EUROPA EUROPA PROGRAM / NOTER / KAMPSKRIFT EN ANTINATIONALISTISK KABARÉ Get support and / or get involved: Ingen människa är illegal Gives practical support to undocumented migrants. w w w. i n g e n i l l e g a l . o r g A i n ’t I a Wo m a n Campaign for undocumented w o m e n ’s r i g h t t o p r o t e c t i o n . [email protected] Asylstafetten 2014 Marching from Malmö to Vi s b y a s a c a m p a i g n a g a i n s t current migration policies. Flyktinggruppernas riksråd Gives advice in individual asylum cases and humanitarian issues, o f t e n i n c o o p e r a t i o n w i t h a n a t t o r n e y. w w w. f a r r. s e S w e d i s h R e f u g e e A d v i c e C e n t re Offers legal counselling free of charge, in issues like family reunion, Swedish citizenship, and other issues concerning Swedish migration laws. w w w. s w e r e f . o r g R e d C ro s s Offers treatment for people who have been exposed to war and torture. Helps asylum seekers and undocumented migrants to find medical treatment. w w w. r e d c r o s s . s e RFSL Newcomer Network for LGBTI migrants and asylum seekers. [email protected] 2 K ä r a v ä n n e r, s y s t r a r, h j ä l t a r ! Det du nu håller i din hand är ett utökat programblad till den antinationalistiska kabarén Europa Europa. I augusti 2013 inledde Ful, på initiativ av Nasim Aghili, ett samarbete med musikgruppen The Knife för att skapa en antirasistisk kabaré. Under researcharbetet blev det snabbt tydligt att den europeiska migrationspolitiken är det mest angelägna symptomet på den europeiska rasismen. Vi har pratat, gråtit, påmints, läst, rest, tänkt tillbaka, letat, gråtit, ätit tårtor, dansat danser, sjungit sånger och blivit många. Projektet Europa Europa är en kabaré, ett utökat programblad, musik, en musikvideo, en webbföreställning, en samtalsserie och aktioner för att uppmärksamma den ovärdiga människosyn som präglar den europeiska migrationspolitiken. Vi vill stärka och hylla alla som drömmer om och kämpar för en värld utan nationsgränser. Vi vill inspirera till handling. Vi vill skapa alternativ. Vi kräver en annan ordning. Ful 1 juli 2014 3 ÄLSKADE PUBLIK! Vår show handlar om Europa! Europa Europa! VÄLKOMNA! 4 Innehåll Hej bästa henniskor i Europa Europa – en (antinationalistisk) kabaré om europeisk migrationspolitik! Nasim Aghili ...................... 6 Fakta: 23 000 döda vid Europas gränser ................ 32 Flyktingarna.se: ”Jag vill leva mitt liv men tiden går, åren tas ifrån mig” ............ 33 Fakta: Fort Europa ............ 12 Fakta: Dublinförordningen och Eurodac ...................... 43 Svensk gränspolitik i Grekland Anneli Carnelid ................. 13 Aktion mot deportation: Låt varje tisdag bli en Newcomers: motståndets dag ................ 44 Queerklubbsbesök kan inte vara krav för asyl .............. 16 Fakta: Förvar i Sverige ..... 45 Nationalismen skulle En värld utan gränser är möjlig Shahram Khosravi ............. 47 göra lydiga medborgare Helena Lindblom .............. 19 Vi måste manifestera vår vägran och våra drömmar Fakta: Sverige eller EU – vem bestämmer? ............ 23 Europa Europa .................. 52 Myten om den fria rörligheten Migration som kabaré Anneli Carnelid ................. 24 Malin Axelsson ................. 54 Fakta: Schengen ................ 26 Medverkande Europa Europa ........................................... 59 Frontex – EU:s militanta For texts in English födelsedagsbarn go to europaeuropa.nu Europa Europas researchgrupp .................... 28 5 Nasim Aghili är manusförfattare och regissör samt initiativtagare till Europa Europa. Följande brev är ett förord till manuset – ett resultat av ett halvårs researcharbete och konstnärligt experimenterande. Hej bästa henniskor i Europa Europa – en (antinationalistisk) kabaré om europeisk migrationspolitik! Snart får vi alla dela rum, hoppas jag. Jag vet att många av er har väntat ord av mig. Ord som beskriver vad som ska ske, vad som ska berättas, vad som ska kännas. Ord som ger kropp till hur vi ska göra, hur vi ska forma språket, hur vi ska vrida och röra. Många av er har lagt orden bredvid bilderna, undersökt hur historierna möter verkligheten, några av er har gjort resor. Och väntat. Så här kommer jag. En början. Se det som en kärleksförklaring snarare än ett konstnärligt koncept. För det vi ska göra tillsammans kräver just det. När hatmailen börjar strömma in, dom rasistiska beskrivningarna (recensionerna), det överväldigande och som murar växande byråkratiska språket. Då måste vi alla kräva kärlek. När jag varit tyst har det varit för att jag trampat vatten i en avgrund som varje dag mördar, torterar eller som vår Bahareh så klokt uttryckte det ”eliminerar” vissa för att andra ska kunna leva materiellt extravaganta liv. För att varor ska kunna röra sig fritt i Europa måste dom yttre gränserna hållas stängda för människor som bara vill utnyttja sin naturliga rätt att röra sig på områden som alla gemensamt delar. Vid Europas gränser sker idag en utrotning av kroppar som Europa inte anser vara värdiga europeiska medborgare. Dom som inte lämnas att dö sätts i fängelse, skickas till transitländer som mot europeisk betalning förvarar människor eller så lämnas dom att ta sig runt i limbo utan att veta vad som väntar, vad som planeras åt dom. Dom som har tur får möta den europeiska migrationspolitiken i form av polisförhör som är formade för att bryta ner brottslingar, inte för att kommunicera med människor som söker skydd undan trauman, naturkatastrofer, tortyr, krig – verkligheter 6 som samma Europa en gång har orsakat. Att mitt i denna uppsjö av kunskap om omänskligt beteende formulera konst som ska beskriva, analysera, göra motstånd och skapa alternativ har varit paralyserande. Jag har ifrågasatt mitt arbetes trovärdighet och - – en resa eller en rörelse som en gång har ett slutmål. för mig men av andra genom min kropp varje dag. Vi ska veta vår plats. Vi ska veta vår icke-plats. Trots skammen i att jämföra blir jag ändå, när jag ser videoupptagningar av människor som blir duschade av vita, handskklädda händer, plötsligt medveten om minnen av min nakna kropp i en tidig läkarundersökning (brukar en inte bli undersökt av läkare när en är sjuk?). När vi pratar om omänskliga polisförhör sitter jag och återupplever hungern som jag kände när polisen förhörde alla medlemmar i min familj efter att ha låtit oss vänta i en kall mottagningshall i timme efter timme. Hungern som egentligen inte var nånting mot rädslan mina föräldrar dolde men som slog i deras kroppar som en varning om att jag var för liten för att utan vuxet sällskap. Jag lever med en lång lista av frågor som handlar om skam, om överlevnad, om skräck, om saknad, om brist på medmänsklighet, om längtan efter demokrati, om fängelse och om små små rum där en förvaras istället för att tas om hand. Jag ställer dom långsamt till människor som är förmögna att börja svara. ”Jag tog med mig en sak idag som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu, för jag kom med en väldigt kort taxifärd. Jag tog med mig detta här (visar upp sitt pass). Det brukar jag bara ha, som sagt, när jag ska lämna Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, om var jag kommer ifrån. Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper. 7 Det är inte alla som bor i Sverige, och som lever i Sverige, som har ett sådant. Jag tog med den idag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling. förblir rasism. Ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet. Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges. Jag kräver att få känna mig säker i Sverige. Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället. Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige. Tack.” En del av mig går sönder varje gång jag hör Jason Diakités uppmärksammade tal. Jag kan skriva under på det hen beskriver och kräver av Sverige. Sorgen över att med ett pass behöva legitimera sin tillhörighet är vi många som delar. Men skräcken? Jag är Jason men jag är också den som vill kunna skrika Jag kommer att hata Sverige jag kommer att leva i Sverige och förmodligen kommer jag lämna Sverige så fort jag kan för att kanske komma tillbaka och förvänta mig ett välkomnande som är värdig varje 8 medborgare (obs inte svensk medborgare!!). Jag är den som inte tycker att det är en antirasistisk bedrift att Zlatan klarar av att springa över is med ett gevär i handen. Jag älskar Loreen och önskar jag hade vuxit upp med henom istället för med Carola, men det är för hens mod att stå upp för att många vill ta den ifrån henom. Det är så lätt att vara nationalistisk. Att gå nationalismens ärenden. Det är så lätt att använda sig av symboler gränsdragning som jag inte kan begripa eller rättfärdiga, hur mycket jag än försöker. På samma gång som vi vill förskjuta det våld nationalismen skapar vill vi hålla hand med dess njutbara ögonblick. Kanske för att vi så längtar efter att bli inkluderade i nånting, vad som helst. Bli inkluderade sitt slut? Att exilen snart upphör? Vi vill bara komma hem. Men hemlöshet är precis som Shahram Khosravi så klokt beskriver det, den enda lösningen på en global katastrof, vår tids stora tragedi. För det kan aldrig vara via nationalism som vi upprätthåller mänskligt värde. Det är genom att frånsäga sig sitt hem som alla kan bli välkomna, bli inkluderade. Och det är värt att poängtera att alla redan är inkluderade. Vi delar. Vi delar gemensamt. Nationsgränser är en chimär. Exkludering är en illusion. Det går inte att ta sig rätten att exkludera nån annan. Vad ger mig rätten att exkludera? Vad ger mig rätten att äga en gräns? Hur kan jag äga ett landområde? Nationalismens mekanismer behöver jag inte påminna er om. Ni är alla mycket klokare än jag. Med detta vill jag egentligen bara föreslå att vi tar ett tydligt avstånd från nationalismen och kallar vår föreställning för antinationalistisk. Vi har använt begrepp som queerfeministisk eller antiravi bemöter den rasistiska migrationspolitiken med ett queerfeministiskt angrepp på dess närmast allierade och vägrar nationalismen. I det ingår landområden och ett tydligt statement om är en nationalistisk tid vi lever i, en neonationalistisk. Att vägra inkludering eller exkludering, att vägra igenkännbara symboler, att vägra avgränsade områden eller dom portar/murar som mar- 9 kerar dom, att vägra kategorisering av människor, att vägra ETT språk, att vägra EN kropp. Ett antinationalistiskt motstånd förkroppsligat som scenkonst måste bli: en föreställning som är × Utan väggar (utomhus) × Gratis × Gränslös (i relation till scen och publikplats) × Gränsöverskridande × Fördomsfri (i sitt sätt att tänka på sina besökare/deltagare) × Uttryckt genom olika språk × Iscensatt av olika kroppar × Välkomnande (men inte avgränsande genom igenkänning) × Sprungen ur mänsklig erfarenhet och inte en omänsklig ideologi Jag föreställer mig en kabaré som är maximalistisk och kompromisslös. Som är: × camp/queer × glitter/guld × mod/styrka × främmande/välkomnande × omfamnande/besvärlig × många/mycket × naiv/trotsig × kommunikativ/integritetsfull × påstridig/inkonsekvent × poetisk/mänsklig × stor/rund × informativ/nära × känslig/känslosam × rolig/hjärtskärande Att få träda in i en scenkonstverklighet som leker med och via iscensättningar av gränsernationervåldbegränsningarsolidariteterenannanverklighetsårmänniskovärdebåtfärdervänlighetkollektivkampenochmångakropparpåsammagångkategoriseringarochattvägradomövervakningsmygan- ombyten, tårtor, fyrverkerier, samtal med publiken, allsång, synkroniserad och samtidigt förskjuten i olika riktningar dans, sceniskt rum som 10 situation eller händelse, kostym med duration, ljus som kompass, ljud som når hjärtat utan omvägen via igenkänning, rörlig text, en fet bok som programblad, frågor som ställs annorlunda, kön som uttrycks som alltid är gemensam. En kärleksförklaring. Det vi kräver. x 11 Fort Europa