ASCO 2010 Snabbrapport från svenska specialister PARP – inhibitorer fortsatt intressanta för patienter med ovarialcancer Sarkom – nya läkemedel och nya indikationer Förstår svenska onkologer och hematologer att svensk klinisk forskning riskerar att marginaliseras? ASCO-rapporten 2010 – nytt i år Årets ASCO-rapport finns på MedUniverse, ett oberoende webbaserat nätverk för professionellt samarbete mellan läkare. Här kan svenska läkare läsa ASCO-rapporten i sin helhet samt initiera en diskussion om vad forskningsrönen innebär för den svenska vården. www.meduniverse.se/microsite/asco-rapporten2010 På MedUniverse finns också en plattform för att starta egna nätverk inom specifika intresseområden, dela dokumentation och utbyta råd med läkarkolleger. Tjänsten är kostnadsfri, utvecklad i nära samverkan med läkare och öppen endast för personer med avlagd läkarexamen. MedUniverse har ett långsiktigt samarbete med det ledande brittiska nätverket Doctors. net.uk med över 175 000 anslutna läkare. På Doctors.net.uk finns omfattande kvalitetssäkrat innehåll, såsom utbildningsmoduler och material från stora internationella vetenskapliga kongresser, som successivt kommer att integreras på MedUniverse. www.meduniverse.se 2 Innehållsförteckning Inledning Praktisk applikation av molekylära biomarkörer – rätt läkemedel till rätt patient Kjell Öberg och Bengtåke Wahlberg 4 Molekylär onkologi Lovande resultat med T-cells-antikroppar och ALK-hämmare i melanom och lungcancer Arne Östman 6 Nya trender inom barnonkologin Susan Pfeifer 10 Kvinnor med negativ sentinal node behöver inte axillutrymmas Elisabet Lidbrink 15 Intensifierad cytostatikaterapi vid pankreascancer ger överlevnadsvinst Jan-Erik Frödin 20 Du väljer behandling själv Magnus Fovaeus 25 PARP-inhibitorer fortsatt intressanta för patienter med ovarialcancer Karin Boman 31 Huvud-halscancer Ny tyrosinkinashämmare utmanar cetuximab Eva Munck-Wikland 36 Lungcancer Tidigt inkopplande av palliativa teamet ger överlevnadsvinst Gunnar Wagenius 42 Ipilimumab – första effektiva behandlingen vid metastaserande malignt melanom Gunnar Wagenius 47 Utvecklingen inom högmaligna gliom har tagit ett stort steg framåt och nu börjar det bli komplicerat Michael Bergqvist 50 Sarkom – nya läkemedel och nya indikationer Mikael Eriksson 56 Internetpublikationer – en guldgruva för kunskapstörstande hematologer Leif Stenke 61 Neuroendocrine tumors – ”More drugs than patients” Kjell Öberg 67 Förstår svenska onkologer och hematologer att svensk klinisk forskning riskerar att marginaliseras? Bengt Gustavsson 72 Vad avgör vilken behandling vi ger våra cancerpatienter? Nils Wilking 75 Barnonkologi Bröstcancer Gastrointestinal cancer Urologisk cancer Gynekologisk cancer Melanom CNS-tumörer Sarkom Hematologi Neuroendokrina tumörer Kliniska prövningar Hälsoekonomi Editorial ASCO 46th Annual Meeting Chicago 2010: Praktisk applikation av molekylära biomarkörer – rätt läkemedel till rätt patient Chicago stod ånyo som värd för årets ASCO och sannolikt kommer Chicago att vara värd för ASCO fortsättningsvis i mer än fem år. Deltagarantalet slår ständigt nya rekord och i år hördes siffror mellan 35 000 och 40 000 deltagare med 28 000 registrerade medlemmar. Mer än 5 000 abstrakts fanns till påseende elektroniskt med cirka hälften i en tjock abstraktbok. En intressant observation vid årets ASCO var att utställningarna från läke medelsföretagen ständigt ökar i storlek med flottare och mer ”fancy” montrar, men med mindre innehåll! Möjligen har de tagit intryck av Mies van DeRoe som har designat en rad skyskrapor i Chicago och myntat begreppet ”Less is more”, för innehållet var väldigt begränsat i dessa montrar. ASCO-presidenten Douglas W. Blayney (Ann Arbor) diskuterade den snabba förändringen i onkologin under de senaste åren, vilket han ansåg var spännande men samtidigt något omstörtande. Mer än 850 anticancerpreparat är just nu i utveckling i olika faser och det representerar en 73-procentig ökning över de senaste tre åren. Det finns en tendens till en allmänt sjunkande cancermortalitet tack vare effektivare behandling med både nya målinriktade terapier men också ett mer effektivt användande av äldre cytostatika. Han meddelade också att NCIs Clinical Trials Cooperative Group Program befinner sig i kris på grund av dålig management, komplicerad statlig inblandning och dålig ekonomisk support. Mindre än 5% av onkologiska patienter inkluderas i 4 studier. Han påpekade skarpt att ökat federalt stöd är nödvändigt för att driva på utvecklingen av kliniska studier ledda av NCI. För närvarande finns det 1 878 ”trial sites”! Det finns från president Obama en ny ”patient protection” och ”affordable care act” (PPACA) som sannolikt kommer att trycka på statens engagemang i utvecklingen av bättre cancervård totalt sett. ASCO har nu satt upp sex specifika mål i cancerbehandling: Safety: Man har publicerat nya säkerhetsrekommendationer för kemoterapibehandling. Effectiveness: ASCO har utvecklat 27 evidensbaserade