PROGRAM / NOTER / KAMPSKRIFT EUROPAEN

EUROPA
EUROPA
PROGRAM / NOTER / KAMPSKRIFT
EN ANTINATIONALISTISK KABARÉ
Get support and / or get involved:
Ingen människa är illegal
Gives practical support
to undocumented migrants.
w w w. i n g e n i l l e g a l . o r g
A i n ’t I a Wo m a n
Campaign for undocumented
w o m e n ’s r i g h t t o p r o t e c t i o n .
[email protected]
Asylstafetten 2014
Marching from Malmö to
Vi s b y a s a c a m p a i g n a g a i n s t
current migration policies.
Flyktinggruppernas riksråd
Gives advice in individual asylum
cases and humanitarian issues,
o f t e n i n c o o p e r a t i o n w i t h a n a t t o r n e y.
w w w. f a r r. s e
S w e d i s h R e f u g e e A d v i c e C e n t re
Offers legal counselling free of charge,
in issues like family reunion, Swedish
citizenship, and other issues concerning
Swedish migration laws.
w w w. s w e r e f . o r g
R e d C ro s s
Offers treatment for people who
have been exposed to war and torture.
Helps asylum seekers and undocumented
migrants to find medical treatment.
w w w. r e d c r o s s . s e
RFSL Newcomer
Network for LGBTI migrants and asylum seekers.
[email protected]
2
K ä r a v ä n n e r,
s y s t r a r, h j ä l t a r !
Det du nu håller i din hand är ett utökat programblad
till den antinationalistiska kabarén Europa Europa.
I augusti 2013 inledde Ful, på initiativ av Nasim Aghili,
ett samarbete med musikgruppen The Knife för att skapa
en antirasistisk kabaré. Under researcharbetet blev det
snabbt tydligt att den europeiska migrationspolitiken är det
mest angelägna symptomet på den europeiska rasismen.
Vi har pratat, gråtit, påmints, läst, rest, tänkt tillbaka,
letat, gråtit, ätit tårtor, dansat danser, sjungit sånger och
blivit många.
Projektet Europa Europa är en kabaré, ett utökat
programblad, musik, en musikvideo, en webbföreställning, en samtalsserie och aktioner för att uppmärksamma
den ovärdiga människosyn som präglar den europeiska
migrationspolitiken.
Vi vill stärka och hylla alla som drömmer om och kämpar
för en värld utan nationsgränser.
Vi vill inspirera till handling.
Vi vill skapa alternativ.
Vi kräver en annan ordning.
Ful 1 juli 2014
3
ÄLSKADE PUBLIK!
Vår show
handlar om Europa!
Europa
Europa!
VÄLKOMNA!
4
Innehåll
Hej bästa henniskor
i Europa Europa
– en (antinationalistisk)
kabaré om europeisk
migrationspolitik!
Nasim Aghili ...................... 6
Fakta: 23 000 döda vid
Europas gränser ................ 32
Flyktingarna.se: ”Jag vill
leva mitt liv men tiden går,
åren tas ifrån mig” ............ 33
Fakta: Fort Europa ............ 12 Fakta: Dublinförordningen
och Eurodac ...................... 43
Svensk gränspolitik i Grekland
Anneli Carnelid ................. 13 Aktion mot deportation:
Låt varje tisdag bli en
Newcomers:
motståndets dag ................ 44
Queerklubbsbesök kan inte
vara krav för asyl .............. 16 Fakta: Förvar i Sverige ..... 45
Nationalismen skulle
En värld utan gränser är möjlig
Shahram Khosravi ............. 47
göra lydiga medborgare
Helena Lindblom .............. 19
Vi måste manifestera vår
vägran och våra drömmar
Fakta: Sverige eller EU
– vem bestämmer? ............ 23 Europa Europa .................. 52
Myten om den fria rörligheten Migration som kabaré
Anneli Carnelid ................. 24 Malin Axelsson ................. 54
Fakta: Schengen ................ 26 Medverkande Europa Europa
........................................... 59
Frontex – EU:s militanta
For texts in English
födelsedagsbarn
go to europaeuropa.nu
Europa Europas
researchgrupp .................... 28
5
Nasim Aghili är manusförfattare och regissör samt
initiativtagare till Europa Europa. Följande brev är
ett förord till manuset – ett resultat av ett halvårs
researcharbete och konstnärligt experimenterande.
Hej bästa henniskor i Europa Europa
– en (antinationalistisk) kabaré
om europeisk migrationspolitik!
Snart får vi alla dela rum, hoppas jag.
Jag vet att många av er har väntat ord av mig. Ord som beskriver vad
som ska ske, vad som ska berättas, vad som ska kännas. Ord som ger
kropp till hur vi ska göra, hur vi ska forma språket, hur vi ska vrida och
röra. Många av er har lagt orden bredvid bilderna, undersökt hur historierna möter verkligheten, några av er har gjort resor. Och väntat.
Så här kommer jag. En början. Se det som en kärleksförklaring snarare än ett konstnärligt koncept. För det vi ska göra tillsammans kräver
just det. När hatmailen börjar strömma in, dom rasistiska beskrivningarna (recensionerna), det överväldigande och som murar växande byråkratiska språket. Då måste vi alla kräva kärlek.
När jag varit tyst har det varit för att jag trampat vatten i en avgrund
som varje dag mördar, torterar eller som vår Bahareh så klokt uttryckte
det ”eliminerar” vissa för att andra ska kunna leva materiellt extravaganta liv. För att varor ska kunna röra sig fritt i Europa måste dom yttre
gränserna hållas stängda för människor som bara vill utnyttja sin naturliga rätt att röra sig på områden som alla gemensamt delar. Vid Europas
gränser sker idag en utrotning av kroppar som Europa inte anser vara
värdiga europeiska medborgare. Dom som inte lämnas att dö sätts i
fängelse, skickas till transitländer som mot europeisk betalning förvarar
människor eller så lämnas dom att ta sig runt i limbo utan att veta vad
som väntar, vad som planeras åt dom. Dom som har tur får möta den
europeiska migrationspolitiken i form av polisförhör som är formade för
att bryta ner brottslingar, inte för att kommunicera med människor som
söker skydd undan trauman, naturkatastrofer, tortyr, krig – verkligheter
6
som samma Europa en gång har orsakat.
Att mitt i denna uppsjö av kunskap om omänskligt beteende formulera konst som ska beskriva, analysera, göra motstånd och skapa alternativ
har varit paralyserande. Jag har ifrågasatt mitt arbetes trovärdighet och
-
– en resa eller en rörelse som en gång har ett slutmål.
för mig men av andra genom min kropp varje dag. Vi ska veta vår plats.
Vi ska veta vår icke-plats.
Trots skammen i att jämföra blir jag ändå, när jag ser videoupptagningar av människor som blir duschade av vita, handskklädda händer,
plötsligt medveten om minnen av min nakna kropp i en tidig läkarundersökning (brukar en inte bli undersökt av läkare när en är sjuk?). När
vi pratar om omänskliga polisförhör sitter jag och återupplever hungern
som jag kände när polisen förhörde alla medlemmar i min familj efter att
ha låtit oss vänta i en kall mottagningshall i timme efter timme. Hungern
som egentligen inte var nånting mot rädslan mina föräldrar dolde men
som slog i deras kroppar som en varning om att jag var för liten för att
utan vuxet sällskap. Jag lever med en lång lista av frågor som handlar
om skam, om överlevnad, om skräck, om saknad, om brist på medmänsklighet, om längtan efter demokrati, om fängelse och om små små
rum där en förvaras istället för att tas om hand. Jag ställer dom långsamt
till människor som är förmögna att börja svara.
”Jag tog med mig en sak idag som jag bara brukar ha
med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte
gjort nu, för jag kom med en väldigt kort taxifärd.
Jag tog med mig detta här (visar upp sitt pass).
Det brukar jag bara ha, som sagt, när jag ska lämna
Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till,
om var jag kommer ifrån.
Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här
samlingen papper.
7
Det är inte alla som bor i Sverige, och som lever i
Sverige, som har ett sådant.
Jag tog med den idag för att säga att detta är mitt
bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling.
förblir rasism.
Ni behöver inte vara toleranta mot mig.
Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte
någonting jag kräver.
Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att
bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.
Och jag kräver att den doktrin, som håller en person
högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart
och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.
Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.
Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina
meriter berättigar mig, till att få tillgång till den
bostad som min inkomst räcker till.
Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den
person jag vill.
Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som
inte håller med mina yttringar.
Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.
Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig
kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga.
Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi.
Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i
Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.
Tack.”
En del av mig går sönder varje gång jag hör Jason Diakités uppmärksammade tal. Jag kan skriva under på det hen beskriver och kräver av Sverige.
Sorgen över att med ett pass behöva legitimera sin tillhörighet är vi
många som delar. Men skräcken? Jag är Jason men jag är också den som
vill kunna skrika Jag kommer att hata Sverige jag kommer att leva i Sverige
och förmodligen kommer jag lämna Sverige så fort jag kan för att kanske
komma tillbaka och förvänta mig ett välkomnande som är värdig varje
8
medborgare (obs inte svensk medborgare!!). Jag är den som inte tycker att
det är en antirasistisk bedrift att Zlatan klarar av att springa över is med
ett gevär i handen. Jag älskar Loreen och önskar jag hade vuxit upp med
henom istället för med Carola, men det är för hens mod att stå upp för
att många vill ta den ifrån henom. Det är så lätt att vara nationalistisk.
Att gå nationalismens ärenden. Det är så lätt att använda sig av symboler
gränsdragning som jag inte kan begripa eller rättfärdiga, hur mycket jag
än försöker. På samma gång som vi vill förskjuta det våld nationalismen
skapar vill vi hålla hand med dess njutbara ögonblick. Kanske för att vi så
längtar efter att bli inkluderade i nånting, vad som helst. Bli inkluderade
sitt slut? Att exilen snart upphör?
Vi vill bara komma hem. Men hemlöshet är precis som Shahram Khosravi
så klokt beskriver det, den enda lösningen på en global katastrof, vår tids
stora tragedi. För det kan aldrig vara via nationalism som vi upprätthåller
mänskligt värde. Det är genom att frånsäga sig sitt hem som alla kan bli
välkomna, bli inkluderade. Och det är värt att poängtera att alla redan är
inkluderade. Vi delar. Vi delar gemensamt. Nationsgränser är en chimär.
Exkludering är en illusion. Det går inte att ta sig rätten att exkludera nån annan. Vad ger mig rätten att exkludera? Vad ger mig rätten att äga en gräns?
Hur kan jag äga ett landområde?
Nationalismens mekanismer behöver jag inte påminna er om. Ni är alla
mycket klokare än jag. Med detta vill jag egentligen bara föreslå att vi tar
ett tydligt avstånd från nationalismen och kallar vår föreställning för antinationalistisk. Vi har använt begrepp som queerfeministisk eller antiravi bemöter den rasistiska migrationspolitiken med ett queerfeministiskt
angrepp på dess närmast allierade och vägrar nationalismen. I det ingår
landområden och ett tydligt statement om är en nationalistisk tid vi lever
i, en neonationalistisk.
Att vägra inkludering eller exkludering, att vägra igenkännbara symboler, att vägra avgränsade områden eller dom portar/murar som mar-
9
kerar dom, att vägra kategorisering av människor, att vägra ETT språk,
att vägra EN kropp. Ett antinationalistiskt motstånd förkroppsligat som
scenkonst måste bli:
en föreställning som är
× Utan väggar (utomhus)
× Gratis
× Gränslös (i relation till scen och publikplats)
× Gränsöverskridande
× Fördomsfri (i sitt sätt att tänka på sina besökare/deltagare)
× Uttryckt genom olika språk
× Iscensatt av olika kroppar
× Välkomnande (men inte avgränsande genom igenkänning)
× Sprungen ur mänsklig erfarenhet och inte en omänsklig ideologi
Jag föreställer mig en kabaré som är maximalistisk och kompromisslös.
Som är:
× camp/queer
× glitter/guld
× mod/styrka
× främmande/välkomnande
× omfamnande/besvärlig
× många/mycket
× naiv/trotsig
× kommunikativ/integritetsfull
× påstridig/inkonsekvent
× poetisk/mänsklig
× stor/rund
× informativ/nära
× känslig/känslosam
× rolig/hjärtskärande
Att få träda in i en scenkonstverklighet som leker med och via iscensättningar av gränsernationervåldbegränsningarsolidariteterenannanverklighetsårmänniskovärdebåtfärdervänlighetkollektivkampenochmångakropparpåsammagångkategoriseringarochattvägradomövervakningsmygan-
ombyten, tårtor, fyrverkerier, samtal med publiken, allsång, synkroniserad och samtidigt förskjuten i olika riktningar dans, sceniskt rum som
10
situation eller händelse, kostym med duration, ljus som kompass, ljud
som når hjärtat utan omvägen via igenkänning, rörlig text, en fet bok
som programblad, frågor som ställs annorlunda, kön som uttrycks som
alltid är gemensam.
