Olerums by - Antavla.se

1
Östra Ryds hembygdsförening
Gårdsvandring vid Olerums by 2012-07-05
Olerums by genom tiderna, berättat av Östen Johansson vid
Östra Ryds Hembygdsförenings bygdevandring 2012-07-05
2
Troligen gammal bosättning
Bott i Olerum kan man ha gjort i många tusen år. Bygden ligger c:a 70
meter ö.h. Det betyder att när Östersjön hade sitt utlopp genom Sverige via
Sveafallen vid Örebro och Vänern var havsytan mycket högre än idag, c:a
40-50 m. Söderköping och till och med Västra Husby låg under havsytan, då
kanske strandlinjen mot den så kallade Ancylussjön var här någonstans. Om
det då fanns mäniskor häromkring vet vi inte, men det är möjligt. Eftersom
byn ligger så högt rinner allt vatten mot norr och vattendelaren mot söder
ligger bara några kilometer bort.
Medeltida by
1370 är den äldsta nedteckningen av namnet på byn. Den kallades då
Olarum efter en man som hette Ola, han röjde ett rum (röjd plats i skogen)
Ryd betyder samma sak.
1 mantal
Ända in på 1600-talet fanns det bara en gård i byn. Ett mantal betyder att
gården kunde försörja en familj som fick betala fastighetsskatt härför.
1779 storskifte
Vid storskiftet visar kartan att det var bara kring byn som åkrar var odlade
resten var ängs- eller skogsmark o beten. Då delades de två gårdarna i byn
omfattande endast 684 kappland åker knappt 11 hektar upp på sex
gårdslotter.
Lars Ericsson
Från mitten på 1700-talet har vi ett köpebrev där anfadern Lars Ericsson
född i Drothem 1713, bytte till sig 1/6 dels mantal frälse mot sin syskonlott i
Bresätter, så gården kan ha varit i släkten tidigare. Att det var 1/6 dels
mantal betyder då att av huvudgården hade blivit 6 gårdar och var Olerums
by. Att det var frälsehemman betydde att gårdarna inte betalade skatt till
kronan utan i det här fallet till Björkviks säteri. Det finns en sägen som
säger att det var sex bönder från Olerum som köpte var sin del av
brukningsrätten från Björkvik. Det finns ett köpebrev bevarat där Lars
Ericsson under förpantning på 50 år köper frälseräntan med
besittningsrättighet av Friherrinnan Beata Gyllenqreutz född Lejonankar i
Björkvik.
Köpehandlingar
Alla de här gamla handlingarna och många fler finns bevarade här på gården
som Jessica o Christian brukar, den räknades som huvudgården.
Jonas Larsson den äldre
Lars Ericssons son Jonas Larsson den äldre och Kjerstin Jonsdotter köpte
sedan 6-delen av Jonas syskon 1800 för 305 riksdaler, en riksdaler var litet
mera värd än en krona, men summan säger ändå en del om
värdestegringen på gårdar.
3
vid skiftet 1864 i Häja värderades 1 dagsverke till 1 riksdaler och ett
ökedagsverke (körning med oxe) till 2 riksdaler
När deras son Lars föddes 1793 var det troligen stolta föräldrar, för på
många föremål finns just årtalet 1793 inristat eller målat. Han gifte sig med
Sophia Pålsdotter från Stintorp.
Lars Johnsson köpte gården av sina systrar, Lars blev 92 år och blev som
sina förfäder mycket gammal för att vara född på 1700-talet.
Gått i arv
Gården har alltså gått i arv i c:a 250 år, (se släktintyget) om gården finns i
släkten år 2017 får ägaren ta emot diplom av kungen.
Laga skifte
Vid laga skiftet 1874, då marken delades upp i sammanhängande gårdar
köpte Jonas Larsson den yngre, halva 6-delen av Rosstorp som då också låg
här i byn. Bostadshuset till Rosstorp låg då på den västra gårdstomten och
låg så nära huset till Nämndemansgården, att man kunde öppna fönstren o
handhälsa på varandra. Rosstorps mangårdsbyggnad flyttades ut till
nuvarande plats sydväst 800 m från byn, (där Caroline o Chrille nu rustat
upp den till en modern bostad). Den återstående halva 6-delen delades då
också upp till två mindre gårdar Rosstorp och Rosenberg. När Jonas Larsson
1875 uppförde en ny mangårdsbyggnad på sin bytomt revs det gamla huset,
i den gamla stugan som revs var väggarna tapetserade med linneväv den
togs tillvara, tvättades och lakan syddes av väven. På den gårdstomten finns
en knuttimrad visthusbod bevarad samt en undantagsstuga där Oskar
Johansson bor. Alla övriga hus är byggda vid laga skiftet eller senare.
