1. No category

Sailors grave
Änkefru Anna Andersson del II
eller vad som egentligen hände
44 sidor
Gunnar Ljunggren
Copyright Gunnar Ljunggren 2012
Ä
ntligen var han på väg. Med sjösäcken på axeln och mössan på svaj vänder han sig om och
vinkar glatt till Anna innan försvinner i en skog av master bland segelfartygen som ligger sida vid
sida med de nyare ångfartygen längs kajen. Så snart de flyttat in hade han givit sig av till
skeppsfourneringen i hamnen för att välja ut lämpliga kläder för sin första resa till sjöss. Han hade
valt ut en dubbelknäppt engelsk skepparkavaj i mörkblått ylletyg, en Oskar II-mössa med ett
guldbroderat ankare mitt fram. Och den obligatoriska sjömanssäcken att packa sina saker i. Han
kunde ju inte gärna komma ombord med sin gamla resväska i handen. Även om han bara var en
vanlig bonddräng var det viktigt att inte se ut som en när man skulle ut på sin första seglats.
Anna stannar kvar i fönstret och drar vällustigt in de nya främmande dofterna. För henne kändes
doften av hav, stenkolsrök och fisk som en helt ny start i livet. Allt var nytt och spännande långt från
det liv hon och Gustav lämnat hemma på gården i Tierp. Roat betraktar hon några måsar som slåss
om fiskresterna som blivit kvar efter morgonens fångst. Hon känner att de gjort rätt när de äntligen
vågat ta steget för att börja ett nytt liv. Hon hade omgående fått arbete på telegrafstationen och
Gustav skulle börja det liv han alltid drömt om. Han hade fått sin första hyra och skulle nu för
första gången gå till sjöss.
Första resan och första hamnen
F
artyget, s/s Rex, var ett segelfartyg ombyggt till ångfartyg. Nu var de på väg till Liverpool med
virke från de svenska skogarna. Av besättningen på 12 man är Gustav och Oskar de yngsta ombord.
Gustav har mönstrat på som jungman och Oskar som mässuppassare. Trots att Oskar bara är några
år äldre än Gustav hade han redan varit ute på flera resor. Till och med några långresor.
Resan över Östersjön och ut genom Kielkanalen går som en dans. Gustav svabbar däck, knackar
rost, målar och tömmer tunnor med slagg från ångmaskinen. Allt sådant som hör till en jungmans
arbetsuppgifter ombord. Jobbet är hårt, kamratandan rå men hjärtlig. Livet leker.
Gustav hade aldrig haft en tanke på att han skulle kunna bli sjösjuk förrän de kom ut på Nordsjön.
Han hade varit sjuk tidigare och kräkts men det här var något helt annat. De erfarna sjömännen
skrattar åt honom och berättar att de första åren till sjöss alltid är de värsta. Sen skulle det gå över.
Kapten låter dem hållas med sina råa men hjärtliga skämt men säger till Gustav att stanna i sin koj.
Han ser också till att en gammal erfaren Donkyman får ansvaret för pojken så han inte hittade på
något galet innan de kom in på lugnare vatten. Inte förrän de kommer in i Engelska Kanalen och
däcket under Gustavs fötter lugnar ner sig tar han sig försiktigt ur kojen. Illamåendet var som
bortblåst. Utanför hör han mistluren bröla när han lite blek om nosen kliver ut på däck. Sjön är
stilla. Dimman ligger tät. Ångmaskinen går på tomgång. Runtom hörs mistlurar från andra fartyg
som likt spöken passerar i dimman. I det svaga ljuset från kompassens nakterhus uppe på bryggan
anar han kaptens och rorgängarens siluetter. Besättningen hänger vid relingen tysta och nervösa.
Dimma var en av fartygens värsta fiender. De enda som verkade helt obekymrade var kocken och
Oskar. De höll full fart i byssan. Kocken hade lagt in rejält med ved i spisen och tagit fram två stora
stekpannor. Oskar som skalat potatis stod och rev den. I dag skulle de servera raggmunk och stekt
fläsk. Av erfarenhet visste kocken att hungern skulle slå till så snart dimman lättat. Då skulle livet
återvända och alla söka sig till mässen.
Vid Lands End, den yttersta udden i Cornwall blåser en mild sydvästlig bris bort dimman. Kocken
hade haft rätt. Som dragna av en magnet samlas alla i byssan. Raggmunkarna var perfekt stekta
lagom tjocka och frasiga i kanterna, fläsket knaperstekt. Trots att Gustav nyss trott att han aldrig
mer skulle kunna äta smakade maten bättre än någonsin.
När morgonen gryr saktar fartyget in. Slutmålet för Gustavs första resa var nått. Eftersom hamnen i
Liverpool är stor och starkt trafikerad ankrar de på redden i väntan på lots.
Nu var det slut på vilan. Lastluckorna skulle bort och allt göras klart för lossning. Det är första
gången Gustav är med att lossa. Alla tycktes veta precis vad som krävdes av dem, själv känner han
sig mest i vägen. Det var han också, tills Donkeymannen, fartygets maskinskötare och timmerman,
säger till honom att kvaila ihop tamparna efter de surrade lastluckorna. Gustav hade aldrig hört
uttrycket tidigare men chansar på att han menar att han ska samla ihop repen som hållit fast
lastluckorna. Av Donkeymans min förstår han att han gissat rätt. Äntligen känner han att han gör
någon nytta. Han börjar samla ihop repen i små högar tills en matros kommer fram och visar honom
hur man gör. Han samlar repet i jämna bukter, sticker in slutänden genom repen och drar till. Lätt
som en plätt bara man vet hur man gör. Gustav är lättlärd. Snart hängde samtliga rep i en prydlig
rad längs relingen fastgjorda med ett halvslag. Lossningen som skulle skötas av mottagaren
beräknades vara klar till dagen efter vid lunchtid. Sedan skulle man lasta textilmaskinsdelar tillbaka
till Göteborg. Lastningen skulle inte ta mer en ett par timmar, så om allt gick väl skulle fartyget,
vara på väg tillbaka mot Göteborg redan nästa kväll. Till mångas besvikelse skulle det inte bli
tillfälle till några större utsvävningar i hamnkvarteren. Gustav som aldrig satt sin fot utanför
Sveriges gränser vill gärna gå iland några timmar för att åtminstone kunna säga att han varit i
England. Han erbjuder sig därför att ta både hundvakten och dagvakten om han fick gå iland några
timmar efter dagens slut. De två matroserna som egentligen skulle ha vakterna tar tacksamt emot
erbjudandet.
Tillsammans med Oskar, som fått ledigt efter middagen, kliver Gustav ner för lejdaren och sätter för
första gången sina fötter på engelsk mark.
Donkeyman ser ivern hos de två unga oerfarna sjömännen och skakar på huvudet. Han minns själv
hur det var när han var ung. Nu hade han slutat att lämna fartygen när de gick i hamn men han
visste av erfarenhet vilka faror och frestelser som lurade i hamnkvarteren. Eftersom kapten indirekt
bett honom hålla ett öga på jungmännen kände han sitt ansvar att se till att inget farligt hände dem
på grund av ungdomlig iver. Utan att byta om till landgångsriggen tar han, trots sina över hundra
kilo, ett vigt språng över relingen och följer efter pojkarna ner för lejdaren. Han tänker göra dem
sällskap vare sig de vill eller inte.
De tre vandrar fram längs kajen. Donkeyman i mitten, de både unga sjömännen på varsin sida.
Inklämda mellan stora magasinsbyggnader ligger hamnkrogarna tätt. Donkeyman berättar att
Liverpool ända in på 1800-talet var en av de mest betydande städerna för den transatlantiska
slavhandeln. Slavhandlarna byggde upp enorma förmögenheter. I det som idag var vanliga lagerhus
förvarade man tusentals slavar. Gatan de just passerade, Penny Lane, var uppkallad av en av de
mest beryktade slavhandlarna James Penny. Utan större intresse lyssnar Gustav och Oskar på den
gamle. Historia var just nu inte i centrum för deras intresse. Deras sikte var inställt på att få en öl
och se insidan av någon av de beryktade hamnkrogarna.
- Well, säger Donkeyman, nog pratat om historia vi går in och läskar oss med en pint, jag bjuder.
De väljer ett litet ställe med den inbjudande texten Devil and the Virgin målat på fönstret. Utanför
hänger en skylt med en djävul som bär iväg en vilt sprattlade naken kvinna. Baren är så gott som
tom förutom några individer längst in i ett hörn upptagna med att spela kort. Två damer som såg ut
att ha gått sina bästa matcher hänger vid bardisken. Bartendern, en tjock karl i kortärmad skjorta,
tatuerad med alla de klassiska tatueringarna ställer utan att fråga fram tre pints ljust öl.
Donkeyman höjer sitt glas och hälsar pojkarna välkomna till Liverpool. Gustav tar sin första klunk
engelskt öl. Det smakade gott men var ju helt avslaget. När han påpekar detta skrattar Donkeyman.
- Du har helt rätt gosse, engelskt öl är avslaget det är lika bra att du vänjer dig.
De är inne på sin andra pint. Damerna ser att de unga pojkarna börjar bli lite röda om kinderna och
vädrar lammkött. De förstår att Donkeyman varit med förr så de vänder sig direkt till pojkarna. Den
ena lägger sin arm runt halsen på Gustav och undrar om han inte vill bjuda henne och hennes
väninna på ett glas. Den andra sätter sig bredvid Oskar och lägger sin ådriga hand på hans lår. De
långa röda naglarna klöser försiktigt upp mot skrevet. Oskar kan inte låta bli att reagera men också
samtidigt rodna. Gustav tittar djup ner i urringningen på damen som keligt lutat sig fram mot
honom. Hon stryker honom över nacken. Gustav ryser och känner sig i god form. Han börjar leta
efter sin börs för att ta upp pengar till en ny omgång, även till damerna. Vad han inte observerat är
att två av männen borta i hörnet avbrutit sitt kortspel och obemärkta ställt sig strax bakom honom.
Det har däremot Donkeyman som reptilsnabbt drar upp sin kniv samtidigt som han knuffar de båda
oförstående grabbarna mot utgången. Han ryter åt dem att snabbt ge sig ut genom dörren. Damerna
ler hånfullt mot honom och de två kortspelarna håller upp händerna i en avvärjande gest. Långsamt
utan att vända ryggen till drar sig Donkeyman ut genom dörren. Raskt föser han grabbarna framför
sig tillbaka till båten. För deras egen hälsa var det nog bäst att de stannade ombord.
Under hundvakten och första dagvakten, åtta långa timmar, får Gustav gott om tid att tänka igenom
vad som hänt. Hur snabbt ett trevligt samtal och ett par öl kunde förändras till en livsfarlig situation.
Klockan åtta blir han avlöst och ramlar mer eller mindre medvetslös ner i sin koj.
Maskindelarna var lastade, luckorna surrade. I god fart är de på väg tillbaka mot Göteborg. Den här
gången var det ingen dimma i kanalen. Gustav bävar lite för Nordsjön men när de passerat
klipporna vid Dover visade Nordsjön upp sig på sitt allra bästa humör. Visserligen lyfter en seg
dyning fartyget men Gustav känner att han kan behärska den långsamma hävningen eftersom den
kommer norr ifrån och går från för till akter. Hans längtan till sjölivet hade fått sig en knäck men det
vore ju en skam att ge sig.
Efter att lasten var lossad i Göteborg var det dags för Gustav att mönstra av och att ta tåget hem till
Gävle. Med sjösäcken på axeln går han tillsammans med Oskar ned för landgången. Där står Oskars
syster Lena på kajen och väntar på sin bror. När Oskar presenterar dem för varandra tar Gustav
hennes hand. Han försöker säga hej men orden fastnar på hans läppar. Han står bara stilla och håller
kvar handen utan att släppa den. Lena säger inte heller ett ord och hennes blick fastnar vid Gustavs
ögon. Det var som världen stannat upp. De står helt stilla och bara tittar på varandra. Allt liv runt
omkring dem försvinner tills Oskars röst väcker dem. Förtrollningen var bruten. Gustav släpper
handen. Lena känner hur rodnaden hettar i hennes kinder hon skakar sitt blonda hår och gör allt för
att verka helt oberörd. Oskar förstod inte vad som hänt men föreslår att de tar en kopp kaffe
tillsammans innan de skiljs åt.
De tar spårvagnen in till stan och sätter sig på ett konditori nere vid Masthuggskajen. Gustav känner
sig fortfarande förvirrad när han tittar på Lena. Vad var det som hänt? Han hade hört talas om kärlek
vid första ögonkastet. Men var det här kärlek? Han hade ju Anna. Han får inte tid att tänka vidare
förrän Oskar frågar vad han tänkt göra när han kom hem. Hade han fått nog av sjömanslivet eller
skulle han söka ny hyra? Själv skulle han ut igen så snart det gavs tillfälle. Han hade hört att de
sökte folk till ett av Transatlantics fartyg som skulle avgå till Centralamerika om en vecka. Målet
var Honduras där de skulle lasta mahogny. Det skulle bli en bekväm resa. Ditvägen skulle man gå
på lätten och i Honduras skulle infödingarna sköta lastningen. Rena semesterresan och ändå hyfsat
betalt. De skulle vara tillbaka i god tid för att fira Jul hemma. Erbjudandet lät frestande. Första resan
hade ju gått så snabbt. Anna skulle säkert inte ha något emot att han tog en ny hyra bara han var
hemma till Jul.
Så snart de avslutat kaffet ger de sig av till Televerket. Gustav beställer ett samtal till
telefonstationen i Gävle. Flickan som svarar kopplar samtalet till Anna. Egentligen fick de inte ta
emot några privatsamtal under arbetstid men när Anna hör att det är Gustav gör hon ett undantag.
Flickan bredvid Anna lovar att ta hennes samtal några minuter medan hon talar med sin man.
Gustav hinner inte berätta mer om sina första resa än att allt gått bra. Istället vill han höra hur Anna
ställer sig till att han tar en ny hyra men att komma hem till Jul. Vad kunde hon säga. Hon hörde ju
hur gärna han ville ta nästa hyra och de skulle ju ändå få fira Jul tillsammans. Utan att låta besviken
önskar hon honom en bra resa och talar om att hon längtar efter honom. Glad, men ändå med lite
dåligt samvete hinner han precis innan samtalet bryts, tala om att han också längtar efter henne.
Även om Anna känt sig en smula missnöjd hade hon förstått att det var viktigt för Gustav att få så
mycket tid som möjligt till havs för att kunna avancera inom handelsflottan. Han skulle ju trots allt
komma hem till Jul och det fick hon nöja sig med.
Lena
D
agarna fram till avresan blir Gustav erbjuden att bo hos Oskar och Lena i deras lilla lya. De tar
spårvagnen från Järntorget och kliver av vid Olivedalsgatan. Hela vägen hem på spårvagnen pratar
Oskar om deras förestående resa. Han hade besökt några hamnar på den Amerikanska östkusten
men aldrig varit varit så långt söder ut som Centralamerika. Lena hade inte sagt ett ord bara suttit
tyst och tittade på Oskar med något undrande i blicken. När han frågat vad hon arbetade med hade
hon slagit ner blicken och berättat att hon studerade för att bli lärarinna men för att bidra till hyran
brukade hjälpa till att servera på Restaurang Henriksberg när de hade ont om folk. Gustav förstår
inte varför Lena slagit ner som en blixt i hans liv. Han hade ju Anna som betydde allt för honom,
men det var något hos Lena som fick det att kännas trångt i bröstet. Han fick svårt att andas och låta
naturlig när han talade med henne. Det hela kändes pinsamt. Han hoppades att Oskar inte märkte
något.
Deras lilla lya låg en trappa upp över gården i ett av de gamla hyreshusen på Linnégatan.
Lägenheten bestod av ett rum och kök. Lena sov i utdragssoffan i köket. Oskar i bäddsoffan i
rummet. Gustav fick ordna en plats åt sig på golvet bredvid Oskar. Lägenheten var så modern att det
fanns vattentoalett men ville han duscha fick han gå ner i källaren.
Första kvällen i lägenheten sitter de samlade kring bordet i köket. Lena hade stekt makrill en fisk
som Gustav aldrig tidigare smakat. Den smakade väldigt speciellt men för att inte såra Lena hade
han med hjälp av en öl sköljt ned det hon lagt för honom.