En kärleksförklaring.
Det vi kräver. x
11
Fort Europa
För människor som kan tänkas ha asylskäl är möjligheterna att få visum till ett
EU-land i princip obefintliga.
Syrien, Afghanistan, Sudan
och Irak är några exempel på
krigsdrabbade länder varifrån det är närmast omöjligt
för privatpersoner att få
visum ens för att besöka
unionen. Och asyl kan bara
sökas i ett EU-land när en väl
är på plats.
Med nästintill omöjliga
visumkrav, grundandet av
Frontex (EU:s byrå för gränsbevakning se s. 28 för mer
info) och andra satsningar på
gränskontroller försöker EU
gemensamt stärka unionens
yttre gränser. År 2004 införde
Sverige efter EU-direktiv ett
transportörsansvar, som innebär att företag som låter
12
människor utan giltiga dokument gå ombord på till
exempel flyg eller båt kan
bötfällas. I Grekland har EU
finansierat värmekameror
som används för att bevaka
ett 12,5 kilometer långt taggtrådsstängsel som byggts
för att täppa till en av landvägarna in i EU från Turkiet.
Stängslet har lett till en
dramatisk minskning av antalet människor som flyr den
vägen. Istället tvingas allt fler
ta den ännu farligare havsvägen eller komma in i EU via
Bulgarien. Med anledning av
att allt fler människor kommer via Bulgarien håller ett
stängsel på att byggas även
där. Trots att det är en mänsklig rättighet att söka asyl
förvägrar alltså EU människor
den rätten.
Svensk gränspolitik i Grekland
Genom EU:s gemensamma migrationspolitik är unionens
yttre gränser också Sveriges. Som ett led i researchen till
kabarén reste delar av Europa Europas researchgrupp
till en bit av Sveriges yttre gräns och en av de vanligaste
Europeiska myndigheter deltar aktivt i orsakandet av de många dödsfall som varje år sker vid Europas yttre gränser. Medier och politiker
beskriver ofta dessa tragedier som olyckor, men i själva verket handlar
det om direkta konsekvenser av EU:s migrationspolitik som bygger på
beslut fattade av Sveriges och övriga EU:s regeringar. I Italien är det till
exempel förbjudet för privatpersoner att hjälpa båtar i nöd om en missockså många rapporter om att polis och gränsbevakningspersonal med
våld knuffar tillbaka mänskliga kroppar, eller båtar eller andra fordon till
närmsta land utanför EU eller ut på internationellt vatten.
I januari 2014 dog nio barn och tre vuxna i Grekland, till följd av att
kustbevakningen våldsamt bogserade deras båt tillbaka i riktning mot
Turkiet. Anneli Carnelid, projektledare och kommunikatör för Europa
Europa, befann sig i Aten som ett led i researchen inför projektet och
kustbevakningens agerande.
– Det var små barn på båten, mellan ett och tio år, och de blev dödaminnesceremonin i en moské i Peristeri utanför Aten några dagar efter
att hen förlorat sin familj. Hen berättar att motorn på den lilla träbåten
med 28 människor från Afghanistan och Syrien ombord gick sönder bara
100 meter från den grekiska ön Farmakonisi. Efter några minuter kom
den grekiska kustbevakningen, men istället för att hjälpa människorna i
båten i land bogserade de båten tillbaka mot Turkiet.
mot Turkiet och att den höga hastigheten gjorde att båten började ta in
vatten. Trots att människorna ombord på båten höll upp ett barn och
vädjade till kustbevakningsbåten ”stanna, stanna” fortsatte den våldsamma bogseringen.
Till slut saktade kustbevakningen ner när deras egen båtmotor blev
ombord på kustbevakningens båt. Väl ombord fortsatte hen att vädja om
13
att få rädda sin familj i den sjunkande båten, men kustbevakningen hindDe sjönk med båten.
”Jag blev fängslad
i två dagar utan anledning”
– Vi stoppar människor som ser utländska ut, säger polisen Mary som
jobbar med operation Xenius Zeus, vad som kan beskrivas som Greklands extremvariant av REVA-projektet i Sverige.
alltså inget polisen hymlar med när vi följer med dem under en förmiddag.
Under en dag i Aten grips mellan 30 och 300 personer i operation
Xenius Zeus. På eftermiddagen bussas de gripna iväg till den stora polisstationen i Petro Ralli där det undersöks om deras papper är äkta. En del
släpps, andra skickas vidare till något av landets förvar eller hålls häktaenligt rapporter från människorättsorganisationer.
gånger blivit stoppad av poliserna i Xenius Zeus-operationer.
– Jag blev fängslad i två dagar utan anledning. En polis stoppade mig
på gatan och frågade om mina papper, och fast jag visade mitt rosa kort
(som bevisar att en är asylsökande) så slängde han mig i fängelse. Två
dagar satt jag inlåst utan att ha gjort någonting.
I en barnvagn bredvid sitter Addis tvååriga barn Hero med knallrosa
nagellack och knaprar chips ur en påse. Hen är tyst och lugn men hostar
till då och då.
på nätterna, det var därför han blev sjuk. Det är något med hans andning
nu, berättar Addis och hens lite misstänksamma ögon fylls med tårar
som hen snabbt torkar bort.
Tidigare på dagen har Addis varit på polisstationen i Petro Ralli och
försökt förnya sitt rosa kort som gick ut för sex dagar sen. Utan det kan
hen inte gå till doktorn med Hero. Hen har gått till polisstationen många
gånger innan kortet gick ut, men har inte fått det förnyat än. Den här gången blev hen tillsagd att komma klockan sex på morgonen dagen därpå.
mamma till Sudan när hen var sex år. När hen var elva år lämnade de
Sudan och tog sig med hjälp av smugglare mot Europa. Det var ett hårt
14
oväder natten de skulle ta sig den sista biten till Grekland, över havet,
och Addis mamma drunknade. En man de åkt med från Sudan hjälpte
Addis i land, och Addis hamnade på sjukhus i två månader på grund av
sjukhuset när hen bedömdes tillräckligt frisk. Hen bodde på gatan i Aten
och hankade sig fram så gott hen kunde som papperslös i ett par år. När
hen var 15 år upptäckte Addis att hen var gravid i femte månaden, och
för att få tillgång till förlossningsvård blev hen tvungen att söka asyl.
Sedan dess har hen väntat på ett besked, och måste nu alltså, som många
andra här, gå till polisstationen i Petro Ralli och förnya sitt rosa kort
som visar att hen är asylsökande var sjätte månad.
– Hela systemet är fel. Vi får inte studera, vi går inte till skolan, vi
jobbar inte, alla här hatar oss. De förnyar inte våra rosa kort, de accepterar oss inte som människor, vi blir behandlade som djur. Vi är inte djur.
Trots att många EU-länder sedan ett par år tillbaka undantagit Grekland från Dublinförordningen – asylsökande får söka asyl på nytt i ett
annat EU-land på grund av ”de omänskliga förhållandena för asylsökande i Grekland” – så försvårar samma union för människor att ta sig
därifrån. Asylsökande får inte lagligt lämna Grekland för att åka till ett
annat EU-land och de inre gränskontrollerna mot övriga EU har hårdnat.
Människor tvingas betala tiotusentals kronor för att komma ut med hjälp
Som ensamstående förälder försöker Addis försörja sig och sitt barn
genom att städa hemma hos några familjer en till två dagar i veckan. På
en dag tjänar hen sju euro. Hen bor hemma hos en kompis, som sitter i
samma väntan på besked på sin asylansökan.
– Jag tackar Gud för att jag har min vän som hjälper mig. Men jag
vill inte visa Hero det här livet. Jag vet själv hur det är att inte få gå i
skolan, jag vill att han ska få gå i skolan. Men jag har inga pengar att
betala någon smugglare för att hjälpa oss vidare härifrån, säger Addis. x
Den här texten är ett utdrag ur Anneli Carnelids
”Rapport från Sveriges yttre gräns” som publicerades
i tidskriften BANG nr 1/2014.
15
Newcomers: Queerklubbsbesök
kan inte vara krav för asyl
Migrationsverket ställer orimliga krav på hbtq-personer
som söker asyl i Sverige. RFSL har länge kritiserat
Migrationsverket för bristande hantering av hbtq-relaterade
ärenden, men ändå har inga förändringar skett.
När hbtq-personer söker asyl i Sverige är det upp till den asylsökande
att själv bevisa sin sexuella läggning, eller könsidentitet, med hänvisning till händelser eller situationer där hen varit särskilt utsatt eller blivit
påkommen och ställd inför rätta på grund av sin sexualitet eller könsidentitet. Detta innebär i praktiken att personen i princip måste ha varit
utsatt för fysiskt våld eller varit offentligt uthängd i sitt hemland för att
en asylansökan ska anses vara trovärdig. Trovärdigheten i berättelserna
bedöms av en handläggare på Migrationsverket, trots att Migrationsverket allvarligt brister i sin kunskap och kompetens gällande hbtq-personers situation, både i länder där deras sexuella läggning är ett brott och i
länder där den strukturella och socialt starkt förankrade homofobin leder
eller tvingas leva i en heterosexuell relation. Avslagen motiveras ibland
av Migrationsverket och Migrationsdomstolen med att man kan leva
dold i sitt hemland utan att någon behöver få veta om ens sexuella läggning eller könsidentitet.
Under bedömningen tar Migrationsverket ingen hänsyn till det stora
används av hbtq-communityn i olika länder. Det händer ofta att tolkningen inte stämmer med vad den asylsökande har berättat. Migrationsverket
kräver dessutom oftast att hbtq-personer som söker asyl är välbekanta
med nattliv och hbtq-krogar i den stad de kommer ifrån, som att det
skulle säga någonting om en persons skyddsbehov.
Trots att Migrationsverket utlovar trygghet och säkerhet för de asylsökande hbtq-personerna är många rädda, förtvivlade och bedrövade
över sin situation och över hur de blir bemötta. Enligt Migrationsverkets
hemsida ska hbtq-personer behandlas på samma sätt som alla andra asylsökande, vilket innebär att varken positiv eller negativ särbehandling får
förekomma. Asylsökande som kommer till Sverige skickas till olika boenden där hbtq-personer tvingas dela rum med andra asylsökande, utan
att Migrationsverket tar hänsyn till risken det innebär att skicka personer
16
med icke-normativa könsutryck eller -identiteter till ett allmänt boende
utan hbtq-kompetens. För asylsökande hbtq-personer blir boendesituationen extremt utsatt och farlig.
Enligt utlänningslagen ska människor som riskerar att bli utsatta för
våld, tortyr eller kriminalisering i sitt hemland erbjudas skydd. Men i
många länder är det stor skillnad på vad lagen säger och hur verkligheten ser ut och Migrationsverket skickar tillbaka hbtq-personer till länder
som påstår sig skydda dem, utan att ta reda på vad som faktiskt händer
när de väl kommer dit. Tyvärr har personer som har rätt till skydd låga
chanser att få stanna i Sverige, på grund av Migrationsverkets dåliga
kunskaper och nonchalanta inställning till hur den faktiska verkligheten
ser ut för hbtq-personer i världen.
RFSL Newcomers är ett nätverk och en mötesplats för hbtq-personer
Sundsvall och Stockholm och erbjuder workshops, rådgivning och kontaktpersoner. Newcomers Stockholm har för närvarande cirka 50 medlemmar som träffas veckovis. x
17
— Jag trodde att jag hade
överlevt. Men jag hade bara
blivit pånyttfödd.
Nu var jag kriminell.
Illegal. Börda. Parasit.
Lögnare.
Kriminell.
Illegal.
Börda.
Parasit.
Lögnare.
Kriminell.
18
Nationalismen skulle
göra lydiga medborgare
Några har en gång skapat Sverige, ritat streck på en karta,
faktiskt. Men några vill att vi ska glömma. Helena
Lindblom, redaktör och medlem i Ful, vill påminna om
under vilka förutsättningar de europeiska nationalstaterna
skapades och vilka traditioner de knyter an till.
Våren 2014 var vi många som var chockade och förtvivlade över att se
nazister och fascister ta plats i Europaparlamentet och få reell, politisk
makt över EU-ländernas gemensamma lagar. De två representanter från
SD som Sverige skickar till parlamentet kommer att ha gott sällskap av
nationalistiska extremister som liksom SD vill värna den ”nationella
identiteten”. Men till och med SD brukar ha problem med att beskriva
vad det är som de vill bevara. De hänvisar lite diffust till ”svenska värden” eller så tycker de att det handlar om trsaditioner, ”fornminnen som
julafton och midsommar”, som en sverigedemokrat uttryckte det.1
Så, varifrån kommer uppfattningen att vissa värden och traditioner
pandet av de europeiska nationalstaterna som påbörjades runt sekelskiftet 1700–1800, som ett mycket medvetet politiskt projekt. 1700-talets
upplysningsideal, som premierade vetenskap och förnuft framför vidskeplighet och tro, blev ett problem för de makthavare som tidigare enat
sina riken kring religion. De behövde nu ett nytt sätt att skapa lojalitet
hos befolkningen.