För människor som kan tänkas ha asylskäl är möjligheterna att få visum till ett EU-land i princip obefintliga. Syrien, Afghanistan, Sudan och Irak är några exempel på krigsdrabbade länder varifrån det är närmast omöjligt för privatpersoner att få visum ens för att besöka unionen. Och asyl kan bara sökas i ett EU-land när en väl är på plats. Med nästintill omöjliga visumkrav, grundandet av Frontex (EU:s byrå för gränsbevakning se s. 28 för mer info) och andra satsningar på gränskontroller försöker EU gemensamt stärka unionens yttre gränser. År 2004 införde Sverige efter EU-direktiv ett transportörsansvar, som innebär att företag som låter 12 människor utan giltiga dokument gå ombord på till exempel flyg eller båt kan bötfällas. I Grekland har EU finansierat värmekameror som används för att bevaka ett 12,5 kilometer långt taggtrådsstängsel som byggts för att täppa till en av landvägarna in i EU från Turkiet. Stängslet har lett till en dramatisk minskning av antalet människor som flyr den vägen. Istället tvingas allt fler ta den ännu farligare havsvägen eller komma in i EU via Bulgarien. Med anledning av att allt fler människor kommer via Bulgarien håller ett stängsel på att byggas även där. Trots att det är en mänsklig rättighet att söka asyl förvägrar alltså EU människor den rätten. Svensk gränspolitik i Grekland Genom EU:s gemensamma migrationspolitik är unionens yttre gränser också Sveriges. Som ett led i researchen till kabarén reste delar av Europa Europas researchgrupp till en bit av Sveriges yttre gräns och en av de vanligaste Europeiska myndigheter deltar aktivt i orsakandet av de många dödsfall som varje år sker vid Europas yttre gränser. Medier och politiker beskriver ofta dessa tragedier som olyckor, men i själva verket handlar det om direkta konsekvenser av EU:s migrationspolitik som bygger på beslut fattade av Sveriges och övriga EU:s regeringar. I Italien är det till exempel förbjudet för privatpersoner att hjälpa båtar i nöd om en missockså många rapporter om att polis och gränsbevakningspersonal med våld knuffar tillbaka mänskliga kroppar, eller båtar eller andra fordon till närmsta land utanför EU eller ut på internationellt vatten. I januari 2014 dog nio barn och tre vuxna i Grekland, till följd av att kustbevakningen våldsamt bogserade deras båt tillbaka i riktning mot Turkiet. Anneli Carnelid, projektledare och kommunikatör för Europa Europa, befann sig i Aten som ett led i researchen inför projektet och kustbevakningens agerande. – Det var små barn på båten, mellan ett och tio år, och de blev dödaminnesceremonin i en moské i Peristeri utanför Aten några dagar efter att hen förlorat sin familj. Hen berättar att motorn på den lilla träbåten med 28 människor från Afghanistan och Syrien ombord gick sönder bara 100 meter från den grekiska ön Farmakonisi. Efter några minuter kom den grekiska kustbevakningen, men istället för att hjälpa människorna i båten i land bogserade de båten tillbaka mot Turkiet. mot Turkiet och att den höga hastigheten gjorde att båten började ta in vatten. Trots att människorna ombord på båten höll upp ett barn och vädjade till kustbevakningsbåten ”stanna, stanna” fortsatte den våldsamma bogseringen. Till slut saktade kustbevakningen ner när deras egen båtmotor blev ombord på kustbevakningens båt. Väl ombord fortsatte hen att vädja om 13 att få rädda sin familj i den sjunkande båten, men kustbevakningen hindDe sjönk med båten. ”Jag blev fängslad i två dagar utan anledning” – Vi stoppar människor som ser utländska ut, säger polisen Mary som jobbar med operation Xenius Zeus, vad som kan beskrivas som Greklands extremvariant av REVA-projektet i Sverige. alltså inget polisen hymlar med när vi följer med dem under en förmiddag. Under en dag i Aten grips mellan 30 och 300 personer i operation Xenius Zeus. På eftermiddagen bussas de gripna iväg till den stora polisstationen i Petro Ralli där det undersöks om deras papper är äkta. En del släpps, andra skickas vidare till något av landets förvar eller hålls häktaenligt rapporter från människorättsorganisationer. gånger blivit stoppad av poliserna i Xenius Zeus-operationer. – Jag blev fängslad i två dagar utan anledning. En polis stoppade mig på gatan och frågade om mina papper, och fast jag visade mitt rosa kort (som bevisar att en är asylsökande) så slängde han mig i fängelse. Två dagar satt jag inlåst utan att ha gjort någonting. I en barnvagn bredvid sitter Addis tvååriga barn Hero med knallrosa nagellack och knaprar chips ur en påse. Hen är tyst och lugn men hostar till då och då. på nätterna, det var därför han blev sjuk. Det är något med hans andning nu, berättar Addis och hens lite misstänksamma ögon fylls med tårar som hen snabbt torkar bort. Tidigare på dagen har Addis varit på polisstationen i Petro Ralli och försökt förnya sitt rosa kort som gick ut för sex dagar sen. Utan det kan hen inte gå till doktorn med Hero. Hen har gått till polisstationen många gånger innan kortet gick ut, men har inte fått det förnyat än. Den här gången blev hen tillsagd att komma klockan sex på morgonen dagen därpå. mamma till Sudan när hen var sex år. När hen var elva år lämnade de Sudan och tog sig med hjälp av smugglare mot Europa. Det var ett hårt 14 oväder natten de skulle ta sig den sista biten till Grekland, över havet, och Addis mamma drunknade. En man de åkt med från Sudan hjälpte Addis i land, och Addis hamnade på sjukhus i två månader på grund av sjukhuset när hen bedömdes tillräckligt frisk. Hen bodde på gatan i Aten och hankade sig fram så gott hen kunde som papperslös i ett par år. När hen var 15 år upptäckte Addis att hen var gravid i femte månaden, och för att få tillgång till förlossningsvård blev hen tvungen att söka asyl. Sedan dess har hen väntat på ett besked, och måste nu alltså, som många andra här, gå till polisstationen i Petro Ralli och förnya sitt rosa kort som visar att hen är asylsökande var sjätte månad. – Hela systemet är fel. Vi får inte studera, vi går inte till skolan, vi jobbar inte, alla här hatar oss. De förnyar inte våra rosa kort, de accepterar oss inte som människor, vi blir behandlade som djur. Vi är inte djur. Trots att många EU-länder sedan ett par år tillbaka undantagit Grekland från Dublinförordningen – asylsökande får söka asyl på nytt i ett annat EU-land på grund av ”de omänskliga förhållandena för asylsökande i Grekland” – så försvårar samma union för människor att ta sig därifrån. Asylsökande får inte lagligt lämna Grekland för att åka till ett annat EU-land och de inre gränskontrollerna mot övriga EU har hårdnat. Människor tvingas betala tiotusentals kronor för att komma ut med hjälp Som ensamstående förälder försöker Addis försörja sig och sitt barn genom att städa hemma hos några familjer en till två dagar i veckan. På en dag tjänar hen sju euro. Hen bor hemma hos en kompis, som sitter i samma väntan på besked på sin asylansökan. – Jag tackar Gud för att jag har min vän som hjälper mig. Men jag vill inte visa Hero det här livet. Jag vet själv hur det är att inte få gå i skolan, jag vill att han ska få gå i skolan. Men jag har inga pengar att betala någon smugglare för att hjälpa oss vidare härifrån, säger Addis. x Den här texten är ett utdrag ur Anneli Carnelids ”Rapport från Sveriges yttre gräns” som publicerades i tidskriften BANG nr 1/2014. 15 Newcomers: Queerklubbsbesök kan inte vara krav för asyl Migrationsverket ställer orimliga krav på hbtq-personer som söker asyl i Sverige. RFSL har länge kritiserat Migrationsverket för bristande hantering av hbtq-relaterade ärenden, men ändå har inga förändringar skett. När hbtq-personer söker asyl i Sverige är det upp till den asylsökande att själv bevisa sin sexuella läggning, eller könsidentitet, med hänvisning till händelser eller situationer där hen varit särskilt utsatt eller blivit påkommen och ställd inför rätta på grund av sin sexualitet eller könsidentitet. Detta innebär i praktiken att personen i princip måste ha varit utsatt för fysiskt våld eller varit offentligt uthängd i sitt hemland för att en asylansökan ska anses vara trovärdig. Trovärdigheten i berättelserna bedöms av en handläggare på Migrationsverket, trots att Migrationsverket allvarligt brister i sin kunskap och kompetens gällande hbtq-personers situation, både i länder där deras sexuella läggning är ett brott och i länder där den strukturella och socialt starkt förankrade homofobin leder eller tvingas leva i en heterosexuell relation. Avslagen motiveras ibland av Migrationsverket och Migrationsdomstolen med att man kan leva dold i sitt hemland utan att någon behöver få veta om ens sexuella läggning eller könsidentitet. Under bedömningen tar Migrationsverket ingen hänsyn till det stora används av hbtq-communityn i olika länder. Det händer ofta att tolkningen inte stämmer med vad den asylsökande har berättat. Migrationsverket kräver dessutom oftast att hbtq-personer som söker asyl är välbekanta med nattliv och hbtq-krogar i den stad de kommer ifrån, som att det skulle säga någonting om en persons skyddsbehov. Trots att Migrationsverket utlovar trygghet och säkerhet för de asylsökande hbtq-personerna är många rädda, förtvivlade och bedrövade över sin situation och över hur de blir bemötta. Enligt Migrationsverkets hemsida ska hbtq-personer behandlas på samma sätt som alla andra asylsökande, vilket innebär att varken positiv eller negativ särbehandling får förekomma. Asylsökande som kommer till Sverige skickas till olika boenden där hbtq-personer tvingas dela rum med andra asylsökande, utan att Migrationsverket tar hänsyn till risken det innebär att skicka personer 16 med icke-normativa könsutryck eller -identiteter till ett allmänt boende utan hbtq-kompetens. För asylsökande hbtq-personer blir boendesituationen extremt utsatt och farlig. Enligt utlänningslagen ska människor som riskerar att bli utsatta för våld, tortyr eller kriminalisering i sitt hemland erbjudas skydd. Men i många länder är det stor skillnad på vad lagen säger och hur verkligheten ser ut och Migrationsverket skickar tillbaka hbtq-personer till länder som påstår sig skydda dem, utan att ta reda på vad som faktiskt händer när de väl kommer dit. Tyvärr har personer som har rätt till skydd låga chanser att få stanna i Sverige, på grund av Migrationsverkets dåliga kunskaper och nonchalanta inställning till hur den faktiska verkligheten ser ut för hbtq-personer i världen. RFSL Newcomers är ett nätverk och en mötesplats för hbtq-personer Sundsvall och Stockholm och erbjuder workshops, rådgivning och kontaktpersoner. Newcomers Stockholm har för närvarande cirka 50 medlemmar som träffas veckovis. x 17 — Jag trodde att jag hade överlevt. Men jag hade bara blivit pånyttfödd. Nu var jag kriminell. Illegal. Börda. Parasit. Lögnare. Kriminell. Illegal. Börda. Parasit. Lögnare. Kriminell. 18 Nationalismen skulle göra lydiga medborgare Några har en gång skapat Sverige, ritat streck på en karta, faktiskt. Men några vill att vi ska glömma. Helena Lindblom, redaktör och medlem i Ful, vill påminna om under vilka förutsättningar de europeiska nationalstaterna skapades och vilka traditioner de knyter an till. Våren 2014 var vi många som var chockade och förtvivlade över att se nazister och fascister ta plats i Europaparlamentet och få reell, politisk makt över EU-ländernas gemensamma lagar. De två representanter från SD som Sverige skickar till parlamentet kommer att ha gott sällskap av nationalistiska extremister som liksom SD vill värna den ”nationella identiteten”. Men till och med SD brukar ha problem med att beskriva vad det är som de vill bevara. De hänvisar lite diffust till ”svenska värden” eller så tycker de att det handlar om trsaditioner, ”fornminnen som julafton och midsommar”, som en sverigedemokrat uttryckte det.1 Så, varifrån kommer uppfattningen att vissa värden och traditioner pandet av de europeiska nationalstaterna som påbörjades runt sekelskiftet 1700–1800, som ett mycket medvetet politiskt projekt. 