guidelines för cancerbehandling. Patient-Center redness: Cancer.net ett utbildningsprogram för patienter som har omarbetats och förbättrats. Timeliness: ASCOs quality oncology practice initiative (QOPI), ett onkolog lett program för förbättrad kvalitet där onkologer i privatpraktik uppmanas att ständigt evaluera sin verksamhet. Efficiency: ASCO har utvecklat initiativ för att hjälpa onkologer att börja använda elektroniska datajournaler (EHR). Equity: ASCOs health dispararity advisory group har identifierat behov för att utveckla riktlinjer för cancer behandling för att undvika skillnader inom olika områden och olika patientgrupper. Övre raden: Bengtåke Wahlberg, Magnus Fovaeus, Per-Anders Broliden, Leif Stenke, Jan-Erik Frödin, Mikael Eriksson. Nedre raden: Arne Östman, Susan Pfeifer, Karin Boman, Elisabet Lidbrink, Eva Munck-Wikland, Kjell Öberg, Gunnar Wagenius. Michael Bergqvist, Bengt Gustavsson och Nils Wilking saknas på bilden. Presidenten påpekade också att han var glad över att ASCOs möten nu har flyttats tillbaka till Chicago och han menade att Chicago är känt för The Windy City. Den har också ett smeknamn: The City that works. Temat för årets ASCO var ”Advising quality through innovation”. Man har bland annat inrättat en ny vetenskaplig poster session som kallades ”Trials in progress poster session” för att uppmärksamma nya preparat som är under tidig fas 0-, 1-prövningar och därmed stimulera till diskussion mellan forskare och kliniker. Sammantaget presenterades inte några stora genombrott vid årets ASCO (ännu ett mellanår) men man kan ana att en ny fas har påbörjats med rätt läkemedel till rätt patient, och inte bomba samtliga patienter i en sjukdomsgrupp med samma pre- parat. Detta kommer att förändra kliniska prövningar i framtiden. Denna rapport, som är den fjortonde i ordningen, finns att hämta på www.novartis.se och abstrakten finns tillgängliga på www.asco.org. Novartis bekostar utgivningen men innehållet har fritt och oberoende bestämts av redaktör och respektive skribent. En nyhet för i år är att ASCOrapporten finns på MedUniverse, ett oberoende professionellt nätverk för läkare (www.meduniverse.se). Här kan du läsa ASCO-rapporten i sin helhet samt initiera eller delta i diskussionen med andra läkare om vad forskningsrönen innebär för den svenska vården. Nätverket är kostnadsfritt och tillgängligt endast för personer med avlagd läkarexamen. Ha en trevlig läsning! Kjell Öberg Professor onkologisk endokrinologi Chairman Center of Excellence Endocrine Tumors Uppsala Universitet Bengtåke Wahlberg Head of Communications Novartis Onkologi 5 molekylär onkologi Lovande resultat med T-cellsantikroppar och ALK-hämmare i melanom och lungcancer En rad intressanta studier med nya läkemedel presenterades på ASCO 2010. En T-cellsriktad antikropp visade mycket lovande effekter i en randomiserad melanomstudie. Nya tyrosinkinashämmare riktade mot ALK och MET har prövats i tidiga lungcancerstudier med goda resultat. Fjolårets studier med PARP-inhibitorer följdes upp med presentationer som särskilt ökade förhoppningarna när det gäller bruk av dessa läkemedel i ovarialcancer. Bland nya läkemedelstyper skymtade också antikroppar riktade mot osteoklaster för behandling av benmetastaser och nya inhibitorer av hedgehog-signalering. Antikroppar och småmolekyler riktade mot tillväxtfaktorer och deras receptorer har dominerat stort bland de nya läkeme del som introducerats på de senaste årens ASCO-möten. Ett drygt tiotal medlem mar av denna klass av cancerläkemedel är nu godkända (se figur 1). För flera av dessa läkemedel har även särskilda undergrupper av känsliga och resistenta tumör grupper identifierats med hjälp av mole kylär diagnostik. Det är nu till exempel väletablerat att RAS-mutationer i kolo rektalcancer är förknippat med resistens mot EGFR-antikroppar och att EGFRinhibitorer fungerar bäst i den under grupp av lungcancer som har aktiverande mutationer eller amplifiering i EGFR. På årets ASCO utvecklades denna tradition med introduktion av nya TKhämmare i lungcancer. Spektrumet av målproteiner håller även på att vidgas till nya målproteiner bland de signalproteiner, till exempel RAF, PI3K och MEK, som verkar nedströms om tyro sinkinasreceptorer (se figur 1). 6 En lovande trend är också att läke medelsutvecklingen nu vidgats till andra områden än tillväxtfaktorsignalering och tyrosinkinaser. Detta var tydligt på förra årets ASCO där nya PARPhämmare dominerade bland nyheterna. Bland årets ”rising stars” fanns till exempel inhibitorer av hedgehogsignalering och en antikropp riktad mot osteoklaster som motverkar benmetastaser. Vid sidan om dessa spår har det sedan länge också funnits förhopp ningar om att aktivering av immun systemet, genom vacciner eller andra strategier, skulle kunna fungera som en ny strategi för behandling av solida tumörer. Dessa förhoppningar förstärk tes ordentligt på årets möte där en fas III studie i melanom visade impone rande överlevnadsvinster efter behand ling med en ny