Nummer 2 - 2010 - Sjömanskyrkan i Sverige
I hamn Med sjömän En tidning från Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-sjömansinstitutet // nr 2 2010 hand i hand i norrköping veronica och blidösund – en låt det svänger om karin och mona skrev vackrast om kärlek mirakelmannen Tomas Hellgren överlevde mirakulöst då finnbirch förliste. men livet skulle bjuda på fler överraskningar. Han blev pappa – mot alla odds. Ledaren Allting vid Guds hjärta Å terigen är den efterlängtade sommaren här med sina ljuvligt ljumma kvällar och nätter och långa ljusa dagar. Naturens vackra sommarskrud talar till oss, utan ord. Varje år betyder dessa korta sommarmånader någonting extra för oss på Sjömanskyrkan. Som vi alla vet har sjömanskyrkor, såväl de inhemska som de i utlandet, sin bestämda uppgift som kyrka, sin givna plats inom sjöfarten och för det sjöfolk som under alla tider har hyst tillit till oss. för naturens röster, går miste om många viskningar om Guds kärlek. Den som inte öppnar sina ögon att se och beundra de rikedomar av färg och form som Gud skänkt till oss, går miste om många av skapelsens under. låt oss också, vid sidan av det arbete från tid till tid påverkar och förändrar dock förändringar i omvärlden verksamhetens förutsättningar. En av de stora förändringarna för sjömanskyrkoarbetet, och för sjömansservice under de senaste åren, har varit den snabbt växande kryssningsfartygstrafiken. Under några korta och hektiska sommarmånader får verksamheten en mer internationell prägel. I lokalerna trängs sjöfolk och vi möts av tusentals sjömän från alla världens hörn. Också denna sommar hoppas vi kunna uppfylla de förväntningar och de önskemål som våra besökare har vid sina besök hos oss, i de möten som uppstår, och i de situationer då de vänder sig till oss. Låt sommaren bli en mäktig och välgörande källa ur vilken vi hämtar nya 2 med sjömän I hamn // juni 2010 ”Den som inte förmår uppfatta och älska naturens skönhet, går miste om mycket av sann och ogrumlad glädje.” krafter, ny inspiration, ny glädje för varje ny dag i vårt arbete. Den som inte förmår uppfatta och älska naturens skönhet, går miste om mycket av sann och ogrumlad glädje. Den som inte öppnar sina öron vi har att utföra, njuta av sommarens ledighet och vila inför nya utmaningar i Guds närhet med H.C. Andersens ord: ”I naturen är man alltid vid Guds hjärta”. Eller med Harald Fors dikt: ”En fågels drill jag lyssnar till och andas sommar in. I min berså en vindil bjöd mig doften från en lind. Jag sitter säll och vet blott ett där kvällen stilla går, att detta som nu här har skett det pågår år från år. Ej tvivel finns nej friden vinns och undrets glädjetår. Från evighet till evighet livslågans brand är vår.” Jag önskar er alla en sommar fylld av vila och glädje. Ullamaija Nordström Direktor, Sjömanskyrkan i Stockholm I hamn Innehåll Nummer 2 2010 Årgång 68 18 Med sjömän 20 Tidskriften Med sjömän i hamn ges ut av Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-Sjömansinstitutet. Ansvarig utgivare Ullamaija Nordström, 08-556 943 30 ullamaija.nordstrom@sjomanskyrkan.nu Adress Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, HUS N, Frihamnen Box 27269 102 53 Stockholm. Telefon 08-556 943 30 Fax 08-556 943 39 E-post [email protected] Hemsida www.sjomanskyrkan.nu Plusgiro 55493-1 bankgiro 5256-3087 Redaktör Sten Windén, 08-545 120 08, [email protected] Form OcH layout Jesper Möller, [email protected] Omslagsfoto Ulf Lodin Tryck AB Danagårds grafiska, Ödeshög Tidskriften är Svanencertifierad, nr 341 196 Veronica Schultz, trogen Blidösund. Hyllning till en ”Nattringare”. 11 Nästa nummer kommer i september/oktober. STIFTELSEN SJÖMANS KYRKAN I STOCKHOLMsjömansinstitutet Styrelse Torbjörn Cruth, ordförande Nils Göran Wetterberg, Inga-Lena Arvidsson, Chang Strömberg, Lennart Jonsson, Arne Wikström, Roger Lindgren Personal Ullamaija Nordström, direktor Gunilla Sävström, kamrer Kicki Wetterberg, fartygsassistent Roderica Perez, receptionist Annkristin Stendahl Johansson, Sjömanskyrkans ansikte i Norrköpings hamnar. Sjömansinstitutet Gudstjänsliv Gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan. Fartygsbesök Sjömanskyrkans personal besöker ankommande fartyg i Stockholms hamnar. Diakoni Sjömanskyrkans diakonala arbete består av socialkurativa och själavårdande insatser, bland annat genom hem- och sjukbesök. Läsrum Vårt läsrum är en öppen verksamhet för sjöfolk. Vi har servering, tidningar och tidskrifter, biljard och tillgång till telefon och internet. Grupper och föreningar På Sjömanskyrkan samlas ett flertal grupper såsom pensionärsoch syföreningen. FOTO: ulf lodin (veronica och annkristin) maja modén (illustration) 4 8 10 11 14 16 18 20 24 26 27 28 30 32 MÖTET: Tomas Hellgrens tuffa väg tillbaka ”Mommo” och ”Lillan” bäst på ”Kärlek till sjöss” Hänt i Sjömanskyrkan I Norrköping jobbar Sjömanskyrkan och Sjömansservice under samma tak Toppmöte i Norrköping Romantiskt och enkelt vinnarreceptet i Nordisk fototävling för sjöfolk PROFILEN: Veronica jazzar vidare Ove Allansson om en röst i natten ”Freddy” och skattkammaren Kustkonst – Viksten kummel Emma, 120 – en ”havets gråsparv” I AKTERKANT NOTERAT Nils Ferlin om sommaren Med sjömän I hamn // juni 2010 3 Mötet tuff vandring mot ljuset En oktoberkväll för snart fyra år sen var Tomas Hellgren på krogen tillsammans med ett par kompisar. Han träffade en dam som mirakulöst överlevt Estoniakatastrofen. Två veckor senare kämpade han själv för livet i Östersjöns svarta, upprörda vågor. Text sten windén Foto ulf lodin T omas var kapten ombord på Strömmas ”Finnbirch” när hon förliste utanför Öland den 1 november 2006. Dagen innan hade båten med 14 mans besättning lämnat Helsingfors med destination Ålborg i Danmark. På eftermiddagen fick fartyget slagsida. Man signalerade Mayday och besättningen tog på sig överlevnadsdräkter. En helikopter var snabbt på plats, men meddelade att man inte kunde plocka upp dem. Det blåste för hårt. Livbåtarna kunde inte nås. Men livflottarna som låg akterut hämtades. När Tomas skulle greppa en livflotte, krängde båten våldsamt. Han tappade taget och föll handlöst 18 meter i 50–60 graders lutning och slog i relingen. Högerbenet bröts och knäet krossades och han kände blodet skölja över ansiktet från ett stort jack i huvudet. några ur besättningen lyckades dra upp honom. Men fartyget krängde till ytterligare. Ventiler exploderade och ”Finnbirch” sjönk hastigt. Hela besättningen hamnade i det stormiga vattnet, utom Tomas och en av matroserna. Tomas fastnade i räckverket och drogs ner under vattenytan två gånger när båten sjönk. Men på något sätt, han kan inte säga hur, lyckades han sparka sig loss. Plankor och plywoodskivor från det sjunkna fartyget for upp som projektiler med dödlig kraft runt sjömännen som kämpade i vattnet. Två man omkom i vågorna, resten av besättningen räddades av ytbärgare. – Det var tuffa bud. Men det var inte min tur att dö helt enkelt. Det är så jag har valt att se på det som hände, berättar Tomas. 4 med sjömän I hamn // juni 2010 Med sjömän I hamn // juni 2010 5 Upplevelsen – när själva existensen var hotad och de befann sig i livsfara var en mardröm. Och ändå ”var det bara början på resan”. Hur har han bearbetat den traumatiska upplevelsen? – Rederiet var fantastiskt, ställde upp till hundra procent. Jag fick allt jag pekade på. Sjukvården mobiliserade allt vad de hade och agerade mycket professionellt, berömmer Tomas. tomas insåg att han behövde hjälp av psyko- log. En hjälp han fick från Södersjukhuset dit han flugits i helikopter från Kalmar. Hans fysiska skador var omfattande och han var illa däran. Den psykiska reaktionen var han ännu inte medveten om. – Man märker inte att man är nerkörd. Men så här i efterhand inser jag att jag var ”tokspeedad” och gick på högvarv ett helt år efter olyckan. Samtalen med psykologen var ovärderliga. – Man måste ha någon att snacka business med, någon annan att snacka de mjuka grejerna med. Så är det bara. Jag är tacksam att jag kan bejaka också de mjuka sidorna hos mig. Det är bara dumt att spela macho. Tomas var hårt pressad. – Haverikommissionen, sjöförklaring, tv och skriverierna i tidningarna. Man är under som hade upplevt något liknande. Man blir så oerhört ensam. Tomas bodde för sig själv. Han sällskapade inte med någon och det var kämpigt att komma hem efter en månad på sjukhuset. Hans föräldrar turades om att bo hos sin son varannan natt den första veckan. ”Att bli pappa var något alldeles enastående”, säger Tomas. utredning, känner sig ifrågasatt och utsatt. Samtidigt som man själv vet vad som hänt, och hur man handlat. Tomas hade, säger han, aldrig varit så nervös som inför haverisammanträdet som han bjöds in till för att sitta med och lyssna. Och han tvekade länge. – Men en kompis sa att jag absolut måste gå dit. Jag var skiträdd och våndades. Men i efterhand kan jag bara konstatera att det var bland det bästa jag gjort i mitt liv. Haverisammanträdet hölls ett och ett halvt år efter olyckan, ”en väldigt lång ledtid”. – Man vet vilka steg man ska igenom i papperskvarnen. Man vill lägga det bakom sig, men man sitter fast i ett skruvstäd. Och jag hade ingen att prata med för jag kände ingen vägen tillbaka till vardagen och livet skulle bli mycket tuff. – Jag var helt nerkörd, orkade inte gå 150 meter till affären för att köpa mjölk. Men Tomas är av ”det rätta virket” och bet ihop, envist och målmedvetet. – Jag var flitig på Katarina sjöfartsklubb och tillbringade hundratals timmar i gymmet på Sjöfartshotellet. I dag går han relativt obesvärat. Att springa är värre. Självklart känner han av sina skador. Det kommer han att göra under resten av sitt liv. Om sitt krossade knä säger han skämtsamt: – Man hittar bättre knä på soptippen. I övrigt leker livet. Hans sjömansheder är ofläckad och han har kvar alla sina licenser. Och det har hänt en rasande massa i Tomas liv, sen dramatiken kring ”Finnbirch”. Tomas undervisade på Sjömansskolan i Stockholm, ”men det var inte riktigt min grej”. Han fick jobb som befälhavare på Trans- Finnbirch tog två sjömän med sig i djupet när hon förliste utanför Öland. Tomas räddades mirakulöst. 