Gården blir större
1964 i samband med att vi Ingrid o Östen Johansson gifte oss köptes så
även gårdarna Rosstorp o Rosenberg in, i samband med att vi övertog
huvudgården och blev bönder i Olerum. Numera bor vi på undantag i
mangårdsbyggnaden i Rosenberg. Jag brukar säga att jag är den förste
bonden på gården som flyttat på 250 år, de andra har dött på sin post.
Ingrids släkt
Litet kuriosa är att en av de andra 6-delarna i byn har varit i Ingrid
Johanssons släkts ägo från början av 1700 talet den äldste kände anfadern
Sven Jacobsson på Ingrids sida var med som en av de sex bönder som
undertecknade storskiftet 1779 (hans fru var född i Olerum)gården var kvar
i släkten till 1911 då den såldes och de flyttade till Källösa och Stora Eke.
1975 köpte sedan Ingrid o Östen Johansson tillbaka den gamla släktgården.
Gården omfattade nu halva den ursprungliga byn. Jag tror dock att alla
bönderna tänkt som den gamle odalmannen. Man kan aldrig äga mark, bara
förvalta den under sin tid och förhoppningsvis göra förbättringar för att
sedan lämna vidare till nästa brukare.
4
Enda bostadshuset byggt före 1874
Nämndemansgårdens hus är den enda mangårdsbyggnaden i byn som
byggts före laga skiftet. Nuvarande ägarnas farfarsfar var nämndeman.
Åker har odlats upp
Under 17-1800 talet har mycket ängsmark odlats upp så att åkerarialen
växt, vid laga skiftet flyttades även gården Grönkärr ut till sitt nuvarande
läge, den låg före skiftet här i trädgården hos Jessica o Christian.
Gammalt vårdträd.
På Jessica o Christians gårdsplan fanns till för något år sedan ett stort
vårdträd som stormen då fällde.
Det var ett päronträd med en bröstdiameter på närmare 100 centimeter.
När Gustava Pehrsdotter, Jonas Larsson d.y. hustru flyttade till by, från
Långserum i Yxnerums socken 1852 var päronträdet nästan lika stort alltså
säkert 300 år gammalt.
Nuvarande ägare:
1991 blev sedan Jessica o Christian bönder på Olerum 1:14 som det numera
betecknas och har även köpt till en gård i Heijan ägorna omfattar nu c:a 275
hektar samt ganska mycket brukat sidoarende. Christian Johansson driver
dessutom maskinstationsverksamhet. Jessica o Christian är nu bönder i
åttonde generationen vid Olerum, med barnen Oskar och Erika, så vi får se
vad framtiden har i sitt sköte.
Litet förklaringar till laga skifteskartan 1874 Olerums by samt
bygden däromkring.
Olerum en by med kulturhistorisk värde
På 1980-talet gjorde Länsstyrelsen en inventering över kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse i Östergötland.
Det första objektet i denna sammanställning börjar med:
Olerums by med omgivande björkhagar är kulturhistoriskt bevaransvärda på
grund av den samlade bebyggelsen kring gamla bygatan och dess
omgivande landskap.
Samlad bebyggelse ganska ovanligt
fyra av de ursprungliga sex gårdarna vid laga skiftet har kvar sina
ursprungliga gårdstomter, övriga flyttades ut.
En mangårdsbyggnad samt en undantagsstuga, en ladugård och fyra bodar i
byn är bevarade sedan slutet 1700-början 1800-talet.
Några namn på skifteskartan
Namn på kartan med början upp till vänster.
5
”Bastvekälla”
Bykälla där troligen legat en bybastu därav namnet
Bysmedja
Låg litet utanför byn på grund av brandrisk
”Svinvallen”
Hyddor där byn hade sina grisar med gemensam svinstia(Utegrisar).
Vattenbord
Vadställe dit byns djur släpptes ut att vattnas under stallperioden, i backen
ned mot bäcken fanns även i senare tid bevarat trappsteg efter djurens
klövar.
Grenadjärtorp (nuvarande Björklund)
Låg i utkanten av byn, men nära landsvägen
Varje rote var skyldig att hålla en soldat med utrustning och ett torp där
hans familj kunde livnära sig. Rotekistan som var knektens resekoffert,
sändes runt i byn för påfyllning av förnödenheter, roten svarade också för
att den kom till exercisfältet eller annan uppsamlingspunkt, geväret fick
dock knekten själv bära med sig. I Olerums rote hette knekten oftast Olin.
