konsthallen hishult – sommarens jubilar – visar
Rolf Hanson & Maria Miesenberger
Konsthallen Hishult fyller 20 år. Barnaskorna är sedan länge urväxta och ett pärlband av kvalitetstunga
utställningar har banat vägen för ett inträde i konsthallarnas vuxenvärld. Gradvis och estetiskt väl genomtänkt
har konsthallens utställningsvolym ökat. Lika gradvis har trädgården förvandlats till en grönskande
och blommande skulpturpark och hela anläggningen bildar nu en högst njutbar ram för sommarens
jubileumsutställare Rolf Hanson, målare och Maria Miesenberger, fotograf, textilkonstnär och skulptör.
Det är tredje gången Rolf Hanson gästar Hishult. Första gången var 1997, den andra 2006 då den sammanföll
med den stora retrospektiva utställningen på Dunkers kulturhus, där framför allt sviten ”Runtom trappa” drog
uppmärksamheten till sig. De första målningarna i serien tillkom runt mitten av 1990-talet. Den första av dessa
visades i Hishult 1997 och nu, 2014, finns ytterligare en målning på temat ”Runtom Trappa” (den största) på
plats och bildar det närmast självklara nav som resten av utställningen, 17 titellösa målningar skapade under
åren 2012-2014, tycks kretsa kring.
Runtom Trappa
Olja på pannå, 2007, 205x185 cm.
”Trappsviten” består av expressiva, lavaheta och ljusskimrande variationer på det motiv som Rolf Hanson
återfann i den utomhustrappa i Montigny (ett stenkast från konstnärstillhållet Grez-sur-Loing) som Hill målat
redan 1876. Den framstår som en av de viktigaste hållplatserna i Hansons konstnärskap som inleddes i början
av 1980-talet. Det rörde sig i gränslandet mellan figurativ och nonfigurativ expressionism. Impulser från
New York-skolans abstrakta expressionism lät sig skönjas, men Hanson hade redan då en nordisk tyngd inte
bara i färgerna och ett upproriskt vilt, pastost penselfördrag utan också i referenserna till det dramatiska
landskapsmåleriet med företrädare som Marcus Larsson och Dick Bengtsson.
Under loppet av 2000-talet har den expressiva frenesin dämpats, vilket är uppenbart redan i den nu aktuella
trappmålningen från 2007 som – av allt att döma - avslutar ”Trappsviten”. Penselfördraget är lugnare och hela
plan av glödande varma men ändå ljusa färger omsluter trappan som leder upp och in i målningen. Den möter
inte en mur eller ens en dörröppning i djupsvart skugga. Den tvingar i stället blicken att vindla sig in mellan
huskroppar för att försvinna runt ett hörn. Runt denna trappa, vars brännheta färgskala intensifieras av ljuset
som faller in genom parkfasadens generösa fönster, grupperar sig övriga 17 målningar utförda i olja på pannå,
respektive tempera på papper. De varma, ljusmättade färgfälten från trappmålningen återfinns också i dessa
verk, men i stället för en trappa möter rektangelformade, mjukt nyanserade enfärgsfält. Dessa är i sin tur
kringgärdade av mindre färgfält vars toner tycks lånade ur naturens egen palett: rågfältsgult, solnedgångsröttoch orange, jordbrunt, mossgrönt, gräsgrönt, stenbumlingsgrått, åskmolnslila. Det spelar ingen roll om Rolf
Hanson målar i moll eller dur, figurativt eller nonfigurativt, pastost eller lasyraktigt tunt – naturromantikern i
honom lyser ändå igenom, löper obruten genom hans konstnärskap och kryddar hans verk med poesi.
I Orangeriet visar Maria Miesenberger dels en serie mindre skulpturer, dels tre fineart prints från 2013-14 –
deformerade (själv)porträtt i falnande grått som en påminnelse om att vi inte ska ta ungdom och skönhet för
givet. I gången till Orangeriet hänger dessutom en handfull dimdisiga silvergelatinfotografier som hämtats
ur serien ”Sverige/Schweden” från 1992-2000 och som visades här i Hishult för ett par år sedan. De små
skulpturerna, som samlas under titeln ”Back Seat Toy” ser ut som uppblåsbara ballong- eller tygdockor: mjuka,
kramgoa. Men det är rent ögonbedrägeri. De rara dockorna är i själva verket gjutna i rostfritt stål respektive
brons som patinerats så att den ser ut som oglaserat stengods. Men kramgoa ter de sig likafullt…
I Hishultparken visar Maria Miesenberger
fem nya verk – och en ny bild av sig själv.
Den hudlösa människan/tonåringen kryper
inte längre ihop. De fyra skulpturerna på
temat ”Stilla Rörelse/Standing Motion”
illustrerar att hon nu har accepterat sin
hudlöshet, funnit sig i den, trivs med den.
Fullständigt och avväpnande livsbejakande
har hon, svartpatinerad och finlemmad
med alltjämt blottade nerver, klättrat upp
på konsthallens tak; balanserar hon på en
ribba högt över väldoftande rosor, klättrar
hon med en kropp av silverglänsande stål
uppför en svart pelare i parkens japanska
trädgård. Jag blev – kort sagt - förstummad
när jag såg dem. I viktlös skönhet måste de
vara något det mest betagande en svensk
skulptör har skapat sedan Milles lät sin unga
pojke balansera i Guds hand. Inte desto
mindre förblir hudlösheten att bärande
element i Miesenbergers konstnärskap. Ett
memorandum om vår sårbarhet och utsatthet.
I sommar har hon vidgat temat. På samma
sätt som huden skyddar kroppen, skyddar
hornhinnan ögat. På gaveln till Orangeriet
har hon fäst reliefen ”Ögonblick i rörelse”
(ett permanent verk). Likt en avlövad trädkrona förgrenar den sig över murens yta. Men det är inget träd.
Det är hornhinnans blottade nerver, oskyddade, sårbara – åter en påminnelse om vår utsatthet när vi låter
skyddsmurarna rasa.
Konsthallen Hishult 20 år. Om Kjell Åke Gustafsson så hade finkammat hela Sverige efter ett par
jubileumsutställare som kunde göra både Konsthallen och hans egna ambitioner med detta livsprojekt rättvisa,
hade han inte kunnat finna några som var bättre lämpade för uppdraget. Och kanske är det vid närmare
eftertanke just det han har gjort. Finkammat. I varje fall uppgår dialogen mellan Konsthall, park och utställare i
en högre och oerhört njutbar helhet.
Britte Montigny
konstkritiker
5 juli – 17 augusti
Foto: LarsÅke Falk
Såväl de textilkonstimiterande dockorna, i brons och rostfritt stål, som fotografierna påminner om att Maria
Miesenberger har många konstnärliga strängar på sin lyra. Hon har sytt scenkläder för teatrar och arbetat som
sömmerska åt professionell designer (hennes försörjning medan hon jobbade som oavlönad fotografassistent
och kopist). Och hon har rört den svenska konstpubliken till tårar med sina skildringar av sårbara, hudlösa
människor som kryper ihop, som gömmer sig i skräck för något okänt, som gör halsen så strutslång att det går
att stoppa huvudet i sanden.