1. No category

I hamn
Med sjömän
En tidning från Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-sjömansinstitutet // nr 1 2010
Döpta av kung Neptun
på Amazonasfloden
Sjökapten och
tecknare med
dubbla budskap
när ”Ängeln”
försökte frälsa
Egon från
kärleken
elin har ordet
Matrosen Elin Dahllöv är trött på ”gubbarnas” tjat
om att livet till sjöss inte är vad det har varit. Hon
tänker ge svar på tal med 2000-talets sjöroman.
Ledaren
Två år i Frihamnen
F
örsta april 2010 är tvåårsdagen
för Sjömanskyrkans etablering i
Frihamnen. Två år av acklimatisering och förändringar.
Och av idogt och målmedvetet
arbete för att bygga upp en ny och stabil
plattform och rastplats för våra besökare
och för sjöfolkets bästa.
Mycket har förändrats. Hos oss, i vår
näromgivning och inom sjöfarten i stort.
Det som dock inte kan ruckas på är de
stadgar och de reglementen som styr den
sjömanskyrkliga verksamhetens innehåll,
grund och ändamål.
Tiden i Frihamnen har bekräftat för
oss att verksamheten i allra högsta grad
följt stadgarnas intentioner. Och att den
förändring som inleddes för två år sedan
var nödvändig och välbehövlig.
Tydligast kan vi läsa av resultatet i besöksstatistiken. 2008 besökte drygt 4 000
personer, enbart från besättningarna
på kryssningsfartygen, Sjömanskyrkan.
Under 2009 mer än fördubblades antalet
besökare, till cirka 10 000. Målet för vår
inriktning – att verka för sjömän i Stockholms hamn – infriades således med råge.
Under den gångna tvåårsperioden
har nya arbetsmetoder och nya sätt att
nå vår målgrupp prövats och utvecklats.
Fartygsservicen ställer stora krav på bland
annat tillgång till data- och telefoniutbud. Teknik som ständigt förändras
och ska kompletteras med vår personals
förmåga och kompetens vid personliga
möten ­­– språkkunskaper, sättet att möta
olika kulturer och god kännedom om
samhällets sociala, kurativa och andliga
funktioner.
Av alla tackmejl, brev och övrigt gensvar att döma, har såväl kyrkans fysiska
placering i hamnen, som det arbete som
2
med sjömän I hamn // mars 2010
förrättningar, i synnerhet begravningar,
med hjälp av tidigare anställd/anlitad personal. Vårt eget lilla andaktsrum lämpar
sig väl för såväl vigslar som andakter. Den
årliga Krigsseglardagen och gudstjänsten första advent har sammanlysts med
Djurgårdskyrkan.
”Vi kan med rätta
vara nöjda med och
glädjas åt den framgång vi nått med
det sjömanskyrliga
arbetet.”
kommit besökarna till del, uppskattats
mycket av det aktiva sjöfolket i deras
vardag.
De övriga, mer traditionella delarna
av sjömanskyrkans arbete, det diakonala
arbetet, kyrkans gudstjänstliv, inklusive
förrättningar, samt speciella minnesdagar
och övrig andlig verksamhet, har förändrats i mindre grad än fartygsservicen.
Det samarbete som startades med
Oscars församling och Djurgårdskyrkan
har fungerat väl. Det känns dock som
om samverkan både går att utveckla och
utvidga ytterligare.
Sjömanskyrkan har också fortsatt att ha
av naturliga skäl krymper skaran av
äldre och pensionerade sjömän bland
våra besökare för vart år som går. Likväl
har kyrkans pensionärsförening över
ett hundra betalande medlemmar, som
samlats till samkväm en gång i månaden.
De hem- och sjukbesök, som kyrkan gör,
tillhör vardagen för dem som inte längre
förmår ta sig till kyrkan i hamnen för att
delta i gemenskapen.
Vi kan med rätta vara nöjda med och
glädjas åt den framgång vi nått med det
sjömanskyrkliga arbetet efter flytten
till Frihamnen. Utan att det på något
sätt förminskar betydelsen av det arbete
som under årtionden bedrevs i huset på
Katarinavägen, där verksamheten tog sin
början och var som allra mest aktiv.
Tack alla ni som följt oss längs vägen,
varit med och stöttat oss i vårt arbete, inspirerat oss på olika sätt och delat tankar
och idéer. Tack alla samarbetspartners,
ingen nämnd och ingen glömd.
Utan alla er som trott på oss, och
fortsättningsvis tror på vår förmåga att
också i framtiden ta hand om, ge service
och finnas till för vårt sjöfolk, kan inte
Sjömanskyrkans verksamhet bedrivas på
ett fullgott sätt.
Guds rika välsignelse må följa er alla.
Ullamaija Nordström
Direktor, Sjömanskyrkan i Stockholm
I hamn
Innehåll Nummer 1 2010 Årgång 68
21
Med sjömän
18
Tidskriften Med sjömän i hamn ges ut av
Stiftelsen Sjömans­­kyrkan
i Stockholm-Sjömansinstitutet.
Ansvarig utgivare
Ullamaija Nordström, 08-556 943 30
ullamaija.nordstrom@sjomans­kyrkan.nu
Adress
Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, HUS N,
Frihamnen Box 27269 102 53 Stockholm.
Telefon 08-556 943 30
Fax 08-556 943 39
E-post [email protected]
Hemsida www.sjomanskyrkan.nu
Plusgiro 55493-1
bankgiro 5256-3087
Redaktör
Sten Windén, 08-545 120 08,
[email protected]
Form OcH layout
Camilla Lindahl, [email protected]
Omslagsfoto Anna Rehnberg
Repro Turbin
Tryck AB Danagårds grafiska, Ödeshög
Tidskriften är Svanencertifierad, nr 341 196
Spetsfundige sjökaptenen och tecknaren
Rolf Öström.
Kärlekskrank smörjare fångad av förslagen
golddigger.
13
Nästa nummer kommer i juni.
STIFTELSEN SJÖMANS­­
KYRKAN I STOCKHOLMsjömansinstitutet
Styrelse
Torbjörn Cruth, ordförande
Nils Göran Wetterberg, Inga-Lena Arvidsson,
Chang Strömberg, Lennart Jonsson,
Arne Wikström, Roger Lindgren
Personal
Ullamaija Nordström, direktor
Gunilla Sävström, kamrer
Kicki Wetterberg, fartygs­assistent
Roderica Perez, receptionist
Torbjörn Cruths heta möte med Sydamerika.
Sjömans­institutet
Gudstjänsliv
Gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan.
Fartygsbesök
Sjömanskyrkans personal besöker an­
kommande fartyg i Stockholms hamnar.
Diakoni
Sjömanskyrkans diakonala arbete består av
socialkurativa och själavårdande insatser,
bland annat genom hem- och sjukbesök.
Läsrum
Vårt läsrum är en öppen verksamhet för sjöfolk. Vi har servering, tidningar och tidskrifter,
biljard och tillgång till telefon och
internet.
Grupper och föreningar
På Sjömanskyrkan samlas ett
flertal grupper såsom pensionärs­och syföreningen.
FOTO: ulf lodin (rolf) maja modén (illustration) Torbjörn cruth (privat)
4Profilen: Matrosen Elin Dahllöv
har ordet i sin makt
9 Hänt i Sjömanskyrkan
10Sjömanskyrkan i Helsingborg seglar
i medvind
13 Linjedop på Amazonas
18 Facklig ängel och Egons kärlekshistoria
21 MÖTET: Klurig sjökapten med giftigt ritstift
24 Kryssningsdrottningen
26 Kustkonst – Svenska stenarna
27 2010 ödesår för M/S Birger Jarl
28 I Akterkant
30 NOTERAT
32 Påskhälsning
Med sjömän I hamn // mars 2010
3
elin vässar
pennan
Matrosen Elin Dahllöv kan konsten att förföra med ord. Hon skrev novellen
”Till Alice”. Så rörande och ömt innerligt att folk kommer fram till henne och
frågar hur det är med hennes dotter. ”Jag har la ingen dotter”, skrattar hon.
Och nu ska hon få tyst på ”gubbarna” med 2000-talets sjöroman.
Text sten windén Foto anna rehnberg
4
med sjömän I hamn // mars 2010
Profilen
N
är hon gick i 9:an ville hon bli
journalist. Men sen gjorde hon
praktik hos Sjöfartsverket, ombord på en lotsbåt i Marstrand.
– Efter en vecka var jag övertygad. Det är
sjöman jag ska bli. Båtman på lotsbåt, minns
Elin.
Detta var tolv år sedan. Och Elin valde fartygsteknisk inriktning på energiprogrammet
på Lindholmens gymnasium med inriktning
på fartyg och däck, ”den snabbaste vägen att
bli båtman”.
– Men nånstans på vägen droppade jag det
där med båtman för att segla på ”riktiga” båtar,
berättar hon.
Hon kom ut som matros 2001. Sen dess har
hon varit i ett tiotal båtar.
– Min första båt var ”Tankvik”, en liten
oljetanker på 3 500 ton, en handjagad sak.
Man fick öppna alla ventilerna för hand. Det
var en bra förstabåt. För det var mycket som
satte sig, sånt jag gör automatiskt nu.
Nästa båt var ”Tärnsjö” på Donsö, en produkttanker som gick på Europa. Hon var på
Styrsöbolaget, i skärgården som däcksman, i
Broström, några törnar i Tor Line, innan hon
var tillbaka i tankbåtarna igen.
Elin sökte tjänstledigt från Broström 2006
för att plugga till informatör i Karlstad vid
universitetet. Hon fick jobb på SEKO sjöfolk,
som rekryterare och informatör.
– Jag var ute och pratade med ungdomar för
att få dem att söka till Sjömansskolan. Och jag
får nog säga att jag lyckades ganska bra med
raggningen.
Med sjömän I hamn // mars 2010
5
Från SEKO Sjöfolk bar det vidare till stiftelseägda bolaget SUI, Sjöfartens Utbildnings
Institut, där hon blev elevplanerare och ordnade praktikplatser på båtarna till ungdomar.
– Då hade jag redan varit i land i två och ett
halvt år. Det tog ytterligare ett halvår innan jag
accepterade att jag inte var ute på sjön.
Elin var med under hela Sjöfartskaravanen
sommaren 2008, då isbrytaren Ymer besökte
18 svenska hamnar för att intressera ungdomar
för sjömansyrket.
– Det var häftigt av branschen att dra igång
en sån grej. Väldigt många hoppade på. Vi
fick folk ombord som aldrig satt sin fot på ett
båtdäck. Det var en spektakulär grej. För även
om en isbrytare för mig är en ganska liten båt,
är den jättestor för den som inte kan någonting
om sjöfart.
Sjöfartskaravanen lämnade spår efter sig.
– Både Chalmers och högskolan i Kalmar
fick flera hundra sökande till 80 platser, ett
jättelyft jämfört med åren innan. Också för
utbildningarna till sjöingenjör som det tidigare varit svårt att rekrytera till.
med ordkonsten. 1999 publicerades ”Sjömansboken” på Bokmässan i
Göteborg. Bland författarna i antologin var
kända namn som Ove Allansson och Anders
Wällhed. Men man hade också valt att ta med
en som vunnit en novelltävling i något sammanhang. Ett enkelt val. Det föll på Elin som
1997 vunnit Sjöfartsforums stora novelltävling
för niondeklassare med novellen ”En sjökapten ser tillbaka”,
– Det blev en sporre. Vinsten var en resa
så var det detta
”Jag har egentligen aldrig skrivit särskilt mycket. Aldrig för
skrivbordslådan. Men berättelserna valsar runt i huvet.”
till Finland med Silja Line för hela klassen,
berättar Elin.
