s v e n s k t m i l i tä r h i s t o r i s k t b i b l i o t e k p r e s e n t e r a r
frontsoldat på östfronten
1941–1945
Östfronten 1941–1945
Text: Anders Frankson, militärhistorisk författare
En stor del av världen blev krigsskådeplats under andra världskriget där de största och blodigaste striderna utkämpades i
Europa och Asien. Speciellt gäller detta när vi tittar närmare på
östfronten 22 juni 1941–9 maj 1945. Hela västra Sovjetunionen
hamnade under tysk ockupation och blev svårt härjat av
kriget. Men Stalin och Sovjetunionen stod till slut som en av
krigets stora segrare.
Östfronten 1941–1945 var en gigantisk konflikt, vilket gjorde att det var svårt för en enskild general att spela en avgörande roll. Dessutom styrdes de av 1900-talets största envåldshärskare Hitler och Stalin och båda diktatorerna var respektive
krigsmakts överbefälhavare. En general kunde ha en viktig och
betydelsefull roll i ett enskilt slag som general Konstantin Rokossovskij vid Stalingrad vintern 1942–1943 eller fältmarskalk
Erich von Manstein vid Charkov mars 1943 men det påverkade
inte krigets utgång. Röda armén förlorade i genomsnitt drygt
640 000 i döda, sårade, saknade varje månad i det 46 månader
långa kriget på östfronten, vilket gjorde det väldigt svårt för
ett enskilt slag att åsamka Röda armén sådana förluster att det
skulle kunnat vara avgörande.
Murens fall 1989
Alla människor vill inte berätta eller skriva ner sin berättelse
medan andra vill göra ett avslut. Flera generaler kom ut med
sina memoarer men även mannen i ledet kom att skriva sin
krigsskildring. Två av de mer uppmärksammade var Otto
Carius och Guy Sajer. Deras krigsskildringar har kommit ut
på flera språk. En som faktiskt var tidigare ute än dem var
den finska ödemarkskrigaren Vilho Kankare som stoppades
1947 för att hans bok inte ansågs passa in. Det tog lång tid
Östfronten var en gigantisk konflikt som pågick i 46 månader och var ett
mycket brutalt krig På bilden rycker sovjetiska skyttesoldater fram för att
erövra några hus. En soldat med kulsprutepistol PPSj-41 täcker framryckning. foto: ukrainska statsarkivet
1
Vasilij Krysov fick till slut möjligheten att skriva en sann
historia om sina krigsupplevelser. Hans memoarer kommer att
presenteras i pennan & svärdet nr 5 / 2013
Ivar Skarlo som nybliven SS-furir. Han stred först med SS-division Wiking innan han fördes över till SS-division Nordland.
Boken om hans liv kommer i pennan & svärdet nr 3 / 2013.
Armin Böttger var signalist i en Panzer IV. Hans
position var vid den
främre kulsprutan som
sitter på vagnens högra
sida (till vänster i bilden).
2
innan boken släpptes och en presentation av Kankare sker i
pennan & svärdetnr 7. Vasilij Krysovs berättelse från kriget,
vars bok presenteras i pennan & svärdet nr 5, hade aldrig fått sett dagens ljus om inte Sovjetunionen hade kollapsat.
Hans krigsskildring passade definitivt inte in i den rådande
sovjetiska historieskrivningen om hur kriget var. Med murens
fall 1989 och sedermera Sovjetunionens kollaps öppnades nya
möjligheter upp. Nya berättelser och memoarer såg dagens
ljus. Veteraner från andra världskriget som levt bakom järnridån med hård censur fick nu chansen att berätta sin historia
öppet. Att Ivar Skarlo kom att berätta sin historia, är nog också
i viss mån påverkat av murens fall. Han kunde besöka de gamla
slagfälten och minnena väcktes till liv samtidigt som han kom
i kontakt med Odd Helge Bruntland som kom att skriva hans
historia som norsk SS-soldat. Denna presenteras i pennan &
svärdet nr 3.
1944 hade tyskarna övergett alla tankar på egna offensiver, nu
var initiativet helt hos Röda armén, allt detta märks i infanteristen Wilhelm Lubbecks och SS-soldatens Herbert Maegers
memoarer (dessa presenteras i pennan & svärdet nr 2 respektive nr 6). För Röda armén hade 1941–1942 främst handlat om att överleva men egna offensiver med syfte att kasta ut
fienden genomfördes under hela perioden. Dock det var först
1943–1944 som de började ge resultat. Det var under denna tid
som Vasilij Krysov stred med Röda arméns pansarförband.
