Att oroa sig för att Antarktis ska smälta är som att oroa sig för att Jorden och Venus ska kollidera” Höjning av havsytan enligt Al Gore Karl Vilhjálmsson det dock rimligt att förvänta sig ett varmare klimat så länge växthusgaserna fortsätter att öka. Men graden och detaljerna i denna uppvärmning är och kommer att förbli osäkra oberoende av hur avancerade klimatmodeller vi använder.” Den mest troliga förklaringen till att uppvärmningen avstannat i (hittills) femton år är enligt Lennart Bengtsson interna variationer i klimatsystemet, alternativt en konsekvens av ökad emission av aerosoler [’smutspartiklar’], som driver temperaturen nedåt. Tyvärr finns ännu inga bra metoder för att mäta aerosolerna. ”På grund av trögheten i klimatsystemet kan man inte jämföra koldioxidhalten med den globala temperaturen år för år. Det enda sättet att få klarhet i saken är att följa vad som verkligen händer de kommande decennierna.” En orsak till förvirringen är tyvärr att även de som utger sig för att vara ’klimatforskare’ inte skiljer på väder och klimat, säger Lennart Bengtsson. ”Det finns ingen möjlighet att uttala sig om klimatändringar på tidsskalor kortare än cirka 50 år. Vädret, som många envisas med att kalla klimat, har dominerade naturliga variationer, inte minst på en regional skala. För längre perioder än några veckor är variationerna icke förutsägbara och detta beror på att vädersystemen är kaotiska för tidsperioder på en månad eller längre.” ”Dessvärre är det inte bara lekmän som syndar här utan även IPCC, härtill provocerat av publik och politiker”, säger Lennart Bengtsson. Hur mycket stiger havsytan? Systematiska mätningar av havsvattenståndet har pågått sedan mitten på 1800-talet och gradvis förbättrats med fler mätstationer och bättre utrustning. Ökningen efter 1860 bedöms till 20–25 cm. Under perioden 1993–2012 visar satellitmätningar en ökning på omkring 3 mm/ år, andra mätningar något mindre. radaraltimetri, för närvarande från satelliten JASON 2. Härtill kommer bojsystemet ARGO. Mätningar från dessa system visar att i stort 1 mm av den årliga stigningen kommer från värmeexpansion i havet, medan 2 mm kommer från främst smältvatten från bergsglaciärer och landisar. 2 mm/år motsvarar omkring 700 kubikkilometer smältande is. Större delen av detta kommer från bergsglaciärer och en mindre del från Grönland och Västantarktis. En mindre ökning av isen förefaller ske på hög höjd i Himalaya i Karakorumområdet samt på Östantarktis, säger Lennart Bengtsson. ”Vad som tenderar att försvinna i debatten är den viktiga roll som nederbörden spelar för glaciärer och landisar. Över de centrala delarna av Antarktis och Grönland har snöfallen sannolikt ökat, samma gäller i delar av Himalaya. Den för tillfället minskande glaciären på Kilimanjaro beror inte på temperaturökning [då temperaturen på denna höjd ligger väl under fryspunkten] utan på minskad nederbörd, som inte heller beror på växthuseffekten men kan hänga samman med skogsskövling i närområdet.” Mer nederbörd ”Rädslan för ett ändrat klimat har kanske för dagens sekulära människor fyllt det tomrum som religionen lämnat efter sig”, säger Lennart Bengtsson, bosatt i Reading, England, men ofta på resande fot för att sköta de tjänster han har också i Bern och Uppsala. [Efter att denna intervju gjordes har NOAA, USA:s officiella byrå för havs- och atmosfärforskning, publicerat en rapport som visar att mätvärdena för åren 2005-2012 tyder på en höjning på bara 1,2–1,6 mm/år.] ”Någon ändring i ökningstakten har alltså inte skett under den senaste tiden. Inte heller är man klar över varför havsvattnet började stiga redan under slutet av 1800-talet. Faktum är att vi inte kan se ett tydligt samband mellan temperaturökningen och det ökade havsvat- Havsytan anses ha börjat stiga omkring år 1860. Fram till vår tid har ytan stigit med kanske 25 cm. Illustrationen visar olika scenarier för havsytans fortsatta stigning fram till år 2100. Det nedre blå spannet visar var vi hamnar, om havsytan fortsätter stiga med 12-31 mm per år (som aktuella mätningar tyder på). Det övre röda spannet visar de nivåer som Världsbanken nyligen varnade för. Den illröda linjen som går rakt uppåt är ett försök att illustrera det scenario som Al Gore beskriver i sin film En obekväm sanning. Eftersom Al Gore förståeligt nog inte ger något årtal för när havsytan ska ha stigit sex meter, är denna linje alltså en gissning. 10 katternö tenståndet”, säger Lennart Bengtsson. ”Man ska ha klart för sig att havsvattenståndet lokalt varierar kraftigt som följd av tidvatten, vindar, lufttryck och havsströmmar. De variationer från år till år som man kan se är helt naturliga och reflekterar vattenutbytet mellan kontinenter och hav. I vissa områden har havet faktiskt sjunkit, i andra stigit betydligt mer än det globala medelvärdet.” Numera mäts havens massa med gravitationssatelliten GRACE och volymen med Sker en temperaturökning, kommer nederbörden enligt modellerna att öka markant i polarområdena samt i tropikerna och i områden med monsunklimat, säger Lennart Bengtsson. ”Detta kommer att öka ismassan på de inre landisarna samt i vissa områden med bergsglaciärer på hög höjd. Av denna anledning förväntar sig flera forskare att vattenståndsökningen kan bli något mindre än IPCC:s uppskattning [20–50 cm till slutet av 2000-talet].” Ett mått på okunskap som först gör Lennart Bengtsson mållös är den planering som politikerna beslutit om på kommunal och regional nivå i Sverige, för att skydda samhällena mot kommande havsnivåökningar, som att bygga in Stockholm med skyddsvallar och liknande. Utan att tänka på den pågående landhöjningen. ”Har det alltså inte gått upp för politikerna att det finns en landhöjning! Som med åtskilliga mm/år överträffar ett långsamt stigande hav! Det här är ju inget annat än förryckthet. Ingår inte längre kunskap om landhöjningen i grundskolan? Jag är inte bara surprised, jag är astonished!” Det finns med andra ord ingen anledning att stressa upp sig över larmrapporterna på det sätt som tidningar och politiker gör. Lennart Bengtsson: ”Jag vill snarare jämföra med katolska kyrkans medeltida avlatsbrev, vilket var ett effektivt sätt att få en förskrämd allmänhet att betala för att undslippa helvetets fasor. Dåtidens katolska kyrka visade här stor skicklighet. Vi får vara tacksamma att Luther lyckades få stopp på detta oskick, åtminstone i våra protestantiska trakter.” Hur är det med isen i Arktis? I september 2012 hade den arktiska havsisen sin minsta utsträckning under satellitmätningarnas tid. Hur ska man tolka det? Ett problem är den stora osäkerhet som råder kring den tidigare isutbredningen i Arktis, säger Lennart Bengtsson. Speciellt istjockleken har dock minskat under de senaste decennierna, vilket ligger bakom den kraftiga isreduktionen under sensommar och tidig höst. Också kraftiga vindar från arktiska stormar kan påskynda sommarsmältningen, vilket hände i augusti i fjol. ”Den totala isutbredningen under senhöst, vinter och vår visar däremot endast en mindre minskning. Orsaken hänger samman med ökad vattenångetransport till Arktis, vilket reducerar strålningsavkylningen, och mer upptag av solvärme i havet under sommaren genom isavsmältning. Modellresultat och observationer är här i överensstämmelse.” Jämfört med isen på de stora landmassorna Grönland och Antarktis har havsisen obetydlig volym och en smältning av den påverkar heller inte vattennivån. Hur snabbt skulle en smältning av Grönlands- och Antarktisisarna kunna ske? Lennart Bengtsson hänvisar till en studie (Huybrechts et al 2011) som fann att det, under antagande av en fyrdubbling av koldioxidhalten, skulle ta omkring 3000 år för isen på Grönland att smälta och 30000 år för isen på Antarktis. ”Ackumulationen av ismassa på Antarktis är omkring 2500 miljarder ton per år, medan smältningen är minimal. Ismassan reduceras genom iskalvning, som naturligt nog är högst oregelbunden. Att oroa sig för att Antarktis är på väg att smälta är nästan på samma nivå som att oroa sig för att jorden och Venus kan komma att kollidera inom så där en miljard år [vilket vissa modellberäkningar visar].” Innan temperaturen på Eismitte (den kända plats mitt på Grönland på omkring 3000 meters höjd som blev forskaren Alfred Wegeners öde) hamnar över 0°C lär vi få vänta åtskilliga århundraden även med en tiofaldig ökning av växthusgaskoncentrationen, säger Lennart Bengtsson. ”På 1500-metersnivån är det faktiskt så att Grönlandsisen för närvarande växer och att den kommer att växa ännu snabbare om temperaturen (och nederbörden i form av snö) ökar. Dessutom kan vi inte vara säkra på att det verkligen blir varmare på Eismitte. För en tid sedan jämförde jag dagens data med Wegeners data för mer än 80 år sedan och kunde inte se några signifikanta förändringar.” 1 000 mm Vad Världsbanken varnar för 50o mm 280 mm Vid oförändrad långtidstrend 110 mm 0 mm 1860 1900 1950 2000 2010 2050 –250 mm 2100 katternö 11 ”Kaotiska väderhändelser och extremväder har inte det ringaste med växthuseffekten att g öra!” Hur är det med extremväder? Extrema väderhändelser är ett stort samhällsproblem, vilket inte minst framgår av de förfärande skadorna (omkring 20 miljarder dollar) efter orkanen Sandy i höstas. Trots allt hamnar Sandy bara på ungefär tjugonde plats, om man rankar skadenivån efter de orkaner som drabbat USA under de senaste hundra åren. Till exempel skadorna efter orkanen Katrina i New Orleans 2005 var fem gånger större, mätt i penningvärde. Beror stormarna på ett varmare klimat? Lennart Bengtsson: ” Tropiska orkaner återfinns inom sex olika regioner, fyra på den norra hemisfären och två på den södra. De två mest aktiva områdena är tropiska Atlanten och västra Stilla havet. För att en tropisk orkan ska utvecklas krävs en havstemperatur på minst 26°C, men detta är endast ett nödvändigt villkor. Andra faktorer, som en gynnsam atmosfärströmning och vertikal temperaturskiktning, är ännu viktigare.” ”Dessa andra villkor är mindre kända bland lekmän, vilket skapat en förenklad uppfattning att det endast är havstemperaturen som är avgörande. Man menar då att blir havet varmare, så blir det vips mera och värre orkaner. Den intelligenta observatören skulle säkert ha misstänkt att verkligheten är mera komplex, då orkanaktiviteten varierar kolossalt från år till år.” Faktum är att orkansäsongen i Atlanten i fjol var svagare än normalt, med endast tre svaga till medelstarka orkaner som nådde land i USA och Västindien, nämligen Ernesto (kategori 1), Isaac (också 1) samt Sandy (kategori 2, men med försvagade vindar när den kom fram till New York-området). Media lyckades emellertid med konststycket att förmedla en motsatt bild, säger Lennart Bengtsson. Ett exceptionellt orkanår var däremot 2005, med fem orkaner i den högsta klassen (kategori 4 och 5). Den nämnda Katrina som var en kategori 5-orkan hade vindstyrkor på upp till 70 meter per sekund eller dubbelt mot Sandy. En detaljerad inspektion av statistiken visar att det inte rått någon brist på kraftiga orkaner även tidigare. ”En viktig aspekt är de kraftigt förbättrade möjligheterna att upptäcka orkaner från satelliter. Detta har lett till att antalet upptäckta orkaner ökar. Men i själva verket har antalet orkaner snarare minskat. En ökad intensitet kan förväntas i ett varmare klimat men kan ännu inte påvisas.” 12 katternö Sandy var exceptionellt väl prognoserad bland annat av ECMWF, som hade rätt rörelse på orkanen en vecka i förväg. Utan de utmärkta prognoserna hade helt säkert förlusten i människoliv ha varit vida större, säger Lennart Bengtsson. ”Sandy var inte någon följd av ett ändrat klimat utan en extrem händelse som är en del av jordens klimat och har varit så för överskådlig tid. Det positiva är de stora förbättringarna i prognoserna som är en följd av bättre observationer och detaljerade datormodeller.” Hans sammanfattning: ”Kaotiska väderhändelser och ’extremväder’ har inte det ringaste med växthuseffekten att göra!” Om IPPC och klimatmötena Lennart Bengtsson är skeptisk till de stora klimatmötena, av den typ som FN nu arrangerat aderton år i rad, senat i Doha. ”Dessa ’klimatmöten’ fyller inte längre någon vettig funktion. Mötena styrs av politiska agendor där vetenskapen tvångsanpassas för de syften som eftersträvas. Vi kan bara hoppas att fler människor inser detta och att vi får ett stopp på det hela.” Arbetet i IPCC har Lennart Bengtsson följt sedan 1990, när han tillträdde vid Max Planckinsitutet i Hamburg och som chef där ledde de modellberäkningar och den modellutveckling som är centrala för IPCC. ”Vad beträffar den senaste IPCC-rapporten finns en del mindre svagheter i den del [del 1] som jag läst igenom ordentligt. Min uppfattning är dock att IPCC i stort är en väl fungerande lösning. Problemen hänger samman med politiseringen.” ”Ett alternativ”, säger Lennart Bengtsson, ”skulle kunna vara en granskningsgrupp med medlemmar från utvalda akademier. Utan IPCC skulle vi sannolikt översvämmas av extrema rapporter à la Världsbanken.” ”Man kan ändå fråga sig i vilken utsträckning man ska fortsätta med IPCC. Länderna har redan fått information nog. Problemet är även att länderna saknar möjligheter att reducera utsläppen på en kort tidsskala. Detta gäller både politiska aspekter som ekonomiska.” Lennart Bengtsson har ibland roat sig med tanken på en allmän debatt om Einsteins allmänna relativitetsteori inklusive rummets krökning och aspekter på den icke-euklidiska geometrin. ”Det finns gränser för vad man kan popu- larisera. Klimatet är skenbart enkelt och berör alla. Det är detta som är problemet, ty mycket i klimatfrågan kan vara lika komplext och svårt att förklara för en lekman som rummets krökning.” Varför har du engagerat dig? Att Lennart Bengtsson under senare tid har engagerat sig i klimatdebatten beror på att han blivit allt mer bekymrad över det sätt som meteorologi och klimatologi utvecklats och det sätt som modellsimuleringar används: ”Klimatarbetet har politiserats, beslutsfattare har en övertro på modeller och många i den yngre generationen använder modeller som black boxes och är nöjda så länge resultatet av beräkningarna blir vad de flesta väntar sig.” Andra återigen presenterar resultatet av dylika beräkningar med sofistikerade grafiska metoder för en publik som inte ens har någon aning om grunderna. Ju mindre man vet, desto mer övertygad förefaller man vara. ”Ett centralt problem är att klimatmodellerna inte kan bekräftas. När jag nu ser hur modellerna används i den politiska beslutsprocessen blir jag närmast förskräckt. Det är ungefär som att ge sina barnbarn skarpladdade gevär och handgranater att leka med.” Ett grundfel är de långa simuleringarna med alla upptänkliga utsläppsscenarier och modellversioner som på sin höjd ett fåtal begriper. Därtill det faktum att modellberäkningarna inte är förutsägbara då vi har att göra med kaotiska processer. Ett faktum är ju att den globala uppvärmningen hittills varit helt harmlös, säger Lennart Bengtsson. ”Att lansera uppvärmningsscenarier på +2, +4 , +6 °C eller ännu mer, med alla möjliga slag av modeller, är faktiskt alldeles galet. Vissa ångestfyllda eller naiva människor tror på detta och får hysteroida och andra problem, andra ser en möjlighet att utnyttja detta för personliga och andra syften. Och det är inte få!” I fråga om politiska beslut efterlyser Lennart Bengtsson en handlingsstrategi som baseras på fakta och så att beslut kan tas snabbt när man mer klart ser vad som håller på att hända. ”Man kan helt enkelt inte planera för allt som man ännu inte vet. Tänk på värdet av den franska Maginotlinjen under andra världskriget. Tyskarna promenerade helt enkelt förbi!” ”Världen befinner sig i en ständig teknologisk evolution där dagens dynamiska och globala ekonomi är den bästa garantin för mer förnuftiga lösningar, till exempel i energifrågorna.” Charity begins at home Bland annat som medlem i den svenska Kungliga Vetenskapsakademien har Lennart Bengtsson gett rekommendationer i energifrågorna – den sektor där politikerna söker åtgärder som de menar kan påverka klimatförändringarna. ”Världen har massor av problem, men dessa har ytterst litet att göra med en klimatändring. Att Sverige – som redan gjort omfattande investeringar i fossilfri energi, har en fossilfri elproduktion och som dessutom har ett nettoutsläpp av koldioxid som är praktiskt taget noll, om man tar hänsyn till nettotillväxten i skogen – ska ta ledningen i ytterligare omfattande besparingar och riskfyllda och oekonomiska energiinvesteringar är befängt!” ”Den ledartröjan kan med varm hand överlämnas åt länder som Kina och USA eller i Europa till Tyskland och England. Dels har man där faktiskt större möjligheter i form av människor och resurser och framför allt ett större behov av att ta itu med sina egna problem.” Lennart Bengtsson hänvisar till ett engelskt ordspråk, Charity begins at home. ”I stället för att föröda våra resurser ska vi se till att i första hand det egna landet får glädje av tillgångarna, som ett kostnadseffektivt och vettigt energisystem. I stället lägger man nu avgifter av alla slag på elanvändarna, avgifter som snarare blir till fördel för våra grannländer. I Sveriges fall till exempel genom export av subventionerad el.” Han påpekar att den reduktion på 5 miljoner ton koldioxid som Sverige gjorde mellan 2002 och 2010 motsvarar Kinas utsläppsökning under fyra dagar. ”Hela Sveriges årsutsläpp motsvarar den utsläppsökning som Kina står för på fem veckor. Detta tycks inte svenskarna kunna ta till sig, man vill väl helt enkelt inte