Tidigt på morgonen följande dag går Gustav och Oskar till Transatlantics kontor. Det saknades folk
så båda fick utan problem ta hyra. Trots att Gustav haft så kort tid till sjöss fick han ta hyra som
jungman. Oskar som redan varit ute ett par år kunde titulera sig befaren jungman och lättmatros.
Fartyget skulle avgå från Göteborg på onsdagen följande vecka men de skulle anmäla sig ombord
redan på måndagen. Idag var det fredag de hade en helg framför sig att hitta på något att roa sig
med i Göteborg innan det bar iväg. Oskar ber om ursäkt att de inte kan gå ut och roa sig
tillsammans för han skulle träffa en vän och inte vara tillbaka förrän på söndag. Den kvällen kunde
de fira och göra något tillsammans alla tre.
Så snart de kommer tillbaka till lägenheten går Oskar ner i källaren för att ta en dusch. Gustav sätter
sig på en stol och vet inte riktigt vad han ska göra. Han tittar lite avundsjukt på Oskar när han
kommer tillbaka från källaren. Nyduschad och full av iver att komma i väg. Han putsar skorna,
borstar av landgångsriggen och ber Lena pressa byxorna medan han sätter på sig en nystruken
skjorta. Gustav tänker på Anna. Han kanske skulle struntat i den här resan och åkt hem istället.
Men gjort var gjort. Nu fanns ingen tid att ångra sig. Under tiden Oskar gör sig i ordning går Gustav
ut och köper brevpapper, kuvert och frimärken. Kunde han inte åka till Anna kunde han i alla fall
skriva ett brev. När han kommer tillbaka är lägenheten tom. Oskar hade gått för att träffa sin vän
och Lena givit sig av till Henriksberg för att hjälpa till vid ett femtioårskalas.
Gustav var ensam hemma. Han hämtar lampan från rummet och sätter den på köksbordet. Tar fram
papper och penna och gör sig beredd att skriva några kärleksfulla ord till Anna. Han börjar med att
berätta om resan till England men nämner inget om sjösjukan. Berättar istället om händelserna i
hamnen i Liverpool. Om Donkeyman som räddat dem undan att bli rånade eller kanske något ännu
värre. Hon skulle inte oroa sig, han lovar att vara mer försiktig i framtiden. När han ska skriva om
hur mycket han saknar henne tar det emot. Till sin förskräckelse märker han att han i stället har
Lena i tankarna. Han skäms. Han försöker framkalla bilden av Anna men hela tiden kommer bilden
av den blonda Lena i vägen. Till slut bestämmer han sig för att avsluta skrivandet. Han viker ihop
brevet, stoppar ner det i kuvertet.
Kanske skulle han gå ner och ta en dusch innan han kröp till kojs? Oskar hade ju visat honom var
duschrummet låg. Eftersom det var så pass sent skulle säkert inte någon annan av husets hyresgäster
vara där. Han klär av sig och sveper en handduk runt höfterna innan han barfota tassar ner i
källaren. Det är tyst och mörkt i duschrummet. I tvålkoppen ligger en kvarglömd tvål. Vilken tur
eftersom han inte tagit med någon egen. Han skruvar på duschen och ställer sig under de varma
strålarna. Han böjer nacken och känner hur spänningarna i kroppen lättar när det varma vattnet
sköljer över axlarna. Så här skulle han kunna stå hela kvällen. Duschrummet fylls av vattenånga.
Han tänker på dimman i Engelska kanalen. När han så småningom känner sig tillräckligt varm och
avspänd stänger han av vattnet, sveper handduken runt sig och lämnar källaren.
Femtioårsmiddagen på Henriksberg var avslutad redan klockan nio. Borden var avdukade och
ställda efter väggarna allt var klart för fortsatt fest med dans och drinkar. Lena och den övriga
serveringspersonalen kunde lämna över till bartendern. Innan hon lämnar Henriksberg hämtar hon
sin lön av fru Bengtsson och får en klapp på kinden för att hon alltid ställde upp när det saknades
folk. Det hade varit en rolig men arbetsam kväll. Nu längtade hon bara efter att komma hem, lägga
huvudet på kudden och sova.
Inte en människa syns till när hon öppnar den tunga porten på Linnégatan. Kvickt trycker hon på
lysknappen. Den korta gången under valvet med sina mörka prång hade alltid skrämt henne. Med
några snabba steg korsar hon bakgården och kommer in i sin egen trappuppgång. Några snabba kliv
och sedan in till tryggheten i sin egen lägenhet. Innan hon gör något annat går hon direkt in i
badrummet. Tar av sig kläderna som luktar matos och cigarettrök. Tvättar sig i handfatet och borstar
tänderna innan hon går ut i köket för att sätta på sig ett rent nattlinne. Gustav hade tydligen suttit vid
bordet och skrivit brev. Papper och penna låg fortfarande framme. Till och med ett frankerat kuvert.
Hon tar upp kuvertet och läser adressen. Brevet är adresserat till Anna Andersson i Gävle. Hon
vänder på kuvert och ser att det inte är igenklistrat. Hon tittar sig runt och kikar in i rummet för att
förvissa sig om att hon är ensam i lägenheten innan hon går tillbaka till köket. Hon förstår mycket
väl att det är Gustav som skrivit ett brev till sin fru men hon kan inte motstå nyfikenheten. Hon vill
veta vad han skrivit. Väl medveten om att man inte läser andras brev tar hon i alla fall ut brevet ur
kuvertet och börjar läsa. Början av brevet var inte särskilt intressant. Det där med baren i Liverpool
var ju förstås spännande men när hon kommer mot slutet där han talar om hur mycket han saknar
henne och vad hon betyder för honom får hon tårar i ögonen. Var det så här att vara älskad? Hon
hade aldrig haft någon pojkvän. Aldrig haft någon som saknat henne och inte heller haft någon hon
saknat. Med ett sting av avund läser hon slutet av brevet en gång till innan hon lägger brevet åt
sidan och ställer sig i fönstret.
Bakom en nerdragen rullgardin på andra sidan gården anar hon skuggor av två personer. Säkert var
det en man och hustru som var på väg att gå till sängs. Avundsjukt tänker hon på Anna och Gustav.
Hur många gånger hade de gått till sängs. Hur många gånger hade Anna fått känna tryggheten i
Gustavs famn? Gustav som hon inte kunnat få bort ur sina tankar sedan hon sett honom komma ner
för landgången. Vad var det för särskilt med honom? Han var ung, han var mörk, han var kraftig,
men det var inte bara det. Det var ögonen. Det fanns något både mjukt och farligt i de mörka
ögonen. Något hon känt igen men inte kommit på vad det var.
Plötsligt känner hon att någon rör sig bakom henne. Hon vänder sig häftigt om. Där stod Gustav,
nyduschad med bara en handduk runt höfterna. Han tittar på Lena som förskräckt slår armarna
omkring sig. I sin iver att läsa brevet hade hon inte hunnit sätta på sig nattlinnet som fortfarande låg
på bordet bredvid brevet han skrivit till Anna. Han inser att Lena måste ha tagit ur brevet ur kuvertet
och läst det. Hans första tanke är att riva åt sig brevet och fråga Lena vad hon menade med att läsa
andras brev men när han ser hennes skrämda blick övermannas han av samma känsla som när han
såg henne för första gången. Han tar några steg mot henne. Blir stående helt stilla och ser in hennes
oroliga ögon. Hon känner värmen i hans blick och sänker armarna efter sidorna. Så står de helt stilla
och ser på varandra. Långt borta hörs det dova ljudet från en mistlur i hamnen. Lena tar ett steg
fram och ställer sig tätt intill Gustav. Han känner värmen från hennes kropp och trots att han vet att
han förmodligen gör något han senare kommer att ångra sluter han henne i sin famn.
De första solstrålarna bryter in genom köksfönstret. Det är trångt i den smala kökssoffan. Hennes
vänsterarm har domnat och hon är öm både här och där men hon är trots allt lycklig. Egentligen
borde hon kanske skämmas men hon hade fått uppleva en natt med en man som hon kanske inte
älskade men i alla fall kände något alldeles särskilt för. Försiktigt lyfter hon undan den domnade
armen och stryker honom över kinden. Han sover fortfarande och andas tungt. Hon lyfter täcket åt
sidan för att gå upp och sätta på kaffe. Lite förvånad tittar hon på den nakna kroppen bredvid sig.
Var han fortfarande beredd att älska? Även om hon aldrig gjort något liknande förr sätter hon sig
oändligt försiktigt gränsle över honom. Känslan när hon fylls av mannen under sig går som en våg
genom hennes kropp. Utan att våga röra sig blir hon tvungen att kväva ett skrik av vällust när hela
hennes underliv drar ihop sig i den ena vågen efter den andra. Några timmar senare sitter de
påklädda och nyduschade vid köksbordet. De känner sig fortfarande lite blyga för varandra. Ingen
av dem vill kommentera vad som hänt. Inte heller tala om vad som skulle hända i framtiden. Gustav
dricker hastigt ur sitt kaffe. Han vill ge sig iväg ut på promenad. Lena undrar om han vill ha
sällskap men han vill gå ensam. Han behöver tänka.
Utanför porten möter han Oskar som glatt visslande kommer gående bortifrån Järntorget. Det är för
sent att låtsas som han inte sett honom. Hur skulle han nu göra? Skulle han berätta om vad som hänt
medan Oskar varit borta eller låtsas som ingenting? Oskar dunkar honom i ryggen och föreslår att
de går ner till hamnen och tar en pilsner så han får berätta om sin kväll. Tacksam för att slippa ta
något beslut tycker Gustav att det är ett bra förslag och följer med.
De går ner till ett ölschapp i hamnen och tar in varsin pilsner. Oskar berättar om sin kväll och natt
tillsammans med en kvinna han träffat när de båda arbetat på färjan mellan Göteborg och
Travemünde. Hon var betydligt äldre än honom och hade gått på sjön sedan de tidiga tonåren. Nu
arbetade hon på Bräutigamns konditori. De brukade träffas de gånger han var hemma. Ingen av dem
var ju gift eller förlovad och ingen av dem var heller intresserad av något längre förhållande. Båda
gav varandra vad de ville ha och sedan var det good bye tills nästa gång de träffades.
Hur hade han själv fördrivit lördagskvällen? Gustav blir med ens torr i halsen och blöt i händerna.
Skulle han berätta? Istället för att svara börjar han tala om deras förestående resa och föreslår att de
går hem och börjar förbereda sig inför avresan. Han vill ge Lena en möjlighet att avgöra om de
skulle berätta vad de haft för sig eller om det skulle förbli deras hemlighet. På vägen hem berättar
Oskar att Dolores, damen han tillbringat natten tillsammans med, hade varit i trakterna dit de nu
skulle. Hon hade berättat om Sargassohavet, den beryktade Bermuda triangeln där fartyg spårlöst
försvunnit och Karibien med den speciella musiken. De hade mycket nytt och spännande att se fram
emot. När de kommer upp i lägenheten har Lena vädrat, städat och diskat. Efter nattens övningar
fanns inte ett spår. Hon var på väg till en väninna och skulle inte hinna träffa dem mer innan de for.
Hon ger Oskar en puss på kinden och säger glatt hej då till Gustav innan hon försvinner ut genom
dörren. Gustav hör hennes snabba steg över kullerstenarna på bakgården innan porten slår igen
bakom henne. Samtidigt som han känner att han skulle ha velat ta ett bättre farväl är han glad att
han inte hann säga något till Oskar.
Mot Honduras
R
esan till Honduras började som en semesterresa precis som Oskar förutspått. Arbetet ombord
bestod mest av underhållsarbete. Knacka rost, måla och allmän översyn av maskiner. Under
frivakten spelade de kort eller låg på däck och solade. När de seglade in i Bermuda Triangeln hade
de befarna sjömännen berättat hemska historier. Alla kände någon som kände någon som försvunnit
där under mystiska omständigheter. Gustav och Oskar hade gått ut på däck för att se om havet såg
annorlunda ut men hur de än tittat så såg allt ut som vanligt. Kanske lite mer stilla? När de passerar
mellan Kuba och Haiti kommer en varning på radion. En cyklon var på väg in över Stilla Havet i
nordostlig riktning mot Florida. För att inte riskera fartyg och besättning bestämmer kapten att de
ska söka nödhamn i Kingston på Jamaica tills allt är lugnt igen. Den förut lite avslagna stämningen
ombord ändras tvärt. Inte för att man är orolig för cyklonen utan mer för att få några dagar i
Kingston. Den gamle eldaren som varit där tidigare berättar vilda historier om sjörövare som förr
härjade i Karibiska havet. Den mest beryktade Edvard Teach med sitt skepp Queen Anne´s
Revenge. De hade säkert hört talas om honom som Kapten Svartskägg en förfärlig sjörövare, två
meter lång och 125 kilo tung som med fjorton fruar var en de värsta rövare som härjat bland öarna i
Karibien. Där hade till och med funnits två kvinnliga sjörövare Mary Read och Anne Bonny. De två
var kända som de mest blodtörstiga i hela Karibiska havet. Han hade tittat allvarligt på Gustav och
Oskar och varnat dem för flickorna i Kingston de kunde mycket väl vara avkommor från Edvard,
Mary eller Anne.
Det blev trångt i hamnen. De fartyg som inte fick plats vid kaj lade sig på utsidan om de som
kommit först. Kingston myllrade av sjöfolk från hela världen. Visa av vad som kunde ha hänt den
gången i Liverpool gör Gustav och Oskar sällskap med några av de äldre i besättningen när de går
iland. Barerna är överfulla, det är ett öronbedövande sorl av språk från alla världens hörn. De får
tränga sig fram mellan kineser, indier, malaysier och afrikaner för att komma fram till bardisken.
Deras erfarna kamrater vet att här gäller bara en sak att dricka nämligen Rom. Antingen mörk eller
ljus det var bara att välja. Gustav börjar med ett glas mörk rom. Han försöker att försiktigt smutta på
den bruna drycken, en sorts sprit han aldrig tidigare ens hört talas om. Smaken var söt men det
brände rejält i halsen. När kamraterna runt honom överröstar sorlet med ett svenskt ”botten upp”
tömmer han i sig hela glaset. Det kändes som en het kula som rann ner i magen men samtidigt
infann sig en behaglig känsla av välbehag. När de kommer ut från den tredje baren känner sig
Gustav som kapten Svartskägg, oövervinnlig. På väg till den fjärde stannar de utanför en tatuerare
och beundrar de olika motiven som står utställda i fönstret. En av matroserna kavlar upp ärmen och
visar Gustav sin tatuering. Sailors Grave, en tatuering som varje riktig sjöman borde ha.
När de lämnar den fjärde baren ringer orden - Borde varje riktig sjöman ha -, i Gustavs öron. Nu
eller aldrig. Han vänder om och går tillbaka till tatueraren. Rummet är fyllt med bilder på världens
alla tatueringsmotiv. Gustav beundrar motiven när en gammal man klädd i ett smutsigt linne och
blåbyxor kliver fram bakom ett skynke. Det syntes knappt en bit hud på den tatuerade kroppen.
Gustav säger - How much Sailors Grave? Mannen tar fram en sliten bok och bläddrar fram ett antal
olika motiv av Sailors Grave. Gustav pekar på ett som han tycker ser riktigt dramatiskt ut och får ett
pris som låter rimligt. Efter två timmar och mycket smärta lämnar han tatueraren. Berusningen som
tidigare känts så behaglig börjar gå över.
Kamraterna hade försvunnit i vimlet. För att inte råka illa ut ger han sig av tillbaka till båten och
kryper till kojs. Det värker i armen men innan han somnar hinner han tänka att han nu var en riktig
sailor.
Gustav vaknar av att det knakar och dunkar i fartyget. Runt honom hoppar alla ur sina kojer och
samlar ihop allt löst i ombord. För att överrösta stormen runt honom vrålar kapten att han vill ha
alle man på däck för att säkra allt som finns löst. Stormen på Nordsjön hade varit skrämmande men
den var som en smekning jämfört med en orkan i Karibien. Trots att fartygen var angjorda för storm
och låg i skydd innanför höga skyddsvallar i hamnen kändes det som helvetet brutit lös. Fartygen
hävde. De som lagt sig sida vid sida skrek som sårade vilddjur när de skavde mot varandra
bordläggning mot bordläggning. Regnet piskade som kulspruteeld mot däck och överbyggnader. I
havet utanför hamnbassängen blåste vågtopparna av till ett vitt skum. Hela havet var som en
kokande häxkittel.