Idén om ett Volk som hölls samman av gemensamma traditioner och
hade en gemensam Volksgeist
2
fen Johann Gottlieb Fichte 1808. Det här var till stor del en motreaktion
mot den franska nationalistiska identitet som uppstått efter franska revolutionen runt två decennier tidigare. Fransmännen må ha frihet, jämlikhet
och broderskap, men tyskarna hade själ, enligt Fichte. Det tyska språket
var något som betonades som ett tecken på tysk gemenskap, eftersom
det var den minsta gemensamma nämnaren för de splittrade tyska sta1. https://www.youtube.com/watch?v=HvsyJQL3I5s
2. Detta begrepp hade använts redan i slutet av 1700-talet av
filosofen Johann Gottfried Herder, men utan samma spridning.
19
terna. Fichte blev senare en stor inspiration för Hitler och den nazistiska
ideologin som kombinerade tanken om ett Volk med arkeologiska fynd,
språkforskning, skallmätning och en stor dos fantasi för att skapa myten
om den ariska rasen med sitt särskilt ädla ursprung.
Den franska nationalismen handlade inte så mycket om tanken på ett
gemensamt ursprung, som tanken på medborgarskap. Revolutionen skulatt sätta upp en yttre gräns för vilka dessa skulle gälla, och det blev nationsgränsen. Bara de som var godkända av och lojala mot den franska
levde utanför Frankrikes gränser, utan också kvinnor, omyndigförklarade
och fattiga inom gränserna.
Men det var inte bara i Tyskland och Frankrike det nationalistiska
projektet pågick i början av 1800-talet. Parallellt med att de europeiska
staterna koloniserade stora delar av världen arbetade de med att bygga
sina egna imperiers varumärken och idén om den vita överhögheten som
skulle motivera kolonialism och slaveri. En intresserade sig för kultur
och antropologi, studerade dialekter, dammade av gamla folksagor och
startades Skansen och Nationalmuseum och det blev mode bland societeten att klä sig i den högtidsdräkt som bondesamhället egentligen sällan
använde – den svenska folkdräkten.
De nationsskapande projekten initierades av makthavare som var rädda att socialistiska och liberala ideologier skulle utmana staternas makt.
Det handlade om att få folket att tro på att det var just ett folk, och att
de som folk skulle ha mer gemensamt med varandra än med andra människor. Italiens första premiärminister Greve Cabour uttryckte sig väldigt
rakt på sak: ”Vi har skapat Italien – nu måste vi skapa italienare.”
Liksom i Tyskland, där ett gemensamt språk sågs som det som mest
förenade ett Volk, blev språk en av de viktigaste komponenterna i den nationella gemenskapen. Eftersom språk tidigare inte begränsats av påhittade landsgränser krävde enspråksstaten massiva insatser. Ofta förbjöds
minoritetsspråk i offentliga sammanhang som exempelvis skolan, något
med i undervisningen eller prata med andra barn på rasterna. Språk lyfts
föreslog senast 2012 att Sverige skulle ha språktest för nya medborgare.
Danmark och Storbritannien.
De högtider som Sverigedemokraterna pratar om har funnits mycket
20
remot har de en gång medvetet plockats in som enande byggstenar i den
svenska nationalstaten, av makthavare som velat skapa en känsla av nationell gemenskap som i förlängningen skulle skapa lydiga medborgare.
revolutionen, om att vissa rättigheter bara ska gälla människor som är
juridiskt godkända av nationalstaten. Med nationalismen blir rättigheter
så som vård och skola medborgerliga, inte mänskliga.
Föreställningen om raser och nationer har legat till grund för det
skillnadstänkande som alltid haft samma mål – att stänga ute vissa för att
innesluta andra. Detta skillnadstänkande har skapat påhittade gemenskaper som lett till allt från diskriminering till folkmord. När FN och Unesco bildades efter andra världskriget skrev de ett offentligt uttalande om
att det saknas vetenskapliga bevis för att olika raser existerar bland människor. Istället föreslog de att en skulle prata om ”etniska grupper”. Just
den omskrivningen är problematisk, för att den ofta används för att göra
rasistiska argument rumsrena. När SD säger att de inte är rasister, men
att de inte vill att vi ska blanda olika etniska grupper och olika kulturer,
bygger det på rasistiska idéer om att olika etniciteter eller kulturer – som
är olika ”bra”– är något som sitter i våra kroppar, som inte går att förändra och som är essentiellt bestämt och bestämmande för varje människa.
En nation är en föreställd gemenskap, som Benedict Anderson, professor i internationella studier, uttrycker sig. Hen menar att föreställ-
förlängs till att inkludera en hel nation. Så, om människan har en förmåga att vidga denna cirkel av samhörighet, varför måste vi stanna vid en
Några har en gång skapat Sverige, ritat streck på en karta, sytt en
som ska stå för Sverige, några har strösslat en bit land med statyer för
att betona en påhittad gemensam historia. Det var inte länge sen alls
faktiskt. Men några vill att vi ska glömma. För om vi minns att nationen
Sverige en gång inte fanns, om vi inser att gränserna lika gärna kunde ha
dragits någon annan stans eller inte alls, hur skulle vi då kunna leva med
att stå vid gränsen och bestämma vem som får komma hit och inte? x
21
— För om en inte ljuger
kan en inte bara komma till
en plats, ta fram sin flagga
och säga MIN!
— För om en inte ljuger
kan en inte bara påstå
att det är nödvändigt att
tusentals kroppar drunknar
i ett hav som vita äger.
— Det är så vanligt att
Europa ljuger att vi inte ens
reagerar på det längre.
22
Sverige eller EU
– vem bestämmer?
2009 blev asyl- och migrationspolitiken en överstatlig
fråga som ägs av EU:s
medlemsländer gemensamt.
Ramarna för migrationspolitiken sätts av EU:s regeringar
genom ministerrådet, EUkommissionen och EU-parlamentet. Dessa fattar gemensamt beslut om vilka som
ska kunna passera unionens
gemensamma yttre gränser
och på vilka sätt. Sverige
representeras i dessa frågor
av migrationsministern och/
eller justitieministern i ministerrådet. Det är dock upp till
Sverige att fatta beslut för
varje människa som till exempel söker asyl.
Efter tragedin i Lampedusa i oktober 2013 när över
300 människor omkom var
det många politiker som
förfasade sig och krävde åtgärder i medierna. Men trots
många extrainsatta toppmöten enades ministerrådet
inte om ett enda förslag för
att minska riskerna för människor på flykt. Så här har det
sett ut under hela samarbetet. Det enda som länderna
kan enas om är strängare
gräns-bevakning och pengar
till exempelvis Frontex (se s.
28 för info), inga regelförändringar som skulle kunna
underlätta för migranter.
EU-kommissionens samtliga
förslag om lagliga vägar in i
EU har avslagits av ministerrådet. Sveriges regering är
inte för ett enda förslag för
lagliga vägar in i EU. (Förutom att andra länder ska öka
antalet kvotflyktingar.)
23
Myten om den fria rörligheten
Utvecklingen av EU:s migrationspolitik är både kaosartad
och logisk, på så vis att den har drivits av ekonomiska
intressen till en punkt där människor dör i Medelhavet.
Det förklarar Peo Hansen, biträdande professor i
statsvetenskap vid REMESO, Linköpings universitet,
i en intervju med Europa Europas Anneli Carnelid.
– EU-kommissionen vill inte kalla den fria rörligheten inom unionen
för migrationspolitik, men det är ju just vad det är. Och viljan att ha migration utan restriktioner inom EU har fått stora konsekvenser för migrationspolitiken gentemot människor utanför EU – inte minst för människor
det migrationspolitiska samarbetet inom EU växt fram.
För att EU:s medlemsländer skulle gå med på att ge upp kontrollen
över nationsgränserna, vilket var en förutsättning för den fria rörligheten
för varor, tjänster, kapital och arbetskraft inom unionen, krävde regeringarna att de yttre gränserna skulle befästas.
– Den frihet EU talar om är alltså högst selektiv, en sanning med modigisk. Kaosartad på grund av den katastrofala utveckling där människor dör
de starka politiska och ekonomiska intressenas logik, säger Peo Hansen.
Egentligen handlade stora delar av EU-samarbetet från början om
just migration, om att uppmuntra en vad som ansågs vara ekonomiskt
gynnsam migration för arbetskraft inom unionen. Italien tyckte sig ha ett
befolkningsöverskott som regeringen där ville bli av med. Samtidigt var
andra EU-länder, såsom Västtyskland, i stort behov av invandrad arbetskraft från slutet av 1950-talet och framåt, enligt Peo Hansen som studerat
dokument från tiden.
– Från 1960-talet och framåt växte därför ett slags tudelat migrationssystem fram i EU: ett för EU-invandrarna med fri rörlighet och alla de
rättigheter som följde med denna samt ett annat och mycket mindre fördelaktigt för invandrarna från länder utanför EU, sager Peo Hansen.
Sedan 80-talet har EU-kommissionen alltid pratat om mobilitet, medborgarskap och fri rörlighet när det handlar om migration inom EU eftersom migration och migranter sedan dess har kommit att betraktas som
något väldigt negativt inom unionen. Som exempel nämner Peo Hansen
24
den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmströms upprörda känslor
kring termen ”EU-migranter”.
fri rörlighet för ”EU-medborgare” inom EU. Då Malmström är satt att
försvara den fria rörligheten måste hon säga detta. Termerna migrant och
något som unionen måste förse med hårda restriktioner för att försvara
samarbetet med den inre marknaden, säger Peo Hansen. Dock gäller ropen
på inskränkningar inte all fri rörlighet.
– När 10 000-tals rumänska läkare utvandrar till Tyskland, Frankrike,
Storbritannien och Sverige, dyrt utbildade för rumänska skattepengar,
kallas det mobilitet och fri rörlighet. Men när fattiga människor från Rumänien kommer till samma länder kallas de EU-migranter och bidragsturister och det börjar genast höjas röster om nya regler för att hindra dem
från att komma, säger Peo Hansen.
Viljan till ett system som ska säkra fri migration för medborgarna inom
EU och säkra den inre marknaden i unionen vilar på uppfattningen att det
bara är möjligt om alla andra människor kontrolleras och åläggs restriktioner. Asylpolitiken har därför blivit ett område där unionen kommit väldigt
långt i överstatligheten, något som började med Schengensamarbetet och
nitivt genom Amsterdamfördraget 2009. Det har lett till vad Peo Hansen
beskriver som ”minsta gemensamma nämnarens lösningar”.
– Om man har en politisk dynamik där det enda man är överens om
är att alla medlemsländer vill ha så få asylsökande som möjligt, då kan
man räkna ut hur politiken kommer se ut – alltså en politik som försöker
hålla människor ute. Men det här är också konsekvensen av ett system.
Samtidigt som militariseringen av gränserna ökar, så har EU en arbetsmarknad som delvis är helt beroende av papperslösa som arbetskraft,
säger Peo Hansen.
Ett annat exempel som synliggör de ekonomiska drivkrafterna bakom
migrationspolitiken är beslutet om så kallad cirkulär migration, eller EUdirektivet om säsongsarbete, som innebär att människor i framtiden ska
tillåtas komma till EU ett par månader om året för att arbete och sedan
måste lämna unionen igen.
– Direktivet har uttryckligen skapats för att några ska utföra jobb som
är så oattraktiva och lågbetalda att inga EU-medborgare tros vilja ha dem.
Hela idén är att skapa arbetsmarknader inom EU som bara befolkas av fattiga människor från länder utanför EU, säger Peo Hansen. x
25
Schengen
Schengensamarbetet bygger på Schengenavtalet som
slöts 1985 mellan Belgien,
Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Målet
med avtalet var att stater
som skrivit under skulle avskaffa inbördes gränser för
att öka rörligheten inom
dessa stater. De inre gränskontrollerna har dock inte
avskaffats, gränsbevakningen har bara bytt form till
projekt som exempelvis
svenska REVA eller Xenius
Zeus i Grekland, där polis
genom rasprofilering utför
ID-kontroller på stan i jakten
på människor som saknar uppehållstillstånd.
När Schengen trädde i
kraft fullt ut 1995, förstärktes
istället EU:s gemensamma
yttre gränser. Samtidigt trappades samarbetet mellan de
olika staternas polismyndig-
26
heter och rättsväsenden
upp och reglerna för visum,
asylrätt och gränskontroll
vid den gemensamma yttre
gränsen blev samma i alla
medlemsstater. Ett särskilt
informationssystem, SIS,
infördes med en databas som
Schengenländerna kan använda för att utbyta data om
bestämda grupper av människor och föremål.