Gratialisttorp (Grindstugan)
När knekten pensionerades eller avled i strid fick han eller hans änka flytta
till byns gratialisttorp.
”Brötgrop”
Stensatt eldstad där man eldade samt lade färska störar över elden när den
falnat. Där bredde man sedan ut linet för att torka efter rötningen så att det
sedan gick lätt att bryta sönder linet och avskilja skilja tågorna i en så kallad
”Bråkstol” därav namnet.
Förklaringar till namn runt Olerums by
Risebo gruvor
2 km från byn fågelvägen låg Risebo järnmalmsgruvor, säkert en nåbar
arbetsplats från byn.
Häradsgräns
Byn ligger i Skärkinds härad men har häradsgräns mot Hammarkinds härad.
Varje härad hade sin tingsplats. Nordöst om byn gör häradsgränsen ett
skarpt knä varvid ett stort röse är anlagt.
Skytterum
Gården Skytterum ligger bara några hundra meter från byns gräns i
Ringarums socken.
Där fanns tidigare en stor fridlyst gran som syntes långt över omgivande
skog. Stammen var över två meter i diameter och dessutom hade många av
6
de nedre grenarna växt uppåt till nya stammar grova som en ordinär gran.
En skogvaktare uppskattade kubikmassan till 50 skogskubikmeter.
Grannar i öst
Det var inte längre gångavstånd till exempelvis Risebo eller Skytterum än till
Skärnas eller Kulefall. Det var därför vanligt att man gick över skogen eller
åkte med häst o vagn.
En kall vinterdag skulle en 12 årig utvecklingsstörd pojke gå ensam troligen
till Skytterum. Det började snöa och han gick bort sig och ramlade utför ett
berg nära hemmet. Han hittades senare död när snön började smälta.
Spökskrik
Man var ganska vidskeplig förr och när man då gick i skogen, det blåste och
kanske skymde på, hände det ibland att man hörde ett förfärligt gnisslande
läte. Det var då troligen några drängar som roat sig med att hänga upp en
stång i några grenklykor på närstående träd, stången nötte efter ett tag i
grenklykorna när det blåste och ett otäckt läte uppstod.
Hinjakten
Hörde man skarpa hundskall på natten trodde man att djävulen var ute och
jagade själar med sina stora svarta hundar.
Skälavrängare
Det är absolut förbjudet att flytta en gränssten (skärsten) av naturliga skäl,
men förr trodde man att den som rubbade en skärsten fick ingen ro i sin
grav utan fick springa i rågången (gränsgatan) med skärstenen på ryggen i
evigheter och jagad av ”hinjakta”
Skogshuggarkoja
En koja utan vägförbindelse byggd av en skogshuggare som flyttade hit till
byn på 1960 talet. Han högg i skogen åt bönderna omkring, men var en
man som kunde allt.
Han byggde först en backstuga ingrävd till hälften i en backsluttning, med
timrad framsida. Senare timrade han en fristående koja som delvis finns
bevarad. Han planterade en oxel vid husväggen, när jag är död kommer
oxeln att ha växt och stjälpt omkull stugan var hans uträkning, så har också
skett.
Harald Andersson hade tidigare varit stenhuggare, så han klöv ut gatsten ur
en stor jordsten och stenbelade marken runt husen. Taken var beklädda
med björknäver. Han brände tjära ur törstubbar som han målade med.
En gång i veckan gick han upp till byn 1 km, där han hade en trejulig
motorcykel när han åkte till affären och handlade. På vintern åkte han skidor
ner till kojan, men en dag när han skulle ta skidorna hade det blivit töväder
så hans skidor blev fulla med snö under, men han visste på råd han tog
fram en grynkorv som han inhandlat och vallade skidorna med, sedan bar
det iväg.
7
Han var duktig sågare så den gamla bysågen vid Olerum blomstrade upp
Det blev mycket legosågning under åren. Två sommarstugor har han också
timrat i Kolmossen, på vintern gjorde han allt snickeri dörrar fönster m.m.
för hand i snickarboden till dessa. Trärännorna vid Hagstugan i Östra Ryd
har han huggit ur för hand och tillverkat.
Kulefall vattensåg
Vid Kulefall nedströms Olerums by fanns på 1800-talet en vattendriven
ramsåg, med c:a 5 m fallhöjd.