6 med sjömän I hamn // juni 2010 FOTO: Räddningshelikopter 997/SCANPIX (finnbirch) ”Jag har världens vackraste jobbutsikt”, säger Tomas på bryggan på Djurgårdsfärjan. atlantics ”Transoak” under några månader över julen 2008, gick på Kanada, Karibien och Sydamerika. – Det måste ha varit det bästa jobb jag haft i hela mitt liv. Jag fick smaka på allt från feta stormar uppe i New Foundland till glidarvädret i Karibien och Sydamerika. När Tomas lämnade ”Transoak” var det meningen att han skulle komma tillbaka. Men finanskrisen drabbade sjöfarten med ett dråpslag och slog ut tusentals jobb på båtarna. – ”Transoak” och ”Transmaple” lades upp i Landskrona. Och där har de legat sen dess. Sålda och under ny flagg. i ren och ogrumlad lycka när hans sambo blev med barn och Tomas blev pappa till en liten flicka. – Det var totalt oförberett och blev en rejäl chock, eftersom läkarna för länge sen sagt att sannolikheten för att jag skulle bli far var närmast obefintlig. Det var något så helt enastående. Mitt lilla barn har på något sätt tagit mig mer än olyckan. Jobbet han har nu, som skeppare på Djurgårdsfärjan, passar honom perfekt. – Jag jobbar fyra dagar och är ledig sex. Det är utmärkt. Jag har jättemycket kvalitetstid med min lilla tös. Det är hur mysigt som helst, besvikelsen förbyttes ”Det var så här det blev. Jag har fått ett liv till att leva. Det andra lämnar jag bakom mig.” säger Tomas, som lyser av lycka när han rullar runt med barnvagnen på stan. Tomas har sina rötter i finska Åbolandsskärgård. Hans mor kom från Korpo och här har han själv byggt ett hus. Här satt han som pojke på klipporna och drömde sig bort när båtarna passerade. Här väcktes suget efter sjön. Men det dröjde tills han fyllt 30 innan han började på Sjöbefälsskolan i Göteborg. Innan dess jobbade han iland, som säljare och konstruktör. Han är 50 idag och har varit i ett 15-tal båtar. – Jag har verkligen försökt att gå iland. Men det funkar inte. Jag gillar livsstilen som sjöman, med sex veckor ute då man kör sitt race och är hemma lika länge och tar det lugnt. Han vill vara på en båt säger han, ”vare sig det är Djurgårdsfärjan, i skärgården eller ute på de sju haven.” – Idag går det utmärkt att förena sjömanslivet med ett bra familjeliv. Jag får mycket tid för min lilla dotter, mina två bonusbarn och min sambo. ”Finnbirch” har han lagt bakom sig. Han träffar inte längre besättningen, eller ytbärgaren, som räddade honom ur havet. – Var sak har sin tid. Man kan inte gå och älta. Livet går vidare. Det är alltid så, vad som än händer. För att klara av en sådan här resa måste man på något sätt kunna göra avslut. Man gör det mer eller mindre bra och det kanske går upp och ner. Självklart, säger Tomas, händer det att han faller tillbaka. – Men jag trillar mindre och mindre djupt och det går längre mellan gångerna. Jag har bara drömt om upplevelsen en enda gång, vad jag vet. Det var alldeles efter olyckan. Men det mardrömslika, då han låg hjälplös och utlämnad åt det svarta upprörda havet, har för evigt präglat hans syn på livet. – Det är som att balansera längs eggen på en kniv. När man minst anar det så snubblar man och faller. Och det kan göra ordentligt ont. På nytt säger Tomas att det inte var hans tur att dö. – Det var så här det blev. Jag har fått ett liv till att leva. Det andra lämnar jag bakom mig. Erfarenheterna har jag kvar. Och jag vet hur skört livet är. Med sjömän I hamn // juni 2010 7 Sjöfartens Kultursällskaps novelltävling ”Kärlek till sjöss” resulterade i 104 noveller. Juryn var djupt imponerad över det fina resultatet. Och allra mest över Karin Poulsen och Mona Lindberg, som tillsammans skrivit ”Fripassagerarna på m/s Fina”. Karin och Mona skrev bäst om Kärlek till sjöss M ed sin novell tog de hem förstapriset, 25 000 kronor. ”Med en driven penna skildras vår förmåga, eller oförmåga till medmänsklighet och människokärlek. Novellen blir inte sämre av att den har verklighetsbakgrund”, lät juryns, författarinnan Majgull Axelsson och sjöfartsprofilen Anders Lindström, motivering. Det var bara Karin som kunde närvara och ta emot check och diplom på Sjöfartshotellet på Katarinavägen den 5 maj. Mona befann sig ombord på isbrytaren Ale i Bottenviken. på bokmässan i göteborg i septem- ber ska de dock uppträda tillsammans. För då ska uppföljaren till Sjömansboken 1 och 2 lanseras. Sjömansboken 3 ska innehålla alla bidrag med olika kärleksteman från novelltävlingen ”Kärlek till sjöss”. Andra pris, 10 000 kronor, tilldelades Niklas Magnusson, för hans no- 8 med sjömän I hamn // juni 2010 Två lyckliga vinnare, författarduon Mona Lindberg och Karin Poulsen. vell ”Jag saknar dig inte”. ”Välskrivet och finstämt om längtan och saknad. Skildrar den som är kvar i land”. Tredjepriset, 5 000 kronor, tillföll kände profilen, ordföranden i föreningen Bokanjärerna, Jörn Hammarstrand för hans ”Victorias love check list”, en ”Något så ovanligt som en rolig satir om vår tids inte ovanliga karriärplanerande kvinna”. Juryn delade också ut fyra hedersomnämnanden. De som fick dem var: Jenny Sköld för ”Röda äpplen”, en ”Ömsint skildring av den åldrande sjömanshustruns tankar om livet, kärleken, havet och döden”. Ulrika Medén för ”Känslor ombord”. Juryns motivering: ”I några ögonblicksbilder ombord i en färja fångas starka känslor som sorg och saknad, glädje och kärlek, bland både besättning och passagerare”. Irene och Juris Ernheimer för ”Var han ledsen när jag inte var hemma”. Juryn: ”En äldre sjömans tänkvärda reflektioner över havets och sjölivets lockelse, över kärleken till fru och barn samt de försakelser för familje livet som sjömansyrket medfört”. Gösta Bågenholm för hans ”Hemkomsten” enligt juryn ”En rörande skildring av manlig oförmåga till kommunikation och samtidigt en skildring av längtan till gemenskap.” karin poulsen var till sjöss i åtta år, från 1975 till 1983. Hon började som 19-åring i kallskänken på Tor Line FOTO: privat (vinnarna) ulf lodin (prisutdelning) och fortsatte som mässtjej en sommar på Vänern med Ahlmarks Alstern. Sen blev det stora världen. Med Transatlantics Klipparen, Temnaren, Knut Mark och Manaure IV. Och slutligen, de sista två åren, Dalen&Fraternitas uteseglare, Stove Trader och Aleppo. – Det var på Aleppo, min sista båt, jag mötte Mona. Jag var less på sjölivet, hade gått restaurangskola för att segla kocka, men jag kände att jag ville gå i land, berättar Karin. mona var 17 år och Aleppo hennes första båt. Karin var tio år äldre. – Vi fann varandra omedelbart. Hon kallade mig ”mommo” och jag döpte henne raskt till ”lillan”, berättar Karin. Karin gick i land. Jobbade på krogar, gifte sig och fick en dotter. Läste en fil kand med statskunskap som huvudämne och gick journalisthögskola i Göteborg. Nu arbetar hon med forskningsinformation på Göteborgs universitet. – Självklart kommer Mona och jag att fortsätta vårt samarbete. Hon berättar, jag skriver. Och roligt har vi under tiden, försäkrar Karin. Mona bröt fortfarande is när vinnarna i novelltävlingen korades. Men hon blev självklart mycket förtjust när hon tog emot samtalet från Karin i Stockholm. Hon berättar om sitt sjöliv: – Det var en stor upplevelse att mönstra på m/s Aleppo tillsammans med Karin som mässman. Det var vänskap vid första ögonkast. Sen hamnade jag på m/s Transport och var där några år tills fartyget såldes ut. Nästa båt förde henne rakt in i tvkändisvärlden. – Det var kemtanken Coppelia, där kocken German Zamudio arbetade. En helt underbar människa som blev kändis i det populära tv-programmet ”Landgång” med programledaren Anne Lundberg. Programmet spelades in ombord på tankfartyget m/s Navigo. På torrlastaren Miramar jobbade hon som kock för första gången. Det följdes av fartygen Cimbris, Borre, Holmön med flera. – Och nu har jag hamnat på isbrytarna. Jag var på Ymer i fem år, men har också gjort gästspel på Frej och Oden och är nu på Ale sedan några år tillbaka. ”Vi vann, vi vann!” Karin ringer kompisen Mona ombord på isbrytaren Ale. Tvåmannajuryn med författaren Majgull Axelsson och sjöfartsprofilen Anders Lindström applåderar så det hörs ända upp i Bottenviken. – det var intressant, säger Mona, när vi fick uppdatera sjökort och utforska svenska kuster och hamnar under sommartid och bryta is på Vänern under vintern. – Men Ale är inte ett sådant fartyg. Hon är rätt och slätt isbrytare med hemmahamn i Luleå, liksom de andra. Karin och Mona ser fram mot att ses i september då de träffas på Bokmässan och får se sitt vinnande bidrag sten windén i tryck ”på riktigt”. Med sjömän I hamn // juni 2010 9 Hänt i Sjömanskyrkan Västkustfiskarna vägrar ge upp kyrkan i Skagen Den 1 januari 2011 halar SKUT, Svenska kyrkan i utlandet, flaggan på Skagenkyrkan på Jylland i grannlandet Danmark. Detta trots att det är den i särklass mest besökta av alla Svenska kyrkans utlandskyrkor. Det är en ren skam menar Västkustfiskarna, som en gång via sin stiftelse skänkte Skagenkyrkan till Svenska kyrkan. Inom Svenska västkustfiskarena centralförbund, SVC, är man fast beslutna att driva kyrkan vidare. Gudstjänsterna