Schengen integrerades
i EU:s rättsliga ram genom
Amsterdamfördraget
1997. Idag ingår nästan
alla EU:s medlemsstater i
Schengenområdet, men inte
alla – till exempel Storbritannien har valt att stå utanför
samarbetet och tillämpar
bara vissa delar av regelverket. Samtidigt inkluderar
Schengen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz,
som inte är med i EU.
Europa Europa!
Men Europa!
Hur tänkte
du nu Europa?
27
Frontex – EU:s militanta födelsedagsbarn
Den europeiska byrån vars främsta uppgift är att postera
ut poliser vid EU:s yttre gränser fyller tio år i år. I oktober
2004 fattades det avgörande politiska beslutet om att
inrätta Frontex. Knappt ett halvår senare startade det
operativa arbetet. Frontex är det främsta verktyget i den
ofria rörligheten in till EU.
Ja, du läste rätt: den ofria rörligheten. Under 2014 talas det mest om den
fria rörligheten, men den har ett pris. För att EU:s och Schengens länder
ska kunna ta bort sina interna tullar och passkontroller krävs en hårdare
kontroll och bevakning av de yttre gränserna. Europas hårda skal utgörs
av Frontex som har sitt huvudkontor i en glittrig skyskrapa i Warszawas
vid unionens yttre gränser.
En stat som har en yttre EU-gräns, som Italien, Frankrike, Grekland eller Spanien, kan kalla in Frontex för att säkra1 gränserna. Byrån
skickar då dit sina egna europeiska gränsvakter, som är poliser från EU:s
på uppdrag som varar i en månad. Deras uppgift är att spana vid gränsen och helst se till att ingen alls kommer in i EU den ”olagliga” vägen,
men annars gripa människor, förhöra dem och forsla dem vidare in i det
lokala landets myndighetssystem – oavsett hur mycket kritik landet fått
som Amazon redux, inriktad mot invandring från Sydamerika, Zorba
som fokuserar på Balkan och Zarathustra som jobbar mot Mellanöstern.
En presstalesperson på Frontex som Ful intervjuat, berättar att fram tills
som anställs:
– De (gränsvakterna, red. anm.) är praktiker, deras uppgift är att upptäcka migranter vid gränsen och säkra2 gränsen. De vill inte veta något
1. Med ”säkra” menar Frontex att förhindra
människors rätt att söka asyl och att röra sig fritt i världen.
2. Med ”säkra” menar Frontex att förhindra
människors rätt att söka asyl och att röra sig fritt i världen.
28
om asylsystemet och migrationspolitik, de vill veta vad de ska göra om
deras bil går sönder.
Flera människorättsorganisationer har upprepade gånger kritiserat
Frontex och lokal myndighetspersonal för att olagligen hindra människor
från att komma in i EU.3 De ska handgripligen ha släpat tillbaka människor som kommer vandrande över gränsen, bogserat tillbaka båtar med
människor och varnat militär på andra sidan gränsen när någon försökt
ta sig över. Detta känner Frontex till och de utreder en handfull fall, men
i skrivande stund har de inte kommit fram till att deras personal skulle
vara inblandad i något olagligt. Synen på personalen är istället att de
verkställer order, utan personligt ansvar. Det framgår med extra tydlighet
i det utbildningsmaterial som gränsvakterna tilldelas:
”Det är också viktigt att påminna sig själv om att gränskontroll var-
försöka undvika att lägga för mycket press på sig själva och förbli realistiska kring sin egen förmåga och fokusera på den konkreta situationen de
4
Så hur växte då
beslutet om Frontex fram?
Det handlar om pengar. I början av 1990-talet hade EU:s politiker länge
haft problem med det de kallade den olagliga invandringen till EU. Retoriken i diskussionerna gick ut på att människor som kom till Europa
jobbade för långt mindre pengar än infödda européer. Dessa ”andra”
utnyttjades av europeiska företag och det medförde brottslighet och sned
konkurrens. Eftersom detta hotade handeln, argumenterade EU vidare, så
behövde unionen en polisstyrka som hjälpte de nationella motsvarigheterna. Voilà, Frontex såg ljuset.
Under Europeiska rådets möten i Tammerfors 1999 och Thessaloniki
2003 enades EU:s ledare om att ”olaglig invandring” från utomeuropeiska
länder var ett hot mot säkerheten inom unionen. Men det handlar inte bara
om pengar. I EU-parlamentets betänkande från den 24 februari 2004, som
3. Så kallade ”pushbacks”. Se Amnesty:
http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/83293/.
4. Ur Frontex utbildning i mänskliga rättigheter.
29
”A: Dagligen utspelas mänskliga tragedier i Medelhavet där båtar
förföljelse […]”
Redan när Frontex bildades var alltså politikerna väl medvetna om
att människor dog på sin väg till Europa. EU hade kunnat välja en annan väg än militariseringens och gränskontrollens. EU hade kunnat välja
öppenheten och bekämpandet av fattigdom. För det fanns motförslag på
andra håll. Men knappast från Sverige. Förutom ministrar hade Sverige
22 politiker i EU-parlamentet när Frontex bildades. Ingen protesterade.
Det gjorde däremot fyra andra politiker i utskottet (en från Danmark,
en från Italien samt två från Tyskland) som behandlade frågan, men för
döva öron. Det var också svårt att komma överens om andra åtgärder. I
början av 2000-talet föreslog Europeiska ekonomiska och sociala kommittéen att det borde bli lättare för folk som ville till Europa att få jobba
och driva företag här, men förslaget röstades ned av ministerrådet.
En buffertzon kring EU
Förutom arbetet vid gränserna har Frontex två andra uppgifter: att stödja
forskning kring säkra5 gränskontroller och att deportera människor som
inte har legal rätt6 att vistas i Europa. Det kallas Joint Operations. När
Sverige genom åren har tvångsutvisat människor har Frontex hjälpt till
att hitta andra länder som också ska utvisa människor till samma land.
EU-länderna chartrar då helt enkelt ett deporteringsplan ihop. Så har
Sverige samarbetat med bland annat Norge, Tyskland, Finland och Ungern för att skicka människor ut ur EU. Ofta handlar det om människor
som sökt asyl här. Sverige har skickat folk till Irak, Kosovo, Burundi,
Serbien och Uzbekistan.7
Men fort Europa byggs inte bara på polisiär väg, utan även på politisk. Samma år som beslutet om Frontex klubbades igenom började
också EU arbeta allt hårdare med avtal med länder utanför unionen, för
att dessa ska ta tillbaka människor som inte får stanna i EU. Det står
5. Med ”säkra” gränskontroller menar Frontex kontroller som
hindrar människor från att utnyttja sin rätt att söka asyl och att röra
sig fritt i världen.
6. Med begreppet ”legal rätt” avses EU:s medlemsländers migrationspolitik som förvägrar vissa människor rättigheter som ges andra.
7. Frontex: http://frontex.europa.eu/operations/archive-ofoperations/?year=%C2%AEion=&type=Return&host=Sweden
30
inskrivet i Haagprogrammet, dåvarande grundbulten för hela EU:s sälemsstaterna bör samarbeta för att skydda sig mot ”olaglig invandring”.
Ett viktigt vapen i detta blir att teckna avtal med en rad länder utanför
unionen. Det handlar inte om frihandel, som en kanske kunde tro när det
gäller EU, utan det handlar om människor. Återtagande av människor.
Det senaste återtagandeavtalet8 tecknades 2013 mellan Turkiet och EU.
Mot att Turkiet tar tillbaka människor som europeiska migrationsmyndigheter bedömt som icke skyddsbehövande får turkiska medborgare åka
till Europa utan visum.
Med den här typen av avtal, och en allt starkare polisiär kontroll, bygger EU en buffertzon av länder kring sig för att till varje pris skydda den
fria rörligheten inom unionen. Under våren 2014 diskuterar EU återtagandeavtal med Korea och Azerbajdzjan.
Med hjälp av Frontex har övervakningen av EU:s gränser blivit mer
effektiv9, precis det som politikerna ville när de bestämde sig för att starta Frontex för tio år sedan. Under den tiden beräknar människorättsorganisationer att 23 000 människor har dött vid Europas gränser. Frontex för
ingen statistik. Däremot har byrån statistik på att den upptäckt tiotusentals olagliga gränsövergångar10 varje år. Trots att Frontex är tysta om det,
så fortsätter dödsfallen vid gränsen. Bara hösten 2013 rapporterades om
från Syrien, Nordafrika och Afghanistan har mist livet de senaste månaderna – allt medan politiker fortsätter betala pengar till Frontex för att
göra de mindre livsfarliga vägarna till EU allt mer otillgängliga. x
8. Europaparlamentets referens: 20140226STO37002
9. Med ”effektiv” menar Frontex att med alla till buds stående medel
hindra så många människor som möjligt att nyttja sin rätt att söka
asyl och röra sig fritt i världen.
10. Frontex Risk Analysis 2013.
Skribent: Europa Europas researchgrupp
353 991 personer sökte asyl i
Europa under 2013. Samma år
fick 115 230 ett avslag. Det är
en liten del av det totala anta-
let flyktingar i världen. Bara
från Syrien beräknas antalet
flyktingar i grannländerna
passerat två miljoner.
31
23 000 döda vid EU:s gränser
UNITED, som är ett europeiskt nätverk mot nationalism, rasism och fascism och
som stöttar migranter och
människor på flykt, har sammanställt dödsfall vid Europas gränser från mitten
av 1990-talet fram till 2012.
UNITED har upprättat en
lista över 17 306 dödsfall där
det har dokumenterats vilka
som dött, varifrån dessa personer flytt och vad dödsorsaken var.
www.unitedagainstracism.
org/pdfs/listofdeaths.pdf
32
En annan databas som också
samlar information om hur
människor dör när de försöker ta sig till Europa är Migrant Files, ett projekt som
drivs av en grupp journalister. Här har statistik samlats
på över 23 000 dödsfall från
år 2000 till 2013.
www.detective.io/detective/
the-migrants-files
F LY K T I N G A R N A . S E :
” J a g v i l l l e v a m i t t l i v m e n t i d e n g å r,
åren tas ifrån mig”
Flyktingarna.se är en partipolitiskt, organisatoriskt och
religiöst obunden organisation som vill sprida personliga
berättelser av människor som drabbats av den europeiska
migrationspolitiken.
Organisationen vill med berättelserna som utgångspunkt
belysa den svenska migrationspolitiken, vad den har inneburit och vad den innebär, men också vad den kommer att
innebära efter valet i höst. Flyktingarna.se vill med andra
ord lyfta och göra migrationspolitiken till en del av den
kommande valrörelsen.
till att sprida dem.
33
DIEUDONNÉ
Flyktingförvaret i Märsta den 28 juni 2012.
Hej Alla
Mitt namn är Dieudonné, jag är asylsökande i Sverige sedan oktober
2007 på grund av problemen hemma i Burundi (vi har haft ett inbördeskrig som varade i mer än tio år [1993–2005], det förekommer fortfarande politiska våldsamheter och rättigheter att kritisera makten saknas)
som jag varit offer för.
Sedan den 14 mars sitter jag förvarstagen och Migrationsverket vill
skicka tillbaka mig med våld, de säger att jag inte har tillräckligt med
bevis för att jag behöver asyl. De försökte deportera mig igår och lyck-
och ibland är det hårda villkor i det land där du är i exil (som i mitt fall).
Efter två år i Sverige, i januari 2010, ville Migrationsverket skicka tillbaka mig och därför behövde jag gömma mig vilket är svårt (jag överlevde med hjälp av kyrkan och vänner), ibland blev jag sjuk men kunde
inte besöka sjukhuset.
deportation. Det svåraste i förvaret är att jag inte kan sova på nätterna
och inte sover mer än tre timmar på dagarna eftersom jag står inför att
deporteras. Migrationsverket gav mitt fall till polisen så att de kan föra
Migrationsverket att granska mitt ärende igen?
Gud välsigne er!
Dieudonné
34
WESAM
Mitt namn är Wesam. Jag är 39 år och är en statslös palestinier från
Gaza. Jag har fått avslag på min asylansökan i Sverige och beslut om
Migrationsverkets förläggningar, får 25 kronor per dag att leva på, och
får inte arbeta eller studera. Jag får inte göra något alls. Jag vill leva mitt
ting händer.
efter en tids vapenvila mellan Hamas och den israeliska ockupationsingen mat och vi var rädda. Jag ville inte lämna mitt hemland, men den
gränsen och lämnade kriget och ockupationen bakom mig.
Jag levde en tid i Förenade Arabemiraten och i Vitryssland, och kom till
sas till något av de länderna som jag bott i tidigare. Men de tar inte emot
mig. Eftersom jag är statslös och inte har något palestinskt personnummer så nekar de mig inresetillstånd. Polisen gör inga försök att utvisa
mig och den palestinska ambassaden vägrar att ge mig ett nytt pass.