Gustav, Oskar och hela besättningen sitter hopkrupna i mässen. De sitter tysta och lyssnar till hur
det rister och sliter i skrovet. Ingen, inte ens de gamla inbitna sjömännen säger något. Gustav förstår
att han just nu får uppleva något som många inte upplevt tidigare.
Lika hastigt som orkanen kommit lika hastigt försvann den. Plötsligt blev det spöklikt tyst. Regnet
upphörde. Sjön hävde fortfarande men vinden dog. Gustav drog en suck av lättnad och gjorde sig
beredd att gå ut på däck. Alla andra satt kvar bara kocken gav sig snabbt in i byssan för att ordna
fram lite kaffe. Vad Gustav inte kände till var att de just nu befann sig i orkanens öga inom mindre
än en halvtimme skulle helvetet bryta ut igen. Det dröjde inte mer än tjugo minuter förrän helvetet
sakta bröt löst. Den här gången verkade det som de rasande krafterna bestämt sig för att definitivt
göra slut på allt som kom i dess väg. Orkanen rasade hela natten. Först på morgontimmarna vågade
sig de första ur besättningen ut på däck. Den syn som mötte dem överträffade allas värsta farhågor.
Runt om låg mindre fartyg halvt sjunkna. En del hade sänkts helt, bara masttopparna stack upp.
Palmer inifrån hamnen hade ryckts upp med rötterna och flöt i hamnbassängen. Deras eget fartyg
hade klarat sig förvånansvärt bra. Relingen var sönderbruten på några ställen där den skavt mot
fartyget på utsidan. En mastkran hade knäckts och presenningen över några lastluckor hade blåst
bort. I övrigt verkade fartyget ha klarat sig bra.
Fick de bara röja undan allt skräp som orkanen blåst upp på däck så kunde de snart ge sig iväg.
En ren semestertripp hade Oskar sagt. Det tog manskapet hela vägen från Kingston till Puerto
Cortés i Honduras innan däcket var återställt i acceptabelt skick.
Lastningen gick utan problem virket var ombord och surrat nu hoppades de bara att alla stormar
skulle vara över för den här gången.
Resan hade varit så full av strapatser att Gustav inte haft tid att ägna en tanke åt dem där hemma.
Nu satt han i lä bakom ankarspelet i fören och beundrade sin nya tatuering medan fartyget stävade
norrut. De hade lämnat Karibien. Hela Atlanten låg framför dem. Det var fortfarande varmt och
skönt men snart väntade kylan. Han tänker på Anna och Julen de ska fira i sin nya lägenhet. Hur
länge skulle han stanna hemma? Skulle han ta hyra för en ny långfärd eller skulle han ta små korta
turer på Östersjöhamnar? Oskar hade talat om så många spännande platser. Han hade berättat om
hamnar i Afrika där kvinnorna gick omkring med bara bröst. Hamnar i Indien där elefanter
arbetade. Det var fortfarande mycket Gustav inte sett trots att nu ”Sailors Grave” för alltid skulle
visa att han var en riktig sailor.
Han lutar sig bakåt och sluter ögonen. Lena. Var det bara en stundens inlevelse som fört dem
samman? I minnet går han tillbaka till första gången han sett henne. Hur deras ögon mötts när han
gick ner för landgången efter resan till England. Han minns ögonens violblå färg och det blonda
håret. Han minns hur de sett på varandra och hur det uppstått någon oförklarlig gemenskap. Han
minns natten och morgonen i utdragssoffan. Han tänker på hennes snabba farväl innan hon lämnat
honom och Oskar kvar i köket. Han kunde fortfarande höra ljudet från hennes klackar när hon
skyndat bort över bakgården. Betydde det att det som funnits mellan dem var över? Så var det
kanske för hennes del men inte för hans, trots att han förstod att det aldrig kunde bli något mellan
dem. Han hade ju sin Anna. Henne älskade han. Det var ju tillsammans med henne han skulle bilda
familj. Kunde man ha två familjer? Han mindes Annas pappa, den gamle laestadianen, och dennes
stränga moralpredikningar innan de gift sig. Självklart kunde man inte ha två familjer. Han skulle
bara glömma Lena och se mötet med henne som en ungdomssynd.
Dagarna går, de passerar Engelska kanalen och trots att det är december visar sig Nordsjön än en
gång från sin vänligaste sida. Det hade varit en strålande dag när de lämnat Göteborg och nu när de
närmade sig Sverige var himlen grå och ett lätt duggregn gjorde sikten minimal.
Ett kärleksbarn
L
ena hade haft all möda i världen att låta käck när hon klappat sin bror på kinden och sagt hej då
till Gustav. När hon sprungit över gården hade hon inte vågat vända sig om trots att hon anat att
Gustav stått i fönstret. Hon hade skyllt på att hon skulle till en väninna och hade bråttom. Istället
hade hon utan något mål gått omkring på stan tills hon med säkerhet visste att lägenheten skulle
vara tom.
Tidigt på onsdag morgonen hade hon givit sig iväg bort till Kärringberget för att se när fartyget
lämnade staden. Hon hade fått vänta länge innan hon till slut sett fartyget styra ut från
hamninloppet. Trots att hon förstod att ingen skulle se henne hade hon ändå tagit upp en näsduk och
vinkat. Tårarna hade skymt hennes blick när fartyget försvann bort mot Vinga. Skulle hon glömma
Gustav? Han var gift och hade en fru som väntade på honom. Hon hade ingen rätt att tränga sig på
även om de hade kommit varandra så nära som egentligen bara man och hustru gjorde. Det var
hennes fel. Hon skulle aldrig erbjudit honom sin säng. Eller var det inte bara hennes fel? Han hade
ju stått där med bara en handduk runt höfterna. Ingen av dem var ju mer än människa så det var väl
egentligen inte så konstigt att det slutat som det gjorde.
Så hade tankarna gått fram och tillbaka ända till att hon efter en tid märkt att det var något konstigt
med henne. Hon var inte sjuk men kroppen kändes annorlunda. Utan att hon tänkt på det hade hon
också gått flera veckor över tiden. Hennes mens hade hoppat över tidigare men inte som nu. Hela
hon kände att det var något som hände med hennes kropp. Var hon gravid? Inte kunde man väl bli
gravid bara av att göra det en enda gång? Hon visste att tanken var dum. Klart att man kunde bli
gravid. Doktorn hon besökt hade bekräftat hennes misstankar. Trots att hon innerst inne hela tiden
förstått att hon var med barn kändes det som en avgrund öppnat sig när hon fick det bekräftat. Vad
skulle hon göra? Första dagarna efter hon fått bekräftat att hon väntade barn hade hon suttit i köket
och bara stirrar tomt framför sig. Hon hade varken gråtit eller sovit. Det var som alla tankar och
känslor låg inbäddade i bomull. Tredje dagen kom tårarna. Ingen häftig gråt bara tårar som aldrig
ville ta slut. Det var som tårarna tvättade rent bland alla tankar. Hennes hjärna började fungera igen.
Hon lägger händerna på sin platta mage och tänker på barnet som sakta växer där inne. Ville hon ha
barnet? Var hon beredd på att ta hand om ett barn eller skulle hon se om hon kunde hitta någon som
kunde ta bort det? Hon hade hört att det fanns skumma typer som åtog sig att ta bort oönskade barn.
Men tanken på att ta bort och döda något som växte i henne fick henne att må illa. Inte för smärtan
och det smutsiga hantverket men för att barnet var resultatet av något av det finaste hon varit med
om. Något som hon aldrig skulle glömma. Hade hennes mamma levt hade hon kunnat tala med
henne. Hon hade varit den hon kunnat anförtro sig till under hela sin uppväxttid. Nu fanns hon inte
längre. Aldrig hade hon saknat henne som nu. Att anförtro sig till sina väninnor ville hon inte. Det
fanns ingen hon litade på. Hon behövde någon vuxen att tala med. Någon som hade erfarenhet av
livet. Den enda vuxna hon kunde tänka på var fru Bengtsson på Henriksberg. Hon hade vuxna barn
och i krogvärlden hade hon säkert varit med om det mesta. Det fanns något hos henne som gjorde
att hon litade på henne.
Att anförtro sig till fru Bengtsson hade varit ett helt riktigt beslut. Hon hade givit sig tid att lyssna
och på ett naturligt sätt tagit sig an Lenas problem. Att Lena skulle behålla barnet ansåg hon som
den självklaraste sak i världen. Barn var en gåva. När Lena börjat gråta hade hon tagit henne i sin
famn och kramat om henne precis som hennes mamma brukat göra när hon var liten. Sedan hade
hon givit Lena en servett att snyta sig i och sagt att de skulle klara ut det här tillsammans om Lena
bara gav henne några dagar att tänka på saken.
För fru Bengtsson var Lena en bra och pålitlig arbetskraft som hade lätt att bli omtyckt av både
gäster och arbetskamrater dessutom såg hon oförskämt bra ut. Hon skulle bli en verklig tillgång för
restaurangen bara hon nu kunde hjälpa flickan med någon som tog hand om ungen medan hon
arbetade. Den första tanke som slog henne var hennes syster. Hon var ju hemmafru med egna ungar
runt om sig hela dagarna. Dessutom hade hon nyss fått ett missfall. Det kanske till och med skulle
vara bra för henne att få ta hand om ett nytt barn istället för det hon förlorat.
Inom en vecka hade allt löst sig. Först hade Lena inte riktigt förstått när fru Bengtsson berättat att
Lena kunde få lämna bort barnet till hennes syster. Hon trodde fru Bengtsson menade att hon skulle
lämna bort barnet för alltid. Fru Bengtsson fick lov ta allt från början.
För det första så erbjöd hon Lena ett fast arbete på restaurangen så hon fick en fast inkomst. När
barnet var fött och Lena kände sig pigg nog att börja arbeta igen hade hon ordnat så att hennes
syster kunde ta hand om den lilla när Lena arbetade.
Greta, fru Bengtssons syster, hade med glädje sett fram emot att få ta hand om ett nytt litet barn.
Lena kunde lämna barnet när hon hon gick till arbetet och hämta det när hon gick hem. Det som
nyss känts förvirrat hade plötsligt fått kontur.
Lenas besök hos fru Bengtssons syster i ett av de gamla husen bakom Sockerbruket i Majorna
skulle komma att bli av större betydelse för både henne och hennes barn än hon kunnat föreställa
sig. Först hade de druckit kaffe och pratat om väder och vind innan de kommit in på den verkliga
anledningen till Lenas besök. De hade kallat varandra för fröken Lena och fru Olofsson. Fru
Olofsson hade berättat för Lena om sitt missfall och sedan av bara farten hela sin levnadshistoria.
Hur hon precis som Lena blivit med barn när hon var väldigt ung. Hennes pojkvän Carl-Oskar hade
varit fem år äldre och arbetat i hamnen. Nu hade de levt samman ända sedan deras första barn
föddes. De hade aldrig blivit av att de gift sig men det hade gått bra ändå. Hon hade fött fem barn så
det var kanske bra som det var att det inte blev några fler. När kaffet var urdrucket och kakorna slut
var de Greta och Lena med varandra. Lena hade inte fått en syl i vädret hon hade bara lyssnat och
förvånat kunnat konstatera hur lika varandra de två systrarna var. Kramen Lena fick av Greta när de
skildes åt var minst lika go som den hon fått av hennes syster.
För första gången sedan hon fått reda på att hon var gravid somnar Lena lugnt. Paniken och oron
hon känt för en vecka sedan var borta. Nu kände hon sig trygg med beslutet att föda sitt barn.
Efter en lång natt sitter Lena vid frukostbordet och dricker nypressad apelsinjuice, något hon aldrig
gjort tidigare. Hennes tankar kretsar kring det väntade barnet och de goda råd hon fått av Greta. Nu
hade hon ett fast arbete och en trygg framtid både för sig själv och barnet. Nu kunde hon se fram
mot att bli en god mor. Sin utbildning fick hon tillsvidare lägga åt sidan.
Tillbaks till Gävle
G
råväder, bleke, duggregn och dimma. Man kunde inte tro att det bara var en vecka kvar till
Julafton. Gustav står och hänger vid relingen. Han mer anar än ser Vinga fyr när fartyget glider in
mot Göteborg. Ända sedan de passerat Engelska kanalen hade han försökt undvika att tänka på
Lena. Hur frestad han än var att söka upp henne och önska en god Jul hade han bestämt att ta tåget
till Gävle så fort han kom iland. Han ville komma hem till Anna och fira Jul.
Lasten var lossad, fartyget rengjort och nystädat redo för nästa tripp. Gustav hade tagit farväl av
Oskar utan att be honom hälsa till sin syster. Sjömanssäcken stod packad vid hans koj. Nu återstod
bara att kvittera ut hyran och ge sig av.
Med säcken över axeln ger han sig ner för landgången. Som tur var fanns ingen Lena inom
synhåll. Kajen var tom och öde. Med raska steg ger han sig av mot Göteborgs central. Vad han inte
upptäckt var en liten figur i regnrock som stått i skymundan mellan några packlårar och med
blicken skymd av tårar sett honom försvinna i dimman.
Tågresan till Gävle tog över elva timmar. Samtidigt som han ville komma hem så fort som möjligt
kändes det ändå skönt att det tog sin tid. Avståndet till Göteborg och Lena blev mer påtaglig allt
eftersom timmarna gick. Det var som varje skenskarv hjälpte till att tvätta samvetet rent.
I Gävle hade Anna gjort allt för att Gustav skulle känna sig välkommen hem. Allt var förberett för
en skön Julafton. Skinkan var kokt, sillen inlagd. Hon hade till och med hemlagad pressylta som
hon fått av en av sina arbetskamrater. Allt fanns på plats, utom granen. Hade de varit hemma i Tierp
hade de gått ut i skogen och hämtat en. Nu ville hon att de istället skulle gå ner till hamnen och
köpa en. Det hörde liksom till att man tillsammans skulle välja och bära hem en gran. I garderoben
hade hon gömt undan Gustavs julklapp. En vit ylletröja av samma sort som fiskarna på Irland
använde. Hon hade läst en illustrerad kärleksföljetong i Hemmets Veckotidning om en fattig flicka
och en stilig fiskarpojke på Irland. Han hade haft på sig en vit tröja med ett särskilt fint mönster.
Hon tyckte han var lik hannes Gustav så hon hade stickat en likadan tröja.
Sent på eftermiddagen kommer tåget i på Gävle central. Här ligger meterhögt med snö. På
morgonen då han klivit på tåget i Göteborg hade det sett ut som en dimmig höstmorgon och nu när
han på kvällen kliver av är det full vinter. Huttrande pulsar han iväg genom snön ner mot hamnen.
Gudskelov hade han sin tjocka skepparkavaj på sig men de tunna skorna blev genomvåta efter bara
ett par meter. Vinden drar om öronen när han stannar i snöyran nedanför huset och tittar upp mot
lägenheten. Det lyser varmt där inne. Anna hade tänt två stearinljus i fönstret. Återigen
hugger det dåliga samvetet tag i bröstet. Hur kunde han ha varit så dum att han givit sig i lag med en
annan kvinna? Men när han i samma stund tänker på Lena känner han hur hjärtat värker. Fan också.
Han får ingen ordning på vad som är rätt och fel. Beslutsamt tar han tag i sin sjömanssäck och går
upp till lägenheten. Han knackar lite lätt på dörren och väntar med bultande hjärta när han hör lätta
steg inifrån. Dörren öppnas och där står hon. Hans älskade Anna i en klänning han inte sett tidigare.
Hon är rosig om kinderna och har tagit med sig en underbar doft av nybakat bröd. De står helt stilla
och bara tittar på varandra. Det var så länge sedan. Anna känner inte riktigt igen Gustav. Han hade
på något sätt blivit större och kraftigare. Dessutom var han solbränd och orakad.