Sen avslöjar hon:
– Jag har egentligen aldrig skrivit särskilt
mycket. Aldrig för skrivbordslådan. Men berättelserna valsar runt i huvet.
Hon läser mycket. Inte specifikt böcker om
sjölivet. Men en favorit på senare år är alldeles
uppenbart Brian Callisons ”Förlisningen”.
– Den handlar om en styckegodsare som
kör på någonting. Och man får följa henne
hela vägen ner i djupet. Skitbra. Det skulle
lika gärna kunna hänt i dag.
Och så har vi Allansson. ”Hans ’Resan till
Honduras’ är helt suverän”.
Hon drömmer om – och många hoppas på
att hon ska göra det – att skriva 2000-talets
sjöroman.
– När Bokanjärerna bildades 2007 sa nuvarande ordföranden Jörn Hammarstrand, att
det inte finns någonting att skriva om i dag. Att
det ingenting händer. Det gamla sjömanslivet
är borta. Man ligger inte i hamn i två veckor.
Som om sjömanskultur måste låta som Evert
Taubes Bluebird of Hull. Men båtar går ner
också i dag. Fartyg sjunker i Östersjön och
människor dör. Trots all modern utrustning.
Hon har, säger hon, aldrig haft den romantiserade bilden av sjömansyrket.
– Många tycker att det ska vara speciellt att
vara sjöman. Men för mig är det som vilket
yrke som helst.
Elin tänker till
i vinterkylan.
Elin skrev för några år sen en dikt som publicerades i ”Sjömannen”.
– Det handlar just om hur gubbarna sitter
och gnäller om allting. Att allt var bättre förr.
Man kommer inte längre iland. Det är en
massa regler och förbud. Men det dom gnäller
om det är min vardag. Det är det enda jag har
varit med om. Och det är helt okej för mig.
Jag har inget annat att jämföra med.
En bok som betytt ofantligt mycket för
henne är Ingrid Kaisers samtidsdokumentation ”Kvinnliga sjömän – finns dom?”
– Hon träffar mitt i prick. Jag kände verkligen igen mig. Om du är kvinna och seglar
själv, eller om du är man, det spelar ingen roll.
Läs hennes bok!
– Den speglar mycket bra hur kvinnor kan
ha det ombord. Hur man kan vara utanför
bara genom att vara ett annat kön.
Boken kan fungera som en tankeställare för
männen ombord, menar Elin.
– Många menar väl, men det blir ofta helt
fel. De hjälper en hela tiden, klappar en på
huvet. Man kan ju, men får aldrig chansen
att visa det.
Elin är fascinerad av kommunikation i alla
former. Till rederierna lyfter hon pekfingret.
– Rederierna måste bli bättre på att förmedla
och informera oss på fartygen om vad som
händer hemma på kontoret om man vill få sjömännen att stanna kvar. Vi 80-talister är väldigt
benägna att flytta på oss. För att vilja stanna
kvar, vilket man oftast vill, måste man ha en
relation med rederiet. Man vill vara delaktig.
– Nu, säger hon, går nästan all kommunikation bara mellan rederierna och skepparna,
som inte alltid så bra på att sprida informationen vidare. Och ibland får de knapphändig
info själva. Rederierna skulle må bra av fler informatörer och kommunikationsansvariga.
Hon är lite kluven, säger hon. Känner inte
riktigt för att gå ut på sjön.
– Det känns tungt nu för sjöfarten, med rätt
mycket utflaggningar på gång. Osäkert och
inte så lätt att vara svensk sjöman i dag.
Men hon har inte helt och hållet stängt dörren. För drygt ett år sen var hon ute. Tog sin
semester i anspråk. Hon var ombord en månad
under julen på ”Bro Anton”, en produkttanker
som lastar 16 000 ton, och går i europafart.
– Vi hade grymt kul!
Konstaterar den 28-åriga matrosen, och får
något drömskt i blicken.
Läs brevet till Alice
6
med sjömän I hamn // mars 2010
Välkommen till Göteborg!
Elin på mytomspunnen mark,
Röda sten, vid Göta Älvs mynning,
intill området Klippan.
Med sjömän I hamn // mars 2010
7
Till Alice
Stettin. Staden i träsket. Vattnet sträcker sig som armar mot staden. Längs dess sidor har hamnbassänger och betongkajer växt fram. Hamn och träskmark om vartannat. På ena sidan vattnet ligger
kajen, på andra sidan snårskogen. Det finns fåglar där inne. Jag kan se dem som mörka klumpar på
trädens tunna grenar. Snön faller tätt över dem och de hukar. Snön faller över mig med. Faller över
fartyget. I strålkastarljuset blir flingorna till guld sekunderna innan de möter smältdöden. Det är varmt
i tankarna. Oljan ångar mot stängda luckor och värmer däcket som glänser grönt i ljuset. Rännilar söker
sig akteröver och samlas i spygattet.
Det finns så mycket du inte vet än, Alice. Jag vill visa dig hur vackert det är när snön faller över Stettin. Du hade också tyckt det är vackert, fast på ditt eget sätt. Man kan smaka på snön om man gapar
tillräckligt stort. Känna de kalla flingorna en millisekund innan de smälter på tungan. Jag vill visa dig
de stora fågalarna som sitter i träden där inne i mörkret och jag skulle berätta historier om vilka skatter
de gömmer där inne.
Jag har gjort det här många gånger förr, Alice. Det är mitt jobb, något jag måste göra. Du förstår
inte det än, men en dag kommer du göra det. Det är inte mycket som skiljer den här dagen från igår.
Inte mycket som skiljer den här lossningen från den dessförinnan. Rutiner som upprepas gång efter gång.
Dagar som liksom återupplevs fastän de aldrig är desamma. Slangen kopplas, pumparna startas. Jag
vaktar. Pumparna surrar, suger oljan ur tankarna, gör oss lättare. Jag justerar förtöjningarna. Pumparna surrar. Jag stirrar ut i mörkret, in i snåren, känner snön mot ansiktet, lyssnar till pumparna, justerar
förtjöningarna igen och jag tänker på dig, Alice. Jag tänker alltid på dig. Jag jobbar, jag tar pauser, men
sen jobbar jag igen. Och jag tänker på dig hela tiden. Och sedan går jag och lägger mig och när jag sover
drömmer jag om dig.
Mornar är vackra, Alice. Vi släpper förtjöningarna, styr ut mot havet. Lämnar Stettin, färdas genom
träskkanalen. Det är nästan helt tyst. Fartyget klyver spegelbilden framför oss, krusar den och lämnar
den att stillas igen. Maskineriet viskar tryggt under oss. Du skulle se alla träden här, gumman. Så
många olika sorter som trängs längs med stränderna. På ena sidan massor av höga träd, på andra sidan
sanka ängsmarker. Det finns gult gräs på dem, snön har inte täckt allt. Enstaka dungar av slingrande
träskmarksträd. Det sitter svarata fåglar i dem också, som mörka löv på ett annars kalt träd. Ett vildsvin
springer på den smala landremsan på styrbordssidan. Fåglarna skräms upp och som av en vind om
hösten flyr fågellöven grenarna, sprider sig över himlen och försvinner. Det är ett vackert skådespel. Jag
önskar att du kunde se, Alice.
Du skulle känna hur vi guppar när vi möter havet, Alice. Fartyget åker upp och ner i dyningarna, vi
styr mot horisonten och landremsan försvinner bakom oss allt blir vatten vart man än tittar. Som i badkaret fast mycket större. Ibland ser vi ett annat fartyg, ibland passerar vi land, ibland är det bara vatten.
Jag önskar jag kunde visa dig detta, Alice. En dag ska jag göra det. En dag ska du få följa med mig. Jag
ska visa dig världen älskling. Och jag ska berätta för dig vad frihet är. Förlåt att jag lämnar dig nu, men
det är bara för en kort stund. Snart kommer jag hem igen.
Mamma älskar dig.
8
med sjömän I hamn // mars 2010
Hänt i Sjömanskyrkan
Arnes predikan handlade om livets strid. Han började med ett gamla dagars bröllopstelegram. ”Livet är en strid. Önskar moster Malin.”
Fullsatt när Arne tog avsked
Djurgårdskyrkan var fullsatt när Arne
Wikström höll sin avskedspredikan i slutet
av februari. Efter elva år som präst i Oscars
församling lämnar han för en nya utmaningar i Enebyberg.
– Kanske inte så vanligt att man får ett
nytt jobb vid 65 års ålder, skrattar Arne.
Nu filar han som bäst på en predikan
som han ska hålla i Fuji i Japan på påskdagen. På japanska! Ett språk han behärskar
till fullo efter 16 år som lärare och missionär i Japan, som har cirka en miljon kristna.
– Vi är flera präster som åker till Japan
i påsk för att hålla predikan i olika kyrkor.
Men jag är den ende som talar japanska.
De övriga har tolk, berättar Arne.
Efter att ha varit lärare i fem år vid en
svensk utlandsskola, blev Arne ombedd
att stanna kvar och arbeta som missionär
i japanska kyrkan. Han var ofta i sjömanskyrkan i Yokohama, den stora hamnstaden
intill Tokyo, som hade såväl en dansk som
en svensk präst.
– Jag har fortfarande kontakt med en
av dem.
När han sen kom hem till Sverige,
erbjöds han posten som sekreterare i
Evangeliska Östasienmissionen.
Arne ingår sen drygt ett år tillbaka i
styrelsen för Stiftelsen Sjömanskyrkan i
Stockholm-Sjömansinstitutet.
– Jag är glad att Sjömanskyrkan nu
FOTO: tobias lundgren
huserar i Djurgårdskyrkan, säger han.
– Den är lik en skärgårdskyrka. Det är
intimt och här kan sjöfolket känna sig
hemma. Det märks att de trivs för vi har
ganska mycket folk här under året.
Nästa anhalt för Arne blir nu en kyrka i
Enebyberg där Svenska kyrkan och Missionskyrkan har gått ihop.
– Så vitt jag vet är det den enda platsen
i Sverige där man verkligen har gått ihop
om verksamheten. Det är intressant som
ett exempel för framtiden på hur man kan
göra. Varför ska vi gå till olika kyrkor? Alla
kristna kan gå till samma kyrka. Vi behöver
mer av kristen samverkan.
Arne menar att hans nya kyrka är så nära
en SKUT-kyrka (Svenska kyrkan i utlandet) i
Sverige man kan komma.
– Den ligger på torget, hopbyggd med
biblioteket, med mycket folk som passerar
och med en kafeteria på kyrktorget som
är öppen alla dagar. Man kan komma
närsomhelst på dagen, dricka kaffe och
käka en kanelbulle som man brukar göra
utomlands. Efter gudstjänsten stannar
nittio procent kvar och dricker kaffe, lite av
den del av gemenskapen som man tycker
är så fin.
Arne sitter i Stockholms stifts SKUT-råd.
– Rådets uppgift är att uppmuntra och
utbilda SKUT– ombuden så att de aktivt
verkar för att utlandskyrkans sak inte
glöms bort.
Arne Wikström är pappa till fyra barn.
Äldste sonen är präst på Frösön. Son nummer två konverterade till islam för tio år
sedan och är muslim, mystiker, med benet
i sufismen.
– Kristna, judiska och muslimska mystiker har väldigt mycket gemensamt. Min
son och jag har en mycket fin gemenskap.