Jag har en dotter i Vitryssland som jag saknar varje dag. Hon skriver
mejl där hon berättar om sitt liv. Jag önskar att jag hade kunnat återförenas med henne men på grund av min situation kan jag inte åka till henne. Det gör ont och för varje dag som går känns allt mer hopplöst.
Jag har ingen här, och jag tillåts inte att göra något. Mitt liv står still och
tiden bara försvinner. Jag letar hela tiden efter människor att prata med,
men ingen vill lyssna, ingen vill prata och ingen vill hjälpa. Jag läser
mycket om mänskliga rättigheter för att försöka förstå hur det kunnat bli
behandlas så här. Jag är en människa men Migrationsverket verkar ha
glömt det.
Under en månads tid, mellan 15 juli och 15 augusti, hungerstrejkade
jag för att försöka få någon att lyssna och öppna ögonen för mitt fall,
men också de andra statslösas situation. Det är fruktansvärt hur vi blir
35
behandlade runt om i världen. Hungerstrejken förändrade inte min situa-
ting. Ibland känns det som att det är jag som jagar Migrationsverket och
polisen istället för tvärtom, som det brukar. Jag får inte uppehållstillstånd, och jag blir inte utvisad. Jag får inte jobba, jag får inte studera.
Jag är utbildad ingenjör. Jag vill och kan arbeta, göra nytta. Tre år har
gått och jag kan inte göra någonting för att få ett liv här. Det har lett
till en stor depression. Jag skulle vilja jobba eller utbilda mig, göra någonting för att hjälpa Sverige. Men det kan jag inte. Jag får 25 kronor
per dag att leva för, och lever med väskorna packade, hela tiden. Jag är
beredd på att utvisas var som helst eller på att stanna här i Sverige, men
någonting måste hända nu.
Vad som helst är bättre än att inte veta.
HAMID
Mitt namn är Hamid, jag har en fru och ett ofött barn. De bor i Sverige
skulle bli utvisad, men när polisen hämtade mig blev hon sjukare. Hon
vill inte prata med någon annan än mig, hon har psykiska problem.
Jag äter bara för att överleva, jag kan inte sova. Det enda jag kan göra
är att tänka på min fru och mitt barn. Men vad kan jag göra åt saken?
Ingenting. Jag sitter här, inlåst, som en kriminell, även fast jag inte gjort
något fel. Hade jag varit kriminell, om jag faktiskt hade gjort något
hämta mig. Men jag stannade, jag stannade för att min fru behöver mig
och jag trodde att polisen skulle kunna hjälpa oss. Jag försökte förklara
min situation för dem, men de sa att beslutet om utvisning hade kommit,
min tredje ansökan var nekad så jag var nu helt enkelt tvungen att följa
med dem.
36
När jag kom till Sverige för två och ett halvt år sedan så bodde jag i en
Migrationsverket. Efter ett år träffade jag min fru, som nu är gravid i
femte månaden. Det här handlar inte bara om mig, hon behöver mig
också. Hon mår dåligt och behöver mitt stöd. En vecka har jag suttit
inspärrad här på förvarsenheten, jag får inte gå ut. Mitt hjärta gör ont
och jag tänker att de lika gärna kan döda mig nu, för jag är snart död på
insidan ändå. Jag vill bara vara med min fru, jag vill vara med mitt barn.
Jag är från ett land där det hände saker som jag inte riktigt vet hur jag
ska berätta om. Jag har en mamma, en syster och en bror, men jag vet
så blev jag kidnappad. Det var män i polisuniformer som hade maskerat
sina ansikten med sjalar, bara ögonen syntes. De tillfångatog mig och
krävde pengar från min mamma, om hon inte betalade så skulle de döda
mig. Två veckor var jag tillfångatagen, de slog mig, de hotade mig. Jag
har bara sagt det här till min mamma, det är svårt för mig, jag skäms,
polisen, för då skulle de döda mig. Hon gjorde det ändå, men hon bytte
kläder, och tog på sig en burka så att ingen skulle känna igen henne innan
hon gick dit. Hon gjorde en anmälan, men så fort hon gick ut från polisstationen så ringde de till henne och frågade varför hon hade anmält?
De där människorna vet allt, de har folk överallt. Det är därför jag inte
kan åka tillbaka. De kommer att hitta mig. På Migrationsverket här i
stad jag har haft problem. Men det kommer inte att fungera.
och sa att de aldrig ville se mig igen. Om jag inte försvann från landet så
till Sverige. Det var hon som ordnade med allt. När jag kom hem gömde
hon mig på vinden i vårt boende, jag var där i fyra dagar, mina två syskon visste inte att jag var hemma. Hon sa att det var bäst att de inget vis-
De som kidnappade mig dödade min pappa förut och de har nyligen hotat min syster. När jag pratade med min mamma för ett halvår sedan så
37
i landet. Jag frågade om de hade några pengar. Hon sa att hon hade lite
pengar och att hon skulle sälja sina guldsmycken. Hon sa åt mig att inte
kontakta henne, hon skulle ringa mig.
Det har nu gått sex månader och jag vet fortfarande inte var de är, jag vet
inte ens om de lever. Jag har försökt ringa till numret hon ringde ifrån sist
vi pratade, men numret är avstängt, inte längre i bruk. Jag har inget i mitt
JOHN KABUIDIBUIDI
Mitt namn är John Kabuidibuidi. Jag är pastor. Jag föddes i Kongo Kinsland med många politiska problem – 2001 mördades presidenten, och det
ett nytt område i Kongo, och greps av militär för att de trodde att jag var
Jag kom till Sverige 2003, och sökte asyl. Efter många månaders väntan
rädd att bli fängslad eller dödad om jag kom tillbaka till Kongo levde
människor i Stockholm, speciellt inom Elimkyrkan. Efter de fyra åren
som gömd sökte jag ny asyl.
Under tiden som min process pågick arbetade jag som pastor i en kongolesisk församling i Stockholm. I mina predikningar pratade jag ofta om
Kongo, och jag engagerade mig för att väcka de kongoleser som bor i
Europa, så att de ska engagera sig och hjälpa till att förändra situationen.
olika platser i Sverige, i Frankrike och via Skype talade jag på engelsk
radio. Jag sa till Migrationsverket att jag inte kunde återvända till Kon-
38
även på min andra asylansökan, och sattes i förvar. Jag satt på förvaret i
över 130 dagar. Personer från Elimkyrkan engagerade sig för mig, och
Migrationsverket försökte utvisa mig tre gånger. Första gången var
med ett vanligt passagerarplan. Jag bad högt till Gud, och piloten vägDe hade handfängsel på mig och slog mig. De var tvungna att stanna i
gången, 23 februari 2012, var det också ett chartrat plan, för mig och en
till person som skulle deporteras. Vi hade handfängsel, fotfängsel och
kedja kring midjan. Både jag och den andra personen var rädda. Polisen
slog och drogade oss. Vi landade i Kongo och från planets fönster såg
jag militärer överallt. Det hade nyligen varit val, med mycket fusk, så
det var mycket oro i landet.
sonal, med och utan uniform. Jag sattes i ett litet rum och många olika
personer kom in och frågade om var jag kom ifrån, vem jag var, vad jag
sysslat med i Europa. Jag var rädd att de skulle förstå vem jag var, så jag
sa att jag arbetat som byggnadsingenjör, vilket jag gjort i Kongo innan
jag blev pastor. Sedan kom det in en person som sa att de skulle låta oss
hägnat område, och skulle behöva passera en vägspärr för att komma ut.
Jag började prata med en taxichaufför när jag såg militärer komma mot
oss. Jag blev rädd och klev in i taxin och bad chauffören åka, men i spärren stannades taxichauffören och tre militärer klev in i taxin.
frågor och rotade igenom mitt bagage. Där fann de ett tidningsurklipp
där de såg att jag var pastor. De tog min mobiltelefon och hittade nummer till regimkritiker i Kongo. De tog mig till en jeep, slog mig och lade
mig på bilgolvet. De körde i några timmar, jag kunde inte se någonting.
De tog mig till ett fängelse där de klädde av mig och lämnade mig i ett
rum. De hotade mig, torterade mig och ville ha pengar. Jag hade inga
pengar att ge dem, jag grät och bad om hjälp. De sa att eftersom jag inte
har några pengar så kan de inget göra. De sa att i det fängelset där jag
var får man bara vara i två dagar: sedan måste man betala‚ annars sätts
39
vän, som hjälpte mig ut med hjälp av mutor. Jag åkte till sjukhus och
mina vänner inom kyrkan i Sverige, i Kongo och i organisationer som
Diakonia och Nelson Mandelas vänner blev mina skador omhändertagna
och dokumenterade.
Personer inom Elimkyrkan kämpade mycket för mig. De hjälpte mig
att få en anställning i den kongolesiska församlingen, och ett arbetsvisum. Det var väldigt komplicerat och många steg. Migrationsverket höll
hårt på sina regler. När jag väl fått mitt arbetsvisum måste jag försöka
ta mig ut ur landet. Jag försökte två gånger att ta mig över till KongoBrazzaville och åka därifrån, men misslyckades båda gångerna. Svenska
ambassaden sa att jag måste åka från Kinshasa med den sortens uppehållstillstånd jag fått. Jag försökte säga att jag inte kunde åka från Kinshasa, att jag kunde bli fängslad, men de sa att det inte fanns någonting
följde mig genom check-in och vi mutade alla personer vi mötte. Jag
kom hem till Sverige 11 maj.
Nu arbetar jag som pastor och lever med min familj. Jag har inte fått
något erkännande från Migrationsverket om att de gjort fel, ingen kompensation. De hjälpte mig inte att komma tillbaka till Sverige efter tortyren. Migrationsverket måste sluta blunda. De måste se till alla delar i de
Kongo är mycket dålig, och Migrationsverket måste förstå det. Vi måste
alla prata om det, och sprida ordet.
FRIDON
Jag kommer från en stad som ligger fyra timmars resväg söder om Kabul.
Min far tillhörde Afghanistans armé. Han blev dödad av talibanerna. Jag
vet inte hur det gick till när han dog, men när talibanerna sedan sökte
upp min mor och förklarade att hon måste ge sig av, så lämnade vi lan-
40
det. Det var i början av 2009. Vi tog oss till staden Quette i Pakistan.
för riskabelt för mig, som var äldst, att stanna kvar. Jag var fjorton år då
och mina två bröder nio och elva. En dag berättade hon att hon betalat en
människosmugglare för att hjälpa mig att komma till Sverige. Hon hade
hört att det var ett bra land med snälla människor.
Det var en lång resa. Jag åkte bil till Iran. Långa sträckor vandrade jag
genom bergstrakter, innan jag kom till Turkiet. Jag åkte båt till Grekland,
och senare vidare med båt till Italien. Därifrån tog jag tåg till Frankrike,
Tyskland, Danmark och till slut Sverige. Jag kom till Malmö i mars
2011. Då hade jag fyllt 16 år.
eravtryck. Efter ett halvår bestämde Migrationsverket att jag måste åka
särskilt om man är ung.
en skola, ingenting. Efter två veckor började jag resa tillbaka, via Paris
och Hamburg. Det var inte lätt. Men efter tre månader var jag tillbaka i
Malmö igen.
På Migrationsverket frågade de mig varför jag kom tillbaka. Jag berättade för dem hur jag hade haft det i Italien. Vad skulle jag göra? Och efter
en egen lägenhet.
land. Jag fyller 19 år nästa gång och då är det fem år sedan jag och min
mor och mina småbröder lämnade Afghanistan. Jag vet inte var min familj är nu. Jag saknar min mor och tänker på henne.
41
– Tack för att du vågade.
– Tack för att du inte
tappade taget om mig när
taggtråden skar in i din hud.
– Tack för att du bar
mig på ryggen fast du inte
kunde simma själv.
– Tack för att du sjöng
för mig när jag blev rädd.
42
Dublinförordningen
och Eurodac
Inom EU är det Dublinförordningen som avgör i vilket land
en människa som befinner sig
på flykt får söka asyl. Enligt
förordningen ska asyl sökas i
det första land som en person
anländer till från tredje land
(alltså ett land utanför EU).
Om en asylansökan redan är
inlämnad i ett EU-land, ska
den asylsökande skickas tillbaka till det landet om hen
försöker söka asyl i något annat land efter det.
För att säkra att Dublinförordningen efterlevs har
EU infört Eurodac, ett system som tvingar alla över
14 år att lämna sina fingeravtryck till en databas som
är gemensam för alla EU:s
medlemsländer. Om en person söker asyl i till exempel
Sverige tar Migrationsverket
den personens fingeravtryck
och kontrollerar mot databasen. Har personen sökt
asyl i något annat EU-land
tidigare, ska hen skickas tillbaka till det landet och få
sin asylansökan behandlad
där. Dublinförordningen ger
utrymme för varje land att
göra undantag från förordningen, det är dock något som
nästan aldrig görs i Sverige.