Anna var ännu vackrare än hon varit i Gustavs drömmar. När den förtrollade stunden släpper faller
de i varandras armar. Gustav borrar ner näsan i Annas nytvättade hår. Hon doftar ljuvligt. Först nu
tänker han på hur livet på ett fartyg saknar kvinnliga dofter. Anna drar också en doft hon saknat. Var
det en doft av hav? Eller var det bara som hon inbillade sig? Hur som helst så var den åter där, den
trygga doften av hennes man. Deras längtan hade varit så stor så när de några timmar senare går och
plockar upp kläderna som ligger kringspridda över golvet kommer Anna på att hon fortfarande har
en plåt med bullar som ska in i ugnen. Gustav packar upp sin sjömanssäck och gömmer undan
skrinet med snäckskal och den vackra sidenschalen som Anna ska får i julklapp. Sedan går han till
badrummet och tar en varm dusch. Det är först när han kommer ut från badrummet som Anna får
syn på tatueringen. Det är för henne så främmande att hon inte kommer sig för med att säga
någonting. Hon går bara fram och tar tag i armen och tittar med skrämda ögon på bilden av det
sjunkande skeppet och hajgapet med de vassa tänderna. Varför hade han gjort så där? Varför hade
han låtit någon förstöra hans hud? Och vad stod det? Var det någon flickas namn? Gustav lugnar
henne. Han förklarar att tatueringen av gammal hävd skulle skydda mot att skeppet förliste eller att
man skulle drunkna. Texten var också samma sedan urminnes tider. Sailors Grave, Sjömansgraven.
Alltså havet. Anna lyssnar men har svårt att förstå logiken. Man tatuerar in sin grav för att slippa
hamna i den. För att undvika vidare diskussioner sätter Gustav på sig en skjorta och fortsätter att
packa upp.
I botten av sjömanssäcken hittar han en liten bokmärksängel. Vem kunde ha lagt ner den? Ängeln
var påfallande lik Lena. Kvickt stoppar han ner den i ett fack i sin portmonnä. Var det ett tecken på
att de skulle träffas igen?
Julen blev verkligen precis som Anna hoppats. Hon var ledig från arbetet både Julafton och
juldagen. Ingenting hade stört dem. De hade ätit av allt gott hon lagat. De hade förtjusta som barn
öppnat sina julklappar. De hade älskat som tonåringar och tagit långa promenader. När det närmade
sig nyår kom ett brev från Göteborg. Gustav hade oroligt öppnat kuvertet och läst brevet. Det var
från Oskar. Han hade fått tag i ett fartyg med destination Brisbane som skulle avgå direkt efter nyår.
De skulle bli borta sex månader men det var ett fantastiskt nytt stort fartyg med alla bekvämligheter
ombord. Just nu sökte de besättning. Var han intresserad?
Visst skulle det vara skönt att slippa vintern och visst kunde det vara bra med en långresa istället för
att hela tiden leta nya påhugg. Men sex månader. Han skulle inte vara tillbaka förrän till
midsommar. Det här var han tvungen att diskutera med Anna.
Efter lång övertalning hade hon givit med sig under förutsättning att han sedan stannade hemma
över sommaren och inga fler tatueringar.
Tågresor var tröttande men de gav också tid till tankar som annars stördes av saker som för stunden
var viktigare att tänka. På tåget satt man där man satt och kunde inget annat göra utan möjlighet att
påverka varken fart eller tid. Gustav visste att han inte skulle kunna undgå att träffa Lena. Han
skulle ju bo hos dem i deras lägenhet innan båten avgick. Han hade försökt säga till Oskar att han
kunde ta in på Sjöfartshotellet men förstått att det skulle tas som en förolämpning. Dessutom hade
Oskar sagt att Lena gärna ville träffa honom. Det hade låtit på Oskar som han inte hade en aning om
vad som hänt den natten när han lämnat dem ensamma i lägenheten. Lika bra var väl det. Det fick
bli en hemlighet mellan honom och Lena.
Ju längre väster ut desto mindre snö. En halvtimme kvar. Ju närmare tåget kom Göteborg desto
tydligare kom känslan av oro inför mötet med Lena krypande. Hela Julen hade han trängt undan
tankarna på henne. Han och Anna hade haft underbara dagar tillsammans. De få gånger han tänkt på
Lena hade händelsen i Göteborg känts overklig. Nästan som en dröm. Men nu stod drömmen mer
klar än någonsin. Han kunde i detalj återskapa kvällen, natten och morgonen. Han kunde höra
klappret från hennes skor när hon försvunnit över bakgården. Tanken på att återse henne fick pulsen
att dunka i tinningarna och han rodnade när han kände hur det rörde sig i byxorna. Snabbt hakar han
ner jackan från kroken bredvid sig och lägger den i knät. Var det kärlek han kände för Lena eller var
det bara åtrå? Han mindes känslan första gången de träffats. När han klivit ner för landgången och
sett henne stå på kajen. Hur de hälsat på varandra och fastnat i varandras ögon. Hur världen runt
dem försvunnit. Nej, det var något som inte gick att förklara, något som låg bortom både kärlek och
åtrå.
Nu stod han framför huset på Linnégatan. Fortfarande hade han chansen att gå vidare ner till
Sjöfartshotellet även om han visste att det skulle göra Oskar besviken. Nyfikenheten tog dock
överhand. Han öppnar den tunga ekporten. När porten slår igen bakom honom och han kommer ut
på bakgården ser han att det lyser i köksfönstret. Alltså var någon hemma. Även om han längtat
efter att få träffa Lena så hoppades han ändå att Oskar var ensam hemma. Han ringer på och lätta
steg hörs bakom dörren. Hjärtat slår som en stånghammare i bröstet. Pulsen dunkar i tinningarna.
Han blir torr i halsen och svettig i händerna. Så slår dörren upp. Där står en vilt främmande kvinna
insvept i en för stor morgonrock. Det svarta håret spretar åt alla håll och mascaran som smetat ut
runt ögonen gör att hon ser både vulgär och nyvaken ut. Förskräckt ber Gustav om ursäkt och drar
sig tillbaka i den illa upplysta trappuppgången men innan han hinner vända om och ge sig av nedför
trapporna ropar en välkänd röst inifrån.
- Är det du Gustav?
Gustav stannar och går närmare. Damen i dörren håller igen badrocken med ena handen och
sträcker fram den andra mot Gustav. Med ett kritvitt leende presenterar hon sig.
- Dolores, en vän till Oskar.
I samma stund dyker Oskar upp insvept i ett lakan. Han tar Gustavs sjömanssäck och ber honom
stiga in i köket så skulle han alldeles strax hålla honom sällskap. Oskar och Dolores försvinner in i
vardagsrummet. Gustav förstår att han kommit olämpligt men slår upp ett glas vatten och sätter sig i
kökssoffan. Åter igen kommer samma tankar tillbaka. Minnet av vad som en gång hänt i den soffa
han nu satt på. Han reser sig och går fram till köksfönstret. Ljudet av Lenas klackar mot
kullerstenarna när hon skyndat bort ekar i hans öron. Han blir avbruten i sina tankar när Oskar
kommer stormande in i köket och ger honom en dunk i ryggen. Lite tyst förklarar han att Dolores
och han tagit en liten snabbis innan de skulle ge sig iväg ut på stan. Det här var ju sista kvällen
innan de skildes åt för lång tid. Så snart Dolores var klar skulle de ge sig iväg. Han skulle vara
tillbaka i morgon så att de tillsammans kunde ge sig av till fartyget. Tills dess kunde Gustav göra
det bekvämt för sig. Eftersom han skulle vara borta hela natten kunde Gustav ta hans säng om han
inte hade något emot att ligga i begagnade.
Dolores kom ut i köket. Nu var det svarta håret nyborstat och läpparna lyste rött i det bleka ansiktet.
Hon ger Gustav en road blick innan hon kysser Oskar och de försvinner ut i natten.
Ensam kvar i lägenheten går Gustav omkring och tänker på vad som skulle hända när Lena kom
hem. Han visste ju inte om hon ansåg att de gjort något som de borde skämmas för, eller om hon
längtade efter honom lika mycket som han längtade efter henne. Skulle i så fall samma sak
upprepas igen när de åter träffades? För att slippa ta första steget går han in och sätter sig i fåtöljen i
Oskars rum och väntar på att Lena ska komma hem. Varje gång någon gick i farstun väntade Gustav
spänt på att få höra hur nyckeln skulle sättas i nyckelhålet men eftersom ingenting hände tog
tröttheten så småningom överhand och snart sov han.
När Lena tidigare i veckan fått reda på att Gustav skulle komma hade hon bett Oskar se till att han
inte kom hem till dem. Han kunde väl sova på hotell eller gå ombord en dag tidigare?
Hon hade berättat för Oskar att hon var gravid och gärna ville vara i fred. Han hade naturligtvis
frågat vem som var fadern men Lena hade vägrat att svara. Om han bara skötte sina egna affärer så
skulle hon sköta sina. Hon visste att hon sårat sin bror men hon kunde inte förmå sig att berätta att
det var hans bästa vän som var far till det väntade barnet. Oskar, som sällan eller aldrig brukade
höja rösten mot sin syster hade skrikit åt henne att hon var en stor egoist. Skulle hans bästa vän
behöva ta in på hotell bara för att hans syster sett till att bli med barn? Det hela hade slutat med att
Lena storgråtande låst in sig köket. Mitt i natten när allt lugnat ner sig hade hon gått in till Oskar
och bett om ursäkt. Precis som när de var små hade hon lagt sig bredvid honom och somnat men
utan att berätta vem som var far till hennes väntade barn.
Medan Lena dukade av efter de sista gästerna på Henriksberg var hon fortfarande tveksam om hon
skulle gå hem till lägenheten och Gustav, eller lyda Gretas råd och gå hem till henne och sova där
tills männen givit sig iväg. Hon tar på sig kappa och med tunga steg beger hon sig iväg hem till
Greta. Men det var som benen inte vill gå åt Gretas håll. Hennes tankar befann sig i köket hemma,
tillsammans med Gustav. Hon ville berätta allt. Hålla honom hårt intill sig och aldrig mer släppa
honom. Tankarna flyger fram och tillbaka tills hon står framför porten till sin lägenhet.
Hon går in på gården. En lampa lyser i Oskars rum men i köket är det släckt. Gustav och Oskar satt
säkert och pratade om sin kommande resa. Om hon gick upp kunde hon alltid skylla på att hon
måste hämta något innan hon var tvungen ge sig av igen. Då skulle hon i alla fall få en glimt av
Gustav.
Tyst låser hon upp dörren och går in. Det är tyst i lägenheten. Inga röster hörs, bara ett dovt
snarkade från Oskars rum. Försiktigt smyger hon fram till dörren och tittar in. I fåtöljen bredvid
Oskars säng sitter Gustav och sover. Han har tagit av sig skjortan. Hans breda bröst rör sig i lugna
djupa andetag. Lena får en nästan oemotståndlig lust att gå fram och kasta sig i hans armar men
med Gretas ord ringande i öronen sansar hon sig och tassar istället försiktigt fram och betraktar
honom på nära håll. Som om hon ville fästa bilden av honom i sitt minne för all framtid.
Hon ler när hon ser tatueringen på hans arm. Sailors Grave, så barnsliga dom är både han och
Oskar. De måste till varje pris visa att de är riktiga sjömän. Tyst smyger hon tillbaka ut igen. På
något sätt kändes vägen hem till Greta lättare nu. Det var som bilden av barnets far nu fanns inom
henne tillsammans med den lille som vilade i hennes mage.
Efter en natt i fåtöljen bredvid Oskars säng vaknar Gustav. Stelt reser han sig och kikar försiktigt in
i köket. Tomt. Han vet inte om han är besviken eller om han är lättad över att ha sluppit veta om
Lena var arg på honom eller inte. Han kokar sig en kopp kaffe och hittar några brödbitar i en burk.
Han måste försöka sluta att tänka på henne. Det hade ju bara varit en natt och han hade ju sin
älskade Anna som väntade på honom.
Down Under
R
esan till andra sidan jordklotet, eller till ”down under” som de erfarna sjömännen lärt honom
säga, gick utan problem. Han mönstrade på som däcksmatros trots att han egentligen inte gått nog
lång tid som jungman. Eftersom det var första gången han passerade ekvatorn skulle han döpas av
kung Neptunus. Iförd endast kalsonger ställdes han inför Kung Neptunus som läste upp Gustavs
synder från en lista som hans kamrater ställt samman. Hans själ var svart och därför blev han
insmord med svart motorolja. För att få en vit själ blev han tvungen att ta den medicin kamraterna
blandat ihop. När han utan att röra en min svalt de beska dropparna tvättades han ren från oljan och
kunde därefter kalla sig befaren sjöman.
I Sydney var det nära att han fått en andra tatuering. En aborigin hade erbjudit sig att tatuera en
kangaroo på hans vänstra överarm men tack vare sin nyktrare kamrat Oskar hade han i sista
sekunden klarat sig undan den envisa tatueraren.
Det började bli höst i Australien när de efter att ha lastat åter var på väg tillbaka. Hem till en svensk
sommar. Dyningen i Tasmanska sjön rörde sig som en svart sammetsmatta den natten fartyget
lämnade Brisbane. På akterdäck står Oskar och Gustav och ser hur ljusen från land försvinner under
horisonten. Oskar undrar lite bekymrad hur Gustav trodde det skulle gå med tre personer i deras
lilla lägenhet. Gustav förstod inte vad Oskar menade förrän han berättar att Lena väntade barn. Det
uppstod en stunds tystnad. Var det resultatet av en natt flera månader tidigare i kökssoffan hemma
hos Oskar och Lena. Med ett så neutralt tonfall som möjligt säger Gustav att det säkert skulle ordna
sig. Under fortsatt tystnad ser de ut över silvergatan som månen ritar i kölvattnet. Stilla havet gjorde
verkligen skäl för namnet. Ovanför dem välver sig södra halvklotets stjärnhimmel med främmande
stjärnor. Hemma brukade Gustav finna tröst i att betrakta Karlavagnen och den extra lilla stjärnan
vid sidan om skakeln. Här fanns ingen känd stjärnbild att söka tröst hos.
Under resten av resan kunde inte tanken på Lena och barnet lämna honom. Med risk för att verka
alltför angelägen vill han heller inte fråga Oskar när barnet skulle födas. Oskar hade inte nämnt
något mer och Gustav hade inte frågat.
I mitten av juni anländer de till Göteborg. Innan Gustav ger sig iväg till centralen för att ta tåget
hem tar han ett hastigt farväl av Oskar. Ber honom hälsa till Lena och önska lycka till med den nya
familjemedlemmen.
En ny familj
V
id Nyår, kort efter att Gustav givit sig av hade Anna varit hos doktorn som konstaterat att fru
Andersson var gravid. Barnet var att vänta i slutet av augusti. Nu skulle Gustav snart vara hemma.
Hon hade redan börjat planera för den lilla familjen. Matrummet innanför köket skulle bli perfekt
för barnet. De fick flytta ut matbordet i vardagsrummet. Anna har bara planerat men inte flyttat
något. Hon ville vänta till Gustav kom hem. Det här skulle de göra tillsammans. Alla Annas tankar
kretsade kring den nya familjemedlemmen som mer och mer börjat göra sig påmind om sin
existens. I början hade hon mått illa på morgnarna men nu mådde hon bättre än någonsin.
Visserligen började hon bli rund men hela hennes värld log mot henne.
Så snart Gustav kom till centralstationen i Göteborg hade han ringt till Anna och talade om att han
skulle vara i Gävle klockan nitton och fyrtiotre. Nu när hon visste att det bara återstod några timmar
till hon skulle få träffa sin man gick arbetet på telegrafstationen som en dans. Annas närmaste
arbetskamrat lovade att täcka upp för henne om hon smet lite tidigare.
Anna lämnar telegrafstationen och skyndar sig ner till hamnen. Hon handlar lax, en liten påse av
den första färskpotatisen trots att den var dyr och en liter av de första jordgubbarna. Hon ville bjuda
sin man på en riktigt svensk sommarmiddag. Klockan halv åtta står hon ny duschad i sin nya
mammaklänning på perrongen och väntar på tåget. Plötsligt slår det henne, tänk om Gustav inte
skulle vara lika lycklig som hon var över det väntade barnet? Hon hade ju hela tiden förutsatt att
han skulle känna precis som hon. Hon hade varit så uppfylld av sin egen lycka att hon glömt att alla
kanske inte kände som hon.
Tåget rullar in på perrongen. På långt håll ser hon Gustav komma gående med sjömanssäcken på
axeln. Hade han vuxit? Plötsligt känner hon sig liten och hjälplös istället för stolt och jublande glad.
Han såg större ut än hon mindes. Det var ju så länge sedan hon såg honom. När Gustav får syn på
henne släpper han ner sjömanssäcken på perrongen och springer mot henne. Han slår sina armar
runt henne snurrar runt innan han stannar tvärt och försiktigt sätter ner henne. Smeker henne över
magen, tar hennes huvud mellan sina händer och kysser henne ömt. Anna sluter ögonen, doften från
de grova händerna och tryggheten i närheten av sin man rinner som en varm ström genom kroppen.