i Skagenkyrkan är inte en angelägenhet för enbart svenska västkustfiskare, de lockar också den danska fastboende befolkningen. Det finns, hävdar SVC, en samstämmighet mellan fisket i Danmark och Sverige, mellan svenskar och danskar, som tillsammans äger FF, Fiskarnas fiskindustri, i Skagen. Västkustfiskarna kommer inte under några omständigheter att släppa sjömanskyrkan, försäkrar man från SVC. 10 000 besökare, minst, i Sjömanskyrkan är målet i år. Västkustfiskarna är fast beslutna att driva Skagenkyrkan vidare. ”Sjömanskyrkans vänner” ersätter pensionärsförening Deutschland först Den 14:e maj inleddes årets kryssningssäsong. Först att angöra Frihamnen var ”Deutschland” med 240 mans besättning och 613 passagerare. Sjömanskyrkan tog i fjol emot 9 976 besökare ur olika kryssningsbesättningar. Det var en rejäl ökning från året innan då 4 080 besökare samlades under kyrkans tak i Frihamnen. – I år ska vi spränga 10 000-vallen, säger Kicki Wetterberg, kyrkans fartygsassistent och skrattar Fartyget ägs av tyska rederiet Deilman Reederei. Fartyget är byggt 1998. Hon är 174,5 meter lång och 23 meter bred. 10 med sjömän I hamn // juni 2010 Tisdagen den 25 maj skrevs lokal sjöfolkshistoria. Sjömanskyrkans i Stockholm pensionärsförening avvecklades efter 53 år, då ett enigt årsmöte beslöt lägga ned verksamheten. Det skedde i samband med en avskedslunch på Odd Fellow på Västra Trädgårdsgatan. Pensionärsföreningen bildades 1957 och har varit ett kitt för det äldre sjöfolket och deras anhöriga sedan dess. Enligt de riktlinjer som styrelsen arbetat fram under vintern kommer verksamheten från och med nu att drivas i form av” Sjömanskyrkans Vänner” med i stort sett samma aktiviteter som tidigare. Medlemsavgiften är densamma och föreningens tillgångar har överförts till ett öronmärkt konto som skall garantera fortsatt gemenskap, trivselträffar, underhållning och annat. Medlemmarna ska nu själva hålla kontakt med sjömanskyrkan och komma med förslag på aktiviteter. Kyrkans direktor kommer att vara kontaktperson för ”Sjömanskyrkans Vänner”. Förändringar behöver inte innebära något negativt. Nu är det upp till oss själva att göra något riktigt bra av ”Sjömanskyrkans vänner”. stig elenius, avgående ordförande Den historiska lunchen i Odd Fellowhuset på Västra Trädgårdsgatan, då Sjömanskyrkans pensionärsförening övergick att bli ”Sjömanskyrkans vänner”. FOTO: sten windén (skagenkyrkan) kicki wetterberg (fartyg) ullamaija nordström (lunch) Sjömanskyrkan Norrköping n a h o J e d n e å t s a En g r o b s i n Varje sjömanskyrka är enastående. Men i Norrköping gör man ytterligare skäl för epitetet unik. Här, på Johannisborg, samsas nämligen Sjömanskyrkan och Sjömansservice under samma tak. I en byggnad som är den enda i riket som samägs av stat och kommun. TEXT sten windén FOTO ulf lodin Med sjömän I hamn // juni 2010 11 A dressen är Norra Promenaden 80 och närmaste – När vi hör att svenska båtar är på väg in köper vi tidningar granne är ruinerna efter ett slott som restes, som som vi tar med oss ombord. Sjömännen från andra nationer en del av försvaret av Norrköping, av hertig Johan filippinare, kineser, öststatare och andra erbjuder vi Times, av Östergötland på Saltängens utmarker. Endast porttornet Newsweek och Filipine News som vi tagit ut på nätet. På Johannisborg kan besökarna lyssna på radio och titta återstår efter ryssens härjningar 1719 då staden brändes ner. på tv från hela världen, spela biljard, pingis, fot- och wolEn lång historia. Betydligt kortare, men desto mer harmonisk, är den epok leyboll, träna i gymmet och bada bastu. Störst tryck är det som inleddes 2006 med Sjömansservice (dåvarande Handels- på datastugan, där gästerna trängs kring datorerna för att flottans kultur- och fritidsråd) och Sjömanskyrkan i symbios tala med hemmet. Kyrkan gör också hembesök hos sjömän för sjöfolkets bästa. Seaman’s club fick en ny fräsch anläggning som inte längre är aktiva och gör utflykter både för sjöfolk och Sjömanskyrkan hakade på och flyttade från Saltängsgatan och hemmavarande. vid Motala ström, där den legat sen 60-talet. Under sin tid på Johannisborg har Annkristin haft bästa Norrköping fick sin första sjömanspräst tänkbara mentor, säger hon. Det är Sven 1932, då Erik Perwe tillsattes av Linköpings ”Sjömanskyrkan Jennerström, sjömanspräst i Antwerpen stift. Hans liv blev dramatiskt. Perwe blev 1973–76, nu pensionerad men ordförande är som en liten i föreningen Sjömanskyrkan i Norrköping senare präst i Viktoriakyrkan i Berlin. Han sköts ned av tyskt luftvapen när han skulle tidigare föreståndare för sjömanskyrkan. skuta som får och flyga hem den 29 november 1942, och omSom präst har han kunnat ha vigslar och anklara sig själv.” nat. ”Men”, säger Sven, ”annars har vi aldrig kom i havet utanför Falsterbo. Erik Perwe är en legend i Norrköping. haft en präst som haft detta som en tjänst.” Minnet av denne modige man som trotsade Gestapo har levt Han skulle gärna se att Sjömanskyrkan inlemmades i den vidare. En av hans döttrar var medlem i kyrkans arbetskrets kyrkliga samfälligheten i Norrköping, vilket den inte är i till sin död. På många år har man sedan inte haft någon präst dag. – Sjömanskyrkan är som en liten skuta som får klara sig kopplad till Sjömanskyrkan i Norrköping. själv. Det är samarbetet med Sjömansservice som gör att vi när vi besöker johannisborg gör Annkristin Stendahl Jokan bestå. Han och Annkristin lovordar det unika samarbetet mellan hansson sin sista dag som föreståndare för sjömanskyrkan. Dagen innan har Östra Ny kyrkliga syförening med 15 kvin- sjömanskyrkan och Sjöfartsverkets Sjömansservice. – Vi kan täcka upp för varandra. Eftersom de är flera nor från Vikbolandet varit på besök. – Varje gång de lämnat ett bidrag har jag skickat ett tackkort kan de bemanna från klockan nio, vilket vi inte kan. Men till dem, nu ringde de tillbaka och ville hälsa på. Det är viktigt genom att de är här kan vi ha mycket flexibla öppettider. Vi kan ställa upp när sjömännen ringer, vilket oftast blir att de kommer hit och får se vad vi gör, säger Annkristin. Besökarna berättade att det i bara deras församling hade fun- på kvällen, eftersom de jobbar på dagen. Vi är alltid nåbara nits tre arbetskretsar som enbart hade fokus på sjöfolket. på mobilen. – I februari kom det ett gäng damer som hade stickat mössor som vi skänkte åt sjömännen. De var välkomna i kylan. fredagar och lördagar håller Sjömanskyrkan stängt. Men Sjömanskyrkan lever på kollekter, bidrag från stifet, kyr- på söndagar är det öppet igen. En gång i månaden har man konämnden i Norrköping och arbetskretsen. Detta ska fi- hållit gudstjänst, med samma präst, kyrkoherden Åsa Ström nansiera bensin, hyra och löner. Det droppar också in en och Broman. annan välkommen spontangåva. – Det är Annkristins förtjänst att vi fått hit henne. Det är – Häromdagen körde jag en avmönstrad sjöman till Cen- hon som drivit på, säger Sven. Själv menar han att Sjömanskyrkan inte i första hand är en tralen. ”Här har du till kyrkan. Ni gör så bra saker för oss” sa han och gav mig tvåhundra kronor. Det är fantastiskt för oss, gudstjänstlokal, utan ”snarare den praktiska hjälpande handens instans”. Man prackar inte på gudstjänster och kyrklig säger Annkristin som noggrant skriver upp alla små gåvor. Annkristin berättar att hon inte har någon egentlig bak- andlighet, men vi inbjuder till samtal, säger Sven. – Vill sjöfolket prata av sig, om barn och fru, kan vi grund i kyrkan. – Men när min man dog 2002 kände jag att jag verkligen skapa avskildhet i kapellet och sitta tillsammans en stund i förtroliga samtal. Pensionerade sjömän som kommer hit vill var hemma i kyrkan. Jag ville jobba inom kyrkan. Hon bad att få göra praktik på en stiftsgård; var tillsam- ju gärna att man ger sig tid med dem. När syföreningen kommer på besök tänder man ljus och mans med diakonerna; jobbade med vaktmästaren och var har andakt tillsammans. Är Sven på plats spelar han piano på alla möjliga stationer. – Så fick jag sommarvikariat för SKUT i London. När det till psalmsången. Annkristin, som höll andaktsstunden på konferensens gick ut ringde man från kyrkan i Skagen. Det var verkligen underbart på bägge ställena. Jag bodde i kyrkan och kände sista dag hoppas att gudstjänsterna i Sjömanskyrkan kommer att fortsätta: mig trygg. Annkristin har jobbat drygt ett år i sjömanskyrkan och – Det är viktigt att vi profilerar oss som kyrka! gjort som kollegerna runt om i landet. Hämtat och lämnat Läs mer sjömän i Norrköpings hamnar, Djurö, Pampus, Braviken, Samtliga sju sjömanskyrkor var representerade när Sjömanskyrkan i inre och yttre hamnen. Hon har besökt alla fartyg som anlöpt Sverige höll tvådagarskonferens i Norrköping. Se nästa sida. Norrköping, guidat sjömän i staden. 12 med sjömän I hamn // juni 2010 För Annkristin Stendahl Johansson har det mesta handlat om Sjömanskyrkan det senaste året. Med besök på båtarna i Norrköpings hamnar och kyrkans lokaler på Johannisborg. Med sjömän I hamn // juni 2010 13 Massor av glöd i snålblåsten Sveriges sju sjömanskyrkor gör heroiska insatser för sjöfolket. Men de tvingas verka under knapphetens kalla stjärna. Det kan man konstatera efter en tvådagarskonferens och årsmöte med Sjömanskyrkan i Sverige i Norrköping. S amtliga sju orter, Malmö, Uddevalla, Halmstad, Göteborg, Stockholm, Gävle och Holmsund var representerade. Ordförande för Sjömanskyrkan i Sverige, Jan Bergendorf, höll en inledande mässa med nattvardsgång, som följdes av en rundtur i staden. Sjöfartsverket och Sjömansservis, som jobbar vägg i vägg med Sjömanskyrkan i Johannisborg, transporterade konferensdeltagarna in till Norrköping centrum i sina två bilar då Sjömanskyrkans egen inte räckte till. Före detta stadsantikvarie Ann-Charlotte Hertz guidade i det fascinerande, historietyngda industrilandskapet kring den stora blodådern, Motala ström. Tillbaka på Johannisborg tog den före detta sjömansprästen Krister Tholin, numera SKUT, de församlade med sig på en resa jorden runt och berättade om hur förändringens vindar också drar över SKUT. – Vår ekonomiska situation är besvärlig. Siffrorna pekar nedåt och SKUT har sparbeting. Vi lägger ner i Skagen, och gör förändringar i Köpenhamn och Oslo. skut är en utåtriktad del av den svenska kyr- kan. Det kan vara sjömannen, affärsmannen eller turisten som behöver hjälp. – Och, sade Krister, vi är fortfarande tunga i Europa. 