Det finns en överenskommelse bevarad sedan 1832 mellan Olerums o
Kulefalls bönder att man hade rätt att dämma vattnet på våren till ett visst
märke på Olerums ängsmark, kanske ett hundra hektar stort område till en
viss tidpunkt på försommaren. Mot detta skulle då Olerums bönder varje vår
få sågat 12 tolfter timmer, alltså c:a 144 stockar.
Örnsklo
Ängsmark formad som en örnklo
Österskogen
Österskogen har en bergsluttning mot byn men på ett ställe ”Brantbrink” går
att köra upp. Där i branten är skogen långväxt så när kanalbron i
Söderköping byggdes om togs granpålar bland annat därifrån att grundpåla
med.
I Österskogen har skogen alltid varit långväxt och kyrkoherde Kjellgren
berättade en gång att han hittat i gamla handlingar att när klockstapeln
utanför Sankt Laurenti kyrka byggdes finns det nedtecknat att de stora
tallstockarna till resningen kommer från Olerum i Östra Ryd.
Pavelund
I norr gränsade byn mot torpet Pavelund, numera tillhör det Sjöbergs gård i
Olerum. Utanför Pavelund är några skogsholmar i forna sjön, en av dem
kallades Öna där det fanns en liten stuga där ”gumma på Öna” bodde.
En natt när hon skulle gå hem i snöstorm bar det sig inte bättre än att hon
följde ett kälkspår runt en gödselstack man kört ut, hon gick vilse o frös
ihjäl inte långt från Öna.
Fem alnar graven
Stora utfallet genom mossen är uttagen till fem alnar (c:a 3 meter) vid laga
skiftet. Idag är den säkert 10-15 meter i dagen eftersom mossen har sjunkit
under åren.
I övre kanten på mossen finns en sten som man kunde grensla med vagn
för 150 år sedan, idag är den 1,5 meter hög.
8
Gråtölånge o Pinan
Namn på åkrar som talar om att här var kanske både ”Pina o Gråt”, när man
skulle meja för hand seg liggande mossråg och liedragen kanske var 5-600
meter långa.
Grustäkt
Vid Björkkärr ligger byns grustäkt, men inte använd på länge.
Höttlekullen
Torp som numera tillhör Grönkärr, där finns en gammal varggrop, förbi
Höttlekullen över Kulefall, Gölja och Övre Skattgården går Olerumsbornas
gamla kyrkväg, det är genaste vägen till kyrkan c:a 8 km. Vid den vägen låg
troligen torpet Bondängen, som finns omnämnt vid Storskiftet 1779.
Källängsberget
80 m.ö.h. därifrån kan man se kyrktornet på Östra Ryds kyrka
Sjödränkt ek
I Österängsmossen tog vi på 1970-talet upp en ”låga” (träd som fallit och
blivit begravt av växtrester) det var en ekstock kärnan var 50 cm i diameter
och stocken var 10 meter lång. Den sågades upp på bysågen, plankorna
lades i blöt sågspån för att inte spricka, av virket sjödränkt ek har sedan
gjorts diverse snickerier samt delar såldes till bildhuggare Karnevad i Gamla
Linköping, han har lämnat in prov för tidsdatering. Ekstocken visade sig vara
över 3000 år gammal.
Skomakarlyckan
Boställe för en skomakare men har också en egen historia.
Jonas Larsson i Olerum avled hastigt 68 år gammal.
Jonas Larsson d.y. och en dräng var enligt en tidningsnotis sysselsatta med
sådd på en inäga ”Lyckorna” 1 km från gården då Jonas fick ont i bröstet,
satte sig på en sten och sände drängen efter hjälp, när de kom tillbaka var
han redan död. Det stod också i tidningsnotisen att han var en redbar man,
mångårig ledamot i kyrkoråd och skolstyrelse. Han hade på ett föredömligt
sätt nybyggt alla husen på gården. Dottern Amanda planterade en lönn vid
stenen han satt på, samt syren och krusbärsbuskar, allt finns bevarat som
ett minnesmärke.
Johan Andersson
Var från Skärnäs men gifte sig med Amanda Jonsdotter från Olerum
Det har berättats att Johan o Amanda var omtyckta som arbetsgivare, de
var snälla mot sina anställda, det var nog inte alltid så roligt att vara dräng
eller piga om husbonden var vresig.
Johan i Olerum var både modern och höll på traditioner. Han var bland de
första som köpte bil i socknen, 1921 en T-Ford med utbytbart lastflak och
baksäte med sufflett. Den användes för att åka till ”stan” och sälja smör, ost
o kött. Sonen Helge Johansson (bonde på gården 1947 till 1964) var
chaufför. Med flaket utbytt mot baksätet blev det en personbil som man
9
kunde besöka släkt o vänner med. Johan köpte även traktor i början av
1930-talet. Men han höll även fast vid det gamla, vid sidan av hästar hade
han kvar sina kära oxar till sin död 1947. Så jag kan faktiskt skryta med att
ha kört oxar, även om jag inte var så gammal.