1700-talets upplysningsideal, som premierade vetenskap och förnuft framför vidskeplighet och tro, blev ett problem för de makthavare som tidigare enat sina riken kring religion. De behövde nu ett nytt sätt att skapa lojalitet hos befolkningen. Idén om ett Volk som hölls samman av gemensamma traditioner och hade en gemensam Volksgeist 2 fen Johann Gottlieb Fichte 1808. Det här var till stor del en motreaktion mot den franska nationalistiska identitet som uppstått efter franska revolutionen runt två decennier tidigare. Fransmännen må ha frihet, jämlikhet och broderskap, men tyskarna hade själ, enligt Fichte. Det tyska språket var något som betonades som ett tecken på tysk gemenskap, eftersom det var den minsta gemensamma nämnaren för de splittrade tyska sta1. https://www.youtube.com/watch?v=HvsyJQL3I5s 2. Detta begrepp hade använts redan i slutet av 1700-talet av filosofen Johann Gottfried Herder, men utan samma spridning. 19 terna. Fichte blev senare en stor inspiration för Hitler och den nazistiska ideologin som kombinerade tanken om ett Volk med arkeologiska fynd, språkforskning, skallmätning och en stor dos fantasi för att skapa myten om den ariska rasen med sitt särskilt ädla ursprung. Den franska nationalismen handlade inte så mycket om tanken på ett gemensamt ursprung, som tanken på medborgarskap. Revolutionen skulatt sätta upp en yttre gräns för vilka dessa skulle gälla, och det blev nationsgränsen. Bara de som var godkända av och lojala mot den franska levde utanför Frankrikes gränser, utan också kvinnor, omyndigförklarade och fattiga inom gränserna. Men det var inte bara i Tyskland och Frankrike det nationalistiska projektet pågick i början av 1800-talet. Parallellt med att de europeiska staterna koloniserade stora delar av världen arbetade de med att bygga sina egna imperiers varumärken och idén om den vita överhögheten som skulle motivera kolonialism och slaveri. En intresserade sig för kultur och antropologi, studerade dialekter, dammade av gamla folksagor och startades Skansen och Nationalmuseum och det blev mode bland societeten att klä sig i den högtidsdräkt som bondesamhället egentligen sällan använde – den svenska folkdräkten. De nationsskapande projekten initierades av makthavare som var rädda att socialistiska och liberala ideologier skulle utmana staternas makt. Det handlade om att få folket att tro på att det var just ett folk, och att de som folk skulle ha mer gemensamt med varandra än med andra människor. Italiens första premiärminister Greve Cabour uttryckte sig väldigt rakt på sak: ”Vi har skapat Italien – nu måste vi skapa italienare.” Liksom i Tyskland, där ett gemensamt språk sågs som det som mest förenade ett Volk, blev språk en av de viktigaste komponenterna i den nationella gemenskapen. Eftersom språk tidigare inte begränsats av påhittade landsgränser krävde enspråksstaten massiva insatser. Ofta förbjöds minoritetsspråk i offentliga sammanhang som exempelvis skolan, något med i undervisningen eller prata med andra barn på rasterna. Språk lyfts föreslog senast 2012 att Sverige skulle ha språktest för nya medborgare. Danmark och Storbritannien. De högtider som Sverigedemokraterna pratar om har funnits mycket 20 remot har de en gång medvetet plockats in som enande byggstenar i den svenska nationalstaten, av makthavare som velat skapa en känsla av nationell gemenskap som i förlängningen skulle skapa lydiga medborgare. revolutionen, om att vissa rättigheter bara ska gälla människor som är juridiskt godkända av nationalstaten. Med nationalismen blir rättigheter så som vård och skola medborgerliga, inte mänskliga. Föreställningen om raser och nationer har legat till grund för det skillnadstänkande som alltid haft samma mål – att stänga ute vissa för att innesluta andra. Detta skillnadstänkande har skapat påhittade gemenskaper som lett till allt från diskriminering till folkmord. När FN och Unesco bildades efter andra världskriget skrev de ett offentligt uttalande om att det saknas vetenskapliga bevis för att olika raser existerar bland människor. Istället föreslog de att en skulle prata om ”etniska grupper”. Just den omskrivningen är problematisk, för att den ofta används för att göra rasistiska argument rumsrena. När SD säger att de inte är rasister, men att de inte vill att vi ska blanda olika etniska grupper och olika kulturer, bygger det på rasistiska idéer om att olika etniciteter eller kulturer – som är olika ”bra”– är något som sitter i våra kroppar, som inte går att förändra och som är essentiellt bestämt och bestämmande för varje människa. En nation är en föreställd gemenskap, som Benedict Anderson, professor i internationella studier, uttrycker sig. Hen menar att föreställ- förlängs till att inkludera en hel nation. Så, om människan har en förmåga att vidga denna cirkel av samhörighet, varför måste vi stanna vid en Några har en gång skapat Sverige, ritat streck på en karta, sytt en som ska stå för Sverige, några har strösslat en bit land med statyer för att betona en påhittad gemensam historia. Det var inte länge sen alls faktiskt. Men några vill att vi ska glömma. För om vi minns att nationen Sverige en gång inte fanns, om vi inser att gränserna lika gärna kunde ha dragits någon annan stans eller inte alls, hur skulle vi då kunna leva med att stå vid gränsen och bestämma vem som får komma hit och inte? x 21 — För om en inte ljuger kan en inte bara komma till en plats, ta fram sin flagga och säga MIN! — För om en inte ljuger kan en inte bara påstå att det är nödvändigt att tusentals kroppar drunknar i ett hav som vita äger. — Det är så vanligt att Europa ljuger att vi inte ens reagerar på det längre. 22 Sverige eller EU – vem bestämmer? 2009 blev asyl- och migrationspolitiken en överstatlig fråga som ägs av EU:s medlemsländer gemensamt. Ramarna för migrationspolitiken sätts av EU:s regeringar genom ministerrådet, EUkommissionen och EU-parlamentet. Dessa fattar gemensamt beslut om vilka som ska kunna passera unionens gemensamma yttre gränser och på vilka sätt. Sverige representeras i dessa frågor av migrationsministern och/ eller justitieministern i ministerrådet. Det är dock upp till Sverige att fatta beslut för varje människa som till exempel söker asyl. Efter tragedin i Lampedusa i oktober 2013 när över 300 människor omkom var det många politiker som förfasade sig och krävde åtgärder i medierna. Men trots många extrainsatta toppmöten enades ministerrådet inte om ett enda förslag för att minska riskerna för människor på flykt. Så här har det sett ut under hela samarbetet. Det enda som länderna kan enas om är strängare gräns-bevakning och pengar till exempelvis Frontex (se s. 28 för info), inga regelförändringar som skulle kunna underlätta för migranter. EU-kommissionens samtliga förslag om lagliga vägar in i EU har avslagits av ministerrådet. Sveriges regering är inte för ett enda förslag för lagliga vägar in i EU. (Förutom att andra länder ska öka antalet kvotflyktingar.) 23 Myten om den fria rörligheten Utvecklingen av EU:s migrationspolitik är både kaosartad och logisk, på så vis att den har drivits av ekonomiska intressen till en punkt där människor dör i Medelhavet. Det förklarar Peo Hansen, biträdande professor i statsvetenskap vid REMESO, Linköpings universitet, i en intervju med Europa Europas Anneli Carnelid. – EU-kommissionen vill inte kalla den fria rörligheten inom unionen för migrationspolitik, men det är ju just vad det är. Och viljan att ha migration utan restriktioner inom EU har fått stora konsekvenser för migrationspolitiken gentemot människor utanför EU – inte minst för människor det migrationspolitiska samarbetet inom EU växt fram. För att EU:s medlemsländer skulle gå med på att ge upp kontrollen över nationsgränserna, vilket var en förutsättning för den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och arbetskraft inom unionen, krävde regeringarna att de yttre gränserna skulle befästas. – Den frihet EU talar om är alltså högst selektiv, en sanning med modigisk. Kaosartad på grund av den katastrofala utveckling där människor dör de starka politiska och ekonomiska intressenas logik, säger Peo Hansen. Egentligen handlade stora delar av EU-samarbetet från början om just migration, om att uppmuntra en vad som ansågs vara ekonomiskt gynnsam migration för arbetskraft inom unionen. Italien tyckte sig ha ett befolkningsöverskott som regeringen där ville bli av med. Samtidigt var andra EU-länder, såsom Västtyskland, i stort behov av invandrad arbetskraft från slutet av 1950-talet och framåt, enligt Peo Hansen som studerat dokument från tiden. – Från 1960-talet och framåt växte därför ett slags tudelat migrationssystem fram i EU: ett för EU-invandrarna med fri rörlighet och alla de rättigheter som följde med denna samt ett annat och mycket mindre fördelaktigt för invandrarna från länder utanför EU, sager Peo Hansen. Sedan 80-talet har EU-kommissionen alltid pratat om mobilitet, medborgarskap och fri rörlighet när det handlar om migration inom EU eftersom migration och migranter sedan dess har kommit att betraktas som något väldigt negativt inom unionen. Som exempel nämner Peo Hansen 24 den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmströms upprörda känslor kring termen ”EU-migranter”. fri rörlighet för ”EU-medborgare” inom EU. Då Malmström är satt att försvara den fria rörligheten måste hon säga detta. Termerna migrant och något som unionen måste förse med hårda restriktioner för att försvara samarbetet med den inre marknaden, säger Peo Hansen. Dock gäller ropen på inskränkningar inte all fri rörlighet. – När 10 000-tals rumänska läkare utvandrar till Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Sverige, dyrt utbildade för rumänska skattepengar, kallas det mobilitet och fri rörlighet. Men när fattiga människor från Rumänien kommer till samma länder kallas de EU-migranter och bidragsturister och det börjar genast höjas röster om nya regler för att hindra dem från att komma, säger Peo Hansen. Viljan till ett system som ska säkra fri migration för medborgarna inom EU och säkra den inre marknaden i unionen vilar på uppfattningen att det bara är möjligt om alla andra människor kontrolleras och åläggs restriktioner. Asylpolitiken har därför blivit ett område där unionen kommit väldigt långt i överstatligheten, något som började med Schengensamarbetet och nitivt genom Amsterdamfördraget 2009. Det har lett till vad Peo Hansen beskriver som ”minsta gemensamma nämnarens lösningar”. – Om man har en politisk dynamik där det enda man är överens om är att alla medlemsländer vill ha så få asylsökande som möjligt, då kan man räkna ut hur politiken kommer se ut – alltså en politik som försöker hålla människor ute. Men det här är också konsekvensen av ett system. Samtidigt som militariseringen av gränserna ökar, så har EU en arbetsmarknad som delvis är helt beroende av papperslösa som arbetskraft, säger Peo Hansen. Ett annat exempel som synliggör de ekonomiska drivkrafterna bakom migrationspolitiken är beslutet om så kallad cirkulär migration, eller EUdirektivet om säsongsarbete, som innebär att människor i framtiden ska tillåtas komma till EU ett par månader om året för att arbete och sedan måste lämna unionen igen. – Direktivet har uttryckligen skapats för att några ska utföra jobb som är så oattraktiva och lågbetalda att inga EU-medborgare tros vilja ha dem. Hela idén är att skapa arbetsmarknader inom EU som bara befolkas av fattiga människor från länder utanför EU, säger Peo Hansen. x 25 Schengen Schengensamarbetet bygger på Schengenavtalet som slöts 1985 mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Målet med avtalet var att stater som skrivit under skulle avskaffa inbördes gränser för att öka rörligheten inom dessa stater. De inre gränskontrollerna har dock inte avskaffats, gränsbevakningen har bara bytt form till projekt som exempelvis svenska REVA eller Xenius Zeus i Grekland, där polis genom rasprofilering utför ID-kontroller på stan i jakten på människor som saknar uppehållstillstånd. När Schengen trädde i kraft fullt ut 1995, förstärktes istället EU:s gemensamma yttre gränser. Samtidigt trappades samarbetet mellan de olika staternas polismyndig- 26 heter och rättsväsenden upp och reglerna för visum, asylrätt och gränskontroll vid den gemensamma yttre gränsen blev samma i alla medlemsstater. Ett särskilt informationssystem, SIS, infördes med en databas som Schengenländerna kan använda för att utbyta data om bestämda grupper av människor och föremål. Schengen integrerades i EU:s rättsliga ram genom Amsterdamfördraget 1997. Idag ingår nästan alla EU:s medlemsstater i Schengenområdet, men inte alla – till exempel Storbritannien har valt att stå utanför samarbetet och tillämpar bara vissa delar av regelverket. Samtidigt inkluderar Schengen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, som inte är med i EU. Europa Europa! Men Europa! Hur tänkte du nu Europa? 