En tredje son driver en stor fotostudio i
Stockholm och hans dotter är en efterfrågad jazzsångerska i Köpenhamn.
– Rätt som det är måste vi åka dit och
vara barnvakt, skrattar Arne.
Som själv är jazzintresserad.
– Jag minns när Louis Armstrong kom
till Sundsvall. Så jag beundrade honom!
Sundsvalls tidning hade en jättebild på
”Satchmo”. Och rubriken: HAN LÄSER
BIBELN VARJE DAG. sten windén
Med sjömän I hamn // mars 2010
9
Stefan Larsson och Markus
von Martens tar väl hand
om sjöfolket i Helsingborgs
hamn. ”De behöver oss”,
försäkrar de.
Vind i seglen för Sjöm
10
med sjömän I hamn // mars 2010
manskyrkan
Sjömanskyrkan har funnits
i Helsingborg i 140 år. I dag
sköts ruljangsen av två relativa
färskingar, sjömansprästen
Markus von Martens och fartygsassistenten Stefan Larsson.
TEXT sten windén FOTO stefan lindblom/hbg-bild
B
åda trädde i tjänst för cirka tre år sedan.
– Det krävdes ett särskilt mod att klättra ombord
de första gångerna. Tills vi hittade rutinerna. Det är
inte självklart att bara trampa in i deras hem, menar Markus
och Stefan.
Den mest kände sjömansprästen sen starten på 1870-talet
är Hilding Roos. Han verkade åren1940–1981. Det var han
som initierade byggnaden på Drottninggatan 46, mitt i
centrum, som Sjömanskyrkan ägde i 48 år. 2006 sålde kyrkan
byggnaden. Men häromåret firade man likväl att byggnaden
funnits i ett halvsekel. I dag har sjömanskyrkan bara kvar
S:t Nicolai kapell, kontorsutrymmen, ett litet kök och en
samlingslokal för besökarna. Den stora samlingssalen från
storhetstiden är i dag förvandlad till dansstudio, andra ytor
har byggts om till lägenheter.
Markus är anställd av Maria församling, som får ett bidrag
från Lunds stift för sjömanskyrklig verksamhet. Halva Markus tjänst är vikt för sjömanskyrkan. Han är verksamhetsansvarig och budgetansvarig inför Stiftelsen Sjömanskyrkan
i Helsingborg.
– En konstruktion som passar mig. För mig som präst i
svenska kyrkan är det viktigt att ha de vanliga prästuppgifterna med dop, begravningar och vigslar, säger Markus.
Stefan jobbar halvtid, anställd av stiftelsen. Men till skillnad från Markus skulle han vilja arbeta heltid i sjömanskyrkan. Ibland kan det gå en vecka då Markus inte är i
Sjömanskyrkan, upptagen som han är av andra uppdrag.
Då känns det frustrerande, bekänner Stefan.
– Det finns saker som jag måste diskutera med Markus
innan jag tar beslut. Som häromdagen då jag hade en sjöman
på ett fartyg som behövde medicin. Det är vi inte vana vid.
Vi servar sjömän med annat, telefonkort och sådant, men
inte mediciner.
Det står i stiftelsens stadgar att Sjömanskyrkan ska syssla
med religiös, social och kulturell verksamhet.
– Det vi sysslar mest i dag är den sociala delen. Sjömännen kommer hit. Och vi har varje söndag Öppet Hus och
en mässa. Vi har också en särskild uppgift genom att vi
representerar Sjöfartsverkets sjömansservice.
Fartygsbesöken är en stor del av verksamheten. Alla handelsfartyg får besök av Markus eller Stefan.
– Vi prioriterar de utländska båtarna för där är behovet
störst. Sjömännen är framför allt filippinare, ukrainare, polacker och ryssar, säger Stefan.
– Vi säljer ett internationellt telefonkort, som är billigare
och ger mer prattid, nyframtaget av engelska sjömanskyrkan
och gäller över hela världen.
Till de svenska båtarna kommer man alltid med två bok-
Med sjömän I hamn // mars 2010
11
lådor, fyllda med god litteratur av Sjömansbiblioteket i
Göteborg, på uppdrag av Sjöfartsverket.
– I dag fick vi litteratur på ryska avsedd för en svensk båt
med några ryska besättningsmän.
Färjeanlöpen är många.
– Men dessa besöker vi sporadiskt.
Kryssningstrafiken är inte särskilt omfattande. I fjol hade
Helsingborgs hamn tio anlöp av kryssningsfartyg. I år väntas det runt 15. Sjömanskyrkan har på Stefans initiativ just
inlett ett samarbete med kryssningstrafiken. De ansvariga
för denna ska försöka få till utflykter även för besättningarna
och inte enbart för passagerarna.
– Dessa sjömän ska också kunna komma hit till Sjömanskyrkan, se sig omkring, få en liten bild av Sverige och låna en
dator här, eller på biblioteket. Lyxkryssarna är hypermoderna
för passagerarna. Men inte för besättningen som kanske bara
har en dator per hundra anställda.
till sjömanskyrkan kommer cirka 200 besökare varje år. Det
är för lite, menar Markus och Stefan. Lokalerna står ofta outnyttjade, mycket beroende på att kyrkan inte haft regelbundna
öppettider. Detta ska man emellertid börja testa i år.
Varje söndag hålls en gudstjänst. Populär är den unika Havsmässan. Många sjömanskyrkor världen över har gudstjänster
med bibliska motiv som handlar om havet, berättar Markus.
– Vi har integrerat dessa inslag i en temamässa klockan
18. Vi öppnar för sjöfolket två timmar innan. Vanligt folk
droppar in vid femtiden, dricker kaffe och äter en smörgås,
berättar Markus.
Det brukar vara bred uppslutning. Från 30 till 70 män
och kvinnor, de flesta utan sjöbakgrund.
– Det är en aktiv mässa. Delaktigheten är stor genom
växelläsning. Deltagarna kan bryta in i predikan, ställa frågor,
skriva förböner och lappar. Vi har ljuständning och knäfall.
Många lägger ner en sten som symboliserar det som är tungt
i livet – ”nu lägger jag ner min börda”.
12
med sjömän I hamn // mars 2010
Vid gudstjänsterna deltar en av Maria församlings fyra
diakoner.
– Men vi har ingen diakonal verksamhet specifikt för
sjöfolk. Och vi besöker inte pensionerade svenska sjömän.
till de största dagarna under året hör självklart Krigsseglar-
dagen första söndagen i september, då ett 30-tal sjömän och
anhöriga till sjömän samlas vid minnesstenen i hamnen för
att hedra minnet av dem som offrade livet under andra världskriget. Efter högtidsstunden går man till Sjömanskyrkan, där
män med erfarenhet från den onda tiden till sjöss, spontant
berättar om sina grymma och dramatiska upplevelser.
Men det är Marthaaftonen som lockar allra flest besökare.
– Vi håller Café Martha en gång i månaden. Då kommer
sjöfolket, vilket känns helt rätt. De känner sig hemma här.
Vi använder kapellet till filmvisningar. Deltagarrekordet
hittills är 110 personer. Fler kan vi inte ta emot.
Hur ser framtiden ut för Sjömanskyrkan i Helsingborg?
Ett är säkert, konstaterar Markus och Stefan, behovet
bland sjöfolket är stort.
– De är oerhört tacksamma för att vi finns. Och vi hoppas att stiftelsen fortsätter med sjömanskyrka i någon form.
Möjligen försvinner vi härifrån huset, vilket kanske inte
spelar så stor roll.
– Sjömanskyrkoverksamheten är inte avhängig lokalerna
här. Däremot är den beroende av en bil för att nå sjöfolket.
Så kanske inför vi ett mobilt system, med husvagn.
Från Helsingborgs hamn har Sjömanskyrkan rönt stor
uppskattning.
– De har stöttat oss under flera år och förbinder sig att
göra det smidigt för oss att besöka båtarna. Vi har skrivit ett
nytt avtal mellan oss, vilket innebär att vi finns till också för
stuveriarbetarna. Och vi ingår i en naturlig krisgrupp.
Så, siar Markus:
– Om fem år finns vi kvar. Om tio – säkert. Men kanske
i en annan form.
Stefan och Markus förbereder
gudstjänst i
S:t Nicolaikapellet
i Sjömanskyrkan.
(bild till vänster).
Gudstjänsterna
för ”vanligt folk”
brukar locka mellan 30 till 70 män
och kvinnor. (bild
till höger).
Neptuni Orden
Torbjörn Cruth står på Ekvatorlinjen
i Macapá, med ena foten i den södra
hemisfären och den andra i den norra.
Torbjörn kluven
av Ekvatorn
Sjömanskyrkans ordförande Torbjörn Cruth skriver om en
händelserik, ”specialsydd”, resa till Brasilien, i sällskap med tretton
bröder i Neptuni Orden och några anhöriga till dessa.
TEXT OCH FOTO TORBJÖRN CRUTH
Med sjömän I hamn // mars 2010
13
Kung Neptun och hans drottning vid den högtidliga dopceremonin ombord på flaggskeppet Caritas vid passagen av Ekvatorn.
S
amba, fotboll, karnevaler och värme.
Men också fattigdom och hög kriminalitet. Brasilien är allt detta. För
turisten erbjuder landet åtskilligt. Men man
måste ha gott om tid, för Brasilien är ett oerhört stort land. Det femte största i världen.
Vi var fjorton personer från Neptuni Orden, nyfikna på Brasilien, som den 10 november lämnade Sverige för att upptäcka Brasilien.
Resan var ”specialsydd” genom reseföretaget
Brasilienexpertens försorg. Vi reste cirka 600
mil inom landet, med besök såväl i Amazonas regnskogar som i Rio de Janeiro. Vidare
besökte vi Fortaleza och Macapá, som ligger i
nordöstra Brasilien och hann med en blixtvisit
i Lissabon på utresan.
Vi var i farten från tidig otta till sen kväll. Den
relativt korta tid vi hade på oss, krävde en genomtänkt logistik. Det var en mångfald transporter
med flyg (nio separata flygningar), bil, buss
och båt, som tog oss tur och retur Stockholm –
Brasilien, sammantaget drygt 2 700 mil.
14
med sjömän I hamn // mars 2010
Vi upplevde badparadisen, storstadens
heta puls i Rio de Janeiro, regnskogen och
den fantastiska Amazonfloden. Och folket.
Brasilianarna är ett vänligt folk som välkomnar
turister. Men det skadar inte att hålla i minnet
att detta väldiga land, med en stor andel fattig
befolkning, också brottas med stora problem
och en omfattande kriminalitet, främst i storstäderna.
brasilien
Brasilien är Sydamerikas största och världens
femte största land, både till ytan och till folkmängden. Landet är cirka 19 gånger större än Sverige
och har nästan 190 miljoner invånare.
Brasilien är Sydamerikas ekonomiska och
politiska stormakt med
stora naturtillgångar
och en export, av bland
annat industriprodukter
och råvaror, som växer
kraftigt.
Ett stort mått av försiktighet skadar inte. De
flesta turister undgår problem, men det finns,
framför allt i storstäder som Rio de Janeiro och
São Paulo, risk för våld, överfall, väpnade rån,
stölder, ficktjuvar och bilkapningar. Men med
lite sunt förnuft i bagaget kan man resa i landet
utan att råka illa ut.
Vårt första resmål var miljonstaden Fortaleza på Brasiliens nordöstra Atlantkust. Fortaleza, som betyder fästning på portugisiska,
är Brasiliens femte största stad och huvudstad
i delstaten Ceará.