inse sin litenhet i världen.” bankens typ representerar inte en balanserad uppfattning av experter i meteorologi och klimatologi, enligt Lennart Bengtsson. ”I den förvirrade debatt som följt har så vitt jag kan bedöma inga sakkunniga personer tagit del, dels beroende på medias extrema bias, dels beroende på att fackexpertisen inte betraktar rapporten som seriös och därför ignorerar den.” ”En förnuftig allmänhet inser förhoppningsvis detta”, säger Lennart Bengtsson. ”men uppenbart inte miljöaktivisterna eller desperata journalister som pressas till sensationsskriverier av de snabbt fallande tidningsupplagorna. I detta fall har de dessvärre framtiden bakom sig.” ”Att vår planet har utsatts för en obetydlig uppvärmning, som knappast någon skulle ha märkt om inte meteorologerna talat om det, kan inte utgöra skäl till en radikal och oprövad ändring av den globala samhällsekonomin.” svenolof karlsson Inte balanserat Sammanfattningsvis: rapporter av Världs- Global orkanfrekvens 1978–2012 70 60 Alla orkaner (minst kat. 1) 50 46 40 30 20 21 Kraftfulla orkaner (minst kat. 3) 10 0 78 80 82 84 86 88 90 92 94 96 98 00 02 04 06 08 10 12 14 Illustration över de tropiska cyklonerna globalt åren 1978-2012 klassificerade enligt Saffir-Simpsons skala. Den övre linjen visar mängden stormar som nådde vindstyrkor på 33 meter/sekund eller mer (64 knop), vilket är gränsen för kategori 1-orkaner. Den nedre linjen visar antalet stormar med vindar över 49 meter/ sekund (96 knop), vilket är nedre gräns för kraftfulla orkaner, kategori-3-5. Som synes finns ingen trend mot ökad orkanfrekvens, trots ökad koldioxidhalt och ökad temperatur. En svag trend finns att det totala antalet orkaner minskar och en ännu svagare trend att de riktigt svåra orkanerna ökar. – Grafen framställd av meteorologidoktorn Ryan N. Maue. katternö 13 Vem styr i klimatfrågan? Okända nätverk i unik kartläggning Henrik Witt Filosofie doktor Jakob Nordangård hittade okända kopplingar mellan företag, politiker och miljöorganisationer. Men hans avhandling blev inte populär hos alla. Hur kommer det sig att klimatfrågan fått sådant genomslag, framför allt i Europa och USA? Jacob Nordangård visar att det bakom den officiella politiken finns en stor undervegetation av påverkare. I nummer 1/2012 skrev vi i Katternötidningen om Jacob Nordangård och hans studier om klimatfrågans historia och EU:s biodrivmedelspolitik. Nu är Nordangård doktor, efter att ha disputerat vid Linköpings universitet den 14 december. Avhandlingen bygger på en unik kartläggning av internationella nätverk av forskare, politiker, storföretag, tankesmedjor, miljöorganisationer och aktivistgrupper. Ett pionjärarbete, som bygger enbart på öppna källor. Sammanfattningsvis visar Jacob Nordangård hur klimatet blev en politisk fråga genom målmedvetet lobbyarbete av en ganska liten grupp påverkare. En viktig finansiering har kommit från oljeindustrin. ”Transnationella bolag och miljöorganisationer har på olika sätt en intressegemenskap, till exempel i strävan efter att kunna manövrera globalt, utan hämmande nationella lagar”, säger Jacob Nordangård. Rockefeller Foundation, Aspen Institute, 14 katternö Romklubben, Trilaterala kommissionen, Världsbanken, IEA, IPCC, WWF och Greenpeace är bara några exempel ur den långa listan. Under begränsad demokratisk insyn har de påverkat besluten inom bland annat EU och FN. Många kända finansfamiljer passerar revy i genomgången, som Rockefeller, Ford, Carnegie och Agnelli. Också en herre som Robert O. Anderson, huvudägare i oljebolaget ARCO: ”Anderson borrade efter olja i Alaska samtidigt som han gav pengar till bildandet av Friends of the Earth, finansierade den första Earth Day och medverkade i planeringen av Stockholmskonferensen 1972.” Även Maurice Strong, känd klimatprofil och generalsekreterare för både Stockholmskonferensen 1972 och Riokonferenen 1992, skapade sig en stor förmögenhet genom ett mellanspel när han ledde oljebolaget Petro Canada. I praktiken är många av de miljögrupper som bedriver lobby gentemot EU:s beslutsfattande helt beroende av EU-pengar. Till exempel inom Green 8 (åtta ledande Brysselbaserade miljöorganisationer) har vissa år alla utom Greenpeace fått sin kärnfinansiering från EU-kommissionen. ”Å andra sidan har Greenpeace bland annat fått finansiering från stiftelser som European Climate Foundation, det vill säga pengar som till stor del härstammar från storföretag.” ”Jag vill påstå att skälet till att mänskligt framkallade klimatförändringar så snabbt definierats som en sanning för EU mer har att göra med de tongivande aktörernas egna intressen om att skapa en världsordning, med stärkta internationella institutioner som de själva kontrollerar, än en genuin oro för ett allvarligt miljöhot”, säger Jacob Nordangård. Intrikat samspel Det centrala nätverket GLOBE Genom den historiska genomgången av nätverken når Jacob Nordangård fram till sitt huvudtema: den europeiska biodrivmedelspolitiken. Han visar hur denna vuxit fram i ett intrikat samspel mellan politiker, vissa företag som Shell och Unilever och ett stort antal miljöorganisationer. Redan att försöka hålla redan på alla grupper som kämpar för miljön och klimatet kan göra en läsare matt. Det viktiga blir att kontrollera noderna i nätverken, alltså de ställen där de möts. En viktig del av bilden är att transnationella företag har ett stort inflytande över policyprocessen och att de etablerade miljöorganisationerna underordnar sig. ”I praktiken har miljöorganisationerna mer haft en roll som megafoner för de överordnade aktörerna och tankesmedjorna. De har bjudits in, tilldelats en roll och försetts med resurser”, säger Jacob Nordangård. ”Det finns ett neokolonialt inslag i detta som bland annat är kopplat till kontroll av naturresurser. Det motiverar till exempel Unilever, som är en stor inköpare av palmolja, att i allians med Greenpeace attackera användning av palmoljan till biodiesel. Båda parter ser en vinst i koalitionen.” Ett nätverk som Jacob Nordangård lyfter fram speciellt är det parlamentarikerdominerade GLOBE och dess kopplingar till en mängd olika aktörer (EU-kommissionen, Världsbanken, Romklubben, IUCN, Fabian Society, Com+ Alliance med flera). ”Det här nätverket är inte allmänt känt, trots att dess inflytande över klimat- och miljöfrågorna har varit stort. Det öppnar för många frågor om hur beslutsfattandet på EUnivå egentligen går till.” Al Gore var en tidig president i GLOBE International. Här finns kopplingar inte bara till Romklubben, utan även till utopistiska tankegångar från bisarra rörelser som Alvin Toffler och World Future Society. Jacob Nordangård nämner tre finländska Europaparlamentariker i Globe EU: Sirpa Pietikäinen (nu Globe EU:s president), Satu Hassi och (tidigare) Heidi Hautala. Satu Hassi är utöver detta även medlem i bland annat Climate Parliament, LEAD International och WorldWatch Institute. Till Sirpa Pietikäinens nätverk hör bland andra GLOBE International, Resource Intelligent Europe, Climate Parliament, Parliamentarians for Global Action och Earth Action. Hon har dessutom varit ordförande för den fin- Fabian Society Lagstiftning COM+ Världsbanken GEF UNEP London School of Economics G8 Club of Rome IUCN Ashok Khosla Anders Wijkman Crispin Tickell Maurice Strong Ian Johnson Ashok Khosla GLOBE International Lord Deben Ian Johnson Lord Oxburgh Medlemsländer Tällberg Foundation Bo Ekman Jan Eliasson Johan Rockström Anders Wijkman GLOBE-EUROPE GLOBE-EU Nationella parlamentariker Anders Wijkman Claude Turmes Finansering Vittorio Prodi Satu Hassi Sirpa Pietikäinen EUkommisionen Samarbete Pieter Winsemius Maurice Strong Jules Kortenhorst Pieter Winsemius Rockefeller Foundation Finansering Eurpean Climate Foundation Jules Kortenhorst Anthony Burgmans Anders Wijkman Prof.Schellnhuber Martin Rocholl Internationell Filantropi Design to Win LEAD International Biofuels Working Group Finansering ”Hållbart biodrivmedel” Klimatförändringsperspektiv ILUC EU-parlamentet Anders Wijkman Claude Turmes McKinsey & Co Environmental Management Theories BEE-Group Dow Chemicals First Solar General Electric Holcim Procter & Gamble Rockwool Unilever World Resources Institute Ansvariga RES-direktivet ITRE –Turmes ENVI – Wijkman Vad tycker ni? E-NGO Martin Rocholl Ashok Khosla Claude Turmes Anders Wijkman Crispin Tickell Maurice Strong Björn Stigsson R K Pachauri, (TERI, IPCC) Satu Hassi Tony Juniper (FoE) Tomas Wyns (CAN) Jos Dings (T&E) Sanjev Kuumar, (WWF) Frauke This (Greenpeace) Tomas Wyns (CAN) Jos Dings (T&E) GLOBE ingår i ett komplext nätverk av inflytelserika aktörer. ländska underorganisationen av Romklubben och Finnish UN Association. Vad gäller Romklubben har Finland exceptionellt många fullvärdiga medlemmar, fem av 75: Benjamin Bassin, Pekka Himanen, Esko Kalimo, Tapio O Kanninen och Markku Wilenius, dessutom som associerad medlem Sirkka Heinonen. I skaran av hedersmedlemmar, bland kungligheter och presidenter, finns Mauno Koivisto. Motarbetad av det egna universitetet Jacob Nordangårds avhandling godkändes av en enhällig betygsnämnd, men under själva disputationen skedde det ovanliga att en närvarande journalist ställde en upprörd fråga: ”Om det här är sant så skulle du naturligtvis skicka in avhandlingen direkt till Uppdrag Granskning.” Journalisten i fråga var universitetets egen forskningsinformatör Anika Agebjörn. Inte nog med detta, hon skrev också på universite- tets egen miljöblogg till exempel: ”Det är inte så ofta jag skäms för mitt universitet, men nu gör jag det. I fredags godkändes en avhandling här som inte borde ha gått igenom…” En snabb googling visar att Anika Agebjörn öppet stöder Greenpeace. Jacob Nordangård fann sedan att universitetets informationsavdelning inte ville uppmärksamma avhandlingen. Motiveringen: ”Eftersom din avhandling visat sig vara ovanligt omstridd internt kommer inget pressmeddelande att skickas.” Katternötidningen har presenterat detaljerna i detta för Linköpings universitets rektor Helen Dannetun. Hon kommenterar att hon inte kan hålla reda på alla doktorsavhandlingar som produceras och att kommunikationsavdelningen fattar sina egna beslut. Är det inte anmärkningsvärt att en anställd, med uppdrag att presentera forskningen vid universitetet, skriver som Anika Agebjörn gjorde på universitetets egen blogg? Helen Dannetun: ”Grundfundamentet vid en disputation är att vem som helst får ställa frågor. Inte heller åsiktsregistrerar vi våra medarbetare. Ytterligare ett tecken på öppenhet är vårt intranät, där olika personer har i uppdrag att blogga. Som myndighetschef varken vill eller kan jag censurera dessa.” Linköpings universitets rektor väljer alltså att kommentera detta som om det handlade om en åsiktsfrihetsfråga för den administrativa medarbetaren Agebjörn. Andra aspekter skulle kunna vara hur universitetet ser på sina forskare och den bild av universitetet och dess ledarskap som genom det här exemplet visas för omvärlden. Svartmålad som ’förnekare’ Det som nu också hänt är att Jacob Nordangård har blivit uthängd på sajten DeSmogBlog (http://www.desmogblog.com/globalwarming-denier-database). Denna sajt listar och beskriver individer som ”är involverade i PR-kampanjer som vilseleder allmänheten i fråga om global warming”. Med andra ord kan man på DeSmogBlog kolla vilka personer som är skeptiska i klimatfrågan. Sajten i fråga upprätthålls av en kanadensisk PR-byrå, James Hoggan & Associates. Om Jacob får man till exempel veta att han skrivit artiklar (på svenska) med förgripligt innehåll och även varit talare på en konferens dominerad av skeptiker. Vill man få närmare detaljer om Jacob, förklarar sig PR-byrån beredd att skaffa fram dem. Jacobs Nordangård: ”Jag har inte tagit ställning till frågan om människans roll i klimatfrågan, mer än att jag i en uppsats (”Ödesstund för Europa”) anser att hotet är överdrivet. Men tydligen räcker der för att jag ska bli stämplad som ’förnekare’.” svenolof karlsson ___________ Avhandlingen ordo ab chao. Den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen Aktörer, nätverk och strategier har utarbetats vid Filosofiska fakulteten, Linköpings Universitet, Institutionen för tema teknik och social förändring. katternö 15 När BBC dödade klimatfrågan Mats Sandström Bloggarna som avslöjade spelet bakom kulisserna The BBC has held a high-level seminar with some of the best scientific experts, and has come to the view that the weight of evidence no longer justifies equal space being given to the opponents of the consensus [on anthropogenic climate change]. Jeremy Paxman, nyhetsankare för BBC:s magasin Newsnight. Varför frångår media normala journalistiska principer om källkritik och opartiskhet i klimatfrågan? Kanske finns en del av förklaringen i ett seminarium som hölls i London i januari 2006? D en 29 oktober i fjol anlände Tony Newbery, en bloggande pensionär från norra Wales, tillsammans med sin hustru till i London. De stod inför en situation som liknande Davids kamp mot Goliat. Målet för resan hette The Information Rights Tribunal, en rättslig instans som bland annat avgör frågor om tillgång till offentliga handlingar. Tony Newbury var målsägare och den han hade stämt in var BBC, alltså det brittiska public servicebolaget för radio och TV. Anledningen var att BBC hade vägrat lämna ut uppgifter som Newbury ansåg föll under den engelska offentlighetslagstiftningen. Svarandesidan var väl förberedd. BBC fyllde den lilla rättssalen med bland annat sex jurister som stödtrupp. Bakgrunden var i korthet den här: Tony Newbury råkade i februari 2007 läsa en kolumn av Jeremy Paxman, nyhetsankare för BBC:s magasin Newsnight. Paxman ironiserade över att BBC i sin egen verksamhet inte tog miljöaspekterna på allvar: i de nybyggda lokalerna stod luftkonditioneringen på också mitt i vintern och man gjorde vidlyftiga resor jorden runt för att producera program om global warming. 16 katternö Tony Newbury fäste sig vid en formulering av Paxman: att denne ansåg sig inte kunna bedöma domedagsbudskapet i klimatfrågan, men att det fanns de som visste bättre. ”Jag gissar att det är därför BBC:s täckning av frågan för länge sedan slutade göra anspråk på opartiskhet.” Just detta hade också Newbury reagerat på. BBC, som alltid hållit fanan högt när det gällt objektivitet och opartiskhet i sin rapportering, även under krig, hade uppenbart övergett den principen i klimatfrågan. Ett kryptiskt dokument Tony Newbury beskriver på sin blogg Harmless Sky hur han började researcha och stötte på ett 80-sidigt policydokument från BBC, försett med den kryptiska titeln From Seesaw to Wagon Wheel och den något tydligare undertiteln Safeguarding impartiality in the 21st century. (Alltså ”Från gungbräda till vagnshjul. Att säkerställa opartiskhet i det 21:a seklet.”) Dokumentet var signerat av Richard Tait, ordförande för BBC:s Impartiality Steering Group (styrgrupp för opartiskhet) i juni 2007. Dokumentet innehåller en intressant analys av ett svårt ämne, enligt Newbury. Men så, i ett avsnitt om problemen med opartiskhet när det gäller att rapportera om dem som förnekar Holocaust, alltså förintelsen av judar under andra världskriget, fanns på sidan 40 några stycken om klimatskeptiker. Alltså: “BBC har hållit ett seminarium på hög nivå med några av de främsta vetenskapliga experterna och kommit till ståndpunkten att bevisläget inte längre rättfärdigar att lika stort utrymme ges till dem som opponerar sig mot konsensus [i fråga om antropogen klimatförändring].” Tony Newbury ville veta mer och ställde, med hänvisning till offentlighetslagstiftningen, några frågor till BBC. Vad var det fråga om för seminarium? Vilka deltog? Fanns det referat? BBC svarade att seminariet hade genomförts den 26 januari 2006. Trettio av BBC:s nyckelpersoner och trettio klimatspecialister var inbjudna. Kortfattat sades att syftet var att klarlägga kunskapsläget i klimatfrågan och fundera över BBC:s roll i denna. Mer information än så gav BBC inte ut, trots Tony Newburys följdfrågor, där han hänvisade till att detta gällde ett policydokument i ett public servicebolag, finansierat med skattemedel. Tony Newbury förlorade målet i rätten. BBC angav ”journalistiska orsaker” och ”skydd av källorna” som skäl för att vägra lämna ut namnen på seminariedeltagarna. Dock klarlades detaljer som att seminariet hade arrangerats av IBT (The International Broadcasting Trust), en lobbyorganisation finansierad av bistånds- och aktivistorganisationer (typ Oxfam, Tearfund och WWF) för att påverka media. Det aktuella seminariet finansierades av W WF, det brittiska miljöministeriet och Tyndall Centre vid University of East Anglia (som spelade en central roll i Climategateskandalen). Den farliga bloggvärlden Bloggvärlden är emellertid inte att leka med. Den 10 november låg namnen på seminariedeltagarna ute, efter att bloggaren Maurizio Media som mångfaldens motståndare ■ Vilka konsekvenser har BBC:s agerande i kli- Här är ’experterna’ som vägledde BBC Deltagande klimatspecialister vid lobbyorganisationen IBT:s seminarium för BBC den 26 januari 2006: Robert May, Oxford University and Imperial College London (zoologiprofessor, regeringsrådgivare i klimatfrågor ) Mike Hulme, Director, Tyndall Centre, UEA (klimatprofessor) Blake Lee-Harwood, Head of Campaigns, Greenpeace Dorthe Dahl-Jensen, Niels Bohr Institute, Copenhagen (professor klimathistoria, klimatkoordinator för EU) Michael Bravo, Scott Polar Research Institute, University of Cambridge (vetenskapshistoriker) Andrew Dlugolecki, Insurance industry consultant (försäkringskonsult, lead author