T-cellsreglerande antikropp. Arne Östman Professor, Cancer Centrum, Karolinska Institutet i Solna MET och ALK – två nya målproteiner i lungcancer Baserat på genetiska analyser har en serie nya undergrupper av lungcancer identifie rats, inklusive tumörer med aktiverande mutationer i EGFR eller RAS. Två andra molekylära undergrupper är de tumörer som kännetecknas av aktivering av ALK eller MET. Båda dessa proteiner är tyro sinkinasreceptorer. De undergrupper som uppvisar MET- eller ALK-aktivering utgör vardera cirka 3–10% av icke-små cellig lungcancer. Båda undergrupperna är vanligare bland icke-rökare. Aktiver ing av MET sker i huvudsak genom amplifieringar eller punktmutationer medan ALK aktiveras genom transloka tioner som ger upphov till fusions proteinet EML-ALK. En av årets mest uppmärksammade presentationer redovisade resultat från en studie med en ny ALK-hämmare crizo tinib (#LBA3). Denna studie rekryterade enbart lungcancerpatienter med påvisade ALK-förändringar enligt hypotesen att denna patientgrupp hade bäst förutsätt ningar att svara på behandlingen. ALKaktivering diagnostiserades med en FISHbaserad teknik. För behandling av dessa patienter användes en ny MET-hämmare, ARQ197. Resultaten var anslående och uppvisade responsfrekvenser på mer än 60% i en patientgrupp som genomgått ett flertal tidigare behandlingar. Utöver de mycket goda resultaten är studien också uppmuntrande som ett exempel på en läkemedelsutveckling som i ett mycket tidigt stadium bygger in idén om ”rätt läkemedel till rätt patient”. En annan lungcancerstudie utvärde rade effekterna av MET-blockering med den nya MET-hämmmaren ARQ 197 (#LBA7502). Den randomiserade fas II studien, som innefattade ambitiös mole kylär typning av tumörerna, visade att til lägg av ARQ 197 till erlotinib gav en sig nifikant ökning i progressionsfri överlev nad på cirka 1,5 månad. Translationella studier kunde även bekräfta att effek terna var särskilt goda i de patienter som saknade aktiverande mutationer i EGFR eller RAS. Sannolikt kommer uppfölj ningar av denna studie att särskilt rikta in sig på den grupp av lungcancer som upp visar aktiverande mutationer i MET. Figur 1 Schematisk bild av tillväxtfaktorsignalering och läkemedel riktade mot dessa signalvägar antikropp mot tillväxtfaktor (t.ex. bevacizumab) småmolekyl riktad mot RAF (t.ex. PLX4032, GSK118436) antikropp mot TK receptor (t.ex. cetuximab, trastuzumab) RAS PI3K RAF AKT småmolekyl riktad mot PI3K (t.ex. BKM120, XL147, BEZ235, GDC-0941) MEK ERK småmolekyl riktad mot AKT (t.ex. MK2206) mTOR celldelning småmolekyl mot mTOR (t.ex. everolimus, temsorilumus) småmolekyl riktad mot MEK (t.ex. AZD6244, GSK1120212) Ett stort antal läkemedel har godkänts de senaste åren riktade mot tillväxtfaktorer, tillväxtfaktorreceptorer eller mot signalproteiner mTOR. En tydlig trend på ASCO 2010 var framväxten av nya läkemedel som verkar genom att blockera intracellulära signal proteiner som RAF, PI3K, AKT och MEK. Figur 2 Hedgehog-signalering i normala celler och tumör- celler A smoothened gli × B hedgehog patched Blockering av intracellulära signal proteiner – fas I studier riktade mot RAF, PI3K och MEK Inhibitorer av tyrosinkinasreceptorer är nu en väl etablerad klass av cancerläke medel. Från tumörbiologiska studier finns det goda skäl att tro att blockering av intracellulära signalproteiner som verkar ”nedströms” om dessa recepto rer skulle kunna ge bot och nytta. Två läkemedel med denna verkningsmeka nism, mTOR-hämmarna everolimus och temsorilumus, är för närvarande god kända. På ASCO 2010 diskuterades och introducerades en serie nya substanser som verkar genom att blockera intra cellulära signalproteiner (se figur 1). RAF är ett proteinkinas som är akti verat genom mutationer i ett flertal tumö rer. RAF-inhibitorer har följaktligen sedan länge varit under utveckling. En av de största nyheterna på fjolårets ASCO var resultaten som visade mycket lovande effekter av en RAF-inhibitor, PLX4032, i melanom. I denna tumörtyp uppvisar ungefär hälften av fallen aktivering av RAF. Fjolårets studie visade särskilt goda effekter av PLX4032 i de melanom som hade RAF-mutationer. På årets möte småmolekyl riktad mot TK receptor (t.ex. imatinib, erlotinib, gefitinib, sunitinib, lapatanib, crizotinib, ARQ197) C × D × × × (A) Huvudkomponenterna i detta signalsystem är en extracellulär ligand (hedgehog), en inhibitorisk receptor (patched), en stimulerande receptor (smoothened) och en intracellulär transkriptionsfaktor (gli), som aktiveras av smoothened. (B) Bindning av hedgehog till patched leder till att den inhibitoriska effekten av patched blockeras, vilket leder till aktivering av smoothened och gli. (C och D) I vissa tumörer, till exempel medulloblastom och basalcellscancer är aktivering av dessa signalvägar vanligt. Detta kan ske genom inaktiverande mutationer i den inhibitoriska receptorn (C) eller genom aktiverande mutationer i smoothened som frigör detta protein från de blockerande effekterna av patched (D). Nya