Fortaleza är mest känd som en populär semesterort och lockar varje år tiotusentals soltörstande turister från hela landet. En dag i staden kändes i vilket fall fullkomligt tillräckligt.
Det blev en behaglig tillvänjning till den trettiogradiga värmen och kommande äventyr.
Efter en cirka 150 mil lång flygtur mot nordväst nådde vi Macapá, huvudstad i delstaten
Amapá. Staden ligger nära det landområde där
Amazonfloden mynnar ut i Atlanten.
Torbjörn blir föremål
för doktorns noggranna
examination i samband
med linjedopet.
Här går det undan på väg till Amazon Lodge.
Macapá ligger exakt på ekvatorlinjen. Det
stora monumentet ”Marco Zero” påminner
om detta. I närheten av monumentet finns en
fotbollsarena, med vardera halvan av planen
lokaliserad i motsatta hemisfärer!
Brasilien är ett av de länder i världen som
har mest ojämlik fördelning av sitt lands resurser. I nordöstra Brasilien, där Macapá ligger, är fattigdomen särskilt utbredd. De flesta
människor lever under usla förhållanden i
ständigt expanderande kåkstäder, favelor. I
de finare delarna av städerna förskansar sig
den rika befolkningen bakom höga murar.
Segregationen är närmast total.
I Macapá genomfördes vårt linjedop. Vi
hade sett fram mot det med spänning och
nu skedde det mitt ute på Amazonfloden.
Linjedop, eller ekvatordop, är en skämtsam
ceremoni ombord på fartyg som anordnas när
Ekvatorn passeras.
Enligt gammal sjömanstradition skall alla
som för första gången passerar Ekvatorn,
”linjen”, bli döpta av kung Neptun. Äldre
benämningar är ”hönsning” eller ”sotning vid
linjen”. Traditionen med linjedop är mycket
gammal och finns i såväl handelsflottan som
örlogsflottan. Vanligtvis utfärdas ett ”dopbevis” efter ceremonin, vilket intygar att den som
blivit döpt är en ”befaren” sjöman.
Ett mindre fartyg, som var chartrat för
ändamålet, ankrades upp vid ekvatorlinjen.
Dopet genomfördes med vår reseledning från
Neptuni Orden som de tunga officianterna,
kung Neptun, Astronomen och Doktorn.
Efter genomgången, förödmjukande behandling, examination av doktorn och ett
rejält vattendop i medförd bassäng, under
åtskilliga skratt från åskådarna, erhöll vi våra
dopbevis.
efter macapá flög vi cirka 150 mil i västsydväst-
En favela kan ha vacker utsikt, men hur är
livsbetingelserna?
lig riktning, till Manaus, mitt inne i Amazonas
djungler, som med knappt två miljoner invånare är huvudstad i delstaten Amazonas.
Med sjömän I hamn // mars 2010
15
Jesus i Rio står på svenk grund, med cement från Limhamn.
Staden grundades 1669 som en liten oas i
regnskogen, där Rio Negro mynnar i Amazonfloden. Manaus har ett mycket vackert
och anrikt operahus från tiden då staden var
centrum för Brasiliens gummiproduktion.
Ursprungligen var gatorna runt operahuset
täckta av gummi, för att passerande vagnar
inte skulle störa musiken.
Från Manaus till Amazon Lodge, där vi
skulle vistas i fyra dagar, gick färden i olika
etapper med bil, motorbåt, minibuss och till
sist små snabbgående båtar.
lodgen, som ligger mitt inne i orörd djungel,
cirka åtta mil söder om Manaus, innebar en
knappt fyra timmar lång resa. Resan dit bjöd
på mycket intressant att titta på, bland annat
kajmaner som låg och vilade längs flodstränderna. Vi passerade också det märkliga fenomenet ”Meeting of Waters”, där den svarta
floden Rio Negro och den bruna floden Solimoes möts. De olikfärgade vattnen avgränsas
16
med sjömän I hamn // mars 2010
Den världsberömda trappan ”Escadaria Selarón” i Rio.
av en tydlig linje där floderna flyter samman.
Amazon Lodge flyter på vattnet och ligger i
ett mycket vackert område av regnskogen. Det
går att bada i det varma sköna vattnet. Förläggningen, med 18 rum och eget elverk, är högklassig med bar, restaurang och ett utmärkt kök.
Det går bra att besöka lodgen året om, också
under regntiden som börjar i slutet av november och slutar i juni. Myggen trivs inte med
det svarta vattnet, något som minskar risken
för malaria.
Under våra dagar på lodgen hann vi med
kajmanspotting och pirayafiske, med fångster som avnjöts vid middagen. Vi gjorde en
utflykt till en nybyggarbosättning, där vi informerades om den omfattande nyodlingen i
Amazonas. En djungelvandring vilken krönte
vistelsen i Amazon Lodge.
Tyvärr såg man inte så mycket av djurlivet,
mest fåglar och en och annan kajman. Men
djungelns alla ljud var närvarande i en oavbruten kakofoni av olika djurläten.
Den rov- och tjuvjakt som tidigare bedrivits, har kraftigt decimerat viltbeståndet. Numera är dock många av djuren fridlysta.
Från Manaus flög vi knappt 300 mil i sydöstlig riktning till Rio de Janeiro med mellanlandning i Brasilia, som för 50 år sedan ersatte
Rio de Janeiro som huvudstad.
(som betyder ”januaris flod”)
är huvudstad i delstaten med samma namn.
Staden har ungefär sex miljoner invånare, elva
miljoner om man ser till hela storregionen
Rio de Janeiro.
Rio de Janeiro, vid Brasiliens sydöstra kust, är
berömt för sin karneval och sina fotbollsvirtuoser, en uppmärksamhet som kommer att stegras
ytterligare 2016, då sommar-OS hålls här.
Många anser att Rio är en av världens vackraste städer, med höga berg, insvepta i regnskog, som störtar rakt ner i havet. Vi stannade i
Rio fyra dagar, bodde på ett hotell som låg endast ett par kvarter från den legendomspunna
rio de janeiro
Kabinbanan till ”Sockertoppen”.
Stranden vid Copacabana.
”Meeting of Waters” – det dramatiska mötet mellan den svarta floden Rio
Negro och den bruna floden Solimoes.
stranden vid Copacabana. Det var långhelg
och tusentals brasilianare badade eller promenerade längs de fantastiska stränderna i
den trettiofemgradiga värmen. Och bevis för
det brasilianska fotbollsundret fick vi i form
av hundratals ungdomar och småpojkar som
visade proffstalanger, som kanske ingen annanstans i världen.
För den tillfällige besökaren i Rio är ”Cristo
Redentor” (Kristus frälsaren) ett måste. Den
välkända Kristusstatyn blickar ut över staden
Rio de Janeiro från toppen av det 710 meter
höga berget Corcovado. En symbol för kristendomen, men också för såväl Rio som för Brasilien. Statyn är 38 meter hög och väger 700 ton.
Som kuriosa kan nämnas att det var Skånska
Cement som levererade betong till fundamentet för denna imponerande Kristusstaty.
lika självklart, utflyktsmål i Rio
är Açúcar, ”Sockertoppen”, som ligger i utkanten av Guanabarabukten och mäter 396
ett annat,
En morgon mötte vi soluppgången ute på ett av Amazonas många vatten.
”Många anser att Rio är
en av världens vackraste
städer, med höga berg,
insvepta i regnskog, som
störtar rakt ner i havet.”
meter över havet. Toppen kan nås genom en
linbana som byggdes 1912. Linbanan börjar
i Praia Vermelha, med mellanlandning på
Morro da Urca.
”Sockertoppen” erbjuder en strålande utsikt över Rio. På toppen finns också en vacker
parkanläggning. Berget är välbesökt av turister
och populärt bland bergsklättrare.
”Escadaria Selarón”, i stadsdelen Santa Teresa var en fascinerande upplevelse. Den världsberömda trappan är ett verk av den chilenske
konstnären Jorge Selarón och en gåva till det
brasilianska folket.
1990 påbörjade Selarón en ”renovering” av
den långa trappan utanför sitt hus. Sedan dess
har han oavbrutet prytt trappan med kakeloch keramikplattor samt egna målningar, ofta i
de brasilianska färgerna blått, grönt och gult.
Trappan har 250 trappsteg och är 125 meter
lång. Den är täckt med mer än 2 000 kakelplattor med alla möjliga motiv från över 60 länder
världen över. Selarón menar att hans verk är
fullbordat först när han själv är död.
i rio de janeiro finns även den svenska utlandskyrkan. Kyrkan har flyttat till stadsdelen
Flamengo i stadens ytterområden, efter att
tidigare ha legat i den gamla stadskärnan.
Brasilienresan blev en fullträff. Vi satte
punkt med en minnesrik avskedsmåltid. Med,
som sig bör, ett sista glas ”Caipirinha”, nationaldrinken på cachaca, lime, rörsocker och is,
vilken varmt kan rekommenderas.
Och som smakar bäst på plats. I Brasilien,
varsomhelst. Med sjömän I hamn // mars 2010
17
Ove Allansson
är född 1932. Han
har ett förflutet
som mekaniker,
industriarbetare och
sjöman. Hans litterära produktion är
omfattande, liksom
hans engagemang i
antologiböcker och
olika tidningar och
tidskrifter. Han har
fått en rad prestigeladdade utmärkelser,
bland annat Ivar
Lo-Johanssons
personliga pris och
Stig Sjödin-priset.
Ove Allansson skriver om hur fackets ängel, Sonja Nilsson,
förgäves försökte frälsa smörjare Egon från kärleken till Doris,
en mycket ung och mycket förslagen rumänska från Varna.
illustration maja modén
Fackets ängel och Egons
J
ag gick till sjöss i början av femtiotalet. Då fanns
inte rederianställningens avlösningssystem med
lön året runt, eller fackföreningarnas många nutida
specialförsäkringar.
Vi sjömän på manskapssidan var fartygsanställda och
hade lön, hyra, så länge vi arbetade ombord. Väl avmönstrade hade vi innestående hyra och semesterersättning med
oss iland, men ingen lön innan vi mönstrade ett nytt fartyg.
Ofta stannade vi iland så länge pengarna räckte. Kanske
hade vi mönstrat av utomlands, i städer vi tyckte om.
Även om villkoren då under femtiotalet var hårdare,
med sämre bostäder, trånga enmans- eller tvåmanshytter
för oss manskap, var inte bullret och skakningarna så svåra. Hur som helst fanns det gott om arbete i den svenska
handelsflottan. Jag hade inte, som under rederianställning,
att följa rederiets order att mönstra i den eller den baljan.
Vi var så att säga frilansare, kunde välja rederi, fartyg
och trad, när vi mönstrade – om vi hade hyggliga papir,
betyg. Frilansandet var på gott och ont och är inget jag
vill romantisera, men ändå … Dessutom var vårt förhållande till facket, Sjöfolksförbundet, annorlunda än nutida
fackliga relationer.
På förbundets lokaler i Göteborg träffade jag äldre
18
med sjömän I hamn // mars 2010
som berättade om tjugo- och trettiotalets elände, urusla
bostäder, dålig mat och låga löner. Och, givetvis, om andra
världskrigets fasor. De äldre sa inte facket eller förbundet,
de sa unionen eller ”jonjen”, efter gamla Eldare- och Sjömansunionerna, som gick upp i Sjöfolksförbundet 1932.
För de äldre och även för oss yngre, var ”jonjen” eller
förbundet mycket mer än en fackförening. I flera betydelser en värmestuga. Fortfarande på femtiotalet var det så
att åtskilligt manskap inte hade råd att hålla egen lya och
betala hyra medan de var till sjöss. De hade sina grunkor
hos bekanta, släktingar eller hos förbundet, betraktade
förbundet nästan som ett hem. Det gällde särskilt de äldre.
