1. No category

I hamn
Med sjömän
En tidning från Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-sjömansinstitutet // nr 2 2010
hand i hand
i norrköping
veronica och blidösund
– en låt det svänger om
karin och mona
skrev vackrast
om kärlek
mirakelmannen
Tomas Hellgren överlevde mirakulöst då finnbirch förliste.
men livet skulle bjuda på fler överraskningar.
Han blev pappa – mot alla odds.
Ledaren
Allting vid Guds hjärta
Å
terigen är den efterlängtade
sommaren här med sina ljuvligt
ljumma kvällar och nätter och
långa ljusa dagar. Naturens
vackra sommarskrud talar till
oss, utan ord.
Varje år betyder dessa korta sommarmånader någonting extra för oss
på Sjömanskyrkan. Som vi alla vet har
sjömanskyrkor, såväl de inhemska som
de i utlandet, sin bestämda uppgift som
kyrka, sin givna plats inom sjöfarten och
för det sjöfolk som under alla tider har
hyst tillit till oss.
för naturens röster, går miste om många
viskningar om Guds kärlek. Den som
inte öppnar sina ögon att se och beundra
de rikedomar av färg och form som Gud
skänkt till oss, går miste om många av
skapelsens under.
låt oss också, vid sidan av det arbete
från tid till tid påverkar och förändrar
dock förändringar i omvärlden verksamhetens förutsättningar. En av de stora
förändringarna för sjömanskyrkoarbetet,
och för sjömansservice under de senaste
åren, har varit den snabbt växande kryssningsfartygstrafiken. Under några korta
och hektiska sommarmånader får verksamheten en mer internationell prägel.
I lokalerna trängs sjöfolk och vi möts av
tusentals sjömän från alla världens hörn.
Också denna sommar hoppas vi kunna
uppfylla de förväntningar och de önskemål som våra besökare har vid sina besök
hos oss, i de möten som uppstår, och i de
situationer då de vänder sig till oss.
Låt sommaren bli en mäktig och
välgörande källa ur vilken vi hämtar nya
2
med sjömän I hamn // juni 2010
”Den som inte förmår
uppfatta och älska
naturens skönhet, går
miste om mycket av
sann och ogrumlad
glädje.”
krafter, ny inspiration, ny glädje för varje
ny dag i vårt arbete. Den som inte förmår
uppfatta och älska naturens skönhet, går
miste om mycket av sann och ogrumlad
glädje. Den som inte öppnar sina öron
vi har att utföra, njuta av sommarens
ledighet och vila inför nya utmaningar i
Guds närhet med H.C. Andersens ord: ”I
naturen är man alltid vid Guds hjärta”.
Eller med Harald Fors dikt:
”En fågels drill jag lyssnar till
och andas sommar in.
I min berså en vindil bjöd
mig doften från en lind.
Jag sitter säll och vet blott ett
där kvällen stilla går,
att detta som nu här har skett
det pågår år från år.
Ej tvivel finns nej friden vinns
och undrets glädjetår.
Från evighet till evighet
livslågans brand är vår.”
Jag önskar er alla en sommar fylld av
vila och glädje.
Ullamaija Nordström
Direktor, Sjömanskyrkan i Stockholm
I hamn
Innehåll Nummer 2 2010 Årgång 68
18
Med sjömän
20
Tidskriften Med sjömän i hamn ges ut av
Stiftelsen Sjömans­­kyrkan
i Stockholm-Sjömansinstitutet.
Ansvarig utgivare
Ullamaija Nordström, 08-556 943 30
ullamaija.nordstrom@sjomans­kyrkan.nu
Adress
Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, HUS N,
Frihamnen Box 27269 102 53 Stockholm.
Telefon 08-556 943 30
Fax 08-556 943 39
E-post [email protected]
Hemsida www.sjomanskyrkan.nu
Plusgiro 55493-1
bankgiro 5256-3087
Redaktör
Sten Windén, 08-545 120 08,
[email protected]
Form OcH layout
Jesper Möller, [email protected]
Omslagsfoto Ulf Lodin
Tryck AB Danagårds grafiska, Ödeshög
Tidskriften är Svanencertifierad, nr 341 196
Veronica Schultz, trogen Blidösund.
Hyllning till en ”Nattringare”.
11
Nästa nummer kommer i september/oktober.
STIFTELSEN SJÖMANS­­
KYRKAN I STOCKHOLMsjömansinstitutet
Styrelse
Torbjörn Cruth, ordförande
Nils Göran Wetterberg, Inga-Lena Arvidsson,
Chang Strömberg, Lennart Jonsson,
Arne Wikström, Roger Lindgren
Personal
Ullamaija Nordström, direktor
Gunilla Sävström, kamrer
Kicki Wetterberg, fartygs­assistent
Roderica Perez, receptionist
Annkristin Stendahl Johansson, Sjömanskyrkans ansikte i Norrköpings hamnar.
Sjömans­institutet
Gudstjänsliv
Gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan.
Fartygsbesök
Sjömanskyrkans personal besöker
an­kommande fartyg i Stockholms hamnar.
Diakoni
Sjömanskyrkans diakonala arbete består av
socialkurativa och själavårdande insatser,
bland annat genom hem- och sjukbesök.
Läsrum
Vårt läsrum är en öppen verksamhet för sjöfolk. Vi har servering, tidningar och tidskrifter,
biljard och tillgång till telefon och internet.
Grupper och föreningar
På Sjömanskyrkan samlas ett flertal grupper såsom pensionärs­och syföreningen.
FOTO: ulf lodin (veronica och annkristin) maja modén (illustration)
4
8
10
11
14
16
18
20
24
26
27
28
30
32
MÖTET: Tomas Hellgrens tuffa väg tillbaka
”Mommo” och ”Lillan” bäst på ”Kärlek till sjöss”
Hänt i Sjömanskyrkan
I Norrköping jobbar Sjömanskyrkan och
Sjömansservice under samma tak
Toppmöte i Norrköping
Romantiskt och enkelt vinnarreceptet
i Nordisk fototävling för sjöfolk
PROFILEN: Veronica jazzar vidare
Ove Allansson om en röst i natten
”Freddy” och skattkammaren
Kustkonst – Viksten kummel
Emma, 120 – en ”havets gråsparv”
I AKTERKANT
NOTERAT
Nils Ferlin om sommaren
Med sjömän I hamn // juni 2010
3
Mötet
tuff vandring
mot ljuset
En oktoberkväll för snart fyra år sen var Tomas Hellgren på krogen
tillsammans med ett par kompisar. Han träffade en dam som
mirakulöst överlevt Estoniakatastrofen. Två veckor senare kämpade
han själv för livet i Östersjöns svarta, upprörda vågor.
Text sten windén Foto ulf lodin
T
omas var kapten ombord på Strömmas
”Finnbirch” när hon förliste utanför Öland
den 1 november 2006. Dagen innan hade
båten med 14 mans besättning lämnat Helsingfors med destination Ålborg i Danmark.
På eftermiddagen fick fartyget slagsida. Man
signalerade Mayday och besättningen tog på sig
överlevnadsdräkter. En helikopter var snabbt
på plats, men meddelade att man inte kunde
plocka upp dem. Det blåste för hårt.
Livbåtarna kunde inte nås. Men livflottarna
som låg akterut hämtades. När Tomas skulle
greppa en livflotte, krängde båten våldsamt.
Han tappade taget och föll handlöst 18 meter i
50–60 graders lutning och slog i relingen.
Högerbenet bröts och knäet krossades och
han kände blodet skölja över ansiktet från ett
stort jack i huvudet.
några ur besättningen lyckades dra upp
honom. Men fartyget krängde till ytterligare. Ventiler exploderade och ”Finnbirch”
sjönk hastigt. Hela besättningen hamnade i
det stormiga vattnet, utom Tomas och en av
matroserna. Tomas fastnade i räckverket och
drogs ner under vattenytan två gånger när båten sjönk. Men på något sätt, han kan inte säga
hur, lyckades han sparka sig loss.
Plankor och plywoodskivor från det sjunkna fartyget for upp som projektiler med dödlig
kraft runt sjömännen som kämpade i vattnet.
Två man omkom i vågorna, resten av besättningen räddades av ytbärgare.
– Det var tuffa bud. Men det var inte min
tur att dö helt enkelt. Det är så jag har valt att
se på det som hände, berättar Tomas.
4
med sjömän I hamn // juni 2010
Med sjömän I hamn // juni 2010
5
Upplevelsen – när själva existensen var hotad och de befann sig i livsfara var en mardröm.
Och ändå ”var det bara början på resan”.
Hur har han bearbetat den traumatiska
upplevelsen?
– Rederiet var fantastiskt, ställde upp till
hundra procent. Jag fick allt jag pekade på. Sjukvården mobiliserade allt vad de hade och agerade
mycket professionellt, berömmer Tomas.
tomas insåg att han behövde hjälp av psyko-
log. En hjälp han fick från Södersjukhuset dit
han flugits i helikopter från Kalmar.
Hans fysiska skador var omfattande och han
var illa däran. Den psykiska reaktionen var han
ännu inte medveten om.
– Man märker inte att man är nerkörd.
Men så här i efterhand inser jag att jag var
”tokspeedad” och gick på högvarv ett helt år
efter olyckan.
Samtalen med psykologen var ovärderliga.
– Man måste ha någon att snacka business
med, någon annan att snacka de mjuka grejerna med. Så är det bara. Jag är tacksam att jag
kan bejaka också de mjuka sidorna hos mig.
Det är bara dumt att spela macho.
Tomas var hårt pressad.
– Haverikommissionen, sjöförklaring, tv
och skriverierna i tidningarna. Man är under
som hade upplevt något liknande. Man blir
så oerhört ensam.
Tomas bodde för sig själv. Han sällskapade
inte med någon och det var kämpigt att komma hem efter en månad på sjukhuset. Hans
föräldrar turades om att bo hos sin son varannan natt den första veckan.
”Att bli pappa var något alldeles enastående”,
säger Tomas.
utredning, känner sig ifrågasatt och utsatt.
Samtidigt som man själv vet vad som hänt,
och hur man handlat.
Tomas hade, säger han, aldrig varit så nervös
som inför haverisammanträdet som han bjöds
in till för att sitta med och lyssna. Och han
tvekade länge.
– Men en kompis sa att jag absolut måste
gå dit. Jag var skiträdd och våndades. Men i
efterhand kan jag bara konstatera att det var
bland det bästa jag gjort i mitt liv.
Haverisammanträdet hölls ett och ett halvt
år efter olyckan, ”en väldigt lång ledtid”.
– Man vet vilka steg man ska igenom i papperskvarnen. Man vill lägga det bakom sig,
men man sitter fast i ett skruvstäd. Och jag
hade ingen att prata med för jag kände ingen
vägen tillbaka till vardagen och livet skulle
bli mycket tuff.
– Jag var helt nerkörd, orkade inte gå 150
meter till affären för att köpa mjölk.
Men Tomas är av ”det rätta virket” och bet
ihop, envist och målmedvetet.
– Jag var flitig på Katarina sjöfartsklubb och
tillbringade hundratals timmar i gymmet på
Sjöfartshotellet.
I dag går han relativt obesvärat. Att springa
är värre. Självklart känner han av sina skador.