läkemedel är under utveckling som blockerar smoothened och därigenom stänger av denna signalväg både i tumörstroma och i hedgehog-beroende maligna celler (högra delen av B, C och D). redovisades studier med en annan RAFhämmare, GSK2118436 (#8503). Även i denna studie syntes mycket lovande resul tat. Bland de RAF-muterade melanomen återfanns PET-baserade tumörsvar i när mare 80% av fallen. En annan klass av signalvägshäm mare som nu finns tillgängliga är häm mare av PI3K. Analyser av kolorektal-, bröst- och glioblastom har visat att 10–30% av dessa tumörtyper har akti verande mutationer i PI3K. En särskild session ägnades tre nya PI3K-hämmare som nu genomgått fas I studier (#3003– 3005). Biverkningarna var acceptabla och blockering av PI3K-signalering i tumörer kunde uppvisas efter behandling. 7 Fas II studier är under planering och kommer att designas så att de anrikar för patienter med aktivering av denna signalväg. Utöver RAF- och PI3K-hämmare pre senterades även en serie substanser som blockerar proteinkinaset MEK. Liknande substanser har prövats tidigare men falle rat på grund av alltför kraftiga biverk ningar eller brist på aktivitet. De MEKhämmare som redovisades på detta möte verkade dock uppvisa acceptabla biverk ningar (#3003–3005, 8501). I en av dessa studier prövades en MEK-hämmare i kombinationsbehandling i melanom (#8501). Samtliga nio patienter med RAF-mutationer uppvisade respons eller stabil sjukdom. Även bland de RASmuterade fallen visade majoriteten stabil sjukdom. Denna klass av substanser tycks alltså kunna bli ett mycket intressant alter nativ för den stora grupp av tumörer som uppvisar mutationer i RAS. Hedgehog – en ny validerad signaleringsväg för cancerläkemedel Denna signalväg identifierades ursprungligen i utvecklingsbiologiska samman hang. Huvudkomponenterna i detta signalsystem är extracellulära faktorer (medlemmar av hedgehog-familjen), två cellyte-receptorer (Patched och Smoothened) och en serie intracellulära komponenter, inklusive transkriptions faktorn Gli (se figur 2). Hedgehog-signalering kan bidra till tumörväxt genom stimulering av såväl maligna celler som tumörstroma celler. I medulloblastom och basalcellscancer är denna signalväg ofta aktiverad genom mutationer. I många andra tumörtyper är hedgehog-signalering aktiverad i de maligna cellerna genom överproduktion av hedgehog-ligander. Enligt djurexperi mentella studier är också hedgehogsignalering i tumörstroma viktig både för tumörväxt och cytostatikaupptag (Yauch, Nature, 2008; Olive, Science, 2009). Sedan förra årets ASCO har två stu dier publicerats som visat mycket god aktivitet av hedgehog-inhibitorer i basalcellscancer och medulloblastom (von Hoff, NEJM, 2009; Rudin, NEJM, 2009). Båda studierna använde sig av samma substans, GDC0449, som funge rar genom att blockera hedgehogreceptorn Smoothened. På årets ASCO gavs flera uppdate ringar om den fortsatta utvecklingen av 8 Figur 3 Tumörspecifika effekter av PARP-inhibitorer Figur 3 Normal cell BRCA2-defekt cancercell DNA-skada ”BER” Utan PARPhämmare PARP ”BER” Med PARPhämmare DNA-skada ”BER” homolog rekombination homolog rekombination PARP BRCA2 BRCA2 reparation reparation överlevnad överlevnad DNA-skada PARP ”BER” homolog rekombination DNA-skada PARP BRCA2 homolog rekombination BRCA2 reparation ingen reparation överlevnad celldöd Normala celler har flera olika system för DNA-reparation, inklusive ”excision repair” och homolog rekombination (vänstra delen). Tumörceller har ofta defekter i systemet för homolog rekombination genom inaktiverande mutationer till exempel i BRCA1 eller BRCA2 (högra delen). Vid blockering av PARP med PARP-inhibitorer kan normala celler kompensera detta med bruk av systemet för homolog rekombination (nedre vänstra delen). PARP-blockering i tumörceller leder däremot till ansamling av en mängd DNA-skador som leder till celldöd (nedre högra delen). Figur 4 Blockering av RANKL-signalering i osteoklaster förhindrar växt av benmetastaser osteoklaster RANK ben nedbrytning växt av benmetastas RANKL tumörcell osteoklaster RANK ben nedbrytning DENOSUMAB RANKL växt av benmetastas tumörcell Bildning av benmetastser innefattar ett samspel mellan de maligna cellerna och osteoklaster. En viktig signalväg i detta samspel innefattar RANKL-produktion av maligna celler och RANKL-medierad aktivering av osteoklaster (övre delen). För blockering av detta samspel har en antikropp, denosumab, utvecklats som blockerar växt av benmetastaser genom att förhindra osteoklastaktivering (nedre delen). denna nya läkemedelsklass. En rapport redovisade tidiga studier med GDC0449 i pediatriska medulloblastom med tidiga indikationer på aktivitet (#9501). Två nya smoothened antagonister introduce rades i fas I studier (#2500, 2501). Båda substanserna visade acceptabla biverk ningsprofiler. I enlighet med tidigare data påvisades också aktivitet i medul loblastom med genetiskt aktiverad hedgehog-signalering. Dessa presenta tioner framhävde också planerna att pröva