Sjömanshustrun drar det tunga lasset iland Lennart Johnssons övergripande tanke med sina reportageböcker är uppenbart att öka förståelsen för alla de miljoner människor som under grovt förnedrande omständigheter tvingas att sälja sig på den internationella arbetsmarknaden. Den nyligen utkomna reportageboken ”Sjömanshustru” är inget undantag. Text: Anders Wällhed Men nu är det inte de drygt trehundratusen filippinska sjömän som seglar på världshaven som Lennart främst intresserar sig för. Nej blicken är nu istället vänd mot deras familjer och de sjömanshustrur som drar det tunga lasset i land. Och även den här gången är skådeplatsen Filippinerna. Lennart beskriver dessa kvinnors situation med en naken och klarsynt iakttagelseförmåga och med ett språk utan tröttande pedagogik och överlastade metaforer. Så till vida är Lennart Johnsson en säregen författare. Egentligen helt på den aviga sidan av den opportuna narcissism som alla självupptagna reseskildrare numera i stor utsträckning ägnar sig åt. Bokens premiss är entydig: nästan 25 procent av sjömännen på världens fartyg kommer från Filippinerna. Bakom så gott som var och en av dessa sjömän finns en sjömanshustru och en familj. Det betyder att flera hundra tusen kvinnor i Filippinerna är gifta med en sjöman. Varför denna bok? Det är dessa kvinnor som Lennart Johnsson beskriver i sin nya bok. Redan tidigt i boken ställer sig själv författaren frågan varför han väljer att träffa dessa kvinnor. Och hur ser de på en västerlänning som plötsligt dyker upp och vill intervjua dem? Är hans projekt bara ett skuldfullt och personligt rättfärdigande inför de orättvisor som finns i ett korrupt land? Så börjar resan. Snart märker Lennart att någon misstänksamhet möter han inte, bara värme och vänlighet. Kvinnor radas upp i boken, tittar med fast blick in i fotografen Leif Hanssons skarpa objektiv. Leif som är, och ofta har varit, en trogen medföljande fotograf i flera av Lennarts tidigare reportageböcker. I boken möter vi sjömanshustrun Nori. Hennes make Bobby jobbar på ett bekvämlighetsflaggat fartyg som styrman. 26 Sjömannen 5/2010 Sjömanshustrun Sheryl Ann och sonen Mathew bor i Filippinernas näst största stad Cebu. Hon har en utbildning i marknadsföring, bokföring och ekonomi. (Foto: Leif Hansson) Lönen skall räcka till att försörja hustrun, tre barn och även broderns två barn. Många andra filippinska kvinnor framträder. Alla delar i stort sett samma tuffa och ensamma tillvaro. Kvinnor tvingade att med små medel klara livet och familjens ekonomi. I så gott som samtliga familjer skall även den seglande makens lön räcka till försörjning av många övriga släktingar i land. Ett exempel: Josef som seglar motorman i en Walleniusbåt försörjer utöver sina föräldrar ytterligare tjugo släktingar. Bilden klarnar När bilden av en totalt utsatt tillvaro som sjömanshustruns börjar klarna så gör Lennart Johnsson en överraskande metamorfos i sin skildring. I kursiva avsnitt framträder författaren och radiojournalisten Maud Reuterswärd. Även hon en gång gift med en sjöman och med erfarenhet som sjömanshustru i Sverige under mitten av 1950-talet. Påtvingad en evig längtan efter frigörelse under ensamma timmar i svensk, trist november. Breven som aldrig kommer, dessa som är spanten som bron av kärlek skall vila på. Detta måste sägas. Maud Reuterswärd var en fantastisk radiopersonlighet med en helt egen röst i vardagen – och som jag fick möjlighet att träffa några gånger på Sveriges Radios dokumentärredaktion. Hon gick ur tiden 1980. Att Lennart i sin bok drar tydliga paralleller mellan Maud Reuterswärd och dagens sjömanshustru på Filippinerna är egentligen inte så konstigt. Maud Reuterswärd skrev tidigt belysande artiklar om en sjömanshustrus vardag. Flera publicerades i Tidningen Sjömannen 1955. Vår tidning där som de flesta vet Lennart är redaktör. Kanske finns det en avgörande skillnad i det faktum att på Filippinerna har sjömansyrket hög social status vilket det sannerligen inte hade i Sverige på 1950talet. Nu i modern tid är det inte heller brevskrivande som gäller i