50 000 svenskar bor i andra länder. 35 000 svenskar bor till exempel i Tyskland och tio procent av Oslos befolkning är svenskar. Av alla SKUT-kyrkor är den i Skagen den mest besökta. Likväl ska den läggas ner, och detta är känsligt. – Men den är primärt inte viktig för SKUT, verksamheten ska avvecklas. Kyrkan skänktes till SKUT av Västkustfiskarnas stiftelse. – Vi kan komma att lämna tillbaka den till stiftelsen tillsammans med inventarierna. Och SKUT halar flaggan den 1 januari 2011. På kvällen, under den fina middagen på Johannisborg, kåserade Elsie Sundström. 14 med sjömän I hamn // juni 2010 De fyras gäng, som gjort Sjömanskyrkan i Norrköping till ett andra hem för gästande sjöfolk. Från vänster: Sarah Eriksson, tillbaka som föreståndare efter mammaledighet, Åsa Ström, kyrkoherde, Sven Jennerström, sjömanspräst och före detta föreståndare, och Annkristin Stendahl Johansson. Triptyken på vägen är en gåva av danska textilkonstnärinnan Jytta Berntner. Hon berättade också om Erik Perwe, första sjömansprästen i Norrköping, som flyttade till Berlin för en tjänst som präst i Viktoriakyrkan i Berlin. Han blev granne med Gestapo, men hjälpte, trots riskerna, judar att fly ur Tyskland. Perwe sköts ned av tyskt luftvapen när han skulle flyga hem den 29 november 1942 och omkom i havet utanför Falsterbo. Andra dagen bjöd på två betraktelser på temat identitet och samarbete. Den ena svarade enhetschefen på Sjöfartsverket och basen för Sjömansservice, Mats Urfelt för (se artikel intill). Sjömansprästen i Helsingborg, Markus von Martens, diskuterade över Sjömanskyrkoteologi – Identitet och integration. Markus ställde den kanske avgörande frågan: ”What would Jesus do?” (Vad skulle Jesus göra?) Stationsrapporterna som avslutade kon- ferensen blev en dyster beskrivning av sjömanskyrkornas hårt pressade ekonomi, med Stockholm som enda undantag. Lars-Åke Skog gör ett jättearbete i Gävle, men kan knappt hålla kyrkan över vattenytan. Samma är fallet med Malmö, där Jan Bergendorf lovordats i medierna, bland annat för sina gudstjänster för hemlösa. Men också han kämpar i ekonomisk motvind. Utan bidrag från Stockholm hade den dynamiska Malmöhamnen redan varit bortsopad från kartan över sjömanskyrkor i Sverige. – Förutsättningar och omständigheter är de bästa, ekonomin den sämsta, sammanfattade Jan Bergendorf. – Om Stockholm inte fortsätter sponsra oss, så blir det inte mer. I Göteborg blåser det snålt på Amerikagatan, där Sjömanskyrkans ”Framtidsverkstad” FOTO: sten windén och sjömanskyrkan i norrköping 2. 1. Tillsammans för sjöfolkets bästa ”Vår målgrupp är gemensam, men vi har olika förtecken och dessa ska vi behålla. Det är viktigt.” Så formulerade Mats Uhrfelt relationen mellan Sjömansservice och sjömanskyrkorna i Sverige. 3. 4. 5. 1. Legendaren, sjömansprästen Erik Perwe. 2. Sven Jennerström och Jan Bergendorf förrättade nattvarden. 3. Sjömansprästen i Malmö, Jan Bergendorf, ordförande för Sjömanskyrkan i Sverige, höll tacktalet vid middagen. 4. Christian Kronqvist, som efterträder sin pappa Lennart, chef för Sjömansservice på Johannishus. 5. Alla jobbar de för sjöfolkets bästa. vrider och vänder på stenarna för att klura ut hur man bäst ska använda den fina byggnad där Sjömanskyrkan är inrymd. I Halmstad firade man 20-årsjubileum under en vecka. Kimmer Carlsson berättade om hur kyrkan besökts av 17 700 gäster. I Holmsund fyllde sjömanskyrkan 80 i fjol. Marianne Lexberg har varit föreståndare under 41 år av dessa. Marianne stoppades av askregnet, men maken Conny hade tagit sig till konferensen. Han var bekymrad över ”avspärrningsstaketet” ( ISPS-koden från den 31/3 2004) som hindrar många besökare att ta sig till kyrkan. – Öststatarna och filippinarna räddar oss, sa Conny. Stockholms direktor Ullamaija Nordström berättade om den intensiva kryssningstrafiken som under två månader 2009 drog över 10 000 besökare till Sjömanskyrkan i Frihamnen. Kyrkan har ökat antalet telefoner och har nu ett 30-tal; därtill ett tiotal datorer. Ullamaija berättade att Sjömanskyrkans hus på Katarinavägen på Söder nu är sålt. jobbar Rolf Skiöld på övertid. Han ska dra ner till fyra timmar per dag, vilket innebär att han får välja mellan Uddevalla och Brofjorden när han gör fartygsbesök. Rolf har hittills fört en uteslutande mobil tillvaro med sin sjömanskyrka, men ska nu få ett mindre anspråkslöst kontor nere i hamnen, dit sjöfolket kan söka sig för att koppla upp sig på datorer eller telefonera. Rolf har transporterat 20 000 sjömän och gjort 7 500 fartygsbesök. I Norrköping vill Sjömanskyrkan komma in under den kyrkliga samfälligheten. Den egna arbetskretsen läggs ner. sten windén i uddevalla Mats är enhetschef för Sjömansservice på Sjöfartsverket och i denna egenskap chef för alla landets sjömansklubbar. Han var inbjuden att tala på temat Identitet och samarbete under konferensen på Johannisborg i Norrköping. Sjömanskyrkan och Sjömansservice har samma ambition, menar han. – Vi ska försöka Mats Uhrfelt. kompensera för det som sjömän går miste om på grund av sin sjötjänstgöring. Tanken är att målgruppen sjömän ska ha det så bra det någonsin går. Det är själva grunden för Sjöfartsverkets/ Seamen’s service verksamhet. Samarbete i olika former löper som en röd tråd genom Sjömansservice verksamhet, förklarade Mats Uhrfelt. Man samarbetar med de nordiska grannländerna och med till exempel kommuner och föreningar. Vidare med sjömanskyrkorna i Sverige och utomlands med sjömanskyrkan i Rotterdam och Antwerpen. – Här på Johannisborg där vi befinner oss nu, är samarbetet fullt utvecklat. Det är en helt enastående anläggning, unik så tillvida att det är Sveriges enda hus som samägs av stat och kommun. Sjömanskyrkan och Sjömansservice jobbar sida vid sida med öppna dörrar mellan varandra. Och med kommunen som sponsrar en del. Tillsammans är ett bra ord, menar Mats. Och tillsammans för sjöfolkets bästa än bättre. Sjömanslivet är ett yrke med särskilda förtecken och påfrestningar. – Om det bara är så att Sjömansservice eller Sjömanskyrkan kommer ombord och bryter isoleringen så har vi gjort ett fantastiskt arbete. Det kan vara det lilla samtalet ombord, eller att vi hämtar till våra kyrkor och anläggningar. Om vi åker ut och hämtar i hamnarna så spelar det för oss ingen roll om sjöfolket vill spela fotboll, eller ha ett bra samtal i Sjömanskyrkan. Det är sjömännens behov som sten windén ska styra. Med sjömän I hamn // juni 2010 15 Martin tog vinnarbilden Nyblivne sjöingenjören Martin Gertmar från Göteborg vann Nordisk fototävling för sjöfolk 2009. Han segrade i hård konkurrens med 146 sjömän som tillsammans bidrog med ett tusental bilder. Årets jury, från Island, fastnade för en bild som Martin tog i Chesapeake Bay i USA, då han som maskinbefälsstudent gjorde sin praktik ombord på m/s Don Pasquale. Juryns motivering lät så här: ”Segelbåten mellan broar. Bilden är romantisk och enkel. Den pekar på både det förflutna och framtiden”. Vinsten för vinnarbilden var en digitalkamera värd 7 000 danska kronor (cirka 7 875 svenska) sponsrad av Walport i Köpenhamn. Andrapriset kneps av båtsman Gudmundur St. Valdimarsson ombord på isländska kustbevakningsfartyget ”Tyr”. Juryns motivering var följande: ”Stäven. En stor sak med denna bild är djupskärpan – ett gammalt fartyg under mörka skyar som understryker åldern och stundens vemod.” Priset var en fotoutrustning värd 5 000 norska kronor (lika många svenska), sponsrad av Sjöfartsdirektoratet. Tredjepriset kammades hem av Harri Manninen, teknisk chef ombord på finska m/s Aura. Om Harris bild fällde juryn följande omdöme: ”Mäktiga hav. Ett mycket dramatiskt ögonblick. Ljuset ger bilden ytterligare potens.” Harri får en fotoutrustning värd 5 000 svenska kronor, sponsrad av svensk Sjöfarts Tidning. I den svenska deltävlingen dominerade kockstuerten Jörgen Språng på m/t Bit Okland fullständigt. Han höstade in både första-, andra- och tredjepriset och stod ensam för sju av de svenska bilderna. sten windén Första pris: Martin Gertmar, Don Pasquale (Sverige). Andra pris: Gudmundur St. Valdimarsson, Tyr (Island). 