dessa substanser i tumörer med ett hedgehog-beroende tumörstroma, till exempel pankreascancer. Nya resultat med PARP-inhibitorer Till fjolårets stora nyheter hörde studierna som visade effekter av PARP-inhibitorer. Denna klass av läkemedel förväntas ha särskilt stora effekter i de tumörer som kännetecknas av defekt DNA-reparation. Den bäst definierade gruppen av tumörer där denna defekt föreligger är ärftlig bröst- och ovarialcancer. De tumör suppressorgener som ligger bakom dessa sjukdomar, BRCA1 och BRCA2, är båda inblandade i DNA-reparation. Frånvaron av de BRCA-kontrollerade systemen för DNA-reparation (homolog rekombina tion) gör dessa tumörer särskilt känsliga för blockering av det alternativa system som kontrolleras av PARP (se figur 3). Vid fjolårets studier redovisades resul tat med två PARP-inhibitorer, olaparib och BSI201. I dessa studier prövades ola parib som monoterapi på BRCA-relaterad ovarial- och bröstcancer, medan BSI201 prövades i kombination med gemcitabin/ karboplatin på trippelnegativ bröstcancer. I båda fallen var resultaten mycket lovande. Vid årets möte följdes dessa rappor ter upp med bland annat fas I studier med två nya PARP-inhibitorer, ABT888 och MK4827 (3001, 3002). I enlighet med förra årets data syntes effekter av monoterapi med MK4827 i patienter med BRCA-mutationer. Den PARP-studie som väckte störst uppmärksamhet på årets möte var en studie med olaparib som monoterapi på ovarialcancer (#3002). Studien innefat tade 63 patienter varav 17 hade mutatio ner i BRCA1 eller BRCA2. Imponerande resultat syntes med en total responsfrek vens på cirka 30%. Särskilt uppmunt rande var att responsfrekvensen även var relativt hög i den grupp som saknade BRCA-mutationer (24%). Vidare karak tärisering av tumörmaterial kunde bekräfta att defekter i DNA-reparation var en vanlig egenskap i ovarialcancer och att denna fenotyp var starkt kopplad till goda effekter av behandling. En viktig uppgift för fortsatt utveck ling av denna behandling blir sålunda att hitta markörer som effektivt kan den typ av DNA-reparationsdefekter som predisponerar till hög känslighet för PARP-inhibitorer. stödjeceller i tumörer, eller celler som samverkar med de maligna cellerna under metastasväxt. Dessa ansatser har kommit längst när det gäller de antiangiogena behandlingarna, riktade mot endotelceller och pericyter. Andra att raktiva stödjeceller är tumörfibroblaster och tumörstimulerande makrofager. Denna typ av ”mikro-miljö”-riktad behandling diskuterades under flera ses sioner. I bröstcancersammanhang note rades till exempel att de goda effekterna av zoledronsyra i adjuvant bröstcancer behandling sannolikt innefattade effek ter av zoledronsyra på den metastatiska mikromiljön (#533). Ett läkemedel med ny verkningsme kanism som hör till denna biologiska grupp är antikroppen denosumab som är riktad mot proteinet RANKL. Detta protein verkar genom aktivering av en cellyte-receptor, RANK, som finns på osteoklaster. RANKL-inducerad aktiver ing av osteoklaster är en viktig del i det samspel mellan olika celler som ligger bakom benmetastasering (se figur 4). I ett uppmärksammat abstrakt redo visades resultaten från en fas III studie i prostatacancer, där denosumab jämfördes med zoledronsyra (#4507). Huvudsyftet med studien var att jämföra de två sub stanserna med avseende på deras förmåga att fördröja uppkomsten av ”skelettrelate rade händelser” (SREs). Analysen visade att denosumab signifikant fördröjde tiden till första SRE (20,7 vs 17,1 månader). I diskussionen noterades att liknande effek ter nyligen rapporterats med denosumab i randomiserade studier på bröstcancer och multipelt myelom. Trots effekterna på SREs syntes inga effekter på överlevnads tid. Vidare saknades analyser som kunde bedöma om minskningen av SREs var kopplad till förbättrad livskvalitet. Den kliniska relevansen av dessa studier är alltså fortfarande något oklar, men från ett biologiskt perspektiv är de stimulerande exempel på hur antimetastatiska effekter kan erhållas genom behandlingar riktade mot icke-maligna stödjeceller. RANKL-antikroppar fördröjer skelettmetastaser De studier som diskuterats i tidigare stycken behandlar i samtliga fall läke medel som är riktade mot de maligna cellerna. Ett växande intresse finns att även utveckla läkemedel som verkar genom att blockera olika typer av Framgångar för immunterapin med CTL4-antikroppar Modulering av immunsystemet framstår som en attraktiv princip för tumörbe handling. Efter en lång tid av förhopp ningar börjar nu stora studier med posi tiva resultat att dyka upp. På förra årets ASCO redovisades en stor fas III studie med immunterapi av folikulärt lymfom. Under senaste året har också en immu nologisk cellterapi för prostatacancer godkänts. Denna positiva trend fortsatte på ASCO 2010 genom rapporten från en fas III studie i metastaserande melanom med antikroppen ipilimumab (#LBA 4). Denna antikropp är riktat med CTLA-4 som är ett cellyteprotein på T-celler. Bindning av antikroppen till CTLA-4 