På den tiden kom ombudsmännen oftare ombord. De
flesta hade lång sjöerfarenhet och kunde dessutom vid
besöken i fartygen se hur vi hade det. De fick både ros och
ris vad gällde förbundets arbete.
I Göteborg fanns någon enstaka vrång ombudsman,
men flera vänliga själar som också hjälpte medlemmar med
rent privata problem. Jag vill gärna berätta om en Sjöfolksförbundets ängel, kallad så av vissa medlemmar. Hon hette
Sonja Nilsson och arbetade på förbundskontoret, med
bland annat medlemsavgifter och ”dragsedlar”, överföring
av pengar som sjömännen sände hem till familj och andra.
kärleksaffär
På sin fritid hjälpte ”Ängeln”, även de mindre skötsamma medlemmar som förbundstopparna ogärna ville
kännas vid. Hon försökte få in uteliggare på härbärgen, lånade eller gav dem pengar. ”Ängeln” samlade ihop täcken
och filtar åt uteliggarna, gjorde kvällsrundor med mackor,
kokta ägg och kaffe. Hon tog behövande till läkare. Ofta
hade äldre sjömän och uteliggare astma.
Under andra världskriget hade hon känt glädje inför de
överlevande, att se dem komma upp till Sjöfolksförbundet. Åtskilliga var fysiskt oskadda men hade krångel med
nerverna. Även efter kriget fortsatte mångas våndor. Jag
har tidigare skrivit om krigets långa arm, dåliga nerver,
orsakade av torpederingar och minsprängningar.
”Ängeln” upplevde glädjen av att vara uppskattad,
av att behövas. För undertecknad berättade hon genom
åren även roliga minnen. Hon kände förbluffande många
sjömän, stora personligheter. Många hade smek- eller öknamn. Ta bara ”Jösse Skåning” som skrev i ”Sjömannen”,
”Cykel-Lindskog”, ”Korken”, ”Kalle Bölja” och ”Strutsen”
som kom upp på förbundet och trollade.
Torsten Billman tillhörde ”Ängelns” vänner. Vid ett
tillfälle berättade ”Ängeln” för undertecknad om Billmans
skeppskamrat Tjäder, en stabil eldare som Billman
porträtterade: ”Du förstår att Tjäder var så tacksam för att
jag emellanåt, när han var till sjöss, tittade till hans gamla
mamma på Vattugatan i Masthugget.”
• • •
När en sjöman hade mönstrat av var det inte ovanligt att
han gick upp till förbundskontoret och in på ”Ängelns”
avdelning. Vissa som väl kände sina svagheter lämnade
henne det mesta av de kontanta avmönstringspengarna
och sa: ”Kommer jag hit på fyllan och i sällskap med nån
boms så lämna inte ut kosingen, lova det!”
”Ängeln” lovade. När sjömannen, vi kan kalla honom
”Masen”, dök upp onykter och livligt understödd av en
snedseglare på bommen och krävde att få ut sina pengar,
nekade Ängeln. ”För satan käring!” röt den nu inte så timide Masen, ”ta hit stålarna, dom är mina!” Lika högljutt
skrek bomsen: ”Det är ju hanses stålar ju, han har ju slitet
hårt för dom!”
”Ängeln” som kunde vara tuff när hon ville svarade:
”Visst har ”Masen” fått slita för sin lön, men slita det har
väl du glömt vad det är. Du ska inte vara med och supa
upp hans avräkning!”
”Ängeln” stod på sig. ”Masen” var mycket tacksam när
Med sjömän I hamn // mars 2010
19
han någon dag senare kom upp och avräkningspengarna
var kvar. Men aldrig att han bad ”Ängeln” om ursäkt, det
räckte med hans tacksamhet.
Jag kände ”Ängeln”, en bokläsande och socialt inriktad,
ensamstående kvinna. Ensam? Nej, det är fel. Hon såg sjöfolket som sin familj. Till detta bidrog att hennes avlidna
mor och styvfar båda hade varit sjöfarare. Både tuffhet och
hjälpsamhet kom förmodligen därifrån. ”Ängeln” både
svor och tog sig ett glas bland de närmaste vännerna.
En gång när jag träffade henne hade hon just hjälpt
”Päron-Bruno”, en gammal matros, att få tag i ett så kallat
spisrum som han tänkte hålla kvar som lya, även mellan
törnarna till sjöss. Hon hade lovat ”Päron-Bruno” att
köpa och sätta upp gardiner och ordna med andra prylar.
Givetvis gjorde ”Ängeln” detta på sin fritid. I den gamle
matrosens ögon var det säkert Sjöfolksförbundet, ”jonjen”, som fixade gardinerna.
• • •
Jag minns många extraomsorger som ”Ängeln” välsignade
sjöfolk med, särskilt då hennes bestyr för en äldre och mager smörjare, Egon. Några år in på femtiotalet var denne
mönstrad i en transmarinare. I den bulgariska hamnstaden Varna hade Egon blivit betuttad i en mycket yngre
brud och sände dragsedel till henne, alltså pengar varje
månad han var till sjöss. Flickan, Doris, hade lovat att de
så småningom skulle gifta sig. Hon skulle resa till Sverige
där bröllopet skulle stå.
”Ängeln” varnade Egon, flickan kanske inte ville gifta
sig, bara kassera in dragsedlarna, leva gott på Egons bekostnad. Egon nekade bestämt till att hon var proffs som
enbart höll till på barerna, hon var butiksbiträde. Basta!
Tala inte illa om Doris!
Hur som helst tyckte ”Ängeln” att det var något skumt
när hon fick läsa några brev. Doris skrev på dålig engelska
att myndigheterna hindrade henne att resa. Kanske var det
så. Men Egon vägrade att tro att Doris hade det som förevändning, att hon inte ville komma. Försiktigt antydde
Ängeln den stora åldersskillnaden, det kunde som sagt
vara så att Doris endast ville åt dragsedlarna, ha en trygg
inkomst varje månad. Egon förnekade detta. Han hade
varje gång fartyget låg i Varna fått bevis på Doris kärlek.
Och dessutom fått klart för sig hur svårt det var för henne
och andra att få utresetillstånd.
20
med sjömän I hamn // mars 2010
Han hade erbjudit sig att stuva Doris, gömma henne
ombord som fripassagerare. Men Doris vill att allt skulle
gå lagligt till, både i Bulgarien och i Sverige. ”Ängeln”
måste förstå att hon var en rejäl tös. Basta, jag säjer det inte
en gång till! Ordet basta stämmer inte med Egons godtrogenhet, tänkte ”Ängeln”.
Transmarins fartyg i Medelhavs- och Svarta Havs-fart
gick sällan hem till Sverige, vände ofta i Hamburg. När
Egon efter ett års bortavaro åter kom till Göteborg klev
han upp till ”jonjen” och givetvis in till ”Ängeln”. Överraskande bjöd Egon henne på bio, förmodligen hade hans
kärleksaffär i Varna havererat. ”Ängeln” tackade ja men
förklarade att det rörde sig om vänskap, inget annat. Visst,
basta, sa Egon och höll sig i skinnet.
Det enda ”Ängeln” fick lova var att nästa dag ta ledigt
någon timme och följa med till en damekipering. Nyfiken
lovade hon detta och såg eftermiddagen därpå Egon
plocka bland klänningarna. Han valde ut några i grälla
färger och bad henne prova.
”Du måste förstå Egon att jag inte kan ta emot klänningar från dej. Dom ärende jag har skött åt dej medan du
var ute vill jag inte ha något för.”
”Inte tror du väl att jag tänker ge dej nåra klänningar,
men det är så att du har samma storlek och mulliga figur
som Doris.”
Provdocka. ”Ängeln” fick klar för sig att Egon såg henne
som provdocka. Hon surnade först till, men ställde upp.
Hon kunde inte låta bli att åter varna för Doris avsikter.
Egon tycktes inte höra. Belåten köpte han två dyra klänningar och tackade efteråt ”Ängeln” för hjälpen, avtågade
snabbt. Hon förstod att Egon såg det som att Sjöfolksförbundet, ”jonjen”, hade hjälpt honom med klänningsköpet.
• • •
”Ängeln” berättade långt senare att Svarta Havs-kvinnan
Doris inte ville resa till Sverige. Hon hade aldrig tänkt att
gifta sig med smörjare Egon. Kanske mottog hon flera
dragsedlar från andra sjömän. Vid sista mötet med ”Ängeln” förnekade den djupt besvikne Egon fortfarande Doris
rätta profession. Han påstod att hon, butiksbiträdet, inte
förstod hans mogna kärlek. Hon hade fallit för en ”ung
sliskig pomadatyp”.
Egon gick iland, bosatte sig i Uddevalla och arbetade
som fastighets-skötare tills pensionen, dog kort därefter.
”Ängeln”? Hon ”mönstrade av för gott” vid hög
ålder, år 2003. Innan dess, under arbetet och på
fritiden, och senare som pensionär, hann hon att
hjälpa många socialt utslagna sjömän. Sonja
Nilsson, ”Ängeln” hörde till dem som tidigt
upptäckte att givandets glädje är större än mottagandets.
Jag tror att fackets ledning aldrig förstod
den betydelse ”Ängeln” hade för många sjömän
och Sjöfolksförbundets goda rykte. Förbundet
kunde tack vare henne, och några likasinnade
ombudsmän, i dubbel betydelse fungera som
värmestuga. Var det något trubbel så hette det:
”Gå till ”Ängeln”, hon fixar det!” Mötet
Tecknaren som gillar ord
Han är underfundig, sjökaptenen och tecknaren Rolf Öström. Gillar att
vränga på ord. Titlarna på hans teckningar blir därefter: tvetydiga. Senast
demonstrerat i ”Trampa däck”, bokanjärernas första, gemensamma antologi.
Nu lockar sjön och sjömotiven igen. Den pensionerade sjökaptenen står på
nytt redo att ta befälet.
Text sten windén Foto ulf lodin
R
olf mönstrade på sin första båt för 48
år sedan. För två år sedan blev han
pensionär. ”Egentligen ganska tråkigt.” Så när han tillfrågades om att köra en
norsk kemtanker, chartrad av italienare, från
Genua till Gibraltar, var han inte nödbädd.
”Kom direkt för vi kör om några dagar”, löd
kommandot.
– Det var i början av november. Men ”Monte Carmelo” ligger tyvärr fortfarande kvar i
Genua, på grund av en tvist om äganderätt
och skulder, säger Rolf.
– Jag bodde på hotell i tre veckor och ombord i fyra, men i övrigt ingen besättning.
Strax före jul reste jag hem, eftersom det inte
fanns något mer att göra för mej ombord.
Hans senaste teckning föreställer ”Monte
Carmelo”. Nu omdöpt till ”Mente Caramelle”,
Med sjömän I hamn // mars 2010
21
Karamellskalle, efter Rolfs lekfulla sinne för
ord. En avsiktlig vrängning av ’mintkaramell’.
Föreställ er teckningarna till titlar som båtdäck, bildäck, passagerardäck, bryggdäck. Eller
kölsvin, bordsvin eller varför inte kobrygga?