27 Frontex – EU:s militanta födelsedagsbarn Den europeiska byrån vars främsta uppgift är att postera ut poliser vid EU:s yttre gränser fyller tio år i år. I oktober 2004 fattades det avgörande politiska beslutet om att inrätta Frontex. Knappt ett halvår senare startade det operativa arbetet. Frontex är det främsta verktyget i den ofria rörligheten in till EU. Ja, du läste rätt: den ofria rörligheten. Under 2014 talas det mest om den fria rörligheten, men den har ett pris. För att EU:s och Schengens länder ska kunna ta bort sina interna tullar och passkontroller krävs en hårdare kontroll och bevakning av de yttre gränserna. Europas hårda skal utgörs av Frontex som har sitt huvudkontor i en glittrig skyskrapa i Warszawas vid unionens yttre gränser. En stat som har en yttre EU-gräns, som Italien, Frankrike, Grekland eller Spanien, kan kalla in Frontex för att säkra1 gränserna. Byrån skickar då dit sina egna europeiska gränsvakter, som är poliser från EU:s på uppdrag som varar i en månad. Deras uppgift är att spana vid gränsen och helst se till att ingen alls kommer in i EU den ”olagliga” vägen, men annars gripa människor, förhöra dem och forsla dem vidare in i det lokala landets myndighetssystem – oavsett hur mycket kritik landet fått som Amazon redux, inriktad mot invandring från Sydamerika, Zorba som fokuserar på Balkan och Zarathustra som jobbar mot Mellanöstern. En presstalesperson på Frontex som Ful intervjuat, berättar att fram tills som anställs: – De (gränsvakterna, red. anm.) är praktiker, deras uppgift är att upptäcka migranter vid gränsen och säkra2 gränsen. De vill inte veta något 1. Med ”säkra” menar Frontex att förhindra människors rätt att söka asyl och att röra sig fritt i världen. 2. Med ”säkra” menar Frontex att förhindra människors rätt att söka asyl och att röra sig fritt i världen. 28 om asylsystemet och migrationspolitik, de vill veta vad de ska göra om deras bil går sönder. Flera människorättsorganisationer har upprepade gånger kritiserat Frontex och lokal myndighetspersonal för att olagligen hindra människor från att komma in i EU.3 De ska handgripligen ha släpat tillbaka människor som kommer vandrande över gränsen, bogserat tillbaka båtar med människor och varnat militär på andra sidan gränsen när någon försökt ta sig över. Detta känner Frontex till och de utreder en handfull fall, men i skrivande stund har de inte kommit fram till att deras personal skulle vara inblandad i något olagligt. Synen på personalen är istället att de verkställer order, utan personligt ansvar. Det framgår med extra tydlighet i det utbildningsmaterial som gränsvakterna tilldelas: ”Det är också viktigt att påminna sig själv om att gränskontroll var- försöka undvika att lägga för mycket press på sig själva och förbli realistiska kring sin egen förmåga och fokusera på den konkreta situationen de 4 Så hur växte då beslutet om Frontex fram? Det handlar om pengar. I början av 1990-talet hade EU:s politiker länge haft problem med det de kallade den olagliga invandringen till EU. Retoriken i diskussionerna gick ut på att människor som kom till Europa jobbade för långt mindre pengar än infödda européer. Dessa ”andra” utnyttjades av europeiska företag och det medförde brottslighet och sned konkurrens. Eftersom detta hotade handeln, argumenterade EU vidare, så behövde unionen en polisstyrka som hjälpte de nationella motsvarigheterna. Voilà, Frontex såg ljuset. Under Europeiska rådets möten i Tammerfors 1999 och Thessaloniki 2003 enades EU:s ledare om att ”olaglig invandring” från utomeuropeiska länder var ett hot mot säkerheten inom unionen. Men det handlar inte bara om pengar. I EU-parlamentets betänkande från den 24 februari 2004, som 3. Så kallade ”pushbacks”. Se Amnesty: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/83293/. 4. Ur Frontex utbildning i mänskliga rättigheter. 29 ”A: Dagligen utspelas mänskliga tragedier i Medelhavet där båtar förföljelse […]” Redan när Frontex bildades var alltså politikerna väl medvetna om att människor dog på sin väg till Europa. EU hade kunnat välja en annan väg än militariseringens och gränskontrollens. EU hade kunnat välja öppenheten och bekämpandet av fattigdom. För det fanns motförslag på andra håll. Men knappast från Sverige. Förutom ministrar hade Sverige 22 politiker i EU-parlamentet när Frontex bildades. Ingen protesterade. Det gjorde däremot fyra andra politiker i utskottet (en från Danmark, en från Italien samt två från Tyskland) som behandlade frågan, men för döva öron. Det var också svårt att komma överens om andra åtgärder. I början av 2000-talet föreslog Europeiska ekonomiska och sociala kommittéen att det borde bli lättare för folk som ville till Europa att få jobba och driva företag här, men förslaget röstades ned av ministerrådet. En buffertzon kring EU Förutom arbetet vid gränserna har Frontex två andra uppgifter: att stödja forskning kring säkra5 gränskontroller och att deportera människor som inte har legal rätt6 att vistas i Europa. Det kallas Joint Operations. När Sverige genom åren har tvångsutvisat människor har Frontex hjälpt till att hitta andra länder som också ska utvisa människor till samma land. EU-länderna chartrar då helt enkelt ett deporteringsplan ihop. Så har Sverige samarbetat med bland annat Norge, Tyskland, Finland och Ungern för att skicka människor ut ur EU. Ofta handlar det om människor som sökt asyl här. Sverige har skickat folk till Irak, Kosovo, Burundi, Serbien och Uzbekistan.7 Men fort Europa byggs inte bara på polisiär väg, utan även på politisk. Samma år som beslutet om Frontex klubbades igenom började också EU arbeta allt hårdare med avtal med länder utanför unionen, för att dessa ska ta tillbaka människor som inte får stanna i EU. Det står 5. Med ”säkra” gränskontroller menar Frontex kontroller som hindrar människor från att utnyttja sin rätt att söka asyl och att röra sig fritt i världen. 6. Med begreppet ”legal rätt” avses EU:s medlemsländers migrationspolitik som förvägrar vissa människor rättigheter som ges andra. 7. Frontex: http://frontex.europa.eu/operations/archive-ofoperations/?year=%C2%AEion=&type=Return&host=Sweden 30 inskrivet i Haagprogrammet, dåvarande grundbulten för hela EU:s sälemsstaterna bör samarbeta för att skydda sig mot ”olaglig invandring”. Ett viktigt vapen i detta blir att teckna avtal med en rad länder utanför unionen. Det handlar inte om frihandel, som en kanske kunde tro när det gäller EU, utan det handlar om människor. Återtagande av människor. Det senaste återtagandeavtalet8 tecknades 2013 mellan Turkiet och EU. Mot att Turkiet tar tillbaka människor som europeiska migrationsmyndigheter bedömt som icke skyddsbehövande får turkiska medborgare åka till Europa utan visum. Med den här typen av avtal, och en allt starkare polisiär kontroll, bygger EU en buffertzon av länder kring sig för att till varje pris skydda den fria rörligheten inom unionen. Under våren 2014 diskuterar EU återtagandeavtal med Korea och Azerbajdzjan. Med hjälp av Frontex har övervakningen av EU:s gränser blivit mer effektiv9, precis det som politikerna ville när de bestämde sig för att starta Frontex för tio år sedan. Under den tiden beräknar människorättsorganisationer att 23 000 människor har dött vid Europas gränser. Frontex för ingen statistik. Däremot har byrån statistik på att den upptäckt tiotusentals olagliga gränsövergångar10 varje år. Trots att Frontex är tysta om det, så fortsätter dödsfallen vid gränsen. Bara hösten 2013 rapporterades om från Syrien, Nordafrika och Afghanistan har mist livet de senaste månaderna – allt medan politiker fortsätter betala pengar till Frontex för att göra de mindre livsfarliga vägarna till EU allt mer otillgängliga. x 8. Europaparlamentets referens: 20140226STO37002 9. Med ”effektiv” menar Frontex att med alla till buds stående medel hindra så många människor som möjligt att nyttja sin rätt att söka asyl och röra sig fritt i världen. 10. Frontex Risk Analysis 2013. Skribent: Europa Europas researchgrupp 353 991 personer sökte asyl i Europa under 2013. Samma år fick 115 230 ett avslag. Det är en liten del av det totala anta- let flyktingar i världen. Bara från Syrien beräknas antalet flyktingar i grannländerna passerat två miljoner. 31 23 000 döda vid EU:s gränser UNITED, som är ett europeiskt nätverk mot nationalism, rasism och fascism och som stöttar migranter och människor på flykt, har sammanställt dödsfall vid Europas gränser från mitten av 1990-talet fram till 2012. UNITED har upprättat en lista över 17 306 dödsfall där det har dokumenterats vilka som dött, varifrån dessa personer flytt och vad dödsorsaken var. www.unitedagainstracism. org/pdfs/listofdeaths.pdf 32 En annan databas som också samlar information om hur människor dör när de försöker ta sig till Europa är Migrant Files, ett projekt som drivs av en grupp journalister. Här har statistik samlats på över 23 000 dödsfall från år 2000 till 2013. www.detective.io/detective/ the-migrants-files F LY K T I N G A R N A . S E : ” J a g v i l l l e v a m i t t l i v m e n t i d e n g å r, åren tas ifrån mig” Flyktingarna.se är en partipolitiskt, organisatoriskt och religiöst obunden organisation som vill sprida personliga berättelser av människor som drabbats av den europeiska migrationspolitiken. Organisationen vill med berättelserna som utgångspunkt belysa den svenska migrationspolitiken, vad den har inneburit och vad den innebär, men också vad den kommer att innebära efter valet i höst. Flyktingarna.se vill med andra ord lyfta och göra migrationspolitiken till en del av den kommande valrörelsen. till att sprida dem. 33 DIEUDONNÉ Flyktingförvaret i Märsta den 28 juni 2012. Hej Alla Mitt namn är Dieudonné, jag är asylsökande i Sverige sedan oktober 2007 på grund av problemen hemma i Burundi (vi har haft ett inbördeskrig som varade i mer än tio år [1993–2005], det förekommer fortfarande politiska våldsamheter och rättigheter att kritisera makten saknas) som jag varit offer för. Sedan den 14 mars sitter jag förvarstagen och Migrationsverket vill skicka tillbaka mig med våld, de säger att jag inte har tillräckligt med bevis för att jag behöver asyl. De försökte deportera mig igår och lyck- och ibland är det hårda villkor i det land där du är i exil (som i mitt fall). Efter två år i Sverige, i januari 2010, ville Migrationsverket skicka tillbaka mig och därför behövde jag gömma mig vilket är svårt (jag överlevde med hjälp av kyrkan och vänner), ibland blev jag sjuk men kunde inte besöka sjukhuset. deportation. Det svåraste i förvaret är att jag inte kan sova på nätterna och inte sover mer än tre timmar på dagarna eftersom jag står inför att deporteras. Migrationsverket gav mitt fall till polisen så att de kan föra Migrationsverket att granska mitt ärende igen? Gud välsigne er! Dieudonné 34 WESAM Mitt namn är Wesam. Jag