Nummer 1 - 2011 - Sjömanskyrkan i Sverige
I hamn Med sjömän En tidning från Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-sjömansinstitutet // nr 1 2011 Stockholm i HANS Hjärta Anna uppmanar sjöfolket: LÅT KAMERAN GÅ! EN ISKALL I HOUT BAY, SYDAFRIKA RESENÄREN Journalist och populär i tv. Men han valde sjön och författandet. Spretigt och brokigt? ”Det är resenären i mig”, säger Mikael Esping. Ledaren I hamn Innehåll Nummer 1 2011 Årgång 69 Med sjömän ”Är detta bäst för sjömännen” U nder mina 16 år i styrelsen för Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm – Sjömansinstitutet kom jag aldrig på tanken att styrelsen skulle förorda mig som ordförande. Jag har ingen bakgrund i kyrkans värld. Istället som fackligt aktiv sedan 70-talet, nu som ombudsman i SEKO sjöfolk, efter flera år i gamla Waxholmsbolaget. Men när nu styrelsen övertygade mig om att inte motsätta mig uppdraget, och sen jag misslyckats med att övertala min föregångare Torbjörn Cruth att kvarstå en period till, var det bara att anta utmaningen. För att tillsammans med den delvis nya styrelsen arbeta för sjömännens bästa, vilket så tydligt anges i stiftelsens stadgar. Det tål att påpekas att med sjömän i våra stadgar avses alla som arbetar ombord i ett fartyg, oavsett befattning, nationalitet och kön. Min tid i denna styrelse började när Lars Carlzon, den före detta biskopen i Stockholms Stift och sjömansprästen, var ordförande. Han gjorde stort intryck på mig bland annat med sitt lugna och harmoniska sätt att leda styrelsen. Inför varje beslut ställde han frågan: ”Är detta bäst för sjömännen”. Han var inspirerande och ökade min vilja att engagera mig, speciellt i vissa frågor. Till exempel när vi ville vidga stiftelsens vyer för att kunna bidra till sjömännens väl också i andra hamnar än Stockholm, vilket vi hittills varit förhindrade genom stiftelsens stadgar. Lars var väldigt tydlig med att detta var nödvändigt då sjömännens antal i enbart Stockholms hamn börjat krympa oroväckande. Medan vårt kapital förblev starkt. Han frågade mig, eller rättare påstod, att givetvis måste vår verksamhet vara öppen för alla sjömän, oavsett trosuppfattning och även för icke-troende. För hur det än är ”behöver alla sjömän hjälp, framförallt i utländsk hamn”. 2 med sjömän I hamn // Juni 2011 ”Vi bör verka för att öka samarbetet mellan olika välfärdsinrättningar för sjömän i Sverige, då jag bedömer det som det bästa för sjömännen.” Att sjömanskyrkan bistod sjömän med annan trosuppfattning, genom att så aktivt etablera kontakt med andra kyrkor, var då en nyhet för mig. Det är inget krav på att vara troende, framhöll Lars, men man ska dela kyrkans värderingar. Detta var han noga med. I dag består styrelsen av åtta ledamöter som kommer från sjöanknutna föreningar, vårt stift och församling samt inte minst vår förre sjömanspräst. Vi har bildat ett arbetsutskott som utgör ledningen. Hit har vi lyckats knyta vår pensionerade sjömanspräst, tillsammans med vår verksamhetschef. Den andliga delen i ledningen får därmed anses väl tillgodosedd. Stiftelsen har genomgått stora förändringar de senaste åren. Vi har flyttat vår verksamhet till Frihamnen och därmed kommit närmare vår målgrupp. Vi har sålt vår fastighet på Katarinavägen, i vilken stiftelsen huserat sedan 30-talet. Båda dessa beslut var svåra och lite smärtsamma av nostalgiska skäl, i synnerhet fastighetsförsäljningen. Efter mycken möda, och med externa bidrag kunde Sjömansinstitutet köpa fastigheten av Järnvägsbolaget Stockholm – Saltsjön, då den inte längre behövdes som stationsbyggnad. Då, 1938, låg fastigheten mitt i smeten, mitt i centrum för sjöfarten i Stockholm. Men tiderna förändras och mot slutet av vår placering vid Slussen hittade eller hann inte sjömännen besöka våra lokaler, utan en omfattande bussning till och från fartygen. Trots vår finansiella styrka i kapital så är avkastningen vår enda egentliga intäkt. Vi är alla ense om att vi bör arbeta med en ekonomi som är i balans, och som inte varje år tär på kapitalet. Med denna förutsättning har vi framför oss stora prövningar, bland annat denna tidnings framtid i nuvarande format. Med sjömän i hamn måste kanske ställas mot behovet hos övriga sjömanskyrkor ute i landet, där vissa lever på existensminimum. Det gäller bland annat ”Föreningen Sjömännens Vänner” i Holmsund, som jag besökte på 90-talet och som drevs med sådan entusiasm av Marianne Lexberg. Idag är hon fortfarande kvar men arbetar, vill jag påstå, ideellt. Sjömännen har mycket att tacka Marianne och Conny för och det var mycket glädjande att få dela ut SEKO sjöfolks kulturpris till dem 2009. Som ordförande för Sjömansinstitutet vill jag om möjligt hålla fast vid Lars Carlzons ledord: ”Är detta bäst för sjömännen”. Vi bör i denna anda verka för att öka samarbetet mellan olika välfärdsinrättningar för sjömän i Sverige, då jag bedömer det som det bästa för sjömännen. Chang Strömberg Ordförande, Sjömansinstitutet Tidskriften Med sjömän i hamn ges ut av Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-Sjömansinstitutet. Ansvarig utgivare Ullamaija Nordström, 08-556 943 30 ullamaija.nordstrom@sjomanskyrkan.nu Adress Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, HUS N, Frihamnen Box 27269 102 53 Stockholm. Telefon 08-556 943 30 Fax 08-556 943 39 E-post [email protected] Hemsida www.sjomanskyrkan.nu Plusgiro 55493-1 bankgiro 5256-3087 Redaktör Sten Windén, 0709-48 23 17, [email protected] layout Susanna Rittner Bäckman, [email protected] Omslagsfoto Ulf Lodin Tryck DanagårdLitho, Ödeshög Tidskriften är Svanencertifierad, nr 341 196 21 ”Film att sea” med Ann Nordström. Kärlek via sms. 10 STIFTELSEN SJÖMANS KYRKAN I STOCKHOLMsjömansinstitutet Styrelse Chang Strömberg (ordförande) Björn Borg, Lennart Jonsson, Roger Lindgren Patrik Pettersson, Mats Uhrfelt, Nils-Göran Wetterberg, Thomas Wärfman Personal Ullamaija Nordström, direktor Gunilla Sävström, kamrer Kicki Wetterberg, fartygsassistent Roderica Perez, receptionist Sjömansinstitutet Gudstjänstliv Gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan. Fartygsbesök Sjömanskyrkans personal besöker ankommande fartyg i Stockholms hamnar. Diakoni Sjömanskyrkans diakonala arbete består av socialkurativa och själavårdande insatser, bland annat genom hem- och sjukbesök. Läsrum Vårt läsrum är en öppen verksamhet för sjöfolk. Vi har servering, tidningar och tidskrifter, biljard och tillgång till telefon och internet. Grupper och föreningar På Sjömanskyrkan samlas ett flertal grupper såsom Sjömanskyrkans vänner och Måndagsträffen. FOTO: ulf lodin, johnny dyrander (illustration). 16 ”Stockholm i mitt hjärta.” Gustaf Taube och Stockholms sjögård. 4 10 14 16 21 22 26 28 30 32 Mötet: Mikael Espings navigering genom livet har spretat. Men nu har han hitta sin plats. Som sjöbefäl och författare. Sms och ”Kärlek till sjöss”. Hänt i Sjömanskyrkan. PROFILEN: Gustaf Taube, en kommendör och hans sjögård. Ann startar kortfilmstävling för sjöfolk. Ove Allansson får höra en mustig historia i Sydafrika. Nytt praktverk om Torsten Billman. I AKTERKANT NOTERAT Sommarhälsning: Syros (Tomas Tranströmer, 1962). Med sjömän I hamn // JUNI 2011 3 Mötet REPORTERN SOM KASTADE LOSS Sjön! Aldrig i livet. Mikael Espings pappa var orubblig. Men vad far säger och gör är som bekant inte alltid rätt. Och idag är ”Micke” överstyrman och mönstrad som vikarierande befälhavare på norska Lysbris. Text sten windén Foto DIMITRI Zaitsev P å fädernet fanns det lotsar och sjökaptener sen sekler tillbaka. – Men min egen pappa förbjöd mig att gå till sjöss när jag var 16. En av mina bästa kompisars farsa var maskinist och han hade fixat två praktikplatser åt oss ombord. Men jag fick inte, berättar Micke. I ren protest valde Micke, idag 51 och fembarnspappa, att bli journalist istället. – Jag sommarjobbade som assistent på tv. Sen gick jag hela vägen via scripta, bildproducent manusförfattare. Han jobbade nästan fem år som frilans i London. I flera år för Virgins produktionsbolag som låg i en pråm och han gjorde frilansjobb för Sveriges Radion. Däremellan odlade han sitt intresse för historia och sin lust att skriva. – Jag skrev en bok om vikingar, ”The Vikings” som trycktes i 12 000 ex och såldes i 2 000, skrattar Micke. 4 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Micke var 24 och livet som frilans var hårt. – Det sociala livet höll på att ta överhand. Till slut stod jag inte ut. Kände att jag måste hem. Hemma igen ”gled han tillbaks in i televisionen.” Micke hamnade på UR:s produktionsverksamhet för beställningsjobb innan han kom till TV Stockholm och Garry Engman. Han jobbade med Herbert Söderström och Bo Holmström och som stringer för bland annat Reuters. En i alla bemärkelser iskall natt i februari 1986 ringde telefonen från England: ”Rapportera om statsministermordet!” – Efter det blev jag reporter och jobbade tre veckor i ett sträck. Han gjorde det synnerligen populära ungdomsprogrammet Bullen tillsammans med bland andra Kattis Ahlström och Martin Timell. Överstyrman (på bilden Mikael Esping) på norska fartyg som har tvåskiftsystem går alltid 12-6-vakten med en matros. Det betyder att vid ankomster och avgångar förtöjer matrosen på poopen och överstyrman/2:e styrman på backen ensam. Här förtöjer Lysbris i Gent. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 5 ”Romanen handlar om en nybakad styrman på sitt första jobb. Historien är delvis baserad på en verklig fartygsolycka.” – Det var riktigt kul. Programmet sågs av massor av ungdomar på söndagar, på bästa sändningstid. När Bullen var slut 1999 sa Mickes chef att han skulle tillbaka till ABC. – Det orkade jag inte. Tyckte att jag hade gjort det där. Det var nu han bestämde sig för att göra slag i saken och förverkliga drömmen som levat och gnagt ända sen han var liten. Och som han hade underhållit så ofta han kunde genom att segla på skutor. – Jag började segla med Ariel, som ägs av Haninge kommun, i början på 90-talet. Hon påminner om en engelsk torsktrålare och är förmodligen den enda kvarvarande kommunala sjösatsningen för ungdomar med svårigheter av olika slag. På somrarna seglar Ariel med fritidsgårdarna i kommunen. Micke seglade skuta i fem år. – Jag tog min skeppar A. Sen bestämde jag mig för att det på allvar var sjön som gällde och började på sjöbefälsskolan på Lindholmen i Göteborg 1999. – Jag fick praktik för Transatlantic. Min första båt var Finnrose, en ro-ro båt som gick med papper till Amsterdam, Antwerpen och Felixstove. Han jobbade på statens geofysiska undersökningsfartyg. Det blev Ostindien. Han bodde ett år i Dubai, jobbade för Geobird. Det blev Stockholms hamn ett tag och så iväg ut igen. Micke har samlat på sig befälserfarenhet från isbrytare, ro-ro, offshore och kryssningserfarenhet. Och, säger han: – Sjöfarten har varit god mot mig. under hela tiden till sjöss har han skrivit. När Sjöfartens Kultursällskap utlyste sin första novelltävling 2001, vann Micke med sitt bidrag. Han har gett ut en barnbok på engelska för PAN Books i London och bidragit som redaktör och skribent i en rad fackböcker. Micke deltog också 2009 i Sjömansboken 3 på temat ”Kärlek till sjöss – lust och längtan”. De 22 vassaste bidragen är samlade i novell- samlingen med samma namn. Läs Mickes novell sms på sidorna 10-13. Han håller nu på att finslipa sin första roman, som har handlingen förlagd till sjöss, var annars? – Den handlar om en nybakad styrman på sitt första jobb. Parallellt handlar det om maktutövning. Historien är delvis baserad på en verklig fartygsolycka. Handlingen går fram till sjöförklaringen. Det har böljat fram och tillbaka i hans liv, intressen har svalnat, men vaknat på nytt. Under några år var han passionerat intresserad av dykning. – Jag tänkte så här; om jag nu ska segla på vattnet, så vill jag se hur det ser ut under. Det var också ett sätt att bemästra klaustrofobin. Det norska rederiet DFDS LYS-Line som äger tre egna fartyg, Lysvik Seaways, Lysblink och Lysbris, samtliga byggda i Indien, och samtliga NIS-flaggade. ”Micke” är vanligtvis överstyrman på Lysvik, men vikarierar nu som befälhavare på Lysbris. SAGT AV MIKAEL Om namnet: Esping är en långbåt. ”I släkten på min pappas sida hade männen varit lotsar och sjökaptener i sekler nere i Smygehuk. Min pappas morfar var med i kretsen kring Frithiof Nilsson Piraten. Den mycket färgstarke figuren Esping i Bock i örtagård är modulerad efter honom.” Ord att minnas: Min ungdomskompis Åke Bonnier, som senare i livet konverterade från judendom till kristendom och blev domprost på Kungsholmen, upprepade ofta att ”Vad ni än gör i livet så tänk så här: Gud ser den rättfärdige.” Favoritförfattare: ”Ove Allansson. Som arbetarförfattare är han som allra bäst. Kampen mot orättvisor man känner hatet i texten.” B. Traven ”Dödsskeppet”. Joseph Conrad. Allra främst ”Negern på Narcissus”. Men självklart också ”Lord Jim”. Slocum förstås, och hans ensamsegling jorden runt i yawlen Spray, beskriven i ”Sailing alone around the world”. Melvilles ”Moby Dick”. 6 med sjömän I hamn // JUNI 2011 FOTO: privat (svartvita bilder) Med sjömän I hamn // JUNI 2011 7 Jag har dykt lite varstans i världen och hade fina tillfällen när jag jobbade på kryssningsfartyg. Ett nyväckt intresse handlar om hästar. – Som barn, i 7-8 årsåldern, red jag mycket. När jag träffade Maria som har häst testade jag och intresset väcktes på nytt. Nu har han en egen häst – i Portugal. – En varmblodshäst som kallas lusitano efter det gamla namnet på Portugal. Lusitanos är uppfödda för att tjäna människan, för ridning, körning och tjurfäktning. De ska vara helsvarta, men med min häst hade man misslyckats i aveln. Den skulle förmodligen bli grå istället. Så vad skulle man med den till. Den var oinriden och jag fick köpa den billigt. – Det skulle kosta dubbelt så mycket att ha hästen stallad och få den tränad i Sverige. Därför står den fortfarande utanför Porto. Och jag åker ner till den i stort sett varje ledighet. ”Sjöfarten har varit god mot mig.” det är lite typiskt för Micke när han samtidigt säger att han egentligen har tappat intresset för den klassiska ridningen. Att det inte är denna som längre är huvudsaken. Han vill ta hästen och sig själv lite längre. – Jag är mer intresserad av kommunikationen mellan mig och hästen. Av att bygga relationen till hästen, ”the development of horsemanship.” Hans resa genom livet, säger han, kan se spretig och brokig ut. – Men för mig är linjen klar och tydlig – det är resenären. Och, avslöjar han, en av hans favoritförfattare är Bruce Chatwin och dennes bok ”Long life”. – Han fångar så väl resan i människan. Lysbris går mellan Moss-HaldenHamburg-Chatham-BilbaoImmingham-Moss. En runda som tar två veckor. Lysvik går i en ruta Moss-Halden-GentZeebrugge-ImminghamMoss. Rundturen tar en vecka. 8 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Med sjömän I hamn // JUNI 2011 9 Kärlek till sjöss SMS av MIKAEL ESPING illustration Johnny dyrander Det bästa om kärlek till sjöss Här är novellsamlingen för alla er som älskar sjöfarten, sjömannen och fartyget. Men också för alla dem som jobbar till sjöss och känner lust och längtan till nära och kära därhemma. I ”Kärlek till sjöss lust och längtan” har Sjöfartens Kultursällskap samlat de 22 vassaste bidragen från novelltävlingen som utlystes hösten 2009 och avslutades den 1 mars 2010. Sammanlagt 106 noveller strömmade in. Och juryn, som bestod av författaren Majgull Axelsson och sjöfartsprofilen Anders Lindström, hade all möda att sovra bland bidragen. Innan de efter mycket grunnande och vägande på våg lyckades kora en vinnare, och samla de bästa novellerna i denna utgåva. ”Kärlekstemat lockar helt enkelt”, skriver Berit Blomqvist, Sjöfartens Kultursällskap i förordet. Hon säger också att boken lika gärna kunnat heta Sjömansboken 3, eftersom det är den tredje boken som Sjöfartens Kultursällskap ger ut. 10 Markus, du gör mig alldeles yr…Längtar efter dig, din kropp mot min :-) /Anneli Markus hade armen utsträckt, när ett diskret men ändå fullt hörbart och igenkännbart blip, omedelbart följt av en kort vibration mot hans lår, annonserade ett nytt meddelande. För ett ögonblick så kort att det knappt var märkbart, hejdades hans hand. Hade Stanislaw blinkat just då hade han missat det. Markus tog en kaka från fatet mellan dem, som om ingenting hänt, och fortsatte meningen han påbörjat. Den starka vårsolen hängde lågt mellan containerkranarna och fick honom att kisa, det hjälpte till att dölja känslorna. – If you take the guys in Immingham locks for example. Three men fore and aft, 6 men to tie up a ship! It’s absurd. But maybe they’re on an unemployment scheme or something. They can’t even throw a heaving line properly. – But then it’s a good thing, isn’t? They have a job at least. What do we care if they are ten guys to take the lines, svarade Stanislaw med en axelryckning. med sjömän I hamn // JUNI 2011 På det visste inte Markus riktigt vad han skulle svara. Han var alldeles för ofokuserad för att komma på något. – Aren’t you going to read it?! Markus tittade upp. Ett brett leende mötte honom och väckte en omedelbar irritation. – I’m sorry, I don’t mean to offend you, but it’s better you look, sa Stanislaw och reste sig. I’ll be in the paint store if you need me. Markus blick följde den store mannen när han gick akterut. på senare tid hade han känt sig spänd och allteftersom avmönstringen ryckte närmare växte känslan i honom. Han hade börjat svära på stuvarna i hamn och kolleger på andra fartyg under bryggvakterna, på ett sätt som till och med för honom själv, kändes ovant och olikt. Stanislaw hade stoiskt utstått hans utbrott och gnällighet utan kommentarer. Att han nu satt och retade upp sig på sin vaktmatros och vän var helt absurt. Han flinade lite skamset för sig själv, måste komma ihåg att be om ursäkt, och tog fram telefonen ur byxfickan. ”1 meddelande” väntade honom. Naturligtvis var det från henne. Han läste den korta texten. En liten darrning spreds blixtsnabbt från ljumskarna, utefter ryggraden, ner i tårna och tog irritationen med sig. Kvar lämnade den en förväntansfull glädje. För det var så, mitt i anspänningen, kände han sig glad. Hon gjorde honom glad, kanske lycklig rent av. Hennes kvicka, fyndiga sensuella, för att inte säga erotiska, underton, skickade honom rätt in i trans. Han försökte hålla jämna steg med henne, men kände att hon ibland var för snabb och träffsäker för att han skulle kunna hänga med. Det var det tredje messet denna morgon, ett i en oräknelig rad som pågått i flera veckor. när fartyget var till sjöss och långt från telefontäckning, fortsatte de med mejl. Men det var inte samma sak. Det var i det omedelbara, när som helst, var som helst, som hon fångade honom. Deras dygnsrytm var helt olika. Hon arbetade dagtid på medicinkliniken på Södersjukhuset. Han var 2-e styrman på M/V Finnflower med vaktjänstgöring 24-06 och 12-18, och trots att pipet var så diskret vaknade han alltid när det lät. Att stänga av den var omöjligt. Att avstå hennes närvaro i messet gick inte. Det var som en drog och den var omedelbart vanebildande. Det geografiska avståndet gjorde bara saken ännu värre. Upplevelsen av att vara hundratals mil ifrån varandra och ändå nästan så nära det gick, var hisnande. Samtidigt som han kände hur kroppen blev tröttare och tröttare, fylldes han med en nervös energi som gjorde det ännu svårare att sova. De pratade i telefon också, ibland. Men det var för dyrt så det blev inte så ofta. Han tyckte om hennes röst. Den hade en djup ton, en vibration som fortplantade sig rätt in i den mest primitiva delen av hans nervsystem. Hon sa att det berodde på att hon sjöng i kör, att magstödet sänkte tonen en halv oktav. Vad det än var så var det en njutning att lyssna på henne. Likväl kunde den inte fånga honom så starkt som hennes kvicka ord på den lilla skärmen. De kunde han känna mot sin hud. Han föreställde sig hennes snabba fingrar flyga fram över telefonens tangenter, som han sett ungdomar göra det på tunnelbanan; en konstant ström av bokstäver, blixtsnabbt och utan tveksamhet. Det var som de inte alls tänkte på vad de skulle skriva. Själv hade han stängt av funktionen som gjorde att telefonen föreslog ord allteftersom han tryckte på tangenterna. Det var för stressande. Han brukade behöva fundera på vad han ville säga. Tills