16 med sjömän I hamn // juni 2010 Tredje pris: Harri Manninen, Aura (Finland). En av Jörgen Språngs många bilder. Med sjömän I hamn // juni 2010 17 18 med sjömän I hamn // juni 2010 Profilen Det svänger om Veronica Nästa år fyller skärgårdsångaren Blidösund 100. Fartygets befälhavare Veronica Schultz har varit med i 28 år och kan fartyget utan och innan. TEXT REBECKA BROMAN FOTO ULF LODIN V eronica Schultz började som servitris på Blidösund 1982. I dag är hon befälhavare. Hon arbetar också på Blidösundsbolagets kontor under vinterhalvåret, när Blidösund inte är ute på vatten. Då säljer hon charter och gör bokningar för uthyrning åt företag. Förr seglade hon med olika fartyg på världshaven, men nu kör hon endast Blidösund och ibland någon Djurgårdsfärja under sommaren. Veronica är född i Bergshamra. Under uppväxten skaffade hennes pappa en färja som familjen fick följa med på. Det var det första steget till hennes framtid på havet. Men det var när hon arbetade som fritidsledare och fick tips om arbete som servitris på Blidösund som karriären började i bolaget. Hon utbildade sig i Kalmar till styrman och sjökapten. Veronica känner att hon har fått mycket social och praktisk erfarenhet under alla år i yrket. Veronica har seglat över många hav under dygnets alla timmar. I dag tycker hon att det är jobbigt att arbeta natt och föredrar dagtid. Men visst kan hon ha några kvällspass på schemat. Numera vill hon hellre vara hemma och hon trivs med att arbeta på kontoret. – Jag vet inte om jag kommer att segla mer, men jag fortsätter nog här på kontoret. Om det inte dyker upp något trevligt erbjudande, då kan jag kanske vara borta en månad eller två, berättar hon. på sommaren, när hon arbetar på Blidösund, när passagerarna är glada och solen skiner, tycker Veronica att det är som allra härligast. Då kan hon känna att hon har världens bästa jobb. När det dessutom är jazzspelningar på fartyget brukar stämningen vara väldigt positiv och passagerarna glada. Jazz Doktors, Mr Soul, Claes Jansson och Plura är några av alla artister som medverkat till den fina stämningen ombord. Men de verkliga dragplåstren har varit FJK och Roffe Vikström. Veronica har aldrig känt sig diskriminerad ombord, eller haft svårt att avancera i yrket, för att hon är kvinna. Sjömansyrket är inte speciellt vanligt bland kvinnor. – I stort sett har det fungerat bra, men man ska testas ibland. Männen gillar inte när man säger emot, konstaterar hon. Veronica har arbetat världen över, från att ha varit förstestyrman i kryssningstrafiken i Ka- ribien, till överstyrman i Finlandstrafiken och befälhavare i skärgårdstrafiken på Blidösund. Några häftiga destinationer är Söderhavet, Tonga, Påskön, Nya Guinea, Panamakanalen i Sydamerika och Vancouver är några av dem. Alla platser har sin charm. – Jorden krymper när man har varit ute och rest. Men jag skulle inte vilja åka till månen, det är alldeles för läskigt, berättar Veronica. att vara borta från familjen har aldrig känts som ett problem. I nästan tjugo år levde hon sambo med en man tills han gick bort. Han var också sjöman så det var inget konstigt för dem. Som sjöman är man inställd på att vara ifrån varandra. – När man utbildar sig och är ute på praktik blir man så van vid att vara borta. I dag värderar hon tiden hemma mer än vad hon gjorde tidigare. – Jag ångrar inte de val jag gjort. Men i dag inser jag lättare hur mycket man faktiskt är borta som sjöman. Och ibland inställer sig frågan, kunde jag ha gjort något vettigare hemma mellan törnarna? säger Veronica. S/S Blidösund Fartyget s/s Blidösund byggdes i Göteborg för 100 år sedan och togs i trafik ett år senare. Fartyget byggdes för sommarturen Stockholm-Blidö. Den bofasta befolkningen hade tröttnat på Waxholmsbolaget, och välkomnade en konkurrent. Fartyget togs ur trafik 1960. Men sattes åter i trafik nio år senare. Idag är Blidösund kulturminnesmärkt som ett av de få ångfartygen i Stockholms skärgård som eldas med stenkol och går i kommersiell trafik. Blidösund är ett av få fartyg som i år får stöd i form av ett bidrag från Sjöhistoriska museet. Det är ett bidrag som endast ges till värdefulla och k-märkta fartyg. Blidösund tar som mest 270 pas- sagerare, har en längd på 35,5 m, en bredd på 6,4 m och har en maxfart på 11 knop. Den 1 maj startade turerna i år och avslutas 24 december. Blidösundsbolaget har turer i hela december då man kan boka julbord. Fartyget går från hemmahamnen vid Skeppsbron, nedanför Stock- holms slott. Under sommaren kan man välja att åka heldagsturer med måltider inkluderade. Men man kan också välja att åka på en helgutflykt då Blidösund kör sin originalrutt till Norrtälje med övernattning, innan återfarten till Stockholm. På hemvägen angör fartyget ett tiotal bryggor som endast trafikeras av Blidösund. Med sjömän I hamn // juni 2010 19 OK Ove Allansson är född 1932. Han har ett förflutet som mekaniker, industriarbetare och sjöman. Hans litterära produktion är omfattande, liksom hans engagemang i antologiböcker och olika tidningar och tidskrifter. Han har fått en rad prestigeladdade utmärkelser, bland annat Ivar Lo-Johanssons personliga pris och Stig Sjödin-priset. ”Du sov väl inte?” Ove Allansson om en röst i natten. Om Valter, en pensionerad före detta lämpare, eldare och motorman. En notorisk nattringare, ofta sömnlös, liksom Ove själv. illustration maja modén Nattringare N atten kan vara en bundsförvant. Natten duger till att skriva i, fundera, filosofera – om man får vara ifred. För några decennier sedan hände det oftare än nu att min telefon ringde mitt i natten. Du, Valter, var en av de flitigaste nattringarna bland mina läsare. En notorisk nattringare, ofta sömnlös, liksom jag. Du har mönstrat av för gott Valter, färdas nu i okända farvatten. Du tillhörde de läsare som intensivt levde dig in i mina böcker, sjölivsskildringarna. Du var en förtidspensionerad före detta lämpare, eldare och motorman. Vi sågs första gången på Bokens Dag, i konserthuset i Göteborg. Före paus läste jag ur ”Här seglar Manfred Nilsson”. Efter paus satt jag bland den övriga publiken, lyssnade till ”andra halvleks” poeter, romanförfattare och 20 med sjömän I hamn // juni 2010 en känd diplomat, Gunnar Hägglöf, som hade gett ut en ny del av sina mycket läsvärda memoarer. Ambassadören, i sin kritstrecksrandiga kostym, hade just äntrat talarstolen och läst några meningar, när det fyra, fem rader bakom mig reste sig en man och hojtade: ”Jag har inte kommit hit för att lyssna på den där diplomatin. Jag har kommit för att lyssna på Ove Allansson! Låt honom läsa en gång till!” Kackalorum uppe på scenen, förvirring. Givetvis var det du Valter. Du fördes, ilsket viftande med ena kryckkäppen, ut ur konserthuset av två vaktmästare. Nyfiken följde jag efter, vi växlade några ord – bekantskapen var inledd. Memoarförfattaren Hägglöf? Han var ju diplomat och van att hålla masken, fortsatte som inget hade hänt. K Besöket på bokmässan var inledning till ditt nattringande. Nattringning: ”Du förstår Allan, böcker går att lita på, men inte föräldrar. Jag minns att morsan och farsan söp och grälade. Vi var sju ungar, jodu. Åtta år fyllda hamnade jag på fattighuset, utackorderades sen till snåla bönder som lilledräng. Så klart att jag rymde gång på gång. Som tolvåring for jag runt med en skrothandlare, jodu. Sen blev jag kringkuskande tivoliarbetare, hamna till slut i Göteborg. Där jobba jag på en galvaniseringsfabrik med syror och annan skit, sen som hamnarbetare innan jag gick till sjöss.” Du for inte bara i handelsflottan Valter. Du gjorde din värnplikt i flottan, under andra världskriget, i vedettbåtar och jagare. Inkallades sedan gång på gång, gjorde sammanlagt nära fyra år i örlogsflottan. ••• Nattringning: ”Sov du? Nähä. Jag vet att läkarna som har opererat och donat med mina krämper har nytta av mej i sin forskning, jodu. En doktor sa att jag är som ett oskrivet lexikon över konstiga sjukdomar.” Det är bara att hålla med Valter. Efter trettio år till sjöss tycktes du bära på all världens sjukdomar. Varje världsdel hade drabbat dig med någon specialitet. Västafrika hade slungat sitt malariaspjut och illa träffat dig. Från en norsk lasttramp och Amazonfloden hade du med dig en mystisk infektion som påverkade balanssinnet. Du hade en rostfri bult och en kulmekanism i ena knäet efter en olycka till Med sjömän I hamn // juni 2010 21 sjöss. Andra skador och sjukdomar inte att förglömma. Kort sagt: världen hade straffat dig för ditt yrkesutövande. För att uttrycka mig milt var du ingen särskilt försiktig sjöman. Varför rymma i en liten håla på Madagaskars nordvästkust, tro på förmansjobb i en gummiplantage? Det gick ju galet, du blev ormbiten, men klarade livhanken. Under långa sjukhusvistelser läste du ännu mer än tidigare. Efter din sjukpensionering var böckerna till fortsatt hjälp i ensamheten, liksom ditt intresse för djur och fåglar. Du brukade ringa och berätta att du börjat en kurs i klassisk litteratur, i franska och en gång i målning och teckning. Tyvärr fullföljde du sällan kurserna. Din korta stubin gjorde att du kom i bråk med studieledare och andra. Jag är glad att mina böcker betydde något för dig, även om ditt nattringande hade sin sidor. Hur som helst: när ”En sjöman åker Vasaloppet” kom ut fick du förstås boken. Den bygger på mina upplevelser i ett tankfartyg. Boken ställer bland annat frågan hur långt ett kamratskämt kan drivas innan det övergår i något annat. Hur går det när en något skrytsam skeppskamrat tas på orden och av andra anmäls till Vasaloppet? Nattringning: ”För nåra dar sen köpte jag en ”vasaloppare” och gav till mina gamla eldarekompisar ”Gabriel mä träbenet” och ”Hesa Fredrik”. Idag hade vi ”meeting” och jag frågade om dom hade läst boken. Nä, dom hade sålt ”vasalopparn” och köpt brännvin, jodu. Jag skällde ut dom!” Du, Valter, fortsatte med att berätta att ni for ihop i s/s Arabritt, bodde i en tremanshytt. Sällan har väl tre så sargade eldare som ni eldat fram en balja över haven. Förr behövde man inte ta av sej naken inför sjömansläkaren uppe på Stigbergsliden. ”Gabriel, du går lite stelt som du 22 med sjömän I hamn // juni 2010 hade träben”, sa läkarn. ”Ja”, grinade Gabriel, ”jag är en gammal sjörövare.” Visste läkaren, höll han masken?