för IPCC) Trevor Evans, US Embassy (tjänsteman inom området miljöfrågor) Colin Challen MP, All Party Group on Climate Change (brittisk parlamentsledamot) Anuradha Vittachi, Director, Oneworld.net (filmare, grundare av portal för global rättvisa) Andrew Simms, Policy Director, New Economics Foundation (policychef vid tankesmedja för ekonomi och miljö) Claire Foster, Church of England (miljörådgivare, kampanjen Shrinking the Footprint) Saleemul Huq, IIED (knuten till miljöinstiut finansierat av bl.a. BP och WWF; coordinating lead author för IPCC) Poshendra Satyal Pravat, Open University (arbetat för bl.a. FN och BirdLife International) Li Moxuan, Climate campaigner, Greenpeace China Tadesse Dadi, Tearfund Ethiopia (rådgivare för biståndsorganisation) Morabito hittat dem öppet (genom Internets sökfunktion Wayback Machine) hos arrangören IBT. De 28 närvarande ’klimatexperterna’ vid seminariet den 26 januari 2006 listas i rutan här intill. En granskning visar att bara två av de närvarande kan beskrivas som klimatforskare, professorerna Mike Hulme, vid det nämnda Tyndallinstitutet, och Dorte Dahl-Jensen, vid Niels Bohr-instutet i Köpenhamn. Robert May (seminariets ordförande) är professor i zoologi. Några till har forskarutbildning, till exempel Michael Bravo (vetenskapshistoria), Steve Widdicombe (marinbiologi) och Joe Smith (geografi). En stor del av de 28 är yrkesmässigt aktivister eller lobbyister med olika typer av huvud- Iain Wright, CO2 Project Manager, BP International (projektchef för oljebolaget BP) Ashok Sinha, Stop Climate Chaos (yrkesaktivist) Andy Atkins, Advocacy Director, Tearfund (kampanjdirektör, numera chef inom Friends of the Earth) Matthew Farrow, CBI (miljöchef vid lobbyorganisation för affärsvärlden) Rafael Hidalgo, TV/multimedia producer Cheryl Campbell, Executive Director, Television for the Environment (leder TV-produktionsbolag, koppling till FN och WWF) Kevin McCullough, Director, Npower Renewables (chef för bolag för förnybar energi) Richard D North, Institute of Economic Affairs (konservativ opinionsbildare) Steve Widdicombe, Plymouth Marine Labs (bl.a. rådgivare för brittiska regeringen) Joe Smith, The Open University (samarbetar med BBC i miljöfrågor) Mark Galloway, Director, IBT (chef för miljölobbyorganisation) Anita Neville, E3G (driver hållbarhetsprojekt, stöds av bl.a. Shell, WWF) Eleni Andreadis, Harvard University (konsult för bl.a. Ford Motor Company, Friends of the Earth) Jos Wheatley, Global Environment Assets Team, DFID (arbetar för brittiska biståndsministeriet) Tessa Tennant, Chair, AsRia (arbetar för att skapa hållbara investeringar) män, från Greenpeace och miljöorganisationer till försäkrings- och oljebolag. Den som verkar udda i sammanhanget är Richard D. North, politiskt konservativ opinionsbildare. Han har i efterhand kommenterat: ”Jag fann seminariet chockerande […] om nästan alla (kanske alla) specialister kunde sägas att de kom från klimataktivisternas ’vi måste stöda Kyoto’-falang.” På basis av en sådan samling har BBC alltså fattat beslutet att överge sin policy gällande opartiskhet. Ett beslut av BBC som ”saknar motstycke i fredstid”, enligt referat i The Register. Tony Newbury förlorade målet. Och BBC dödade en grundläggande journalistisk princip. svenolof karlsson matfrågan haft? Det som kan konstateras är att beskrivningen av klimatförändringen som antropogen (av människan förorsakad) numera är helt inarbetad i det journalistiska normalspråket och att den skeptiska sidan är osynliggjord eller fulstämplad. Ett rimligt antagande är att BBC:s policy haft kringeffekter enligt logiken ’om till och med BBC stoppar opposition mot klimathotsbeskrivningen, så kan vi på vår redaktion också göra det’. Ett fenomen som kan höra ihop med detta är den massdistribution av klimatalarmistiska notiser enligt en standardmall som sker via nyhetsbyråerna, ofta med Reuters som källa och med FNB och andra som kritiklösa förmedlare. Särskilt inför klimatmötena sprids sådana notiser dagligen. Den fråga som måste riktas till alla medier, såväl TV som radio och dagstidningar, är varför de på detta sätt agerar som mångfaldsmotståndare och hjälpredor för alarmistgrupper. Ett svar är med säkerhet okunskap om grundläggande klimatfakta. Ett annat att man anser att egna kunskaper inte ens behövs. Ett tredje att klimathotet passar som hand i handske med medias affärsidé: att väcka uppmärksamhet och få folk att reagera. Ett fjärde att journalisternas egna preferenser påverkar arbetssättet. Angående det sistnämnda hör man ibland att journalisters professionalism är en garant för att deras egen världsbild inte återspeglas i rapporteringen. Följaktligen ska det inte spela någon roll att 31 procent av de finländska journalisterna sympatiserar med de gröna (troligen mer, de stora Helsingforsmedierna lät inte sina anställda delta i undersökningen). Samtidigt beskrivs det som en journalistisk dygd att uppmärksamma och ifrågasätta sådant som skev köns- och åldersfördelning, bristande mångfald och strukturer som gynnar vissa grupper. God journalistik sägs vara att ge en röst åt dem som annars inte hörs. Följdfrågan är rimligtvis varför media i så fall om och om igen använder samma synvinkel, upprepar samma hotbild och hänvisar till samma auktoriteter. Gäller värdet av mångfald bara ibland? svenolof karlsson katternö 17 Klimatdebattens vinnare The Climate Scam, bloggen som tog över då medierna svek Vill man lära sig fakta i klimatfrågan, ger de vanliga medierna ingen hjälp. Avsaknaden av egna kunskaper gör journalisterna till ett lätt byte för alarmister. I stället får man söka sig till bloggvärlden. The Climate Scam är det bästa svenska exemplet. T ” Varje dag fylls tidningar och nyhetssändningar av hot om nära förestående klimatkatastrof. Det bankas in i huvudet på oss att alla forskare är överens om att det är människan som är boven i dramat och att pjäsen riskerar att sluta i tragedi för allt levande. Sanningen är att teorin om den globala uppvärmningen och dess orsaker fortfarande har många kritiker, även i Sverige. Bland dem finns några av världens mest framstående forskare. Det är dock sällan de får komma till tals.” Under 2008 växte bloggen snabbt genom korta inlägg där Maggie fångade in dagsaktuella frågor och bjöd in till diskussion. Allt fler hittade till TCS, många har nu varit aktiva under lång tid, till exempel signaturer som Iven, Christopher E, Labbibia, Svempa, Olaus Petri, John Silver, Lejeune, Skogsmannen, Alfred Goreing, tty, Bim, Bom och Slabadang, plus andra som kommenterar under eget namn. Även ’varmisterna’, de som varnar för klimatförändringarna, har några trogna representanter i debatten, som Thomas, Gunbo, BjörnT… som som opponenter bidrar till att det verkligen blir en debatt. TCS är en blandning av folklig sund skepsis, trams och kvalificerad kunskap. En del kommentatorer är uppenbart välutbildade specialister inom sina områden. Andra är nytvivlare utan särskilda förkunskaper. Många har samma historia att berätta: hur de inte längre 18 katternö Några citat från The Climate Scam De fasta skribenterna på bloggen The Climate Scam samlade på en sommarbild. Från vänster Per Welander, Sten Kaijser, Lars Jonsson, Lena Krantz, Johnny Fagerström, Peter Stilbs, Pehr Björnbom, CarlGustaf Ribbing och Ingemar Nordin. he Climate Scam (TCS) skapades av Maggie Thauerskiöld, copywriter i Helsingborg. Hennes allra första inlägg i maj 2007 inleddes så här: tror på hotbilderna och börjat söka svar på frågorna på egen hand. Som på alla bloggar, där kommentarerna inte förhandsmodereras, dyker en del ’troll’ upp, det vill säga oseriöst folk, vilka dock snabbt avslöjas. Moderering sker i efterhand, och det händer att inlägg stryks, om debattörerna tappar humöret för mycket och går till personangrepp. I ny regi Maggie Thauerskiöld gjorde ett stort arbete i att driva TCS i fyra år. 2011 lämnade hon över bloggen till Stockholmsintiativet, som beskriver sig som en politiskt och ekonomiskt oberoende ideell förening som verkar för en rationell klimat-, energi- och miljöpolitik. Med detta förlorade TCS sitt affischnamn, men fick i stället en grupp av nio fasta skribenter, som omfattar de fem professorerna Ingemar Nordin (filosofi), Peter Stilbs (fysikalisk kemi), Sten Kaijser (matematik), Carl-Gustaf Ribbing (fasta tillståndets fysik) och Pehr Björnbom (kemiteknik), civilingenjören och fysikern Per Welander, arkeologen och religionshistorikern Lena Krantz, konstnären och ornitologen Lars Jonsson samt överstelöjtnanten i pansartrupperna Jonny Fagerström. I dag rankas TCS som ledande i Sverige i kategorin miljöbloggar. Under 2012 var antalet publicerade artiklar över 700, alltså i genomsnitt två om dagen, som kommenterades omkring 50 gånger vardera. Med andra ord om- Johanna Forsman kring 35000 kommentarer under året. Besökssiffrorna steg mot årets slut till 8000 per dygn, med toppar på över 10000 under Dohamötet. Kollektiv kraft Man kan tycka att bloggskribenterna efter ett par tusen artiklar borde börja upprepa sig själva. Flödet av nyheter är dock oerhört i klimatfrågan och det politiska spelet ständigt pågående. Blixtsnabbt fångas saker upp och kommenteras på TCS. Inga traditionella medier har en chans att hänga med i detta. Ibland står TCS som kollektiv också för avslöjanden. Till exempel när kommentatorerna, genom att ställa intelligenta frågor, visade att Föräldravrålet (som i Aftonbladet och andra stora tidningar presenterats som ett spontant föräldraupprop av klimatoroliga föräldrar) var iscensatt av Greenpeace. Ett framgångsrikt grepp har varit artikelserier, till exempel när de svenska politiska partierna granskats i fråga om floskelfaktor och faktisk politik i klimat- och energifrågorna. Ett annat grepp har varit att öppna TCS för gästskribenter. Till exempel har Lennart Bengtsson nu publicerat ett halvt dussin artiklar på TCS och gör ofta även inlägg i den löpande diskussionen. ”Vi är väsentligt fler nu, och det är en stor fördel – inte bara för bredden och djupet. Det är ett sisyfosarbete att driva en blogg; nya inlägg varje dag och en hel del kostnader för att hålla det tekniska flytande. Vi arbetar alla med detta ideellt”, säger Ingemar Nordin. ”Statistiken visar att vi har en sakta stigande läsarsiffra. Jag tolkar det som att vår permanenta läsekrets ökar: folk vet att vi finns och många går in och kollar vad vi säger när det sägs något i stormedia. Det är precis den roll som vi vill ha som en nischad blogg.” Mycket feedback Ingemar Nordin berättar att TCS får mycket respons per mejl,”alltifrån ni-är-ju-inte-kloka-som-tycker-som-ni-gör, till sådana som vill skriva ett gästinlägg, eller som bara hejar på oss. Vi har också anledning tro att en del politiker följer bloggen, även om de inte ger sig till känna.” Hur ser man på TCS på akademiskt håll? ”Personligen får jag åtskilligt med ryggdunk och positiva tillrop. Men jag antar att de som tycker tvärtom inte hör av sig – där är det tystnad och utfrysning som gäller, inte minst från forskningspengar. Det har också hänt att jag blivit disinvited när inbjudaren förstått min position i klimatfrågan.” TCS hade omkring 2 100 finländska besökare i december månad, alltså ett sjuttiotal om dagen. ”Vi skulle gärna ha fler finländare med. TCS är den största klimatbloggen i Norden och det skulle vara en fördel för oss alla om utbytet kunde bli större. Jag önskar att vi i Sverige skulle ha fler framstående skeptiska klimatforskare som vill framträda på det sätt som Norge och Danmark har.” En fråga att grunna på är varför vi inte har någon liknande blogg i Finland. Är det här att debattera med en gemensam konstruktiv ambition något som vi ännu inte lärt oss? En annan fråga är varför de gamla medierna inte öppnat för en äkta debatt i klimatfrågan. Vill man inte knyta engagerade människor som söker kunskap i en av vår tids stora frågor till sig? Hur smart är det att stöta bort dem? svenolof karlsson __________ Adressen till The Climate Scam är logiskt nog www.theclimatescam.se. Jag lyssnade på debatten i P1 [om problemet med oönskade kommentarer i tidningarnas kommentarfält]! Hela debatten är liksom uppochnedvänd. Här sitter alltså en yrkeskår med det absolut lägsta förtroendet hos allmänheten och problemförklarar allmänheten. De har liksom inte ens funderat över vem som har störst problem med vem och vad de först bör prioritera att diskutera. Naturligtvis är det fem journalister och en politiker som diskuterar ’problemet’ med kommentarfälten. Om allmänheten talas det i tredje person. Inte som resurs eller kund utan som ett problem. Vad de egentligen pratar om och förutsättningarna för debatten i ’studio ett’ är mer att likna vid ett företag som efter ständiga klagomål bestämmer sig för att stänga reklamationsavdelningen […] Jag riktigt hör yttrandefrihetens kronjuveler rassla i bakgrunden när de diskuterar pöbelns yttrandefrihet som vadar runt i den problematiska ’pissränna’ de talar om. Översitteriet och överförmynderiet kan inte tydligare manifesteras när man lyssnar till vad de anser vara själva utgångspunkten för debatten. Vi saknar ett initiativ där folk som inte är journalister eller politiker deltar och där vi bottnar i vad det dåliga folkliga förtroendet för journalismen faktiskt beror på. En debatt där vi kan diskutera journalister ovanför deras huvuden i tredje person och där journalisterna får kommentera i modererade kommentarfält. De som förespråkar bioenergi/bränsle, vare sig de är företagare, politiker, miljö/klimaträddare eller mediefolk, verkar inte se att det finns begränsningar på hur mycket naturen kan ge! När den gränsen är uppnådd så kommer man att skövla naturen mer än kol och olja nånsin gjort eftersom att det kommer att kosta massor både politiskt och ekonomiskt att bromsa bioenergibranschen när den väl är utbyggd till Peak Natur och över den toppen! Ironiskt nog kan bioenergi vara det som verkligen sätter igång krig över naturresurser! pekke Vindkraften är inget energisystem utan ett finansiellt system för att överföra elkundernas pengar till vindindustrin och LRF:s [Lantbrukarnas Riksförbunds] markägare. johnny fagerström Ordet ’försurning’ är sedan länge väletablerat i hotarkretsar. Visserligen var ju skogsförsurningen en flopp på 80-talet, men det magiska ordet skapar bra vibrationer fortfarande idag hos de troende. Som trumpetstöten hos en gammal stridshäst. Detta är vådan av man aldrig städar upp riktigt i det vetenskapliga träsk, som ligger bakom den just avskrivna katastrofteorin. Tvärtom tycks man öka i trovärdighet, ju fler falska larm man har på meritlistan. istván en erkänd stjärna i debatten är slabadang. så här kan det låta när han går loss. Det finns ingen ’förnyelsebar’ energiomvandling. Vindkraft använder t.ex. mer resurser per kWh el än kärnkraft. Så varför är vindkraft ’förnybar’ och inte kärnkraft? Neodym [den sällsynta jordmetall som behövs i moderna vindkraftverk] är väl lika ändligt som uran? Det handlar bara om politiska och meningslösa definitioner. christopher e Jag får mer och mer en känsla av att hela den politiska eliten rör sig i ett parallellt universum där endast särskilt utvalda hovnarrar (t.ex. miljöorganisationerna) har tillträde. Förstår miljöministern att WWF och Greenpeace långsamt muterat till rena indrivningsföretag som klämmer företag på pengar i utbyte mot att de inte får problem med miljökoncessioner eller publikt motstånd? Troligen inte. kurt myrhagen katternö 19 K AT TE R N Ö LOKALT Mycket teknik i ny konsertsal Johanna Forsman VÄNTAR PÅ VILLASÄSONGEN. Under sommarhalvåret tillbringar Merja Käld en stor del av sin lediga tid ute på favoritholmen. LEKTRISGÄNGET Laddar batterierna på stugan ■ Merja Käld är en av de åtta heltidsanställda på Kronoby Elverk. Hon är byråsekreterare och har i huvudsak hand om betalningsrörelser, löner, pensioner, rapportering och uppdatering av dataprogram. ”Jobbet är varierande och intressant. På ett litet elverk får man ofta täcka upp för varandra och därför måste man kunna ett och annat.” Hon har jobbat på elverket sedan juni 2004 och innan dess skötte hon under tio års tid administrativa uppgifter på en advokatbyrå. Merja Käld har finska som modersmål, men talar också svenska och engelska. Hon har bott i Kronoby sedan 1988. ”Jag är född i Hyvinge och har bott största delen av min barndom i Esbo, men gymnasiet gick jag i Uleåborg. Jag trivs bra att bo i Kronoby.” På fritiden kopplar hon av på familjens sommarstuga. ”Vår, sommar och höst tillbringar jag de flesta veckosluten med familjen ute på holmen. Det har 20 katternö också sin charm att ta en skidtur ut till villan en fin vinterdag.” I takt med att barnen blivit större har ett växande intresse för resor börjat konkurrera med stugan. Bland de besökta semesterdestinationerna finns Egypten, Turkiet, senare Madeira, Gran Canaria, Bulgarien, Cypern och Rom. Ibland åker hon på tu man hand med maken, men oftast har även familjens två döttrar hängt med. Hon trivs bra med Finlands fyra årstider, men kan också tänka sig ta ett lågprisflyg till någon storstad över ett veckoslut. ”Jag gillar stora vyer och vill gärna uppleva nya saker, men så här mitt i vintern skulle det vara skönt att bara åka till Thailand på en solsemester”, skrattar hon. ■ I mars invigs Schaumansalen med pompa och ståt i Jakobstads nya campus Allegro. Förväntningarna är höga, inte minst på akustiken och på de tekniska effekterna. ”Hemmabiosystem har gjort att publiken vant sig vid häftiga ljudeffekter. Folk förväntar sig påkostade shower som backas upp med avancerat ljus och ljud”, säger Tapio