Krigets utgång var redan given 1944 utan det var snarare om
fråga om hur länge det skulle dröja.
För lite artilleri
Andra världskriget jämförs ofta med det första världskriget.
Under mellankrigstiden satsade krigsmakter på utvecklingen
av stridsvagnar för att komma ifrån det skyttegravskrig som
Krigets utgång given 1944
Kriget på östfronten avgjordes i viss mån 1941, i slaget om
Moskva. Tysk krigsplanering 1941 strävade efter att få ett
avgörande men det misslyckades. Sommaren 1942 var det
kampen om olja som gällde och det misslyckades också med
slaget om Stalingrad. Slutligen sommaren 1943 handlade det
om att vinna tid, även det misslyckades vid Kursk. Sommaren
En sovjetisk stridsvagn T-34/85 rycker fram i en tysk stad.
Det tyska infanteriet fick lita på sina lätta pansarvärnsvapen
Panzerfaust och Panzerschreck, då varken pansarvärnskanoner
eller stormkanonvagnar fanns i tillräckligt antal. Vid träff slog
dessa infanterivapen ofta ut en sovjetisk stridsvagn.
foto: ukrainska statsarkivet
3
rådde på västfronten 1914–1918. Under andra världskriget kom
de tunga striderna utkämpas på östfronten 1941–1945 och det
blev inget skyttegravskrig. Anledningen till att kriget inte utvecklades till skyttegravskrig på östfronten beror nog inte på
stridsvagnen i första hand utan snarare på artilleriet, eller ska
vi säga bristen av det. Generalinspektören för det tyska artilleriet pekar på just detta i en rapport hösten 1943 där det görs
en jämförelse mellan västfronten i maj 1917 och östfronten i
augusti 1943. På västfronten 1917 hade det funnits i genomsnitt
fjorton tyska artilleripjäser per kilometer frontlinjen medan i
öster 1943 fanns det färre än fem per km. Detta är en enorm
skillnad i eldkraft och en mycket viktig anledning till att skyttegravskrig inte uppstod på östfronten 1941–1945. Det gick alltid
att hitta en svag punkt längs den långa frontlinjen. Den var ju
så mycket längre än den i väster under första världskriget. En
viktig anledning till att det gick att hålla ett högre anfallstempo
under andra världskriget var inte stridsvagnen i sig själv utan
de helt klart förbättrade möjligheterna att meddela sig bakåt
för den som framryckte, försvararen retirerade längs sina kommunikationer så tråden fanns kvar. Under första världskriget
fanns det till exempel brevduvor som en metod för stridsvagn
att skicka besked bakåt, en annan metod var ordonnans. Radio
under andra världskriget medförde helt andra möjligheter att
meddela framgång och problem för stridsvagnsförband.
Radions betydelse gjorde nog att Armin Böttger överlevde
andra världskriget då han under åren 1943–1944 lyckades att
stanna som signalist i stridsvagnen. Armin Böttger är unik på
det sättet att han hade egen kamera med sig under hela kriget.
Han tog inte bara foto på permission och övningar utan också
under själva stridsvagnsstriden på slagfältet.
Nu gör SMB en storsatsning på frontskildringar från östfronten 1941–1945. Det är soldaten i ledet som kommer tills
tals med sina berättelser om hårda strider, oro för familjen
därhemma och umbäranden. Här kommer vi att få möta infanterister, pansarsoldater och SS-soldater. Sex böcker har valt
ut i samarbete med förlag i Norge, Finland, Tyskland, Ryssland
och USA. Varje bok är en soldats öde.
Det sovjetiska artilleriet var fruktat det sista året. Doktrinen i
Röda armén var att koncentrera artilleriet vid genombrottsektorer, vilket innebar att en mur av eld och bly drog fram över de
tyska försvararna. Röda armén led inte av ammunitionsbrist. Det
är inte konstigt att de tyska soldaterna som försvarade nämner
det röda artilleriet så ofta som de gör och att deras eld var förödande. foto: ukrainska statsarkivet
4