är 39 år och är en statslös palestinier från Gaza. Jag har fått avslag på min asylansökan i Sverige och beslut om Migrationsverkets förläggningar, får 25 kronor per dag att leva på, och får inte arbeta eller studera. Jag får inte göra något alls. Jag vill leva mitt ting händer. efter en tids vapenvila mellan Hamas och den israeliska ockupationsingen mat och vi var rädda. Jag ville inte lämna mitt hemland, men den gränsen och lämnade kriget och ockupationen bakom mig. Jag levde en tid i Förenade Arabemiraten och i Vitryssland, och kom till sas till något av de länderna som jag bott i tidigare. Men de tar inte emot mig. Eftersom jag är statslös och inte har något palestinskt personnummer så nekar de mig inresetillstånd. Polisen gör inga försök att utvisa mig och den palestinska ambassaden vägrar att ge mig ett nytt pass. Jag har en dotter i Vitryssland som jag saknar varje dag. Hon skriver mejl där hon berättar om sitt liv. Jag önskar att jag hade kunnat återförenas med henne men på grund av min situation kan jag inte åka till henne. Det gör ont och för varje dag som går känns allt mer hopplöst. Jag har ingen här, och jag tillåts inte att göra något. Mitt liv står still och tiden bara försvinner. Jag letar hela tiden efter människor att prata med, men ingen vill lyssna, ingen vill prata och ingen vill hjälpa. Jag läser mycket om mänskliga rättigheter för att försöka förstå hur det kunnat bli behandlas så här. Jag är en människa men Migrationsverket verkar ha glömt det. Under en månads tid, mellan 15 juli och 15 augusti, hungerstrejkade jag för att försöka få någon att lyssna och öppna ögonen för mitt fall, men också de andra statslösas situation. Det är fruktansvärt hur vi blir 35 behandlade runt om i världen. Hungerstrejken förändrade inte min situa- ting. Ibland känns det som att det är jag som jagar Migrationsverket och polisen istället för tvärtom, som det brukar. Jag får inte uppehållstillstånd, och jag blir inte utvisad. Jag får inte jobba, jag får inte studera. Jag är utbildad ingenjör. Jag vill och kan arbeta, göra nytta. Tre år har gått och jag kan inte göra någonting för att få ett liv här. Det har lett till en stor depression. Jag skulle vilja jobba eller utbilda mig, göra någonting för att hjälpa Sverige. Men det kan jag inte. Jag får 25 kronor per dag att leva för, och lever med väskorna packade, hela tiden. Jag är beredd på att utvisas var som helst eller på att stanna här i Sverige, men någonting måste hända nu. Vad som helst är bättre än att inte veta. HAMID Mitt namn är Hamid, jag har en fru och ett ofött barn. De bor i Sverige skulle bli utvisad, men när polisen hämtade mig blev hon sjukare. Hon vill inte prata med någon annan än mig, hon har psykiska problem. Jag äter bara för att överleva, jag kan inte sova. Det enda jag kan göra är att tänka på min fru och mitt barn. Men vad kan jag göra åt saken? Ingenting. Jag sitter här, inlåst, som en kriminell, även fast jag inte gjort något fel. Hade jag varit kriminell, om jag faktiskt hade gjort något hämta mig. Men jag stannade, jag stannade för att min fru behöver mig och jag trodde att polisen skulle kunna hjälpa oss. Jag försökte förklara min situation för dem, men de sa att beslutet om utvisning hade kommit, min tredje ansökan var nekad så jag var nu helt enkelt tvungen att följa med dem. 36 När jag kom till Sverige för två och ett halvt år sedan så bodde jag i en Migrationsverket. Efter ett år träffade jag min fru, som nu är gravid i femte månaden. Det här handlar inte bara om mig, hon behöver mig också. Hon mår dåligt och behöver mitt stöd. En vecka har jag suttit inspärrad här på förvarsenheten, jag får inte gå ut. Mitt hjärta gör ont och jag tänker att de lika gärna kan döda mig nu, för jag är snart död på insidan ändå. Jag vill bara vara med min fru, jag vill vara med mitt barn. Jag är från ett land där det hände saker som jag inte riktigt vet hur jag ska berätta om. Jag har en mamma, en syster och en bror, men jag vet så blev jag kidnappad. Det var män i polisuniformer som hade maskerat sina ansikten med sjalar, bara ögonen syntes. De tillfångatog mig och krävde pengar från min mamma, om hon inte betalade så skulle de döda mig. Två veckor var jag tillfångatagen, de slog mig, de hotade mig. Jag har bara sagt det här till min mamma, det är svårt för mig, jag skäms, polisen, för då skulle de döda mig. Hon gjorde det ändå, men hon bytte kläder, och tog på sig en burka så att ingen skulle känna igen henne innan hon gick dit. Hon gjorde en anmälan, men så fort hon gick ut från polisstationen så ringde de till henne och frågade varför hon hade anmält? De där människorna vet allt, de har folk överallt. Det är därför jag inte kan åka tillbaka. De kommer att hitta mig. På Migrationsverket här i stad jag har haft problem. Men det kommer inte att fungera. och sa att de aldrig ville se mig igen. Om jag inte försvann från landet så till Sverige. Det var hon som ordnade med allt. När jag kom hem gömde hon mig på vinden i vårt boende, jag var där i fyra dagar, mina två syskon visste inte att jag var hemma. Hon sa att det var bäst att de inget vis- De som kidnappade mig dödade min pappa förut och de har nyligen hotat min syster. När jag pratade med min mamma för ett halvår sedan så 37 i landet. Jag frågade om de hade några pengar. Hon sa att hon hade lite pengar och att hon skulle sälja sina guldsmycken. Hon sa åt mig att inte kontakta henne, hon skulle ringa mig. Det har nu gått sex månader och jag vet fortfarande inte var de är, jag vet inte ens om de lever. Jag har försökt ringa till numret hon ringde ifrån sist vi pratade, men numret är avstängt, inte längre i bruk. Jag har inget i mitt JOHN KABUIDIBUIDI Mitt namn är John Kabuidibuidi. Jag är pastor. Jag föddes i Kongo Kinsland med många politiska problem – 2001 mördades presidenten, och det ett nytt område i Kongo, och greps av militär för att de trodde att jag var Jag kom till Sverige 2003, och sökte asyl. Efter många månaders väntan rädd att bli fängslad eller dödad om jag kom tillbaka till Kongo levde människor i Stockholm, speciellt inom Elimkyrkan. Efter de fyra åren som gömd sökte jag ny asyl. Under tiden som min process pågick arbetade jag som pastor i en kongolesisk församling i Stockholm. I mina predikningar pratade jag ofta om Kongo, och jag engagerade mig för att väcka de kongoleser som bor i Europa, så att de ska engagera sig och hjälpa till att förändra situationen. olika platser i Sverige, i Frankrike och via Skype talade jag på engelsk radio. Jag sa till Migrationsverket att jag inte kunde återvända till Kon- 38 även på min andra asylansökan, och sattes i förvar. Jag satt på förvaret i över 130 dagar. Personer från Elimkyrkan engagerade sig för mig, och Migrationsverket försökte utvisa mig tre gånger. Första gången var med ett vanligt passagerarplan. Jag bad högt till Gud, och piloten vägDe hade handfängsel på mig och slog mig. De var tvungna att stanna i gången, 23 februari 2012, var det också ett chartrat plan, för mig och en till person som skulle deporteras. Vi hade handfängsel, fotfängsel och kedja kring midjan. Både jag och den andra personen var rädda. Polisen slog och drogade oss. Vi landade i Kongo och från planets fönster såg jag militärer överallt. Det hade nyligen varit val, med mycket fusk, så det var mycket oro i landet. sonal, med och utan uniform. Jag sattes i ett litet rum och många olika personer kom in och frågade om var jag kom ifrån, vem jag var, vad jag sysslat med i Europa. Jag var rädd att de skulle förstå vem jag var, så jag sa att jag arbetat som byggnadsingenjör, vilket jag gjort i Kongo innan jag blev pastor. Sedan kom det in en person som sa att de skulle låta oss hägnat område, och skulle behöva passera en vägspärr för att komma ut. Jag började prata med en taxichaufför när jag såg militärer komma mot oss. Jag blev rädd och klev in i taxin och bad chauffören åka, men i spärren stannades taxichauffören och tre militärer klev in i taxin. frågor och rotade igenom mitt bagage. Där fann de ett tidningsurklipp där de såg att jag var pastor. De tog min mobiltelefon och hittade nummer till regimkritiker i Kongo. De tog mig till en jeep, slog mig och lade mig på bilgolvet. De körde i några timmar, jag kunde inte se någonting. De tog mig till ett fängelse där de klädde av mig och lämnade mig i ett rum. De hotade mig, torterade mig och ville ha pengar. Jag hade inga pengar att ge dem, jag grät och bad om hjälp. De sa att eftersom jag inte har några pengar så kan de inget göra. De sa att i det fängelset där jag var får man bara vara i två dagar: sedan måste man betala‚ annars sätts 39 vän, som hjälpte mig ut med hjälp av mutor. Jag åkte till sjukhus och mina vänner inom kyrkan i Sverige, i Kongo och i organisationer som Diakonia och Nelson Mandelas vänner blev mina skador omhändertagna och dokumenterade. Personer inom Elimkyrkan kämpade mycket för mig. De hjälpte mig att få en anställning i den kongolesiska församlingen, och ett arbetsvisum. Det var väldigt komplicerat och många steg. Migrationsverket höll hårt på sina regler. När jag väl fått mitt arbetsvisum måste jag försöka ta mig ut ur landet. Jag försökte två gånger att ta mig över till KongoBrazzaville och åka därifrån, men misslyckades båda gångerna. Svenska ambassaden sa att jag måste åka från Kinshasa med den sortens uppehållstillstånd jag fått. Jag försökte säga att jag inte kunde åka från Kinshasa, att jag kunde bli fängslad, men de sa att det inte fanns någonting följde mig genom check-in och vi mutade alla personer vi mötte. Jag kom hem till Sverige 11 maj. Nu arbetar jag som pastor och lever med min familj. Jag har inte fått något erkännande från Migrationsverket om att de gjort fel, ingen kompensation. De hjälpte mig inte att komma tillbaka till Sverige efter tortyren. Migrationsverket måste sluta blunda. De måste se till alla delar i de Kongo är mycket dålig, och Migrationsverket måste förstå det. Vi måste alla prata om det, och sprida ordet. FRIDON Jag kommer från en stad som ligger fyra timmars resväg söder om Kabul. Min far tillhörde Afghanistans armé. Han blev dödad av talibanerna. Jag vet inte hur det gick till när han dog, men när talibanerna sedan sökte upp min mor och förklarade att hon måste ge sig av, så lämnade vi lan- 40 det. Det var i början av 2009. Vi tog oss till staden Quette i Pakistan. för riskabelt för mig, som var äldst, att stanna kvar. Jag var fjorton år då och mina två bröder nio och elva. En dag berättade hon att hon betalat en människosmugglare för att hjälpa mig att komma till Sverige. Hon hade hört att det var ett bra land med snälla människor. Det var en lång resa. Jag åkte bil till Iran. Långa sträckor vandrade jag genom bergstrakter, innan jag kom till Turkiet. Jag åkte båt till Grekland, och senare vidare med båt till Italien. Därifrån tog jag tåg till Frankrike, Tyskland, Danmark och till slut Sverige. Jag kom till Malmö i mars 2011. Då hade jag fyllt 16 år. eravtryck. Efter ett halvår bestämde Migrationsverket att jag måste åka särskilt om man är ung. en skola, ingenting. Efter två veckor började jag resa tillbaka, via Paris och Hamburg. Det var inte lätt. Men efter tre månader var jag tillbaka i Malmö igen. På Migrationsverket frågade de mig varför jag kom tillbaka. Jag berättade för dem hur jag hade haft det i Italien. Vad skulle jag göra? Och efter en egen lägenhet. land. Jag fyller 19 år nästa gång och då är det fem år sedan jag och min mor och mina småbröder lämnade Afghanistan. Jag vet inte var min familj är nu. Jag saknar min mor och tänker på henne. 