Ilomäki på Akukon, som planerat ljus- och ljudsystemet i Schaumansalen. Han har lång erfarenhet av ljus- och ljudteknisk planering, bland annat från Finlands Nationalopera, nyrenoverade Svenska Teatern i Helsingfors och Stavangers konsertsal. Varje sal måste planeras utifrån sina egna förutsättningar och användningsområden och hans uppdrag med Schaumansalen har underlättats av en kontinuerlig konstruktiv dialog med arkitekten Roger Wingren. ”Det är lättare att planera en ny sal, i synnerhet när arkitekten lyssnar på oss experter och förstår att tekniken inte ska gömmas undan. Om en högtalare inte syns, så hörs den inte heller. Tekniken finns där för att användas. En konsertsal ska inte vara ett arkitektoniskt monument och det har vi helt lyckats undvika i Schaumansalen.” Kan det bli för mycket teknik? ”De nya tekniska möjligheterna är bra, men visst offras konsten ibland för effekterna. Det är inte bra. Musiker och skådespelare ska spela huvudrollen på scenen.” Hur fungerar Schaumansalen om ett elavbrott skulle inträffa? ”Det skulle bli kolmörkt tills man fick tänt stearinljus. Ljudmässigt skulle den fungera perfekt. Den är planerad utifrån en akustisk användning, men den är en hybrid på ett bra sätt och kan användas för många olika evenemang”, säger Tapio Ilomäki. Alexei Hay AKUSTISK TEKNIK. Teknik och artisteri kommer att spela ihop när världsstjärnan Angelique Kidjo uppträder på invigningsveckan av Schaumansalen. Snart mer att lära på halkbanan i Vetil Johanna Forsman HALKTRÄNING. Sedan 1990 har tusentals nya bilförare i våra trakter åtminstone en gång fått testa på förrädiskt vinterföre på halkbanan i Vetil, som en del i körkortsutbildningen. ”Det är nyttigt också för erfarna förare att testa hur bilens ABS-bromsar reagerar på tvära manövrar”, säger Jyri Ahonen, VD på Kemora. ■ Alla som tagit körkort efter körkortsreformen 1990 har fått känna på halkbana som en del av utbildningen. I och med den nya körkortsreformen som trädde i kraft från januari 2013 kommer innehållet i halkbaneträningar att ändra, men alla nya körelever måste fortsättningsvis besöka halkbana en gång i utbildningens första skede och en gång i andra skedet. ”Det är viktigt för alla nya förare att själva få känna på hur en högre hastighet förlänger bromssträckan och hur den försämrar kontrollförmågan över fordonet. Också för erfarna förare är det viktigt att lära sig hur moderna bilar med ABS-bromsar reagerar på tvära manövrar”, säger Jyri Ahonen, VD på Kemora som äger halkbanan i Vetil. På sommarhalvåret simuleras vinterhalkan med en oljad plåt som vägunderlag och vintertid isvallas körbanan och prepareras så att den liknar en normal vintersituation och upplevs som en naturtrogen vinterväg. ”I första skedet får förarna lära sig att ta kurvor, att undvika hinder utan att få sladd och att bedöma bromssträckor. I andra skedet får de repetera och gå in djupare i risksituationer. ” Halkbanan i Vetil öppnade 1990 i samband med den körkortsreform som var aktuell då. Årligen besöks banan av cirka nya 4 700 bilförare, jämnt fördelade under året. ”Vi planerar nu att bygga ut banan och göra den större. Snart öppnar vi också vår nya trafiksäkerhetshall, där besökare kan se konsekvenser av trafikolyckor och lära sig hur de ska agera i olyckssituationer.” Hallen är redan delvis inredd med en uppstoppad älg som ligger tvärs över motorhuven på en kraftigt tillbucklad bil. Det är en syn som förmodligen återkommer i tankarna varje gång man vill gasa på lite extra för att vinna några minuter. Veden värmer alltid två gånger ■ Att hugga ved brukar vara ett populärt sätt att koppla bort vardagsstressen och få ett pass nyttomotion. När brasan väl brinner är mysfaktorn i topp. För norske journalisten och författaren Lars Mytting är vedeldning mycket mera än nytta och nöje. Han upphöjer det till en livsstil och en passion, utan att det behöver ta skadliga uttryck för varken vedeldaren eller omgivningen. I boken Ved – Allt om huggning, stapling och torkning – och vedeldningens själ ger han tips om hur man ska hantera det värmande guldet. Han berättar om redskap, logistik och tändningstips med en inlevelse som smittar av sig. Hur påverkas då miljön av vedeldning? Mytting skriver att 1 kg normaltorr ved som eldas släpper ifrån sig så mycket som 1,9 kg koldioxid, men att vedeldning ändå accepteras som en grön energikälla av de flesta experter ”eftersom träd binder koldioxid medan de växer, men förr eller senare kommer gasen att släppas ut igen. Om trädet förbränns i en spis är CO2 -utsläppet av samma omfattning som om trädet hade fått stå och ruttna.” För att hindra klimatgaser att läcka ut ur skogen borde alltså träden i teorin avverkas och veden staplas för evigt på ett torrt ställe. Inte en speciellt rimlig tanke. Däremot betonar Lars Mytting vikten av att elda effektivt. Det gäller att hålla en lämplig temperatur i brasan så att de värdefulla rökgaserna bränns upp och avger sin energi, i stället för att de försvinner ut genom pipan. När brasan bränns rätt kommer endast lite ånga och en tunn ljus rök ut ur skorstenen. Mytting rekommenderar inte heller att man tokeldar, eftersom det kan skada både eldstad och skorsten. Många kompletterar eluppvärmningen i sina hus med vedeldning i kakelugn eller täljstensspis. I slutet av bokens bjuder Lars Mytting på en avdelning kalla fakta. Där kan läsaren lätt räkna ut hur många liter ved och kilowattimmar energi det finns i björken som står på tomten. Inte nog med att den skymmer solen – om den får stå och börja ruttna ger den dessutom ifrån sig outnyttjade klimatgaser. BRINNER FÖR VED. Norrmannen Lars Mytting har ett passionerat och vetenskapligt förhållningssätt till ved som energikälla. katternö 21 llustration: Terese Bast Varifrån kommer el? ■ I Finland gör vi el av många olika energikällor. Drygt en fjärdedel av Finlands el kommer från kärnkraft. Ungefär en procent kommer från vindkraft. Ett problem är att vi inte är självförsörjande med el, utan ibland måste köpa den från grannländerna. Kärnkraft 26% Biomassa 12,5% Avfall Vindkraft 1% 1% Vattenkraft 15% Naturgas 11% Olja 0,5% Stenkol 11% Importerad el 16% [Uppgifter från 2011] Torv 6% EL Vem betalar för el? ■ Alla hem har en elmätare som räknar hur mycket el som används i hemmet. Varannan månad skickar elbolaget en räkning så att man får betala för elen man tagit ut. Man mäter elanvändningen i kilowattimmar. Exempel: en 40 watts lampa som är tänd i 25 timmar förbrukar 40 x 25 wattimmar = 1000 wattimmar = 1 kilowattimme. Detta förkortas kWh. Vilken maskin hemma slukar mest el? ■ I varje hem finns tiotals saker som går med el. Utan el skulle de flesta apparaterna hemma inte fungera. Vissa, till exempel fjärrkontrollen till TV:n, tar sin ström från batterier, där man lagrat en viss mängd el. Batterierna laddas fulla på fabriken och måste samlas in för återvinning när de är tomma på el. Andra apparater, som mobiltelefonen eller den bärbara datorn, har ett batteri som laddas upp när man pluggar in dem i vägguttaget. Men en stor del av hemmets apparater kan inte ladda el. De behöver ha sin stickpropp direkt i eluttaget för att fungera. När det är elavbrott slocknar de. Dit hör TV, spelkonsoler och de flesta köksmaskiner. Taklampor och elspis är alltid inpluggade och tänds när man trycker på knappar eller vrider på rattar. Olika maskiner behöver olika mycket el för att fungera. En spisplatta som är påslagen i en timme förbrukar ungefär en kilowattimme el. Här kan du se ungefär hur mycket el en kilowatttimme räcker till: Beror på vädret ■ Det svåra med el är att den måste produceras i samma ögonblick som den används. Tänder man en lampa eller gräddar en kaka i ugnen, måste alltså den ström som behövs produceras just då och transporteras i ledningar till ditt hem. Elkraftverk går sällan för fullt. För att beskriva hur mycket el varje kraftverk producerar pratar man om installerad effekt och verklig effekt. Installerad effekt beskriver hur mycket el ett kraftverk kan producera om det drivs för fullt hela tiden. Den verkliga effekten varierar dock mycket. För kärnkraften är den nästan 100 procent, men för vindkraften bara ungefär 25 procent. Eftersom vinden varierar hela tiden vet man alltså inte på förhand hur stor den verkliga effekten ska bli. En annan nackdel med vindkraft är att den ger minst el under den period när det behövs mest el, alltså under vinterns kallaste månader. 22 katternö 70 miljarder dammsugare ■ Under ett år produceras i Finland ungefär 70 terawattimmar (TWh) el, vilket är det samma som 70 miljarder (1000 x 1000 x 1000) kilowattimmar. Det är ungefär lika mycket el som 70 miljarder dammsugare skulle förbruka under en timmes dammsugning. Eller om alla människor på jorden skulle dammsuga i 10 timmar. Dessutom köps ungefär 14 terawattimmar el från andra länder till vårt land. Under de senaste åren har elförbrukningen minskat i Finland, på grund av att man stängt flera pappersfabriker. Däremot ökar elförbrukningen i de flesta hem, i takt med att vi köper fler apparater som drar el. El ger värme ■ Om man delar upp hela energiförbrukningen i ett vanligt hem, kan man säga att ungefär 60 procent används för uppvärmning, till exempel värmeelement och golvvärme. Cirka 20 procent går till varmvatten, disk och dusch. Resten, också 20 procent, går till kyl och frys, tvätt, belysning, matlagning och andra elektroniska apparater. Men samtidigt blir det värme också av belysning, spis och allt annat som drivs med el. Så på det sättet gör elen dubbel nytta. katternö 23 Ett arbetsamt och anspråkslöst folk ”Typiskt var att kvinnan gjorde mannens jobb, men mannen inte kvinnans” Nicklas Hägen ÖSTERBOTTEN DEL 3 ”Jag har hört de finskspråkiga grannarna säga om er: ’de lever fattiga, men dör rika’. Detta berömmande omnämnande återspeglar den sunda livsföring och de strävanden att trygga bättre förhållanden för de kommande släktleden, som är utmärkande för anspråkslösa landsbygdsförhållanden.” Hur är vi österbottningar? Hur såg könsrollerna ut i det gamla jordbrukssamhället? Hur ser de ut i dag? E n rad historiker har gett sin bild av saken. Till exempel skrev lantbrukshistorikern Gösta Grotenfeldt 1899 så här om äldre tider: I jordbruksarbetens utförande deltogo kvinnorna uti icke ringa grad. Det tyckes, som ålåg det männen att hugga sveder äfvensom att utföra plöjandet, men det var kvinnorna, som kvistade träna vid svedens huggning; det var de, som utförde eller åtminstone voro behjälpliga vid gärdesgårdens uppställande; de deltogo i höbärgningen – ej allenast i räfsandet, utan äfven i afmäjandet – äfvensom i tröskandet. I Grotenfeldts och även andras beskrivningar står ofta redskapen och metoderna i fokus, inte människorna. Det som ändå återkommer är att odlingsarbetena mest var mannens sak och boskapsskötseln kvinnans. En tongivande historiker som Kustaa Vilkuna skrev att enbart jakt och slakt ansågs vara olämpliga uppgifter för kvinnor. I övrigt lyfte han gärna fram hur den finska kvinnans historia visade att hennes plats var bredvid mannen – och att jämlikhet och hårt arbete inte hade skadat henne. Ann-Catrin Östman, född och uppvuxen i Purmo, doktorerade på avhandlingen Mjölk och jord. Om kvinnlighet, manlighet och arbete i ett österbottniskt jordbrukssamhälle ca 1870–1940. Vad lyfter hon fram? ”Ett typiskt mönster i Österbotten var att kvinnor rätt ofta gjorde männens arbete, medan männen i stort sett aldrig tog sig an kvinnans.” 24 katternö Nederpurmo hembygdsarkiv arbetskraft: ”Lantbrukarbefolkningen i det svenska Österbotten är verkligen i ordets rätta bemärkelse en arbetande bonde.” Kekkonen yttrade här de ord som purmoborna fortfarande minns honom för: Österbotten är en spännande blandning av tradition och förnyelse, säger Ann-Catrin Östman, akademilektor i historia vid Åbo Akademi. Kekkonens jämförelse Vad sade dåvarande statministern Urho Kekkonen när han höll festtalet vid lantbruksutställningen i Purmo i juli 1952? Han var överraskad över de stora likheterna med hans eget hemlandskap Kainuu. Lantbruken var små, det var ovanligt med avlönad En Kekkonenkommentar relaterar till kvinnorna: ”I synnerhet har jag lagt märke till att vattenledningsfrågan på landsbygden här i Österbotten på åtgärd av dess svenska producentförbund redan flere år med energi drivits framåt.” Varpå Kekkonen drog slutsatsen: ”Det förefaller som om männen här i landskapet hade mera omsorg om hustrur och döttrar än annorstädes.” Kvinnorna besparades tack vare vattenledningarna alltså det tunga arbetet med att hämta vatten för hushåll och tvätt. Ann-Catrin Östmans snabb-SWOT om Österbotten Styrkor blandingen sm av individuali och kollektivism Möjligheter ndning av spännande blaför tradition och nyelse en öppenhet sohåmll riktas mot många Svagheter självtillräcklighet Hot likriktning och grupptryck styrka: rörligheten. Genom århundradena företog männen långa arbetsresor och dominerade emigrationen. Men under perioden 1930–1955 var kvinnorna i majoritet bland emigranterna. I sitt tal i Purmo såg Urho Kekkonen den österbottniska emigrationen, fyra gånger större än från det övriga landet, som direkt skrämmande. ”En viss moralpanik uppstod, eftersom man befarade att de bortflyttade kvinnorna skulle hamna i prostitution. Det fanns en underförstådd kritik mot kvinnor som var viidfälo [som for vida omkring]. På det hela taget var utflyttningen ändå uttryck för att kvinnorna tog sitt öde i sina egna händer”, säger Ann-Catrin Östman. ”Genom rörligheten har man i Österbotten ofta lyckats utnyttja periferins fördelar. Många exempel finns på att innovationer, allt från pälsdjursnäringen till Bingospelet, har anammats framgångsrikt i just periferin.” Anna Sundholm, Purmo, i färd med att harva åkern. Socialt homogent Hur mycket kommer det gamla jordbrukssamhällets värderingar och könsroller till uttryck i dag? ”Österbotten har alltid varit relativt socialt homogent. Vi har inte haft den hierarki och det klasstänkande som präglat södra Finland. Det har betytt mycket och återspeglas fortfarande i attityden hos folk”, säger Ann-Catrin Östman. En annan sak är arbetsamheten och anspråkslösheten, som ju också Kekkonen betonade. Som sentenser har de uttrycks som ”Lär lida utan att klaga” och, i dödsannonser, ”Flitig så länge krafterna räckte”. ”Om man jobbar hårt och inte gör för mycket väsen av sig, så accepteras man. Kanske förklarar det varför invandrare i Österbotten har integrerats relativt väl. Man har inte ett klassperspektiv, utan bedömer folk utgående från sådant som arbetsamhet”, säger Ann-Catrin Östman. En framgångsfaktor finns också i de gamla mönster för samarbete som karakteriserat den österbottniska byn, tror hon. ”När andelslagsidén introducerades gav den snabbt resultat. På kort tid kom man in på den internationella marknaden, till exempel med mejeriprodukterna. Säkert bidrog det gamla samarbetsmönstret till att man lyckades.” Det här gav de facto positiva effekter för kvinnorna. I och med att mejeriprodukterna genererade reda pengar, blev ladugården intressant också för männen. Och så småningom tog de steget in i den. Skapa egna rum Kvinnorna har lyft fram ställningarna också genom att själva aktivt skapa egna rum. Dels genom marthaföreningarna, med deras uttalade mål att underlätta kvinnans vardag och göra männen mer medansvariga i hushållsarbetet. Dels kvinnoavdelningarna inom lantbruksorganisationerna, särskilt på finskt håll. Samtidigt, i takt med att försörjningsmöjligheter skapades utanför jordbrukssamhället, försvann pigorna och döttrarna till andra orter och tvingade de kvarvarande männen att ta över deras jobb. I detta uttrycks en annan österbottnisk Män prioriterar män Ett fenomen Ann-Catrin Östman pekar på är ett drag hos de österbottniska männen att prioritera sina relationer till andra män före relationerna till kvinnor. ”Jag glömmer aldrig gubbarna på bänken i lanthandeln som mina föräldrar drev. Där samlades männen både för officiella och inofficiella diskussioner. Jag minns inte att någon kvinna skulle ha satt sig på den bänken.” Lokalsamhällets genusmönster var länge segt. Husbonden skötte familjens affärer utåt och det var män, i huvudsak jordägande bönder, som skötte lokalsamhället. ”Trots allt, även om värderingar är seglivade, så förändras de samtidigt hela tiden. När började män byta blöjor i Österbotten? På 1970-talet? I dag tar unga familjefäder ansvar på ett helt annat sätt än förr. Många gamla föreställningar präglar fortfarande landskapet, men många har också förändrats.” svenolof karlsson katternö 25 Johanna Forsman DE TRE MUSKETÖRERNA Moa och Sara. Två av tre musketörer med stort temperament och ett kärleksfullt förhållande. Här är deras historia om hur det varit att växa upp som systrar till Julia, som redan gått igenom mer än de flesta gör under ett helt liv. 26 katternö katternö 27 ”Ibland biter inte medicinerna. Då dör man. Det är kalla fakta.” Johanna Forsman Julias hjärta opererades första gången på Barnkliniken i Helsingfors, då hon var fem dagar gammal. Under sex år var föräldrarna – mest mamma – en stor del av tiden tillsammans med Julia på sjukhus i Helsingfors. Moa och Sara bodde då hos släktingar. Ibland veckor i sträck. Måste vara stark Barnen längtade efter mamma och pappa, sin familj. ”Vi fick inte vardagskärleken och närvaron. Det är jättetungt att vara barn om framför allt mamma inte är nära. Vi längtade efter att berätta om dagens händelser och att visa mamma och pappa vad vi hade gjort i barnträdgården och i skolan.” ”Det kändes att något fattades. Vi var på ’fel’ ställe. Vi kunde inte krama om mamma eller pappa eller Julia före sängdags och önska godnatt.” ”Julia kommer alltid att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’. Vi älskar henne!” Sara, Moa, Julia. När Moa och Sara Sundqvist fick en lillasyster för tolv år sedan, förändrade det deras liv. Lillasyster föddes svårt sjuk. M amma, pappa och två barn. Allt är bra. Lite pirrar det i magen hos Moa, 4, och Sara, 9, när familjen snart ska få en baby. Hos familjen Sundqvist i Kållby lever man slutet av maj år 2000. Då mamma Malin föder är pappa Stefan med. Men barnet gråter inte, andas onormalt och vill inte ha bröstet. Hon läggs i respirator och röntgas. 