Eftersom det i princip inte
finns några lagliga vägar in
i EU och människor tvingas
ta till land- eller havsvägen
kommer de flesta människor
på flykt först till något av
unionens gränsländer, som
Grekland, Italien eller Bulgarien. Människor tvingas
därför ofta söka asyl där om
de inte lyckas ta sig vidare
genom unionen utan att bli
upptäckta av myndigheterna.
Grekland, Italien och Bulgarien är alla länder med
knappt existerande eller väldigt bristfälliga asylsystem.
De får ständigt kritik av människorättsorganisationer för
att bryta mot grundläggande
mänskliga rättigheter.
43
Aktion mot deportation:
Låt varje tisdag bli en motståndets dag
Att utföra deportationer är en fascistisk och våldsam
handling där människor på ett extremt sätt offras för att
rensa och stärka nationen. Aktion mot deportation uppmanar
alla individer, nätverk, vängrupper och organisationer
inom och utanför Sveriges gränser att ta egna initiativ för
att stoppa, försvåra eller uppmärksamma deportationer.
Tisdagar är dagar som för många av oss kommit att förknippas med att
människor som har sökt skydd i Sverige deporteras. Människor skickas i
Vi vill göra varje tisdag till en motståndets dag. Protestera utanför
som händer och gör vad som kan göras för att stoppa det! Kontakta de
inblandade myndigheterna, företag som samarbetar eller genomför deportationerna, kontakta ambassader och be att de upphör med allt samarbete
avdelningen på Märstas ”förvarsenhet” har uttryckt att de vill att det ska
demonstreras och att vi ska protestera. De säger att även om vi inte lyckas
stoppa just deras deportation så måste vi protestera nu och se till att det
inte händer igen.
och information kring arrangemangen undanhålls för allmänheten med ett
påstående från myndighetens sida om att de värnar om ”klienternas säkerhet”. Till och med den som själv ska utvisas får knapphändig information
kring själva deportationen. Men sanningen är att deportationer mörkläggs
vården som samordnar resorna, med hjälp av Försvarsmaktens logistik –
Aktion mot deportation är en folkrörelse som är för en öppen och solidarisk asyl- och migrationspolitik och som kämpar mot det våld som
dagligen utövas i svenska medborgares namn. För att få information kring
deportationer och hur du kan protestera, gå in på aktionmotdeportation.se
eller bli medlem i Aktion mot deportations community på Facebook. x
44
Förvar
I Sverige blir asylsökande
som fått avslag på sin ansökan ibland inlåsta i förvar i
väntan på utvisning. Detta
innebär att människor som
inte begått något brott blir
frihetsberövade och inlåsta i
fängelseliknande miljöer,
ofta på obestämd tid.
Sverige har fem förvar – i
Flen, Gävle, Kållered, Märsta
och Åstorp.
2013 togs 4 829 beslut om
förvarstagande i Sverige.
45
Jag var helt säker på
att jag skulle tas emot
som en hjälte.
(paus)
Men jag har inte fått ge
några hyllningsintervjuer,
det är ingen som har
gett ut min bok.
Fast jag överlevde.
Och kom fram.
46
En värld utan gränser är möjlig
En värld utan gränser är ingen orealistisk utopi, vad som
däremot är orealistiskt är idén om en framgångsrik och
effektiv gränskontroll. Det skriver Shahram Khosravi,
docent på Stockholms universitet.
Den som inte rör sig märker inte av sina kedjor
– Rosa Luxemburg
Utopia är en imaginär framtid. Det är välorganiserat och rättvist. Längtan efter utopia är en längtan bort från den tid vi lever i, en dystopisk tid,
långt ifrån det ideala samhället. Dystopia är dock inte motsatsen till utooch är tillgängliga endast för en viss grupp människor. Just så fungerar
rörlighet. Fri rörlighet är redan en realitet, men endast för en liten del av
gränser. Den nuvarande situationen är dystopisk för 45 miljoner männistingar och statslösa. Dessutom försätts dem som reser utan papper,
så kallade illegala migranter – kriminaliserade människor – i en fruktansvärd situation. Detta dystopia är vår värld idag, byggd på synliga och
osynliga gränser.
Gränser och begränsad rörlighet har varken stoppat eller minskat
människors rörlighet och migration. Gränserna stoppar inte människor
från att röra sig över dem, men de gör det på många sätt kostsammare
för migranter. Regleringen av rörlighet fungerar enligt en ojämlik social
sortering där sexualitet, kön, ras och klass spelar in.
Papperslösa migranter betalar inte bara priset för hårdare gränskontroller i pengar, de betalar i liv. Eftersom det har blivit i princip omöjligt
för dem som reser utan papper att korsa gränser luftvägen har människosmugglare börjat använda land- och sjövägar. För att kringgå de mest
kontrollerade gränsområdena har smugglingsvägarna lagts om och går
genom allt svårtillgängligare och farligare platser. Tillslutningen av de
hand om resten”. Och det gör den.
Gränserna mellan den fattiga och den rika världen har blivit till en
dödsutställning. I snitt dör mer än två personer varje dag vid Europas
gränser, och det är bara de dokumenterade fallen. För handelsvaror gäller emellertid fri rörlighet i EU. Det är knappast överraskande att pap-
47
perslösa gömmer sig i containrar och lastbilar bland handelsvaror, eller
snarare som handelsvaror, för att ta sig över gränserna. Gränser innebär
tingförläggningar, i transitboenden och i förvar. Tillfälliga läger blir
permanenta. Flyktingskapet blir utdraget. Papperslösheten blir livslång.
I nationalstatssystemet förväntas alla människor tillhöra en stat. Detta
är inskrivet i den utopiska deklarationen om mänskliga rättigheter, artikel 15: ”Var och en har rätt till en nationalitet.” Deklarationen säger
dock ingenting om staters ansvar att garantera statslösa en sådan. Den
universella deklarationen om mänskliga rättigheter erbjuder därmed beför den enskilda människan bortom rättslig och politisk status. En permanent statslöshet, att existera endast som människa, är inte kompatibelt
med nationalstatssystemets logik. Statslöshet betraktas som något temdenna ordning, de statslösa, utgör en ”överbliven” del av mänskligheten.
Endast i nationalstatssystemet kan denna universella form av mänsklig
organisering (i termer av medborgarskap) resultera i en effekt där, som
status blir synonym med att utvisas från hela mänskligheten”.
Stater använder gränser för att kunna exkludera, diskriminera och
exploatera migranter. Gränser legitimerar användandet av statlig diskriav gränser kan till och med människor som faktiskt är medborgare bli en
slags kvasimedborgare, vars rättigheter kan bli borttagna, försenade eller
förnekade på grund av religion, etnicitet, hudfärg eller klass.
De så kallade Reva-kontrollerna, identitetskontroller i bland annat
Stockholms tunnelbanesystem där resenärer utan papper arresteras, är ett
kallade illegala immigranter påminner många svenskar (födda i Sverige
eller svenska medborgare sedan lång tid tillbaka) att staten fortfarande
inte erkänner dem som äkta svenskar. Gränser är ett övergrepp inte bara
mot mänskliga rättigheter, utan också mot medborgerliga.
Ett annat exempel är hur romer utvisas ur EU-länder trots att de är
EU-medborgare och därmed har rätt att vistas i ett annat EU-land i tre
månader. Romernas rörlighet skiljer sig från den hos andra EU-medborgare. Deras rörlighet är oönskad, på grund av deras etnicitet och klass.
Gränser är ett instrument för att kontrollera rörligheten hos arbetarklassen. Gränser ger arbetsgivare makt över arbetare, eftersom gränser
48
är en bärande komponent i kapitalistisk produktion. Gränser skapar ”bra
arbetare”. För att få sina visum förlängda, måste arbetarna uppvisa en
”god arbetsmoral”. I vissa länder som till exempel Dubai begränsas arpass. Arbetarna placeras i arbetsläger utanför staden. De tillåts inte byta
jobb. Om arbetaren lämnar sin arbetsgivare, eller så kallade sponsor, blir
prostituerade och andra medlemmar av underklassen.
Frågan om gränser är egentligen en fråga om främlingar, de som inte
människor med svart hud, judar då/muslimer nu, romer och andra, hur
enstans. Följaktligen utvisas inte oönskade människor vid gränsen, de
tvingas vara gränsen. Frågan är inte var eller vad som är gränsen, utan
vem som är gränsen.
Gränser inskränker inte rörlighet, de inskränker rättigheter. Problemet
är inte migranterna, det är gränserna. Gränserna diskriminerar. Gränserna dödar. Gränserna bevarar och reproducerar sociala ojämlikheter och
globala orättvisor.
En värld utan gränser är möjlig. Människor rörde sig länge obehindrat innan fri rörlighet stigmatiserades och kriminaliserades. Om man
direkt efter andra världskrigets slut hade sagt att gränsen mellan Tysk-
av 1980-talet hade pratat om att ta bort gränsen mellan Öst- och Västeuropa skulle ingen tro en heller, men idag är det en realitet. Det sägs att
en värld utan gränser är orealistisk nu, men det kanske den inte är om
30–40 år.
Fri rörlighet praktiseras dagligen av dem som inte erkänner eller
respekterar gränser – av resenärer utan papper. Denna typ av gränsövergång görs av hundratusen människor varje år och visar att fri rörlighet
är en möjlighet. Vi måste komma ihåg att den enda skillnaden mellan en
människa som har ett papper och en människa som inte har ett papper är
detta enda, ett papper.
Den egentliga orealistiska utopin är idén om en framgångsrik och
effektiv gränskontroll. En enda blick på vår värld, varenda del av den
band, säger oss att det är orealistiskt att försöka begränsa rörligheten hos
49
att vi kan behålla vår nuvarande gränsordning och samtidigt respektera
mänskliga och medborgerliga rättigheter. Istället för att se de möjligheter
som en radikal förändring har att erbjuda, utökas dystopin för migranter
läggningar långt utanför Europas gränser, länder beviljar asyl för ett fåtal
En radikal förändring innebär inte att öppna gränserna, utan att förkasta idén om gränser helt och hållet. Öppna gränser kan stängas igen.
Öppna gränser är selektiva och diskriminerande. De tillåter endast dem
som bedöms vara mest nyttiga och produktiva att passera. Gränser är ett
instrument som används för att mäta främlingars värde.
En radikal förändring, till skillnad från en öppen gränspolitik (en
romantisk kosmopolitism), avvisar begreppen hem och hemland helt och
hållet. Endast i hemlösheten kan en genuin gästfrihet bli möjlig. Hemlöshet innebär att inte se någon plats som hem. Endast under den förutsättningen upphör mänskligheten att vara territorialiserad, nationalstatssystemets inneboende farsoter kan försvinna, det ”botaniska” sättet att
tänka på människan i termer av rötter samt den okritiska länken mellan
individ och territorium kan tyna bort. Hemlöshet betecknas av anti-territorialitet, diskontinuitet, inkonsekvens och avbrott – i kontrast till den
”botaniska” föreställningen om nationell identitet. Hemlöshet som paradigm, som ett sätt att vara i världen, som livsstil, som etisk och estetisk
normativitet, gör det möjligt att acceptera den andra som den hen är, inte
som den andra vill att hen ska vara.
”Vad är alternativet?” är ofta den fråga som ställs för att underminera möjligheterna till förändring. Det avgörande är att vi skapar nya
möjligheter för frågor och politiska visioner likväl som för kritiskt
tänkande. Kanske kommer människorna en dag att igen välja att organisera mänskligheten på ett annat sätt. Idén om hemlöshet, en värld utan
gränser, är en inspirerande vision om en bättre framtid än den situation
x
50
Och vi var här.
Vi är här Europa.
Världen är inte din Europa!
Och fast du tror att
världen är din Europa.
Så är den också min!
Europa Europa Europa!
Jag är här Europa!
Och världen är också vår!
Jag är här Europa!
Världen är också vår!
51
Vi m å s t e m a n i f e s t e r a
vår vägran och våra drömmar
Följande text publicerade Europa Europa i ETC 27/5
2014, två dagar efter Europaparlamentsvalet, som en
reaktion på valresultatet.
Efter söndagens val kommer elva länder ha rasistiska representanter i
EU-parlamentet. I tre av länderna är partierna valets segrare. Frankrike
är den parlamentariska verkligheten i Europa idag.
I arbetet med den antinationalistiska kabarén Europa Europa har vi
samlats kring att kasta ljus på EU:s migrationspolitik. Den politiken har
dödat 23 000 människor vid EU:s gränser bara under 2000-talet, den
frihetsberövar hundratusentals människor som inte begått något brott
och tvångsdeporterar både barn och vuxna till livsfarliga platser. Migrationspolitiken är en av de mest brutala konsekvenserna av de nationalistiska och rasistiska strömningar som präglar Europa. Efter söndagens val
EU:s gemensamma migrationspolitik.