… ”Hesa Fredrik” var opererad i luftstrupen, andades genom en knappliknande liten ventil på halsen. När du, Valter, blev van, förstod du hans hesa viskningar. Det var en trång hytt. Klart att ni störde varandra när ni purrades, gick på och av vakterna. ••• Under din pension tycktes bokläsandet inte hindra att du fick allt kortare stubin. Du blev emellanåt aggressiv och ångrade sedan ofta dina bravader. Dagringning: ”Du minns väl att jag anmälde mej till en kurs i franska. Som jag sa gick det finemang några gånger. Men sen tyckte jag lärarn var dum, han förolämpade mej. Jag slog till honom med kryckkäppan, jodu. På axeln, bara lätt, men … ja, sånt är ju inte bra, jag fick kicken från kursen.” Nattringning: ”Du sov väl inte. Du, kameleonter käkar inte kackerlacker. Vi snacka ju om ”kackisar” för ett tag sen. Jag minns hur besviken jag blev på två kameleonter jag köpte i Alexandria, jodu. Jag öppnade buren, dom fick fritt fram i hytten. Jag hade inbillat mej att dom skulle blixtra till med sina långa tunger och fånga ”kackisarna”. Nänä, dom gav tusan i dom, jodu. Jag gav bort kameleonterna till mässkalle. Sen gjorde jag som vanligt, la ut apelsinhalvor i hytten, på morron var dom fulla av ”kackisar”. Jag la allt på stora hyllan som vi säjer, hiva ut alltihopa i havet. Det var i en transmarinare, s/s Gudrun, hon var oljefyrad så jag slapp det tunga jobbet med kolen.” Nattringning, strax före jul: ”Du jag har haft en svår pärs i ryggen igen. Jag hade lagt ifrån mej båda kryckkäpparna och torkade upp kaffe jag spillt, jodu. Då hörde jag hur det krafsade och dunkade så mystiskt på dörren. Jag kröp dit på alla fyra och sa: ”Vem tusan är det?” Inget svar, men det fortsatte att krafsa och då öppnade jag och såg en Sankt Bernhardshund, stor som en kalv. Jag låg där på alla fyra, vi var liksom nos mot nos och sniffa på varandra. Vad du ser ledsen ut, sa jag, har dom varit elaka mot dej? Är du ensam? Är du hungrig? Jodu, jag kröp före ut i köket. Han lufsa efter och jag gav honom en halv liter mjölk och pepparkakor. Och han, Sankt Bernhard, såg gladare ut ska du tro! Vet du vad han gjorde som tack? Han sket på golvet. Jag blev förbannad och körde ut honom, jodu. Men det ångrar jag. Han kanske hade dålig mage, tålde inte pepparkakor, eller var nervös av nåt som hade hänt. ••• Du Valter, jag minns också hur du flera gånger ringde och berättade om dina undulater. Att hyresvärden hade klagat på lukten i lägenheten och skickat dit en, som du sa, ”blek tusan från hälsovårdsnämnden”. Och hur denne förbjöd dig att ha undulaterna fria ute i lägenheten, de måsta vara i bur. Du sa att du skulle ge bort undulaterna. ”Jag sitter ju i bur själv!” Du berättade att du sällan vågade dej ut på stan ensam med din kryckkäppar, dåliga skanker och andra krämpor. Du förklarade uttryckligen att du visste hur det var att sitta i bur, vilket inte hindrade att du ville klara dig själv, utan daglig hjälp. Det var bra för självkänslan. Du hade bjudit hem mej många gånger Valter. När jag gjorde slag i saken blev jag presenterad för din blå papegoja, Pelle Frö, som var vingklippt när du köpte den och givetvis inte kunde flyga. Papegojan hade liksom döpt sig själv. När den var hungrig, och ville ha fågelfrö, klättrade den upp och satte sig på skallen din, hackade dej lätt på näsan och skrek: Pelle frö! Pelle frö! Pelle Frö gjorde likadant när jag hälsade på. När papegojan hade fått sitt var det min tur. Du, Valter, bjöd på en klassisk göteborgsrätt: stuvad spenat, ägghalvor och ugnstekt makrill. Vi åt, njöt en stärkande öl, och ventilerade sjöminnen. Pelle Frö tycktes sällskapssjuk, klättrade upp längs ett bordsben, småmuttrade något, kanske var det hans minnen. Pelle Frö gick rätt över din tallrik Valter, klev obesvärat i spenaten. I häpenheten fick du ur dej: ”Akta dej Pelle, du bränner fötterna.” ”Goddag, god dag”, kraxade Pelle Frö och den varma spenaten tycktes inte bekomma honom det minsta. Han spatserade ut över den vita duken och där blev ett mönster av gröna papegojklor. Du och jag brast i skratt och Pelle Frö stannade upp försökte härma oss. Morgonringning dagen efter makrillfesten. Du grät i lu- ren Valter, snörvlade: ”Pelle Frö han … han är dö, drunkna i toaletten. Jag hade glömt att lägga på locket. Den stackarn hade på nåt sätt hamnat i vattnet och kunde inte ta sej upp. Jag sov tungt och hörde inte om han skrek på hjälp. När jag kom dit nu på morronkulan flöt han där med huvuder nedåt. Jag blev alldeles ifrån mej, massera honom kring hjärtat, men … han är dö. Pelle Frö är dö och jag ligger och gråter. Han var en sån fin kamrat Pelle Frö, han …”. Jag lovade dig, Valter, att vara med och köpa en ny papegoja, men du grät och sa att det fick vara. ”Det finns bara en Pelle Frö!” Däremot var jag med dig och begravde Pelle Frö bland alla sjömansgravar på Mariebergskyrkogården, här i Göteborg givetvis. Det är vår hemlighet var han ligger, men det är inte så långt från minnestavlorna över krigsförlista sjömän. Vi tyckte båda om den kyrkogården Valter, att vara under ekarnas, almarnas och kastanjeträdens väldiga kronor. Vi gick, du ryckigt med dina kryckkäppar, i ett grönt ljus. Gravstenarnas texter var ofta ett yrkesregister, både över utdöda och ännu kvarlevande yrken. Vi passerade inte längre aktiva segelsömmare, hamninspektörer, tullvaktmästare, ångbåtsbefälhafare, med den gamla stavningen. Vi passerade en kofferdiststyrmansänka. Vilket ord Valter, vilken inskrift, kofferdiststyrmansänka! Runt oss vilade eldare, grosshandlare, hamnlotsar, donkeymän, maskinister, skeppsredare och maltarmästare. Vi drog förbi kakelugnsmästare, cigarrmakare och löjtnanter. Jodu, som du brukade säga Valter, vi passerade många yrkesmän och funderade högt över vad de nu sysslade med. Vi gick i det gröna ljuset från trädkronorna och talade om den vackra seden att lägga stora snäckor på sjömansgravarna. Pelle Frö ligger där Valter, men inte du. Din aska fördes som du önskade ut på en resa med havets strömmar. Med sjömän I hamn // juni 2010 23 Han heter egentligen Manfred Braun. ”Men alla kallar mig Freddy”, säger mannen bakom skattkammaren för sjöintresserade, ”Fartygsmagasinet” i Gamla stan. Lönsamma vrak Även om Freddy lämnat haven bakom sig, påminns han om sjömanslivet varje dag. Lukten av tjära, blänket från mässingen och samtal som väcker minnen till liv. ”Fartygsmagasinet” i Gamla stan rymmer inte bara skatter från havet utan också historierna bakom. TEXT åsa lekberg FOTO ulf lodin E fter att ha jobbat som sjöman på sydligare breddgrader i många år, bestämde sig Freddy att utmana Bottenviken i den fraktbåt han köpt tillsammans med en kompis. Båten, som var av storlek större, tjänade även som bostad och förtöjdes på förnäm kajplats i Stockholm. Ganska snabbt blev den känd under namnet ”Strandvägens pärla”. Östermalm och erbjudande om sommarjobb på filminspelning, bestämmed adresss på 24 med sjömän I hamn // juni 2010 de sig Freddy, som är schweizare, att stanna i Stockholm. – Vi fick jobb på filminspelningen av ”Det går an” med Lars Lind och Helena Brundin i huvudrollerna. Vi blev anställda som kaptener för att segla skeppet som var med under inspelningen. Vi tjänade 150 kronor per dag, vilket var stora pengar. Egentligen var vi inga riktiga kaptener, men vi kunde ju segla. Det blev en regnig sommar och inspelningen drog ut på tiden, så vi var nöjda, skrattar Freddy och tar några steg in i butiken. Fartygsmagasinet liknar egentligen inte en butik, det är snarare en skattkammare som skulle ha gått upp i rök om inte Freddy haft en känsla för fartyg och näsa för affärer. På den tiden som Freddy beskriver som det glada 60-talet, hade sjöodugliga fartyg inget värde. Kompletta inredningar, allt från kojer till mässingknoppar, skrotades. – Jag började att samla på mig av det som ändå skulle kastas. Efter ett tag, när jag byggt Tändstickbåt. Som tidsfördriv till sjöss monterade sjöman ihop båtmodell enbart av tändstickor. Fantastiskt hantverk som även går att sjösätta. Käpp – tillverkad av ryggrad från haj. I väntan på att få lägga till i hamn ”roade” sig besättningen att fånga haj i hamnarna. Karaff från fartyget ”Älvsnabben” – flottans långseglingsfartyg – flaggskeppet som representerade Sverige i andra länder. Käft från tumlare och tänder från en Kaskelottval, tillsammans med Drottning Viktoria i ram tillverkad av sjöman. Flaskskepp. Ett hantverk tillverkat av sjöman. Antagningsbevis värt mycket för en sjöman. I dag säljs det för 1 500 kronor. upp ett litet lager, upptäckte jag att det fanns ett visst sug efter gammal fartygsinredning. Freddy började att närvara vid upphuggningar av skepp och kom överens med ägarna om att få köpa kompletta fartygsinventarier. En övergiven bondgård blev förvaringsplats för fartygsfynden och kunderna började strömma till. Men besöken ledde sällan till affärer. – Få kunde se värdet bakom den slitna färgen, det rostiga järnet och den matta mässingen. Det såg mest ut som skräp i andras ögon. Doften av tjära och blänket av mässing slår emot besökarna i den överfulla butiken. Med hjälp av hantverkare påbörjade Freddy renoveringen. Arbetet tog tid och resultatet fick en helt annan prislapp, men gick nu att sälja. i dag har han flera butiker, både i Sverige och i Norge och ett stort lager på Värmdö. Nästan alla föremål i butiken saknar prislapp. Priset har i stället ersatts med ett nummer som leder till Freddys arkiv. Där finns varje föremåls historia nedskrivet. – Enbart ett pris skulle inte göra föremålen rättvisa. En glaskaraff som kostar 4 000 kronor skulle många bara fnysa åt, men om man känner till historien bakom föremålen blir priset genast överkomligt. Freddy