han mötte Anneli. Hastigheten hade ökat betydligt sedan dess. Det var nödvändigt. Hennes otålighet var fysiskt påtaglig för honom, han visste att hon väntade. Det var som om han verkligen kunde höra hennes trummande fingrar, medan han, med sina tjocka, försökte träffa de små tangenterna i rätt ordning. I jämförelse med henne var han dock chanslös. Så fort han tryckt på sändknappen och skulle till att stoppa ner telefonen i fickan igen, så blip kom svaret. Numera gick han runt med den i handen mest för jämnan. Det var liksom inte lönt att lägga bort den. I takt med hamnanlöpen blev den skitigare och mer avskavd, noterade han. hennes korta texter blev som fysisk beröring, ibland uppfordrande – ”Smek mig”, ibland längtande – ”Håll om mig”. Hennes fingrar, flinka med känsliga fingertoppar vana att ta i patienter. Både mjukt och fast på en gång, på honom, på hans kropp. Längtan efter beröring, smärtsamt stark. Deras kommunikation kom som i feberattacker och lämnade honom ibland helt utpumpad. Undrar om hon känner samma sak, tänkte han ibland. Eller om det var han som var ovan vid kärlek, Med sjömän I hamn // JUNI 2011 11 ”Hon var helt oåtkomlig för honom nu. Han kunde inte nå henne fysiskt och han förstod henne inte.” eller snarare fri tillgång till kärlek. Som sjöman var han borta minst halva året. En törn på sex veckor följdes av lika lång ledighet. Han hade många jämnåriga kolleger som fortfarande var singlar med flera havererade förhållanden bakom sig, liksom han själv. Att inte vara där i vardagen, att vara borta fysiskt, verkade inte kunna kompenseras av att vara närvarande varje dag lika länge, senare. Det var någonting med vardagen och kvinnor som han inte kunde förstå. Varför var den så viktig? Med Anneli verkade det annorlunda. Hennes liv var visserligen fyllt av vardag; arbete, kören, Friskis & Svettis och en 13-årig son som bodde hemma hos henne i tvåveckors intervaller. Men även om deras schema inte var desamma, hade hon också en sorts ”av och på liv”. Fast de hade egentligen inte berört det så mycket. Han såg på telefonen, tryckte fram ”svara” i menyn, och började efter några sekunders funderande att skriva. …Ja, jag är där, så nära! Känn hur jag ligger bakom dig, min varma andedräkt mot din nacke, mina läppar mjukt mot din hud, just där bakom örat :-) M Han tryckte iväg meddelandet och såg upp. Ett grått gryningsljus gjorde tillvaron monokrom. Det var ögonblicket innan solens första strålar skulle ge färg åt dagen. framför dem, nio kablar bort, låg Maflik, Steenbanks lotsbåt, och gungade i dyningen. Markus drog ner farten från 60 till 40 procent på propellerns stigning. Ett dovt mullrande steg från fartygets inre. Kraftiga vibrationer fortplantade sig upp till bryggan när propellerbladens motstånd i vattnet ökade. Klirret från kaffemuggar, och gnisslet från paneler på skott och under däck, bildade ljudkuliss till Finnflowers uppbromsning. Efter någon minut minskade skakningarna något och Markus drog tillbaka spaken ytterligare till 30 procent. Men nu var inte förändringen lika stor. Vibrationerna förblev svaga för att snabbt tona bort. Farten var åtta knop och sjunkande, konstaterade han. De var fyra kablar från lotsbåten strax om styrbord nu. Det skulle bli perfekt tänkte han. Sex knop när de var jämsides. Inte förrän då, när avståndet var så litet som möjligt, skulle de skicka ut sin lilla ribbåt med lotsen som skulle ledsaga dem till Antwerpen. Plötsligt kände han närvaron av någon annan bakom sig. Markus visste, innan han vände sig om att det var Bengt, skepparn, som kommit upp. – Bra gjort Markus! Men du glömde ringa mig, sa Bengt, utan att med en min förråda om han var arg eller inte. Markus blev alldeles röd i ansiktet. Han glömde ringa Bengt! 12 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Tanken var helt löjlig, hur fan kunde han glömma?! Han öppnade munnen för att säga något, men Bengt höll upp en hand och stoppade honom. – Jag tar över nu. Du går ner och hämtar lotsen. Markus släppte roderspaken och började gå bort mot dörren. – Och stoppa ner telefonen, sa Bengt efter honom och log. Hela vägen ner till lotsporten på styrbordssidan svor Markus högt för sig själv. Mitt i sin skamsenhet förstod han ändå vad som hänt. Eftersom Bengt brukade vara på bryggan långt innan Markus behövde ringa upp honom, hade han släppt tanken. In hade Anneli kommit istället, och vad han skulle skriva till henne. Det hettade till lite extra om öronen när han erinrade sig Bengts sista ord. Det var bra att han skulle mönstra av om några dagar. En vecka till och han skulle bli sjuk på riktigt, eller begå ett allvarligt misstag. han suckade tungt när han klättrade ner för den sista branta lejdaren. Stanislaw stod naturligtvis redan där, skådande ut mot lotsbåten, nynnandes på någon polsk slagdänga. Allt var riggat och klart – lotslejdare, frälsarkrans och lina för lotsens väska. – All ok, frågade han Markus med ett roat leende. – Yes, all ok! – You forgot your radio, påpekade Stanislaw, och tittade menande på Markus bröstkorg, där mikrofonen brukade sitta fast i slaget. – Oh shit, utbrast Markus med en grimas. – Oh, her again, svarade Stanislaw. Pilot is coming, fortsatte han och vände ryggen mot Markus. På vågorna kom den orange och gula ribbåten studsande från vågkam till vågkam. Fem dagar kvar till avmönstring, tänkte Markus. …Hej Markus. Detta är det svåraste och jobbigaste mejl jag någonsin skickat. Jag har inte kunnat hålla kvar de härliga känslorna vi upplevt i våra mess, och inte längtat efter dig så mycket som jag hoppats. Du fick inte fäste i mig tillräckligt för att det ska räcka. Du är en underbar kille-man Önskar dig lycka till! Han stirrade på skärmen framför sig. Först kände han sig generad, som om han blivit ertappad med något fuffens, sen blev han alldeles varm och svettig. Irriterad ställde han ifrån sig datorn som han haft i knät. Den hettade alltför mycket, och höll på att välta ölglaset i hastigheten. Sen kom frågan, varför och varför nu? Att hon gått från mess till mejl betydde också något. Det gav mer distans. SMS var förbehållet det intima. Hur mycket visste han å andra sidan om henne? Visste han egentligen tillräckligt för att kunna svara på frågan? Svar: nej. En frustra- tion infann sig istället. Hon var helt oåtkomlig för honom nu. Han kunde inte nå henne fysiskt och han förstod henne inte. Inte fäste…???!!! Va fan menade hon? Hur skulle de kunna det? Det var inte möjligt. Inte förrän de varit tillsammans en tid. Med en smäll slog han ihop datorn och såg sig omkring. Hamburgs flygplats var inte stor. Större än Bromma visserligen om man skulle jämföra med något, men ödslig. Det fanns inte mycket att handla, och människor rörde sig i små klungor, indikerande storleken på flygplanen som landade här. Snabba steg rörde sig antingen till eller från gaterna. Få satt som han själv och väntade på avgångar. Hans avlösare hade anlänt till fartyget på förmiddagen och redan efter lunch satt han i en taxi tillsammans med Stanislaw. Flyget till Warszawa gick mindre än en timme efter det de kommit fram, till Stockholm först klockan 17. Att tvingas vänta flera timmar verkade olidligt först, men nu spelade det ju inte så stor roll längre. Kaféet han satt på var välinrett, med bekväma stolar som han tyckte saknades på många storflygplatser han varit på. De hade gott öl och gratis trådlöst internet. Med ens insåg han att deras ”affär” hade varit näst intill omöjlig från början. Hur skulle han kunna konkurrera med de fysiska kontakter hon hade i sin omedelbara omgivning? Han förstod också att den egna vresigheten de senaste veckorna, hade sin grund i denna omöjliga ekvation. Deras relation på avstånd hade närmast varit besatt. Det var som om de hade lekt med inre bilder av varandra, vilka naturligtvis inte hade något med sanningen att göra, eller kanske snarare sa alltför lite. För de hade ju aldrig träffats i verkliga livet, aldrig någonsin! han gick fram till disken och den unga kvinnan bakom vände sig om. Plötsligt såg han rätt in i ett par mandelformade ljusbruna ögon och han log brett. Vilken blick, hann han tänka. – Ein bier bitte. Hon skrattade till och skrattrynkorna runt hennes ögon bildade ett finmaskigt nät. Hon var nog inte så ung trots allt, i hans egen ålder, kring 30. – Do you want the same, frågade hon. Hade hon serverat honom innan? Hur hade han missat henne? Men det var innan han startade datorn påminde hans sig själv och log ännu bredare. – Yes please! Vad upphetsande det hade varit stundtals, och roande, ibland oroande. Inte minst för hans skeppskamrater. Han måste ju ha verkat mer eller mindre galen, som han törnat totalt. Han fick sin öl, betalade och slängde fem euro i dricksburken. Som tack fick han ytterligare ett bländande leende. – Danke sehr, mein Herr! Tillbaka i sin stol stoppade han ner datorn i väskan. det hade varit omtumlande veckor. En känsla av respekt och tacksamhet växte nästan motvilligt i honom gentemot kvinnan han kände till namnet. Som hade väckt passion i honom som ingen annan förut, men som hans händer aldrig hade känt värmen från. De möttes på nätet och fortsatte sin relation via sms. Han hade ett foto av henne på sin dator och ett annat i telefonen. Pigg och glad såg hon rakt in i kameran, in i honom. Hennes röst och ivriga fingrar fanns där också, mer som ett löfte egentligen. Men sen tog de fysiska bevisen på hennes existens slut. Hur hon kändes, hur hon rörde sig mot honom, hennes doft – allt var ett resultat av hans egna önskningar. Redan nu kunde han känna hur bilden av henne gradvis hade börjat lösas upp. Hur minnet av henne, utan fysisk förankring, bleknade. Hur skulle han komma ihåg någon som inte fanns? Han såg på servitrisen. Hon verkade fullt upptagen med att nerböjd plocka bland påsar med mackor och kakor. Plötsligt sträckte hon på sig, tog tag i sitt långa bruna hår med en irriterad gest, snodde det runt några varv och, efter att ha snabbt lagt det i en lös kringla på bakhuvudet, fäste det med en bred kam. Hennes hals var lång och huden såg mjuk ut. Han kunde inte låta bli att skratta högt åt sig själv. Ljudet fick henne att vrida på huvudet. På nytt log de mot varandra, utan förlägenhet slog det honom. Hans blick föll på telefonen. Tyst och ”död” låg den på bordet. Det var som den hade slutat fungera. Inte förrän han själv hörde av sig till familj och vänner skulle den vakna till liv igen. Fartyget, och en och en halv månad till sjöss, låg bakom honom. Framför sig hade han lika länge ledigt, med en ”att göra lista” lång som en arm. Lättjefullt sjönk han djupare ner i den bekväma stolen och sträckte ut benen. Nu, mitt emellan, i en liten bubbla som bara var hans egen, hände ingenting. Han kunde bara sitta där, byta blickar med kvinnan bakom disken, dricka sin öl och låta den ena tillvaron långsamt övergå i den andra. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 13 Hänt i Sjömanskyrkan Hänt i Sjömanskyrkan Förre sjömansprästen och styrelsemedlemmen i Sjömanskyrkan Nils-Göran Wetterberg högtidstalade i Djurgårdskyrkan i fjol. ”Glädje – det är att växa tillsammans Leva i Dig, och hos Dig förbli. Vi som är grenarna – Du som är stammen! Du ger oss näring och grönska och liv” (SvPs 721:4) Minnesskulpturen över krigsseglarna av konstnären Lars Kleen på Stenpiren i Göteborg. Hedra Sveriges krigsseglare Under andra världskriget förliste 205 svenska handelsfartyg. Torpederade. Minsprängda. Bombade. 2 000 sjömän fick sätta livet till. Under många år förtegs sanningen om deras insatser för nationen och deras grymma öde. Många av de överlevande sjömän som hamnat utanför den tyska spärren över Skagerack då krigshandlingarna till sjöss inleddes, behandlades tvärtom skamligt av myndigheterna då de kom hem efter krigsslutet. Och det skulle dröja ända tills september 1997, innan det officiella Sverige skänkte krigsseglarna upprättelse. Då avtäcktes en minnesskulptur på Stenpiren i Göteborg. Och sedan dess högtidlighålls Krigsseglardagen över alla platser i Sverige där sjömanskyrkor är verksamma. Det sker den första söndagen i september och så här ser programmet ut i år, söndagen den 4 september: Helsingborg, vid Sjöfartsmonumentet, Parapeten, klockan 14.00. Göteborg, Stenpiren, klockan 15.00. Uddevalla, Museiparken klockan 13.00. Halmstad, Sjömanskyrkan, Strandgatan, klockan 15.00. Karlstad, Domkyrkan, klockan 11.00. Stockholm, Djurgårdskyrkan, klockan 11.00. I Malmö har man gjort Krigsseglardagen till sin egen tradition. Här högtidlighålls minnet på Alla helgons dag. I år den 5 november vid Sjöfartsmonumentet, klockan16.00. En sommarhälsning sten windén Sommarhögtryck Nu är det högtryck i Sjömanskyrkan i Frihamnen. Det började i maj och kommer att hålla i sig tills det sista kryssningsfartyget lämnar Stockholm i början av september. Första anlöpet svarade Maltaregistrerade Empress med sin besättning på 685 man med 2020 passagerare ombord. Det 17 maj förtöjde den bländvita skönheten, 211 meter lång, vid piren i Frihamnen. Och sen stod det inte länge på förrän trängseln var fullständig i HUS N där Sjömanskyrkan bjuder in till fri sittning och användning vid datorer, telefoner och biljardbord. Som vanligt lotsades de rätt och togs väl om hand av Sjömanskyrkans personal, fartygsassistenten Kicki Wetterberg, receptionist Roderica Perez Alm och sommarvikarierande Angelica Poppe. 14 med sjömän I hamn // JUNI 2011 I Sjömanskyrkan ser man med spänning fram mot årets besöksresultat som kan summeras först när kryssningssäsongen är till ända. I fjol hade man nästan 6 000 besökare. I år kommer 273 kryssningsfartyg att besöka Stockholm, fördelade på Stockholms hamnars kajer i Frihamnen, vid Skeppsbron och Stadsgården. Största fartyget är Celebrity Eclipse, 317 meter lång. Hon är det största kryssningsfartyg som anlöpt Stockholm. Det skedde första gången i fjol. Och i år gör hon det fyra gånger. Också detta ett bevis för att Stockholm är ett populärt resmål för de internationella kryssningsresenärerna. Empress inledde sommarens kryssningssäsong i Frihamnen. sten windén FOTO: ullamaija nordström, ULF LODIN, KICKI WETTERBERG Våren har redan övergått i sommar. Blommorna och träden har slagit ut och naturen står i sin vackraste midsommarskrud. Det finns inget ljuvligare ord än ”midsommar” för oss nordbor. I likhet med vår andra årstidsbundna högtid julen, har midsommarfirandet en djup förankring i våra hjärtan. Midsommar, det är fågelsång och blomsterprakt, det är naturens rika grönska, det bär sommarens alla löften, det ger oss de ljusa nätterna, det för med sig dans, sång, lek och glädje under några korta, intensiva månader. Ordet ”midsommar” manar för vår syn fram många vackra, ljusa och glada minnen, men också en allvarligare bild. Midsommardagen med naturens rika fägring mot den med helige Johannes Döparens, ökenprofetens och martyrens dag. Vi behöver inte välja det ena eller det andra. Det finns glädje som är ett allvar och ett allvar som är glädje. Den naturliga, okonstlade glädjen, stärker människan inför livets allvarsamma uppgifter och det finns mycket allvar FOTO: ULF LODIN som gör oss glada, som lyfter och ger oss styrka och mod. Glädjen och allvaret behöver inte skymma varandra. Att låta dessa två känslor gå hand i hand är viktigt för oss och de ger vårt liv dess rikedom. Glädjen som finns i naturens fria och sorglösa väsen, i umgänget med våra nära och kära och i hemmets lugna vrå, berikar våra liv. Allvaret som speglar sig i den livsuppgift vi fått, i de svårigheter som kommer oss till del i livet och när vi fått utnyttja alla våra krafter för att nå fram till målet, utvecklar och stärker oss som människor. Såväl glädjen som allvaret blir till välsignelse och ger oss ro i själen. I vår verksamhet på Sjömanskyrkan kan vi se speglingar av alla de känslor som raderna här ovanför berättar om. Förberedelserna inför sommarens intensiva fartygssäsong har varit i gång under större delen av våren. Det diakonala arbetet har fyllt dagarna hos dem i vår målgrupp som upplevt ett antal somrar i sina liv, men nu när krafterna sinat har nog att orka leva en dag i sänder. Känslor av både glädje och allvar har funnits med i vårt arbete. Med glädje vill vi möta, bemöta och välkomna besättningarna på gästande fartyg. Med uppgiftens allvar vill vi forma deras besök i vår huvudstad både innehållsrikt, minnesvärt och meningsfullt. Med vemod blickar vi tillbaka på minnen av pensionärsaktiviteterna som lockat till samvaro under vintern och nu tar sommarledighet. För att återkomma med nya idéer och med ny entusiasm i höst. Den högsta jordiska glädjen gömmer i sig längtan. Med längtan ser vi framemot att få en välbehövlig ledighet med våra nära och kära. Med längtan ser vi också framemot att återigen samlas inför hösten, inför nya utmaningar, inför nya uppgifter på resan mot en ny högtid, som vi längtar att åter få fira i den vackra nyrenoverade Djurgårdskyrkan. En välsignad sommar önskar jag er alla. ullamaija nordström, direktor, sjömanskyrkan i stockholm Med sjömän I hamn // JUNI 2011 15 Profilen STOCKHOLM I HANS HJÄRTA Gustaf Taubes engagemang i det maritima är imponerande. ”Tillsammans med många duktiga personer, Olle Neckman, Pierre Dunbar, Staffan Qvarnström och många många fler”, tillägger han. För femton år sedan lämnade Gustaf Taube, kommendör av första graden, London och sin tjänst som försvarsattaché på svenska ambassaden. Härhemma väntade en ny stor utmaning: kampen för Stockholms sjögård – platsen i hans hjärta. TEXT sten windén FOTO ulf lodin D et började på Skeppsholmen. – Vi var ett antal personer som tyckte att den unika maritima kulturen på Skeppsholmen var hotad och borde bevaras. Inte för att vi var emot museiverksamheterna på holmen. Men vi tyckte att det måste finnas plats för bägge, säger Gustaf Taube. Göran Hernlund, som var chef för båtbyggeriet på Skeppsholmsgården, tog tillsammans med några andra initiativet till föreningen Skeppsholmens marinkultur. Men föreningen upphörde tämligen raskt. Marin associerade alltför omedelbart till enbart örlogsverksamhet. Och varför, sa de hängivna bevararna, ska vi nöja oss med Skeppsholmen. Området borde också inberäkna Kastellholmen, Rosenvik, Beckholmen, Nya Djurgårdsvarvet och Blasieholmen. Och så bildades, våren 2002, den ideella ”Föreningen Stockholms sjögård – maritim kultur”, i dagligt tal Sjögården. Namnet tillkom efter en tävling. Och den fina loggan med dykdalben introducerades i nyhetsbrevet ”Hamnkvartersnytt – vad 16 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Med sjömän I hamn // JUNI 2011 17 Fler skyltar och modeller, som denna invid entrén till Vasamuseet. Som beskriver vad området, som var en av Flottans största arbetsplatser, med 1 400 civilanställda under kriget, har använts till. Liksom Beckholmen, som var en stor arbetsplats, med bland annat Radarskolan med radarfartyget Prins Carl. På Beckholmen pågår saneringsarbetet. 