Hon hade oroat sig i onödan. Gustav hämtar sin sjömanssäck och ömt omslingrande går de mot
hamnen och sitt hem.
I början av augusti, en månad för tidigt, föds en liten flicka på Gävle barnbördshus. Anna hade
plötsligt fått svåra värkar och en timme senare var flickan född. Förlossningen hade gått så snabbt
att varken Anna eller Gustav riktigt förstått vad som hänt. Det hade varit stor dramatik i
förlossningsrummet. Gustav som suttit i korridoren utanför hade oroligt sett hur folk sprungit fram
och tillbaka bakom stängda dörrar. För Anna hade förlossningen varit helt kaotisk. Så snart barnet
var framme hade barnmorskan tagit barnet och försvunnit in i ett angränsande rum. Anna hann
aldrig se om det var en pojke eller flicka. De systrar som var kvar hade gjort sitt bästa för att lugna
Anna medan de tvättat henne och baddat hennes svettiga panna med svala dukar. Efter det som
Anna tyckte dröjde en evighet kom barnmorskan tillbaka och lägger ett litet knyte inlindat i en mjuk
bomullsfilt i hennes famn. En dotter. Bara ett litet svarthårigt huvud tittade fram. Anna blir helt
förskräckt över hur liten hon var. Barnmorskan talar om att den lilla väger 2100 gram. Anna kan
inte låta bli att le, det var ju mindre än gäddan hon köpt på torget några dagar tidigare.
Livet går in i ett nytt skede. Aldrig hade Gustav kunnat föreställa sig att ett litet knyte på två kilo så
radikalt kunde ändra hans syn på tillvaron. Livet till sjöss kändes med ens så avlägset. Hur skulle
han kunna lämna sina flickor och vara borta i månader? Just nu behövde han inte tänka på det.
Han hade lovat att stanna hemma resten av sommaren och han behövde finnas där för såväl Anna
som deras dotter. Den fjärde september döps dottern i Heliga Trefaldighets kyrkan till Elsa Paulin.
Elsa efter Annas mormor och Paulin efter Gustavs farmor. Tredje generationen, en blandning från
Sverige och Valloninen.
Gustav hade oroat sig helt i onödan över när han skulle bli tvungen att lämna sina flickor för att ge
sig i väg till sjöss igen. Kriget kom i vägen. Aldrig att han tänkte ge sig ut på Nordsjön med risk för
att bli sänkt av någon tysk ubåt eller söndersprängd av en mina. Skulle han till sjöss fick han söka
hyra på någon av de fartyg som utgick från Gävle och bara angjorde Östersjöhamnar. Dessa turer
var dessutom så korta att han skulle få gott om tid att vara tillsammans med sin familj. Gustav
börjar besöka det ena lokala rederiet efter det andra men det visade sig vara i stort sett omöjligt att
finna hyra på något av de mindre fartygen i hamnen. Pengarna han tagit med hem efter sin senaste
resa började tryta. Nu fanns det bara två sätt att försörja den lilla familjen. Antingen fick han se om
det fanns något arbete vid sågverket eller sulfitfabriken i Mackmyra. Där han en gång tack vara sin
far hade vissa kontakter eller så fick Anna gå tillbaka till arbetet vid telefonstationen. Där visste hon
att hon var välkommen.
Kriget hade dock satt sina spår i den svenska industrin. Sulfitfabriken gick på halvfart och behövde
inget folk tvärtom, många var redan uppsagda och likadant var det vid sågen. Det blev Anna som
fick gå tillbaka till telefonstationen. Hon blev den som fick försörja familjen.
En sjöman hade gått i land. Försörjd av sin fru. En sjöman som gick hemma och tog hand om ett
spädbarn, tvättade blöjor, städade och handlade. För Gustav var detta ett nederlag. Han blev mer
och mer nedstämd. Han kunde inte ens försörja sin familj. När Anna kom hem efter ett arbetspass
var han oftast retlig och kunde brusa upp utan anledning. Att Elsa dessutom var ett klent och
känsligt barn som kinkade och ofta drabbades av olika infektioner gjorde inte livet lättare. Familjen
som från början sett fram mot en ljus och harmonisk framtid var allt annat än lycklig.
Åren gick, kriget led mot sitt slut. Äntligen syntes en liten ljusning. Gustav hade fortfarande inget
arbete men nu skulle snart hamnarna runt om i världen åter bli tillgängliga. Förhållandet mellan
Gustav och Anna hade under krisåren svalnat. Inte så att de var ovänner det var mer så att ingen av
dem brydde sig särskilt mycket längre. Varken om varandra eller framtiden. När kriget och allt
elände äntligen var över utbröt istället en epidemi över hela världen. Spanska Sjukan. I Sverige
skördade den över 37.000 offer. Elsa blev ett av offren. Förlusten av Elsa slet hjärtat ur kroppen på
både Anna och Gustav. Begravningen av ett barn var något så oändligt sorgligt att ingen kunde
förstå. Anna gick in i sig själv och blev omöjlig att nå. Gustav satt mest tyst och skam till sägandes
tänkte han allt oftare på Lena. Istället för att sorgen borde fört Anna och Gustav närmare varandra
blev det tvärt om. De gånger Gustav försöker närma sig Anna drar hon sig undan. Dessutom kallar
hon honom för en massa otrevliga saker och tyckte han borde tänka på att hon faktiskt hade förlorat
ett barn. Aldrig sa hon att vi hade förlorat ett barn. Allt rörde sig bara kring henne och hennes sorg.
Ett år efter Elsas död tog Gustav åter kontakt med med Oskar. Han kände att han behövde komma
ut, komma bort från sorgens hus och åter få kontakt med det vanliga livet. Oskar lovade att hålla
ögonen öppna efter hyra på de fartyg som gick på Nordsjöhamnar, för även om Gustav ville ut igen
ville han inte gå på för långa turer. Han kände att han trots allt ville komma hem till Anna utan att
vara borta i månader i sträck.
S/S Viktoria skulle avgå från Göteborg om två veckor med destination Hull i England och vara
tillbaka i Göteborg igen tre veckor senare. Om Gustav var intresserad kunde Oskar också tänka sig
att mönstra på. Det skulle vara trevligt att återuppliva gamla minnen.
När Gustav frågat Anna om hon tyckte han skulle ta tillfället i akt och åter tjäna pengar till hushållet
hade hon bara ryckt på axlarna. När han trots flera försök inte får någon reaktion från henne
bestämmer han att, om Oskar kunde ordna en hyra, skulle han komma till Göteborg i god tid före av
gång.
Trots att han planerat att komma till Göteborg några dagar före fartygets avgång stannade han
hemma och såg till att Annas mamma kom upp från Tierp och höll sin dotter sällskap medan han var
borta.
Dagen före avgång anländer han till Göteborg och mönstrar på tillsammans med Oskar.
Oskar som ägnat krigsåren att plugga mönstrar ombord som båtsman och blir på så vis chef över all
däckspersonal, även Gustav. I Gustavs sjömansbok står det fortfarande bara befaren sjöman men
med tillägget att han var en skicklig hamnrorgängare. Kvällen före avgång sitter de i mässen och
pratar gamla minnen. Oskar berättar hur han fördrivit krigsåren. Efter att Lena fått sin dotter hade
han flyttat till Dolores. För att försörja sig hade han genom hennes försorg fått arbete på Bräutigams
bageri. Till en början hade han skrapat plåt och städat men med tiden blivit riktigt duktig på att sätta
degar. Ett tag hade han funderat på att lägga sjömansyrket på hyllan och istället utbilda sig till
bagare. Men att ägna resten av livet åt arbetsdagar som började redan vid tvåtiden på morgonen
hade fått honom att istället plugga vidare till båtsman. Både han och Dolores var överens om att
hans sjömansliv passade dem bättre. Det gav dem båda egen tid för att sedan se fram mot att träffas
när han kom i land igen.
Sedan han lämnat lägenheten på Linnégatan hade han och Dolores köpt ett litet sommarhus ute på
Långedrag. Lena hade behållit lägenheten och bodde där ensam med sin dotter. Hittills hade Gustav,
lugnt tillbakalutad i sin fåtölj, lyssnat på Oskars berättelse men när han nämnt Lena hade han haft
all möda i världen att inte fråga mer om henne och hennes dotter.
För att inte avslöja sin nyfikenhet berättar han istället om vad som hänt i Gävle. När han berättar om
Elsa och Spanska Sjukan frågar Oskar hur gammal Elsa var när hon dog. Han konstaterar att Elsa
skulle varit i stort sett i samma ålder Lenas dotter. De avslutar kvällen med en kall pilsner innan de
de går till kojs. Månen lyser in genom ventilen över Gustavs koj. Tanken på att Lenas dotter var i
samma ålder som Elsa skulle varit om hon fått leva, ville inte lämna honom i fred. Den kväll han
och Lena varit tillsammans hade hon talat om att det var första gången hon låg med en man. Hon
hade haft flera pojkvänner men aldrig haft något intimt med någon av dem. Att hon direkt efter
deras möte träffat någon annan kändes helt främmande. Var dottern deras gemensamma barn?
Han grubblar fram och tillbaka tills sömnen tar överhand.
Under hela resan är han frestad att fråga Oskar mer om Lena. Levde hon ensam med sin dotter? Var
arbetade hon? Att fråga om vem som var far till barnet var att gå för långt.
Under den här resan var Nordsjön åter igen på sitt bästa humör och lossningen i Hull gick snabbt.
Snart var de på väg tillbaka till Göteborg. Gustav kände att detta förmodligen var sista tillfället han
hade att ställa frågor till Oskar om han ville veta något mer om Lena och hennes dotter.
Under sista vakten står de båda tillsammans på bryggan. Solen hade gått ner och stjärnhimlen
välvde sig över dem i den klara natten. Oskar står till rors och Gustav står lutad över nakterhuset.
Natten kändes helt overklig där fartyget stävade fram över det lugna havet.
I det svaga ljuset från nakterhuset avtecknar sig den välkända profilen av Oskar. Gustav samlar allt
mod han har och frågar, så neutralt han förmår, vem som var far till Lenas barn. Oskar tittar
förvånat upp och undrar varför han vill veta det? Själv hade han inte en aning. Den enda gången han
frågat Lena hade hon bett honom att sköta sina egna affärer så skulle hon sköta sina. Men nu när
Gustav frågar vaknar en tanke. Han stirrar ut i natten och börjar räkna. Barnet hade ju fötts ganska
exakt nio månader efter att han och Gustav givit sig av på resan till Honduras. Han mindes så väl
hur överraskad han blivit när han kom hem och fått reda på att han skulle bli morbror. Han kastar ett
öga mot Gustav och inser hur lika de är. Han och Elin. Hennes korpsvarta hår och de stora bruna
ögonen. Till och med den raka kraftiga näsan. Ju mer han tänker desto mer framstår det som
självklart att Gustav måste vara far till hans systerdotter. Utan att släppa blicken på havet framför
sig frågar han rakt ut i luften vad Gustav och hans syster gjort den där natten för sju år sedan innan
de for till Honduras då han själv varit hos Dolores. Gustav förstår vad Oskar räknat ut och erkänner
utan omsvep att han tillbringat natten tillsammans med hans syster i utdragssoffan i deras kök. Det
blir tyst på bryggan. Bara det trygga dunket från ångmaskinen känns som hjärtslag genom fartyget.
Ingen av dem visste, men om deras teorier var sanna, så stod här två svågrar bredvid varandra mitt
ute på Nordsjön. Oskar på väg till Dolores. Gustav på väg till Anna.
Änkefru Anna Andersson
I
nnan Gustav hinner säga ett ord känner han kylan när han öppnar dörren till lägenheten i Gävle.
Det var inte bara sorgen och likgiltigheten som smetat sig fast i väggarna där fann också något nytt.
Iskyla. Anna hade knappt lyft blicken när han hängde av sig ytterkläderna. När han gick fram för att
ge henne en kyss vände hon bort huvudet med armarna slappt hängande efter sidorna. Han försökte
på alla sätt få tillbaka sin gamla Anna men hon slöt sig i sin egen värld. Den vackra ylleschalen han
tagit med till Anna låg på golvet utan att hon ägnade den en blick. Gustav dukar fram
middagsbordet. Han ställer fram några flaskor engelskt öl och steker upp ett par fina Angusbiffar
han fått av kocken ombord. De äter under tystnad. Gustav försöker få igång en diskussion för att
reda ut vad som håller på att hända mellan dem men Anna svarar bara enstavigt utan att ens försöka
visa intresse.
När kvällen kommer och Gustav vill lägga sig nära sin fru tar Anna sitt täcke och lägger sig på
soffan. Med uppbjudande av all sin kraft förklarar Gustav att det inte duger att gå och sörja i
evigheter. Elsa är borta. Sorgen har sin tid. Det var tid att byta ut den mot saknaden. Saknaden är
stor men den innehåller också minnen. Ljusa fina minnen som inte får fördunklas av sorg. Livet
måste gå vidare. Deras liv tillsammans. Anna vägrar lyssna på honom. Hon har förlorat en älskad
dotter och hon tänker fortsätta sörja vad han än säger.
När Gustav ändrar taktik och anklagar Anna för att bara tänka på sig själv inte sin omgivning, att
självömkan var det värsta han visste, då äntligen reagerar hon. Vad hon fick kraft ifrån fattade hon
inte själv men hon anklagar Gustav för att vara en hjärtlös människa i avsaknad av all form av
empati och anständighet. Om han inte hade så mycket känslor i kroppen att han kunde sörja ett barn
var det lika bra att han gav sig av hemifrån och lät henne vara ifred.
Gustav förstår att vidare diskussioner är bortkastad tid. Det var lika bra att han gav sig av och
lämnade henne ensam med sin självömkan.
Nu var det bättre tider, Gustav hade bara behövt ett samtal med Mackmyra för att få hyra på ett
fartyg som i slutet av veckan skulle avgå till Rotterdam med virkeslast. Rederiet som ägde fartyget
var visserligen ett litet rederi med en ganska brokig bakgrund men det fick duga. De ägde två gamla
ombyggda ångfartyg som gick med styckegods mellan hamnar i Östersjön och Nordsjön.
Tillsammans med de sista pengarna han sparat från sin senaste resa lägger Gustav ett brev på
köksbordet innan han ger sig av. Även om han inte trodde att Anna skulle bry sig skrev han och
talade om att han skulle komma hem till Julafton.
Han tar sjömanssäcken som fortfarande stod ouppackad i tamburen och ger sig av till hamnen.
Några dagar senare är han på väg mot Holland. Fartyget är en gammal skorv med till största delen
utländsk besättningen. Kapten är en ärrad gammal sjöbjörn från Murmansk som tidigare gått på
valfångare i norra ishavet. Livet ombord var helt annorlunda än vad han tidigare varit van vid. Han
saknade både kamratandan och komforten. Kapten och styrman var de enda som hade egna hytter.
Resten av besättningen sov i hängkojer i skansen för om lastrummet. Visserligen hade han bra
betalt, långt över vad som var brukligt, men de kändes att det var något underligt med både fartyg
och besättning. Lossningen i Rotterdam skulle skötas av ett holländskt företag så besättningen fick
två dagar iland när de kunde göra vad de ville.
Rotterdam var en av de största hamnstäder Gustav besökt. I ett virrvarr av kajer ligger krogarna
vägg i vägg mellan enorma lagerhus. Gustav saknade Oskar och sin vanliga svenska besättning.
Han drar oroligt från krog till krog. Aldrig tidigare hade han druckit som nu. Han flirtar och hånglar
med barhororna. Han utmanar sjömän på armbrytning. Han sätter sig hos ett gäng pokerspelare.
Trots sin berusning får han utan att riktigt begripa hur han gång på gång får full hand och kammar
hem den ena potten efter den andra. Det börjar samlas folk runt bordet för att titta på den berusade
svenske sjömannen som hela tiden vinner. Några av hans motspelare börja anklaga honom för fusk.
En av dem sträcker sig över bordet och hugger med en kniv mot Gustavs händer. Gustav är så
berusad att han inte förstår någonting. Om inte en enormt stor neger från Sierra Leone gått emellan
hade det hela slutat riktigt illa. Nu kom han undan med ett djupt jack i armen. Negern drar ut honom
från baren. Han presenterar sig som George och med fickorna full med pengar släpar iväg Gustav
till en läkare för att sy ihop såret i armen.