har butiken öppen torsdag till lördag. De återståsende dagarna ligger han på sofflocket. – Nej, aldrig i livet, bedyrar han. Då har jag fullt upp med att ta emot kunder på lagret, fixa med hantverkare, beställningar och hemsidan. Med sjömän I hamn // juni 2010 25 Presentationen av några av de vackra och värdefulla sjömärken som är en så viktigt och spännande del av vårt maritima kulturarv fortsätter. Tidigare publicerade sjömärken: Söder Rödkobb båk, Kråkelunds båk, Arholma båk, Vinga båk, Spårö båk, och Svenska stenarna. Kustkonst 26 med sjömän I hamn // juni 2010 VIKSTEN KUMMEL Som en vaktpost i Stockholms södra skärgård, på ett skär en mil från Landsort i farleden till Dalarö, står Viksten kummel, ett av vårt lands äldsta sjömärken. Sjömärket restes på 1600-talet. Stenkistan, med sin ålderdomliga form står kvar, tyst, värdig och ruvande. Kumlet har varit en ledsagare och hjälpande hand för så många sjöfarare som genom historien försökt angöra den svåra och knappt kartlagda kusten. En viktigare orienteringspunkt än Vikstens kummel fanns inte. Många fartyg hann inte ens in på fjärdarna förrän de grundstötte. Kring Viksten finns många kända skeppsvrak, och säkert vilar i havet många fler och okända fartyg som gått i kvav, med Viksten som tyst vittne. Foto: Magnus Rietz Jaktgaleasen Emma Längd: I däck 17,8 meter. Bredd: 5,8 meter. Bruttotonnage: 47 ton. Byggd: På Landskrona Nya varv (sedermera Gustafssons varv) år 1890. Skrov: Jaktskrov i fur med spantning i ek, med galeasrigg. Segel i lin. Maskin: Bolinder Munktell, 55 hkr. Kajuta: För två personer akteröver. Skans: Längst föröver för två personer. Lastrum: Midskepps. Emma i västra dockan på Beckholmen. Emma – en ”havets gråsparv” Det är 120 år sedan hon löpte av stapeln på varvet i Landskrona, där hon byggts under bar himmel, som så många andra träskutor. Jaktgaleasen Emma var ett av nyblivne skeppsbyggmästaren Gustavssons första skutbygge. Efter några år skiftade hon hemmahamn till Halmstadtrakten, nu med sand och timmer i lasten till det växande Köpenhamn. Det blev 1920-tal och tändkulemotorerna gjorde entré. Till stor förtret för dåvarande skepparen som fick sin sömn ruinerad i kajutan när maskinen dunkade. Kaptenen fick nog, gick helt enkelt i land och lämnade över till en ny ägare på Österlen med Kivik som hemmahamn. Mest fraktade hon potatis och spannmål. Emma stod i Kivik i många år och hon skulle bli den sista segelskutan med hemvist i den lilla hamnen. Under kriget rekvirerades hon av försvarsmakten, lastades med sten och dynamit, och ankrades i Simrishamns hamninlopp till skydd mot tysken. Efter FOTO: Elisabeth Flensburg (stora bilden), Anette Engström (Lilla Bilden) kalkstenslast från Öland, tills hon togs ur frakt på 60-talet. Emma var en typisk ”havets gråsparv”. Hon slet ont, men gav liten förtjänst för skepparen, vars hustru ofta var enda besättning. När kraven på bemanning skärptes på 60-talet dog en hel epok ut. denna tid i fosterlandets tjänst reparerades hon genomgripligt på försvarets bekostnad. Hon såldes till Mönsterås och seglade under fem år med spannmål och villor i lasten till Gotland, Åhus, och Kalmar. Så seglade hon vidare, bland annat med Nuvarande ägarna har lagt ner ett imponerande arbete för att återställa Emma i det skick hon var under 30-talet. Hon har genomgått omfattande reparationer av skrov och däck, bland annat med hjälp från staten i form av ”stöd för kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg”. I vinter har hon legat i västra dockan på Beckholmen och bytt bottenbordläggningen. Hon lämnade dockan den 12 april och Emma kan snart beundras igen vid sin kajplats på Strandvägen i Stockholm. En skylt på fartyget intygar att ”detta fartyg är k-märkt” och ”synnerligen bevaransvärd” av Statens Maritima museer. sten windén Med sjömän I hamn // juni 2010 27 I akterkant Algot Niska – äventyraren Å ret är 1912, och i Stockholm pågår solskensolympiaville göra tillvaron lättare för skärgårdsbefolkningen och den med kvartsfinal i fotboll mellan Finland och nyckeln var sprit. Italien. På nybyggda Stadion vrålar segerrusiga Som smugglare var han ständigt jagad av tull och polis. finländare ”Agi, Agi Agi”, när lagets reslige Hans vapen i kampen med tullen var snabbare båtar än vänsterytter rundar Italiens högerback och trycker in vad myndigheten förfogade över. Smuggelspriten köpte ledningsmålet för Finland. Målgöraren är Algot Niska. han från depåfartyg utanför tolvmilsgränsen. Niska gav 40 Men det är inte som fotbollsöre litern för den 96-procentiga spelare Niska skall gå till hävderna. spriten. Han spädde den innan ”Algot Niska ansåg själv Han blir i stället okrönt smugghan sålde den vidare och fick då larkung i den finska och svenska tio kronor litern. Han blev mycket att hans spritsmuggling skärgården. Här bygger han upp förmögen. Undra på det förgyllde folks gråa vardag snabbt ett imperium som vilar på handel med sådana påslag. med sprit. med den glädje som sprit Men Niska hade ytterligare Algot Niska föddes i Viborg av sidor. Han smugglade också mäni måttliga mängder kan ge.” niskor. På 30-talet hjälpte han svensktalande föräldrar. Fadern var sjökapten och lärare vid navigadrygt 150 judar att fly från Nazitionsskolan. Algot var yngst av fyra syskon. Tre av dem Tyskland. Han insatser för de judiska flyktingarna finns blev berömda inom konst och teatervärlden. Den mest beskrivna i boken ”Över gröna gränser”. Boken finns i dag framstående var operettstjärnan Adolf Niska. i en monter på universitetsbiblioteket i Jerusalem som en Algot följde i stället i faderns spår och gick till sjöss hedersbetygelse till Algot Niska. 1908. Och det var ytterst nära att historien om Niska slutat Niska var jagat villebråd över hela Europa. Ibland var här. Skeppet råkade i sjönöd och nio av hans skeppskamdet fråga om minuter innan han blev gripen av Gestapo. rater spolades överbord och omkom. Han blev också gripen vid ett tillfälle och förd till koncenAlgot läste till styrman, men trots att han skulle trationsläger. Men genom att vara kall och fräck lyckades komma att kallas ”kapten Niska” blev han aldrig sjökaphan rymma. Kvarglömd på en gårdsplan utgav han sig ten. Den förre landslagsspelaren i fotboll och vinnaren för att vara besökare och vandrade iskallt ut ur lägret med av finska mästerskapen med Unitas 1908, växlade spår på hjälp av vakterna. 1920-talet. En gång smugglade han ut en hel judisk familj ur TyskDet rådde spritförbud i Finland, i Sverige ransoneland. Han agerade då cirkusdirektör under namnet John ring. Niska ansåg att detta var ett svek mot folket. Han Silver i spetsen för The Flying Trapetz, familjemedlem- 28 med sjömän I hamn // juni 2010 Algot Niska, fotbollsspelare och legendarisk spritsmugglare. marna, med förfalskade pass, föreställde cirkusartister. Så småningom hamnade familjen i trygghet i Göteborg. Algot Niska var kvinnornas man. Han förde sig lika hemtamt i de finare salongerna i Stockholm som bland utskärsbefolkningen i fiskarstugorna. 1917 gifte han sig med Magda Aufrichig. Tillsammans fick de två barn, Magda och Jack. Magda levde så sent som i juli 2009, 91 år gammal. Algot Niska gifte om sig med Cecilia Andersson år 1927 på Åland. Niska hade inte bara lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm och sommarställe i Stockholms skärgård med egen butler. Han var hemlig agent åt Finland i krigen mot Sovjetunionen under andra världskriget och deltog också i striderna vid fronten vid Ladoga. Floran av historier med denne legendariske svenskfinländare i huvudrollen är ymnig och stundtals närmast osannolika. Som när han kom in i hamnen i Helsingfors med tusentals liter smuggelsprit ombord. På kajen kryllade det av poliser och tullare. Sveriges kung Gustav den V var på besök och låg vid kaj. Niska gled sakta förbi det kungliga skeppet och längre in i hamnen. Till den så kallade kolerabassängen, där köparna väntade med lastbilar som nu snabbt lastades med sprit. Niska fick sina sedelbuntar och avgick igen. Allt medan tull och polis var strängt upptagna med kungabesöket. niska närde en dröm. När det var slutsmugglat tänkte han segla jorden runt. Han köpte en segelskuta, ”Fennia” och startade sin världsomsegling från svenska Utö i december 1945. Men redan i Köpenhamn var seglatsen FOTO: pressens bild (algot niska) ULF LODIN (STIG ELENIUS) över. Polis väntade på kajen. Ränderna hade inte gått ur den gamle smugglarkungen. Anklagelserna mot Niska var grava. Hans avsikt var, menade man, att smuggla norska nazister till Sydamerika med ”Fennia”. Niska greps och satt häktad i elva veckor innan han utvisades. Sina sista år levde han sjuk, ensam och utfattig i Helsingfors. Algot Johannes Niska avled den 28 maj 1954 i en obotlig hjärntumör, 66 år gammal. På sjukhuset fick han ett brev från Alli Paasikivi, presidenthustrun, med några uppmuntrande ord. Vid begravningen i Helsingfors höll den judiska församlingens äldste tal, i vilket han prisade Niskas insatser för det judiska folket under kriget. Algot Niska ansåg själv att hans spritsmuggling förgyllde folks gråa vardag med den glädje som sprit i måttliga mängder kan ge. Han fick frågan en gång av en journalist om han inte kunde tänka sig att själv bli tullare. ”Nej du”, svarade Niska, ”jag försörjer mig på hederligt arbete.” Stig ”Stickan” Elenius Sjöman i 30 år; författare; skribent; kulturarbetare, fd fotbollsdomare och matchkontrollant; fd föreståndare för Sjöfartsklubben Kaknäs åren 1985–2006. Medlem i Stockholms Idrottsakademi och Neptuni Orden samt styrelseledamot i Bokanjärerna. Med sjömän I hamn // juni 2010 29 Noterat Guldregn