leder till aktivering av T-celler genom att blockera den inhibitoriska effekten av CTLA-4. Studien innefattade tre olika behand lingar; antikropp enbart, ett vaccin (gp100) och kombinationen av vaccin och antikropp. Båda grupperna med anti kropp visade dramatisk bättre effekter än vaccinet. Andelen tvåårsöverlevande var cirka 45% i antikroppsgrupperna, jäm fört med 25% i gruppen som enbart fått vaccin. Dessa fynd är särskilt anmärk ningsvärda i en tumörtyp, melanom, där inte någon positiv fas III studie rappor terats de senaste tio åren. I den efterföljande diskussionen noterades att flera liknande studier är på gång, bland annat en fas III studie där antikroppen jämförs med dacarba zine. För framtida introduktion av denna behandling noterades också behovet av högspecialiserad vård beredd att hantera de mycket kraftiga kompli kationer som ses hos vissa patienter under tidiga skeden av behandlingen. Diskussionen slutade dock mycket opti mistiskt med en känsla av att studien hade utomordentligt stora implikationer för melanombehandling, och för immunterapi i allmänhet. Inför ASCO 2011 Helt uppenbart håller ”targeted therapy”-området nu på att gå in i en ny fas där mångfalden av målproteiner ökar. Det är stimulerande att se att flera delar av ”den stora tumörbiologiboken” nu är på väg att utnyttjas för läkemedelsutveckling. Detta var i år uppenbart genom många av de exempel som diskuterats ovan där den tidigare dominerande klassen – RTK-riktade antikroppar och små-molekyler – nu tillhör en mogen grupp bland ett yngre sällskap av nya substanser med nya verkningsmekanismer. En avslutande förhoppning inför ASCO 2011 får bli goda resultat från adjuvantstudier – flera sådana är på gång. 9 Barnonkologi: Nya trender inom barnonkologin Cancer hos barn svarar för den högsta dödligheten hos barn 1–15 år. Cirka 300 barn insjuknar i cancer i Sverige varje år, och 1 av 800 vuxna har haft cancer som barn. Cancer hos barn består av cirka en tredjedel leukemier, en tredjedel hjärntumörer och en tredjedel övriga solida tumörer. Akut lymfatisk leukemi är den vanligaste leukemin (85%) hos barn, AML är ovanligare (15%). Susan Pfeifer Professor, överläkare i barn onkologi, Akademiska sjukhuset i Uppsala Bakgrund Tumörer hos barn är huvudsakligen embryonala och biologin skiljer sig från de vuxnas. Hjärntumörer utgör en stor andel av pediatriska maligniteter, och senaste forskningsresultat har visat att hjärntumörer hos barn uppkommer på grund av rubbningar i gener som styr hjärnans normala utveckling i barna åren. Av solida tumörer dominerar lym fom, neuroblastom, därefter Wilms tumör, den vanligaste njurtumören hos barn, samt mjukdelssarkom och skelettumörer. Under de senaste femtio åren har utvecklingen av behandlingen för cancer hos barn medfört en dramatisk för bättring av överlevnaden med hjälp av multimodal behandling, innefattande kemoterapi, operation och strålning. En förutsättning för förbättringen av behandlingsresultaten har varit etable ringen av kooperativa nätverk, som 10 resulterat i evidensbaserade behandlings protokoll, så som diskuterades på ASCO-mötet 2010 i ”pediatric onco logy award” lecture, presenterad av Sharon Murphy, som ansåg att det framgångsrika arbetssättet med koo perativa nätverk inom barnonkologin borde effektivare inkorporeras i vuxen onkologin. I dag överlever cirka 80% av alla barn med cancer. De senaste tio åren har bevittnat en stagnation i överlevna den och den traditionella cancerbehand lingen för barn medför ett högt pris: överlevare av barncancer har påtagliga seneffekter i form av organtoxicitet och sekundära maligniteter. Nya behand lingar med målinriktade terapier och förbättrade strålmodaliteter behövs, vilket var fokus inom barnonkologin på årets ASCO-möte. Kan NK-celler ersätta benmärgstransplantation? I dag används cellulära terapier inom barnonkologin i form av allogen stam cellstransplantation (HSCT) och donor lymfocyt infusioner för terapiresisenta/ återfall av AML och ALL. Högdoskemo terapi med autolog stamcellsräddning är standardbehandlingen för högrisk neu roblastom, och prövas även för en del faktaruta 1 highlights ”NK-celler kan eventuellt ersätta (konventionella) stamceller i benmärgstransplantation” Tumörvacciner kanske optimala behandlingen inom barnonkologin i framtiden Monoklonala antikroppar verksamma mot pediatrisk B-NHL Signalsystemen kommer till den kliniska barnonkologin andra refraktära/högrisk solida tumörer och i vissa fall CNS- tumörer. På ASCO-mötet presenterade Leung et al i ”educational session” nya rön om användning av NK- (natural killer) cel ler istället för donor T-lymfocyter i transplant och nontransplant scenariot. NK-celler har den stora fördelen att de är cytotoxiska mot cancerceller men ger ingen graft versus host disease (GVHD). De polymorfiska killer immunoglobulin receptorerna (KIR) kontrollerar NKcells funktioner och har visat sig vara lika viktiga som HLA i samband med HSCT. Cellulär engrafment och immun rekonstitution med NK-celler