Det kommer han att göra under resten av sitt liv.
Om sitt krossade knä säger han skämtsamt:
– Man hittar bättre knä på soptippen.
I övrigt leker livet. Hans sjömansheder är
ofläckad och han har kvar alla sina licenser.
Och det har hänt en rasande massa i Tomas liv,
sen dramatiken kring ”Finnbirch”.
Tomas undervisade på Sjömansskolan
i Stockholm, ”men det var inte riktigt min
grej”. Han fick jobb som befälhavare på Trans-
Finnbirch tog två sjömän med sig i djupet när hon förliste utanför Öland. Tomas räddades mirakulöst.
6
med sjömän I hamn // juni 2010
FOTO: Räddningshelikopter 997/SCANPIX (finnbirch)
”Jag har världens vackraste jobbutsikt”, säger Tomas på bryggan på Djurgårdsfärjan.
atlantics ”Transoak” under några månader
över julen 2008, gick på Kanada, Karibien
och Sydamerika.
– Det måste ha varit det bästa jobb jag haft
i hela mitt liv. Jag fick smaka på allt från feta
stormar uppe i New Foundland till glidarvädret i Karibien och Sydamerika.
När Tomas lämnade ”Transoak” var det meningen att han skulle komma tillbaka. Men
finanskrisen drabbade sjöfarten med ett dråpslag och slog ut tusentals jobb på båtarna.
– ”Transoak” och ”Transmaple” lades upp
i Landskrona. Och där har de legat sen dess.
Sålda och under ny flagg.
i ren och ogrumlad
lycka när hans sambo blev med barn och Tomas blev pappa till en liten flicka.
– Det var totalt oförberett och blev en rejäl chock, eftersom läkarna för länge sen sagt
att sannolikheten för att jag skulle bli far var
närmast obefintlig. Det var något så helt enastående. Mitt lilla barn har på något sätt tagit
mig mer än olyckan.
Jobbet han har nu, som skeppare på Djurgårdsfärjan, passar honom perfekt.
– Jag jobbar fyra dagar och är ledig sex. Det
är utmärkt. Jag har jättemycket kvalitetstid
med min lilla tös. Det är hur mysigt som helst,
besvikelsen förbyttes
”Det var så här det blev.
Jag har fått ett liv till att
leva. Det andra lämnar
jag bakom mig.”
säger Tomas, som lyser av lycka när han rullar
runt med barnvagnen på stan.
Tomas har sina rötter i finska Åbolandsskärgård. Hans mor kom från Korpo och här har
han själv byggt ett hus. Här satt han som pojke
på klipporna och drömde sig bort när båtarna
passerade. Här väcktes suget efter sjön.
Men det dröjde tills han fyllt 30 innan han
började på Sjöbefälsskolan i Göteborg. Innan
dess jobbade han iland, som säljare och konstruktör.
Han är 50 idag och har varit i ett 15-tal båtar.
– Jag har verkligen försökt att gå iland. Men
det funkar inte. Jag gillar livsstilen som sjöman, med sex veckor ute då man kör sitt race
och är hemma lika länge och tar det lugnt.
Han vill vara på en båt säger han, ”vare sig
det är Djurgårdsfärjan, i skärgården eller ute
på de sju haven.”
– Idag går det utmärkt att förena sjömanslivet med ett bra familjeliv. Jag får mycket tid
för min lilla dotter, mina två bonusbarn och
min sambo.
”Finnbirch” har han lagt bakom sig. Han
träffar inte längre besättningen, eller ytbärgaren, som räddade honom ur havet.
– Var sak har sin tid. Man kan inte gå och
älta. Livet går vidare. Det är alltid så, vad som
än händer. För att klara av en sådan här resa
måste man på något sätt kunna göra avslut.
Man gör det mer eller mindre bra och det kanske går upp och ner.
Självklart, säger Tomas, händer det att han
faller tillbaka.
– Men jag trillar mindre och mindre djupt
och det går längre mellan gångerna. Jag har
bara drömt om upplevelsen en enda gång, vad
jag vet. Det var alldeles efter olyckan.
Men det mardrömslika, då han låg hjälplös
och utlämnad åt det svarta upprörda havet, har
för evigt präglat hans syn på livet.
– Det är som att balansera längs eggen på en
kniv. När man minst anar det så snubblar man
och faller. Och det kan göra ordentligt ont.
På nytt säger Tomas att det inte var hans
tur att dö.
– Det var så här det blev. Jag har fått ett liv
till att leva. Det andra lämnar jag bakom mig.
Erfarenheterna har jag kvar. Och jag vet hur
skört livet är.
Med sjömän I hamn // juni 2010
7
Sjöfartens Kultursällskaps novelltävling ”Kärlek till sjöss”
resulterade i 104 noveller. Juryn var djupt imponerad
över det fina resultatet. Och allra mest över Karin
Poulsen och Mona Lindberg, som tillsammans skrivit
”Fripassagerarna på m/s Fina”.
Karin och Mona skrev bäst om
Kärlek till sjöss
M
ed sin novell tog de hem
förstapriset, 25 000 kronor.
”Med en driven penna
skildras vår förmåga, eller oförmåga
till medmänsklighet och människokärlek. Novellen blir inte sämre av
att den har verklighetsbakgrund”,
lät juryns, författarinnan Majgull
Axelsson och sjöfartsprofilen Anders
Lindström, motivering.
Det var bara Karin som kunde närvara och ta emot check och diplom
på Sjöfartshotellet på Katarinavägen
den 5 maj. Mona befann sig ombord
på isbrytaren Ale i Bottenviken.
på bokmässan i göteborg i septem-
ber ska de dock uppträda tillsammans. För då ska uppföljaren till
Sjömansboken 1 och 2 lanseras.
Sjömansboken 3 ska innehålla alla
bidrag med olika kärleksteman från
novelltävlingen ”Kärlek till sjöss”.
Andra pris, 10 000 kronor, tilldelades Niklas Magnusson, för hans no-
8
med sjömän I hamn // juni 2010
Två lyckliga vinnare, författarduon
Mona Lindberg och Karin Poulsen.
vell ”Jag saknar dig inte”. ”Välskrivet
och finstämt om längtan och saknad.
Skildrar den som är kvar i land”.
Tredjepriset, 5 000 kronor, tillföll
kände profilen, ordföranden i föreningen Bokanjärerna, Jörn Hammarstrand för hans ”Victorias love check
list”, en ”Något så ovanligt som en
rolig satir om vår tids inte ovanliga
karriärplanerande kvinna”.
Juryn delade också ut fyra hedersomnämnanden. De som fick dem var:
Jenny Sköld för ”Röda äpplen”, en
”Ömsint skildring av den åldrande
sjömanshustruns tankar om livet,
kärleken, havet och döden”.
Ulrika Medén för ”Känslor ombord”. Juryns motivering: ”I några
ögonblicksbilder ombord i en färja
fångas starka känslor som sorg och
saknad, glädje och kärlek, bland både
besättning och passagerare”.
Irene och Juris Ernheimer för ”Var
han ledsen när jag inte var hemma”.
Juryn: ”En äldre sjömans tänkvärda
reflektioner över havets och sjölivets
lockelse, över kärleken till fru och
barn samt de försakelser för familje­
livet som sjömansyrket medfört”.
Gösta Bågenholm för hans ”Hemkomsten” enligt juryn ”En rörande
skildring av manlig oförmåga till
kommunikation och samtidigt en
skildring av längtan till gemenskap.”
karin poulsen var till sjöss i åtta år,
från 1975 till 1983. Hon började som
19-åring i kallskänken på Tor Line
FOTO: privat (vinnarna) ulf lodin (prisutdelning)
och fortsatte som mässtjej en sommar
på Vänern med Ahlmarks Alstern.
Sen blev det stora världen. Med
Transatlantics Klipparen, Temnaren, Knut Mark och Manaure IV.
Och slutligen, de sista två åren,
Dalen&Fraternitas uteseglare, Stove
Trader och Aleppo.
– Det var på Aleppo, min sista
båt, jag mötte Mona. Jag var less på
sjölivet, hade gått restaurangskola för
att segla kocka, men jag kände att jag
ville gå i land, berättar Karin.
mona var 17 år och Aleppo hennes
första båt. Karin var tio år äldre.
– Vi fann varandra omedelbart.
Hon kallade mig ”mommo” och jag
döpte henne raskt till ”lillan”, berättar Karin.
Karin gick i land. Jobbade på
krogar, gifte sig och fick en dotter.
Läste en fil kand med statskunskap
som huvudämne och gick journalisthögskola i Göteborg. Nu arbetar
hon med forskningsinformation på
Göteborgs universitet.
– Självklart kommer Mona och
jag att fortsätta vårt samarbete. Hon
berättar, jag skriver. Och roligt har vi
under tiden, försäkrar Karin.
Mona bröt fortfarande is när vinnarna i novelltävlingen korades. Men
hon blev självklart mycket förtjust
när hon tog emot samtalet från Karin
i Stockholm. Hon berättar om sitt
sjöliv:
– Det var en stor upplevelse att
mönstra på m/s Aleppo tillsammans
med Karin som mässman. Det var
vänskap vid första ögonkast. Sen
hamnade jag på m/s Transport och
var där några år tills fartyget såldes ut.
Nästa båt förde henne rakt in i tvkändisvärlden.
– Det var kemtanken Coppelia, där kocken German Zamudio
arbetade. En helt underbar människa som blev kändis i det populära
tv-programmet ”Landgång” med
programledaren Anne Lundberg.
Programmet spelades in ombord på
tankfartyget m/s Navigo.
På torrlastaren Miramar jobbade
hon som kock för första gången. Det
följdes av fartygen Cimbris, Borre,
Holmön med flera.
– Och nu har jag hamnat på isbrytarna. Jag var på Ymer i fem år, men
har också gjort gästspel på Frej och
Oden och är nu på Ale sedan några
år tillbaka.
”Vi vann, vi vann!”
Karin ringer kompisen Mona ombord på
isbrytaren Ale.
Tvåmannajuryn med
författaren Majgull
Axelsson och sjöfartsprofilen Anders
Lindström applåderar
så det hörs ända upp
i Bottenviken.
– det var intressant, säger Mona,
när vi fick uppdatera sjökort och
utforska svenska kuster och hamnar
under sommartid och bryta is på
Vänern under vintern.
– Men Ale är inte ett sådant fartyg.
Hon är rätt och slätt isbrytare med
hemmahamn i Luleå, liksom de andra.
Karin och Mona ser fram mot att
ses i september då de träffas på Bokmässan och får se sitt vinnande bidrag
sten windén
i tryck ”på riktigt”. Med sjömän I hamn // juni 2010
9
Hänt i Sjömanskyrkan
Västkustfiskarna
vägrar ge upp
kyrkan i Skagen
Den 1 januari 2011 halar SKUT, Svenska
kyrkan i utlandet, flaggan på Skagenkyrkan på Jylland i grannlandet Danmark.
Detta trots att det är den i särklass mest
besökta av alla Svenska kyrkans utlandskyrkor.
Det är en ren skam menar Västkustfiskarna, som en gång via sin stiftelse
skänkte Skagenkyrkan till Svenska kyrkan.