över Sjöfartsmuseet Sjöfartsmuseet i Göteborg har fått 1,6 miljoner kronor från Boverket för att bygga om museets översta våning. Det nya våningsplanet beräknas kosta cirka 15 miljoner kronor. Huvudfinansiär är kulturnämnden i Göteborg och Stiftelsen Styrelsen för Sjöfartsmuseet Göteborg. Museet är redan i dag oerhört populärt och slår publikrekord varje år. Men nu ska Sjöfartsmuseet höja kvaliteten ytterligare och göra museet än attraktivare för besökarna. I fjol lockade museet drygt 123 000 intresserade, varav nästan hälften var barn och unga. Sjöfartsmuseet grundades 1913. Och genom en donation från redaren Dan Boström kunde museibyggnaden, som vi möter den i dag på Amerikagatan, invigas sommaren 1933. Göteborgs kulturnämnd ansvarar för verksamheten och Stiftelsen Sjöfartsmuseet Göteborg äger byggnaden och samlingarna. sten windén Visste du att … … vid utgången av 2009 fanns 207 handelsfartyg på över 300 brutto som bar svensk flagg. Det innebar 23 färre jämfört med året innan. *** … som en följd av konjunkturnedgången 2009 minskade de avgiftspliktiga godsmiljonerna med 23 ton. För Sjöfartsverket innebar det minskade intäkter från sjöfartsavgifter motsvarande närmare 125 miljoner kronor. *** … den samlade svenska handelsflottan, svenskflaggade och kontrollerade, om knappt 14 miljoner dwt, utgör knappt 1,5 procent av världshandelsflottan, som uppgår till över en miljard dwt. källa: sjöfartens bok 2009 Lär dig skriva om havet I oktober startar en skrivarkurs för havets kvinnor och män. Kursen är öppen för alla med egen erfarenhet av sjölivet och för alla dem som är intresserade och fascineras av havet i största allmänhet och vill omvandla minnen, tankar och idéer till en novell. Kursen arrangeras av föreningen Bokanjärerna i samverkan med Katarina Sjöfartsklubb och ABF Stockholm. Mer information hittar du på www.abfstockholm.se, eller på telefon 08-453 41 80. 30 med sjömän I hamn // juni 2010 333 år vilade Vasa på havets botten innan hon bärgades 1961. 400 fler besökare ska samtidigt kunna vistas på Vasamuseet efter ombyggnaden. Regalskeppet Vasa har vuxit ur kostymen Tjugo år gamla Vasamuseet lider av svår växtvärk. Stockholms, och hela Sveriges största attraktion för utlandsturister, kräver om- och tillbyggnad för att stå emot trycket från alla besökare. När museet byggdes för 20 år sedan var det dimensionerat för 600 000 besökare årligen. Redan från start kom siffran på skam. Nu trängs här årligen en miljon besökare och i ”rusningstid” kan det stundtals bli påfrestande. En om- och tillbyggnad är nödvändig. Och i slutet av förra året skickades ett ”start-PM” till Byggnadsnämnden. I slutet av 2010 hoppas museet att en godkänd och antagen detaljplan ska vara klar. Därefter dröjer det ytterligare cirka ett år innan bygget kan påbörjas och förhoppningsvis ska tillbyggnaden kunna tas i bruk under våren 2013. Projektet beräknas kosta cirka 100 miljoner kronor. Enligt Robert Olsson, som är chef för Statens maritima museer, är detta en av de viktigaste prioriteringarna under de närmaste åren. Vasamuseet kan i dag ta emot maxi- malt 1 600 besökare på en och samma gång. Efter om- och tillbyggnaden ska byggnaden kunna rymma 2 000 besökare samtidigt. Därmed kan köerna kortas under högsäsongen och turisterna lämna Vasamuseet och Stockholm ytterligare belåtna med sin museiupplevelse. Vasamuseets ursprungsarkitekter, Månsson Dahlbäck Arkitektkontor, har gjort byggnaden – med Vasa i ständigt blickfång från alla nivåer – till ett landmärke i Stockholm, uppmärksammat i hela världen. Arkitektbyrån har också anlitats för om- och tillbyggnaden. Magin kring regalskeppet Vasa har inte mattats det minsta sen den dag, 1961, det av Anders Franzén lokaliserade vraket, bröt vattenytan. Det hade då vilat på havets botten i 333 år. Så sent som i oktober i fjol fick Vasa det internationella priset ”Trip Global Award”. Därmed utsågs Vasamuseet till den bästa upplevelsen i Sverige av franska, tyska, engelska, holländska, italienska, ryska och amerikanska researrangörer. sten windén …men allt handlar inte om Vasa Marinarkeologen Marcus Hjulhammar tycker att politiker och byggentreprenörer bör satsa lite extra på att lyfta fram fler av Stockholms osynliga marina miljöer. I en avhandling har han gått igenom hundratals marina fynd i Stockholms vatten, från fiskebryggor, hamnar, kvarnar och varv, till de fler än 150 båtar och skepp som grävts fram ut jorden. ”Det är en inte okänd, men bortglömd historia, som hamnat i skuggan av det ståtliga Vasaskeppet”, menar Marcus Hjulhammar. sten windén FOTO: Karolina Kristensson, SMM (vasa) Noterat Karlskronadottern Christina blev 2010 års Neptunibrud Christina Björk från Karlskrona heter årets Neptuni brud. Hon är sjukgymnast och dotter till kapten Ingemar Björk och hans hustru Marie-Louise i Nättraby. Christina gifter sig den 14 augusti med Karl-Johan Arlehall Lång i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia i Karlskrona. Brudgummen studerar vid Lärarhögskolan i Kalmar. Christina fick sitt gåvobrev av Neptuniordens styrande chef, kommendörkapten Sten Gattberg vid ordens 198:e årshögtidsdag. Sedan 1999 är brudgåvan 10 000 kronor, plus rese- och bidrag till utstyrsel på 1 500 – 2 500 kronor. Neptuniordens brudkrona visas offentligt under utställningen Ring och krona på Waldemarsudde, den 15 juni till 3 oktober. Utställningen arrangeras i samband med det kungliga bröllopet och görs tillsammans med författaren Magdalena Ribbing. sten windén 10 000 Unikt ubåtsmuseum med EU-pengar kronor får Christina Björk i brudgåva av Neptuniorden. Neptuniordens styrande chef, Sten Gattberg, delade ut gåvobrevet till Christina Björk. Här är årets angelägna bok 130 bilder rymmer den 224 sidor tjocka boken. Här, intill Marinmuseum på Stumholmen i Karlskrona, beräknas det nya ubåtsmuseet stå färdigt 2014. Planeten havet! Vänta nu, jorden ska det väl ändå vara. Nej, inte om man heter Stefan Edman och har skrivit en bok som Naturskyddsföreningen presenterar som 2010 års utvalda bok om en angelägen natur- eller miljöfråga. ”Människans hem i Vintergatan borde knappast kallas Jorden”, hävdar författaren. ”Förvisso saknas inte fast mark på vår himlakropp; bergskedjor, skogar, savanner, åkermark, öknar. Men Asien, Amerika, Afrika, Europa, Australien, Antarktis – vad är dessa kontinenter annat än öar i ett rike av vatten? Vi bor på planeten Havet!” Detta är en lustfylld bok, med massor av fascinerande fotografier (cirka 130 bilder på 224 sidor), tagna inte bara av internationellt framstående fotografer, men också av flera av Sveriges mest kända naturfotografer. Den innehåller fantastiska fakta och en miljödimension som inte blundar för hoten mot haven. Samtidigt som boken andas stor förundran och tillförsikt. I förordet skriver Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen: ”Varje människoliv vaknar i vaggande vatten. Alltings liv vaknade för länge sedan i det största av alla vatten – havet. Havet har alltid väckt känslor av olika slag hos människor. Nu är det dags för den viktigaste känslan av alla – nämligen omsorg. Ty havet är sargat”. Författaren Stefan Edman är biolog med stora kunskaper, krönikör och en av våra främsta natur- och miljöskribenter. Han är merittyngd och har belönats blanda annat med kungamedalj och Harry Martinssons jubileumspris. I Planeten Havet visar han djup vördnad inför världshaven med sina ofattbara vidder, som tillsammans med inlandsisarna, också de en form av vatten, täcker nästan tre fjärdedelar av Jordens yta. sten windén FOTO: privat (christina björk) ulf lodin (bok) Foto: Erling Klintefors (marinmuseum) Statens maritima museer vill bygga ett ubåtsmuseum på Stumholmen i Karlskrona med hjälp av pengar från EU. Om allt går vägen kan örlogsstaden locka med en världsattraktion inom några år. Ubåtsmuseet kommer att bli en utställning som är unik i hela Europa. I hela världen finns det bara ett motsvarande museum, nämligen den tyska ubåten 505, som finns att beskåda i Chicago i USA. Museiprojektet kommer att kosta närmare 20 miljoner kronor. Man söker finansiering från EU:s strukturfonder. Kostnaden för själva anläggningen, som ska byggas på Stumholmen intill nuvarande Marinmuseum, är beräknad till 60 miljoner kronor. Här ska man få uppleva både Neptun och ubåten Hajen som är svenska marinens första ubåt. Marinmuseum är sedan länge Blekinges största turistattraktion med cirka 185 000 besökare varje år. På lång sikt kommer de att bli ytterligare 30 000. Och till invigningen 2014, om allt går i lås, väntas rena invasionen. sten windén Miljöfarliga vrak undersöks Sjöfartsverket har börjat inventera vrak som kan vara farliga för miljön. Det rör sig om cirka 300 registrerade vrak kring Sveriges kuster. Databasen anger inte vad som finns i vraken, inte heller vilken risk de kan utgöra för miljön. Uppskattningsvis kommer i slutändan 25–30 vrak att bli föremål för någon form av åtgärd. Sjöfartsverket ska lämna slutrapporten till regeringen i januari nästa år. sten windén Med sjömän I hamn // juni 2010 31 PORTO BETALT B Returadress: Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, Box 27269, 102 53 Stockholm Men går jag över ängarna Men går jag över ängarna där himmelen är vid, då sägen mig vad händerna är tomma, då sägen mig i skörderskor i skördeandens tid vem ger mig sitt hjärta som en blomma? Vem ger mig sitt hjärta som en glädje som en tröst, som en doft som ville leka mig om kinden, att jag på min vandring mot förgängelse och höst inte räds för den yttersta grinden. Nils Ferlin ur Med många kulörta lyktor, 1944. FOTO: ulf lodin
© Copyright 2024