Men valresultatet har också uppstått i en verklighet där människor
utan papper och juridisk rätt att vara i Europa just nu marscherar från
Strasbourg till Bryssel för att manifestera sitt motstånd mot EU:s gränspolitik, mot Frontex och Dublinförordningen. En verklighet där personer
och organisationer går samman och skapar alternativa vårdinrättningar
för människor som Europas stater nekar vård, där asylsökande och papperslösa i Berlin ockuperar Oranienplatz när staden försöker riva deras
tillfälliga bostäder. I Sverige samlades förra året människor i en massdemonstration mot rasism i Kärrtorp i Stockholm och Malmöborna intog
gatorna för att visa sitt stöd för de feminister och antirasister som blev
utsatta för mordförsök av nazister på Möllevångstorget den 8 mars. Det
är bara några exempel på den antirasistiska rörelse som växer sig allt
starkare runt om i Sverige och Europa, en rörelse som vägrar se på när
det förs en politik som gör skillnad på människor endast baserat på föreställningar om ras och var en person råkar vara född. En rörelse som
menar allvar med alla människors lika värde.
När vi nu ser hur rasismen tar allt mer makt över de parlamentariska
verktygen, då måste vi ta makten över andra verktyg. När medier visar
på sin historielöshet genom att rapportera om den rasistiska invasionen
52
av EU-parlamentet som vore det nästan vilket valresultat som helst och
genom sin så kallade neutralitet låter våldsideologier stå oemotsagda.
Då måste vi använda de kanaler vi har tillgång till för att göra motstånd
mot den politik som ger sig på de mest utsatta i samhället. Vi måste gå ut
på gatorna och manifestera vår vägran och våra drömmar. Vi måste göra
konst, skriva, demonstrera, skapa nätverk, formera oss och formulera
strategier som vägrar anpassa sig efter en rasistisk människosyn, som
istället grundas på verklig respekt för mänskliga rättigheter.
Låt därför valresultatet bli en smärtsam påminnelse om det akuta i
politiken. Hitler valdes in i det tyska parlamentet genom demokratiska
val, vi vet alla vad organiserad parlamentarisk rasism kan få för konsekvenser. Framtiden kommer döma oss hårt om vi inte sätter stopp för
det Europa som redan idag låser in oskyldiga, splittrar familjer och låter
människor drunkna i Medelhavet. x
53
Migration som kabaré
Den berlinska kabarén dog i nazismens
koncentrationsläger med dess upphovspersoner och
skapare. Går det att i en tid då fascismen åter är på
frammarsch berätta migration som kabaré? Det frågar
sig Malin Axelsson, Europa Europas dramaturg.
Den parisiska ”ursprungskabarén” präglades av politisk satir. På nattklubben Le Chat Noir samlades i slutet av artonhundratalet de vassaste
pennorna och musikerna för att driva med makthavarna i den fortfarande
unga republiken. Den mest uttalat politiska varianten i kabaréns historia
är troligtvis den kommunistiska agitpropen i Berlin under tidigt 1930-tal.
Där användes kabaréformens öppna tilltal för agitation (”agit”), propaganda (”prop”) och medlemsvärvning, men agitprop-rörelsen ställde sig
också frågan om kabaréns egentliga politiska potential. Det fanns en oro
att den inte skulle kunna mobilisera proletärer eftersom kabaréns främsta
syfte trots allt är att underhålla, locka till skratt och hetsa upp. Hur politiskt effektiv kan en kabaré verkligen vara?
I 1920- och 30-talets kabaréer i Harlem, New York skapades rum för
social och personlig expansion över sexualitets- och rasgränser. Här
kropp. Skapa blandade allianser. Ta tabubelagda kontakter. Konspirera.
Harlems kabaréer utgjorde ofta platser för gränsöverskridande samhörighet. Där luckrades identiteter och maktrelationer upp vilket öppnade
för en ”kriminell intimitet”, relationer och berättelser som inte erkändes
eller tilläts av de dominerande diskurserna och sociala institutionerna.
Dessa intimiteter uppfanns och utvecklades i ett samspel mellan åskåsociala och sexuella kontakter. Relationer omvandlades mellan borden
under kvällens gång, och i dessa omvandlingar fanns alltid en risk inbyggd. Sedlighetsroteln som patrullerade på Harlems gator genomförde
regelbundna inspektioner av nattklubbarna och queera överskridanden
var möjliga framför allt efter stängning, när kabaréerna fortsatte bakom
låsta dörrar med fördragna jalusier.
Berlins kabaréliv som bars fram av judiska artister, kompositörer och
intellektuella, både på scen och i publiken, bevakades också ständigt av
polis, vilket kunde leda till absurda omskrivningar av sångnummer och
54
sketcher. Med tiden kom det nazistiska styret att utsätta Berlins kabaréer
för hård kontroll, och därefter kriminalisering. Nazisterna försökte till
och med ersätta den ”negativa” satiren i Weimar-erans kabaré med en
”positiv kabaré” som skulle stötta regimens mål, men misslyckades på
grund av det fullkomligt humorlösa konstnärliga resultatet.
Kabaréns politik har ibland varit rå och kannibalistisk. I dess historia
och ursprungliga i Harlem, Paris eller Berlin. Den legendariska kabarén
Cotton Club i Harlem var inredd för att påminna om en slavplantage från
södern, och rasistiska framställningar med blackface förekom både i den
amerikanska och den europeiska kabarén. I Berlin förekom ibland rasistiska stereotyper av judar. Kabarén har många gånger blivit en spelplats
där främlingen framställts som en varufetisch, något för en vit publik
att konsumera och njuta av vid bord fyllda av champagne och mat. Den
postkoloniala feministiska teoretikern Sara Ahmed skriver om dagens
subjektet inbjuds att äta den Andre: att ta in den Andre, smälta den och
skita ut resterna”.
Kabarén har en motsägelsefull och inte alla gånger så väldokumenterad
historia men gränsöverskridanden är ett tema som återkommer. I kabarén saknas gräns mellan scen och salong. Där saknas också klara gränser
ningar äger rum långt efter stängningsdags, publiken berusar sig över
alla gränser och äter rygg mot rygg och arm mot arm, och nästan alltid är
Kabarén är dessutom omedelbar och obunden, skiljer rörelsen från tiden
representerande gestaltning, det som teatervetaren Michael Kirby kallar
”non matrixed performance”, innebär att skådespelaren eller musikern
tighet, i samma tid och rum som publiken. I denna direkta intimitet, där
lösta, öppnas politiska möjligheter likväl som riskfylld sårbarhet.
De gränser som så ofta sätts upp mellan scen och salong, verklighet
i gränsdragningar mellan till exempel svensk och icke svensk, Europa
och världen. Gränser är med sociologen Avtar Brahs ord ”godtyckliga
skiljelinjer som på en gång är sociala, kulturella och psykologiska”.
Brah beskriver gränser som territorier som patrulleras för att hålla ute
55
dem som konstrueras som utomstående, utlänningar, de Andra. Gränser
föder förbud, rädslor, ägaranspråk, anspråk på ”mitt”, ”ditt” och ”deras”.
Hur ser en mer inkluderande estetik ut, och hur kan vi i scenkonsten föreställa oss en mer inkluderande värld?
Europa Europa
konventioner och blandar den med scenkonstaktivism, modern dans,
performance, ljudkonst. Kollektivets agens, ett gränslöst handlande
vi, står i centrum. Kabaréns ensamma konferencier är utbytt mot ett
MC-kollektiv, en polyfon kropp. I Europa Europa
bildningsanspråk. Dess estetik vävs av scenkonst, video, musik, pop,
ljudkonst, webb, marknadsföring, demonstration, fakta, sociala medier,
tryckt text, seminarier och samtal i en sant aktivistisk röra.
Föreställningen är också del i en större gränsöverskridande och
multisolidarisk rörelse. ”Multisolidariteten fungerar inte splittrande utan
inspirerande” skriver genusforskaren och teatervetaren Tiina Rosenberg.
”Den tvingar oss till ett samarbete över gränserna, med varandra, inte på
bekostnad av varandra.” Rosenberg beskriver 2000-talet som ”den feaktiva feministiska frigrupper i Sverige. Grupper som Ful Stage, Tryck,
Ardour, Integrationsteatern, Rue de Silence, Kvalitetsteatern, Skabbteasektionell scenkonstpraktik, det vill säga scenkonst som lyfter hur olika
maktordningar, till exempel kön, sexualitet, ras och ålder, samverkar.
Det är en unik frigruppsexplosion, långt större än på sjuttiotalet. Kanske
är roten till denna växande rörelse att vi lever i en repressiv, rasistisk,
sexistisk, homofob tid där den feministiska politiken och konsten i bred
bemärkelse inte har en självklar plats på agendan, varken i partipolitiken eller på scenkonstinstitutioner. I en sådan tid spelar dessa frigrupper en roll som ett slags utopiska laboratorier, för att spränga och öppna
gränser. Den feministiska teatervetaren Jill Dolan utgår i sin analys av
utopier inom scenkonsten från just feministisk, normbrytande, queer,
politisk teater och dans och menar att sådan scenkonst har kraften att
återupprätta tron på social förändring, även om det bara handlar om att
undersöka tankar som för en tid har varit åsidosatta i samhället, till exempel idén om solidaritet och gemenskap. Dolan beskriver teatern som
en plats för hopp och drömmar om en annan värld.
Thinking of utopia as processual, as an index to the
possible, to the ”what if”, rather than a more restricti-
56
formance a hopeful cast, one that can experiment with
the possibilities of the future in ways that shine back
usefully on a present that’s always,
itself, in process.
(Dolan, 2005, s. 13)
beror av det vi gör och tänker nu. Att iscensätta detta utopiska ”tänk om”
– ”tänk om det inte fanns gränser!” – är att omsätta revolutionen i scenkonstpraktik här och nu.
Den berlinska kabarén dog i nazismens koncentrationsläger med dess
upphovspersoner och skapare. Går det att i en tid då fascismen åter är på
frammarsch berätta migration som kabaré? Kanske är det just i kabaréns
gränslösa utopiska rum, en scenisk plats där vi slutar att göra anspråk på
”mitt” och ”ditt”, som migration kan bli möjlig att berätta. Och inte bara
att berätta – utan också att med våra kroppar föreställa oss på nytt, som
en helt annan rörelse, helt andra dramaturgiska och politiska system.
Migration som hjältesaga. x
57
— Tack för att vi aldrig
igen behöver prata om
äventyrare, överlevare
och revolutionärer
i form av volymer,
i form av lagliga eller olagliga,
i form av massor,
i form av trovärdiga
eller inte trovärdiga.
— Tack för den här tiden.
— Tack för att
vi får vara hjältar!
58
Medverkande:
IDÉ, TEXT OCH REGI
Maya Hald är performanceartist, jurist och medlem i
konstgruppen Ful. Hen medverkade senast på scen i Fuls
första scenkonstprojekt, föreställningen HERE/HÄR. Hen
Nasim Aghili
har gett röst och kropp till Ulf, tidskriften Fuls experimen– Den europeiska migrationspolitiken genomsyras av rasistiska idéer som avhumaniserar och kriminaliserar människor. tella alter ego, som synts och hörts i tidskriften, i Fulradio
och på scen. Under 00-talet uppträdde hen som alter egot
Konsten har potential att skapa ett alternativt språk som
speglar det människovärde som dagligen berövas migranter. D Muttant med feministisk rap, både solo och tillsammans
med side-kick Y Puss och DJ Punani. Hen skapade och
framförde föreställningen D Muttants mission som bland
Nasim Aghili är regissör och dramatiker som arbetar med
annat turnerade i Sverige med Riksteatern JAM.
teater, ljud, performance, digitala plattformar och text.
Hen arbetar konstaktivistiskt, experimenterar med antirasistiska och queerfeministiska estetiska uttryck och iscen- Rani Nair, dansare och koreograf
– Den europeiska migrationspolitiken har satt asylrätten
sätter ofta exilen och mellanförskapet i sina verk. Hösten
ur spel, frihetsberövar oskyldiga människor, tillåter inre
2014 är Nasim Aghili även aktuell med föreställningen
Marken brinner – en föreställning om uppror genom Husby/Clichy-sous-Bois/South Central/Tottenham” (ung scen/ niskor in i papperslöshet. Med Europa Europa hoppas jag
öst) och Vem bestämmer över Angered? (Angeredsteatern) att vi kan bidra till att få upp migrationspolitiken på den
politiska dagordningen som den akuta fråga det faktiskt är,
som hen skrivit tillsammans med Malin Holgersson. Hen
nämligen vår tids stora humanitära katastrof.