– Jag gillar att leka med dubbelmeningar,
något som roar mej mycket, säger Rolf.
tecknat har han gjort ända sen barnsben och
uppväxten, först på Nytorgsgatan på Söder i
Stockholm och sen i Nacka
– Lärde mig genom ”Tecknar-Anders”, Anders Andersö. Ritade av hans grejer. Men jag
var också imponerad av ”Rit-Ola”, Jan-Erik
Garland, amerikanerna Mort Drucker som
ritade i gamla humortidningen Mad och Robert Crumb med sin Fritz the Cat.
Men mest av allt imponerades han av O A,
Oskar Andersson.
– Han var bättre än till och med Albert
Engström, menar Rolf.
I bokhyllan har han en dryg meter med olika tecknare. Och han dammsuger med jämna
mellanrum antikvariaten i jakt på nytt.
Tecknandet går i skov, säger han. Men pennorna är alltid närvarande. Också till sjöss, som
varit en stor del av hans liv i snart ett halvsekel.
Det började som ett sommarjobb 1962. Rolf
var 17 år och gymnasist, mönstrade jungman
på ”S/S Brage”, en Sveabåt och torrlastfartyg,
som lastade 2 500 ton och gick i Nordsjö–
Östersjöfart.
­– När jag mönstrade på fanns det inga matroser och lättmatroser att få tag på, så vi var
sex jungmän på däck. Fyra av oss mönstrade
på samma dag. Alla vi gick i gymnasiet, men
ingen av oss hade tidigare satt foten på ett lastfartyg. Jag var ute två månader och vi hade gudomligt roligt. Och så var ”Brage” en ångbåt.
Inte koleldad, men ändå. Att se ångmaskinen
i drift var ett skådespel!
– Bristen på sjöfolk och befäl var skriande.
Vi fick en gammal skeppare på 77 år ombord,
som vikarierade under sommaren och han
deltog med liv och lust i allt vi hittade på. Boxhandskar fanns ombord och vi hängde upp en
korkfender, som också ”gubben” pucklade på.
När jag tackade för sommaren sa han ”det här
var den roligaste sommaren i hela mitt liv”
Sjömanslivet sög tag i ynglingen. Och sommaren därpå var han ute igen. På nytt i en
Sveabåt, motorfartyget ”Mimer”, byggt 1954.
Gymnasisten tog studenten på halvklassisk
linje, läste med andra ord latin. Något han
hade stor nytta av när han något senare i livet skulle förkovra sig i bland annat spanska.
Efter studenten var Rolf ute på två fartyg före
lumpen, först på ”Guayana”, som gick på
Sydamerika, därefter ”Alabama”, som gick
på USA:s ostkust.
22
med sjömän I hamn // mars 2010
Stadig på handen med förstoringsglas och ritstift.
Lumpen gjorde Rolf i flottan, först i Karlskrona därpå på Skeppsholmen, där han blev
polare med Reidar Jönsson, som ännu inte
hunnit bli en känd författare och filmskapare.
Rolf var chaufför på Skeppsholmen, medan
Reidar skötte arresten. De två hade träffats
ombord på ”Alabama”, där Reidar var styrman
och Rolf lättmatros.
Rolf hade två ambitioner, att bli sjökapten
och att läsa in en jur kandexamen.
– Jag började juridikstudierna i lumpen.
Studerade mellan båtarna och tog ut jur.kandexamen 1982. Men jag tror inte jag skulle passat till jurist, bakom ett skrivbord hela dagen.
Efter åtta år till sjöss som styrman tog jag min
sjökaptensexamen i Stockholm 1981, näst sista
året som skolan på Ersta fungerade.
rolf har varit i ett 25-tal båtar. Sydamerika är
favoritdestinationen. Han har gjort tolv resor
Galleri Rolf Öström ...
Tomfat kan man använda till myck
et. Att transportera klubborna i till exempel.
”Monte Carmelo”, omdöpt till ”Mente Caramelle”, karamellskalle.
ien. Rolf ÖstHär byggs Bro Anton i Vigo i Span
ade nästan
röm var med under bygget och fång
alla inblandade på sin teckning.
Läkarbesök i mottagning med annorlunda inredning. Vapen och masker på väggarna. Och
lutad mot skrivbordsbenet till vänster boken
med titeln ”Be patient” (Ha tålamod).
till Sydamerikas västkust, varit runt i Chile,
Peru, Bolivia och Argentina i samband med
resor, ”min sturm und drangperiod”.
En särskild vrå i hjärtat är vikt för Chile.
– Jag var tredjestyrman ombord på Jonssonlinjens ”Buenos Aires” och låg i Valparaiso
strax före kuppen mot Allende. Fick en god
vän i en stuveriförman som jag fick bo hos året
efter, när jag var tillbaka och mönstrade av för
att stanna på semester.
flagg.
Kaptenen kan konsten att stryka
I slutet av 70-talet gjorde Rolf sin sista resa
till Chile. Den blev helt omvälvande. Han träffade kvinnan som skulle komma till Sverige och
bli mor till hans dotter och son, vilka båda varit
med till sjöss och fått se en del av världen.
När Rolf pensionerade sig för två år sedan
hade han varit i Broströms sen 1991. Men nu
rycker det och drar igen och suget efter sjön
är stort.
– Ringer man från Genua sticker jag di-
Fördäck, akterdäck, bildäck. Och så här blir
det ”Vinterdäck” när Rolf vitsar till det.
rekt. Men inte senare än maj, för i juni börjar
fotbolls-VM. Senare i sommar ska jag segla
med min tjej och köra båge. Och Reidar drar
säkert iväg mig på en seglats igen. Vi hade förresten en gammal koster ihop i 17 år.
med ”monte carmelo” sjöklar, och med Rolf
vid rodret – räkna med flera varianter på ”Karamellskallen”. Han kan liksom inte låta bli
sjön, tecknandet och leken med ord.
Med sjömän I hamn // mars 2010
23
Central Park
1. CENTRAL PARK
Stenbelagt parkområde,
långt som en fotbollsplan
med sju barer och
restauranger, konstgalleri,
butiker, porträttstudio och
små läshörnor.
Flow
rid
Minig
olf
er
Flow
rider-
3
Klätt
ervä
gg
Bask
e
plant-
2. UNDERHÅLLNINGSOMRÅDE
Casino, nattklubb, teater
med mera. Området
innehåller även en isbana, för konståkning och
isshower.
Lofts
v
iter
Poolo
Kape
mråd
ll
5
Hytt
er
Poolo
mråd
BOA
R???????
DWA
LK
Vridb
ar
pr
6.1 m opeller
i diam
e
e
3
e
Karusell
ter
Hytt
er
CENT
RAL
7
Vattenteatern
Mats
al
PARK
KUN
GLIG
2
Mats
al
Cham
pang
ebar
Kasin
o
5. BOARDWALK
Familjeinriktat spel- och
underhållningsområde
i gammaldags stil. Här finns
vattenteatern, med 600
platser, vars scen består av en
bassäng. Ovanför går en 25
meter lång linbana.
GRAFIK: ALEXANDER RAUSCHER FAKTA: ANNA WETTERHALL
Isban
a
6. SPA- OCH
FITNESSCENTER
Gym och spa i deluxversion,
med spinning, kickboxningsträning, yoga, joggingbana,
massage med mera.
7.
KUNGLIGA
PROMENADEN
Fartygets ”hjärta”,
med butiker, restauranger
och nattklubbar. Här finns
bland annat en ”svävande”
bar som går över tre däck.
KRYSSNINGSDROTTNINGEN
8 000
personer arbetade
med att bygga
Oasis of the Seas.
24
2010 väntas bli ett nytt rekordår för kryssningstrafiken. Lyx och
storlek präglar de många nya, spektakulära fartyg som väntar på
att göra sina jungfruturer under året.
Veckorna före jul gjorde världens största kryssningsfartyg, Oasis
of the Seas, sin premiärtur. Fartyget avseglade från hemmahamnen Port Everglades i Florida på en sjudagarskryssning. Oasis of
the Seas, som är en uppvisning i lyx och väldiga dimensioner
byggdes på Akers Yards i Åbo i Finland.
med sjömän I hamn // mars 2010
Rederiets – Royal Caribbean Cruise Lines – stolthet, som kostade inemot nio miljarder kronor att bygga, är 20 våningar högt,
stort som fyra fotbollsplaner med plats för 5 700 passagerare med
en besättning på 2 100 personer.
Gränserna för vad som är möjligt fortsätter att tänjas och
kapprustningen och dragkampen om kryssningspassagerarna
fortsätter. Fram till nästa år kommer hela tretton nya kryssnings-
1
A PR
OM
3. POOL- OCH
SPORTOMRÅDE
Här finns bassänger
av olika slag, minigolf,
klätterväggar, surfsimulatorer, basketplan,
solarieområde med mera.
Poolo
4. BARN- OCH UNGDOMSOMRÅDE
Lekland för barn och tonåringar, med
allt från talangjakter, spelcenter och
vetenskapslabb till gym och spa.
Barnpassning erbjuds förstås.
LOFTSVIT
50,6 m2. Hytt i två
våningar med panoramafönster. Privat balkong på
10 m2.
mråd
e
Hytt
er
Två rutter. Biljettpriser mellan 12 000130 000 kr, beroende på hyttstandard
och säsong.
4
MEN
USA
ADE
N
MEXIKO
Hytt
er
Mexikanska
golfen
Karibiska havet
Även
ty
rs-
2
FT. Lauderdale
land
SYDAMERIKA
Natt
6
klub
b
Teate
r
Helik
Gym
Spa
opte
rplatt
a
Källa/foto: WWW.OASISOFTHESEAS.COM
fartyg att sjösättas. I slutet av året löper Oasis of the Seas lika stora
systerfartyg Allure of the Seas av staplarna. Inte långt efter i storlek
är Norwegian Epic som sjösätts i maj och tar 4 200 passagerare.
Men mest uppseendeväckande av alla blir troligen segelfartyget Sea Cloud Hussar. Den största tremastade fullriggaren
någonsin för passageraretrafik tar 136 passagerare, som i snitt
kommer att få betala cirka 5 000 kronor om dagen för att uppleva
en enastående upplevelse i lyx. Det krävs en imponerande besättning för att hissa, hala och fintrimma de 28 seglen.
oasis of the sea
Däck: 16.
Bredd: 47 meter.
Längd: 360 meter.
Höjd över vattenytan: 65 meter.
Passagerare: 5 400.
Besättning: 2 160
personer.
Hytter: 2 700.
Kryssningsfart:
22 knop.
Hemmahamn: Fort
Lauderdale, Florida.
531 mil elkablar.
24 mil rörledning.
600 000 liter färg har
gått åt till fartyget.
2 300 ton vatten
i 21 pooler.
50 ton iskuber produceras varje dag
2 350 kubikmeter
färskvatten konsumeras varje dygn.
I Central Parkområdet finns vatten 12 175 plantor,
62 vinrankor,
56 bambuträd, några
över 7,3 meter höga.
8 000 personer arbetade med bygget
av Oasis of the seas.
Kostnad: 1,4 miljarder dollar
Tre största
kryssningsrederierna
i världen:
Carnival Cruises
som med sina
93 fartyg har plats för
180 000 passagerare.
Royal Caribbean
Cruise Lines har
38 fartyg som
tillsammans kan ta
81 000 passagerare.
NCL Corporation
har tio fartyg med
plats för 22 000 passagerare. Med Norwegian Epic kommer
rederiet att kunna ta
ytterligare 4 200.