första hand utan främst textmeddelande. I det avseendet är filippinska sjömän och deras kvinnor i land världsmästare. Det är också det billigaste sättet att hålla kontakt. I sin reportagebok gör Lennart långa resor i det filippinska öriket. Och han gör sakliga intervjuer som han tolkar utifrån både sin journalistiska och fackliga erfarenhet av migrantarbetare och deras familjers sociala tillvaro. Och det är uppenbart minerad mark som Lennart stundtals besöker. På Filippinernas största ö Mindanao finns i den södra delen både muslimska separatister och filippinsk militär. De har fört ett krig mot varandra i tiotals år. Resultatet är tiotusentals döda. Många av de mördade är undersökande journalister. När Lennart besöker ön i slutet av 2009 har 31 journalister nyligen dödats. En massaker utförd av en familjeklan som med järnhand styr en hel provins. Några av de kvinnor som Lennart besöker lever inklämda i bostadsområden där ena sidan av vägen kontrolleras av den muslimska gerillan och den andra sidan av kommunistgerillan. Som sagt, det finns många betydligt mindre farliga områden att utöva sin rapporterande uppgift på. Familjen Gång på gång återkommer Lennart till hur stor ja nästan avgörande vikt, som filippinare lägger på familjeliv och särskilt barnens välbefinnande. Många av dessa barn har aldrig firat en jul tillsammans med sin far. Törnarna är långa och inkomsten från rederierna livsviktig i ett land där ekonomin bara blir sämre och sämre. Dessutom i ett land där en korrupt regering ständigt försvårar all positiv ekonomisk utveckling. Cecile är sjömanshustru och bor i Bacolod. Maken Salvador är sällan avmönstrad. Av hans lön går en betydande del av inkomsten till höga sjukvårdskostnader och vård av fadern. Så ser det ut. Flera av de familjer som Lennart besöker har en familjeförsörjare som seglar på det så kallade TAP-avtalet. Ett begrepp som står för tillfälligt anställt sjöfolk ombord. En eftergift för att svenska rederier, som de påstod, inte klarade den internationella konkurrensen och därför hotade med utflaggning. Närmare tusen filippinska sjömän går Sjömanshustrur i Bacolod. (Foto: Leif Hansson) på dessa avtal med sämre villkor än vad svenska sjömän har. Ett avtal där ledighet i land inte ersätts. Ett annat dystert faktum är att lönen utbetalas i en allt mer försvagad dollar. Alla de kvinnor som Lennart intervjuar har sina egna drömmar, så även Beth som är gift med fiskaren Billy. Han lever på tillfälligt arbete i piratrika fiskevatten utanför General Santos. Drömmen är att skaffa ett barn till, men lönen räcker inte till mjölk åt ytterligare en unge. Absurd situation När Lennart i sitt möte med en sjömanshustru, bosatt tiotusen kilometer från det svenska pensionssystemet, försöker förklara hur pensionsersättning beräknas blir situationen närmast absurd. Och inte blir det mera begripligt när pensionsbeskedet väl dyker upp. I det röda kuvertet är allt skrivit på svenska. Lennart Johnsson bok är lärorik och när han är på det humöret kryddar han gärna sitt skrivna reportage med en och annan ytterligare absurditet. När Sheryls make Aleen, som har seglat i tolv år på nordliga breddgrader, efter avmönstringen kommer hem skjuter elkostnaden i höjden. Aleen har vant sig vid att ha det svalt och vill ha familjens aircondition påslagen hela dagen. I slutet av sin reportagebok angör berättelsen Skärhamn. Det samhälle på Tjörn som bättre än andra kustsamhällen symboliserar den svenska sjöfarten. Här finns Gunbritt Patriksson, gift med den inte helt okände sjömannen och senare redaren Folke Patriksson. Hon berättar om ett liv i ett samhälle där det var mera ovanligt att inte vara sjömanshustru. En livskrönika som slutar i en, skall vi säga, existentiell devis: det är viktigt att bygga upp ett eget liv om man är gift med en sjöman. Om detta är en sanning som också omfattar en sjömanshustru på Filippinerna vet bara den som varit på ort och ställe. Och det har Lennart Johnsson. Fotnot: Boken ”Sjömanshustu” utkom på Breakwater Publishing Förlag i september 2010. Sjömannen 5/2010 27
© Copyright 2024