Först när de kommer in i ljuset hos läkaren ser de att Gustavs skjorta är helt röd och våt av blod.
Doktorn får snabbt av honom skjortan. Gustav hade inte bara ett sår på armen han hade också fått
ett sår strax ovanför naveln. Det var inte stort bara ett sticksår men det blödde kraftigt. I det
allmänna tumultet hade Gustav inte känt någonting det var först nu han kände hur det smärtade. Allt
ljud försvann och benen vek sig under honom. Det sista han mindes var att han blev lagd på ett
bord och ett starkt ljus som bländade honom. Sedan försvinner han i en mörk dvala.
När fartyget två dagar senare gör klart skepp för avgång rasar en fruktansvärd storm över Nordsjön.
Gustav är försvunnen. Ingen ombord bryr sig. Dök han inte upp fick han skylla sig själv. Fartyget
lämnar hamnen och ger sig ut på det stormpiskade havet utan Gustav. Det var sista gången någon
såg till det fartyget. Det försvann med man och allt någonstans i snöstormen på Nordsjön
En sjöman som inte längre finns
O
vetande om katastrofen på Nordsjön vaknar Gustav upp i ett rum med röda medaljongtapeter.
Bakom en stol bredvid sängen står en mycket vacker negress och tittar på honom med stora bruna
ögon. I stolen sitter en ofantligt stor neger. Glöden från hans cigarett lyser som ett ont öga varje
gång han tar ett bloss. Gustav försöker resa sig men faller omedelbart tillbaka mot kudden. Det
hugger till och bränner som någon satt ett glödande brännjärn i magen på honom. Den vackra
negressen går fram till sängen och lägger en fuktad trasa över hans panna. Som på ett barn stryker
hon honom över kinden och viskar några lugnande ord som han inte förstår. Sakta börjar det röra
sig i Gustavs omtöcknade hjärna. Han minns den stora svarta mannen som räddat honom undan ett
slagmål. Det dyker upp svaga minnen av en vit man i en vit rock och ett vitt starkt ljus innan han
åter faller i dvala.
Nästa gång han vaknar är rummet tomt. Solen lyser bakom en fördragen röd gardin. Hela rummet
känns blodrött. Tapeter, soffor och stolar. Försiktigt reser han sig upp och sätter ner fötterna på en
långhårig matta. På skakiga ben går han bort mot dörren i andra änden av rummet. Han gläntar
försiktigt på dörren och tittar ut i en korridor lika röd som rummet bakom honom. Flickan som lagt
den fuktiga trasan på hans panna dyker upp. Klädd i morgonrock av rött siden löst knuten runt
höfterna. Han skymtar ett par välformade bröst och under skärpet ett par välsvarvade ben. Hon tar
hans hand och leder honom varligt tillbaka in i rummet. Sätter ett finger över sina läppar för att visa
att han måste hålla tyst. Så lägger hon honom tillbaka i sängen och visar med en gest att han ska
ligga kvar. En stund senare kommer en till synes stressad man in i sällskap med den stora negern.
Nu minns Gustav det måste vara mannen i den vita rocken, förmodligen den läkare han sett innan
han svimmade. Nu minns han också att den stora svarte mannen presenterat sig som George.
Läkaren tar med vana händer av det blodiga förbandet från Gustavs mage och lägger ett nytt
förband över såret. Han lämnar en burk med tabletter och på knagglig engelska förklarar han att
Gustav är utom all fara men måste ta det lugnt en tid framöver. Gustav nickar att han förstått. Så
snart läkaren avlägsnat sig vänder han sig till George. För det första vill han veta var han är och för
det andra varför George räddat honom. George ler ett brett leende och förklarar. Gustav befinner sig
på en bordell i hamnkvarteren i Rotterdam. Han hade tagit med honom dit eftersom han inte
stillasittande kunnat se hur den druckna blonda sjömannen, som vunnit stora pengar vid
pokerbordet, skulle bli rånad på sin vinst av de slemma typerna som förlorat. Därför hade han sett
till att Gustav kom därifrån. Gustav hade inte en aning om att han spelat poker. Än mindre att han
vunnit. Men om så var fallet hade han tydligen vunnit både pengar och en vän.
Några dagar senare får Gustav reda på att hans fartyg gått under i en snöstorm. Allt var borta,
fartyg, last och alla ombord. Vad betydde det? Officiellt var han själv också borta. Han fanns alltså
inte mer. Han skulle bli dödförklarad. Känslan var märklig. Han kände sig både ledsen och lättad.
Fanns han inte kunde han ju börja om sitt liv på nytt. Han kunde kalla sig Oskar, William, Fredrik
eller vad som föll honom in. Pengarna han vunnit på pokerspel skull hålla honom flytande tills han
hittat på vad han skulle göra med sitt nya liv.
Rummet på bordellen kunde han inte behålla han måste snarast hitta någonstans att bo. Men först
måste han skaffa nya kläder istället för de nerblodade. I hamnen finner han Salvation Army. Ett
ställe där frälsningsarmén delar ut kläder till de fattiga. En vänlig frälsningssoldat förbarmar sig
över honom. Hon tar hans blodiga skjorta och byxor och ger honom i utbyte en rutig mörkblå
flanellskjorta och ett par byxor som tillhört engelska flottan. Eftersom allt han tidigare ägde låg på
havets botten fick han också en varm jacka. Nöjd med bytet ger han sig iväg till ett café för att få
något varmt i sig. En soppa och en bit bröd. Han sitter vid fönstret och tittar ut över det folktomma
torget när George sakta kommer släntrande mot caféet. Utan förvåning över att de åter ses slår han
sig ner bredvid Gustav. Cigaretten sitter som vanligt i ena mungipan. Han låter Gustav avsluta sin
måltid innan han framför sitt ärende. Var Gustav intresserad av att tjäna en rejäl slant? George
behövde någon han kunde lita på. Det var ju svårt att säga nej till någon som nyss räddat ens liv. De
går bort från fönstret och sätter sig i ett mörkt hörn av caféet. George beställer in varsin kopp svart
kaffe och två Genever. När servitrisen avlägsnat sig knäpper han upp sin skjorta och kränger av sig
en liten skinnpåse som hängt i en läderrem runt halsen. Försiktigt öppnar han påsen, häller ut några
stenar på bordet. Med ett listigt leende frågar han Gustav om han vet vad det är. Gustav har ingen
aning han tycker det ser ut som smutsiga glasbitar. Det var rådiamanter från gruvan i Sierra Leone
där George en gång arbetat. Med fara för sitt liv hade han smugglat ut dem och var nu på väg till
Antwerpen för att byta ut dem mot slipade diamanter som var betydligt lättare att finna köpare till.
I Antwerpen som är centrum för all diamanthandel hade han fått namnet på en man som kunde
tänkas göra den sortens affärer trots att det var absolut förbjudet. Skulle George själv, som färgad,
försöka byta dem skulle det vara helt uppenbart att han stulit dem men klädde de upp Gustav till en
gentleman skulle det säkert lyckas. Var Gustav villig att spela rollen av juvelhandlare så var George
villig att ge honom tio procent av de diamanter han kunde byta till sig. Han skulle inte ta emot
kontanter bara slipade stenar de var lättare att få med sig än sedlar. Gustav funderar. Han fanns ju
inte längre så vad hade han att förlora. Visserligen viskade en liten röst inom honom att han borde
ge sig av hem och ge sig till känna men samtidigt tänker han på vad han hade att vända tillbaka till.
Anna som inte ville veta av honom eller ett fortsatt liv som sjöman. Det här kanske var hans chans i
livet att tjäna mer pengar än han någonsin kunnat tänka sig. Dessutom verkade det vara ett ganska
enkelt och ofarligt äventyr.
Den enes död den andres bröd
G
eorge hade inga pengar men han hade diamanter. Gustav hade pengar men inga diamanter.
Tackade han ja till erbjudandet skulle de båda snart ha både pengar och diamanter. Diamanter som
enkelt kunde omvandlas till ännu mer pengar. De skakar hand och ger sig av mot Antwerpen.
För sina sista pengar köper Gustav en svart kostym, en vit skjorta, en bredbrättad svart hatt och nya
skor. Han uppsöker en raksalong. Blir klippt och rakad. I sin nya uppenbarelse, med sitt svarta hår
och bruna ögon skulle han lätt bli tagen för en judiskt diamanthandlare. Under tiden Gustav
genomgått sin förvandling från sjöbuse till judisk diamanthandlare hade George kontaktat sin
uppköpare. En man ur den chassidiska judiska gemenskapen som styrde den största delen av
diamanthandeln i Antwerpen. Han hade sagt sig känna till en affärsman som gjort vissa affärer med
Sierra Leone och hade en del intressanta stenar att sälja. Eftersom denne befann sig inkognito i
Antwerpen och inte ville bli igenkänd bad han sin kontakt att föreslå ett ställe där de kunde göra
affären ostörda. Han gjorde också helt klart att denne inte var intresserad av kontanter. Hela affären
skulle vara en bytesaffär. Rådiamanter mot slipade.
Han får en adress till ett packhus vid en av de kajer söder om stadens centrum där affären skulle
göras upp vid midnatt då all trafik lugnat ner sig. George hade inte gillat förslaget, han hade hellre
sett att de hade träffats någonstans där de kunde sitta avskilt men med mycket folk runt omkring.
Att handla med stenar av så stort värde var alltid en risk och vem visste vilka typer som kunde dölja
sig i skumma hamnkvarter. Tyvärr fanns ingen möjlighet att påverka den utvalda platsen. Ville han
byta stenarna fick han acceptera villkoren.
Redan på eftermiddagen ger de sig iväg för att bekanta sig med omgivningen. Efter mycket letande
bland ett virrvarr av kajer hittar de så småningom rätt. En kilometerlång lastkaj kantad av
magasinsbyggnader och fartyg från alla världens hörn. Det vimlar av folk med dragkärror och
lyftkranar som ställt av allsköns last på kajen. De söker sig fram till den givna adressen och
konstaterar att det är en av de mindre byggnaderna. På framsidan mot kajen och floden Schelde står
en stor inkörsport öppen in mot en bakgård och intill porten en mindre ingång till något som kunde
vara ett kontor. I den trånga gränden på gaveln omgärdades bakgården av ett högt staket med en
nästintill osynlig dörr. Planen var att Gustav skulle träffa mannen från den judiska gemenskapen
och göra upp affären medan George skulle hålla sig gömd i närheten för att hålla uppsikt över vad
som skedde. Risken för att de skulle bli lurade var naturligtvis stor men George visste att den som
rekommenderat hans kontakt hade en sån hållhake på diamanthandlaren att om han försökte luras
skulle både han och hans familj råka riktigt illa ut. Dessutom skulle han omedelbart bli utesluten ur
den chassidiska gemenskapen och släkten vanärad för tid och evighet. Alla affärer med diamanter
byggde på förtroende.
För att lugna nerverna föreslår Gustav att de skulle ta ett par glas innan mötet men George säger
direkt nej. I natt krävdes det att båda hade full skärpa. Under eftermiddagen håller de sig väl dolda
för att på avstånd ha uppsikt över stället där mötet skulle äga rum. De iakttar alla som passerar ut
och in i lokalen utan att ha en möjlighet att avgöra om någon av dessa hade något samband med
deras möte. Ju längre dagen led desto färre människor rörde sig i området.
Skymningen föll, ljusen släcktes i fönster efter fönster. Snart låg hela hamnområdet mörkt och öde.
George och Gustav mer anar än ser några mörka figurer som hastigt smyger fram mot ingången till
lokalen de bevakat hela dagen. Ett svagt ljus tänds i ett av fönstren. Gustavs hjärta bultar så hårt i
bröstet att han är rädd att det skulle höras i den stilla natten. George sitter hopkrupen bredvid
honom. Bara ett vitt leende syntes i det svarta ansiktet. Försiktigt knäpper han upp skjortan och tar
av den lilla läderpåsen runt halsen. Han lägger påsen i Gustavs hand och knyter sin stora näve runt
handen. Med en dunk i ryggen önskar han Gustav lycka till. Innan Gustav ger sig av säger han åt
honom att ta det lugnt, hålla en lagom arrogant attityd och inte glömma bort att spela rollen som
svensk affärsman från Afrika. Att dessutom tänka på att den han ska göra bytet med kommer att
vara minst lika angelägen som honom om att snabbt komma därifrån. Själv skulle han befinna sig i
mörkret strax intill beredd att omedelbart rycka in om något oförutsett skulle inträffa. Gustav drar
ett djup andetag, försöker få ner pulsen och går med bestämda steg mot det upplysta fönstret. Han
hinner inte knacka på dörren förrän någon inifrån öppnar och drar in honom. Bakom ett slitet
skrivbord sitter en liten man i svart kostym, vit skjorta och en svart kippa fäst på huvudet. Han
hälsar artigt och ber Gustav sätta sig. Förgäves försöker Gustav se vilka fler som befinner sig i
rummet men det är omöjligt att upptäcka någon i de svarta vrårna. Med världsvan min sätter han sig
framför den lilla mannen. Öppnar påsen med stenarna och häller nonchalant ut dem på bordet.
Mannen mittemot rättar till skrivbordslampan, sätter en lupp för ögat och betraktar stenarna
noggrant en och en medan han ljudligt grymtar eller suckar alltefter han lägger dem tillbaka.
Gustav känner sig osäker. Skulle stenarna han visat vara värdelösa? Av den lille mannens min var
det omöjligt att avgöra. Utan att Gustav hann fatta var den kom ifrån hade mannen fått fram en
nästan identisk påse men i svart sammet. Han brer ut en svart sammetsduk under lampan och häller
ut ett antal glittrande slipade diamanter bredvid Gustavs stenar. Försiktigt som om de brändes lägger
han två slipade diamanter framför en av Gusavs stenar, tre stycken framför nästa och så vidare till
det ligger ett antal slipade diamanter i olika storlekar framför varje sten. Sedan lutar han sig tillbaka
och slår ut med armarna som ett tecken på att detta var vad han bjöd. Var Gustav nöjd? För att inte
avslöja sin okunskap tar Gustav upp luppen och granskar med utstuderad långsamhet de slipade
diamanterna en efter en. Han lägger tillbaka luppen och låtsas tänka en stund innan han med en
missnöjd suck nickar. Stenarna byter ägare och går tillbaka ner i sina påsar. Ljudlöst reser den lille
mannen sig och försvinner utan ett ord in i mörkret. Lika ljudlöst öppnas dörren bakom Gustav av
någon som stått gömd i mörkret. Gustav går med raska steg ut på kajen och dörren stängs bakom
honom. Spänningen släpper, han känner hur benen skakar och måste ta tag i väggen bakom sig för
att inte ramla. Ur mörkret lösgör sig en skugga och Georges trygga hand tar tag i hans axel.
Genom dörren i gränden vid sidan av magasinsbyggnaden slinker en liten svartklädd man ut följd
av några betydligt större svartklädda figurer. De för ett viskande samtal innan de skiljs. Den lille
försvinner bort från hamnen medan de andra smyger tillbaka ner mot kajen och de två människorna
som står lutade mot väggen på framsidan. De ser hur mannen som nyss var inne i rummet räcker
över den lilla påsen till den store färgade mannen som tydligen väntat utanför.
Ett knivblad blänker till. George känner hur varmt blod rinner ner från halsen när någon försöker
rycka skinnpåsen ur hans hand. Hans väldiga näve far ut och han krossar mannens skalle mot
väggen bakom dem. Ytterligare en hand kommer fram och försöker ta skinnpåsen. George tar tag
om halsen på den svartklädde som med ett kvävt skri far över kajkanten ner i det bäcksvarta vattnet.
George rosslar till, kastar över påsen till Gustav och väser åt honom att ge sig iväg. Innan någon av
de återstående svartklädda männen hinner fatta vad som hänt har Gustav försvunnit bort bakom
bråten längs kajen. Han hör hur George kämpar för sitt liv medan han själv söker finna ett ställe att
gömma sig. Under några pressningar finner han två stora packlådor. Han lyfter på locket och kryper
ner i den ena som är till hälften fylld med halvrutten frukt och grönsaker. Hellre än att bli upptäckt
kravlar han sig ner mot botten och täcker över sig med det illaluktande innehållet. Utanför hörs
ingenting längre det enda han hör är sitt eget dunkande hjärta. Timmarna går men Gustav vågar inte
röra sig förrän han hör hur hamnen vaknar till liv igen. Försiktigt kravlar han sig ur packlåren och
kikar fram under presenningen. Åter ser kajen ut som den gjort medan de legat och iakttagit
mötesplatsen. Men en bit bort har en klunga män samlats runt något som ligger på kajen. Gustav
plockar bort skräp som fastnat på hans nyköpta kostym medan han sakta närmar sig skaran av
nyfikna som står lutande över tre kroppar som just dragits upp från hamnbassängen. En av dem är
George, hans ögon stirrar oseende upp mot himlen och ett gapande sår har skurit genom halva
halsen. De två som ligger bredvid honom har samma lilla kippa på huvudet som den lille mannen
han bytt diamanter med haft. Den ena ligger med huvudet i en onaturlig vinkel i förhållande till
kroppen den andre med ett stort krossår vid tinningen.