Inom Svenska västkustfiskarena centralförbund, SVC, är man fast beslutna att driva
kyrkan vidare.
Gudstjänsterna i Skagenkyrkan är inte
en angelägenhet för enbart svenska västkustfiskare, de lockar också den danska
fastboende befolkningen. Det finns, hävdar SVC, en samstämmighet mellan fisket
i Danmark och Sverige, mellan svenskar
och danskar, som tillsammans äger FF,
Fiskarnas fiskindustri, i Skagen.
Västkustfiskarna kommer inte under
några omständigheter att släppa sjömanskyrkan, försäkrar man från SVC.
10 000
besökare, minst,
i Sjömanskyrkan är
målet i år.
Västkustfiskarna är fast beslutna att driva Skagenkyrkan vidare.
”Sjömanskyrkans vänner”
ersätter pensionärsförening
Deutschland först
Den 14:e maj inleddes årets kryssningssäsong. Först att angöra Frihamnen var
”Deutschland” med 240 mans besättning
och 613 passagerare. Sjömanskyrkan
tog i fjol emot 9 976 besökare ur olika
kryssningsbesättningar. Det var en rejäl
ökning från året innan då 4 080 besökare
samlades under kyrkans tak i Frihamnen.
– I år ska vi spränga 10 000-vallen, säger
Kicki Wetterberg, kyrkans fartygsassistent
och skrattar
Fartyget ägs av tyska rederiet Deilman
Reederei. Fartyget är byggt 1998. Hon är
174,5 meter lång och 23 meter bred.
10
med sjömän I hamn // juni 2010
Tisdagen den 25 maj skrevs lokal sjöfolkshistoria. Sjömanskyrkans i Stockholm
pensionärsförening avvecklades efter 53
år, då ett enigt årsmöte beslöt lägga ned
verksamheten. Det skedde i samband med
en avskedslunch på Odd Fellow på Västra
Trädgårdsgatan. Pensionärsföreningen
bildades 1957 och har varit ett kitt för det
äldre sjöfolket och deras anhöriga sedan
dess.
Enligt de riktlinjer som styrelsen arbetat
fram under vintern kommer verksamheten från och med nu att drivas i form av”
Sjömanskyrkans Vänner” med i stort sett
samma aktiviteter som tidigare. Medlemsavgiften är densamma och föreningens
tillgångar har överförts till ett öronmärkt
konto som skall garantera fortsatt gemenskap, trivselträffar, underhållning och annat.
Medlemmarna ska nu själva hålla kontakt
med sjömanskyrkan och komma med
förslag på aktiviteter. Kyrkans direktor kommer att vara kontaktperson för ”Sjömanskyrkans Vänner”. Förändringar behöver inte
innebära något negativt. Nu är det upp
till oss själva att göra något riktigt bra av
”Sjömanskyrkans vänner”.
stig elenius, avgående ordförande
Den historiska lunchen i Odd Fellowhuset
på Västra Trädgårdsgatan, då Sjömanskyrkans pensionärsförening övergick att
bli ”Sjömanskyrkans vänner”.
FOTO: sten windén (skagenkyrkan) kicki wetterberg (fartyg) ullamaija nordström (lunch)
Sjömanskyrkan Norrköping
n
a
h
o
J
e
d
n
e
å
t
s
a
En
g
r
o
b
s
i
n
Varje sjömanskyrka är enastående. Men i Norrköping gör man
ytterligare skäl för epitetet unik. Här, på Johannisborg, samsas
nämligen Sjömanskyrkan och Sjömansservice under samma tak.
I en byggnad som är den enda i riket som samägs av stat och kommun.
TEXT sten windén FOTO ulf lodin
Med sjömän I hamn // juni 2010
11
A
dressen är Norra Promenaden 80 och närmaste
– När vi hör att svenska båtar är på väg in köper vi tidningar
granne är ruinerna efter ett slott som restes, som som vi tar med oss ombord. Sjömännen från andra nationer
en del av försvaret av Norrköping, av hertig Johan filippinare, kineser, öststatare och andra erbjuder vi Times,
av Östergötland på Saltängens utmarker. Endast porttornet Newsweek och Filipine News som vi tagit ut på nätet.
På Johannisborg kan besökarna lyssna på radio och titta
återstår efter ryssens härjningar 1719 då staden brändes ner.
på tv från hela världen, spela biljard, pingis, fot- och wolEn lång historia.
Betydligt kortare, men desto mer harmonisk, är den epok leyboll, träna i gymmet och bada bastu. Störst tryck är det
som inleddes 2006 med Sjömansservice (dåvarande Handels- på datastugan, där gästerna trängs kring datorerna för att
flottans kultur- och fritidsråd) och Sjömanskyrkan i symbios tala med hemmet. Kyrkan gör också hembesök hos sjömän
för sjöfolkets bästa. Seaman’s club fick en ny fräsch anläggning som inte längre är aktiva och gör utflykter både för sjöfolk
och Sjömanskyrkan hakade på och flyttade från Saltängsgatan och hemmavarande.
vid Motala ström, där den legat sen 60-talet.
Under sin tid på Johannisborg har Annkristin haft bästa
Norrköping fick sin första sjömanspräst
tänkbara mentor, säger hon. Det är Sven
1932, då Erik Perwe tillsattes av Linköpings ”Sjömanskyrkan Jennerström, sjömanspräst i Antwerpen
stift. Hans liv blev dramatiskt. Perwe blev
1973–76, nu pensionerad men ordförande
är som en liten i föreningen Sjömanskyrkan i Norrköping
senare präst i Viktoriakyrkan i Berlin. Han
sköts ned av tyskt luftvapen när han skulle
tidigare föreståndare för sjömanskyrkan.
skuta som får och
flyga hem den 29 november 1942, och omSom präst har han kunnat ha vigslar och anklara sig själv.” nat. ”Men”, säger Sven, ”annars har vi aldrig
kom i havet utanför Falsterbo.
Erik Perwe är en legend i Norrköping.
haft en präst som haft detta som en tjänst.”
Minnet av denne modige man som trotsade Gestapo har levt
Han skulle gärna se att Sjömanskyrkan inlemmades i den
vidare. En av hans döttrar var medlem i kyrkans arbetskrets kyrkliga samfälligheten i Norrköping, vilket den inte är i
till sin död. På många år har man sedan inte haft någon präst dag.
– Sjömanskyrkan är som en liten skuta som får klara sig
kopplad till Sjömanskyrkan i Norrköping.
själv. Det är samarbetet med Sjömansservice som gör att vi
när vi besöker johannisborg gör Annkristin Stendahl Jokan bestå.
Han och Annkristin lovordar det unika samarbetet mellan
hansson sin sista dag som föreståndare för sjömanskyrkan.
Dagen innan har Östra Ny kyrkliga syförening med 15 kvin- sjömanskyrkan och Sjöfartsverkets Sjömansservice.
– Vi kan täcka upp för varandra. Eftersom de är flera
nor från Vikbolandet varit på besök.
– Varje gång de lämnat ett bidrag har jag skickat ett tackkort kan de bemanna från klockan nio, vilket vi inte kan. Men
till dem, nu ringde de tillbaka och ville hälsa på. Det är viktigt genom att de är här kan vi ha mycket flexibla öppettider.
Vi kan ställa upp när sjömännen ringer, vilket oftast blir
att de kommer hit och får se vad vi gör, säger Annkristin.
Besökarna berättade att det i bara deras församling hade fun- på kvällen, eftersom de jobbar på dagen. Vi är alltid nåbara
nits tre arbetskretsar som enbart hade fokus på sjöfolket.
på mobilen.
– I februari kom det ett gäng damer som hade stickat mössor
som vi skänkte åt sjömännen. De var välkomna i kylan.
fredagar och lördagar håller Sjömanskyrkan stängt. Men
Sjömanskyrkan lever på kollekter, bidrag från stifet, kyr- på söndagar är det öppet igen. En gång i månaden har man
konämnden i Norrköping och arbetskretsen. Detta ska fi- hållit gudstjänst, med samma präst, kyrkoherden Åsa Ström
nansiera bensin, hyra och löner. Det droppar också in en och Broman.
annan välkommen spontangåva.
– Det är Annkristins förtjänst att vi fått hit henne. Det är
– Häromdagen körde jag en avmönstrad sjöman till Cen- hon som drivit på, säger Sven.
Själv menar han att Sjömanskyrkan inte i första hand är en
tralen. ”Här har du till kyrkan. Ni gör så bra saker för oss” sa
han och gav mig tvåhundra kronor. Det är fantastiskt för oss, gudstjänstlokal, utan ”snarare den praktiska hjälpande handens instans”. Man prackar inte på gudstjänster och kyrklig
säger Annkristin som noggrant skriver upp alla små gåvor.
Annkristin berättar att hon inte har någon egentlig bak- andlighet, men vi inbjuder till samtal, säger Sven.
– Vill sjöfolket prata av sig, om barn och fru, kan vi
grund i kyrkan.
– Men när min man dog 2002 kände jag att jag verkligen skapa avskildhet i kapellet och sitta tillsammans en stund i
förtroliga samtal. Pensionerade sjömän som kommer hit vill
var hemma i kyrkan. Jag ville jobba inom kyrkan.
Hon bad att få göra praktik på en stiftsgård; var tillsam- ju gärna att man ger sig tid med dem.
När syföreningen kommer på besök tänder man ljus och
mans med diakonerna; jobbade med vaktmästaren och var
har andakt tillsammans. Är Sven på plats spelar han piano
på alla möjliga stationer.
– Så fick jag sommarvikariat för SKUT i London. När det till psalmsången.
Annkristin, som höll andaktsstunden på konferensens
gick ut ringde man från kyrkan i Skagen. Det var verkligen
underbart på bägge ställena. Jag bodde i kyrkan och kände sista dag hoppas att gudstjänsterna i Sjömanskyrkan kommer att fortsätta:
mig trygg.
Annkristin har jobbat drygt ett år i sjömanskyrkan och
– Det är viktigt att vi profilerar oss som kyrka!
gjort som kollegerna runt om i landet. Hämtat och lämnat
Läs mer
sjömän i Norrköpings hamnar, Djurö, Pampus, Braviken,
Samtliga
sju sjömanskyrkor var representerade när Sjömanskyrkan i
inre och yttre hamnen. Hon har besökt alla fartyg som anlöpt
Sverige höll tvådagarskonferens i Norrköping. Se nästa sida.
Norrköping, guidat sjömän i staden.
12
med sjömän I hamn // juni 2010
För Annkristin Stendahl
Johansson har det
mesta handlat om
Sjömanskyrkan det
senaste året. Med
besök på båtarna i
Norrköpings hamnar
och kyrkans lokaler på
Johannisborg.
Med sjömän I hamn // juni 2010
13
Massor av glöd i snålblåsten
Sveriges sju sjömanskyrkor gör heroiska insatser för sjöfolket.
Men de tvingas verka under knapphetens kalla stjärna. Det kan
man konstatera efter en tvådagarskonferens och årsmöte med
Sjömanskyrkan i Sverige i Norrköping.
S
amtliga sju orter, Malmö, Uddevalla,
Halmstad, Göteborg, Stockholm, Gävle och Holmsund var representerade.
Ordförande för Sjömanskyrkan i Sverige, Jan
Bergendorf, höll en inledande mässa med nattvardsgång, som följdes av en rundtur i staden.