182 miljoner kommer det att kosta att ersätta den kontaminerade jorden. Alla transporter och all bortforsling sker sjövägen. Träbron över till Beckholmen, där saneringsarbetet väntas vara klar till sommaren 2012. Gustav Taube med Skeppsholmsgården i bakgrunden, med sin båtbyggarlinje. På Nya Djurgårdsvarvet är snart allt klart utom restaurangen. ”Vi vill helst inte att det blir en lyxkrog. De som har verksamhet på Beckholmen ska kunna gå dit och äta”, tycker Gustaf Taube. ”Man gräver bort större delen av ön, schaktar bort och byter jord. All kontaminerad jord fraktas bort sjövägen.” händer i hamnkvarteren”, som Gustaf Taube började ge ut för drygt tio år sedan och som nu har gått ut cirka 150 gånger till runt 2 000 mottagare. Ungefär samtidigt blev Gustaf ordförande för Beckholmens vänförening. Orosmolnen hängde tunga över Beckholmen. – Här, på platsen för Nya Djurgårdsvarvet, alldeles till höger innan bron över till Beckholmen, ville man bygga seniorbostäder. Och vi anade självklart att om det blev bostäder här, så skulle det bli stopp för varvsverksamheten på Beckholmen. De fina människorna, i de lyxiga bostäderna, skulle med säkerhet känna sig störda av verksamheten på ön. på beckholmen är ett 100-tal personer verksamma. Den största aktören är Stockholms reparationsvarv, som tidigare hette G5 varv. Och här har Beckholmens dockförening renoverat en av de två mindre dockorna. – Vi kämpade hårt. Henrik Waldenström, 18 med sjömän I hamn // JUNI 2011 känd person i nationalparkssammanhang, var väldigt aktiv, berättar Gustaf Taube. och bevararna lyckades få politikerna att ändra beslutet. Men mycket återstår. Därför var det ett glädjebesked när Naturvårdsverket beslöt om 182 miljoner i bidrag för sanering av den svårt kontaminerade ön. Saneringen pågår för fullt och väntas bli klar om ett år. – Det är ett jättearbete. Och det kommer att bli jobbigt för dem som är verksamma här. Man gräver bort större delen av ön, schaktar bort och byter jord. Här finns kvicksilver, arsenik, kadmium, bly och mönja och annat giftigt, mycket av det som användes då man tillverkade beck här. Och marinen skitade ner en hel del under sin tid här. All kontaminerad jord fraktas nu bort sjövägen. Många problem, säger Gustaf Taube, hänger samman med tillkomsten av dockorna. När man sprängde ut berget för de tre dockorna la man stenen vid stranden. – Ön blev större. Men stenbumlingarna gustaf taube Började på Sjökrigsskolan 1955; blev fänrik 1958; långresa med kryssaren Gotland till Angola; runt hela Indiska Oceanen med Älvsnabben. Fartygschef på mtb, torpedbåt och på jagare; chef för Kungliga Sjökrigsskolan; chef för kustflottan; lärare på Militärhögskolan; chef för flottans utbildningsavdelning; personalchef för marinen; 92 till London som attaché i 3,5 år; ordförande för Skeppsholmsgården i 12 år och ansvarig för Skeppsholmsdagen i tio. Mycket är klart vid Nya Djurgårdsvarvet, centret för träbåtar, med kontoret, ett snickeri, elektromekanisk verkstad, en stor båthall. Skjulet innan bron ska renoveras för restaurang. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 19 LÅT KAMERAN GÅ! I 17 år valde hon kvalitetsfilmer åt sjöfolket på handelsfartygen. Nu uppmanar hon dem att göra film själv och deltaga i kortfilmstävlingen ”Sjö kort”. TEXT sten windén FOTO ULF LODIN E Sjögården vill ha tillbaka det gamla namnet Galärvarvet på området mellan Junibacken och Vasamuseet. ”I dag heter det Galärparken. Och det är inte ens en park för galärer”, säger Gustaf Taube spydigt. (En galär var ett grundgående fartyg med segel, åror och kanoner). slöt inte tätt överallt. På sina ställen på ön kan man lägga örat till marken och höra hur vattnet kluckar därunder. Vid lågvatten drar det med sig föroreningar ut i Saltsjön. I samband med sitt senaste årsmöte, med representanter för Sjögårdens 60 medlemsorganisationer var huvudfrågan: ”Hur få politiker och andra att förstå betydelsen av en maritim inriktning på Galärvarvet och Skeppsholmen?” – Vi vill ha tillbaka det gamla namnet Galärvarvet. I dag heter det Galärparken, och det är inte ens en park för galärer, säger Gustaf Taube syrligt. Fortfarande är det många politiker som inte har en aning om denna maritima kulturkskatt som i så hög grad har präglat Stockholms historia, menar Gustaf Taube. – Stockholmarna är värda att få återuppleva vad det var för kultur som var här. Och om ingen annan tar helhetsgreppet när det gäller Galärvarvsområdet måste Stockholms sjögård göra det. Så vill Sjögården utveckla Galärvarvsområdet Listan på idéer är lång. Här är några: • Utveckla sjövägen till Galärvarvet, från Slussen och Nybroviken. Och mycket tät trafik mellan Skeppsholmen och Galärvarvet. • En träpromenad längs vattnet från Djurgårds bron och utmed hela Galärvarvsområdet. • Bort med sprängstenen, som tippades i vattnet i samband med tunnelbanebygget till Ropsten och som gör det omöjligt att förtöja. • Slipen mot strandvägen, där motortorped- båtarna fanns på vintern. ”Här skulle kungens T46 göra sig bra på land”. • Junibacken. Visa att det var här som minsveparna togs upp på vintern. • Ytterligare kajer i anslutning till jagarkajerna. • Mellan Junibacken och Vasamuseet. Här hade Marinflyget sina verkstäder från 1911. • En ny kaj/brygga utanför Vasas dockportar. • Litet minmuseum i anslutning till museikajen där M20 ligger. • Sammanbindning mellan Båthallarna i glas för att förvara Vasaorden fullt synlig för flanörerna. om sjögården Stockholms sjögård En sjögård är ett hamnområde med kajer, bryggor och skeppsdockor, omgivna av stenkonstruktioner, pålar och dykdalber. Stockholms sjögård omfattar Beckholmen, Galärvarvet, Nya Djurgårdsvarvet, Blasieholmen, Skeppsholmen och Kastellholmen. Statens Fastighetsverk är hyresvärd för det två sistnämnda plus alla dykdalber. ”Vi försöker påverka SFV att sätta rimliga hyror för att kunna få dit mer maritim verksamhet”, säger Gustav Taube. Galärvarvet och Beckholmen är goda exempel där hyresvärden, Kungliga Djurgårdsförvaltningen, insett att man inte kan ta ut marknadsmässiga hyror för denna absolut nödvändiga verksamhet, menar Sjögården. 20 med sjömän I hamn // JUNI 2011 fter foto- och novelltävlingar ska sjöfolket tävla om att göra bästa kortfilm. Idén är Ann Nordströms. Ann började på dåvarande HKF 1990 med uppgift att välja kvalitetsfilmer åt folket på båtarna. Men när HKF avvecklades, och filmbevakningen flyttade till Sjöfartsverket och Sjömansservice i Norrköping, valde Ann att stanna kvar i Stockholm. – Det är en fördel att sitta i Stockholm när man ska bevaka film. Man vinner både tid och pengar på att slippa resor, säger Ann. I november 2010 startade Ann egna företaget Film at Sea, och erbjuder nu sjöfolket sex kvalitetsfilmer i månaden på dvd, ”till förmånligt pris”. – Liksom på HKF-tiden har jag ambitionen att inte bara tillhandahålla main streamfilmer. Ann bevakar kontinuerligt utbudet hos Folkets Bio och naturligtvis filmfestivalerna i Göteborg och Stockholm. Hennes kunder är rederier i södra Sverige och på Västkusten. Nu uppmanar hon sjöfolket att gripa filmkameran och lämna in bidrag till kortfilmstävlingen ”Sjö kort”. Tävlingen är öppen för aktivt seglande i den svenska handelsflottan, oavsett nationalitet; för alla som arbetar till sjöss med svensk sjöfartsbok ombord i utlandsflaggat fartyg; och för dem som går en maritim utbildning på högskola eller gymnasium i Sverige. Det krävs inte mycket för att kunna delta menar Anna. – I dag är det så mycket lättare att göra en egen film. Det kan räcka med en mobiltelefon. Redigeringsprogram finns gratis till datorer, såväl Mac som pc, säger Ann. Filmandet har, utöver att det är kul, också en social sida, säger hon. – När man fotograferar är det ett enmansjobb. Men gör du en kortfilm måste du samarbeta med någon. Det är kul tycker jag. Och det vore roligt om kortfilmerna kan bli ett tidsdokument över sjöfarten av i dag. Filmerna ska vara gjorda under tävlingsåret 2011 och ha koppling till livet ombord eller i hamn. Spelfilm eller dokumentär kvittar lika, bara filmen håller sig inom maxtiden 15 minuter. Bidragen ska vara hos Film at Sea senast den 31 december 2011. Filmerna kommer att bedömas av Göteborgs filmfestival och av Ann, som också gärna vill ha med sig någon från Sjöfartens Ann Nordström jobbade under 16 år på HKF i Sjömanskyrkans hus på Katarinavägen. Vi känner henne också som filmrecensent i Sjömannen. Kultursällskap. Vinnaren belönas med 10 000 kronor som Sjöfartens Kultursällskap ställer upp med. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 21 Ove Allansson Ove Allansson är född 1932. Han har ett förflutet som mekaniker, industriarbetare och sjöman. Hans litterära produktion är omfattande, liksom hans engagemang i antologiböcker och olika tidningar och tidskrifter. Han har fått en rad prestigeladdade utmärkelser, bland annat Ivar Lo-Johanssons personliga pris och Stig Sjödin-priset. 22 Ove Allansson klämmer en iskall öl i sällskap med Brian, en slavättling i Sydafrika, som berättar en mustig skröna om sin farfar som mönstrade andremaskinist i s/s Kakatoo under legendariske befälhavaren StoryMorris. Och om en hel släkts hårda tribut till havet och ett vidrigt förtryckarsystem. illustration maja modén En iskall i Hout Bay S älarna leker långt härinne i Hout Bay. Först trodde jag att det var stora fiskar, men Brian rättade mig. Vi sitter tillsammans på en sten utanför fiskhamnen och intill oss pekar de gamla franska kanonerna fortfarande utåt bukten. På anda sidan Hout Bay ser jag vägen upp mot Chapman´s Peak balansera längs klipphyllor. Brian berättar att ras har inträffat, reparationer pågår. När vägen nyöppnas blir det genare att med bil tvära Kaphalvön, köra mot östkustens Fish Hoek och sedan längs False Bay söderut mot Simonstown och Cape of Good Hope. Det jag redan vet om Hout Bay är att fransmännen på 1780-talet byggde flera fort här. De ingick i något som kallades “The French Line”, och var till för att hålla engelsmännen borta. Portugiser, holländare, fransmän, engelsmän – i den så kallade civilisationens namn sade de sig ha upptäckt området som givetvis redan var upptäckt och bebott av de svarta, hottentotterna. De stora skogarna gjorde att holländarna i mitten av 1600-talet hade döpt bukten till Hout Baijtjen. Hout betyder träd. Men bukten kallades först Chapman´s Chanse, efter en engelsk kapten som med skeppet Consent ankrade där 1607. Chapman och en lots var de första att lämna skriftliga vittnesmål om den av skog och höga berg omgivna bukten. Hout Bay ligger en halvtimmes bilresa söderut från Kapstaden. Orten var tidigt känd för sina fiskeindustrier och skonare i handeln med Mauritius. I början av 1900-talet lastades även mangan på Hout Bays redd, från gruvor uppe i bergen. Efter ett förflutet som sjöman, och med ett skadat ben, arbetar Brian sedan två år på konservfabriken bakom oss, Sea Harvest. Olyckan som gjorde honom halt inträffade med sjömän I hamn // JUNI 2011 i ett engelskt fartyg. Den månatliga försäkringssumman från rederiet är alltför liten, liksom lönen på konservfabriken, men familjen med fyra barn hankar sig fram. Trots haltandet ger femtiosexårige Brian ett kraftfullt intryck. Det mörkbruna ansiktet omflyts av ett väl vårdat, grått skägg. Liksom de flesta sjömän är han rik på upplevelser och har mycket att berätta, även om den släkt av fiskare och sjömän han kommer ur. I sekler har havet tagit tull av släkten. Brians far föll överbord från en trålare i hårt väder, drunknade. Andra makter än havet har krympt släkten: apartheidsystemets grymma utövare mördade en morbror, två yngre släktingar försvann