Gustav kramar den lilla påsen hårt i sin hand och lämnar gruppen med nyfikna bakom sig.
Många år senare
L
utad mot en pållare i hamnen utanför Marseilles sitter Gustav och tänker tillbaka på sitt liv. Han
tänker på George hans okände vän från Sierra Leone som genom sin död givit honom ett nytt liv.
Han tänker på Anna och deras döda barn men lika mycket på Lena och hennes barn. Hans blick
söker sig till den förgyllda madonnan på basilikan på andra sidan viken. Skulle han någonsin bli
förlåten för det liv han levt.
Ända sedan han lämnat Antverpen hade han levt under falskt namn på flykt undan upptäckt. Han
fanns ju inte i livet trots att livet ständigt fanns runt omkring honom. Håret var vildvuxet och det grå
skägget gjorde att de som till äventyrs sett honom tidigare aldrig skulle känt igen honom. Trots att
solen lyser från en klarblå himmel och sommaren lider mot sitt slut är han klädd i en urblekt
skepparkavaj över en polotröja som en gång varit vit. En solstråle blixtrar till och den förgyllda
madonnan på toppen av Basilique Notre Dame de la Garde. Var det hon som sänt ett budskap att
tiden nu var kommen för att återvända hem?
När han promenerat förbi havstrålarna i hamnen brukade han tänka på trålarna han mött till havs
utanför Göteborg. Sjövärdiga fartyg som tog sig fram överallt oavsett väder. Ibland lekte han med
tanken att köpa sig ett mindre fartyg och återgå till sjömanslivet som kapten på egen skuta. Nu var
kanske tiden kommen för göra slag i saken eller i vart fall börja leka med tanken på att återvända till
den kalla norden.
Längst inne vid en av kajerna hade han under en lång tid passerat en trålare som sett helt övergiven
ut. Den hade legat där i månader utan att en människa synts till ombord. Nu skulle han ta reda på
vem som var ägare till trålaren. Om den var till salu skulle han ju kunna offra några av sina stenar
för att köpa den och ge sig iväg tillbaka till Sverige. Tanken var inte helt omöjlig. Eftertänksamt
låter han fingrarna smeka den lilla läderpåsen som fortfarande hängde i sin läderrem runt halsen.
Stenarna kändes genom det det tunna skinnet. Även om några stenar gått åt genom åren fanns ändå
de flesta kvar. Under åren han tillbringat i Marseille hade han hunnit skaffat sig en god uppfattning
om alla de skumma affärer som förekom i hamnkvarteren. Skulle han sälja några av sina stenar
visste han precis vart han skulle vända sig.
Han hade inte behövt leta länge förrän han hittat ägarna till trålaren. Det var några gamla fiskare
som inte längre varken orkade eller ville ge sig ut till havs. De brukade gå ner till båten då och då.
Varför visste de egentligen inte. Det var mer av gammal vana. Hela deras liv hade båten givit dem
deras inkomst. Hon hade betytt liv eller död för deras familjer. Hon var lika mycket en del av deras
liv som deras familjer. De ville se till att ingen varit ombord och förstört något och så ville de
hålla motor och redskap i trim. Nu var barnen vuxna och inte intresserade av det slitsamma livet till
sjöss inte ens att ge sig ut för nöjet att vara på havet. De pengar gubbarna skrapat ihop genom åren
började sina så när Gustav kom med en förfrågan om att få köpa båten kom det som en skänk från
himlen. Visserligen var trålaren gammal och sliten men den var skött med kärlek och omsorg.
Gubbarna tar med Gustav ombord så han får inspektera trålaren in i minsta detalj. Skrovet var byggt
i ek. Såväl spant som bordläggning. Hela skrovet hade dessutom en kopparförhydning. Lite
underligt tyckte Gustav eftersom den aldrig gått i is. Han fick förklaringen att förhydnigen var gjord
som skydd mot skeppsmask. De gjorde en tur runt hamnen för att visa att den gamla Listerdieseln
var i topptrim. En fördel var också att motorn inte var försedd med backslag. Istället hade hon en
reversibel propeller vilket gjorde henne ytterligt lättmanövrerad. För att köpa trålaren behövde
emellertid Gustav ett namn för att registrera fartyget. Sitt eget kunde han inte använda eftersom han
inte längre fanns. Visserligen hade han ett nytt pass. Falskt. Numer var han Gustav Hermansson
född i Valdermarsvik.
Passet skulle säkert hjälpa honom in och ut genom tullen men skulle någon göra en mer noggrann
undersökning fanns det stor risk att man upptäckte att det inte existerade någon Gustav Hermansson
från Valdemarsvik. Han måste hitta någon annan att registrera fartyget på. Det var då han kom att
tänka på Oskar. Fanns han? Och i så fall bodde han kvar i Göteborg? Var han fortfarande
tillsammans med Dolores? Efter ett långt sökande finner han telefonnumret till en Dolores Olofsson
i Göteborg. Han tar chansen och ringer upp, det kunde ju inte finnas så många som hette Dolores i
Göteborg. Efter ett antal signaler svarar en trött kvinnoröst. Gustav känner inte igen rösten men den
har en omisskännligt göteborgsk dialekt. Utan att presentera sig ber han om ursäkt för att ha ringt så
sent och frågar om det är Dolores som en gång känt en man som hette Oskar. Det blir först dödstyst
i luren sen känner han igen Dolores hesa skratt. Kände hon en man som hette Oskar? Jo det kunde
man ju säga. Oskar var hennes man sen tjugofem år tillbaka. Hon tar luren från örat och ropar på
Oskar som sitter djupt försjunken i en bok om pärlfiskare av Viktor Berge. Irriterad av att ha blivit
avbruten i sin läsning tar han luren och svarar ilsket - ja det är Oskar. Hans skrovliga röst för
Gustav tillbaka till tiden de trampat samma fartygsdäck. Gustav känner sig överrumplad. Hur skulle
han börja? Han hade glömt att han inte fanns. Lite tafatt börjar han med ett försiktigt, - Hej ursäkta
att jag stör. Oskar vet inte vad han ska svara. Rösten var spöklikt lik Gustavs men det kunde ju inte
vara möjligt. Vem var det han talade med? Det uppstår en lång paus innan Gustav tar mod till sig
och talar om att det är han som ringer. Han ber Oskar vara tyst och bara lyssna. På mindre än tre
minuter får Oskar en redogörelse för hur och varför Gustav fortfarande lever och de väsentligaste
händelserna i hans liv. Till sist ber han Oskar ge honom sin adress så skulle han skriva en utförlig
berättelse om allt som hänt och om en idé han hade. Så snart han fått adressen ber han Oskar lägga
på luren utan att avslöja vem samtalet kom ifrån, inte för någon inte ens för Dolores.
Nu när han fått bekräftat att Oskar levde skriver han ett långt brev och berättar om sitt liv och i stora
drag vad som hänt sedan de senast träffades. Han avslutar brevet med att berätta om sin idé att köpa
trålaren och registrera Oskar som ägare. Ville Oskar sedan komma till Marseille så att de
tillsammans fick segla hem trålaren till Sverige skulle han bli överlycklig.
Medan han väntar på svar från Oskar besöker han både seriösa och mindre seriösa juvelhandlare för
att få sina diamanter värderade. Det var ett riskfyllt arbete. Särskilt i en stad som Marseille där det
vimlade av tjuvar och banditer men Gustav hade genom åren lärt sig de flesta tjuvtrix så han kände
sig trots allt ganska säker. Priset för trålaren motsvarade vad han skulle få för tre av sina återstående
sex stenar och då skulle han ändå ha de största kvar.
Rummet som Gustav hyrde låg inte långt från postkontoret dit han han ställt sin Poste Restante
adress. Varje morgon efter frukosten på bistron går han först till posten för se om Oskar svarat på
hans brev. Sedan går han ner till trålaren i hamnen. Där kunde han sitta i timmar och förlora sig i
drömmar om hur Oskar och han styrde ut ur hamnen och satte kurs mot Gibraltar och sedan ut på
Atlanten och hem. Svaret från Oskar kom snabbare än han väntat. Efter långa diskussioner med
Dolores hade hon till slut givit med sig. Hon visste hur mycket han saknade livet till sjöss och hur
mycket han sörjt sin vän som försvunnit för många år sedan. Hon lovade att inte avslöja för någon
att Gustav fortfarande fanns i livet om Oskar lovade att de skulle resa direkt hem. Nu såg han fram
mot ett sista äventyr innan han gick iland för gott.
Två gamla sjöbjörnar och en Pärla
B
revet från Oskar blev signalen till Gustav att sätta sin plan i verket. Priset uppköparen tidigare
varit villig att ge för stenarna blev naturligtvis lägre när Gustav kom tillbaka för att sälja dem men
det skulle jämna ut sig när Gustav förhandlat färdigt om priset för trålaren. Innan köpet slutgiltigt
blev av begärde Gustav att trålaren skulle tas upp på slip så han fick undersöka hela botten, roder,
propeller och axelgenomföringar ordentligt. Allt hade sett bra ut utom att rodret måste få en ny axel
och att skrovet under vattenlinjen var kraftigt bevuxet med havstulpaner som måste bort och sedan
bottenmålas. Detta skulle han själv ombesörja om priset sänktes lika mycket som han fått mindre
betalt för sina stenar. Allt hade jämnat ut sig. Säljarna hade fått ett bra pris och var glada att de fått
en seriös köpare på sin gamla trotjänarinna. Trålaren blev registrerad på Oskar Olofsson och
hemmahörande i Göteborg Sverige.
I skuggan under taket på Gare de Marseille-Saint-Charles står Gustav och väntar när tåget från Paris
rullar in på perrongen. Oskar tror sig se honom på långt håll när han kliver ned på perrongen. Det
kändes märkligt att se någon, som han under så många år betraktat som död, stå där livs levande.
Solbränd och dagen till ära klädd i vit kostym och ny skepparmössa. Först hade han varit lite
tveksam, det grå skägget gjorde att han såg äldre ut men ögonen och vargleendet var inte att ta
miste på. Gustav hade först känt sig lite tveksam när en leende man i svart slokhatt kom emot
honom. Oskar var sig inte lik. Han hade lagt på sig många kilo och ansiktet var mer fårat än Gustav
mindes. Aldrig tidigare hade de kramat varandra men nu föll de i varandras armar, som ville de
känna att allt inte bara var en dröm. Gustav tar Oskars väska när de tillsammans vandrar ner för den
långa trappan från stationen och tar en taxi till hamnen.
Hemma i Sverige var det fortfarande varmt trots att det var början på september men här slog
värmen alla rekord. Gustav var van vid värmen men Oskar i svart kostym med väst stånkar och
svettas. Efter en färd genom ett myller av människor och bilar svänger taxin äntligen in mot ett
inhägnat varvsområde. De stannar framför en grind där en man i kortbyxor och randig tröja sitter i
skuggan och håller vakt. Gustav betalar taxin. Vakten öppnar grinden. Han tittar med en deltagande
min på den svettige mannan i svart kostym, fiskar upp en kall öl ur en hink bredvid sig och sträcker
fram mot Oskar. Han tar tacksamt emot ölen medan Gustav byter några ord med vakten. Han ber
honom skaffa fram mer öl och något att äta. Sedan går de bort till båten. Trålaren ser gigantisk ut
där hon ligger på slipen. Gustav hade hunnit skrapa bort det mesta av havstulpanerna men mycket
arbete återstod innan hon kunde sjösättas. De fick lov att skynda på. Dels för att det kostade en bra
slant varje dag hon låg på slipen dels för att hon inte mådde bra av att ligga torr i värmen. De
klättrar ombord för att byta om till arbetskläder. Gustav ger Oskar hytten på styrbordssidan. Han
var ju formellt både ägare och kapten. Själv hade han tagit motsvarande hytt på babordssidan. I
Oskars hytt hade Gustav hängt fram ett nyinköpt blåställ. De byter om och går tillsammans runt
och inspekterar varje vrå. Oskar är imponerad över hur välskött den gamla trålaren är. Förutom den
ordinarie bränsletanken är trålaren utrustad med ytterligare en bränsletank på styrbordssidan och en
färskvattentank i rostfritt stål på babordssidan. Allt för att kunna ligga ute i veckor utan att behöva
söka hamn. Lyx. Styrhytten och dess instrumentering ser ut som ny trots sin ålder. Någon som tyckt
om och förstått värdet av att hålla saker i trim måste ha ägt båten tidigare.
Även om det nya blåstället spände över magen på Oskar så kändes det som på den gamla goda tiden
när de i solnedgången satt på akterdäck och åt stora bifftomater, torkad skinka och drack öl.
Två dagar senare har rodret fått en ny rostfri axel och botten ser ut som ny. Målad i en vacker
medelhavsblå färg. De döper henne till Pärlan. Egentligen visste de inte varför med de tyckte att
hon var fin som en pärla så varför inte.
På framsidan av styrhytten målar Oskar namnet med samma blå färg som de använt till botten. Så
fick det bli. När Pärlan två dagar senare med en mjuk nigning glider av slipen står två stolta
fartygsägare i styrhytten. Motorn startar och spinner som en katt när de glider iväg mot
skeppsfourneringen för att bunkra.
Fulltankad med bränsle, vatten, konserver och ett litet specialinrett förråd för vin och sprit lämnar
de Marseille bakom sig med kurs på Gibraltar.
För att undvika höststormarna på Nordsjön och så snabbt som möjligt ta sig över den lömska
Biscayabukten bestämmer de sig för att köra dag och natt. De byter av i fyratimmarsvakter precis
som de är vana vid. Hoppar över plattvakterna eftersom de i alla fall håller varandra sällskap största
delen av dagen. På vägen ner mot Gibraltar håller de sig nära den spanska kusten dels för att lära
känna sitt fartyg dels för att i händelse av motorhaveri ha nära till bogserhjälp. Men Pärlan uppför
sig exemplariskt. Utanför Cartagena fick de känna på lite högre sjö och genom Gibraltarsund
gungade det riktigt ordentligt. Det verkade som Pärlan trivdes i hög sjö. Hon gungade och neg som
en flicka i en gammelvals och log mot delfinerna som studsade framför hennes nos. På Atlanten var
det som alltid en lång seg dyning. De behövde inte fylla bränsle förrän de rundat Cap Finisterre och
gick in till hamnen i Galiciens huvudstad La Curuna.
Där avvaktade de och lyssnade spänt på sjörapporterna innan de skulle ge sig ut på Biscaya. Ingen
av dem hade förut korsat den beryktade bukten men hört fruktansvärda historier om hur det helt
oväntat kunde blåsa upp till full orkan. Väderutsikterna såg emellertid goda ut. Det låg ett högtryck
parkerat över hela Sydeuropa så för att tjäna tid och slippa gå längs kusten bestämde de att ta sikte
på Brest längst ur på Frankrikes västra udde. Bära eller brista. Skulle det blåsa upp fick de väl
gunga. Att Pärlan inte skulle klara av en storm var de inte oroliga för men kunde de undvika oväder
var det ju bättre både för dem och båten.
Tidig morgon ger de sig iväg. När de efter ett par timmars gång på Biscaya inte ser en krusning på
vattenytan och dyningen knappt är kännbar anar de det värsta. Var detta lugnet före stormen? Inga
varningstecken syntes på himlen, men man kunde aldrig veta. Biscaya fortsatte dock att vara lugn
som en filbunke och i Engelska kanalen syntes inte skymten av dimma. Någon måste hållit en
skyddande hand över dem. Skulle nu Nordsjön också le mot dem fick de börja tro på högre makter.
Ironiskt nog stötte de på hårt väder först när de nästan var framme. Utanför Danmarks norra udde
där Skagerak och Kattegatt möttes var det som alla havets demoner hade stämt möte. Pärlan fick
stångas med höga vågor i den krabba sjön innan de så småningom kom i lä vid inloppet till
Gullmarsfjorden.