Sjöfartsverket och Sjömansservis, som jobbar vägg i vägg med Sjömanskyrkan i Johannisborg, transporterade konferensdeltagarna
in till Norrköping centrum i sina två bilar då
Sjömanskyrkans egen inte räckte till.
Före detta stadsantikvarie Ann-Charlotte
Hertz guidade i det fascinerande, historietyngda industrilandskapet kring den stora
blodådern, Motala ström.
Tillbaka på Johannisborg tog den före
detta sjömansprästen Krister Tholin, numera
SKUT, de församlade med sig på en resa jorden runt och berättade om hur förändringens
vindar också drar över SKUT.
– Vår ekonomiska situation är besvärlig.
Siffrorna pekar nedåt och SKUT har sparbeting. Vi lägger ner i Skagen, och gör förändringar i Köpenhamn och Oslo.
skut är en utåtriktad del av den svenska kyr-
kan. Det kan vara sjömannen, affärsmannen
eller turisten som behöver hjälp.
– Och, sade Krister, vi är fortfarande tunga
i Europa. 50 000 svenskar bor i andra länder.
35 000 svenskar bor till exempel i Tyskland och
tio procent av Oslos befolkning är svenskar.
Av alla SKUT-kyrkor är den i Skagen den
mest besökta. Likväl ska den läggas ner, och
detta är känsligt.
– Men den är primärt inte viktig för SKUT,
verksamheten ska avvecklas.
Kyrkan skänktes till SKUT av Västkustfiskarnas stiftelse.
– Vi kan komma att lämna tillbaka den till
stiftelsen tillsammans med inventarierna. Och
SKUT halar flaggan den 1 januari 2011.
På kvällen, under den fina middagen på
Johannisborg, kåserade Elsie Sundström.
14
med sjömän I hamn // juni 2010
De fyras gäng, som gjort Sjömanskyrkan i Norrköping till ett andra hem för gästande sjöfolk. Från
vänster: Sarah Eriksson, tillbaka som föreståndare efter mammaledighet, Åsa Ström, kyrkoherde,
Sven Jennerström, sjömanspräst och före detta föreståndare, och Annkristin Stendahl Johansson.
Triptyken på vägen är en gåva av danska textilkonstnärinnan Jytta Berntner.
Hon berättade också om Erik Perwe, första
sjömansprästen i Norrköping, som flyttade till
Berlin för en tjänst som präst i Viktoriakyrkan
i Berlin. Han blev granne med Gestapo, men
hjälpte, trots riskerna, judar att fly ur Tyskland. Perwe sköts ned av tyskt luftvapen när
han skulle flyga hem den 29 november 1942
och omkom i havet utanför Falsterbo.
Andra dagen bjöd på två betraktelser på
temat identitet och samarbete. Den ena svarade enhetschefen på Sjöfartsverket och basen
för Sjömansservice, Mats Urfelt för (se artikel
intill).
Sjömansprästen i Helsingborg, Markus
von Martens, diskuterade över Sjömanskyrkoteologi – Identitet och integration. Markus
ställde den kanske avgörande frågan: ”What
would Jesus do?” (Vad skulle Jesus göra?)
Stationsrapporterna som avslutade kon-
ferensen blev en dyster beskrivning av sjömanskyrkornas hårt pressade ekonomi, med
Stockholm som enda undantag.
Lars-Åke Skog gör ett jättearbete i Gävle,
men kan knappt hålla kyrkan över vattenytan.
Samma är fallet med Malmö, där Jan Bergendorf lovordats i medierna, bland annat för
sina gudstjänster för hemlösa. Men också han
kämpar i ekonomisk motvind. Utan bidrag
från Stockholm hade den dynamiska Malmöhamnen redan varit bortsopad från kartan
över sjömanskyrkor i Sverige.
– Förutsättningar och omständigheter är de
bästa, ekonomin den sämsta, sammanfattade
Jan Bergendorf.
– Om Stockholm inte fortsätter sponsra oss,
så blir det inte mer.
I Göteborg blåser det snålt på Amerikagatan, där Sjömanskyrkans ”Framtidsverkstad”
FOTO: sten windén och sjömanskyrkan i norrköping
2.
1.
Tillsammans för
sjöfolkets bästa
”Vår målgrupp är gemensam, men vi
har olika förtecken och dessa ska vi
behålla. Det är viktigt.”
Så formulerade Mats Uhrfelt relationen mellan Sjömansservice och
sjömanskyrkorna i Sverige.
3.
4.
5.
1. Legendaren, sjömansprästen Erik Perwe.
2. Sven Jennerström och
Jan Bergendorf förrättade nattvarden.
3. Sjömansprästen i
Malmö, Jan Bergendorf,
ordförande för Sjömanskyrkan i Sverige, höll
tacktalet vid middagen.
4. Christian Kronqvist,
som efterträder sin
pappa Lennart, chef
för Sjömansservice på
Johannishus.
5. Alla jobbar de för
sjöfolkets bästa.
vrider och vänder på stenarna för att klura ut
hur man bäst ska använda den fina byggnad
där Sjömanskyrkan är inrymd.
I Halmstad firade man 20-årsjubileum under en vecka. Kimmer Carlsson berättade om
hur kyrkan besökts av 17 700 gäster.
I Holmsund fyllde sjömanskyrkan 80 i fjol.
Marianne Lexberg har varit föreståndare under
41 år av dessa. Marianne stoppades av askregnet,
men maken Conny hade tagit sig till konferensen. Han var bekymrad över ”avspärrningsstaketet” ( ISPS-koden från den 31/3 2004) som
hindrar många besökare att ta sig till kyrkan.
– Öststatarna och filippinarna räddar oss,
sa Conny.
Stockholms direktor Ullamaija Nordström
berättade om den intensiva kryssningstrafiken
som under två månader 2009 drog över 10 000
besökare till Sjömanskyrkan i Frihamnen.
Kyrkan har ökat antalet telefoner och har
nu ett 30-tal; därtill ett tiotal datorer.
Ullamaija berättade att Sjömanskyrkans
hus på Katarinavägen på Söder nu är sålt.
jobbar Rolf Skiöld på övertid.
Han ska dra ner till fyra timmar per dag, vilket
innebär att han får välja mellan Uddevalla och
Brofjorden när han gör fartygsbesök. Rolf har
hittills fört en uteslutande mobil tillvaro med
sin sjömanskyrka, men ska nu få ett mindre anspråkslöst kontor nere i hamnen, dit sjöfolket
kan söka sig för att koppla upp sig på datorer
eller telefonera.
Rolf har transporterat 20 000 sjömän och
gjort 7 500 fartygsbesök.
I Norrköping vill Sjömanskyrkan komma
in under den kyrkliga samfälligheten. Den
egna arbetskretsen läggs ner. sten windén
i uddevalla
Mats är enhetschef för Sjömansservice på Sjöfartsverket och
i denna egenskap chef för alla
landets sjömansklubbar. Han var
inbjuden att tala på temat Identitet
och samarbete under konferensen
på Johannisborg i
Norrköping.
Sjömanskyrkan
och Sjömansservice
har samma ambition,
menar han.
– Vi ska försöka
Mats Uhrfelt.
kompensera för det
som sjömän går miste
om på grund av sin sjötjänstgöring.
Tanken är att målgruppen sjömän
ska ha det så bra det någonsin går. Det
är själva grunden för Sjöfartsverkets/
Seamen’s service verksamhet.
Samarbete i olika former löper som
en röd tråd genom Sjömansservice
verksamhet, förklarade Mats Uhrfelt. Man
samarbetar med de nordiska grannländerna och med till exempel kommuner
och föreningar. Vidare med sjömanskyrkorna i Sverige och utomlands
med sjömanskyrkan i Rotterdam och
Antwerpen.
– Här på Johannisborg där vi befinner
oss nu, är samarbetet fullt utvecklat.
Det är en helt enastående anläggning,
unik så tillvida att det är Sveriges enda
hus som samägs av stat och kommun.
Sjömanskyrkan och Sjömansservice
jobbar sida vid sida med öppna dörrar
mellan varandra. Och med kommunen
som sponsrar en del.
Tillsammans är ett bra ord, menar
Mats. Och tillsammans för sjöfolkets
bästa än bättre. Sjömanslivet är ett yrke
med särskilda förtecken och påfrestningar.
– Om det bara är så att Sjömansservice
eller Sjömanskyrkan kommer ombord
och bryter isoleringen så har vi gjort ett
fantastiskt arbete. Det kan vara det lilla
samtalet ombord, eller att vi hämtar till
våra kyrkor och anläggningar. Om vi åker
ut och hämtar i hamnarna så spelar det
för oss ingen roll om sjöfolket vill spela
fotboll, eller ha ett bra samtal i Sjömanskyrkan. Det är sjömännens behov som
sten windén
ska styra. Med sjömän I hamn // juni 2010
15
Martin tog
vinnarbilden
Nyblivne sjöingenjören Martin Gertmar från
Göteborg vann Nordisk fototävling för sjöfolk 2009.
Han segrade i hård konkurrens med 146 sjömän
som tillsammans bidrog med ett tusental bilder.
Årets jury, från Island, fastnade för en bild som
Martin tog i Chesapeake Bay i USA, då han som
maskinbefälsstudent gjorde sin praktik ombord på
m/s Don Pasquale.
Juryns motivering lät så här:
”Segelbåten mellan broar. Bilden är romantisk
och enkel. Den pekar på både det förflutna och
framtiden”.
Vinsten för vinnarbilden var en digitalkamera
värd 7 000 danska kronor (cirka 7 875 svenska)
sponsrad av Walport i Köpenhamn.
Andrapriset kneps av båtsman Gudmundur St.
Valdimarsson ombord på isländska kustbevakningsfartyget ”Tyr”. Juryns motivering var följande:
”Stäven. En stor sak med denna bild är djupskärpan – ett gammalt fartyg under mörka skyar som
understryker åldern och stundens vemod.”
Priset var en fotoutrustning värd 5 000 norska
kronor (lika många svenska), sponsrad av Sjöfartsdirektoratet.
Tredjepriset kammades hem av Harri Manninen,
teknisk chef ombord på finska m/s Aura. Om Harris bild fällde juryn följande omdöme:
”Mäktiga hav. Ett mycket dramatiskt ögonblick.
Ljuset ger bilden ytterligare potens.”
Harri får en fotoutrustning värd 5 000 svenska
kronor, sponsrad av svensk Sjöfarts Tidning.
I den svenska deltävlingen dominerade kockstuerten Jörgen Språng på m/t Bit Okland fullständigt. Han höstade in både första-, andra- och
tredjepriset och stod ensam för sju av de svenska
bilderna. sten windén
Första pris:
Martin Gertmar,
Don Pasquale
(Sverige).
Andra pris:
Gudmundur St.
Valdimarsson,
Tyr (Island).
16
med sjömän I hamn // juni 2010
Tredje pris:
Harri Manninen,
Aura (Finland).
En av Jörgen
Språngs många
bilder.
Med sjömän I hamn // juni 2010
17
18
med sjömän I hamn // juni 2010
Profilen
Det svänger
om Veronica
Nästa år fyller skärgårdsångaren Blidösund 100.