sker mycket snabbare än med T-celler vilket påverkar både patientöverlevnad samt HSCT- resultaten. Det har visats att hög donator NK-cell chimerism tidigt efter transplantation är korrelerad till låg återfallsrisk, då tidig hög T-cells donator-chimerism däremot korrelerar med akut GVHD. Leung anser att behandling med NK-cellsterapi kan i framtiden bli ett alternativ för donator HSCT i samband med högrisk leukemi. Kan tumörvacciner revolutionera behandlingen av barncancer? Vaccinbaserad immunterapi är en unik och lovande form av cancerbehandling som även prövats inom barnonkologin de senaste åren. Terapeutiska cancervac ciner kan ändra den tumörorsakade immunresponsen hos patienten, antitu mörresponsen är mycket tumörspecifik, har minimala biverkningar, och resulte rar i ett ”immunologiskt minne” med bestående antitumoral effekt även utan fortsatt behandling. Tumörvacciner har prövats framför allt för barn med hög gradiga gliom/glioblastom hos barn i motsatsen till vuxna ovanliga tumörfor mer med nästan lika dålig prognos med enbart 5–20% överlevnad. Både dendri tiska cellvacciner och cytokinaktiverade tumörcellsvacciner har resulterat i bästa fall i några månaders förlängd överlev nad. På ASCO-mötet diskuterade Emens et al i ”educational session” orsakerna till varför de kliniska såsom immunolo giska svaren i samband med vaccinbase rad immunterapi varit varierande. Det har visats att cancerterapier kan ha en dold immunologisk akivitet som kan potentiera eller inhibera vaccinaktivitet. Likaså har det visat sig att faktorer hos värden, såsom stromat och inflammato riska celler, samt lösliga faktorer utsöndrade från tumörceller, kan påverka tumörprogression och metasta sering. Med anledning av det sistnämnda kommer tumörvacciner som singelterapi sannolikt inte att fungera klinskt. Ökad kunskap krävs om de signalsystem som kontrollerar T-cellsaktivitet, samt om interaktioner mellan tumörvacciner och de läkemedel som används i cancerbe handling. Kliniska studier med cytosta tika, monoklonala antikroppar och mål riktade läkemedel kombinerade med tumörvacciner pågår hos vuxna, men är ännu inte prövade hos barn. Enligt Emens kommer den ökade kunskapen om immunsystemets funktion i tumör hämning att leda till en revolution i can cerbehandling. Med anledning av de minimala biverkningar och den långa behandlingseffekten kan tumörvacciner betraktas som den ideala behandlingen för barn med cancer i framtiden. Målriktad behandling mot signalsystemen – nytta i klinisk barnonkologi? Terapiresistenta, progredierande solida tumörer utgör ett stort problem i klinisk barnonkologi, särskilt när tumörerna är inoperabla, till exempel på grund av olämplig lokalisation eller metastase ring. Prognosen är då ofta dyster. Mål riktade terapier mot olika signalsystem som reglerar cellproliferation, apoptos, och DNA mismatch repair systemet har prövats i experimentella studier, vidare inom vuxenonkologin, och börjar nu användas kliniskt inom barnonkologin. Flera fas I studier diskuterades både som orala abstrakt och posters. Mer chant et al (#9500) presenterade studier på hämning av TRAIL signalsystemet med lexatumumab, en human antikropp mot TR2. 24 barn med bland annat hepatoblastom och inoperabla osteo sarcom, samt progressiva Ewing sar kom, behandlades med lexatumumab i dosen 3–10 mg/kg var 14:e dag. God tolerans och en avsevärd tumörminsk ning samt stabilisering av sjukdomen kunde noteras. Preliminära data tala för att lexatumumab kan fungera som en radiosensitizer. Hämning av Notch, anses ha en roll i regleringen av hjärntumörstamcellsproliferation och differentiering. Detta studerades med en oral gammasekretas- hämmare M0752 (Fouladi #9502), som resulterat i lovande terapeutiska svar i höggradiga gliom hos vuxna, och prövades nu på 23 barn i dosen 200–260 mg under tre dagar per vecka och tolererades väl hos tidigare tungt behandlade barn med terapiresistenta CNS-tumörer. Studier på PBTC 25, en oral hämmare av Hedge hog-signalsystemet, presenterades av Gajjar et al (#CRA 95601), som behand lade 13 barn med medulloblastom efter återfall med dosen 85–170 mg/kvm under totalt 55–391 dagar. Biverkning arna var främst transaminasstegring och behandlingen konstaterades säker, dock uttrycktes viss oro för prematur avstäng ning av tillväxtzoner i skelettet hos väx ande barn. Trots att koncenrationerna i spinalvätskan visade sig vara låga har man stora förhoppningar om en behand lingseffekt varför en fas II studie planeras på terapiresistenta medulloblastom inde lade i subgrupper på basen av signalsys temen aktiverade i tumörerna (wnt, shh, notch). Resultat av flera ytterligare studier med till exempel flestaurtinib, en potent TrK kinashämmare, prövad på terapi resistenta neuroblastom (#9532), den orala hämmaren MLN8237 av aurora kinase (#8237), COG-studien på afliber cep (#9530), samt ridaforolimus, en mTOR-hämmare (#9531, multicenter studie), kunde visa god tolerans hos tungt behandlade terapiresistenta patien ter med olika solida