Redan från start hade de kommit överens om att ta in båten till en liten privat hamn längst in i
Gullmarsfjorden. Några bryggor som tillhörde en av Oskars vänner. Hans Andersson, en rund och
god man av andra generationens arbetare på Munkedals pappersbruk. Han och Oskar hade hjälpt till
som drevkarlar under många av brukets älgjakter. Eftersom ingen av dem var intresserade av att
skjuta men desto mer av god mat och gott dricka som hörde älgjakten till hade de blivit goda
vänner.
Hans hade lovat att han varje dag skulle ha full uppsikt över Pärlan. Där kunde hon få ligga tills
dess de bestämt hennes fortsatta öde.
Under resan till Sverige hade Gustav och Oskar haft gott om tid att berätta för varandra om vad som
hänt dem i livet sedan Gustav ”drunknade”. Oskar och Dolores hade kommit underfund med att de
trivdes gott med varandra. De hade gift sig i Sjömanskyrkan i Göteborg och flyttat till en
sommarstuga vid Långedrag. Sin sista resa hade Oskar gjort för snart tre år sedan. Då hade sedan
han definitivt tröttnat på sjölivet. Nu kunde han sitta på verandan i sin stuga och se fartygen komma
och gå utan att själv behöva röra ett finger. Det hade varit för sent att skaffa barn men en katt hade
flyttat in hos dem. Eller rättare sagt, det var nog Oskar och Dolores som flyttat in hos katten. Han
var den herre i huset som skaffat sig två människor. Dolores arbetade fortfarande kvar på
Bräutigams och han själv hjälpte till med diverse arbeten nere i småbåtshamnen när det behövdes.
Gustav hade inte haft så mycket mer att tillägga än det han skrivit i brevet. Visst skulle han kunnat
berätta om sitt liv i hamnarna runt Medelhavet. Hur han ofta tänkt åka hem men varit för feg för att
avslöja att han fortfarande levde. Allt efter tiden gått hade det bara blivit svårare och svårare. Det
var som han kommit till vägs ende när han suttit på piren i Marseille och fått syn på Pärlan. Av
rädsla för att få höra sanningen hade han under hela resan undvikit att tala om Lena. Oskar hade inte
heller talat om henne och det var han tacksam för.
Gullmarsfjorden låg blank som en spegel när de ankrade upp med dubbla ankaren i stäven. Så snart
de gjort klart skepp firar ner livbåten från däverten i aktern. Med en tår i ögat lämnar de Pärlan och
ror in till land. Men eftersom Oskars gode vän hade lovat att hålla ett öga på henne varje dag så
skulle hon inte behöva känna sig helt övergiven.
Från Munkedal tar de bussen till Uddevalla där de skiljs. Oskar med tåget till Göteborg och Gustav
för att ta sig till Gävle. Resan hade verkligen blivit precis som de båda tänkt sig. Ett kärt återseende
och ett äventyr som passat dem båda. Vad de skulle göra med Pärlan och hur fortsättningen på deras
liv skulle gestalta sig fick tiden utvisa.
… men kyss henne då
D
et var med motstridiga känslor Gustav bestämt sig för att se om Anna fortfarande bodde kvar i
deras gamla lägenhet i Gävle. Om hon levde ensam som änkefru Anna Andersson eller om hon
skaffat sig en ny man. Hur som helst så skulle han inte ge sig till känna förrän han visste hur landet
låg. De hade ju inte skiljts som bästa vänner och dessutom var han ju död. Sent på kvällen kommer
tåget fram till Gävle. Gustav lyckas får ett rum på hotell Fenix nere vid Skeppsbron inte långt ifrån
där han tidigare bott. Så snart han installerat sig tar han en promenad förbi huset där de bott för
trettio år sedan. Han tittar upp mot lägenheten men där är mörkt. Han vandrar vidare mot den gamla
telegrafstationen. Det lyser i några av fönstren på nedre botten. Försiktigt går han fram och kikar in.
Framför stora tavlor fulla med knappar och sladdar sitter kvinnor med lurar för öronen och kopplar
samtal kors och tvärs. Ingen av dem var Anna. Hit skulle han gå i morgon och göra några försiktiga
förfrågningar om Anna. Nu fick det vara bra för i kväll. Han var trött och behövde sova. Det kändes
ovant att krypa ner mellan rena lakan i en säng som inte gungade. Först när solen gick upp lyckades
han somna. Han sov en orolig sömn och vaknar först fram på förmiddagen. Efter en snabb kopp
kaffe och en ostsmörgås ger han sig iväg till telegrafstationen. Innanför de stora entrédörrarna i
något som skulle föreställa reception sitter en äldre dam i en glasbur med Televerkets emblem etsat
på rutan. Hon tittar upp från en veckotidning som hon snabbt stoppar undan och betraktar Gustav
med ogillande min som om han var där för att ställa till besvär. Försiktigt gläntar hon på en lucka i
buren, sticker fram sin spetsiga näsa och undrar vad som önskas. När Gustav frågar om det finns
någon Anna Andersson som arbetar på telegrafstationen skiner den gamla damen upp. Menade han
den unga kvinnan som för många år sedan blivit änka sedan hennes man drunknat i en storm? I så
fall var han ute i ogjort ärende. Hon hade slutat i samband med olyckan och flyttat hem till sin mor.
Vad ville han egentligen henne? Gustav ville helst svara att det var något som hon inte skulle bry sig
i men mumlar istället bara något ohörbart innan han vänder och försvinner ut genom porten.
Hon hade alltså flyttat tillbaka till Tierp. Han går ner till järnvägsstationen för att se efter tågtider till
Tierp. Han vill komma iväg så sent som möjligt för att i skydd av mörkret kunna undersöka hur
Anna levde. Sista tåget avgick 20.35 han skulle vara framme 21.05. Det passade honom utmärkt.
Han hämtar sin väska och betalar hotellrummet innan han ger sig av till stationen. Resan till Tierp är
kort. För att minska risken att bli igenkänd ställer han sig vid dörren och tittar ut genom fönstret.
Han har redan ångrat sig. Vad var det han sökte? Ett fortsatt liv tillsammans med Anna? Nej, det var
nog mest av nyfikenhet han vill se hur hon levde sitt liv.
I Tierp lämnar han han in sin väska på bagageinlämningen innan han till fots beger sig av mot
Annas gamla barndomshem. Hela tiden håller han sig borta från de större vägarna. Även om det gått
många år fick han inte på några villkors vis bli igenkänd. Solen hade gått ner bakom grantopparna
när han närmade sig stugan. Han avvaktar i skogsbrynet. Det ska bli riktigt mörkt innan han vågar
sig närmare. Från några fönster ser han att det lyser och någon rör sig bakom köksgardinen. Nu
syntes bara grantopparna som en siluett mot den svarta natthimlen. Försiktigt närmar han sig huset.
I köket ser allt ut som han minns. I kammaren syns ljuset från den öppna spisen. Försiktigt smyger
han runt och kikar in genom kammarfönstret. På en stol sitter Anna med ett stort ritblock i knät och
framför henne står en naken ung man. Ljuset från brasan får skuggorna att dansa i rummet. Anna
har just börjat teckna av ynglingen men vill tydligen ändra på någonting. Hon går fram och vrider
på honom. Gustav ser tydligt hur ynglingen reagerar av Annas beröring. Han ser också hur Anna
släpper skissblocket och knäpper upp sin målarrock. Hon är naken under. Hon lägger sin arm runt
den unge mannens midja och nakna går de tillsammans in i sängkammaren.
Mer behöver inte Gustav se för att förstå att han inte ska komma och förstöra något som han så väl
unnar Anna. Visst önskar han att det var honom hon tagit med sig till sängen men han hade gjort sitt
val och stannat borta istället för att återvända hem. Nöjd med vad han sett smyger han tillbaka mot
tågstationen. Vart han skulle ta vägen visste han inte. Tågen hade slutat att gå för natten. Första
morgontåget mot Stockholm skulle avgå 06.00. Det var för sent för att hitta natthärbärge och
stationshuset var låst. Han fick tillbringa natten i naturen. En natt ensam med bara naturen runt om
gav rum för många tankar. Lite hade det svidit i själen när han sett Anna och den vackra ynglingen.
Hur deras förhållande var visste han inte men när han sett Annas blick och den ömhet med vilken
hon fört ynglingen in i sovrummet förstod han att det var ett förhållande som gjorde henne lycklig.
En gång hade han förstört hennes lycka. Det skulle aldrig ske igen.
Den andra kvinnan i hans liv som han också övergivit, eller var det kanske så att det var hon som
flytt honom, fanns någonstans i Göteborg. De hade haft en enda natt tillsammans men det var en
natt han aldrig kunde glömma. Inte så mycket för själva natten utan mer för den kontakt de fått. En
kontakt utan ord. En kontakt som fanns i stunderna de sett på varandra. Känslan av att han kanske
var far till Lenas barn var också stark. Han hade länge förskjutit den men nu, under stjärnorna i
höstnatten, kom den över honom som den dyning på Atlanten. Lång, djup och sugande. Han skulle
ge sig av till Göteborg med första bästa tåg. Med ens blev allt väldigt bråttom. Först tåget till
Stockholm sedan första möjliga tåg till Göteborg.
Tiden kröp fram innan äntligen dörrarna till stationshuset öppnades. Han fick ut sin väska från
bagageutlämningen och satt nu otåligt och väntade på tåget. Vad skulle han göra när han väl var
framme i Göteborg? Skulle han söka upp Oskar och be honom om adressen till Lena? Nej. Det här
skulle han klara av själv i sin egen takt. Hur visste han inte, men det fanns ju gott om tid att tänka ut
något.
Klockan 21.35 rullar tåget från Stockholm in på Göteborgs central. Under resan har Gustav gjort
upp en plan på hur han ska gå till väga för att utröna vad som hänt med Lena under de år han varit
borta. Han var inte helt säker på att Oskar har kunnat hålla tätt om deras samtal på däck för många
år sedan men förutsatte att han kunde lita på honom. Den här gången är Gustav stadd i kassa när han
kliver ner på perrongen. Han tar sin väska och tänker ta in på hotell Eggers mitt emot stationen men
ångrar sig. Även om han hade råd så skulle det kännas mer riktigt att ta in på det vanliga gamla
Sjöfartshotellet i hamnen. När han kliver ur taxin känns det som att bli förflyttad tillbaka i tiden.
Allt var sig likt. Fasaden kanske var mer sliten men det var samma gamla kära hotell. Hann checkar
in och får ett rum med utsikt över hamnen. Innan han somnar går han igenom sin plan för hundrade
gången. Den var säker. Och skulle han upptäcka att Lena precis som Anna levde ett liv tillsammans
med en man skulle han bara tyst dra sig tillbaka och aldrig mer återvända.
Fortfarande tung i huvudet efter en natts orolig sömn kliver han ur sängen. Oljud av sirener från
fartyg som lämnar kajen hade väckt honom. Han öppnar fönstret. På kajen utanför kör lastbilar fram
sin last till lyftkranar som lyfter ombord gods på fartyg på väg till främmande hamnar. Män hojtar
och dirigerar.
Till sin förvåning får han syn på det första fartyg han mönstrat på. Vid kajen direkt utanför hotellet
ligger s/s Rex. Det gamla ombyggda segelfartyget ser mer skamfilat ut än han minns det. Konstigt
att hon fortfarande flöt. Var det en slump att hon låg just utanför hans fönster? Någon gång hade han
läst att slumpen inte var någon tillfällighet. Kanske fanns det en mening med allt.
Kvickt klär han på sig. Äter en snabb frukost och ger sig av ut till fartyget. Fanns kaptenen kvar?
Fanns någon av besättningen kvar? Naturligtvis inte. Länge står han och tittar på de unga i
besättningen som är fullt sysselsatta med att göra ”klart skepp”.
På en pållare sitter en mycket gammal man i sliten kavaj och en väl använd keps. Högljutt fäller han
kommentarer om hur valhänt de unga bär sig åt. Gustav kastar ett öga på gamlingen. Kunde det vara
sant? Var det donkeymannen som en gång räddat honom i Liverpool. Han sätter sig bredvid den
gamle och kastar på måfå ut en fråga om han kände till fartyget Rex.
- Känner till? Skrockar den gamle.
- Hon har varit mitt liv. Jag har seglat med henne ända tills mina ben tog slut. Gustav berättar att
hon var det första fartyg han tagit hyra på och undrar om det inte var den gamle som räddat livet på
honom en gång för trettio år sedan i Liverpool. Den gamle skakar bara på huvudet. Skulle han
minnas alla de gröngölingar han räddat i hamnar världen över så var det säkert så att Gustav var en
av dem. Gustav som aldrig riktigt tackat för den gamles insats föreslår att få bjuda på lunch.
Donkeymannen var inte nödbedd. Tillsammans ger de sig av upp till Henriksberg.
De slår sig ner vid ett fönsterbord och tittar ut över hamnen. Flera fartyg är på väg ut. Donkeyman
kan namnen på de flesta. Utan att fråga beställer Gustav in S.O.S. varsin Linjeaquavit och två öl.
Efter första supen föreslår Donkeyman att de ska säga du till varandra. Gustav kommer på att han
aldrig presenterat sig. I Donkeymans mun hade han alltid hetat ”young boy” och själv hade han
alltid titulerat honom Donkeyman och aldrig vågat säga du. Donkeyman talar om att han heter
Rudolf efter Rudolf Valentino en gammal stumfilmsstjärna som hans mamma varit förtjust i. Gustav
säger sitt namn utan att tala om att han fått det efter morfar. Efter ytterligare en snaps ber Gustav att
få titta på matsedeln. Den unga servitrisen räcker över den och föreslår kokt torsk med pepparrotsås.
Gustav tittar upp och möter hennes blick. Det blixtrar till i huvudet och slår till som ett knytnävslag
i mellangärdet. Han blir helt tyst. Det var som han flyttats tillbaka trettio år i tiden. När han åter
kommer till sans skakar han på huvudet och frågar Rudolf vad som skulle smaka. De bestämmer sig
för nyfångad makrill med spenat. När servitrisen lämnat bordet undrar Rudolf, som märkt Gustavs
reaktion, om han inte mår riktigt bra. Gustav skakar huvudet och förklarar vad som gjort honom så
brydd. Servitrisen som tagit upp deras beställning hade precis samma blick som en flicka han mött i
Göteborg trettio år tidigare.
Han berättar historien om flickan han träffat för länge sedan och inte sett sedan dess. Eftersom
Rudolf inte kände till varken Lena eller Oskar så vågar Gustav erkänna att han sedan den dagen de
skilts åt haft henne i tankarna varje dag. Hur han under ensamma nätter i fantasin kysst henne och
hållit henne i sin famn.
När den unga servitrisen kommer ut i köket säger hon till sin mor, som är hovmästare på stället, att
det satt ett par gamla gubbar vid ett av fönsterborden. De hade tagit flera snapsar och en av dem
tittat på henne som om han sett ett spöke. Det var otäckt. Hon hade blivit rädd. Hennes mor som
inte vill veta av att någon trakasserade hennes dotter gör sig ett ärende ut i matsalen för att se vad
det var för gubbar som skrämt henne. Innan hon ens kommit halvvägs blir hon tvungen att ta tag i
ett bord för att inte ramla omkull. Det kunde inte var möjligt? Nej. Han var ju död. Han hade ju
drunknat i en storm på Nordsjön för många år sedan. Visserligen var det mer än trettio år sedan hon
senast såg honom men han hade funnits i hennes tankar varje dag. För att bli säker på att hon
misstagit sig tar hon över sin dotters arbete och bär in varmrätten.
Gustav som blivit varm efter snapsarna och upplevelsen med den unga servitrisen hade tagit av sig
kavajen, hängt den över stolsryggen och kavlat upp ärmarna. När Lena kommer in för att sätta ner
tallriken framför honom ser hon tatueringen ”Sailors Grave” på hans underarm. Benen viker sig
under henne. Tallriken faller i golvet och hon blir tvungen att ta tag i Gustav för att inte falla. Han
reser sig och hjälper henne upp på benen igen. Så står de åter ansikte mot ansikte precis som den
gången för länge sedan när han klev ner för landgången. Det blir tyst i hela restaurangen innan
Rudolfs grova stämma bryter tystnaden.
- Men kyss henne då, det har du ju väntat på i mer än trettio år!