28 katternö Nästa morgon går färden med ambulans till Vasa Centralsjukhus. Det är något fel med hjärtat. Och det är bråttom. I Vasa får barnet genast diagnosen: HLHS. Det är en mycket sällsynt och svår sjukdom som innebär att hjärtats vänstra kammare kan brista. När allt ändrades Världen rasade. Ett nytt liv började. Ett liv som syskonen inte visste någonting om och som kom utan förvarning. Det uppstod ett känslomässigt kaos. Panik. En lång kamp för livet. ”Räddningsoperation” för Julia räckte från den dag hon föddes till dess hon var sex år. Åren blev som en oändlig berg- och dalbana. Julia har hjärtopererats sex gånger, oräknat flera mindre operationer. Många gånger har hon varit nära döden. Enligt mamma har allt ”möjligt och omöjligt” hänt. För sex år sedan fick Julia ett nytt hjärta transplanterat. Nu är hon en tonåring som älskar att dansa och simma. Varje dag tar hon tolv olika tabletter. Var sjunde vecka kontrolleras hon på sjukhus. Livet är relativt bra, i balans. I dag kan alla andas ut och reflektera över det som hänt. Julias sjukdom har påverkat alla djupt. Föräldrarna blev på gränsen till utbrända, för att inte tala om Julia själv. Men hur var det med Julias storasystrar Moa och Sara? Hur kändes det att växa upp vid Julias sida? Hur såg det ut för dem? Något fattades ”Jag fyllde fyra år när Julia föddes. Jag var själv ännu liten. Jag minns hur glad jag var då jag fick en lillasyster. Men när vi skulle besöka Julia på Malmska sjukhuset i Jakobstad, var hon inte där. Bara mamma var på plats. Det kändes genast att något inte var som det skulle”, berättar Moa. Trots att släktingarna tog hand om Moa och Sara på ett fint sätt var deras hem inte barnens. ”Det kändes att något fattades. Vi var på ’fel’ ställe. Vi kunde inte krama om mamma eller pappa eller Julia före sängdags och önska godnatt.” Telefonen var förstås i flitig användning. Moa och Sara uppskattar att släktingarna trots allt inte bemötte dem som om det var synd om dem. De behandlades som andra barn. Onormal normal Med Julia var det aldrig säkert vad som kunde hända nästa dag eller timme. Läget kunde ändras på ett ögonblick. Alla måste anpassa efter detta, och Julia var den som bestämde takten. ”Vi var alla i samma båt, om än på olika plat- ser. När Julia var på sjukhus i Helsingfors, var vi också där mentalt, fastän fysiskt i Österbotten”, säger Sara. ”Först nu i efterhand har jag förstått hur allvarliga situationerna var. Till exempel när Julias kropp började stöta bort hjärtat, när det rann oändligt med vätska från lungorna, när hennes lever växte och blev hård…” Så var vardagen för oss, berättar Moa. Först i tioårsåldern började hon förstå vad det riktigt var frågan om. Just vid den tiden fick Julia sitt nya hjärta. ”Då jag var elva år, förstod jag allvaret. Nu är jag tacksam över hur mycket tur vi ändå har haft. Julia har gått igenom mer än de allra flesta gör under ett långt liv. ” Ser någon mej? ”Som liten kändes det som att jag lämnades utanför. Julia fick all uppmärksamhet. Jag säger inte detta av ilska, men så var det. Jag levde i en ’förlåt att jag finns’-känsla. Jag ville inte störa någon. Det märktes också mest på mej, för jag var blygast av oss tre”, säger Moa. ”Sara och Julia var alltid de som talade med andra, och andra vände sig till dem. Om inte Julia var på plats, var det Sara som fick frågan hur det hur det var med lillasyster. Till mej sades inte många ord. Man frågade knappast heller hur jag eller Sara mådde. Det var som om vi två bara förväntades ’vara starka’. Tåla allt.” Också när Julia var hemma, kände Moa och Sara sig som bipersoner. Att ta hand om Julia tog det mesta av föräldrarnas tid. Julia matades länge med slang via näsan, hon kräktes ofta. ”Vår familj levde isolerat och var överansträngd. På grund av Julias svaga immunförsvar och alla möjliga infektioner var det ofta så att vi inte kunde träffa andra.” Drama hjälpte ”Jag tror nog att våra föräldrar förstod att de inte hade tillräckligt med tid för oss två. Säkert gjorde mamma och pappa allt vad de förmådde – och mer än så. Ändå har mamma och pappa haft skuldkänslor. Vi har pratat öppet om det”, berättar Moa. Under de två senaste åren har Moa börjat tala mera öppet om sina känslor. ”Vi hade drama i åttonde klassen i skolan. Det har hjälpt mej jättemycket. Jag har fått mer självförtroende.” Moa besökte också skolkuratorn. ”Jag berättade för kuratorn att jag som liten hoppades att katternö 29 ”Man måste bara försöka vara stark. Att tycka synd om sig själv hjälper inte.” Johanna Forsman på henne. Fast jag älskade Moa, så var hon ju ibland ändå påfrestande.” ”Och Julia, hon kan ju också ta sin plats! Alla vi syskon har ganska hett temperament. Julia är van att hon är själva universum, och att allt kretsar runt henne. Först under den senaste tiden har hon insett att också andra måste få en plats i solen”, skrattar Sara. Johanna Forsman Rädslan borta Svårt var det också efter transplantationen. ”I två år oroade vi oss hela tiden för att Julias hjärta skulle stötas bort. Ibland biter inte medicinerna. Då dör man. Det är kalla fakta. Men tack och lov har detta inte hänt Julia.” ”Svårast har varit att börja leva ett normalt liv. Man måste kunna släppa rädslan. Nu går det att tänka först på sig själv och på framtiden. Jag älskar min familj utöver allt annat. Vi vet också att det kanske inte alltid kommer att vara så här bra.” Om så sker hoppas Sara att hon kan vara på plats, nära Julia. Nu studerar hon på Åland för att bli hotellchef. Moa bor ännu hemma i Kållby och går i gymnasiet. Hon drömmer om bra betyg och studier som hon kan trivas med. Accepterande och tacksamhet ”Nu är Julia en tonåring som älskar att dansa och simma. Livet är relativt bra.” Moa, Julia, Sara. själv insjukna lika allvarligt som Julia för att få uppmärksamhet. Kuratorn kritiserade mej inte för det. Det var befriande.” Moa medger att hon ännu i dag kan tänka i samma banor, nästan dagligen. ”Då jag åker buss till skolan, kan jag tänka: tänk om bussen skulle åka i diket. Ändå mår jag inte dåligt av de här tankarna. De fungerar på något sätt som tröst.” Med självbevarelsedrift Julia är inte sjuk, men inte riktigt frisk heller. Moa har många gånger undrat om hon skulle orka gå igenom allt igen, om historien skulle börja på nytt. ”Jag tror inte att jag skulle orka. Ofta tänker jag att hur i all världen klarade vi egentligen av det! Men kanske är det så att man bara sätter på autopiloten och litar på en självbevarelsedrift. 30 katternö ”Jag är också jättetacksam över att få berätta hur alla de här åren har känts.” Och tar bara en dag i taget. Julia kommer alltid att vara i centrum av vår familj, den ’speciella’. Jag älskar henne. Min tappra, spralliga och rapptungade lillasyster!” ”Jag är också jättetacksam över att få berätta hur alla de här åren har känts.” I vuxna skor Sara är fem år äldre Moa. ”Jag hann vara barn tillräckligt länge innan Julia föddes. Därför har jag inte känslan av att min barndom ’stals’. Förstås har Moa och jag fått mindre ’familjetid’ än andra. Men våra föräldrar gjorde ändå det bästa de kunde.” Sara tycker inte att hon har blivit utan något viktigt, även om hon som nioårig tog rollen som reservmamma. ”Jag fick ta mycket ansvar. Jag skötte om oss, att vi åt bra, tvättade våra kläder och packade våra ryggsäckar. Det passade mej, för jag är en ledartyp.” Det har hänt att Sara har tyckt synd om Moa, för att hon blev utanför. Julias sjukdom påverkade Moa mest. ”Det har jag förstått senare. Ibland var jag för sträng mot henne. Jag blev nervös av småsaker och avreagerade mig För ett par år sedan konstaterade läkarna att blodkärlen till Julias hjärta hade börjat smalna av. ”Det blev en chock för oss. Då tänkte vi att, nej, nu börjar det igen. Jag tyckte synd om Julia då hon aldrig kan leva fullständigt frisk. Men allt är ändå relativt bra. Julia har många kompisar och det går bra i skolan.” Julias sjukdom har fört med sig massor av smärta, rädsla och farliga situationer. Men också gränslöst med glädje, lycka, underbara medmänniskor samt värdefull livserfarenhet med ett annat perspektiv, säger Sara. ”Man måste bara försöka vara stark. Jag tror att lyckan beror på det att man försöker acceptera den situation man är i. Att tycka synd om sig själv hjälper inte. Och man får aldrig ge upp. Allt har sin tid. Hur än det går, så brukar det alltid ordna sig till slut!” susanne strömberg katternö 31 Gun-Marie Wiis Färden till Klondike När Nordkalottens renar skulle rädda guldgrävarna i Alaska Kaptenen har aldrig förr upplevt en sådan storm. Motorn stannar, galjonsfiguren och en livbåt rivs bort, rasande vågor slår över däck. 538 renar och 113 människor är på väg över Atlanten för att undsätta Alaskas guldgrävare. 32 katternö katternö 33 ”En vinter utan proviant var som en dödsdom. Många lämnade staden närmast panikartat.” Alaska State Library Tre av expeditionens medlemmar, Marit Persdatter Balto, Anders Johannesen Balto och deras dotter Maria, fotograferade på Eaton renstation 1898. I mars 1899 ankom en märklig karavan av magra renar och trasigt klädda män till Klondike i Alaska. Traktens guldgrävare vällde fram ur sina ruckel och hurrade. I över ett år hade karavanen varit på väg. Såg man till syftet hade expeditionen misslyckats. Ändå hyllades deltagarna som hjältar. Männen utgjorde kärntruppen i en av de märkligaste undsättningsexpeditioner som någonsin genomförts. Från norra Norge hade de färdats över Atlanten och sedan med tåg över den amerikanska kontinenten – ett sällskap av 113 människor och 538 renar från det nordligaste av Norge, Sverige och Finland. Syftet var att rädda guldgrävarna i Klondike från svältdöden. Berättelsen börjar med extremväder sommaren 1897. Vattenståndet i floden Yukon stod lägre än man någonsin hade sett. Bara två ångare hade lyckats ta sig uppför floden till Dawson City, centrum för guldsökarna i Klondike. Och de två båtarna hade ingen mat, 34 katternö bara whisky och liknande vätskor ombord. En vinter i Alaska utan proviant var det samma som en dödsdom. Många av guldgrävarna lämnade staden närmast panikartat, priserna i Dawson City steg till osannolika nivåer. En slaktare som kom på en flotte strax innan floden frös till blev miljonär på att sälja det kött han hade med sig. Olika metoder att överleva vintern prövades. En tjugotvåårig fransk-kanadensisk barflicka auktionerade ut sig själv. Den som bjöd högst skulle få henne som hushållerska och sängkamrat över vintern. Priset stannade på 5000 dollar. Den hotfulla situationen uppmärksammades på politiskt håll i USA, och i mitten av december anslog kongressen 200000 dollar för en undsättningsexpedition, som skulle bestå i att 500 renar med slädar, seldon och foder förflyttades från Nordkalotten till Klondikeområdet. Förhistorien till detta handlar bland annat Gun-Marie Wiis Färden över Atlanten och den amerikanska kontinenten gick relativt fort. Men i Seattle började de stora svårigheterna. om att två framstående företrädare för Alaska, Sheldon Jackson, missionär och politisk ledare, och Michael A. Healy, sjökapten, under en resa över Berings sund hade upptäckt renen och dess viktiga roll för tjuktjerna. 1892 började de införa renar från Sibirien till Alaska för att bygga upp en renstam också där. Renen visade sig i de snöiga bergen vara överlägsen som dragdjur, långt effektivare än slädhundarna. Dessutom gav renarna ett utmärkt kött. Det gällde dock också att lära sig renskötsel, och för den skull värvades sju samer som med sina familjer 1894 flyttade över från Norge. Kapplöpning med tiden Operationen att hämta renarna från Nordkalotten underställdes försvarsdepartementet och uppdraget gick till Sheldon Jackson. Det blev en kapplöpning med tiden. Juldagen 1897 lämnade han, i sällskap med sin medarbetare Två expeditionsmedlemmar fotograferade i Seattle. löjtnant D.B. Devore, New York med ångare och anlände på nyårsaftonen till Liverpool i England. Det lyckades inte Jackson att snabbt hitta en redare villig att skicka ett skepp till Nordnorge. Devore fick stanna i London för att ordna saken, medan Jackson så snabbt han kunde åkte med tåg genom Europa till Trondheim. Därifrån fortsatte han med ångare och anlände den 13 januari, nitton dagar efter avresan från New York, till Bossekop vid Altafjorden. Bossekop (på nordsamiska Bossugoppi), i dag en del av Alta stad, var en gammal samisk marknadsplats, känd också internationellt genom ett observatorium som den franska La Recherche-expeditonen etablerade 1838 för sina undersökningar av norrsken och magnetism. Nu, i januari 1898, var redan tre assistenter – anställda med pengar som Jackson telegrafiskt hade skickat i förväg – i färd med att köpa upp renar i Altaområdet och försöka övertala samerna att följa med till andra sidan jordklotet. En av assistenterna, Samuel Kemi, skickades ända till Enare på den finländska sidan. Allt detta skedde under kaamos, vintermörkret. Uppdraget komplicerades av att de renar som inköptes måste vara inkörda; det gick alltså inte att köpa en hel renhjord på en gång. Saken underlättades dock av att flera av de nämnda samiska familjerna nu hade återkommit från Alaska med välfyllda plånböcker och var goda ambassadörer för projektet. Ett generöst kontrakt erbjöds – gratis kost, kläder, lyse och tvätt, fri tillgång till skola, sjukvård och mediciner plus en månadslön på 22,33 dollar för männen och 4,46 dollar för kvinnorna. Inom ett par veckor var en mängd renar och människor på väg till Bossekop. Våldsam storm På sitt hotell där satt Sheldon Jackson och våndades. En våldsam snöstorm rasade. Ga- katternö 35 ”Grupperna blev ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade samerna som blekansikten.” University of Washington Libraries På väg mot Klondike. tan utanför hade stängts av, fönstren hade täckts med filtar, hela byggnaden skakade. Han visste att samerna med sina renar var ute på fjället. Länsmannen trodde att ingen kunde klara sig utomhus i detta väder. Men plötsligt anlände en hjord och inom några dagar hade man tagit emot även de andra. Den 2 februari ankom en ångare, Manitoban, som löjtnant Devore hade lyckats hyra av rederiet Allan Line i Glasgow. Fartyget, byggt 1865 och ombyggt och förstärkt 1872, var på 2395 bruttoregisterton, 103 meter långt, hade korsat Atlanten otaliga gånger och stod nära sin utmönstring. På vägen upp hade Manitoban i Trondheim tagit in en last på 500 ton renlav. Men nu upp- 36 katternö University of Washington Libraries Några av renarna i Woodland Park, Seattle. stod nya problem. På grund av stormen kunde båten inte gå in i Bossekops hamn. Renarna och den övriga lasten måste fraktas ut på pråmar; åtta renar drunknade i samband med detta. Konflikter uppstod mellan samerna och deras arbetsgivare. Samerna krävde att det lösöre de förde med sig skulle inventeras före resan. Jackson vägrade med hänvisning till tidspressen. Samerna gav med sig först sedan polisen hotat med häktning. En annan schism uppstod på grund av samernas benägenhet för starka drycker. Den 4 februari kunde fartyget i alla fall lyfta ankar. 113 kontrakterade människor, 538 renar, 418 slädar och 411 uppsättningar seldon fanns då ombord. 