Fartygets befälhavare Veronica Schultz har varit
med i 28 år och kan fartyget utan och innan.
TEXT REBECKA BROMAN FOTO ULF LODIN
V
eronica Schultz började som servitris
på Blidösund 1982. I dag är hon befälhavare. Hon arbetar också på Blidösundsbolagets kontor under vinterhalvåret,
när Blidösund inte är ute på vatten. Då säljer
hon charter och gör bokningar för uthyrning
åt företag. Förr seglade hon med olika fartyg
på världshaven, men nu kör hon endast Blidösund och ibland någon Djurgårdsfärja under
sommaren.
Veronica är född i Bergshamra. Under uppväxten skaffade hennes pappa en färja som familjen fick följa med på. Det var det första
steget till hennes framtid på havet. Men det
var när hon arbetade som fritidsledare och fick
tips om arbete som servitris på Blidösund som
karriären började i bolaget. Hon utbildade sig
i Kalmar till styrman och sjökapten.
Veronica känner att hon har fått mycket
social och praktisk erfarenhet under alla år i
yrket. Veronica har seglat över många hav under dygnets alla timmar. I dag tycker hon att
det är jobbigt att arbeta natt och föredrar dagtid. Men visst kan hon ha några kvällspass på
schemat. Numera vill hon hellre vara hemma
och hon trivs med att arbeta på kontoret.
– Jag vet inte om jag kommer att segla mer,
men jag fortsätter nog här på kontoret. Om
det inte dyker upp något trevligt erbjudande,
då kan jag kanske vara borta en månad eller
två, berättar hon.
på sommaren, när hon arbetar på Blidösund,
när passagerarna är glada och solen skiner,
tycker Veronica att det är som allra härligast.
Då kan hon känna att hon har världens bästa
jobb. När det dessutom är jazzspelningar på
fartyget brukar stämningen vara väldigt positiv och passagerarna glada. Jazz Doktors,
Mr Soul, Claes Jansson och Plura är några av
alla artister som medverkat till den fina stämningen ombord. Men de verkliga dragplåstren
har varit FJK och Roffe Vikström.
Veronica har aldrig känt sig diskriminerad
ombord, eller haft svårt att avancera i yrket,
för att hon är kvinna. Sjömansyrket är inte
speciellt vanligt bland kvinnor.
– I stort sett har det fungerat bra, men man
ska testas ibland. Männen gillar inte när man
säger emot, konstaterar hon.
Veronica har arbetat världen över, från att ha
varit förstestyrman i kryssningstrafiken i Ka-
ribien, till överstyrman i Finlandstrafiken och
befälhavare i skärgårdstrafiken på Blidösund.
Några häftiga destinationer är Söderhavet,
Tonga, Påskön, Nya Guinea, Panamakanalen
i Sydamerika och Vancouver är några av dem.
Alla platser har sin charm.
– Jorden krymper när man har varit ute
och rest. Men jag skulle inte vilja åka till
månen, det är alldeles för läskigt, berättar
Veronica.
att vara borta från familjen har aldrig känts
som ett problem. I nästan tjugo år levde hon
sambo med en man tills han gick bort. Han
var också sjöman så det var inget konstigt för
dem. Som sjöman är man inställd på att vara
ifrån varandra.
– När man utbildar sig och är ute på praktik
blir man så van vid att vara borta.
I dag värderar hon tiden hemma mer än vad
hon gjorde tidigare.
– Jag ångrar inte de val jag gjort. Men i dag
inser jag lättare hur mycket man faktiskt är
borta som sjöman. Och ibland inställer sig frågan, kunde jag ha gjort något vettigare hemma
mellan törnarna? säger Veronica.
S/S Blidösund
Fartyget s/s Blidösund byggdes i
Göteborg för 100 år sedan och togs i
trafik ett år senare. Fartyget byggdes
för sommarturen Stockholm-Blidö.
Den bofasta befolkningen hade
tröttnat på Waxholmsbolaget, och
välkomnade en konkurrent. Fartyget
togs ur trafik 1960. Men sattes åter i
trafik nio år senare. Idag är Blidösund
kulturminnesmärkt som ett av de få
ångfartygen i Stockholms skärgård
som eldas med stenkol och går i
kommersiell trafik. Blidösund är ett
av få fartyg som i år får stöd i form av
ett bidrag från Sjöhistoriska museet.
Det är ett bidrag som endast ges
till värdefulla och k-märkta fartyg.
Blidösund tar som mest 270 pas-
sagerare, har en längd på 35,5 m, en
bredd på 6,4 m och har en maxfart
på 11 knop.
Den 1 maj startade turerna
i år och avslutas 24 december.
Blidösundsbolaget har turer i hela
december då man kan boka julbord.
Fartyget går från hemmahamnen
vid Skeppsbron, nedanför Stock-
holms slott. Under sommaren kan
man välja att åka heldagsturer med
måltider inkluderade. Men man kan
också välja att åka på en helgutflykt
då Blidösund kör sin originalrutt till
Norrtälje med övernattning, innan
återfarten till Stockholm. På hemvägen angör fartyget ett tiotal bryggor
som endast trafikeras av Blidösund.
Med sjömän I hamn // juni 2010
19
OK
Ove Allansson
är född 1932. Han
har ett förflutet
som mekaniker,
industriarbetare och
sjöman. Hans litterära produktion är
omfattande, liksom
hans engagemang i
antologiböcker och
olika tidningar och
tidskrifter. Han har
fått en rad prestigeladdade utmärkelser,
bland annat Ivar
Lo-Johanssons
personliga pris och
Stig Sjödin-priset.
”Du sov väl inte?” Ove Allansson om en röst i natten. Om Valter,
en pensionerad före detta lämpare, eldare och motorman.
En notorisk nattringare, ofta sömnlös, liksom Ove själv.
illustration maja modén
Nattringare
N
atten kan vara en bundsförvant. Natten duger till att
skriva i, fundera, filosofera – om man får vara ifred.
För några decennier sedan hände det oftare än
nu att min telefon ringde mitt i natten. Du, Valter, var en
av de flitigaste nattringarna bland mina läsare. En notorisk
nattringare, ofta sömnlös, liksom jag.
Du har mönstrat av för gott Valter, färdas nu i okända
farvatten. Du tillhörde de läsare som intensivt levde dig in
i mina böcker, sjölivsskildringarna. Du var en förtidspensionerad före detta lämpare, eldare och motorman.
Vi sågs första gången på Bokens Dag, i konserthuset
i Göteborg. Före paus läste jag ur ”Här seglar Manfred
Nilsson”. Efter paus satt jag bland den övriga publiken,
lyssnade till ”andra halvleks” poeter, romanförfattare och
20
med sjömän I hamn // juni 2010
en känd diplomat, Gunnar Hägglöf, som hade gett ut en
ny del av sina mycket läsvärda memoarer.
Ambassadören, i sin kritstrecksrandiga kostym, hade
just äntrat talarstolen och läst några meningar, när det
fyra, fem rader bakom mig reste sig en man och hojtade:
”Jag har inte kommit hit för att lyssna på den där diplomatin. Jag har kommit för att lyssna på Ove Allansson! Låt
honom läsa en gång till!”
Kackalorum uppe på scenen, förvirring. Givetvis var det
du Valter. Du fördes, ilsket viftande med ena kryckkäppen, ut ur konserthuset av två vaktmästare. Nyfiken följde
jag efter, vi växlade några ord – bekantskapen var inledd.
Memoarförfattaren Hägglöf? Han var ju diplomat och van
att hålla masken, fortsatte som inget hade hänt.
K
Besöket på bokmässan var inledning till ditt nattringande.
Nattringning: ”Du förstår Allan, böcker går att lita på,
men inte föräldrar. Jag minns att morsan och farsan söp
och grälade. Vi var sju ungar, jodu. Åtta år fyllda hamnade
jag på fattighuset, utackorderades sen till snåla bönder
som lilledräng. Så klart att jag rymde gång på gång. Som
tolvåring for jag runt med en skrothandlare, jodu. Sen
blev jag kringkuskande tivoliarbetare, hamna till slut i
Göteborg. Där jobba jag på en galvaniseringsfabrik med
syror och annan skit, sen som hamnarbetare innan jag gick
till sjöss.”
Du for inte bara i handelsflottan Valter. Du gjorde din
värnplikt i flottan, under andra världskriget, i vedettbåtar
och jagare. Inkallades sedan gång på gång, gjorde sammanlagt nära fyra år i örlogsflottan.
•••
Nattringning: ”Sov du? Nähä. Jag vet att läkarna som har
opererat och donat med mina krämper har nytta av mej i
sin forskning, jodu. En doktor sa att jag är som ett oskrivet
lexikon över konstiga sjukdomar.”
Det är bara att hålla med Valter. Efter trettio år till sjöss
tycktes du bära på all världens sjukdomar. Varje världsdel
hade drabbat dig med någon specialitet. Västafrika hade
slungat sitt malariaspjut och illa träffat dig. Från en norsk
lasttramp och Amazonfloden hade du med dig en mystisk
infektion som påverkade balanssinnet. Du hade en rostfri
bult och en kulmekanism i ena knäet efter en olycka till
Med sjömän I hamn // juni 2010
21
sjöss. Andra skador och sjukdomar inte att förglömma.
Kort sagt: världen hade straffat dig för ditt yrkesutövande.
För att uttrycka mig milt var du ingen särskilt försiktig
sjöman. Varför rymma i en liten håla på Madagaskars
nordvästkust, tro på förmansjobb i en gummiplantage?
Det gick ju galet, du blev ormbiten, men klarade livhanken.
Under långa sjukhusvistelser läste du ännu mer än
tidigare. Efter din sjukpensionering var böckerna till
fortsatt hjälp i ensamheten, liksom ditt intresse för djur
och fåglar. Du brukade ringa och berätta att du börjat en
kurs i klassisk litteratur, i franska och en gång i målning
och teckning. Tyvärr fullföljde du sällan kurserna. Din
korta stubin gjorde att du kom i bråk med studieledare
och andra.
Jag är glad att mina böcker betydde något för dig,
även om ditt nattringande hade sin sidor. Hur som helst:
när ”En sjöman åker Vasaloppet” kom ut fick du förstås
boken. Den bygger på mina upplevelser i ett tankfartyg.
Boken ställer bland annat frågan hur långt ett kamratskämt kan drivas innan det övergår i något annat. Hur går
det när en något skrytsam skeppskamrat tas på orden och
av andra anmäls till Vasaloppet?
Nattringning: ”För nåra dar sen köpte jag en ”vasaloppare” och gav till mina gamla eldarekompisar ”Gabriel
mä träbenet” och ”Hesa Fredrik”. Idag hade vi ”meeting”
och jag frågade om dom hade läst boken. Nä, dom hade
sålt ”vasalopparn” och köpt brännvin, jodu. Jag skällde ut
dom!”