41 – Tack för att du vågade. – Tack för att du inte tappade taget om mig när taggtråden skar in i din hud. – Tack för att du bar mig på ryggen fast du inte kunde simma själv. – Tack för att du sjöng för mig när jag blev rädd. 42 Dublinförordningen och Eurodac Inom EU är det Dublinförordningen som avgör i vilket land en människa som befinner sig på flykt får söka asyl. Enligt förordningen ska asyl sökas i det första land som en person anländer till från tredje land (alltså ett land utanför EU). Om en asylansökan redan är inlämnad i ett EU-land, ska den asylsökande skickas tillbaka till det landet om hen försöker söka asyl i något annat land efter det. För att säkra att Dublinförordningen efterlevs har EU infört Eurodac, ett system som tvingar alla över 14 år att lämna sina fingeravtryck till en databas som är gemensam för alla EU:s medlemsländer. Om en person söker asyl i till exempel Sverige tar Migrationsverket den personens fingeravtryck och kontrollerar mot databasen. Har personen sökt asyl i något annat EU-land tidigare, ska hen skickas tillbaka till det landet och få sin asylansökan behandlad där. Dublinförordningen ger utrymme för varje land att göra undantag från förordningen, det är dock något som nästan aldrig görs i Sverige. Eftersom det i princip inte finns några lagliga vägar in i EU och människor tvingas ta till land- eller havsvägen kommer de flesta människor på flykt först till något av unionens gränsländer, som Grekland, Italien eller Bulgarien. Människor tvingas därför ofta söka asyl där om de inte lyckas ta sig vidare genom unionen utan att bli upptäckta av myndigheterna. Grekland, Italien och Bulgarien är alla länder med knappt existerande eller väldigt bristfälliga asylsystem. De får ständigt kritik av människorättsorganisationer för att bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter. 43 Aktion mot deportation: Låt varje tisdag bli en motståndets dag Att utföra deportationer är en fascistisk och våldsam handling där människor på ett extremt sätt offras för att rensa och stärka nationen. Aktion mot deportation uppmanar alla individer, nätverk, vängrupper och organisationer inom och utanför Sveriges gränser att ta egna initiativ för att stoppa, försvåra eller uppmärksamma deportationer. Tisdagar är dagar som för många av oss kommit att förknippas med att människor som har sökt skydd i Sverige deporteras. Människor skickas i Vi vill göra varje tisdag till en motståndets dag. Protestera utanför som händer och gör vad som kan göras för att stoppa det! Kontakta de inblandade myndigheterna, företag som samarbetar eller genomför deportationerna, kontakta ambassader och be att de upphör med allt samarbete avdelningen på Märstas ”förvarsenhet” har uttryckt att de vill att det ska demonstreras och att vi ska protestera. De säger att även om vi inte lyckas stoppa just deras deportation så måste vi protestera nu och se till att det inte händer igen. och information kring arrangemangen undanhålls för allmänheten med ett påstående från myndighetens sida om att de värnar om ”klienternas säkerhet”. Till och med den som själv ska utvisas får knapphändig information kring själva deportationen. Men sanningen är att deportationer mörkläggs vården som samordnar resorna, med hjälp av Försvarsmaktens logistik – Aktion mot deportation är en folkrörelse som är för en öppen och solidarisk asyl- och migrationspolitik och som kämpar mot det våld som dagligen utövas i svenska medborgares namn. För att få information kring deportationer och hur du kan protestera, gå in på aktionmotdeportation.se eller bli medlem i Aktion mot deportations community på Facebook. x 44 Förvar I Sverige blir asylsökande som fått avslag på sin ansökan ibland inlåsta i förvar i väntan på utvisning. Detta innebär att människor som inte begått något brott blir frihetsberövade och inlåsta i fängelseliknande miljöer, ofta på obestämd tid. Sverige har fem förvar – i Flen, Gävle, Kållered, Märsta och Åstorp. 2013 togs 4 829 beslut om förvarstagande i Sverige. 45 Jag var helt säker på att jag skulle tas emot som en hjälte. (paus) Men jag har inte fått ge några hyllningsintervjuer, det är ingen som har gett ut min bok. Fast jag överlevde. Och kom fram. 46 En värld utan gränser är möjlig En värld utan gränser är ingen orealistisk utopi, vad som däremot är orealistiskt är idén om en framgångsrik och effektiv gränskontroll. Det skriver Shahram Khosravi, docent på Stockholms universitet. Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor – Rosa Luxemburg Utopia är en imaginär framtid. Det är välorganiserat och rättvist. Längtan efter utopia är en längtan bort från den tid vi lever i, en dystopisk tid, långt ifrån det ideala samhället. Dystopia är dock inte motsatsen till utooch är tillgängliga endast för en viss grupp människor. Just så fungerar rörlighet. Fri rörlighet är redan en realitet, men endast för en liten del av gränser. Den nuvarande situationen är dystopisk för 45 miljoner männistingar och statslösa. Dessutom försätts dem som reser utan papper, så kallade illegala migranter – kriminaliserade människor – i en fruktansvärd situation. Detta dystopia är vår värld idag, byggd på synliga och osynliga gränser. Gränser och begränsad rörlighet har varken stoppat eller minskat människors rörlighet och migration. Gränserna stoppar inte människor från att röra sig över dem, men de gör det på många sätt kostsammare för migranter. Regleringen av rörlighet fungerar enligt en ojämlik social sortering där sexualitet, kön, ras och klass spelar in. Papperslösa migranter betalar inte bara priset för hårdare gränskontroller i pengar, de betalar i liv. Eftersom det har blivit i princip omöjligt för dem som reser utan papper att korsa gränser luftvägen har människosmugglare börjat använda land- och sjövägar. För att kringgå de mest kontrollerade gränsområdena har smugglingsvägarna lagts om och går genom allt svårtillgängligare och farligare platser. Tillslutningen av de hand om resten”. Och det gör den. Gränserna mellan den fattiga och den rika världen har blivit till en dödsutställning. I snitt dör mer än två personer varje dag vid Europas gränser, och det är bara de dokumenterade fallen. För handelsvaror gäller emellertid fri rörlighet i EU. Det är knappast överraskande att pap- 47 perslösa gömmer sig i containrar och lastbilar bland handelsvaror, eller snarare som handelsvaror, för att ta sig över gränserna. Gränser innebär tingförläggningar, i transitboenden och i förvar. Tillfälliga läger blir permanenta. Flyktingskapet blir utdraget. Papperslösheten blir livslång. I nationalstatssystemet förväntas alla människor tillhöra en stat. Detta är inskrivet i den utopiska deklarationen om mänskliga rättigheter, artikel 15: ”Var och en har rätt till en nationalitet.” Deklarationen säger dock ingenting om staters ansvar att garantera statslösa en sådan. Den universella deklarationen om mänskliga rättigheter erbjuder därmed beför den enskilda människan bortom rättslig och politisk status. En permanent statslöshet, att existera endast som människa, är inte kompatibelt med nationalstatssystemets logik. Statslöshet betraktas som något temdenna ordning, de statslösa, utgör en ”överbliven” del av mänskligheten. Endast i nationalstatssystemet kan denna universella form av mänsklig organisering (i termer av medborgarskap) resultera i en effekt där, som status blir synonym med att utvisas från hela mänskligheten”. Stater använder gränser för att kunna exkludera, diskriminera och exploatera migranter. Gränser legitimerar användandet av statlig diskriav gränser kan till och med människor som faktiskt är medborgare bli en slags kvasimedborgare, vars rättigheter kan bli borttagna, försenade eller förnekade på grund av religion, etnicitet, hudfärg eller klass. De så kallade Reva-kontrollerna, identitetskontroller i bland annat Stockholms tunnelbanesystem där resenärer utan papper arresteras, är ett kallade illegala immigranter påminner många svenskar (födda i Sverige eller svenska medborgare sedan lång tid tillbaka) att staten fortfarande inte erkänner dem som äkta svenskar. Gränser är ett övergrepp inte bara mot mänskliga rättigheter, utan också mot medborgerliga. Ett annat exempel är hur romer utvisas ur EU-länder trots att de är EU-medborgare och därmed har rätt att vistas i ett annat EU-land i tre månader. Romernas rörlighet skiljer sig från den hos andra EU-medborgare. Deras rörlighet är oönskad, på grund av deras etnicitet och klass. Gränser är ett instrument för att kontrollera rörligheten hos arbetarklassen. Gränser ger arbetsgivare makt över arbetare, eftersom gränser 48 är en bärande komponent i kapitalistisk produktion. Gränser skapar ”bra arbetare”. För att få sina visum förlängda, måste arbetarna uppvisa en ”god arbetsmoral”. I vissa länder som till exempel Dubai begränsas arpass. Arbetarna placeras i arbetsläger utanför staden. De tillåts inte byta jobb. Om arbetaren lämnar sin arbetsgivare, eller så kallade sponsor, blir prostituerade och andra medlemmar av underklassen. Frågan om gränser är egentligen en fråga om främlingar, de som inte människor med svart hud, judar då/muslimer nu, romer och andra, hur enstans. Följaktligen utvisas inte oönskade människor vid gränsen, de tvingas vara gränsen. Frågan är inte var eller vad som är gränsen, utan vem som är gränsen. Gränser inskränker inte rörlighet, de inskränker rättigheter. Problemet är inte migranterna, det är gränserna. Gränserna diskriminerar. Gränserna dödar. Gränserna bevarar och reproducerar sociala ojämlikheter och globala orättvisor. En värld utan gränser är möjlig. Människor rörde sig länge obehindrat innan fri rörlighet stigmatiserades och kriminaliserades. Om man direkt efter andra världskrigets slut hade sagt att gränsen mellan Tysk- av 1980-talet hade pratat om att ta bort gränsen mellan Öst- och Västeuropa skulle ingen tro en heller, men idag är det en realitet. Det sägs att en värld utan gränser är orealistisk nu, men det kanske den inte är om 30–40 år. Fri rörlighet praktiseras dagligen av dem som inte erkänner eller respekterar gränser – av resenärer utan papper. Denna typ av gränsövergång görs av hundratusen människor varje år och visar att fri rörlighet är en möjlighet. Vi måste komma ihåg att den enda skillnaden mellan en människa som har ett papper och en människa som inte har ett papper är detta enda, ett papper. Den egentliga orealistiska utopin är idén om en framgångsrik och effektiv gränskontroll. En enda blick på vår värld, varenda del av den band, säger oss att det är orealistiskt att försöka begränsa rörligheten hos 49 att vi kan behålla vår nuvarande gränsordning och samtidigt respektera mänskliga och medborgerliga rättigheter. Istället för att se de möjligheter som en radikal förändring har att erbjuda, utökas dystopin för migranter läggningar långt utanför Europas gränser, länder beviljar asyl för ett fåtal En radikal förändring innebär inte att öppna gränserna, utan att förkasta idén om gränser helt och hållet. Öppna gränser kan stängas igen. Öppna gränser är selektiva och diskriminerande. De tillåter endast dem som bedöms vara mest nyttiga och produktiva att passera. Gränser är ett instrument som används för att mäta främlingars värde. En radikal förändring, till skillnad från en öppen gränspolitik (en romantisk kosmopolitism), avvisar begreppen hem och hemland helt och hållet. Endast i hemlösheten kan en genuin gästfrihet bli möjlig. Hemlöshet innebär att inte se någon plats som hem. Endast under den förutsättningen upphör mänskligheten att vara territorialiserad, nationalstatssystemets inneboende farsoter kan försvinna, det ”botaniska” sättet att tänka på människan i termer av rötter samt den okritiska länken mellan individ och territorium kan tyna bort. Hemlöshet betecknas av anti-territorialitet, diskontinuitet, inkonsekvens och avbrott – i kontrast till den ”botaniska” föreställningen om nationell identitet. Hemlöshet som paradigm, som ett sätt att vara i världen, som livsstil, som etisk och estetisk normativitet, gör det möjligt att acceptera den andra som den hen är, inte som den andra vill att hen ska vara. ”Vad är alternativet?” är ofta den fråga som ställs för att underminera möjligheterna till förändring. Det avgörande är att