78 registrerades som samer, 11 som finnar och 2 4 som norrmän. Många hörde hemma i Kautokeino eller Karasjok och var mer eller mindre trespråkiga. Mest känd i sällskapet var Samuel Johannesen Balto, som hade deltagit i Fridtjof Nansens expedition över Grönland 1888. En annan profil var finnen Johan Petter Stalogargo, som under åtta år hade skött världens nordligaste postlinje mellan Hammerfest och Nordkap. Senare skulle Stalogargo i Alaska komma att sköta den 2000 km långa postlinjen S:t Michael-Kotzebue – tills han under en svår snöstorm i mars 1902 körde vilse och frös ihjäl i sin ackja. Åter en storm Färden över Nordatlanten kom att bli fruktansvärd. Hytterna var olidligt trånga och fuktiga. Renarna, som stod i öppna hagar på däck, fick genom sin avföring hela båten att stinka. Utanför Island råkade man ut för en storm som kaptenen – som varit på sjön i 42 år – sade sig aldrig ha sett maken till. Motorn stannade, galjonsfiguren och en av livbåtarna revs bort, renarna översköljdes av stormsjöarna. Ändå dog bara en av dem under resan, efter slagsmål med en annan ren. Den 27 februari var Manitoban framme i New York, och nu började en ny etapp av äventyret. Redan ute till havs blev fartyget omringat av småbåtar med nyfikna journalister, som på grund av karantänsbestämmelserna inte til�läts gå ombord. Väl i land fann sig samerna inför New Yorks elektriska ljus stå inför ett ”hav av eld”. Samtidigt omsvärmades de av ett hav av människor, nyfikna på det exotiska folket och de märkliga djuren. Färden över den amerikanska kontinenten fortsatte med tåg under fortsatt massmedial uppmärksamhet. Carl Sakariasen, en av deltagarna, klagade i sin dagbok över de amerikanska kvinnornas framfusighet. De drog sig inte för att försöka lägga beslag på de granna samedräkterna och några försökte till och med klippa lockar från nordbornas huvuden. I North Dakota möttes de av en grupp siouxindianer, som fått höra att samerna skulle vara likadana som de själva och som nu målat sig med röd färg i ansiktet för att hedra sina bröder från norra Europa. Grupperna blev ömsesidigt besvikna. Indianerna uppfattade samerna som en annan sorts blekansikten, samerna fann att indianerna inte alls var röda i skinnet och imponerades inte heller av deras klädsel. Då tåget nådde Klippiga bergen spårade loket och en av vagnarna ur. Lyckligtvis skedde urspårningen på rätt sida av rälsen. På andra sidan fanns floden Tye River. Hade urspårningen skett där hade det betytt slutet för hela katternö 37 ”De inledde sökandet. Redan första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets.” United States Coast Guard expeditionen. Nu inskränkte sig personskadorna till att lokföraren började blöda näsblod. Den 7 mars nådde man Seattle. Både människor och djur var då fortfarande i god kondition. Merchants & Miners Bank of Nome Fortsatta strapatser Men nu började de verkliga strapatserna. Färden skulle fortsätta med båt upp längs kusten till staden Haines i södra Alaska. Det skepp som skaffats fram var emellertid för litet. Renlaven började ta slut. Man lät renarna beta i en av Seattles parker, men gräset gjorde djuren sjuka. Sedan följde nästa katastrof. Våren blev extremtidig. Isen lossade på Chilkatfloden, vilket stängde den väg man hade planerat att ta upp i bergen. Renarna började dö i snabb takt. Lyckligtvis hittade man lav i Haines omgivningar. Men många renar var då i så dåligt skick att man fick bära lav till dem i säckar. Vid en större lavförekomst beslöt man slå läger för sommaren. Målet att använda renarna för akuta hjälpåtgärder i Klondike vintern 1898 nåddes alltså inte. Samtidigt stod det klart att detta inte heller behövdes. Larmrapporterna från Klondike hade varit överdrivna. Men nu befann sig renarna med sina skötare på den amerikanska kontinenten. Kanske hade den tanken funnits hos Sheldon Jackson hela tiden. I vart fall omdefinierades projektets syfte till att utveckla en livskraftig renstam i Alaska. För expeditionsmedlemmarna innebar detta hösten 1898 förändrade planer. Efter sommaruppehållet var antalet renar nere i 144. Bara sex av samerna behövdes för att driva hjorden vidare. De övriga samlades för vidare transport till de renstationer som fanns vid Berings hav. I januari 1899 kom renexpeditionen äntligen fram till Dawson City. Äventyren hade varit många också under hösten. Renhjorden skingrades ofta på grund av vargar och pumor. Vid sjön Ichiaik stötte expeditionen på en grupp indianer, som dödade en av renarna, ett djur de aldrig hade sett förut. Samerna försökte fly undan med sina djur, men stoppades av en älv, så full av hoppande lax att renarna vägrade gå över. Samerna blev tillfångatagna och fråntagna sina vapen. De fruktade först för sina liv, men fann sig sedan inbjudna till en festmåltid, varefter de eskorterades tillbaka till renhjorden, 38 katternö Jafet Lindberg. Fick fullt med guldnuggets i första vaskpannan. Jafet Lindeberg med guldtackor och affärskolleger 1910. Han var då en av Amerikas rikaste män. Michael A. Healy (1839–1904), legendarisk sjökapten i Alaskatrafiken, själsfrände med Sheldon Jackson. floden. Där skulle renarna överlämnas till militären och en del av djuren ytterligare föras vidare till några renstationer. Nordkalottens renar blev ett viktigt tillskott till den renstam som efterhand växte fram i Nordamerika. 1902 förbjöd den ryska tsaren försäljning av renar från Sibirien. Två andra större renförf lyttningar – till New Foundland och Baffins Island – gjordes från Norge 1908 och 1921, då 300 respektive 620 djur och ett tiotal samefamiljer flyttade över. Som mest, på 1930-talet, uppgick Amerikas renar till över en halv miljon djur. Av de 113 personer som avreste från Bossekop 1898 återvände enligt uppgift 24. En del bosatte sig för gott i Alaska eller andra delar av den nya kontinenten. Åtminstone 40 slog sig på det som nästan alla andra i Alaska gjorde: guldletning. Erik Lindholm, skräddare som läste fel på skylten och blev miljonär. Lyckosamme Jafet Sheldon Jackson (1834–1909), missionär, politisk ledare och förgrundsgestalt i Alaskas historia. som med indianernas hjälp föstes över älven. I Dawson City mottogs samerna som hjältar. Guldgrävarna erbjöd 300 dollar styck för renarna som slaktdjur. Men beslutet var nu att renarna skulle föras vidare till Circle City, drygt 300 kilometer längre ner längs Yukon- Här börjar en ny historia, minst lika fantastisk som renförflyttningen. Ett exempel bara: Jafet Lindeberg. Lindeberg, från Vadsö i nordligaste Norge, ingick i expeditionen från Bossekop. Han saknade helt erfarenhet av renskötsel. Däremot hade han ägnat sig åt malmletning och det påstods att han anslutit sig till expeditionen enbart för att få en gratisresa till guldlandet. John Brynteson återvände till Sverige som en förmögen man och ägnade sitt långa liv åt välgörenhet. Till sin förargelse kom Lindeberg inte till Klondike, utan skickades till renstationen Unalakleet vid Nortonsundet på Alaskas västkust. Inte bara det, hans utsågs av Jackson också att leda en ny expedition till Sibirien för att köpa upp ytterligare renar. Men så kom ett rykte att man hittat guld på Sewardhalvön en god bit norrut. På stående fot sade Lindeberg upp kontraktet med Jackson och gav sig i väg mot guldfälten. Lindeberg slog sig ihop med två svenskar, John Brynteson, som kommit till Alaska som evangelisk missionär, och Erik Lindblom, en skräddare som av misstag hamnat i Alaska. Misstaget bestod i att Lindblom i San Francisco läst skylten Sailors wanted som Tailors wanted. Eftersom han var skräddare sökte han jobbet – och hamnade till sin förvåning på ett valfångstfartyg. Den 31 juli 1898 inledde de tre guldsökandet i en liten bäck långt från närmaste bebyggelse. Redan första vaskpannan fylldes med glittrande guldnuggets. På 90 dagar, innan de måste avbryta för vintern, hittade de guld för över 200000 dollar. Detta blev början till bolaget Pioneer Mining Company, det mest lukrativa i Alaskas historia (intäkt 2 4 miljoner dollar). De tre guldgrävarna blev snabbt berömda som ”The Three Lucky Swedes” (även om ju Lindeberg var norrman) och förorsakade en invasion av lycksökare till området, bland annat en del av deras kolleger från Jacksons expedition. Samtidigt var detta inledningen till en utdragen rövarhistoria på högsta nivå. De amerikanska guldsökarna ville inte acceptera att utlänningar lagt beslag på de bästa bitarna. I juli 1899 hade 500 uppjagade guldgrävare samlats för att köra bort svenskarna och lägga beslag på inmutningarna. Aktionen avbröts först sedan en arméstyrka med bajonetterna påsatta blandade sig i saken. Sedan följde ett par år då politiker och affärsmän med olika metoder försökte komma åt inmutningen. Det hela utvecklade sig till en konspiration som de tre svenskarna knappast skulle ha klarat om de inte haft råd att anlita de bästa juristerna. Enbart arvodet till dem kostade 1,8 miljoner dollar. svenolof karlsson ____________ Fotnot: Ett särskilt tack till K-G Olin, som har berättat om denna episod och den spännande fortsättningen om guldletarna i sin bok Alaska. Del 2. Guldrushen (1996) (boken kommer i en ny upplaga inom kort). Andra viktiga källor är Sheldon Jacksons årsrapport för 1899 till den amerikanska regeringen, Introduction of Domestic Reindeer into Alaska, Arthur S. Petersons The Introduction of Domesticated Reindeer into Alaska och Ørnulv Vorrens Samer, Rein og Gull i Alaska: Emigrasjon av Samer fra Finnmark til Alaska. katternö 39 Dags för samarb ete Karl Vilhjálmsson Lokala energibolag inför stora utmaningar, säger överdirektör Esa Härmälä De direktiv som är på gång från EU-håll tillsammans med skärpt inhemsk lagstiftning kommer att öka kraven på energibolagen ytterligare. Klarar de inte enskilt de investeringar som behövs, gör de klokt i att söka samarbeten, säger Esa Härmälä, överdirektör för energifrågorna på arbets- och näringsministeriet. D et är inte så att han vill blanda sig i den saken. Han är noga med att markera att det är upp till bolagen själva att besluta om sitt agerande. ”Kunderna är ofta nöjdast med de små bolagen. Men en förutsättning är att de klarar att upprätthålla sin konkurrenskraft. Att kraven skärps och investeringsbehovet ökar, det är alldeles säkert”, säger han. Esa Härmälä är, agronom till utbildningen, är en tungviktare som tjänsteman. Bland meriterna finns uppdraget som ekonomiskpolitisk specialmedarbetare för statsminister Esko Aho de svåra åren 1991–1993. Han kan beskrivas som en av strategerna när Finlands väg in i EU förbereddes. 1994–2006 var han ordförande för MTK, alltså de finska lantbrukarnas riksorganisation. En annan merit är från 1995, då Esa Härmälä blev finsk mästare i konsten att debattera, i de mästerskap som de finska modermålslärarnas förbund vid den tiden arrangerade. En kompetens som kanske inte är att förakta när det gäller att sy ihop energipolitiska paket. Så vad gör Esa Härmälä i sitt jobb? ”Jag använder skattebetalarnas pengar för att höja deras elräkning”, är den inledande beskrivningen, sagd med ett milt leende. ”Vi ansvarar här för rikets energipolitik, som samtidigt mer och mer är integrerad med europeisk och global politik.” Uppdraget är fundamentalt: ”Vi kan inte upprätthålla en högklassig civilisation i det här landet utan en väl fungerande energiförsörjning.” 40 katternö Det som förändrats är att energipolitiken numera i hög grad utformas i symbios med klimat- och miljöpolitiken. Det som inte förändrats är grundmålsättningen: energipolitiken ska ge förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv och försörjningssäkerhet. Det finländska systemet har en ganska klar rollfördelning, när energipolitiken utformas. En grundbult är förstås regeringsprogrammet. ”Alla respekterar det”, kommenterar Esa Härmälä. ”men det är förstås så, som statsministern konstaterat, att de sex regeringspartierna inte har så stor gemensam nämnare.” Två trender som styr Vilka är energitrenderna just nu? Esa Härmälä lyfter fram särskilt två saker: boomen för skiffergasen och den snabba ökningen av intermittent el (det vill säga el som produceras sporadiskt, som vind- och solkraft). Med skiffergas, som med ny teknik (fracking) kan utvinnas relativt enkelt och billigt och som finns i oerhörda mängder, förändras förutsättningarna radikalt, inte minst för en gemensam europeisk energipolitik. I Tyskland och Storbritannien har politikerna nyligen sagt ja till fracking, i Frankrike nej. Logiskt sett kommer skiffergasen att pressa ner elpriset, vilket alla aktörer kanske inte välkomnar. Frågan är också vad skiffergasen betyder för de sprickor som redan är tydliga mellan EU-länderna i energipolitiken, till exempel mellan länder som vill gå i ledningen i fråga om förnyelsebar energi och de som hellre vill ligga några steg efter. Vad gäller den enorma satsning på intermittent el som framför allt Tyskland gjort, så innebär den många olösta frågor både tekniskt och ekonomiskt. Till exempel behöver näten och transmissionstekniken byggas ut mycket kraftigt, för att ojämnheten i elproduktionen inte ska leda till kollapser i elnätet. ”Andelen intermittent el har nu blivit så stor, att de krav den ställer börjar styra hela systemet”, säger Esa Härmälä. Ett exempel på det gavs häromveckan, då Polen och Tjeckien förklarade att de avser att bygga in mekanismer som stänger av transmissionen från elnätet i Tyskland, när inter- mittensen blir för stor. Man vill inte ta hand om de problem som skapas av grannlandets vindkraft. ”I viss mån förstår jag Polen och Tjeckien. Man behöver balans i systemet. Det är inte en önskvärd situation att vid ett strömavbrott behöva förklara för en patient att operationen fortsätter när strömmen är tillbaka.” Esa Härmälä ger ett exempel. Julhelgen var blåsig i Tyskland och vindkraften gick för fullt med överproduktion av el som följd. Under en period var elpriset negativt för elproducenterna, -56 euro per megawattimme (de fick alltså betala för att bli av med elen), medan stödet till förnybar energi samtidigt gav dem 53 euro per megawattimme. Den svaga konjunkturen Till detta kommer ett stort allmäneuropeiskt problem: den svaga konjunkturen, inklusive dess politiska orsaker, som gör att investerarna tvekar. ”Med en osäker konjunktur och osäkerhet om vad energin i slutändan kostar, är frågan hur man med någon säkerhet ska kunna prognosera prisutvecklingen, säg till år 2025. Investerare vill ha fasta spelregler”, säger Esa Härmälä. Just nu har Finland ett av de mest generösa systemen i världen för vindkraftsproduktion, med en inmatningstariff som garanterar ett fast elpris till producenten under tolv år, de första åren 105,30 euro, från 2015 83,50 euro per megawattimme. Kan elproducenterna lita på att det här stödet ligger fast hela den utlovade tiden? ”Ja”, säger Esa Härmälä. ”Det är ett politiskt beslut, och det är viktigt är att inte spekulera om ändringar. Investerarna behöver ha tillit till systemet för att vilja investera.” ”Förväntar sig elproducenterna stöd också efter de tolv åren, då blir vi i det här ministeriet dock bekymrade, eftersom stödet är avsett att täcka investeringskostnaderna.” Esa Härmälä konstaterar samtidigt att Finland inte hör till de blåsigare länderna. ”Vi kan i det avseendet inte jämföra oss med till exempel den norska kusten eller de svenska fjällen.” Överdirektör Esa Härmälä, född i Pusula, skogsägare i Pemar och sommarstugeägare i Lojo, i sitt tjänsterum i maktens centrum på arbets- och näringsminsteriet i Helsingfors. katternö 41 Liten eller stor? Stora och små aktörer i energibranschen har olika förutsättningar, inte minst i fråga om kompetensförsörjning och finansiering. Vad betyder detta inför de kommande utmaningarna? ”Vi har i Finland drygt 80 nätbolag i en mångsidig struktur, och jag ser inga nackdelar i det. Ofta är kunderna nöjdare med de små bolagen än med de stora. Det visades inte minst efter de senaste stormarna, då de små bolagen klarade restaureringsarbetet mycket snabbare.” Att ett fyrtiotal av lokalbolagen nyligen bildat en egen organisation, Paikallisvoima/ Lokalkraft, har Esa Härmälä inga närmare synpunkter på. ”Jag vill inte ta ställning till strukturen för hur bolagen bevakar sina intressen. Men vi förväntar oss att intresseorganisationerna ger tillförlitig information, visar samarbetsvilja och utvecklar sin datakompetens.” Detta sistnämnda nödvändiggörs framför allt av de kommande regelverken för elnäten i EU. Ett stort antal direktiv är under utarbetande för de smarta näten. ”Det är klart att det kan bli krävande för många bolag att möta detta. Också inom förvaltningarna och affärsvärlden finns en frustration över EU-reglernas mängd och kvalitet.” Det ’värsta’ exemplet Energieffektiviseringsdirektivet är kanske det ”värsta exemplet”, säger Esa Härmälä. På ministeriet finns nu ett stort maskineri för att förbereda implementeringen av detta, med arbetsgrupper och olika undergrupper som går igenom hela fältet. ”Allt jag kan säga är att vi förbereder en lag om energieffektivering och hoppas kunna utforma lagen så att den inte bara innebär nya ålägganden, utan inkluderar sådant som redan är under planering och kanske även utfört.” Om små bolag inte har egna resurser för energieffektiviseringsåtgärderna och övriga krav som kommer att ställas på dem, heter lösningen kanske samarbete. ”Vi vill inte undervisa bolagen i det avseendet, men det är klart att de måste klara att behålla sin konkurrenskraft och förmåga att investera.” Energieffektiveringsdirektivet beskrivs ibland vara utformat utgående från de förutsättningar som gäller i Mellaneuropa, med mer förtätad bebyggelse, varmare klimat och andra byggtraditioner. Hur väl anpassat är direktivet för Finlands förhållanden? ”Vi måste ha en finländsk lag som förpliktar”, säger Esa Härmälä. ”Det räcker inte att 42 katternö säga att vår situation är olik andras. Att vi är storanvändare av energi innebär också ett större ansvar. Det är också genom att visa att vi tar ansvar som vi kan skapa ett visst manöverutrymme.” Om man med en lag tvingar till energieffektivisering, är det inte en grundlagsfråga? ”Jag vet inte var gränsen går för hur mycket som kan göras obligatoriskt. Vår filosofi är dock att vi ska ge en tydligare juridisk grundval för det vi gör och det vi även har gjort så här långt, så som frivilliga överenskommelser om energibesparing. Det är dock alltför tidigt att säga något definitivt om detta.” På väg mot 38 procent Temat bioenergi är särskilt intressant i Finland. Det politiska löftet är att 38 procent av vår energiproduktion år 2020 ska klassificeras som förnybar. ”Vi är i Finland på väg att möta detta”, kommenterar Esa Härmälä. Att teori och praktik inte alltid följs åt visar exemplet Alholmens Kraft, en pionjär i fråga om bioenergi. Fortfarande efter tolv års drift går det inte att få ihop tillräckligt med biobränsle, vilket tvingar till användning av kol. ”Vi har i Finland tillräckligt med råvaruresurser för det nationella målet, inklusive restprodukter från industriprocesser. Och dessutom torv. Men förstås handlar det också om businesslogik och logistik”, kommenterar Esa Härmälä. Vad gäller torven borde användningen av den kunna förenklas, anser han. Regeringen är enig om att också framdeles, i 10–20 år, med nuvarande kraftverkspannor använda torv som energikälla på en nivå av minst 12–13 TWh, dessutom en torvreserv varje