Du, Valter, fortsatte med att berätta att ni for ihop i
s/s Arabritt, bodde i en tremanshytt. Sällan har väl tre så
sargade eldare som ni eldat fram en balja över haven. Förr
behövde man inte ta av sej naken inför sjömansläkaren
uppe på Stigbergsliden. ”Gabriel, du går lite stelt som du
22
med sjömän I hamn // juni 2010
hade träben”, sa läkarn. ”Ja”, grinade Gabriel, ”jag är en
gammal sjörövare.” Visste läkaren, höll han masken?…
”Hesa Fredrik” var opererad i luftstrupen, andades genom
en knappliknande liten ventil på halsen. När du, Valter,
blev van, förstod du hans hesa viskningar. Det var en trång
hytt. Klart att ni störde varandra när ni purrades, gick på
och av vakterna.
•••
Under din pension tycktes bokläsandet inte hindra att du
fick allt kortare stubin. Du blev emellanåt aggressiv och
ångrade sedan ofta dina bravader.
Dagringning: ”Du minns väl att jag anmälde mej till en
kurs i franska. Som jag sa gick det finemang några gånger.
Men sen tyckte jag lärarn var dum, han förolämpade mej.
Jag slog till honom med kryckkäppan, jodu. På axeln,
bara lätt, men … ja, sånt är ju inte bra, jag fick kicken från
kursen.”
Nattringning: ”Du sov väl inte. Du, kameleonter käkar
inte kackerlacker. Vi snacka ju om ”kackisar” för ett tag
sen. Jag minns hur besviken jag blev på två kameleonter
jag köpte i Alexandria, jodu. Jag öppnade buren, dom fick
fritt fram i hytten. Jag hade inbillat mej att dom skulle
blixtra till med sina långa tunger och fånga ”kackisarna”.
Nänä, dom gav tusan i dom, jodu. Jag gav bort kameleonterna till mässkalle. Sen gjorde jag som vanligt, la ut apelsinhalvor i hytten, på morron var dom fulla av ”kackisar”.
Jag la allt på stora hyllan som vi säjer, hiva ut alltihopa i
havet. Det var i en transmarinare, s/s Gudrun, hon var
oljefyrad så jag slapp det tunga jobbet med kolen.”
Nattringning, strax före jul: ”Du jag har haft en svår
pärs i ryggen igen. Jag hade lagt ifrån mej båda kryckkäpparna och torkade upp kaffe jag spillt, jodu. Då hörde jag
hur det krafsade och dunkade så mystiskt på dörren. Jag
kröp dit på alla fyra och sa: ”Vem tusan är det?” Inget svar,
men det fortsatte att krafsa och då öppnade jag och såg en
Sankt Bernhardshund, stor som en kalv. Jag låg där på alla
fyra, vi var liksom nos mot nos och sniffa på varandra. Vad
du ser ledsen ut, sa jag, har dom varit elaka mot dej? Är du
ensam? Är du hungrig? Jodu, jag kröp före ut i köket. Han lufsa efter och jag gav honom en halv
liter mjölk och pepparkakor. Och han, Sankt
Bernhard, såg gladare ut ska du tro! Vet du
vad han gjorde som tack? Han sket på
golvet. Jag blev förbannad och körde
ut honom, jodu. Men det ångrar jag.
Han kanske hade dålig mage, tålde
inte pepparkakor, eller var nervös av
nåt som hade hänt.
•••
Du Valter, jag minns också hur du flera gånger ringde och
berättade om dina undulater. Att hyresvärden hade klagat
på lukten i lägenheten och skickat dit en, som du sa, ”blek
tusan från hälsovårdsnämnden”. Och hur denne förbjöd
dig att ha undulaterna fria ute i lägenheten, de måsta vara i
bur. Du sa att du skulle ge bort undulaterna. ”Jag sitter ju i
bur själv!” Du berättade att du sällan vågade dej ut på stan
ensam med din kryckkäppar, dåliga skanker och andra
krämpor. Du förklarade uttryckligen att du visste hur det
var att sitta i bur, vilket inte hindrade att du ville klara dig
själv, utan daglig hjälp. Det var bra för självkänslan.
Du hade bjudit hem mej många gånger Valter. När jag
gjorde slag i saken blev jag presenterad för din blå papegoja, Pelle Frö, som var vingklippt när du köpte den och
givetvis inte kunde flyga. Papegojan hade liksom döpt sig
själv. När den var hungrig, och ville ha fågelfrö, klättrade
den upp och satte sig på skallen din, hackade dej lätt på
näsan och skrek: Pelle frö! Pelle frö!
Pelle Frö gjorde likadant när jag hälsade på. När
papegojan hade fått sitt var det min tur. Du, Valter, bjöd
på en klassisk göteborgsrätt: stuvad spenat, ägghalvor och
ugnstekt makrill.
Vi åt, njöt en stärkande öl, och ventilerade sjöminnen. Pelle Frö tycktes sällskapssjuk, klättrade upp längs
ett bordsben, småmuttrade något, kanske var det hans
minnen. Pelle Frö gick rätt över din tallrik Valter, klev
obesvärat i spenaten. I häpenheten fick du ur dej: ”Akta
dej Pelle, du bränner fötterna.”
”Goddag, god dag”, kraxade Pelle Frö och den varma
spenaten tycktes inte bekomma honom det minsta. Han
spatserade ut över den vita duken och där blev ett mönster
av gröna papegojklor. Du och jag brast i skratt och Pelle
Frö stannade upp försökte härma oss.
Morgonringning dagen efter makrillfesten. Du grät i lu-
ren Valter, snörvlade: ”Pelle Frö han … han är dö, drunkna
i toaletten. Jag hade glömt att lägga på locket. Den stackarn
hade på nåt sätt hamnat i vattnet och kunde inte ta sej upp.
Jag sov tungt och hörde inte om han skrek på hjälp. När
jag kom dit nu på morronkulan flöt han där med huvuder
nedåt. Jag blev alldeles ifrån mej, massera honom kring
hjärtat, men … han är dö. Pelle Frö är dö och jag ligger och
gråter. Han var en sån fin kamrat Pelle Frö, han …”.
Jag lovade dig, Valter, att vara med och köpa en ny
papegoja, men du grät och sa att det fick vara. ”Det finns
bara en Pelle Frö!”
Däremot var jag med dig och begravde Pelle Frö bland
alla sjömansgravar på Mariebergskyrkogården, här i Göteborg givetvis. Det är vår hemlighet var han ligger, men
det är inte så långt från minnestavlorna över krigsförlista
sjömän. Vi tyckte båda om den kyrkogården Valter, att
vara under ekarnas, almarnas och kastanjeträdens väldiga
kronor. Vi gick, du ryckigt med dina kryckkäppar, i ett
grönt ljus. Gravstenarnas texter var ofta ett yrkesregister,
både över utdöda och ännu kvarlevande yrken.
Vi passerade inte längre aktiva segelsömmare, hamninspektörer, tullvaktmästare, ångbåtsbefälhafare, med
den gamla stavningen. Vi passerade en kofferdiststyrmansänka. Vilket ord Valter, vilken inskrift, kofferdiststyrmansänka! Runt oss vilade eldare, grosshandlare,
hamnlotsar, donkeymän, maskinister, skeppsredare och
maltarmästare. Vi drog förbi kakelugnsmästare, cigarrmakare och löjtnanter.
Jodu, som du brukade säga Valter, vi passerade många
yrkesmän och funderade högt över vad de nu sysslade
med. Vi gick i det gröna ljuset från trädkronorna och
talade om den vackra seden att lägga stora snäckor på
sjömansgravarna.
Pelle Frö ligger där Valter, men inte du. Din aska fördes
som du önskade ut på en resa med havets strömmar.
Med sjömän I hamn // juni 2010
23
Han heter egentligen Manfred Braun. ”Men alla kallar mig Freddy”, säger mannen bakom
skattkammaren för sjöintresserade, ”Fartygsmagasinet” i Gamla stan.
Lönsamma vrak
Även om Freddy lämnat haven bakom sig, påminns han om sjömanslivet varje dag. Lukten av tjära, blänket från mässingen och samtal
som väcker minnen till liv. ”Fartygsmagasinet” i Gamla stan rymmer
inte bara skatter från havet utan också historierna bakom.
TEXT åsa lekberg FOTO ulf lodin
E
fter att ha jobbat som sjöman på sydligare breddgrader i många år, bestämde
sig Freddy att utmana Bottenviken i
den fraktbåt han köpt tillsammans med en
kompis. Båten, som var av storlek större, tjänade även som bostad och förtöjdes på förnäm
kajplats i Stockholm. Ganska snabbt blev den
känd under namnet ”Strandvägens pärla”.
Östermalm och erbjudande
om sommarjobb på filminspelning, bestämmed adresss på
24
med sjömän I hamn // juni 2010
de sig Freddy, som är schweizare, att stanna i
Stockholm.
– Vi fick jobb på filminspelningen av ”Det
går an” med Lars Lind och Helena Brundin i
huvudrollerna. Vi blev anställda som kaptener för att segla skeppet som var med under
inspelningen. Vi tjänade 150 kronor per dag,
vilket var stora pengar. Egentligen var vi inga
riktiga kaptener, men vi kunde ju segla. Det
blev en regnig sommar och inspelningen drog
ut på tiden, så vi var nöjda, skrattar Freddy och
tar några steg in i butiken. Fartygsmagasinet
liknar egentligen inte en butik, det är snarare
en skattkammare som skulle ha gått upp i rök
om inte Freddy haft en känsla för fartyg och
näsa för affärer.
På den tiden som Freddy beskriver som det
glada 60-talet, hade sjöodugliga fartyg inget
värde. Kompletta inredningar, allt från kojer
till mässingknoppar, skrotades.
– Jag började att samla på mig av det som
ändå skulle kastas. Efter ett tag, när jag byggt
Tändstickbåt. Som tidsfördriv till sjöss monterade sjöman ihop båtmodell enbart av tändstickor.
Fantastiskt hantverk som även går att sjösätta.
Käpp – tillverkad av ryggrad från haj. I väntan
på att få lägga till i hamn ”roade” sig
besättningen att fånga haj i hamnarna.
Karaff från fartyget ”Älvsnabben” – flottans
långseglingsfartyg – flaggskeppet som
representerade Sverige i andra länder.
Käft från tumlare och tänder från en Kaskelottval, tillsammans med Drottning Viktoria i ram
tillverkad av sjöman.
Flaskskepp. Ett hantverk tillverkat av sjöman.
Antagningsbevis värt mycket för en sjöman.
I dag säljs det för 1 500 kronor.
upp ett litet lager, upptäckte jag att det fanns
ett visst sug efter gammal fartygsinredning.
Freddy började att närvara vid upphuggningar av skepp och kom överens med ägarna
om att få köpa kompletta fartygsinventarier.
En övergiven bondgård blev förvaringsplats
för fartygsfynden och kunderna började strömma till. Men besöken ledde sällan till affärer.
– Få kunde se värdet bakom den slitna färgen,
det rostiga järnet och den matta mässingen. Det
såg mest ut som skräp i andras ögon.
Doften av tjära och blänket av mässing slår emot besökarna
i den överfulla butiken.
Med hjälp av hantverkare påbörjade Freddy
renoveringen. Arbetet tog tid och resultatet fick
en helt annan prislapp, men gick nu att sälja.
i dag har han flera butiker, både i Sverige och
i Norge och ett stort lager på Värmdö. Nästan
alla föremål i butiken saknar prislapp. Priset har
i stället ersatts med ett nummer som leder till
Freddys arkiv. Där finns varje föremåls historia
nedskrivet.