är också medlem i konstgruppen Ful och har skrivit och
regisserat gruppens uppmärksammade performanceverk
HERE/HÄR som hade premiär på Stockholms Stadsteater, Rani Nair arbetar som dansare och koreograf och är medFri Scen 2012.
lem i konstgruppen Ful. Hens arbete behandlar ofta idéer
manhang. Under våren 2014 har hen gått Mejan residents
på Kungliga Konsthögskolan. Hens föreställning Future
Memory skapades i residens hos Cullbergbaletten, Dansens
PÅ SCEN
Hus och på Dansstationen Malmö och valdes bland annat
ut till Scenkonstbiennalen i Jönköping 2013.
Kudzai Chimbaira, skådespelare
– Det är varje människas rätt att röra sig fritt i världen, och
Ellen Nyman, skådespelare och konstnär
det är Europas ansvar och skyldighet att ge skydd till alla
– Vi har bråttom nu, förskjutningen är i full gång. Vi måste
som behöver det. Men istället bedriver EU:s medlemskämpa, vi måste hinna innan det sunda förnuftet och de
länder en politik som tvärtom sätter upp murar och andra
livshotande hinder längs vägen. Jag tycker att det är viktigt mänskliga rättigheterna förlorar sin status som konsensus.
att berätta om, iscensätta och debattera det. Det jag hoppas
att vi uppnår med föreställningen är att få människor att
Ellen Nyman är skådespelarutbildad i Danmark och verksam
känna, vilja och hitta styrka till förändring.
Danmark, härnäst på Unga Klara i Stockholm. Hen arbetar
också med regi och har bland annat satt upp En föreställning
Kudzai Chimbaira är utbildad skådespelare i Zimbabwe.
Genom Integrationsteatern, en frigrupp hen startat, har hen om svensk vapenexport på Teater Tribunalen. Under maj
regisserade hen operaperformancet Anti – The revolution
regisserat Strange Conversations, en fristående föreställwill be feminized i samarbete med det queerfeministiska nätning på Riksteatern, och haft sin regi- och skådespelardebut på svenska med två pjäser av Johanna Emanuelsson, verket Nazra, baserat i Kairo, Teaterforatt och Folkoperan.
Bilbränder och Den stora efterfesten. Hen har medverkat i Hen arbetar också som föredragshållare, debattör och senast
som konferencier på Nordisk Forum samt sitter i styrelsen
scenkonstföreställningen Our Golden Girl, om kropp, kön
för Moderna Dansteatern, som suppleant för Konsthall C och
och identitet, och sågs senast i Det Sovande Folket. Hen
är även ledamot i Kulturrådets referensgrupp för scenkonst.
läser Kulturvetarprogrammet på Stockholms universitet.
Maya Hald, performanceartist
– Jag tycker att alla som lever i Europa bör vara medvetna
om vad den reglerade invandringen och Europas gemensamma migrationspolitik får för konsekvenser för enskilda
människor. Den hantering av människor som Europas migrationspolitik leder till är inte människovärdig. Mot bakgrund av hur européer har koloniserat och sugit ut resten av
världen är det en katastrof att Europa nu bokstavligen har
byggt murar för att skydda européernas fria rörlighet.
Bahareh Razekh Ahmadi, skådespelare, sångerska och
performanceartist
– Den migrationspolitik som bedrivs i Sverige och hela
västvärlden är vår tids stora skam. De överfyllda båtar med
människor som sjunker i medelhavet är en direkt följd av
politiska beslut, mord utförda av EU:s regeringar. Det är
brinnande akut att riva upp Sverige och EU:s apartheidlagar som skiljer på och värderar människor olika endast
utifrån vilken nationalitet som står i ett pass.
59
Bahareh Razekh Ahmadi har senast synts i monologen
Personnummer XXXX av Shebly Niavarani och som Antigone
i Rats Teaters trilogi Antigone i Husby av Rebecca Forsberg.
Hen framför under sommaren 2014 sitt performance Staging
Bahareh Razekh Ahmadi – the artist på Moderna Museet
i Malmö i samarbete med FFMM och curatorn Katarina
Rosengren Falk. Hen har tidigare synts i en mängd uppsättningar på Stockholm stadsteater, Malmö stadsteater och
Uppsala Stadsteater. Hen medverkade i HERE/HÄR och i Förskjutningar av Nasim Aghili och är konstnärlig ledare för den
egna scenkonstplattformen Rue de silence, samt initiativtagare, konstnärlig ledare och ledsångerska i bandet Oomaigoosh.
LJUDVERK
Frontex
Musik: The Knife
Text: Nasim Aghili
Migration som
Musik: The Knife
Text: Nasim Aghili
Jimmie Aja!
Musik: Maya Arulpragasam, Switch, Bappi Lahiri
Text: Nasim Aghili
Ngilamulele mama
Kampsång
HUSBAND OCH MUSIK
The Knife
– Migrationspolitiken är vår tids stora humanitära katastrof,
det begås dagligen övergrepp och våld mot människor i det
migrationspolitiska system som Sverige och EU byggt upp
gemensamt. Vi vill bidra till att få upp migrationspolitiken
på den politiska dagordningen som den akuta fråga det
faktiskt är.
The Knife är en musikgrupp som bildades 1999 och som
består av syskonen Olof och Karin Dreijer. För mer info
se theknife.net.
Manus och regi: Nasim Aghili
Scenkonstnärer: Kudzai Chimbaira, Karin Dreijer,
Olof Dreijer, Maya Hald, Rani Nair, Ellen Nyman,
Bahareh Razekh Ahmadi
Musik: The Knife
Roxy Farhat
Kostym: Mårten Andreasson
Ljusdesign och ljusteknik:
Ljuddesign: Malin Holgersson och Nathaly von Salsa
Rekvisita: Joanna Ekström
Dramaturg: Malin Axelsson
Research: Ful, Anneli Carnelid, Kim Einarsson,
Björn Karlsson
Parasto Backman och Bergen
Agnes Florin
Konstnärlig samordnare: Kim Einarsson
Projektledare och kommunikatör: Anneli Carnelid
Producent: Kristian Anshelm
Produktionsassistent: Shakila Aschberg
Regiassistent: Tora Botwid
Scenmästare: Veronica Franze
Ljudteknik: Maya Lourenço
Ljudteknik (scen): Melisa Jiménez Segura
Videotekniker: Fredrik Björklund
VJ: Max Decroy Strandlund
Kostymsömnad: Annmarie Martinez,
Christopher Fischhaber, Karin Bäckström, Sandra Zupanic
Evelina Hedin
Fotografer: Elliot Foxprince, Frank Aschberg,
Patriez van der Wens
60
För alla namn vi inte får använda
Musik: The Knife
Text: Nasim Aghili
Disorkestreringen av Europas identitetsgränser
Nathaly von Salsa
Stödord för ljudarbetet har varit: gräns, olikhet, tradering,
kreolisering, samtidighet. Dekomponeringen är gjord
med mångas och teknikens hjälp. Mikrofoner, stereospår,
Frontex huvudkontor
Malin Holgersson
Inspelningar från Frontex huvudkontor i Polen.
Nationalsång(er)
Malin Holgersson
Samt andningsjinglar, effekter, bakgrunder och
rumsmiljöer. Hjältar som naturkrafter. Skog, öken, hav,
SPELTID
90 minuter.
SPELDATUM
1 juli 2014: Almedalen, Visby (premiär)
15 aug 2014: Göteborgs kulturkalas
16 aug 2014: Malmöfestivalen
23 aug 2014: Tenstadagarna, Stockholm
24 aug 2014: Botkyrka, Stockholm
30+31 aug 2014: Parkteatern Vitabergsparken, Stockholm
14 sep 2014: Södra teatern, Stockholm, valvaka
PUBLIKATION
Redaktör: Helena Lindblom
Korrektur: Majk Michaelsdotter
Parasto Backman och Bergen
Agnes Florin
Skribenter: Nasim Aghili, Aktion mot deportation,
Malin Axelsson, Anneli Carnelid, Dieudonné,
, Fridon, Ful, Hamid,
John Kabuidibuidi, Shahram Khosravi,
Helena Lindblom, RFSL Newcomer, Wesam
Konceptutvecklare: Max Decroy Strandlund
Programmerare: Oivvio Polite
Parasto Backman och Bergen
Medverkande konstnärer i webbföreställningen
presenteras på Europa Europas hemsida.
Föreställningen har premiär i juli 2014.
MUSIKVIDEO
FÖR ALLA NAMN VI INTE FÅR ANVÄNDA
AV EUROPA EUROPA OCH THE KNIFE
Regissör: Roxy Farhat
Inspelningsledare: Ahang Bashi
Fotograf: Iga Mikler
Dom Dugliga
Grading: Gabriel Knjetjled Watson
B-foto: Daniel Kask
Elektriker:
, Pierre Sigfridsson
Passare: Adrian Wigerdal
Passare-assistent: Tobias Tuvehagen
Produktionsassistenter: Kachna Baraniewicz,
Edgar Blanco, Javier Vilar Ehrlin, Shane Mcullaugh,
Elliot Foxprince, Anneli Carnelid, Maria Nyholm,
Nioosha Shams, Joanna Ekström, Shakila Aschberg,
Kristian Anshelm
Parasto Backman och Bergen
HEMSIDA
Redaktör: Anneli Carnelid
Programmering: Max Decroy Strandlund
www.europaeuropa.nu
61
FUL
Ful är en konstgrupp som består av konstnärer inom fält
som scenkonst, illustration, dans, bild, musik, ljudkonst,
kulturkommunikation. Ful ser det queerfeministiska och det
postkoloniala som en del av estetiken och gör ingen åtskillnad mellan form och innehåll eller mellan konst och politik.
Ful tror inte på tvåkönssystemet och använder därför ett
könsneutralt pronomen – hen.
Ful är:
Nasim Aghili, Joanna Ekström, Maya Hald, Malin
Holgersson, Helena Lindblom, Hanne Lindberg, Rani
Nair, Max Decroy Strandlund, Patriez van der Wens
och Emilia Åkesson.
Det experimentella scenkonstprojektet Ful Stage är ett
utforskande av scenkonstuttryckets queerfeministiska och
postkoloniala potential. Med utgångspunkt i en undersökande och processinriktad estetik och arbetspraktik vill
Ful Stage lyfta fram kroppar och vittnesmål som vi idag
saknar, längtar efter. Ful Stage har tidigare gjort bland annat föreställningen och performanceverket HERE/HÄR på
Stockholm Stadsteaters fria scen.
EUROPA EUROPA TACKAR VARMT
Mohamed Aghili, Cengiz Bozkaya, Priscilla Enström,
Alle Eriksson, Markus Hasselblom, Ceylan Holago, Livia
Johannesson, Rani Kasapi, Elin Larsson, Hanna Nyberg,
Foujan Rouzbeh, Riksteatern samt alla som medverkat i
musikvideon och lånat ut sina röster till ljudverk.
62
E U R O PA E U R O PA g ö r s i s a m a r b e t e m e d :
Stockholm
Fringe
Festival
E U R O PA E U R O PA g ö r s m e d s t ö d f r å n :
Stockholms Stad
63
Litteratur som har inspirerat
i t i l l b l i v e l s e n a v E u ro p a E u ro p a :
Vithetens hegemoni
Sara Ahmed
Queer Phenomenology
– Orientations, Objects, Others
Sara Ahmed
Borderlands/La Frontera
– The New Mestiza
Gloria Anzaldúa
Den andres enspråkighet
eller den ursprungliga protesen
Jacques Derrida
Bilal – på slavrutten till Europa
Fabrizio Gatti
”Nya perspektiv på intersektionalitet
– Problem och möjligheter” i
Tidskrift för genusvetenskap 2–3 2005
Nina Lykke
Någon annanstans, här inne
och gränshändelsen
Trinh T Minh-ha
Feminism utan gränser – avkoloniserad teori, praktiserad solidaritet
Chandra Talpade Mohanty
Om det politiska
Chantal Mouffe
Maktens (o)lika förklädnader
– kön klass & etnicitet
i det postkoloniala Sverige
Paulina de los Reyes,
Irene Molina och Diana Mulinari
Migrationer
Gloria Gervitz
– Omfångets poesi
Edouard Glissant
Migritude
Shailja Patel
allt om kärlek – nya visioner
bell hooks
’Illegal’ Traveller:
An Auto-Ethnography of Borders
Shahram Khosravi
The Collected Poems
by Audre Lorde
Audre Lorde
64
Terrorist Assemblages
– Homonationalism in queer times
Jasbir K. Puar
Postkolonial feminism, del 1 & 2
Paulina de los Reyes
Kan den subalterna tala?
Gayatri Chakravorty Spivak
EUROPA
EUROPA
PROGRAM / NOTER / KAMPSKRIFT
EN ANTINATIONALISTISK KABARÉ