höst som motsvarar 50 procent av årsbehovet. Problemet nu gäller tillståndsprocessen. Trots att regeringen fastställt ett klassificeringssystem för mossar, går proceduren för långsamt, även för områden med låga skyddsvärden (0–2 på skalan 0–5), säger Esa Härmälä. ”Det här är ett problem som vi i Finland har skapat själva. Myndigheterna borde inte behöva använda resurser på mossar med låga skyddsvärden. Men det är ju så att finländarna gärna lämnar in besvär.” Man har i branschen undrat om det produktionsstöd för skogsflis som infördes 2011, för att vi ska nå 38 procent förnyelsebart 2020. Varför skars det ned med en tredjedel från början av detta år? Esa Härmälä: ”Stödet är bundet både till priset på utsläppsrätter och torvskatten. De faktorerna påverkar alltså konkurrenskraften för skogsflis. När torvskatten stiger, sjunker därför stödet till flis. Denna fortsätter ändå att vara att förmånligare alternativ. Om vi inte skulle förfara på det sättet, skulle det bli fråga om överkompensation.” Kärnkraften kommenterar han med att Olkiluoto 3 borde fås i bruk så tidigt som möjligt. ”Vi kan inte påverka den saken på ministeriet. Men Finland skulle behöva den här elproduktionen redan nu.” Att Fennovoimaprojektet förverkligas är naturligt i och med att riksdagen fattat ett positivt principbeslut. ”Men det är investerarnas sak att råda över detta.” Karl Vilhjálmsson Olika åsikter Den nordiska slutkundsmarknaden, som enligt planerna ska förverkligas nästa år, har Esa Härmälä en positiv hållning till. Det han själv för på tal är frågan om faktureringsmodell. Danmark har redan beslutit om en så kallad enfakturamodell och Sverige och Norge har indikerat att de avser göra det. Modellen går ut på att elhandlaren ska fakturera slutkunden också för dennes nätanvändning. ”Den här frågan har vi diskuterat med de andra länderna. Vi har olika åsikter och behöver mer analys i saken”, säger Esa Härmälä. ”Jag är rädd för att enfakturamodellen leder till att de som äger näten förlorar kundkontakten. När en kund drabbas av leveransproblem eller andra problem relaterade till elnätet kan den bästa modellen inte vara att kunden ska ringa elförsäljaren”, säger Esa Härmälä. ”De små bolagen är viktiga. Om vi ger dem en underordnad ställning, gör vi det svårare för dem att göra ett bra jobb. Risken är att den nordiska marknaden på sikt delas av de stora aktörerna.” ”Också Peräkylän Sähkö [ung. Sidby El] behövs. Både vi och våra svenska kolleger anser oss måna om dem. Men vi kommer till olika slutsatser”, säger Esa Härmälä. svenolof karlsson Vi vill inte undervisa bolagen, men det är klart att de måste klara att behålla sin konkurrenskraft och förmåga att investera, och då kan det vara värt att överväga olika typer av samarbeten, säger Esa Härmälä. katternö 43 Daglig jakt på elförbrukningen Kettukallio ger säkrare elförsörjning Johanna Forsman Konsten att läsa elräkningen ENERGISK. För Annica Haldin har det blivit en sport att spara in på eluppvärmning genom att elda i spisen. ”Det är lätt att se resultatet när man dagligen kollar sin elförbrukning”, säger hon. Med en iPad i ena handen och en vedklabb i den andra håller Annica Haldin koll på hushållets elförbrukning. Hon ser nya appar som en möjlighet att öka kunskaperna om hemmets elslukare. B land de kunder som redan fått fjärravlästa elmätare har det uppstått ett utbrett intresse att granska hushållets elförbrukning per dygn. ”Det verkar vara lite av ett kvinnligt fenomen att hålla koll på hur mycket el man sparar genom att elda i spisen. Åtminstone om får tro kommentarer på Facebook”, säger Annica Haldin som bor i egnahemshus i Jakobstad. För hennes del började intresset i december, när familjen fick påfyllning i vedförrådet och hon ville se om vedeldningen i spisen verkli- 44 katternö gen syntes på elförbrukningen. Hon gick in på Jakobstads Energiverks webbplats, slog in kundnummer och mätarnummer och vips öppnade sig hushållets elförbrukning i olika färgglada staplar. ”Nu kollar jag varje dag, det har blivit nästan som en sport. Jag önskar att jag också skulle få mina två söner intresserade.” Slipper trista överraskningar Kunskapen om familjens elförbrukning har inte ändrat märkbart på livsstilen. Torktumlaren går som vanligt och hemmet är utrustat med gängse underhållningselektronik. ”Vi släcker lampor när vi går ut ur rummet, men annars är vi inte speciellt sparsamma. Största skillnaden är att vi numera eldar i spisen varje kväll. Det är ju dessutom så mysigt.” Den dagliga elkollen gör hon på sin iPad. ”Jag skulle gärna ha en app, så att jag slapp ■ Vem förstår egentligen vad det står på elräkningen? El grundavgift, el dagenergi, el nattenergi, överföringsgrundavgift, överföring dagenergi, överföring nattenergi. Och så skatt på det. Ska det behöva vara så komplicerat? I Sverige har Enkla Elbolaget marknadsfört sig med en avskalad modell på elräkningen. Där kan kunden välja hur detaljerad eller odetaljerad fakturan ska vara. På den enklaste modellen står endast kostnaden för elförbrukningen, momsen och totalsumman. ”Enkel matematik” är bolagets slogan. Är det här en modell för Katternöbolagen? ”Vi upplever att kunderna vill ha reda på vad de betalar för. Också inom branschföreningen rekommenderas att kunden får en detaljerad faktura. Egentligen vinner ingen på att räkningen ser enkel ut. Det blir inte billigare bara för att man slår ihop alla kostnader på en rad. Bakom slutbeloppet ligger många matematiska uträkningar och en stor del av kundens elpris består dessutom av skatt”, säger Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät som ingår i Katternökoncernen. ■ Kettukallio elstation är inne på sin första vinter och har uppfyllt sin uppgift helt enligt planerna. ”Den har avlastat de övriga två elstationerna runt Ylivieska. Tidigare vintrar har Olmala elstation tidvis överbelastats när elförbrukningen i trakten legat som högst. Det har varit en stor nytta att ha ytterligare en reservmatningsstation under de svåraste perioderna”, säger Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät. Tunga snölaster som ligger på ledningarna hör till de största utmaningarna vintertid för Herrfors Nät och andra nätbolag. Värst blir det när temperaturerna växlar snabbt så att is och snö samlas på ledningarna. När vinden då rycker tag i dem ökar risken för att de slår emot varandra och kortsluts eller i värsta fall knäcks, med elavbrott som följd. ”Varje vinter uppstår sådana belastningar. Vi är ute och inspekterar våra ledningar och försöker åtgärda isproblemen innan de orsakar skador. Med flera elstationer har man bättre möjligheter att hålla igång elförsörjningen vid elavbrotten. Områden som drabbas av elavbrott kan nu i de flesta fall tillfälligt få reservmatning från andra stationer.” Kettukallio elstation består av en 110 kV-anslutningsledning till Fingrids stamnät, en transformator och en 20 kV-elstation. Med en tredje elstation kan de två äldre elstationerna Ylivieska och Olmala också få nödvändigt underhållsarbete när säsongen tillåter. Kettukallio elstation togs i bruk i maj 2012 och Herrfors fortsätter arbetet med att bygga ut sidolinjer till och från Kettukallio elstation. ”Vi täcker Ylivieska från alla väderstreck nu och kompletterar nätet med nya ledningar som förbättrar möjligheterna att reservmata också perifera områden”, säger Seppo Tupeli. Johanna Forsman logga in varje gång. Eller åtminstone att jag kunde ändra inloggningsuppgifterna till lösenord som är lättare att komma ihåg. Och uppgifterna skulle gärna få finnas i realtid, i stället för som nu, med ett dygns fördröjning.” Hon ser också nya pedagogiska möjligheter i tekniken att lära den unga generationen resursekonomi. ”En app för barn skulle vara ett bra instrument att från tidig ålder få en uppfattning om energi och sparande. Den kunde användas i dagisar och skolor.” Den största nyttan med att logga in på sin elmätare är ändå av privatekonomisk art. ”Nu kan man se ungefär hur stor elräkningen kommer att bli och på så vis undvika obehagliga överraskningar. Det är ju surt att få en räkning på 700 euro när man väntat sig hälften.” johan svenlin ÖKAR VÄDERTÅLIGHETEN. Kettukallio elstation togs i bruk i maj 2012 och avlastar elstationerna Ylivieska och Olmala. Alpo Pitkälä har varit projektledare för den nya elstationen. Snart väljer Fennovoima reaktor leverantör ■ Fennovoima följer den ursprungliga tidtabellen och väljer leverantör för anläggningen inom 2013. I offertskedet står valet mellan två leverantörer, japanska Toshibas kokvattenreaktor och franska Arevas tryckvattenreaktor. ”Båda alternativen står för pålitlig teknologi. Vi vill ha ett bra kontrakt och därför gör vi grundliga offertdiskussioner”, säger Stefan Storholm, koncernchef för Katternö och styrelsemedlem i Fennovoima. Förra året drog sig Eon ur Fennovoima och nu pågår diskussioner med olika företag för att utöka ägarbasen och få in mera kapital. ”Vi tog med Eon för koncernens kärnkraftkunnande och vi tar gärna in någon part som har erfarenhet av kärnkraftsdrift. Vi diskuterar med flera och kan konstatera att det finns många som är intresserade av att vara med i kärnkraftsproduktion”, säger Stefan Storholm. Han ser att behovet av kärnkraft kommer att öka inom överskådlig framtid. ”Vi märker redan att importel blir svårare att få tag på. Ryssland behöver sin el själva och vattenkraften från Sverige och Norge är väderberoende. Ett nytt industridirektiv kommer att skärpa utsläppen från 2016 och flera kolkraftverk närmar sig åldersstrecket. Om vi fortsättningsvis ska ha välfärd, hög sysselsättning och bedriva produktion här i landet behöver vi tillgång på pålitlig basenergi. Då är kärnkraft ett av de bättre alternativen .” Nästa stora milstolpe för Fennovoima är att lämna in byggnadstillståndet till statsrådet sommaren 2015. ”Målet att starta kärnkraftverket på Hanhikivi år 2022 står fast. Det råder en bra stämning och den finländska ägarbasen är stabil”, säger Stefan Storholm K AT TE R N Ö USA minskar utsläppen mest 16 14 12 10 8 6 4 Bjørn Lomborg fotograferad på Bella Center under klimatmötet i Köpenhamn 2009. ■ Den internationella klimatpolitiken är ett gigantiskt misslyckande. Enbart genom satsningen på skiffergas minskar USA sina koldioxidutsläpp dubbelt så mycket på årsbasis som man sammanlagt åstadkommit genom de internationella klimatförhandlingarna. Det säger den danske statsvetaren och statistikern Bjørn Lomborg, ad- jungerad professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn, känd för böcker som Världens verkliga tillstånd. I en artikel i tidskriften Foreign Policy skriver han att den totala effekten av de senaste tjugo årens klimatpolitik är en minskning av de globala utsläppen med mindre än en procent, omkring 250 miljoner ton koldioxid per år. ”Även om denna minskning kan nås varje år under ett sekel, skulle det reducera temperaturökningen vid seklets slut med bara en hundradels grad Fahrenhet”, det vill sägs ungefär 0,005 grader Celsius. Finns något bra exempel på koldioxidminskning? Lomborg nämner den teknik, fracking, som gör det möjligt att utvinna skiffergas förhållandevis enkelt och billigt. Tack vare skiffergasen kan man minska användningen av kol, vilket redan nu har minskat USA:s koldioxidutsläpp med omkring 500 miljoner ton på årsbasis. ”Samtidigt reducerar detta de amerikanska konsumenternas årliga energikostnader med 100 miljarder dollar”, säger Lomborg. Skatt på papper? ■ Ett nytt grepp för att skydda skogen togs nyligen av den svenska Naturskyddsföreningen genom ett förslag om en miljöavgift på 10 procent på alla pappersprodukter. Förslaget har utanför de egna leden inte mottagits med några stora ovationer. Här en kommenterar av en tidigare konsult i skogsindustrin: I slutet av åttiotalet låg Naturskyddsföreningen bakom förbud mot klorblekning vid tillverkning av toalettpapper. Det gjorde papperet mindre hållbart, vilket innebar att 46 katternö folk tog flera skikt med papper när de skulle torka sig i baken. Skogsbolagen trodde att konsumenterna aldrig skulle acceptera den försämrade kvaliteten, men såg samtidigt chansen till merförsäljning och högre priser för miljövänligt papper. Nu är det tre- och fyraskiktspapper som gäller. Därför spolar hushållen ner mer papper och träfiber i toaletten än någonsin. Och nu vill Naturskyddsföreningen beskatta det. Rekordmycket snö i december 2 1950 1955 1960 1965 Meteorologiska händelser (Stormar) 1970 1975 1980 1985 Hydrologiska händelser (Översvämningar, jordskred) 1990 1995 2000 2005 2010 Klimatologiska händelser (Extrema temperaturer, torka, skogsbränder) Stora väderkatastrofer globalt 1950–2011, enlig statistik från Munich Re. Varifrån kommer trendkurvan? Diskussion har uppstått kring den försäkringsstatistik som presenterats av Munich Re, världens största återförsäkringsbolag. Hur ska man tolka trendkurvan? ■ Munich Re (eg. Münchener Rückversicherungs-Gesellschaft AG) finns ofta med i de nätverk som agerar inom energi- och klimatområdet (se artikeln på s. 14–15). Munich Re brukar också regelbundet citeras med påståenden om att skadorna som följd av klimatförändringen ökat redan nu och kommer att öka mycket mer i framtiden. Något som tvingar fram högre försäkringspremier. Bolagets egen statistik visar dock att antalet katastrofer relaterade till vädret avtagit från en hög nivå på nittiotalet. Ändå har man lagt in en trendlinje (den svarta linjen) som visar en tilltagande ökning av katastroferna. Tage Andersson, docent i meteorologi: ”Redan för ett par decennier sedan uppträdde Munich Re:s representanter på meteorologiska konferenser och framförde sina farhågor för kommande temperaturhöjningar. Man flyttade helt enkelt en gausskurva över temperaturer lite åt höger, så att man fick lite mer hetta. Detta väntades leda till exponentiell uppgång av skadekostnaderna”, säger han. Som sägs på annat håll i denna tidning finns inga bevis för tilltagande extrema väderhändelser. I den mån skadorna ökar beror det på att fler drabbas, som följd av befolkningsökningen, och på att man bygger samhällen på utsatta ställen. Och ja, trendkurvan på bilden kan inte stämma, det syns genast med blotta ögat. Sedan 1995 är trenden baserat på staplarna nedåtgående. Rekord i kolkraft ■ Hela 1200 nya kolkraftverk är under planering i 59 av världens länder, enligt World Resources Institute. 455 av dem planeras i Indien, 363 i Kina. Kapaciteten i de nya kolkraftverken är sammanräknat omkring 1400 gigawatt. Koldioxidutsläppen från de nya kraftverken är i samma storleksordning som de totala utsläppen i dagens Kina. Det här för oss in på ett mycket farligt spår i klimatutvecklingen, kommenterar Ailun Yang, som sammanställt rapporten. ■ Efter att i stort ha stått still under höstmånaderna föll den globala medeltemperaturen rejält under december, enligt mätinstituten i storleksordningen 0,2 grader. Det betyder att den globalt svagt nedåtgående temperaturtrenden sedan 2002 håller i sig. För Finlands del var temperaturen i september och oktober i stort genomsnittlig, medan november blev varm och december kall. Som alltid varierar vädret stort över världen. Bland annat i Kina, ett sjok över Centralasien ända ner till Bangladesh och Nordamerikas nordöstra hörn har senhösten och början av vintern varit kallare än genomsnittligt. Delar av Australien och Antarktis och havsområdena norr om västra Ryssland (Barents- och Karahaven) var under motsvarande period varmare än genomsnittligt. Globalt stämmer utvecklingen med mönstret för den södra oscillationen i Stilla havet (El Niño, som driver jordens globala temperatur uppåt, och La Niña, som driver temperaturen nedåt). I början av hösten rådde en svag El Niño, men hade i mitten av januari utvecklats i riktning mot La Niña. Den arktiska havsisen avvek den 20 januari från jämförelsevärdet (trettioårsperioden 1979-2008) med minus 888000 kvadratkilometer och den antarktiska havsisen med plus 672000 kvadratkilometer. Den antarktiska isutbredningen låg över genomsnittsvärdet under hela 2012. Kloten visar månadens temperaturavvikelse från medeltalet 1998–2006. Illustrationerna har gjorts av professorn i fysisk geografi Ole Humlum. På grund av ett datahaveri hos dataleverantören GISS har vi inte hunnit få med temperaturklotet för december. September C° 14 13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 –1 –2 –3 –4 –5 –6 –7 –8 –9 –10 –11 –12 –13 –14 ■ Har det blivit mer eller mindre snö på vintrarna under de senaste decennierna? Illustrationen nedan visar avvikelsen från normalvärdet för snötäcket över norra hemisfären under decembermånaderna åren 1966–2012. Jorden hade alltså i december 2012 mer snö på norra halvklotet än någon annan decembermånad under de senaste 47 åren. Den snötäckta ytan var ungefär 3,5 miljoner kvadratkilometer större än genomsnittligt. Motsvarande siffror för januari och februari månader visar ett snötäcke över det genomsnittliga alla de senaste fem åren. Nollvärdet är genomsnittet av snömängden 1971–2000. Källa: Rutgers University, Global Snow Lab. GISSA KURVAN Avvikelser i snöläget på norra hemisfären 1966–2012 Oktober Miljoner kvadratkilometer TRENDER Rejält kallare i december Antal November Skiffergasen i världen ■ Ännu för två år sedan var skiffergas inget stort ämne. I dag beskrivs skiffergasen som något som förändrar energiagendan i grund globalt. Anledningen är den teknik som utvecklats, fracking, som gör utvinningen relativt enkel och framför allt lönsam. Många miljöorganisationer har protesterat mot fracking, men i fjol gav president Barack Obama sitt fulla stöd till tekniken. På kort tid har