spårlöst, en kusin avled i en cell på Robben Island. Brian har arbetat i ett tidigt skift, eftermiddagen är ledig. Vi har med oss kall öl från närbelägna “Fish on the rocks”, ett litet fiskhak med enkel servering och underbar “minutenfärsk” fisk och skaldjur. Där träffade jag Brian för några dagar sedan, han vet att jag skriver och är nyfiken på det mesta. Brian tycks säker på att släktens anfader var en slav som tillsammans med andra rymde från holländska skeppet Meermin, Sjöjungfrun. Han har de senaste åren forskat i gamla luntor, i myndighetsarkiv, men även hos maritima museér. Tid och plats stämmer med vad släkten genom två sekler har berättat och fört vidare till efterkommande: vår anfader var en slav från Madagaskar. ••• Året var 1766 och Meermin kom från Madagaskar med slavar ombord och skulle snart runda Sydafrikas sydligaste udde, Cape Agulhas. Tvärt emot reglerna fick slavarna fritt röra sig på däck. De gjorde myteri och tog över skeppet, ville tillbaka till Madagaskar, men kunde inte segla Meermin. Under dödshot lovade besättningen att segla henne till Madagaskar, men återtog efter några dygns vilseledande manövrar den ursprungliga kursen. När skeppet nalkades Cape Agulhas lyckades rorgängaren och några till inbilla slavarna att det var Madagaskars kust de såg. Skeppet ankrade utanför Struisbaai och några av slavarna satte en båt i sjön, nådde land. De hade kommit överens med de kvarvarande slavarna att tända eldar om inga faror lurade på den kust de trodde var Madagaskars. Men en grupp holländska farmare hade, osedda, Meermin under uppsikt. En av dem upptäckte en flaska med ett meddelande från Meermins kapten, som varnade för myteristerna. De beväpnade farmarna inväntade roddbåten, lät rymlingarna tända eldar och tog dem sedan till fånga. När slavarna ombord såg eldarna anade de ingen fälla, kapades ankartågen – Meermin drev på grund. Flera slavar drunknade, men de flesta togs till fånga. Endast några få lyckades rymma inåt land. Bland dem Brians anfader som förblev oupptäckt och efter något år fann sin väg till Kapkolonin och Hout Bay, där han levde ihop med en mulattska och blev far till nio barn av varierande kulörer. De nio barnen fick i sin tur många barn och släkten växte. Männen blev som sagt fiskare eller sjömän, mönstrade i skonare som seglade i vidsträckt kustfart eller som ickeslavar till “urhemmet” Madagaskar, eller ännu längre österut till Maskarerna: Réunion och Mauritius. Brian berättar att hans farfar var den förste i släkten som for ”down below”. Han blev redan som ung maskinist i Med sjömän I hamn // JUNI 2011 23 ”Inte en vrakspillra som kunde härledas till henne hittades. Sorgen drabbade många familjer.” ångfartyg. År 1900 jämt mönstrade han andremaskinist i s/s Kakatoo i Kapstaden där hon bunkrade kol. Hon var såld och skulle levereras till nya ägare i Sydney, men dessa hade inte lyckats få någon last för Australien. Befälhavare var legendariske Storyteller Morrison, eller som han oftare kallades Story-Morris. Denne hetsade aldrig eller plågade folk ombord. Nej, han bröt mot de strikta kategorigränserna, umgicks även med manskapet, drog en skröna eller lyssnade till historier. Inte minst från kocken och kapverdiern Gabriel, även han historieberättare av rang. Gabriel hade med sig en grytornas grovdiskare: griskultingen Bueno. Kakatoo lämnade Kapstaden på lätten, råkade ut för ett av de svåra oväder som årligen härjade längs kusten. Sedan 1500-talet hade tusentals fartyg förlist i farvattnen mellan Table Bay, Kapstaden och Cape Agulhas. Resan blev inte lång för Brians farfar. Ångerskan Kakatoo hann passera Hout Bay, drabbades av roderhaveri och kastades, innan någon livbåt hann sättas i det kokande havet, långt upp på sandstranden i Noordhoek – några landmil söder om den plats där Brian och jag nu sitter. Där i sanden låg hon på sin platta buk, uppslängd baklänges, med förskeppet mot havet. Alla femton ombord, Bueno inräknad, klarade sig med livet i behåll, farfadern och andra med endast lätta skador. De övergav fartyget, liksom blåste inåt land, och togs blåslagna om hand av en farmare. Nästa dag vred vinden och Kakatoo begravdes till hälften av vandrande sanddyner. Kakatoo var det nybildade australienska rederiets 24 med sjömän I hamn // JUNI 2011 första fartyg, man hade ont om kapital och underlåtit att försäkra henne. Långt efter telegrammet om förlisningen lyckades rederiet skrapa ihop en summa och hyra bärgare och arbetslag i Hout Bay. Brians farfar och besättningen deltog, men fick aldrig ut full ersättningen för slitet. Större delen av midskeppet och aktern hade slukats av sanden. Man grävde sig in och eldarna kunde sticka fyr i en panna. Med ånga till vinscharna skulle det inte vara omöjligt att koppla en skopa till bommarna föröver, vid ettaluckan. ••• Efter en vecka lyckades arbetslaget av svarta daglönare och besättningen för hand, och med hjälp av två ångdrivna grävmaskiner och förliga vinschens skopa, få henne fri från sand. De fann Kakatoo oskadd förutom roderhaveriet, ena livbåten och skador på däcksdetaljer. Märkligt nog var propellern oskadd. Styrinrättning och roderkätting sågs över, rodret reparerades. Man förberedde grävandet av en kanal den korta sträckan ut till vattnet. Fann man fäste för ankaret kunde förliga vinschen, som också var ankarspel, hjälpa en hyrd bogserare att dra ut Kakatoo. Just när man skulle sätta igång med kanalen kom en ny fruktansvärd storm med vandrande sanddyner. Arbetslaget flydde. Dagen därpå fann man Kakatoo helt begravd i sand, endast den höga skorstenen stack upp. Ännu en utgrävning påbörjades följande år, även denna gång slog ett rasande oväder till och åter begravdes skeppet i sanden. Efter ännu ett misslyckat försök talades om att en förbannelse vilade över Kakatoo. Ägarna saknade resurser, Kakatoo övergavs, kallades Sandskeppet. Hon såldes billigt till en nystartad skrotfirma, ägd av den före detta befälhavaren Story-Morris, som påstods ha pantsatt även hustrun. Jaha, sa Brians farfar, nu har gubben verkligen fått en historia att bita i, kanske kan han berätta loss henne. Oklart om farfadern menade hustrun eller Kakatoo. Några månader gick och Story-Morris hade med hjälp av Brians farfar och andra grävt sig ned och in till henne. Han sades husera i den oskadda salongen och där vara otrogen. Story-Morris talade till Kakatoo som en kvinna han älskade: Kära Kakatoo jag skall befria dig från den grymma sanddraken som har slukat din sköna kropp. Story-Morris inbjöd alla som hade varit mönstrade i Kakatoo att bli delägare, även småsummor välkomnades. Allt arbete på att befria henne räknades som insats, skulle noga ges rätt värde när hon kom loss, för loss skulle hon. Planen byggde på att det någon gång under den annalkande sydafrikanska vintern skulle komma en storm, som inte fyllde på med sand, utan blåste henne hjälpligt ren, och om man hade tur, nästan loss. Försöka att åter gräva henne fri ansågs lönlöst, den vägen skulle sand-förbannelsen inte släppa. Brians farfar var med och slet, arbetade inne i henne, forslade upp och ut sand som hade trängt in. Det gällde att hålla ångmaskineriet i trim. Eftersom Kakatoo hade tagit full bunker i Kapstaden fanns det gott om kol. En söndag, när Story-Morris, förstestyret, Brians farfar, donkeymannen och några till syndade och arbetade ombord, inne i sanddraken, brakade ett oherrans oväder löst. Jättevågornas klor rev loss sanden och efter varje retursug gled Kakatoo några meter ut mot havet. Varken maskinmäster eller eldare fanns ombord, men Brians farfar och donkeymannen var beredda, hade fyrat på och steamet var på topp. Tack vare en kombination av vågornas urgrävning och det starka retursuget skedde undret – Kakatoo kom flott. I upphetsningen höll Story-Morris på att svälja talrörstratten: ”Sakta framåt!... Halv fart!” Rorgängaren höll henne väl uppe, lät stäven bita i sjöarna. Efteråt påstod Story-Morris att när förskeppet for upp och ned under Kakatoos nyvunna frihet, hörde han henne skratta. Snart och i skymningen låg Kakatoo på säkert avstånd från land, höll emot sjöarna för att på måndags- morgonen krypa in i Hout Bay, ankra nära fiskhamnen. Sen då, hur gick det, undrar jag. ”Du kan tro att det blev stor uppståndelse. Faktum var att Story-Morris skrotfirma nu blev ett rederi, där de som tidigare hade varit mönstrade i henne och andra från Hout Bay, var delägare. Allas andelar värderades av ett skeppsråd efter kontanta insatser och utfört arbete.” Brian berättar att Kakatoo snyggades upp. Farfadern och det gamla gänget mönstrade mangrant, utom grisen Bueno som var uppäten. Men kockängeln Gabriel medförde en ny grytslickare och griskulting, Moses. Story-Morris lyckades få en last av torkad fisk och trä för Port-Louis, Mauritius. Han gick till skutrederiernas förtret in på deras trad, men det var endast tillfälligt. I det nya seklet blev det trampfart, lotteri med väderstrecken, någon gång ända upp till Arrecife på kanariska Lanzarote eller över till brasilianska hamnar. Mest gick Kakatoo i afrikansk kustfart. Brians maskinist-farfar försäkrade att det var sant att Story-Morris under långresor till Brasilien, någon stiltjedag ute på Sydatlanten, kunde slå glas för historievakt, låta Kakatoo driva några timmar. Alla berättade eller lyssnade till historier, sittande under backens solsegel. I samma ärende kunde de ankra upp i någon vik. Det gemensamt ägda rederiet hade råd med historier. En dag under hamnliggande i Simonstown, False Bay, drabbades Brians farfar av ett dödsbud. Äldste brodern hade så att säga till hälften gått iland, arbetade på ett gammalt segelfartygsskrov, en flytande konservfabrik i Hout Bays hamn. Stor framgång hade nåtts med konserverad hummer och havskräfta. Dödsbudet berättade om en explosion ombord som dödade brodern och sex andra. Det var samma år första världskriget bröt ut, 1914. ••• Kanske var broderns död ett förebud. Samma år försvann s/s Kakatoo med man och allt. Förmodligen just den dag det okända drabbade ångaren, brast snöret till den tavla Brians farfar hade låtit måla på Kakatoo. Med ett brak föll tavlan ned på finrummets golv. Hustrun, Brians farmor, förstod att något hade hänt hennes man, de övriga ombord och Kakatoo. ”Det blev aldrig klarlagt vad som hade skett”, berättar Brian. Kakatoo försvann under en resa från Kapstaden till Santos och andra brasilianska hamnar. Inte en vrakspillra som kunde härledas till henne hittades. Sorgen drabbade många familjer i Hout Bay. Brian menar att eftersom försvinnandet skedde under första världskriget, är det troligt att Kakatoo drabbades av en krigshandling. Måhända sänktes hon av en tysk kapare. Inte av den kända kryssaren Emden som jagade i Stilla Havet, men kanske av den lätta tyska kryssaren Karlsruhe som härjade utanför Brasiliens kust. Det har framkommit att en kortare tid efter Kakatoos försvinnnande förliste märkligt nog kryssaren, orsak var en explosionsolycka ombord. Efter vad Brian vet förstördes de loggböcker som, om de hade bevarats, skulle kunna ha berättat om Karlsruhe orsakade Kakatoos mystiska försvinnande eller inte. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 25 tung bok OM tung konstnär Torsten Billman – Bildmakaren är namnet på en nyutkommen biografi över sjömannen som blev konstnär. Som hyllade havets arbetare och riktade sin politiska udd mot demokratiföraktare och förtryckare. Text sten windén B oken har getts ut av ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum. Ett 20-tal personer har medverkat till den rika biografin, förutom initiativtagaren och redaktören Dan Lennervald, bland andra konstnärens dotter Helena Billman-Hildingh, författaren och före detta sjömannen Ove Allansson och förre redaktören för Sjömannen, Lennart Johnsson. Det är en tung sak i flera bemärkelser. På 464 rikt illustrerade sidor växer bilden av en av svensk arbetarrörelses främste skildrare fram för läsaren, med sina kraftfulla träsnitt, frescomålningar, bok- och tidningsillustrationer och ex libris. skräddarsonen Torsten Billman föddes 1909 i Kullavik i Halland. 17 år gammal, den 14 september 1926 i Stockholm, mönstrade han på Svenska Lloyds s/s Valencia som jungman. Han ville egentligen bli kollämpare, men fick inte mönstra i maskin, eftersom han inte fyllt 18. I september året därpå blev Torsten Billman medlem nr 1648 i Svenska Eldare–Unionens Göteborgsavdelning, efter påmönstringen som kollämpare i s/s Valencia, där de ovana händerna ”slets ner till röda köttet”. Här mötte han män ”som vigt sitt liv åt ångan och kolet”. Skansen blev avgörande för hans uppfostran och utveckling. Här lärde han sig eldningens svåra konst. Och här började han teckna på allvar. Han kom hem och gjorde lumpen i flottan i Karlskrona; muckade 1930 mitt i en sjunkande världskonjunktur, med sämre fraktmarknad och massor av tonnage som lades upp. Bara i Göteborg gick 2 000 sjömän arbetslösa. Den 4 november 1932, i Stugsund utanför Söderhamn, mönstrade Billman av för gott. 26 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Boken är tung i flera bemärkelser, 2,6 kilo, rik på illustrationer över de 474 sidorna. Vid nyåret blev han antagen till Valands konstskola. Hans teckningar från Nordafrika blev inträdesbiljetten. ”Man brukar säga att man kan ta en sjöman från havet, men inte havet från en sjöman. Så blev det också för Billman som genom åren skulle återkomma till motiv från sjön”, skriver Küllike Montgomery i ett avsnitt i boken. Sin uppskattning av Torsten Billman uttrycker Ove Allansson på detta sätt: ”Den före detta lämparen och eldaren Billman skildrar konsekvent all sjöfarts motor: sjömännen. Billman har räddat ångfartygens epok åt oss, räddat de mörka skansarnas kolfyrade kofferdister, räddat slitet, yrkesstoltheten och de glädjeämnen som bjöds”. Vilket fantastiskt eftermäle! Torsten Billman var oerhört beläst. Och litteraturen lockade honom till mängder av bokillustrationer. Bland annat till ”kolets berättare”, Harry Martinsson, i ”Nomad”, 1931, och ”Kap Farväl”. Han gjorde illustrationer till Nils Ferlins ”Goggles” 1938, till Strindberg, B. Travens ”Dödsskeppet”, Büchners ”Woyzeck”, Kafka, Dostojevski´s ”Brott och straff” och många fler. Boken ”Oregelbundet i bilder och ord”, är rakt igenom hans egen, med text och illustrationer. Han medverkade flitigt i arbetartidningar. I 58 år i fackförbundstidningarna Eldaren och Sjömannen. Billmans troligen sista verk, målningen ”Julnatt” med motiv från sjön, blev omslag i tidningen Sjömannens julnummer 1988. Tavlan föreställer fem sjömän på däck ombord på en båt till värmen. Billmans mångsidighet förbluffar. Kasten är väldiga. Från små ex libris till monumentalmålningarna ”Till sjöfolket – Havets arbetare” 1944, al frescomålningen till nya Sjömanshemmet i Göteborg vid Masthuggstorget och fresken ”Samhällsutveckling” i Gävle Folkets hus 1947. hans politiska udd, riktad mot fascism och nazism, demokratiförakt och hyckleri, blev aldrig trubbig och var lika välvessad när han gick bort 1989. ”Våldtäkt på demokratin” från 1940, med Hitler som våldför sig på freden och demokratin i skepnad av en kvinna och ”Blunda! Väldresserade Moder Svea 1940”, är tidiga exempel. Grisailleträsnittet ”Mordet på Lee Oswald” 1964, ”Tårgas i Paris” 1968, ”Warrenkommissionen” 1964, ”Indian klagar för Lincoln” 1965, ”Dagmar Hagelin” 1982, är exempel på senare kommentarer. Helena Billman–Hildingh, skriver vackert om sin pappa: ”Tack Pappa för den far du var och för din gärning! Nu får eftervärlden förvalta din rika bildskatt.” Boken ”Torsten Billman – Bildmakaren”, är en nyckel till skattkammaren. Genom Röda havet – vaktombyte i eldrummet, 1936. Träsnitt. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 27 I akterkant Torbjörn Karlsson tillsammans med sitt barnbarn. Mannen på ön I den styva nordosten styr jag min segelbåt in på läsidan möten med den osympatiske Lyndon B Johnson och den av den skogbevuxna ön. Sjökortet visar att det finns ett trevlige John F Kennedy, som liksom mannen själv varit hus på den södra udden. Jag förtöjer i den vassbevuxna sjöman. Han har ätit middag med Sovjets Leonid Brezjnev viken, skyddad för alla vindar. Jag tänker tillbringa och dennes fru, då vodkan flödade. Han berättar om sin några härliga sensommardagar här, helt ensam. vänskap med den legendariske LO–ordföranden Arne Efter att ha förtöjt båten sätter jag mig i sittbrunnen Geijer. Om Carl Gustaf Lindgren som senare bytte namn med en smörgås och en öl. Resan var blåsig, med hård till Charles Lindley. Som också kallades Old Charlie och kryss, innan jag fann denna vik, skyddad för nordosten. var sjöman och internationell fackföreningsledare. Under eftermiddagen går jag över till huset på andra sidan Mannen berättar vidare om sin tid som LO:s internatioön. nelle sekreterare. Hur han ogillade dåvarande LO-ledaren När jag närmar mig huset möts Stig Malm, ”en pojkvasker”. Han ”Den anspråkslöse jag av violinmusik. Står en stund berättar om sin tid i FN; om arbetet och lyssnar, då musiken plötsligt under sjöfartskonferenserna, då mannen mitt emot tystnar, och en äldre vithårig man ILO– konventionen om sjöfolkets mig berättar om möten i slitna kläder öppnar stugdörren välfärd i hamnarna blev till. och tittar ut. Berättelserna forsar ur denne med många av världens Jag berättar att jag är en seglare man, snabbt som vinet genom våra stora statsmän”. som sökt lä på hans ö. strupar. ”Välkommen in i stugan”, säger ”Titta, nu kommer Lennart!” En han. svan kommer simmande vid bryggan och vaggar upp på ”Här sitter jag ensam och spelar på min fiol, en äkta land. Stradivarius, som jag är mycket rädd om. Nu på äldre ”Jag kallar honom Lennart efter Swahn från TV du vet. dagar känner jag att mina fingerleder börjat bli styva. Men Han kommer varje kväll vid den här tiden. Väntar vid jag försöker spela en stund varje dag i min eremittillvaro. trappan tills jag kommer med mat, väser som en huggorm Men välkommen skall du vara. Ett glas vin? Bulgariskt åt mig.” årgångsvin. Vill du ha nystekt strömming? Ryckte den i ”Såg du att Bertil Löfberg avlidit” frågar han plötsligt? morse.” Skam tillsägandes vet jag inte vem denne är. Ja tack, svarar jag. ”Jo, vi var goda vänner Bertil och jag, växte upp på västEftermiddagssolen sjunker i väster, så också innehållet kusten. Han blev sakkunnig hos Gunnar Sträng, innan i vinflaskan. En ny korkas upp. I samtalet som utspinner han blev landshövding i Västernorrlands län. Vad jobbar sig mellan oss får jag höra en intressant livsberättelse. du själv med då?” Den anspråkslöse mannen mitt emot mig berättar Jag berättar om mina år som sjöman. Att jag nu jobbar om möten med många av världens stora statsmän. Han med fritidsservice för sjöfolk. har mött Harry S Truman, USA:s president i åtta år och ”Intressant. Jag har själv jobbat med samma sak i mannen bakom Atlantpakten 1949. Han berättar om Frankrike, på sjömanskyrkan i Rouen. Men framförallt 28 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Här, i sitt hus på ön, satt Torbjörn Karlsson och spelade på sin Stradivarius. som ILO:s representant vid sjöfartskonferenserna, då jag pläderade för sjöfolkets välfärd i hamn och till sjöss. Under andra världskriget var jag krigskorrespondent i England.” Nu blir det mycket prat om sjöfart, sjömansliv, sjömanskyrkor och välfärdsarbete. ”Känner du Gustaf Klang?” Vet vem han är, svarar jag. De var goda vänner, men djupt oense i en sak – EUmedlemskapet. Gustaf hade varit emot, mannen för. Nu fick jag, EU- motståndare som jag var, en lektion i hur samhällen byggs upp, från bygemenskap, kommuner, län och nation till ett gemensamt Europa. ”Vägen är lång, många misstag kommer att begås och vi själva kommer inte att få så mycket nytta av ett enat Europa. Men vi bygger för våra barn och barnbarn”, menade mannen. Vinet gör gott medan mörkret lägrar sig över ön. Natten är sen när jag tackar för mig och vacklar tillbaka till båten i mörkret. I natten hörs ett berguvspar hoa i närheten. Vilken kväll och natt, så oerhört givande. Följande morgon vaknar jag med huvudet märkt av bulgariskt årgångsvin. Kluckande mot utsidan av båten, små vågor i den gryende morgonbrisen. En skrake simmar ut från vassen med sina fem ungar. En lätt vindil ruskar om aspen vid strandkanten och naturens andetag syns som en lätt krusning på vattenytan. Luften doftar av tång och