– Enbart ett pris skulle inte göra föremålen
rättvisa. En glaskaraff som kostar 4 000 kronor
skulle många bara fnysa åt, men om man känner till historien bakom föremålen blir priset
genast överkomligt.
Freddy har butiken öppen torsdag till lördag. De återståsende dagarna ligger han på
sofflocket.
– Nej, aldrig i livet, bedyrar han. Då har
jag fullt upp med att ta emot kunder på lagret, fixa med hantverkare, beställningar och
hemsidan.
Med sjömän I hamn // juni 2010
25
Presentationen av
några av de vackra
och värdefulla sjömärken som är en
så viktigt och spännande del av vårt
maritima kulturarv
fortsätter. Tidigare
publicerade sjömärken: Söder Rödkobb
båk, Kråkelunds båk,
Arholma båk, Vinga
båk, Spårö båk, och
Svenska stenarna.
Kustkonst
26
med sjömän I hamn // juni 2010
VIKSTEN KUMMEL
Som en vaktpost i
Stockholms södra
skärgård, på ett skär
en mil från Landsort
i farleden till Dalarö,
står Viksten kummel,
ett av vårt lands
äldsta sjömärken.
Sjömärket restes
på 1600-talet.
Stenkistan, med
sin ålderdomliga
form står kvar, tyst,
värdig och ruvande.
Kumlet har varit
en ledsagare och
hjälpande hand
för så många sjöfarare som genom
historien försökt angöra den svåra och
knappt kartlagda
kusten. En viktigare
orienteringspunkt
än Vikstens kummel
fanns inte.
Många fartyg
hann inte ens in på
fjärdarna förrän de
grundstötte. Kring
Viksten finns många
kända skeppsvrak,
och säkert vilar i
havet många fler
och okända fartyg
som gått i kvav,
med Viksten som
tyst vittne.
Foto: Magnus Rietz
Jaktgaleasen
Emma
Längd: I däck 17,8
meter.
Bredd: 5,8 meter.
Bruttotonnage:
47 ton.
Byggd: På Landskrona Nya varv
(sedermera Gustafssons varv) år 1890.
Skrov: Jaktskrov i fur
med spantning
i ek, med galeasrigg.
Segel i lin.
Maskin: Bolinder
Munktell, 55 hkr.
Kajuta: För två personer akteröver.
Skans: Längst föröver för två personer.
Lastrum: Midskepps.
Emma i västra dockan på Beckholmen.
Emma – en ”havets gråsparv”
Det är 120 år sedan hon löpte av stapeln
på varvet i Landskrona, där hon byggts
under bar himmel, som så många andra
träskutor. Jaktgaleasen Emma var ett av
nyblivne skeppsbyggmästaren Gustavssons första skutbygge.
Efter några år skiftade hon hemmahamn till Halmstadtrakten, nu med sand
och timmer i lasten till det växande
Köpenhamn.
Det blev 1920-tal och tändkulemotorerna gjorde entré. Till stor förtret för
dåvarande skepparen som fick sin sömn
ruinerad i kajutan när maskinen dunkade.
Kaptenen fick nog, gick helt enkelt i
land och lämnade över till en ny ägare på
Österlen med Kivik som hemmahamn.
Mest fraktade hon potatis och spannmål.
Emma stod i Kivik i många år och hon
skulle bli den sista segelskutan med hemvist i den lilla hamnen.
Under kriget rekvirerades hon av
försvarsmakten, lastades med sten och
dynamit, och ankrades i Simrishamns
hamninlopp till skydd mot tysken. Efter
FOTO: Elisabeth Flensburg (stora bilden), Anette Engström (Lilla Bilden)
kalkstenslast från Öland, tills hon togs ur
frakt på 60-talet.
Emma var en typisk ”havets gråsparv”.
Hon slet ont, men gav liten förtjänst för
skepparen, vars hustru ofta var enda
besättning. När kraven på bemanning
skärptes på 60-talet dog en hel epok ut.
denna tid i fosterlandets tjänst reparerades hon genomgripligt på försvarets
bekostnad.
Hon såldes till Mönsterås och seglade
under fem år med spannmål och villor i
lasten till Gotland, Åhus, och Kalmar. Så
seglade hon vidare, bland annat med
Nuvarande ägarna har lagt ner ett imponerande arbete för att återställa Emma
i det skick hon var under 30-talet. Hon har
genomgått omfattande reparationer av
skrov och däck, bland annat med hjälp
från staten i form av ”stöd för kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg”.
I vinter har hon legat i västra dockan
på Beckholmen och bytt bottenbordläggningen. Hon lämnade dockan den
12 april och Emma kan snart beundras
igen vid sin kajplats på Strandvägen i
Stockholm.
En skylt på fartyget intygar att ”detta
fartyg är k-märkt” och ”synnerligen bevaransvärd” av Statens Maritima museer. sten windén
Med sjömän I hamn // juni 2010
27
I akterkant
Algot Niska – äventyraren
Å
ret är 1912, och i Stockholm pågår solskensolympiaville göra tillvaron lättare för skärgårdsbefolkningen och
den med kvartsfinal i fotboll mellan Finland och
nyckeln var sprit.
Italien. På nybyggda Stadion vrålar segerrusiga
Som smugglare var han ständigt jagad av tull och polis.
finländare ”Agi, Agi Agi”, när lagets reslige
Hans vapen i kampen med tullen var snabbare båtar än
vänsterytter rundar Italiens högerback och trycker in
vad myndigheten förfogade över. Smuggelspriten köpte
ledningsmålet för Finland. Målgöraren är Algot Niska.
han från depåfartyg utanför tolvmilsgränsen. Niska gav 40
Men det är inte som fotbollsöre litern för den 96-procentiga
spelare Niska skall gå till hävderna.
spriten. Han spädde den innan
”Algot Niska ansåg själv
Han blir i stället okrönt smugghan sålde den vidare och fick då
larkung i den finska och svenska
tio kronor litern. Han blev mycket
att hans spritsmuggling
skärgården. Här bygger han upp
förmögen. Undra på det
förgyllde folks gråa vardag snabbt
ett imperium som vilar på handel
med sådana påslag.
med sprit.
med den glädje som sprit
Men Niska hade ytterligare
Algot Niska föddes i Viborg av
sidor. Han smugglade också mäni måttliga mängder kan ge.” niskor. På 30-talet hjälpte han
svensktalande föräldrar. Fadern var
sjökapten och lärare vid navigadrygt 150 judar att fly från Nazitionsskolan. Algot var yngst av fyra syskon. Tre av dem
Tyskland. Han insatser för de judiska flyktingarna finns
blev berömda inom konst och teatervärlden. Den mest
beskrivna i boken ”Över gröna gränser”. Boken finns i dag
framstående var operettstjärnan Adolf Niska.
i en monter på universitetsbiblioteket i Jerusalem som en
Algot följde i stället i faderns spår och gick till sjöss
hedersbetygelse till Algot Niska.
1908. Och det var ytterst nära att historien om Niska slutat
Niska var jagat villebråd över hela Europa. Ibland var
här. Skeppet råkade i sjönöd och nio av hans skeppskamdet fråga om minuter innan han blev gripen av Gestapo.
rater spolades överbord och omkom.
Han blev också gripen vid ett tillfälle och förd till koncenAlgot läste till styrman, men trots att han skulle
trationsläger. Men genom att vara kall och fräck lyckades
komma att kallas ”kapten Niska” blev han aldrig sjökaphan rymma. Kvarglömd på en gårdsplan utgav han sig
ten. Den förre landslagsspelaren i fotboll och vinnaren
för att vara besökare och vandrade iskallt ut ur lägret med
av finska mästerskapen med Unitas 1908, växlade spår på
hjälp av vakterna.
1920-talet.
En gång smugglade han ut en hel judisk familj ur TyskDet rådde spritförbud i Finland, i Sverige ransoneland. Han agerade då cirkusdirektör under namnet John
ring. Niska ansåg att detta var ett svek mot folket. Han
Silver i spetsen för The Flying Trapetz, familjemedlem-
28
med sjömän I hamn // juni 2010
Algot Niska, fotbollsspelare och legendarisk
spritsmugglare.
marna, med förfalskade pass, föreställde cirkusartister. Så
småningom hamnade familjen i trygghet i Göteborg.
Algot Niska var kvinnornas man. Han förde sig lika
hemtamt i de finare salongerna i Stockholm som bland
utskärsbefolkningen i fiskarstugorna. 1917 gifte han sig
med Magda Aufrichig. Tillsammans fick de två barn,
Magda och Jack. Magda levde så sent som i juli 2009, 91 år
gammal. Algot Niska gifte om sig med Cecilia Andersson
år 1927 på Åland.
Niska hade inte bara lägenhet på Birger Jarlsgatan i
Stockholm och sommarställe i Stockholms skärgård med
egen butler. Han var hemlig agent åt Finland i krigen mot
Sovjetunionen under andra världskriget och deltog också i
striderna vid fronten vid Ladoga.
Floran av historier med denne legendariske svenskfinländare i huvudrollen är ymnig och stundtals närmast
osannolika. Som när han kom in i hamnen i Helsingfors
med tusentals liter smuggelsprit ombord.
På kajen kryllade det av poliser och tullare. Sveriges
kung Gustav den V var på besök och låg vid kaj. Niska
gled sakta förbi det kungliga skeppet och längre in i
hamnen. Till den så kallade kolerabassängen, där köparna
väntade med lastbilar som nu snabbt lastades med sprit.
Niska fick sina sedelbuntar och avgick igen. Allt medan
tull och polis var strängt upptagna med kungabesöket.
niska närde en dröm. När det var slutsmugglat tänkte
han segla jorden runt. Han köpte en segelskuta, ”Fennia” och startade sin världsomsegling från svenska Utö i
december 1945. Men redan i Köpenhamn var seglatsen
FOTO: pressens bild (algot niska) ULF LODIN (STIG ELENIUS)
över. Polis väntade på kajen. Ränderna hade inte gått ur
den gamle smugglarkungen. Anklagelserna mot Niska var
grava. Hans avsikt var, menade man, att smuggla norska
nazister till Sydamerika med ”Fennia”. Niska greps och
satt häktad i elva veckor innan han utvisades.
Sina sista år levde han sjuk, ensam och utfattig i Helsingfors. Algot Johannes Niska avled den 28 maj 1954 i en
obotlig hjärntumör, 66 år gammal. På sjukhuset fick han
ett brev från Alli Paasikivi, presidenthustrun, med några
uppmuntrande ord. Vid begravningen i Helsingfors höll
den judiska församlingens äldste tal, i vilket han prisade
Niskas insatser för det judiska folket under kriget.
Algot Niska ansåg själv att hans spritsmuggling förgyllde folks gråa vardag med den glädje som sprit i måttliga
mängder kan ge. Han fick frågan en gång av en journalist
om han inte kunde tänka sig att själv bli tullare.
”Nej du”, svarade Niska, ”jag försörjer mig på hederligt
arbete.”
Stig ”Stickan” Elenius
Sjöman i 30 år; författare; skribent;
kultur­arbetare, fd fotbollsdomare
och match­­kontrollant;
fd före­ståndare för Sjöfarts­klubben Kaknäs åren 1985–2006.