vi skapar nya möjligheter för frågor och politiska visioner likväl som för kritiskt tänkande. Kanske kommer människorna en dag att igen välja att organisera mänskligheten på ett annat sätt. Idén om hemlöshet, en värld utan gränser, är en inspirerande vision om en bättre framtid än den situation x 50 Och vi var här. Vi är här Europa. Världen är inte din Europa! Och fast du tror att världen är din Europa. Så är den också min! Europa Europa Europa! Jag är här Europa! Och världen är också vår! Jag är här Europa! Världen är också vår! 51 Vi m å s t e m a n i f e s t e r a vår vägran och våra drömmar Följande text publicerade Europa Europa i ETC 27/5 2014, två dagar efter Europaparlamentsvalet, som en reaktion på valresultatet. Efter söndagens val kommer elva länder ha rasistiska representanter i EU-parlamentet. I tre av länderna är partierna valets segrare. Frankrike är den parlamentariska verkligheten i Europa idag. I arbetet med den antinationalistiska kabarén Europa Europa har vi samlats kring att kasta ljus på EU:s migrationspolitik. Den politiken har dödat 23 000 människor vid EU:s gränser bara under 2000-talet, den frihetsberövar hundratusentals människor som inte begått något brott och tvångsdeporterar både barn och vuxna till livsfarliga platser. Migrationspolitiken är en av de mest brutala konsekvenserna av de nationalistiska och rasistiska strömningar som präglar Europa. Efter söndagens val EU:s gemensamma migrationspolitik. Men valresultatet har också uppstått i en verklighet där människor utan papper och juridisk rätt att vara i Europa just nu marscherar från Strasbourg till Bryssel för att manifestera sitt motstånd mot EU:s gränspolitik, mot Frontex och Dublinförordningen. En verklighet där personer och organisationer går samman och skapar alternativa vårdinrättningar för människor som Europas stater nekar vård, där asylsökande och papperslösa i Berlin ockuperar Oranienplatz när staden försöker riva deras tillfälliga bostäder. I Sverige samlades förra året människor i en massdemonstration mot rasism i Kärrtorp i Stockholm och Malmöborna intog gatorna för att visa sitt stöd för de feminister och antirasister som blev utsatta för mordförsök av nazister på Möllevångstorget den 8 mars. Det är bara några exempel på den antirasistiska rörelse som växer sig allt starkare runt om i Sverige och Europa, en rörelse som vägrar se på när det förs en politik som gör skillnad på människor endast baserat på föreställningar om ras och var en person råkar vara född. En rörelse som menar allvar med alla människors lika värde. När vi nu ser hur rasismen tar allt mer makt över de parlamentariska verktygen, då måste vi ta makten över andra verktyg. När medier visar på sin historielöshet genom att rapportera om den rasistiska invasionen 52 av EU-parlamentet som vore det nästan vilket valresultat som helst och genom sin så kallade neutralitet låter våldsideologier stå oemotsagda. Då måste vi använda de kanaler vi har tillgång till för att göra motstånd mot den politik som ger sig på de mest utsatta i samhället. Vi måste gå ut på gatorna och manifestera vår vägran och våra drömmar. Vi måste göra konst, skriva, demonstrera, skapa nätverk, formera oss och formulera strategier som vägrar anpassa sig efter en rasistisk människosyn, som istället grundas på verklig respekt för mänskliga rättigheter. Låt därför valresultatet bli en smärtsam påminnelse om det akuta i politiken. Hitler valdes in i det tyska parlamentet genom demokratiska val, vi vet alla vad organiserad parlamentarisk rasism kan få för konsekvenser. Framtiden kommer döma oss hårt om vi inte sätter stopp för det Europa som redan idag låser in oskyldiga, splittrar familjer och låter människor drunkna i Medelhavet. x 53 Migration som kabaré Den berlinska kabarén dog i nazismens koncentrationsläger med dess upphovspersoner och skapare. Går det att i en tid då fascismen åter är på frammarsch berätta migration som kabaré? Det frågar sig Malin Axelsson, Europa Europas dramaturg. Den parisiska ”ursprungskabarén” präglades av politisk satir. På nattklubben Le Chat Noir samlades i slutet av artonhundratalet de vassaste pennorna och musikerna för att driva med makthavarna i den fortfarande unga republiken. Den mest uttalat politiska varianten i kabaréns historia är troligtvis den kommunistiska agitpropen i Berlin under tidigt 1930-tal. Där användes kabaréformens öppna tilltal för agitation (”agit”), propaganda (”prop”) och medlemsvärvning, men agitprop-rörelsen ställde sig också frågan om kabaréns egentliga politiska potential. Det fanns en oro att den inte skulle kunna mobilisera proletärer eftersom kabaréns främsta syfte trots allt är att underhålla, locka till skratt och hetsa upp. Hur politiskt effektiv kan en kabaré verkligen vara? I 1920- och 30-talets kabaréer i Harlem, New York skapades rum för social och personlig expansion över sexualitets- och rasgränser. Här kropp. Skapa blandade allianser. Ta tabubelagda kontakter. Konspirera. Harlems kabaréer utgjorde ofta platser för gränsöverskridande samhörighet. Där luckrades identiteter och maktrelationer upp vilket öppnade för en ”kriminell intimitet”, relationer och berättelser som inte erkändes eller tilläts av de dominerande diskurserna och sociala institutionerna. Dessa intimiteter uppfanns och utvecklades i ett samspel mellan åskåsociala och sexuella kontakter. Relationer omvandlades mellan borden under kvällens gång, och i dessa omvandlingar fanns alltid en risk inbyggd. Sedlighetsroteln som patrullerade på Harlems gator genomförde regelbundna inspektioner av nattklubbarna och queera överskridanden var möjliga framför allt efter stängning, när kabaréerna fortsatte bakom låsta dörrar med fördragna jalusier. Berlins kabaréliv som bars fram av judiska artister, kompositörer och intellektuella, både på scen och i publiken, bevakades också ständigt av polis, vilket kunde leda till absurda omskrivningar av sångnummer och 54 sketcher. Med tiden kom det nazistiska styret att utsätta Berlins kabaréer för hård kontroll, och därefter kriminalisering. Nazisterna försökte till och med ersätta den ”negativa” satiren i Weimar-erans kabaré med en ”positiv kabaré” som skulle stötta regimens mål, men misslyckades på grund av det fullkomligt humorlösa konstnärliga resultatet. Kabaréns politik har ibland varit rå och kannibalistisk. I dess historia och ursprungliga i Harlem, Paris eller Berlin. Den legendariska kabarén Cotton Club i Harlem var inredd för att påminna om en slavplantage från södern, och rasistiska framställningar med blackface förekom både i den amerikanska och den europeiska kabarén. I Berlin förekom ibland rasistiska stereotyper av judar. Kabarén har många gånger blivit en spelplats där främlingen framställts som en varufetisch, något för en vit publik att konsumera och njuta av vid bord fyllda av champagne och mat. Den postkoloniala feministiska teoretikern Sara Ahmed skriver om dagens subjektet inbjuds att äta den Andre: att ta in den Andre, smälta den och skita ut resterna”. Kabarén har en motsägelsefull och inte alla gånger så väldokumenterad historia men gränsöverskridanden är ett tema som återkommer. I kabarén saknas gräns mellan scen och salong. Där saknas också klara gränser ningar äger rum långt efter stängningsdags, publiken berusar sig över alla gränser och äter rygg mot rygg och arm mot arm, och nästan alltid är Kabarén är dessutom omedelbar och obunden, skiljer rörelsen från tiden representerande gestaltning, det som teatervetaren Michael Kirby kallar ”non matrixed performance”, innebär att skådespelaren eller musikern tighet, i samma tid och rum som publiken. I denna direkta intimitet, där lösta, öppnas politiska möjligheter likväl som riskfylld sårbarhet. De gränser som så ofta sätts upp mellan scen och salong, verklighet i gränsdragningar mellan till exempel svensk och icke svensk, Europa och världen. Gränser är med sociologen Avtar Brahs ord ”godtyckliga skiljelinjer som på en gång är sociala, kulturella och psykologiska”. Brah beskriver gränser som territorier som patrulleras för att hålla ute 55 dem som konstrueras som utomstående, utlänningar, de Andra. Gränser föder förbud, rädslor, ägaranspråk, anspråk på ”mitt”, ”ditt” och ”deras”. Hur ser en mer inkluderande estetik ut, och hur kan vi i scenkonsten föreställa oss en mer inkluderande värld? Europa Europa konventioner och blandar den med scenkonstaktivism, modern dans, performance, ljudkonst. Kollektivets agens, ett gränslöst handlande vi, står i centrum. Kabaréns ensamma konferencier är utbytt mot ett MC-kollektiv, en polyfon kropp. I Europa Europa bildningsanspråk. Dess estetik vävs av scenkonst, video, musik, pop, ljudkonst, webb, marknadsföring, demonstration, fakta, sociala medier, tryckt text, seminarier och samtal i en sant aktivistisk röra. Föreställningen är också del i en större gränsöverskridande och multisolidarisk rörelse. ”Multisolidariteten fungerar inte splittrande utan inspirerande” skriver genusforskaren och teatervetaren Tiina Rosenberg. ”Den tvingar oss till ett samarbete över gränserna, med varandra, inte på bekostnad av varandra.” Rosenberg beskriver 2000-talet som ”den feaktiva feministiska frigrupper i Sverige. Grupper som Ful Stage, Tryck, Ardour, Integrationsteatern, Rue de Silence, Kvalitetsteatern, Skabbteasektionell scenkonstpraktik, det vill säga scenkonst som lyfter hur olika maktordningar, till exempel kön, sexualitet, ras och ålder, samverkar. Det är en unik frigruppsexplosion, långt större än på sjuttiotalet. Kanske är roten till denna växande rörelse att vi lever i en repressiv, rasistisk, sexistisk, homofob tid där den feministiska politiken och konsten i bred bemärkelse inte har en självklar plats på agendan, varken i partipolitiken eller på scenkonstinstitutioner. I en sådan tid spelar dessa frigrupper en roll som ett slags utopiska laboratorier, för att spränga och öppna gränser. Den feministiska teatervetaren Jill Dolan utgår i sin analys av utopier inom scenkonsten från just feministisk, normbrytande, queer, politisk teater och dans och menar att sådan scenkonst har kraften att återupprätta tron på social förändring, även om det bara handlar om att undersöka tankar som för en tid har varit åsidosatta i samhället, till exempel idén om solidaritet och gemenskap. Dolan beskriver teatern som en plats för hopp och drömmar om en annan värld. Thinking of utopia as processual, as an index to the possible, to the ”what if”, rather than a more restricti- 56 formance a hopeful cast, one that can experiment with the possibilities of the future in ways that shine back usefully on a present that’s always, itself, in process. (Dolan, 2005, s. 13) beror av det vi gör och tänker nu. Att iscensätta detta utopiska ”tänk om” – ”tänk om det inte fanns gränser!” – är att omsätta revolutionen i scenkonstpraktik här och nu. Den berlinska kabarén dog i nazismens koncentrationsläger med dess upphovspersoner och skapare. Går det att i en tid då fascismen åter är på frammarsch berätta migration som kabaré? Kanske är det just i kabaréns gränslösa utopiska rum, en scenisk plats där vi slutar att göra anspråk på ”mitt” och ”ditt”, som migration kan bli möjlig att berätta. Och inte bara att berätta – utan också att med våra kroppar föreställa oss på nytt, som en helt annan rörelse, helt andra dramaturgiska och politiska system. Migration som hjältesaga. x 57 — Tack för att vi aldrig igen behöver prata om äventyrare, överlevare och revolutionärer i form av volymer, i form av lagliga eller olagliga, i form av massor, i form av trovärdiga eller inte trovärdiga. — Tack för den här tiden. — Tack för att vi får vara hjältar! 