hav. Jag tar mig ett dopp i viken. Känner mig ren ända in i själen. Paradiset på jorden, här och nu. Vad var det mannen sagt? Att han ätit middag med John F Kennedy, druckit vodka med Bresjnev och skålat med hans fru. Som haft hela världen som sin arbetsplats och varit lika hemma i Moskva, New York, Paris, London och Kampala, som här på sin egen ö i Roslagen. Som varit sjöman, journalist, välfärdsarbetare och suttit i FN. Vad hade fört mig hit till just denna ö bland de tusen- FOTO: scanpix (la pasionaria) stig elenius (”frisco per”) tals andra i skärgården? Den hårda nordostliga vinden, eller slumpen? Kanske ödets egen lots? Vår vänskap skulle vara i många år och jag skulle segla till hans ö många många gånger. Men en sommar fanns han inte där. Bara unga människor, hans barn och barnbarn. ”Farfar är död”, säger en flicka i tioårsåldern. Våra möten finns kvar som minnen. Med den vedeldade bastun, dopp i fjärdens mörka vatten, en flaska skymningsvin. Jag undrar om Lennart, svanen som kom varje kväll, fortfarande får sin kvällsmat. Jag har sett honom simma utanför bryggan nedanför stugan. Han saknar nog mannen på ön han också. Historien om ”Mannen på ön” utspann sig mellan åren 1986 till 1995. Han var en av de intressantaste människor jag träffat, anspråkslös och gästfri. Jag saknar stunderna med honom, våra samtal. Hans namn var Torbjörn Karlsson. Stig ”Stickan” Elenius Sjöman i 30 år; författare; skribent; kulturarbetare, fd fotbollsdomare och matchkontrollant; fd föreståndare för Sjöfartsklubben Kaknäs åren 1985–2006. Medlem i Stockholms Idrottsakademi och Neptuni Orden samt styrelseledamot i Bokanjärerna. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 29 Noterat Noterat Årets Neptunibrud rena turbon Anna-Karin Modin heter årets Neptunibrud. I mars fick hon sitt diplom och brudgåvan på 10 000 kronor. Och i december gifter hon sig med kadetten och helikopterpiloten Anders Paulsson i Karlbergs slottskapell. Högt tempo hör till vardagen för denna kvinna, född och uppvuxen i Östersund. Alpin utförsåkning är favoritintresset. Sin första alpina tävling åkte hon redan som fyraåring utför Skutskjutet i Åre. Och idag, tjugo år senare, har hon två världscupsegrar i speedski bakom sig, med ett personligt rekord på 208,45 kilometer i timmen. Anna-Karin, som studerar till landskapsarkitekt vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala, är den 105:e Nepunibruden i ordningen. Brudgåvan utdelas då orden firar Vinterhögtidsdag till minne av ordens instiftande. Gåvan är en donation från Axel Christian Adelskölds fond som instiftades 1878. Seko sjöfolk prisar Kjell Bergqvist Han hade aldrig satt sin fot på ett handelsfartyg. Men i filmen ”Kocken” spelade skådespelaren Kjell Bergqvist så övertygande att det renderade honom Seko sjöfolks kulturpris 2011. Men det var inte bara den populära 58-åringens lysande rollinsats, som förste kock ombord på det bekvämlighetsflaggade kylfartyget Snow Drift, som imponerade på juryn. Under inspelningen av filmen år 2005, som delvis gjordes på ett fraktfartyg mellan Kapstaden och London, reagerade Kjell Bergqvist starkt på villkoren för det filippinska manskapet under den engelske befälhavaren. Med priset vill juryn också uppmärksamma Kjell Bergqvists sociala patos med hans övertygelse om människors lika värde. Arbetarsonen från Enskede i Stockholm har under flera år skänkt pengar till välgörenhet, bland annat till ett barnhem i Thailand. sten windén Visste du att … … ett oceangående biltransportfartyg i Japan på bara 15 timmar ska köra ombord 8 000 bilar. Detta av sex gäng med fem förare i vardera. Det blir drygt 500 bilar i timmen. Tala om precision. Ställ bilarna i rad efter varandra, och kön blir tre mil lång. Källa: Sjöfartens Bok ••• … att svenska rederier och myndigheter totalt i augusti 2010 hade 46 fartyg i beställning. Nio av dessa är kustbevakningsfartyg. En passagerarfärja är beställd för trafik i Göteborgs skärgård. Övriga 36 är handelsfartyg och riggar och hälften är produkttankfartyg. Få, om ens något, ser ut att få svensk flagg vid leverans. Källa: Sjöfartens Bok 30 med sjömän I hamn // JUNI 2011 Major antipiratchef A. P. Møller-Mærsk har valt att anställa den första antipiratchefen någonsin i bolagets historia för att samordna insatserna mot piratattacker. Det är den tidigare majoren Henrik Ehlers Krogh, 48, som blir ansvarig för kontakter med myndigheter, politiker och organisationer internationellt. Han var bland annat chef för de danska styrkorna under insatsen i Bosnien-Hercegovina 1997. Källa: Sjöfartstidningen Nyhetsbrev Neptuniordens styrande chef Sten Gattberg med Årets Neptunibrud Anna-Karin Modin. Neptuniorden bildades den 22 mars 1812 av ett antal svenska sjöofficerare och kofferdikaptener som träffats och umgåtts i London, där de varit strandsatta under Napoleonkrigen. En miljon till historiska fartyg Nio kulturhistoriskt värdefulla fartyg, samtliga k-märkta, får dela på en miljon kronor från Sjöhistoriska museet. Dessa fartyg, välkända passagerarfartyg, segelfartyg, lastfartyg, fiskefartyg och örlogsfartyg får ta del av stödet: Segelfartyget Deodar, Stockholm, 100 000 kronor; Ångfartyget Engelbrekt, Leksand, 100 000 kronor; Segelfartyget Helene, 100 000 kronor; Segelfartyget Kvartsita, Grundsund, Lysekils kommun, 250 000 kronor; Passagerarfartyget Mariefred, Mariefred, 50 000 kronor; Fiskefartyget Nordvåg, Träslövsläge, Varbergs kommun, 50 000 kronor; Segelfartyget Pamela, Ekenäs, Kalmar kommun, 100 000 kronor; Vedettbåten Sprängaren, Gålö, Haninge kommun, 200 000 kronor; Motortorpedbåten T 56, Gålö, Haninge kommun, 50 000 kronor. Fartygsstödet, som delas ut av myndigheten sen 1991, är mycket efterfrågat. I år fick Sjöhistoriska museet ta emot 27 ansökningar om totalt fyra miljoner kronor. Det är en synnerligen kostsam uppgift att bevara och bruka dessa fartyg. Stödet är bara en bråkdel av vad det kostar. ”Men vi tror ändå att stödet uppmuntrar bevarar till bevarandeinsatser och engagemang”, säger Claes Wollentz, intendent på Sjöhistoriska museet. Det är viktigt, menar han, att stödet fördelas mellan olika kategorier av fartyg och att det sprids över landet. Sjöshistoriska museet beslutar, tillsammans med Arbetets museum, Riksantikvarieämbetet, Transportstyrelsen och rikstäckande föreningar för historiska fartyg, om vilka fartyg som ska uppmärksammas. sten windén Segelfartyget, galeasen T/S Helene från Ystad och passagerarfartyget, ångfartyget s/s Mariefred, är två av nio fartyg som får dela på en miljon kronor från Sjöhistoriska museet. I sommar är det på nytt fritt fram att ta sig en titt på fyrskeppet Finngrundet. Efter att ha varit stängt ett antal år för reparationer, öppnade fartyget åter för besökare i samband med Skärgårdsdagen i slutet av maj. Finngrundet är ett av de specialbyggda fyrskepp som förutom att utgöra orienteringspunkt också markerade undervattensgrund. Finngrundet låg för ankar i södra Bottenhavet med sin åttamannabesättning fram tills det togs ur tjänst 1969. Året därpå blev det museifartyg med ”hemmahamn” vid Vasamuseet med isbrytaren S:t Erik, också hon museifartyg, närmast intill. Det är sommaröppet för besök till och med söndagen den 4 september, mellan klockan 11-18. Sjöhistoriska museet visar världens främste marinmålare i höst. Se världens främste marinmålare Havets, himlens och härskarens målare. Så har han kallats 1800-talskonstnären, ryssen Ivan Ajvazovskij. I höst kan besökarna uppleva honom på Sjöhistoriska museet. Med sina motiv från sjöslag, skeppsbrott och upprörda hav, hänförde han sin samtid och gör så än i dag. Många håller honom för att vara konsthistoriens mest framstående marinmålare. Mästerligt skildrar Ajvasovskij himmel, hav, känslor och stämningar. Människan, i sin litenhet, prisgiven åt naturens vidunderliga, dramatiska krafter. Saltstänkt skrivarkurs I mitten av augusti startar Bokanjärernas skrivarkurs för havets kvinnor och män. Kursen vänder sig till alla som har erfarenhet eller intresse för livet till sjöss och som drömmer om att omsätta drömmarna och upplevelserna till en novell. Kursarrangörer är förutom Bokanjärerna Katarina Sjöfartsklubb och ABF Stockholm. Mer information om och anmälan till skrivarkursen hittar du på www.abfstockholm. se eller på telefon 08-453 41 80. Senaste anmälningsdag: 15 juli 2011. FOTO: Ulf LODIN Finngrundet öppet på nytt FOTO: folke lehre, sjöhistoriska museet Ivan Ajvazovskij föddes i Feodosia på Krim 1817 av armeniska föräldrar. Han utbildade sig vid Konstakademien i S:t Petersburg. Där uppmärksammades han av tsar Nikolaj 1 som utnämnde honom till imperiets officielle marinmålare. Ajvazovskij tjänade under fyra tsarer fram till sin död 1900. Utställningen Ajvazovskij – mästaren, visas på Sjöhistoriska museet mellan den 2 september till och med den 15 november 2011. sten windén Årets sjöfartsprofil Anna Risfelt Hammargren är Årets Sjöfartsprofil 2010. Enligt juryns motivering har Anna, som är vd för Sjöfartsforum ”lyckats samla hela det svenska marina klustret och hitta dess minsta gemensamma nämnare, för att tillsammans kunna skriva en nationell maritim strategi”. Anna sällar sig till en fin rad av sjöfartsprofiler. Bland tidigare utsedda finns till exempel Anders Lindström, Berit Blomqvist, med sina insatser för Sjöfartens Kultursällskap och Anna Rosengren, chef för Sjöfartsmuseet i Göteborg. Årets Sjöfartsprofil utses av Göta Älvklubben. Med sjömän I hamn // JUNI 2011 31 PORTO BETALT B Returadress: Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm Box 27269, 102 53 Stockholm Syros I Syros´ hamn låg överblivna handelsfartyg i väntan. Stäv vid stäv vid stäv. Förtöjda sedan flera år: CAPE RION, Monrovia KRITOS, Andros SCOTIA, Panama Mörka tavlor på vattnet, man har hängt undan dem. Som leksaker från vår barndom som vuxit till jättar Och anklagar oss För det vi aldrig blev. XELATROS, Pireus. CASSIOPEJA, Monrovia. Havet har läst färdigt dem. Men när vi första gången kom till Syros, det var om natten, Vi såg stäv vid stäv vid stäv i månskenet och tänkte. Vilken mäktig flotta, lysande förbindelser! Tomas Tranströmer ur Den halvfärdiga himlen 1962. FOTO: SCANPIX
© Copyright 2024