Medlem i Stockholms Idrottsakademi
och Neptuni Orden samt styrelse­­ledamot i Bokanjärerna.
Med sjömän I hamn // juni 2010
29
Noterat
Guldregn över
Sjöfartsmuseet
Sjöfartsmuseet i Göteborg har fått
1,6 miljoner kronor från Boverket för att
bygga om museets översta våning. Det
nya våningsplanet beräknas kosta cirka
15 miljoner kronor. Huvudfinansiär är
kulturnämnden i Göteborg och Stiftelsen
Styrelsen för Sjöfartsmuseet Göteborg.
Museet är redan i dag oerhört populärt
och slår publikrekord varje år. Men nu ska
Sjöfartsmuseet höja kvaliteten ytterligare
och göra museet än attraktivare för besökarna. I fjol lockade museet drygt 123 000
intresserade, varav nästan hälften var barn
och unga.
Sjöfartsmuseet grundades 1913. Och
genom en donation från redaren Dan
Boström kunde museibyggnaden, som vi
möter den i dag på Amerikagatan, invigas
sommaren 1933. Göteborgs kulturnämnd
ansvarar för verksamheten och Stiftelsen
Sjöfartsmuseet Göteborg äger byggnaden
och samlingarna. sten windén
Visste du att …
… vid utgången av 2009 fanns 207
handelsfartyg på över 300 brutto som bar
svensk flagg. Det innebar 23 färre jämfört
med året innan.
***
… som en följd av konjunkturnedgången
2009 minskade de avgiftspliktiga godsmiljonerna med 23 ton. För Sjöfartsverket innebar det minskade intäkter från
sjöfartsavgifter motsvarande närmare 125
miljoner kronor.
***
… den samlade svenska handelsflottan,
svenskflaggade och kontrollerade, om
knappt 14 miljoner dwt, utgör knappt
1,5 procent av världshandelsflottan, som
uppgår till över en miljard dwt.
källa: sjöfartens bok 2009
Lär dig skriva
om havet
I oktober startar en skrivarkurs för havets
kvinnor och män. Kursen är öppen för
alla med egen erfarenhet av sjölivet och
för alla dem som är intresserade och
fascineras av havet i största allmänhet och
vill omvandla minnen, tankar och idéer till
en novell.
Kursen arrangeras av föreningen
Bokanjärerna i samverkan med Katarina
Sjöfartsklubb och ABF Stockholm.
Mer information hittar du på
www.abfstockholm.se, eller på telefon
08-453 41 80.
30
med sjömän I hamn // juni 2010
333
år vilade Vasa på
havets botten innan
hon bärgades 1961.
400 fler besökare ska samtidigt kunna vistas på Vasamuseet efter ombyggnaden.
Regalskeppet Vasa
har vuxit ur kostymen
Tjugo år gamla Vasamuseet lider av svår
växtvärk. Stockholms, och hela Sveriges
största attraktion för utlandsturister, kräver
om- och tillbyggnad för att stå emot
trycket från alla besökare.
När museet byggdes för 20 år sedan var
det dimensionerat för 600 000 besökare
årligen. Redan från start kom siffran på
skam. Nu trängs här årligen en miljon besökare och i ”rusningstid” kan det stundtals
bli påfrestande.
En om- och tillbyggnad är nödvändig.
Och i slutet av förra året skickades ett
”start-PM” till Byggnadsnämnden. I slutet
av 2010 hoppas museet att en godkänd
och antagen detaljplan ska vara klar.
Därefter dröjer det ytterligare cirka ett år
innan bygget kan påbörjas och förhoppningsvis ska tillbyggnaden kunna tas i
bruk under våren 2013.
Projektet beräknas kosta cirka 100 miljoner kronor. Enligt Robert Olsson, som är
chef för Statens maritima museer, är detta
en av de viktigaste prioriteringarna under
de närmaste åren.
Vasamuseet kan i dag ta emot maxi-
malt 1 600 besökare på en och samma
gång. Efter om- och tillbyggnaden ska
byggnaden kunna rymma 2 000 besökare
samtidigt. Därmed kan köerna kortas
under högsäsongen och turisterna lämna
Vasamuseet och Stockholm ytterligare
belåtna med sin museiupplevelse.
Vasamuseets ursprungsarkitekter, Månsson Dahlbäck Arkitektkontor, har gjort
byggnaden – med Vasa i ständigt blickfång från alla nivåer – till ett landmärke
i Stockholm, uppmärksammat i hela
världen. Arkitektbyrån har också anlitats
för om- och tillbyggnaden.
Magin kring regalskeppet Vasa har inte
mattats det minsta sen den dag, 1961, det
av Anders Franzén lokaliserade vraket, bröt
vattenytan. Det hade då vilat på havets
botten i 333 år.
Så sent som i oktober i fjol fick Vasa det
internationella priset ”Trip Global Award”.
Därmed utsågs Vasamuseet till den bästa
upplevelsen i Sverige av franska, tyska,
engelska, holländska, italienska, ryska och
amerikanska researrangörer.
sten windén
…men allt handlar inte om Vasa
Marinarkeologen Marcus Hjulhammar
tycker att politiker och byggentreprenörer
bör satsa lite extra på att lyfta fram fler av
Stockholms osynliga marina miljöer.
I en avhandling har han gått igenom
hundratals marina fynd i Stockholms vatten, från fiskebryggor, hamnar, kvarnar och
varv, till de fler än 150 båtar och skepp
som grävts fram ut jorden.
”Det är en inte okänd, men bortglömd
historia, som hamnat i skuggan av det
ståtliga Vasaskeppet”, menar Marcus Hjulhammar. sten windén
FOTO: Karolina Kristensson, SMM (vasa)
Noterat
Karlskronadottern Christina
blev 2010 års Neptunibrud
Christina Björk från Karlskrona heter årets
Neptuni brud. Hon är sjukgymnast och
dotter till kapten Ingemar Björk och hans
hustru Marie-Louise i Nättraby.
Christina gifter sig den 14 augusti med
Karl-Johan Arlehall Lång i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia i Karlskrona. Brudgummen
studerar vid Lärarhögskolan i Kalmar.
Christina fick sitt gåvobrev av Neptuniordens styrande chef, kommendörkapten Sten
Gattberg vid ordens 198:e årshögtidsdag.
Sedan 1999 är brudgåvan 10 000 kronor,
plus rese- och bidrag till utstyrsel på 1 500
– 2 500 kronor.
Neptuniordens brudkrona visas offentligt under utställningen Ring och
krona på Waldemarsudde, den 15 juni
till 3 oktober. Utställningen arrangeras
i samband med det kungliga bröllopet
och görs tillsammans med författaren
Magdalena Ribbing.
sten windén
10 000
Unikt ubåtsmuseum
med EU-pengar
kronor får Christina
Björk i brudgåva av
Neptuniorden.
Neptuniordens styrande chef, Sten Gattberg, delade ut gåvobrevet till Christina Björk.
Här är årets angelägna bok
130
bilder rymmer den
224 sidor tjocka
boken.
Här, intill Marinmuseum på Stumholmen
i Karlskrona, beräknas det nya ubåtsmuseet stå färdigt 2014.
Planeten havet! Vänta nu, jorden ska
det väl ändå vara. Nej, inte om man heter
Stefan Edman och har skrivit en bok som
Naturskyddsföreningen presenterar som
2010 års utvalda bok om en angelägen
natur- eller miljöfråga.
”Människans hem i Vintergatan borde
knappast kallas Jorden”, hävdar författaren.
”Förvisso saknas inte fast mark
på vår himlakropp; bergskedjor,
skogar, savanner, åkermark, öknar. Men Asien, Amerika, Afrika,
Europa, Australien, Antarktis –
vad är dessa kontinenter annat
än öar i ett rike av vatten? Vi
bor på planeten Havet!”
Detta är en lustfylld bok,
med massor av fascinerande
fotografier (cirka 130 bilder på
224 sidor), tagna inte bara av
internationellt framstående
fotografer, men också av flera
av Sveriges mest kända naturfotografer. Den innehåller fantastiska fakta och
en miljödimension som inte blundar för
hoten mot haven. Samtidigt som boken
andas stor förundran och tillförsikt.
I förordet skriver Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen:
”Varje människoliv vaknar i vaggande
vatten. Alltings liv vaknade för länge sedan
i det största av alla vatten – havet. Havet
har alltid väckt känslor av olika slag hos
människor. Nu är det dags för den viktigaste känslan av alla – nämligen omsorg.
Ty havet är sargat”.
Författaren Stefan Edman är biolog med
stora kunskaper, krönikör och en av våra
främsta natur- och miljöskribenter. Han är
merittyngd och har belönats blanda annat
med kungamedalj och Harry Martinssons
jubileumspris.
I Planeten Havet visar han djup vördnad
inför världshaven med sina ofattbara vidder, som tillsammans med inlandsisarna,
också de en form av vatten, täcker nästan
tre fjärdedelar av Jordens yta.
sten windén
FOTO: privat (christina björk) ulf lodin (bok) Foto: Erling Klintefors (marinmuseum)
Statens maritima museer vill bygga ett
ubåtsmuseum på Stumholmen i Karlskrona med hjälp av pengar från EU. Om
allt går vägen kan örlogsstaden locka med
en världsattraktion inom några år.
Ubåtsmuseet kommer att bli en
utställning som är unik i hela Europa. I hela
världen finns det bara ett motsvarande
museum, nämligen den tyska ubåten 505,
som finns att beskåda i Chicago i USA.
Museiprojektet kommer att kosta
närmare 20 miljoner kronor. Man söker
finansiering från EU:s strukturfonder. Kostnaden för själva anläggningen, som ska
byggas på Stumholmen intill nuvarande
Marinmuseum, är beräknad till 60 miljoner
kronor. Här ska man få uppleva både
Neptun och ubåten Hajen som är svenska
marinens första ubåt.
Marinmuseum är sedan länge Blekinges
största turistattraktion med cirka 185 000
besökare varje år. På lång sikt kommer de
att bli ytterligare 30 000.
Och till invigningen 2014, om allt går i
lås, väntas rena invasionen. sten windén
Miljöfarliga vrak
undersöks
Sjöfartsverket har börjat inventera vrak
som kan vara farliga för miljön. Det rör
sig om cirka 300 registrerade vrak kring
Sveriges kuster. Databasen anger inte vad
som finns i vraken, inte heller vilken risk
de kan utgöra för miljön. Uppskattningsvis
kommer i slutändan 25–30 vrak att bli
föremål för någon form av åtgärd.
Sjöfartsverket ska lämna slutrapporten
till regeringen i januari nästa år.
sten windén
Med sjömän I hamn // juni 2010
31
PORTO BETALT B Returadress: Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, Box 27269, 102 53 Stockholm
Men går jag över ängarna
Men går jag över ängarna där himmelen är vid,
då sägen mig vad händerna är tomma,
då sägen mig i skörderskor i skördeandens tid
vem ger mig sitt hjärta som en blomma?
Vem ger mig sitt hjärta som en glädje som en tröst,
som en doft som ville leka mig om kinden,
att jag på min vandring mot förgängelse och höst
inte räds för den yttersta grinden.
Nils Ferlin ur Med många kulörta lyktor, 1944.
FOTO: ulf lodin