Från ritbordet till dess ett kryssningsfartyg är färdigt att löpa av
staplarna tar det två, tre år. Så flera år framöver är Oasis of the Seas
havens obestridlige kryssningsgigant. En position hon dock snart
delar med sitt systerfartyg. sten windén
Med sjömän I hamn // mars 2010
25
Presentationen av
några av de vackra
och värdefulla sjömärken som är en
så viktigt och spännande del av vårt
maritima kulturarv
fortsätter. Tidigare
publicerade sjömärken: Kråkelunds båk,
Arholma båk och
Vinga båk.
SVENSKA
STENARNA,
allra längst ut i
Roslagens skärgård,
Stora och Lilla Vitkobben, tillsammans med några
mindre skär.
Den triangelformade svartvita
båken från 1934 står
i effektfull kontrast
till den ljusa berggrunden. Sjömärket,
en spirbåk konstruerad av järnvägsräls
och spjälbrädor, är
rest på Stora Vitkobben. Härifrån har
man fin utsikt över
sälskyddsområdet,
där gråsälarna har
sin största koloni i
Östersjön.
På Svenska stenarna är det tillträde
förbjudet under
större delen av året.
Men det vackra
sjömärket kan man
njuta av på håll. Det
syns vida omkring.
Kustkonst
26
med sjömän I hamn // mars 2010
Foto: Magnus Rietz
M/S Birger Jarl
Typ: Kryssningsfartyg.
Historia
Beställd: Rederi AB
Svea, Stockholm.
Byggd: Finnboda
Varv.
Sjösatt: 15 januari
1953.
I tjänst: 1953.
Öde: Linjetrafik/
Kryssningstrafik.
Tekniska data
Tonnage: 3 564
Bruttoton.
Längd: 92,40 meter.
Bredd: 14,25 meter.
Djupgående: 5,20
meter.
Fart: 16 knop.
Passagerare: 340.
Hytter: 156.
M/S Birger Jarl – en fröjd för ögat varje gång hon lämnar eller lägger till vid skeppsbron.
2010 ödesår för M/S Birger Jarl
Hon väckte välförtjänt beundran när
hon visade upp sig för stockholmarna den
7 juni 1953. En Olympiabåt sa man. Men
det var ju inte riktigt sant. Ångfartyget S/S
Birger Jarl blev inte klart i tid för att frakta
passagerare till sommar-OS i Helsingfors
1952, som Rederi AB Svea hade tänkt sig.
Men för hennes båda systerfartyg, SS Bore
och SS Allotar, hade Olympiabåt täckning.
Hon är fortfarande vacker. ”En riktig båt”.
Trots de mindre tilltalande påbyggnaderna akterut och på fördäck. M/S Birger
Jarl är en klassiker. För många en favorit
bland kryssningsfartyg och en fröjd för
ögat varje gång hon lämnar eller lägger till
vid Skeppsbron.
När S/S Birger Jarl löpte av staplarna på
Finnboda varv var hon ett lyxfartyg för sin
tid. Hon hade olika klasser, passagerarna
olika utrymmen att röra sig på. Det som
i dag är cocktailbar var ”Första klass röksalong med bar”.
Fartyget kunde i hytter och salonger
föra 515 passagerare. Det fanns elva en-
FOTO: ULF LODIn
manshytter, precis som i dag. Och då,
i början, tog man också bilar.
M/S Birger Jarl har genom åren ägts av
många olika rederier. Och hon har ofta
bytt namn. När hon levererades till Rederi
AB Svea den 4 juni 1953, trafikerade hon
Stockholm – Helsingfors under sommarhalvåret och Stockholm – Mariehamn –
Åbo på vintern.
1965 var hon utchartrad till Svenska
Amerika Linjen för att transportera passagerare till Helsingfors, vilka ankommit med
Gripsholm till Stockholm.
Den 16 september 1971 gjorde hon sin
sista resa mellan Stockholm – Helsingfors.
Två år senare såldes hon till Oy Jakob Line
AB i Jakobstad i Finland.
I slutet av april 1973 bytte hon namn för
första gången, nu till Bore Nord. Fartyget
kom att trafikera Skellefteå – Jakobstad.
Hon säljs den 18 oktober 1978 till Carribean Shipping Co Inc, Panama, bogseras
till Åbo för att byggas om till kryssningsfartyg och döps till Baltic Star.
30 januari 1982 är ett märkesdatum.
Hon gör sin sista avgång till Mariehamn
som ångfartyg. Dagen därpå lämnar hon
Stockholm för Fredrikshamn på Jylland,
där ångmaskinen byts mot dieselmotor.
I april är hon tillbaka i trafik StockholmMariehamn.
1989 är det tid för maskinbyte igen.
Motorerna får ökad effekt. Det sker, också
nu, i Fredrikshamn.
Det är dags för nästa försäljning. Ny
ägare är Rederi AB Allandia, Stockholm.
Året är 2002. Stockholm firar sitt 750-årsjubileum och hyllar sin grundare Birger
Jarl. Och trotjänaren på Ålands hav får
stilenligt tillbaka sitt gamla namn, M/S
Birger Jarl.
2010 kan bli ett ödesår för Birger Jarl.
De nya internationella säkerhetsbestämmelserna, SOLAS, träder i kraft och innebär
stora krav, inte minst på kryssningsfartygen. Krav som Birger Jarl får svårt att leva
upp till utan omfattande ombyggnad. sten windén
Med sjömän I hamn // mars 2010
27
I akterkant
”Hillstrom kommer att skjutas i soluppgången”.
Det var rubriken i topp på The Salt Lake Tribune
den 19 november 1915.
Sjömannen som utmanade
I
år är det 95 år sedan den svenske sjömannen, agitatorn, protestsångaren och arbetarkämpen Joe Hill
avrättades i Salt Lake City. Han arkebuserades efter
en juridisk skandal som upprörde folk i hela världen.
30 000 sörjande kom till hans begravning.
Joel Emanuel Hägglund föddes den 7 oktober 1879.
Han var son till Olof Hägglund och Catharina Wennman
på Nedre Bergsgatan 28 i Gävle. Tillsammans med sina
fem syskon växte Joel upp i en starkt religiös miljö. Hans
musikintresse grundlades tidigt i Betlehem kyrkan. År
1887 avled Joels far i en arbetsolycka 41 år gammal. Femton år senare dog hans mor. Joel gick till sjöss, emigrerade
till USA där han gick på den så kallade ”Honolululinjen”.
I land var han var en trogen besökare på Mission Church,
331 Beacon Street i San Pedro. Joel varken rökte eller
drack. När de andra sjömännen festade satt han och skrev
sånger.
I land började han organisera arbetarna i Workers Union, bland annat gruvarbetarna i Utah. Efter bara några år
var han en välkänd ledare i syndikalisternas arbetarrörelse
Industrial Workers of the Word, IWW. I San Diego misshandlades han efter att ha hållit tal till fördel för strejkande
hamnarbetare. Han bytte namn till Joseph Hillström, som
snart blev Joe Hill vilket lät mera amerikanskt.
I samband med jordbävningen i San Fransisco 1906
skrev Joe hem till familjen i Gävle. Det var sista livstecknet
från honom. Nästa gång man hörde talas om den orädde
arbetarkämpen var i samband med avrättningen 1915.
Svensken Joe Hill hade den 19 november avrättats i Salt
Lake City i staten Utah.
Varför avrättades han? Joe Hill var en nagel i ögat på
ett helt system, den amerikanska kapitalismen. Han
28
med sjömän I hamn // mars 2010
uppträdde som agitator, som protestsångare och gick alltid
i främsta ledet för bättre villkor för arbetarklassen, med
budskap som kapitalisterna fruktade och ogärna ville se
spridda och planterade i USA och världen i övrigt.
En komplott iscensattes. På mycket lösa grunder
anklagades Joe Hill för att den 10 januari 1914 klockan tio
på kvällen ha skjutit butiksägaren och förre sheriffen John
G Morrison och hans son Arling till döds i samband med
ett rån. Mördaren skadades av ett skott från sonen.
Ytterligare en son, en trettonåring, överlevde attentatet och blev vittne till dådet som skall ha utförts av två
maskerade män. ”Jag tror det var Hill jag såg”, uppgav han
vid förhören.
mordnatten anlitade Joe doktor Frank McHugh för en
skottskada. Kulan hade gått in i bröstet och ut genom ryggen. Till en början vägrade han att uppge hur skottskadan
uppstått, men avslöjade sedan att han kommit i bråk om
en kvinna vars namn han förteg.
Rättegången blev en fars, en fullkomlig juridisk skandal
enligt advokaten N Hilton. Dödsdomen som följde
utlöste en internationell proteststorm. Men trots vädjan
från många kända personer, däribland USA:s president
Woodrow Wilson och Sveriges ambassadör i Washington, W. A. F. Ekengren, verkställdes dödsdomen. Utahs
guvernör William Sprys var kallsinnig inför presidenten
och omvärldens vädjan.
Joe Hill mottog dödsdomen med stoiskt lugn. I fängelset skriver han sångerna
”Workers of the world, Awaken” och ”The rebel girl”.
Kort efter slutdomen skrev han ett brev till Utahs befolkning varvid han yttrade bland annat följande:
Don´t mourn but organize” (Sörj inte men organisera
er), Joe Hills sista önskan den 19 november 1915 har
blivit bevingade.
Regissören Bo Widerberg gjorde 1971 spelfilmen ”Joe Hill”
med Tommy Berggren i huvudrollen som den svenskamerikanske agitatorn och protestsångaren.
kapitalet
”Jag dödade aldrig Morrison och vet ingenting om den
saken. Han dödades, det visar handlingarna tydligt, av en
fiende som hämnd, och jag har inte varit i staden länge nog
för att få en fiende. Kort före min häktning kom jag ned
från Park City där jag arbetade i gruvorna. Med hänsyn
till Morrisons betydelse måste det skaffas en syndabock, och
undertecknad, som enligt vad de tänkte, var en tramp utan
vänner, en svensk, och värst av allt, en
IWW, hade i alla fall ingen rätt att leva och
”My will
utsågs därför till syndabock.”
det förstnämnda med orden: ”Jag vet hur det känns att bli
skjuten.”
Till hans begravning kom över 30 000 människor. Det
är fortfarande en av de största begravningarna i USA:s
historia.
Kvinnan han påstod sig ha kommit i bråk om sades vara
en Maria Johansson. Hon, som kunde ha friat Joe, svek
då han behövde henne. Joe Hill kremei Graceland Cemetery, Chicago,
is easy to rades
Illinois den 20 november 1915. Askan
decide for there is efter sjömannen, gruvarbetaren, poeten,
Joe Hill satt nästan två år i Utah State
och IWW–mannen, skickades
nothing to divide.” agitatorn
Penitentiary, plågad in i det sista av förhör
i små kuvert till alla amerikanska stater
och trakasserier. Psykiskt och fysiskt
förutom Utah och till andra kontinenter
förblev han dock en obruten man. När journalisten Jensen
för att spridas för vinden. Ett kuvert nådde Sverige, och
från lokaltidningen Herald Republican besökte honom
finns inmurat i Ljusgården vid Folkets Hus i Landskrona.
kvällen innan avrättningen var han behärskad och lugn
I Gävle finns ett museum tillägnat Joe Hill, en mycket
och sa att ”Jag har sovit bra i natt och kommer att sova
modig man som gick i främsta ledet och dog för bättre
utmärkt även kommande natt.” Samma kväll skrev han sin villkor för arbetarklassen. sista text som inleds med orden: ”My will is easy to decide
for there is nothing to divide.”