58 Medverkande: IDÉ, TEXT OCH REGI Maya Hald är performanceartist, jurist och medlem i konstgruppen Ful. Hen medverkade senast på scen i Fuls första scenkonstprojekt, föreställningen HERE/HÄR. Hen Nasim Aghili har gett röst och kropp till Ulf, tidskriften Fuls experimen– Den europeiska migrationspolitiken genomsyras av rasistiska idéer som avhumaniserar och kriminaliserar människor. tella alter ego, som synts och hörts i tidskriften, i Fulradio och på scen. Under 00-talet uppträdde hen som alter egot Konsten har potential att skapa ett alternativt språk som speglar det människovärde som dagligen berövas migranter. D Muttant med feministisk rap, både solo och tillsammans med side-kick Y Puss och DJ Punani. Hen skapade och framförde föreställningen D Muttants mission som bland Nasim Aghili är regissör och dramatiker som arbetar med annat turnerade i Sverige med Riksteatern JAM. teater, ljud, performance, digitala plattformar och text. Hen arbetar konstaktivistiskt, experimenterar med antirasistiska och queerfeministiska estetiska uttryck och iscen- Rani Nair, dansare och koreograf – Den europeiska migrationspolitiken har satt asylrätten sätter ofta exilen och mellanförskapet i sina verk. Hösten ur spel, frihetsberövar oskyldiga människor, tillåter inre 2014 är Nasim Aghili även aktuell med föreställningen Marken brinner – en föreställning om uppror genom Husby/Clichy-sous-Bois/South Central/Tottenham” (ung scen/ niskor in i papperslöshet. Med Europa Europa hoppas jag öst) och Vem bestämmer över Angered? (Angeredsteatern) att vi kan bidra till att få upp migrationspolitiken på den politiska dagordningen som den akuta fråga det faktiskt är, som hen skrivit tillsammans med Malin Holgersson. Hen nämligen vår tids stora humanitära katastrof. är också medlem i konstgruppen Ful och har skrivit och regisserat gruppens uppmärksammade performanceverk HERE/HÄR som hade premiär på Stockholms Stadsteater, Rani Nair arbetar som dansare och koreograf och är medFri Scen 2012. lem i konstgruppen Ful. Hens arbete behandlar ofta idéer manhang. Under våren 2014 har hen gått Mejan residents på Kungliga Konsthögskolan. Hens föreställning Future Memory skapades i residens hos Cullbergbaletten, Dansens PÅ SCEN Hus och på Dansstationen Malmö och valdes bland annat ut till Scenkonstbiennalen i Jönköping 2013. Kudzai Chimbaira, skådespelare – Det är varje människas rätt att röra sig fritt i världen, och Ellen Nyman, skådespelare och konstnär det är Europas ansvar och skyldighet att ge skydd till alla – Vi har bråttom nu, förskjutningen är i full gång. Vi måste som behöver det. Men istället bedriver EU:s medlemskämpa, vi måste hinna innan det sunda förnuftet och de länder en politik som tvärtom sätter upp murar och andra livshotande hinder längs vägen. Jag tycker att det är viktigt mänskliga rättigheterna förlorar sin status som konsensus. att berätta om, iscensätta och debattera det. Det jag hoppas att vi uppnår med föreställningen är att få människor att Ellen Nyman är skådespelarutbildad i Danmark och verksam känna, vilja och hitta styrka till förändring. Danmark, härnäst på Unga Klara i Stockholm. Hen arbetar också med regi och har bland annat satt upp En föreställning Kudzai Chimbaira är utbildad skådespelare i Zimbabwe. Genom Integrationsteatern, en frigrupp hen startat, har hen om svensk vapenexport på Teater Tribunalen. Under maj regisserade hen operaperformancet Anti – The revolution regisserat Strange Conversations, en fristående föreställwill be feminized i samarbete med det queerfeministiska nätning på Riksteatern, och haft sin regi- och skådespelardebut på svenska med två pjäser av Johanna Emanuelsson, verket Nazra, baserat i Kairo, Teaterforatt och Folkoperan. Bilbränder och Den stora efterfesten. Hen har medverkat i Hen arbetar också som föredragshållare, debattör och senast som konferencier på Nordisk Forum samt sitter i styrelsen scenkonstföreställningen Our Golden Girl, om kropp, kön för Moderna Dansteatern, som suppleant för Konsthall C och och identitet, och sågs senast i Det Sovande Folket. Hen är även ledamot i Kulturrådets referensgrupp för scenkonst. läser Kulturvetarprogrammet på Stockholms universitet. Maya Hald, performanceartist – Jag tycker att alla som lever i Europa bör vara medvetna om vad den reglerade invandringen och Europas gemensamma migrationspolitik får för konsekvenser för enskilda människor. Den hantering av människor som Europas migrationspolitik leder till är inte människovärdig. Mot bakgrund av hur européer har koloniserat och sugit ut resten av världen är det en katastrof att Europa nu bokstavligen har byggt murar för att skydda européernas fria rörlighet. Bahareh Razekh Ahmadi, skådespelare, sångerska och performanceartist – Den migrationspolitik som bedrivs i Sverige och hela västvärlden är vår tids stora skam. De överfyllda båtar med människor som sjunker i medelhavet är en direkt följd av politiska beslut, mord utförda av EU:s regeringar. Det är brinnande akut att riva upp Sverige och EU:s apartheidlagar som skiljer på och värderar människor olika endast utifrån vilken nationalitet som står i ett pass. 59 Bahareh Razekh Ahmadi har senast synts i monologen Personnummer XXXX av Shebly Niavarani och som Antigone i Rats Teaters trilogi Antigone i Husby av Rebecca Forsberg. Hen framför under sommaren 2014 sitt performance Staging Bahareh Razekh Ahmadi – the artist på Moderna Museet i Malmö i samarbete med FFMM och curatorn Katarina Rosengren Falk. Hen har tidigare synts i en mängd uppsättningar på Stockholm stadsteater, Malmö stadsteater och Uppsala Stadsteater. Hen medverkade i HERE/HÄR och i Förskjutningar av Nasim Aghili och är konstnärlig ledare för den egna scenkonstplattformen Rue de silence, samt initiativtagare, konstnärlig ledare och ledsångerska i bandet Oomaigoosh. LJUDVERK Frontex Musik: The Knife Text: Nasim Aghili Migration som Musik: The Knife Text: Nasim Aghili Jimmie Aja! Musik: Maya Arulpragasam, Switch, Bappi Lahiri Text: Nasim Aghili Ngilamulele mama Kampsång HUSBAND OCH MUSIK The Knife – Migrationspolitiken är vår tids stora humanitära katastrof, det begås dagligen övergrepp och våld mot människor i det migrationspolitiska system som Sverige och EU byggt upp gemensamt. Vi vill bidra till att få upp migrationspolitiken på den politiska dagordningen som den akuta fråga det faktiskt är. The Knife är en musikgrupp som bildades 1999 och som består av syskonen Olof och Karin Dreijer. För mer info se theknife.net. Manus och regi: Nasim Aghili Scenkonstnärer: Kudzai Chimbaira, Karin Dreijer, Olof Dreijer, Maya Hald, Rani Nair, Ellen Nyman, Bahareh Razekh Ahmadi Musik: The Knife Roxy Farhat Kostym: Mårten Andreasson Ljusdesign och ljusteknik: Ljuddesign: Malin Holgersson och Nathaly von Salsa Rekvisita: Joanna Ekström Dramaturg: Malin Axelsson Research: Ful, Anneli Carnelid, Kim Einarsson, Björn Karlsson Parasto Backman och Bergen Agnes Florin Konstnärlig samordnare: Kim Einarsson Projektledare och kommunikatör: Anneli Carnelid Producent: Kristian Anshelm Produktionsassistent: Shakila Aschberg Regiassistent: Tora Botwid Scenmästare: Veronica Franze Ljudteknik: Maya Lourenço Ljudteknik (scen): Melisa Jiménez Segura Videotekniker: Fredrik Björklund VJ: Max Decroy Strandlund Kostymsömnad: Annmarie Martinez, Christopher Fischhaber, Karin Bäckström, Sandra Zupanic Evelina Hedin Fotografer: Elliot Foxprince, Frank Aschberg, Patriez van der Wens 60 För alla namn vi inte får använda Musik: The Knife Text: Nasim Aghili Disorkestreringen av Europas identitetsgränser Nathaly von Salsa Stödord för ljudarbetet har varit: gräns, olikhet, tradering, kreolisering, samtidighet. Dekomponeringen är gjord med mångas och teknikens hjälp. Mikrofoner, stereospår, Frontex huvudkontor Malin Holgersson Inspelningar från Frontex huvudkontor i Polen. Nationalsång(er) Malin Holgersson Samt andningsjinglar, effekter, bakgrunder och rumsmiljöer. Hjältar som naturkrafter. Skog, öken, hav, SPELTID 90 minuter. SPELDATUM 1 juli 2014: Almedalen, Visby (premiär) 15 aug 2014: Göteborgs kulturkalas 16 aug 2014: Malmöfestivalen 23 aug 2014: Tenstadagarna, Stockholm 24 aug 2014: Botkyrka, Stockholm 30+31 aug 2014: Parkteatern Vitabergsparken, Stockholm 14 sep 2014: Södra teatern, Stockholm, valvaka PUBLIKATION Redaktör: Helena Lindblom Korrektur: Majk Michaelsdotter Parasto Backman och Bergen Agnes Florin Skribenter: Nasim Aghili, Aktion mot deportation, Malin Axelsson, Anneli Carnelid, Dieudonné, , Fridon, Ful, Hamid, John Kabuidibuidi, Shahram Khosravi, Helena Lindblom, RFSL Newcomer, Wesam Konceptutvecklare: Max Decroy Strandlund Programmerare: Oivvio Polite Parasto Backman och Bergen Medverkande konstnärer i webbföreställningen presenteras på Europa Europas hemsida. Föreställningen har premiär i juli 2014. MUSIKVIDEO FÖR ALLA NAMN VI INTE FÅR ANVÄNDA AV EUROPA EUROPA OCH THE KNIFE Regissör: Roxy Farhat Inspelningsledare: Ahang Bashi Fotograf: Iga Mikler Dom Dugliga Grading: Gabriel Knjetjled Watson B-foto: Daniel Kask Elektriker: , Pierre Sigfridsson Passare: Adrian Wigerdal Passare-assistent: Tobias Tuvehagen Produktionsassistenter: Kachna Baraniewicz, Edgar Blanco, Javier Vilar Ehrlin, Shane Mcullaugh, Elliot Foxprince, Anneli Carnelid, Maria Nyholm, Nioosha Shams, Joanna Ekström, Shakila Aschberg, Kristian Anshelm Parasto Backman och Bergen HEMSIDA Redaktör: Anneli Carnelid Programmering: Max Decroy Strandlund www.europaeuropa.nu 61 FUL Ful är en konstgrupp som består av konstnärer inom fält som scenkonst, illustration, dans, bild, musik, ljudkonst, kulturkommunikation. Ful ser det queerfeministiska och det postkoloniala som en del av estetiken och gör ingen åtskillnad mellan form och innehåll eller mellan konst och politik. Ful tror inte på tvåkönssystemet och använder därför ett könsneutralt pronomen – hen. Ful är: Nasim Aghili, Joanna Ekström, Maya Hald, Malin Holgersson, Helena Lindblom, Hanne Lindberg, Rani Nair, Max Decroy Strandlund, Patriez van der Wens och Emilia Åkesson. Det experimentella scenkonstprojektet Ful Stage är ett utforskande av scenkonstuttryckets queerfeministiska och postkoloniala potential. Med utgångspunkt i en undersökande och processinriktad estetik och arbetspraktik vill Ful Stage lyfta fram kroppar och vittnesmål som vi idag saknar, längtar efter. Ful Stage har tidigare gjort bland annat föreställningen och performanceverket HERE/HÄR på Stockholm Stadsteaters fria scen. EUROPA EUROPA TACKAR VARMT Mohamed Aghili, Cengiz Bozkaya, Priscilla Enström, Alle Eriksson, Markus Hasselblom, Ceylan Holago, Livia Johannesson, Rani Kasapi, Elin Larsson, Hanna Nyberg, Foujan Rouzbeh, Riksteatern samt alla som medverkat i musikvideon och lånat ut sina röster till ljudverk. 62 E U R O PA E U R O PA g ö r s i s a m a r b e t e m e d : Stockholm Fringe Festival E U R O PA E U R O PA g ö r s m e d s t ö d f r å n : Stockholms Stad 63 Litteratur som har inspirerat i t i l l b l i v e l s e n a v E u ro p a E u ro p a : Vithetens hegemoni Sara Ahmed Queer Phenomenology – Orientations, Objects, Others Sara Ahmed Borderlands/La Frontera – The New Mestiza Gloria Anzaldúa Den andres enspråkighet eller den ursprungliga protesen Jacques Derrida Bilal – på slavrutten till Europa Fabrizio Gatti ”Nya perspektiv på intersektionalitet – Problem och möjligheter” i Tidskrift för genusvetenskap 2–3 2005 Nina Lykke Någon annanstans, här inne och gränshändelsen Trinh T Minh-ha Feminism utan gränser – avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet Chandra Talpade Mohanty Om det politiska Chantal Mouffe Maktens (o)lika förklädnader – kön klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari Migrationer Gloria Gervitz – Omfångets poesi Edouard Glissant Migritude Shailja Patel allt om kärlek – nya visioner bell hooks ’Illegal’ Traveller: An Auto-Ethnography of Borders Shahram Khosravi The Collected Poems by Audre Lorde Audre Lorde 64 Terrorist Assemblages – Homonationalism in queer times Jasbir K. Puar Postkolonial feminism, del 1 & 2 Paulina de los Reyes Kan den subalterna tala? Gayatri Chakravorty Spivak EUROPA EUROPA PROGRAM / NOTER / KAMPSKRIFT EN ANTINATIONALISTISK KABARÉ
© Copyright 2024