priset på naturgas i USA fallit med två tredjedelar. Även Storbritannien och Tyskland har nu gett grönt ljus för fracking. Kartan visar förekomsten av skiffergas och skifferolja (röd färg) i världen. Som synes har Finland ingen skiffergas, vilket hör ihop med att vår berggrund är så gammal. Den oerhörda mängden skiffergas i världen bidrar till att pressa energipriserna nedåt och förändrar också världspolitiken, bland annat för att USA inom kort väntas bli kvitt sitt beroende av importerad olja. katternö 47 FRÅGA JALLE Vill du ställa frågor till Jalle – gå in på www.katterno.fi Nyttoskidåkning Svenolof Karlsson Varför är koldioxidkurvan så jämn? Koldioxidökningen i luften visar en väldigt jämn kurva sedan man började mätningarna på 1950-talet. Borde inte kurvan ha en annan profil, om koldioxidökningen beror på människan? Utsläppen från industrisamhället har ökat enormt sedan femtiotalet, borde då inte ökningstakten tillta allt mer? Jalle: Jämför atmosfären med att man häller vatten i ett glas. Om man hela tiden häller lika snabbt (lika mycket vatten per minut), ökar nivån linjärt med tiden. Om man konstant ökar mängden man häller per minut (linjärt), ökar ytan med tiden snabbare och snabbare (ytan versus tiden kröker uppåt som en andra gradens parabel). Jämför man med koldioxidhalten i atmosfären (utsläppen ökar), borde alltså kurvan för halten versus tiden kröka uppåt. Men det gör den inte, den är linjär. Det beror på att ökad halt koldioxid i atmosfären ökar den hastighet med vilken koldioxid upptas av hav och växter (koldioxidsänka). Jämför det med att man borrar ett hål i bottnen på glaset. Ju högre vattennivå det blir i glaset, desto snabbare strömmar vattnet ut och nivån stiger endast linjärt och kröker inte uppåt. Precis som om man hällde lika mycket vatten per minut i ett glas utan hål i bottnen. Om människans utsläpp slutar öka (så att utsläppen är lika stora varje år), kommer atmosfärens halt av koldioxid (vattennivån i glaset) att börja sjunka ända tills jämvikt inträder vid den nivå då allt man släpper ut absorberas (allt nytt vatten som hälls i strömmar ut). Vilken nivå som atmosfärens koldioxidhalt ställer in sig på, om vi i framtiden får konstanta utsläpp per år, beror på vilken nivå dessa kontanta utsläpp har. Sot på isen på sydsidan av Vatnajökull, Islands största glaciär, sommaren 2012. ■ I Åbo ser man sällan unga människor som skidar. Staden är känd för dåliga snövintrar, men den två kilometer långa konstsnöbanan i Runosbacken är oftast i skick. Där kretsar hundratals skidåkare varje dag runt och runt, de flesta hurtiga gubbar som skejtar så svetten lackar med pulsmätare och märkesjacka. De vet berätta om hur många varv de åkt och hur snabbt, vilket verkar vara ett mått på manligheten. Ibland är snöläget så bra att tjugokilometersspåret bakom flygfältet kan användas. Men spåret måste nästan vara av samma klass som i Lappland för att (mest äldre) människor ska våga sig ut på söndagsutfärd. Om banan bara är i halvbra skick är jag oftast ensam som använder den. Men att under flera timmar höra fågelsången, andas den friska luften och slippa se hurtbullar kompenserar för ett isigt spår. Som skidåkare (och annars också) anses jag därför vara lite originell. Det beror kanske på att jag som barn var van att skida till skolan i Nykarleby längs esplanaden utan att det fanns maskinpreparerade spår. En måndag morgon nu i december hade jag ett möte inbokat med en (viktig) kapitalist på jobbet. Det hade vräkt ner snö hela veckoslutet. När jag kom ut på hemtrappan (i vit skjorta och slips) hade snöplogen blockerat min is- och snötäckta bil, bussen hade just gått, och cykelåkning var absolut inte att tänka på. Taxicentralen svarade inte, många andra var i samma situation den morgonen. Goda råd var dyra, det gick inte an att min gäst skulle behöva vänta. Men då fick jag syn på mina skidor. Raskt på med skidkängorna och så bar det iväg! Skejtade längs Dragonvägen och plöjde genom Kuppisparken. Vad är aerosoler? Vad är aerosoler? Har de en värmande eller nedkylande effekt? Jalle: Aerosoler är små partiklar som är blandade i en gas. Partiklarna kan endera vara fasta eller flytande, och aerosolen innefattar både gasen och partiklarna. Exempel på aerosoler är rök, dimma och luftföroreningar. Vita luftföroreningar som sulfater (från svavel som ingår i bränslen) anses kyla klimatet genom att de reflekterar bort solljus, ett slags spegeleffekt. Svarta föroreningar (sot) värmer genom flera olika mekanismer. De absorberar värmestrålning som kommer från jordytan och hindrar den från att gå vidare ut i världsrymden. Sot i luften absorberar även inkommande solenergi effektivare än jordytan. Men den viktigaste mekanismen, som ofta glöms bort, är att svart sot kan öka issmältningen på norra halvklotet sommartid. Otroligt små mängder sot i snön gör att solstrålningen inte kan reflektera ut, 48 katternö utan sotet ”bränner” snöytan. Om inte snön/isen smälter bort fullständigt, finns samma sot kvar nästa år och adderas till sot som tillkommit under vintern. Se själv vad som händer om du sprider lite sot på snödrivan i mars! Själv kollade jag glaciärkanten vid Matterhorn i Schweiz under sensommaren. Kolsvart och smutsig is hundratals meter upp från glaciärens nedre kant! Och solen gassade. Alldeles nyligen kom en rapport (“Bounding the role of black carbon in the climate system: A scientific assessment” i Journal of Geophysical Research – Atmosphere) om att sot i atmosfären har dubbelt så stor uppvärmande effekt som man beräknat tidigare. Det gör i så fall de svarta aerosolerna till den viktigaste enskilda temperaturhöjande faktorn efter koldioxid. Eftersom aerosolerna är kortlivade i atmosfären, är en effektiv metod för att minska dem att rena avgaserna från dieselmotorer och röken från träoch kolförbränning. Finns ädelmetaller i elmätarna? Hur mycket energi produceras vid kroppsarbete? Finns det ädelmetaller i de nya digitala elmätarna? Om så är fallet, vilka är de? Janne Andersson Hur mycket energi producerar man med kroppsarbete? Jag hörde att energin bara räcker till att hålla en vanlig glödlampa lysande. Jalle: Med frågan avses antagligen sällsynta jordartsmetaller, och svaret är då ja. I alla digitala moderna instrument som kameror, GPS, telefoner, elmätare etc. finns många olika sällsynta metaller. Världens största producent är Kina, som dock tar en stor del av mineralerna från Afrika medan metall utvinningen sker i Kina. Listan på metaller är företagshemligheter, men man kan utgå ifrån att största delen av de kommersiellt sålda metallerna förekommer i alla digitala mätare. Se till exempel länken: http://www. guardian.co.uk/commentisfree/2008/dec/25/ congo-coltan. Jalle: Enligt en uppgift kan människan uthålligt utveckla omkring 100 watt vid kroppsarbete. Jag gjorde den här kontrollberäkningen: En person som arbetar ganska hårt behöver föda som innehåller 2900 kcal/ dag. Av dessa åtgår 1900 kcal/dag till att upprätthålla kroppsfunktionerna, alltså återstår 1000 kcal/dag för arbete. Detta är 4187 kJ/dag = 4184 kWs/dag = 1,16 kWh per dag. Uppgiften stämmer alltså. 1,16 kWh under ett dygn blir en medeleffekt på 48 watt. Som nämns i frågan räcker det precis för att hålla en glödlampa lysande dygnet runt. Med gällande elpris kostar 1,16 kWh ungefär 10 cent. Det ger ett bra mått på vad den tekniska utvecklingen är värd. Sedan ner längs Gertudsgatan (där jag raskt körde om några bilar som hade problem i snön) och över Tavastgatan, varefter jag stakade till jobbet längs Biskopsgatan. Folk log roat åt mig och en man skrek ”hyötyhiihtoa!” [nyttoskidåkning] och skrattade. På Biskopsgatan stod en radiotös med mikrofon. Hon gjorde reportage om stadens dåliga snöröjning. Jag flåsade något om att jag förstår att de inte hinner överallt, stack skidorna i snödrivan och hann i tid till mötet. Min skidtur kommenterades inte endast i riksradion, utan även i världstidningen Åbo Underrättelser. Även följande dag skidade jag till jobbet, men därefter var gatorna och trottoarerna sandade. Är det en helt omöjlig tanke att man skulle låta en remsa vara osandad, för att användas av skidåkare och folk som åker sparkstötting? Man är säkert är rädd för att fotgängare ska halka och bryta lårbenshals och handled. Men varför måste sanden vara så vass och grovkorning att gör hål på cykeldäcken? jarl ahlbeck katternö 49 Johanna Forsman Johanna Forsman Tandem pump för fjärrvärmen JAKOBSTADS ENERGIVERK VÄXANDE ELBEHOV. Leif Kronqvist har varit med om att installera den nya parktransformatorn i Forsby. Ny parktransformator i Forsby ESSE ELEKTRO-KRAFT ■ Ny bebyggelse och expanderande jordbruk har gjort det nödvändigt att stärka näten i byn Kuoppala i Alahärmä och i Forsby i Pedersöre. ”Vi har placerat en parktransformator närmare elförbrukningen i Forsby och ersatt en del luftkablar med nya jordkablar för att ge nya elkunder en säker elförsörjning”, förklarar Ove Lövholm, nätbyggnadschef på Esse Elektro-Kraft. Projektet i Forsby inleddes hösten 2011 och avslutades i december 2012. I Kuoppala ökar elförbrukningen i och med att en gård expanderar och ökar automatiseringsgraden. ”Nätet var inte tillräckligt starkt för ett lokalt växande elbehov och därför har vi dragit nya kablar och installerat en större transformator”, berättar Ove Lövholm. Ett liknande projekt planeras nu i byn Palokangas i Kortesjärvi, där nätet håller på att bli utdaterat och transformatorn för liten. ■ Nordanvägens pumpstation ska få uppbackning av en ny pumpstation invid Alholmsvägen. Lagom till uppvärmningssäsongen 2013–2014 ska den nya pumpstationen tas i bruk. ”Det kommer att ge ett bättre tryck för fjärrvärmen, framför allt till de sydvästra delarna av staden”, säger Hans Rundell, chef för fjärrvärmeavdelningen på Jakobstads Energiverk. Fjärrvärmen från Alholmens Kraft skulle räcka till för en utbyggnad av nätet. Samtidigt börjar många ägare av 1970-talshus se slutet på oljeeldningseran. ”Flera av stadens egnahemshusområden är vita fläckar i fjärrvärmenätet, men i varje utbyggnad måste investeringskostnaderna balanseras mot antalet nya abonnenter.” Alla hus som är högre än två våningar i staden och så gott som samtliga stadens fastigheter är anslutna till fjärrvärmenätet. Årligen tillkommer 40–50 nya kunder. En av de nyare kunderna är KWH som avvecklat sin oljepanna och övergått till fjärrvärme. Johanna Forsman FÖRDELAR VÄRME. Hans Rundell och Ronny Forsman har sett till att även Nordanvägens pumpstation för fjärrvärme har fått en upprustning. 50 katternö FAKTURAREFORM. En kall vinter kan ge en överraskande hög elfaktura, konstaterar Åsa Hagnäs. Snart slut på utjämningsfakturan KRONOBY ELVERK ■ Kunderna i Kronoby kommer under våren för första gången att få sina elräkningar baserade på verklig förbrukning, i stället för som tidigare enligt en uppskattad förbrukning. Från januari 2014 säger lagen att alla landets elbolag måste ha övergått till fjärravlästa mätare och fakturering enligt verklig förbrukning. ”Vi ligger före tidtabellen med mätarinstalleringen och är därför beredda att övergå till verklig förbrukning också i faktureringen. Alla kunder kommer att få information om förändringen, säger Åsa Hagnäs, ekonomichef på Kronoby elverk. Hon ser både för- och nackdelar med det nya systemet. En nackdel är att fakturan varierar stort under året, beroende på att kölden under vinterhalvåret orsakar större elförbrukning för de flesta husägare. Fördelarna är att kunderna får lättare att överblicka hushållets elförbrukning. ”Ett extra värmeelement som går för fullt hela tiden syns på elräkningen”, säger Åsa Hagnäs. Johanna Forsman Mer ström från älven Elkartan blir heldigital Esse Elektro-Kraft NYKARLEBY KRAFTVERK VETELIN SÄHKÖLAITOS Tel. växel: 020 766 1900 ■ Det är svårt att få tillstånd för ny vattenkraft i Finland, men i slutet av 2012 godkändes en utbyggnad av vattenkraftverket i Nykarleby centrum. En ny turbin på 1,5 MW kan inrymmas på den plats i dammen som i tiderna reserverats för stockflottning. Bara fem år efter att det nuvarande kraftverket stod klart slopades stockflottningsstadgan för Lappo å. Redan 1926 startade det första kraftverket på 0,5 MW på samma plats. På femtiotalet ökades effekten till 1 MW och på 80-talet byggdes det nuvarande vattenkraftverket på 4,5 MW. ”Den nya turbinen kommer att öka vår vattenkraftsproduktion med cirka 15 procent, men den stora fördelen är att vi med två turbiner får en större driftsäkerhet”, säger Tony Eklund, VD på Nykarleby Kraftverk. Under 2013 görs upphandlingen och val av turbinleverantör och året därpå installeras det nya kraftverket. ”Projekt som det här är långsiktiga och i slutet av 2014 hoppas jag att den nya turbinen ska börja generera el”, säger Tony Eklund. ■ Jussi Leppäniemi känner snart elnätet i Vetil som sin egen ficka. Sedan april har han ägnat en stor del av sin arbetstid åt att gå ute i terrängen och mäta upp och märka ut alla elkablar, transformatorer och ställverk som hör till Vetelin sähkölaitos ansvarsområde. Informationen lagras nu digitalt i stället för i det gamla pappersarkivet. ”En del områden hade redan skannats in från gamla papperskartor, men tillförlitligheten är inte den bästa när originaldokumentets resolution är låg”, säger Jussi Leppäniemi. Han inventerar samtidigt materialet ute i terrängen och kan ange exakta koordinater till montörerna om exempelvis lutande stolpar som behöver åtgärdas. När alla 20 kV- och 400 V-ledningar är uppmätta nästa år kommer han att ha gått cirka 400 km längs linjerna med en specialmätare i handen. ”När det är gjort kommer vi att ha en bättre översikt över nätet. Tack vare dataprogrammet kan vi se när enskilda delar av nätet installerats och det blir lättare att planera förebyggande underhåll”, säger Jussi Leppäniemi. Felanmälningar efter kontorstid: 766 2023 Alahärmä, Nykarleby (Markby) och Kronoby (Jeussen) Kunder: 3 700 • Årsleverans: 50 GWh Johanna Forsman TILLVARATAR ENERGi. Från slutet av 2014 väntas älven i Nykarleby ge mer vattenkraft, när nya turbinen är installerad. ■ Levererar el till delar av Pedersöre, Kortesjärvi, PÅ KARTAN. ”Det blir allt viktigare att ha exakta koordinater på linjerna när allt fler luftkablar ersätts med jordkablar”, säger Jussi Leppäniemi. Kundtjänst: 020 76 6 1912, 020 766 1911 Fakturafrågor: 020 766 1912, Johanna Stubb www.eekab.fi VD Ingvar Kulla Herrfors ■ Levererar el till Maxmo, Oravais, delar av Pedersöre, Terjärv, Ylivieska och Alavieska Kunder: 15 000 • Årsleverans: 338 GWh Tel. växel: 781 5300 (Jakobstad), (08) 411 0400 (Ylivieska), 766 7242 (Kållby), ELÖVERVAKARE. Sami Kuusisaari och Mikael Sundström ser till att rapporteringen flyter både inom Herrfors Nät och ut till elbolagen. Ny duo övervakar nät och balans HERRFORS ■ Katternökoncernens gemensamma resurser har förstärkts i och med att Sami Kuusisaari och Mikael Sundström rekryterats. Sami Kuusisaari ansvarar för balanshanteringen mellan Herrfors elnät och aktionärsbolagens elförsäljning. ”När rapportering av elförbrukning görs i timvärden blir det allt viktigare med en detaljerad och kontinuerlig kommunikation mellan nätverksamheten och elförsäljningen”, säger Seppo Tupeli, VD på Herrfors Nät. Elnätet får allt fler fjärrstyrda enheter, allt från frånskiljare till transformatorer. Det sätter också högre krav på automationsövervakning och den biten tar Mikael Sundström hand om. ”De fjärrstyrda enheterna övervakas av Katternökoncernens gemensamma driftcentral, som är bemannad dygnet runt och finns i Jakobstads Energiverks utrymmen. Mikael utvecklar och koordinerar systemet”, berättar Seppo Tupeli. 385 0050 (Oravais), 867 5001 (Terjärv) Felanmälan, utanför kontorstid: 723 4521 (Oravais, VD Stefan Storholm Pedersöre, Terjärv), (08) 426 350/044 781 5375 (Ylivieska) • Fakturafrågor: 781 5312 (Jakobstad), (08) 411 0401 (Ylivieska) • www.katterno.fi Jakobstads Energiverk ■ Levererar el till Jakobstad, Larsmo och Sandsund i Pedersöre Kunder: 15 427 • Årsleverans: 278 GWh Tel. växel: 786 3111 • Felanmälan: 723 0079 VD Ole Vikström Fakturafrågor: 786 3448 www.jpenergy.net Kronoby Elverk ■ Levererar el till delar av Kronoby, Pedersöre och Karleby • Kunder: 3 080 • Årsleverans: 40 GWh Tel. växel: 824 2200 Felanmälan: 824 2200 /0400 126 005 VD Carl-Johan Kronström Fakturafrågor: 824 2200, Å. Hagnäs, M. Käld www.kronoby.fi/elverk Nykarleby Kraftverk ■ Levererar el inom staden Nykarleby Kunder: 4 900 • Årsleverans: 110 GWh Tel. växel: 785 6111 Felanmälan: 785 6111, kvällstid 722 0050, 723 4520 Fakturafrågor: 785 6252, 785 6251 VD Tony Eklund www.nykarlebykraftverk.fi Vetelin Sähkölaitos ■ Levererar el till Vetil (utom Polso, Kivikangas och Nykänen) Kunder: omkring 2 000 • Årsleverans: 29,2 GWh Tel. växel: 866 3600 • Felanmälan: 866 3600 Fakturafrågor: 866 3600, Tarja Naskali www.vetelinsahkolaitos.fi VD Juha Kauppinen katternö 51 MIN ENERGI Röster om personliga kraftkällor en st nu ligger på Mina tankar ju och e tr ska göra om prestation jag t at tens vila för ett halv t år. Hös en r varit tung, m bli frisk igen ha in rg ne -e mak av OS jag fick en förs sommaren. i London förra att 16 kommer jag Sommaren 20 er l på 3 000 met springa OS-fi na r ha mina tankar hinder i Rio. I ga loppet hur mån jag redan gjort lst. Jag är i mitt gånger som he dlar . Energin spru livs bästa form ra g vill bara hö inom mig och ja är on kurrenterna startskottet. K itt m er jag spring otydliga, men ål. mmer först i m eget lopp och ko ett h uter om tre oc Nio viktiga min halv t år. n Sand ra Eriksso er nd hi er et 3 000-m VI JOBBAR FÖR REGIONENS ENERGI
© Copyright 2024