När fångvaktarna med sheriff Cole i spetsen kom för
att hämta honom till avrättningen reste han sig med stor
Stig "Stickan" Elenius
kraft efter nästan två år i fängelse och försvarade sig med
Sjöman i 30 år; författare; skribent;
knytnävarna tills han övermannades. På hans bröst fäste
man en bit kartong med ett rött hjärta som siktmärke. In i kultur­arbetare, f d fotbollsdomare
och match­­kontrollant; f d föredet sista var det han som tog kommandot genom att ropa:
ståndare för Sjöfartsklubben
”Lägg an – ge fyr.”
Kaknäs åren 1985–2006.
Medlem i Stockholms Idrottshans sista ord innan han dog i den kalla novembermorakademi och Neptuni Orden samt
gonen var enligt ett vittne: ”Oh, it is sweet to die!” Han
styrelse­ledamot i Bokanjärerna.
hade fått välja mellan att skjutas eller hängas och valde
FOTO: scanpix (svartvita foton) ULF LODIN (STIG ELENIUS)
Med sjömän I hamn // mars 2010
29
Noterat
Raffel om sjökrigsnationen Sverige
Här är boken för alla som är intresserade
av svensk marinhistoria, Sverige som
sjönation och framför allt svenska skepp
under 500 år. Från Gustav Vasa till den
svenska marinens insatser för att skydda
FN:s mattransporter i Adenviken utanför
Somalia.
Boken, ”Svenska sjöslag”, ett praktverk på
367 sidor, med generöst bildmaterial och
spännande grafer, är skriven av historieprofessorn Lars Ericsson Wolke i samarbete
med historikern Martin
Hårdstedt.
Till det nya och
överraskande
med deras bok
är greppet att i
bild recensera
och presentera
fartygen. Och
ge svar på
frågorna, Hur
fungerade
skeppen?
Hur var de som
seglare? Hur var det för
besättningen? Hur fungerade de i krig?
Jämförelserna med andra länders fartyg
sträcker sig ett halvt millennium bakåt i
tiden, över kalla kriget till i dag.
Genom historien har det varit Danmark
och Ryssland som varit Sveriges huvudfiender till sjöss. Men den svenska flottan
har också utkämpat hårda drabbningar
med Nederländerna, England och Tyskland. Våra grannländer uppfattade alla
Sverige som en mer eller mindre fientlig
sjönation.
”Svenska sjöslag” innehåller också
avsnitt som kan fungera som vägvisare till
marina sevärdheter kring Östersjön. Här
rekommenderas besök till bland annat S:t
Petersburg, Kronstadt och Köpenhamn,
alla tre byggda som örlogsbaser riktade
mot Sverige. Liksom Sveaborg, Stockholm
och Karlskrona, åt motsatt håll.
sten windén
Min vision är att svensk sjöfart ska vara
synonymt med kvalitetssjöfart med hög
standard när det gäller miljöskydd och
säkerhet och att svensk sjöfart ska ha konkurrenskraftiga förutsättningar. Fokus i vårt
arbete måste vara på hela sjöfartsklustret,
det vill säga verksamhet såväl till sjöss som
på land. Det är synergin mellan dessa som
ger spin-off-effekter och skapar svenska
arbetstillfällen både till land och till sjöss.
åsa torstensson (c)
infrastrukturminister
30
med sjömän I hamn // mars 2010
406
fartyg överfölls förra
året av pirater, det
är en ökning med
40 procent.
Högtryckssprutor längs fartygets sidor hindrar pirater att komma ombord.
Skånska vattenkanoner mot pirater
Scanjet Marine i skånska Sjöbo har
sedan drygt 15 år tillverkat utrustning för
att spruta rent tankarna på lastfartyg. Men
nu vänder de också sina högtryckssprutor
mot pirater.
Sen drygt ett år tillbaka är bekämpning
av pirater en ny nisch för företaget. Scanjet
Marine har sökt patent på sin utrustning
som innebär att ett antal munstycken
monteras längs relingen. Dessa skickar
roterande vattenstrålar med 60 kilos tryck
längs fartygssidorna och hindrar piraterna
att rikta in sina låga stegar med vilka de
äntrar båtarna.
Munstyckena börjar rotera och spruta
vatten så snart piraterna närmar sig i
sina snabba båtar. Förutom att förhin-
dra äntringen så fyller de angriparnas
båtar med vatten, där de ligger jämte de
angripna fartygen. Piraterna och deras
båtar får garanterat hela salvan, eftersom
munstyckena är konstruerade så att inget
vatten skickas upp i luften.
Utrustningen testas nu på världshaven.
Ett effektivt vapen är välkommet mot de
hänsynslösa piraterna. Rederier över hela
världen har visat stort intresse för antipiratvapnet från Sjöbo. Och Scanjet Marine
hoppas att deras utrustning ska installeras
redan när fartyget byggs.
Piratöverfallen ökade mellan åren
2008–2009 med 40 procent. I fjol överfölls
406 fartyg. I hälften av överfallen var
gärningsmännen somalier. sten windén
Visste du att …
… de tio största varvsnationerna är
1. Sydkorea 2. Kina 3. Japan 4. Tyskland
5. Filippinerna 6. Vietnam 7. Italien
8. Turkiet 9. Rumänien 10. Taiwan.
***
… att världshandelsflottan för ett år sedan
bestod av oljetankfartyg (9 159), kemikalie
tankers (1 347), gastankfartyg (1 419), torrbulkfartyg (7 481), containerfartyg (4 639),
general cargo (17 949), passagerarfartyg
(4 161), totalt 46 151 fartyg på tillsammans
1 152,8 miljoner dödviktton.
***
… Panama har världens största fartygsregister. Registret närmar sig nu 8 200 fartyg.
Sedan början av 1990-talet är Panama
världens största flaggstat. Dessvärre finns
Panama också på Paris Memorandums
svarta lista över de länder som har sämst
kvalitet på sina fartyg.
***
… den oceanburna världshandeln för ett
år sedan omfattade 7 745 miljoner ton:
Råolja (1 800), Oljeprodukter (575), Järnmalm (845), Kol (834), Spannmål ( 344),
Övrigt (3 347).
***
… de tio största registren var Panama
(6 842), Kina (2 495), Liberia (2 203),
Malta (1 487), Singapore (1 417),
Hongkong (1 277), Bahamas (1 240),
Grekland (1 127), Marshallöarna (1 125),
Cypern (867).
källa: sjöfartens bok 2009
FOTO: scanjet (grafik) ulf Lodin (bok)
Fartygsstödet fördubblat
Den förste januari 2010 ökade fartygsstödet från en halv till en miljon kronor.
Fartygsstödet syftar till att kulturhistoriskt
värdefulla fartyg kan renoveras och bevaras. Bidrag utgick tidigare bara för renovering av segelfartyg. Men nu kan man söka
stöd för alla historiskt intressanta fartyg.
Tidigare delades bidrag ut enbart för
skrovreparationer. Men nu är det öppet
också för arbeten med rigg, beslag, segel
och renovering av ångmaskin, ångpanna
eller traditionell motortyp.
Bidrag kan sökas av alla fartyg som
klassats som k-märkta av Statens maritima
museer genom Sjöhistoriska museet. Det
är fartygsägarna som får ansöka om stöd
och Sjöhistoriska museet som fördelar
bidragen.
I dag är drygt 90 fartyg i Sverige
k-märkta. I november i fjol k-märktes 18
fritidsbåtar. Senaste tillskotten är följande
fem båtar som k-märktes månaden därpå:
Götakanalbåten Diana, fiskebåten Mälaren,
minsveparen M21-Saga, timmerbogseraren Hebe och bogseraren Harge. sten windén
Götakanalbåten Diana är en av de 90 k-märkta fartygen i Sverige.
Hyllad sjöskildrare fick Palmepriset
Carsten Jensen, den danske
född och uppvuxen i en
journalisten, samhällsdebatsjömansfamilj i Marstal.
tören och författaren till den
Lovordade ”Vi de drunenastående och kritikerrosade
knade”, ”den bästa danska roromanen ”Vi de drunknade”
manen på 25 år”, handlar om
(2008), är vinnaren av Olof
fyra generationers sjömansliv i
Palmepriset 2009. I juryns moMarstal på Aerö söder om Fyn.
tiverig heter det bland annat
I hans senaste roman, ”Den
att författaren ”varit en både
sista resan”, som kom i juli i
kompromissfjol, är spelplatsen på nytt
lös och kunnig
Marstal. Här har konstnären
försvarare
Carl Rasmussen från Aerö nått
Carsten Jensen.
av alla mänstora framgångar och skapat
niskors lika
ett gott liv åt sig och sin familj.
värde”.
Men hans inspiration börjar tryta. Han
Palmepriset inrättades
reser därför med segelfartyg till Grönland,
1987 och delas ut av Olof
där han i sin ungdom inspirerats att bli
Palmes minnesfond. Det
konstnär. Men nu blir Grönlandsresan i
utgörs av ett diplom
stället en skoningslös självuppgörelse.
och 75 000 dollar (cirka
Alla som läst ”Vi de drunknade” kommer
546 000 kronor) och
att nicka igenkännande åt flera av persodelas ut i riksdagen.
nerna som befolkar romanen. Carsten Jensen är
sten windén
FOTO: ola marklund (diana) Musealia (titanic) lars pehrson (carsten) albert bonniers förlag (bok)
Titanicutställningen, ett dragplåster.
Rekordintresse för
maritima museer
2009 blev ett fantastiskt år för Statens
maritima museer. Vasamuseet hade fler
besökare än någonsin tidigare. 1 154 000
passerade biljettluckan. Tre av fyra besökare
var utländska turister med ett stort inslag av
besökare från länderna kring Östersjön.
Sjöhistoriska museet besöktes av 213
280 intresserade, en ökning med inemot
90 procent jämfört med året innan. Och
då att märka att museet var stängt under
tre månader för renovering.
Det stora dragplåstret var den enastående Titanicutställningen i Båthall 1. Men
det blev också rekordsiffror för Båthall 2
med museets originalbåtar och museifartygen vid Galärvarvet.
Utställningen Vem är pirat?, som öppnade i december, och tar besökarna med till
1300-talets Östersjön och oroliga Adenviken
i dag, ska pågå i ytterligare drygt ett år. Och
senare i år öppnar Shipping & shopping, en
stor utställning om handel och sjöfart.
Också Marinmuseum i Karlskrona kunde
notera ökat publikintresse. Museets flitiga
satsning på programverksamhet och fri
entré under lågsäsong har gett resultat. På
två år har besöken ökat drygt tio procent
och man ser fram emot än fler besökare
och än bättre besökssiffror. sten windén
Hyllning till sjöfararna
2010 är sjöfararnas år. Det har International Maritime Organisation, IMO, beslutat. I
ett pressmeddelande slår man fast att sjöfolkets arbete ska hyllas under hela året för sitt
unika bidrag till samhället. Samtidigt som
man vill fästa fokus på ”de unika risker världens en och en halv miljon sjöfarare utsätter
sig för i form av ”piratattacker, otillbörliga
försening, kvarhållande och övergivenhet”,
som generalsekreteraren i IMO, Ethimios E
Mitropoulos, skriver i ett pressmeddelande.
Sjöfararnas år kommer att uppmärksammas med affischer. Och ICMA, International
Christian Maritime Association, har låtit
trycka en kalender med fina bilder på sjöfolk
i arbete ombord. ICMA hoppas att andra
maritima organisationer ska följa deras
exempel. sten windén
Med sjömän I hamn // mars 2010
31
PORTO BETALT B Returadress: Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, Box 27269, 102 53 Stockholm
Till min syster
Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.
En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.
Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg
Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!
Dan Andersson (1888-1920),
ur Svarta Ballader
FOTO: ulf lodin