”Kälkvagnskullet” Är ett uttryck som bitit sig fast i minnet, det låg bredvid
vagnskulet, man hade oftast namn som talade om vad det var.
Bygemenskapen har alltid varit stor kanske med något undantag
Vedeldad sädestork
På 1950-talet innan skördetröskornas tid i bygden var några besvärliga blöta
höstar. När man tröskat kärvarna var spannmålen inte lagringsduglig.
Men Olerumsbönderna fann på råd man byggde en vedeldad satstork
nedanför bysågen. En stor vedpanna eldades dygnet runt med stubbar som
torkats, en stor halmfläckt blåste in luft under ett nät där spannmålen
placerades och torkade snabbt, bönderna kom vida ifrån för att torka sin
spannmål och få den lagringsduglig.
Grisslakt
På hösten slaktade man ofta grisarna gemensamt, lögvattnet värmdes med
en veåpanna, slaktaren Alex i Häggetorp hämtades, han var en sagolik
berättare och när han o de andra gubbarna kom igång att berätta sägner o
historier var det en fröjd för vetgiriga pojköron.
Lång utfartsväg
Den relativt långa utfartsvägen 2 km har varit ett gemensamt intresse,
men även ett trätoämne,
Förr hade man där vägstycken en sträcka av vägen som varje gård skulle
underhålla. Men snöplogning skedde gemensamt med en stor träplog de
som inte körde de kanske tre paren hästar fick försöka styra plogen med en
lång stång där bak. Det var ofta många rop o svordomar innan man kunde
få vägen farbar.
Innan mjölkbilen började hämta mjölk fanns det under betessäsongen
kanske 10-12 grindar att öppna om man åkte hela vägen från Heijan och ut
till landsvägen.
Marie o Niklas Sjöbergs gård
Gården är en av gårdarna i byn som ligger kvar på sin ursprungliga
hustomt, till gården inköptes Pavelund i början av 1900-talet. Nästan alla de
gamla husen på gården fanns kvar till slutet av 1900-talet, c:a 1950
byggdes ny mangårdsbyggnad och under senare delen av 1900-talat revs
alla övriga hus och byggdes nya, utom en gammal bod som är bevarad.
10
Stor brandrisk
Någon större brand finns inte dokumenterad i byn, vilket på 1800-talet med
den ännu tätare bebyggelsen kunde blivit förödande.
I mitten av byn finns en större gemensam branddamm anlagd för att säkra
tillgång till släckvatten.
Inte alltid grannsämja
Under nästan hela 1900 talet har byn varit indelad i två läger, där sämjan
med en gård inte alltid har varit så god, men det gjorde kanske att
sammanhållningen blivit ännu bättre mellan vissa gårdar. Man var inte sen
att hjälpa till om något djur gick ner sig eller annat inträffat som man inte
klarade själv och det var aldrig prat om betalning grannar emellan. Så det är
skönt att Marie och Niklas Sjöberg nu har köpt den gården, det kanske gör
att hela byn kan leva i sämja framöver.
Många historier
Jag har undvikit att berätta om vissa delar av byn eftersom det skulle ta
alldeles för lång tid, dessutom har jag ofta tänkt på Churchills ord när någon
frågade honom om han inte var arg på sina fiender. Nej sa han skulle jag gå
omkring och vara arg på dem, har de segrat. Alla anekdoter som finns om
den gården passar nog inte heller för skrift. Jag brukar säga att jag är känd
hos polisen med många polisanmälningar på halsen, som väl är har dock
polisen känt till anmälarna, så påföljder har uteblivit.
Källor:
Är bevarade kartor, köpehandlingar, överenskommelser m.m. som finns
bevarade på huvudgården, samt muntliga berättelser o sägner som
berättats under årens lopp.
Skifteshandlingar från laga skifte kartor m.m. går också att ladda ner gratis
på: http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html
Christian Johansson har tagit fram många gårdsdata där.
För den som vill läsa mer om hela den gamla bondesläkten finns en
släktutredning gjord av Nicklas Johansson på www.antavla.se
Bilagor till denna skrift är:
1. Släktgårdsbevis
2. Karta över Olerums bys gårdstomter vid laga skiftet 1874
3. Kartbeskrivning av byns omgivningar m.m.
Vid pennan 2012-07-05
Östen Johansson