tumörer hos barn. Behandling med oral everolimus i dosen 3 mg/kvm dagligen (#2004) av patienter över tre år med tuberös skleros och sub ependymala jättecells astrocytom, ledde till oväntat fina resultat med en > 30% tumörreduktion hos 78% av patienterna. Monoklonala antikroppar på frammarsch i behandling av Non Hodgkin lymfom (NHL) Pediatrisk NHL har en god prognos på 60–100%, beroende på histologin, tumörmassans storlek samt cytogenetik och molekylär genetik. Barn och tonår ingar som får ett återfall har däremot en överlevnad på enbart 10–30%. Terapi med monoklonala antikroppar för NHL diskuterades av Cairo och Goldman i ”educational session” vid årets ASCO. Monoklonala antikroppar kan användas enskilt eller konjugerade till immunotoxi ner, radionukleotider, och/eller läkeme delskonjugat. Monoklonala antikroppar har länge använts inom vuxenonkologin, men först under senare åren prövats inom barnonkologin. Flera studier visar nu, att monklonala antikroppar är effektiva mot B-lymfom hos barn. 11 Studier av den monoklonala anti-CD20 antikroppen rituximab (CD20 uttrycks i minst 98% av alla pediatriska B-lymfom) har visat klar behandlingseffekt i mogna B-lymfom hos barn. Studier pågår med epratuzumab, en monoklonal antikropp mot CD22 utryckt i 95% av Burkitt lym fom (BL) och diffus storcellig lymfom (DLBCL), samt brentuximab vedotin, en antikropp mot CD30 uttryckt i 95% av pediatriska ALCL (anaplastic large cell lymfoma). Alentuzumab, en antikropp mot CD52 uttryckt på såväl normala T-, B- och NK-celler samt maligna lymfom och leukemier, kan också komma att användas i behandling av B-cellslymfom (se figur 1 och 2). maligniteter 15 år efter diagnos. Den totala risken av sekundära tumörer var 7–20% tio år efter behandling för HL och risken ökade successivt. De vanligaste sekundära maligniteter var thyreoideaoch bröstcancer samt icke melanotisk hudcancer. Med anledning av den höga incidensen av sekundära maligniteter och kardio toxicitet som följd av strålbehandling mot mediastinum pågår flera studier med målsättning att reducera fälten av strål behandling utan att förlora behandlings vinsterna. Historiskt har strålfälten från 1978 successivt minskat från total nodal strålning och innefattar i dag enbart lokalbehandling mot det primärt engage rade tumörområdet. Studier på bedöm ning av funktionell tumöraktivitet med PET kan framöver komma att minska strålfälten till enbart områden av kvar vande aktiv tumör. Tumörbiologin i HL är svår att studera eftersom de maligna Reed Sternbergcel lerna (RS) förekommer i låga antal mellan normala celler. Ursprunget till RS-cellerna i HL är oklar, och deras biologi ännu till stor del okänd. RS-cellerna har icke fung erande immunoglobulingener utan nor mal B-cells fenotyp, och uppvisar istället en proliferativ och antiapoptotisk feno typ. Aktivering av NfkappaB i RS-celler resulterar i en kraftig inflammatorisk reaktion. Olika patienter uppvisar olika aberrationer. Hämning av NfkappaB har Hodgkins lymfom och behandling baserad på terapisvar En stor fråga i behandling av Hodgkins lymfom (HL) hos barn är frågan om terapirespons och frågan om strålbe handling eller inte. Hodgkins lymfom hos barn har en av de allra bästa överlev nader av alla maligniteter. Tyvärr leder behandlingen hos barn, främst strålbe handling mot stora lymfom-engagerade lymfkörtelområden, till en hög före komst av sekundära maligniteter senare i livet. Stora retrospektiva studier (#951214, 9519–20) presenterade på ASCO i år visade i en studie av 14 358 överlevare av barncancer en ökad kumulativ inci dens av ett flertal sekundära och följande Figur 1 | Monoklonala antikroppar i B-lymfom Complement-dependent cytonoxicity Lysis or phagocytosis Apoptosis Biologi av akut lymfatisk leukemi (ALL) – nya upptäckter Cytogenetiska studier av pediatrisk ALL har visat, att vissa subtyper är kopplade till en bra prognos, andra till en dålig överlevnad. Mullighan et al (”educatio nal session”) presenterade nya resultat av genanalyser med så kallade ”genome wide sequencing”. Över 50 återkom mande genetiska förändringar identifie rades, i främst enskilda gener: gener involverade i lymfoid differentiering och signalreglering, transkriptionsfaktorer involverade i B-cellsdifferentiering, tumörsuppressorer, receptorer för läke medel med mera. Många nya genföränd ringar inklusive tre nya högriskmarkörer i ALL identifierades. Nämnas kan JAKmutationer samt IKZF12 (Ikaros), en stark prognostisk markör i en tredjedel av högrisk ALL. En ny subtyp av BCR/ ABL1-lik högrisk ALL kunde identifie ras. Många identifierade genföränd ringar (till exempel PZRY8-CRLF2 fusionsgenen i högrisk ALL) visar sig ha nya kinasförändringar med en störning i lymfoid utveckling som resultat. Studien visar kraften hos de nya genetiska analysmetoderna. SNP-analyser av genpoly morfismer för läkemedelsresistens och toxicitet kan i framtiden hjälpa Figur 2 | Förmodad verkningsmekanism Complement-dependent cellular cytonoxicity Lysis or phagocytosis Targeted CR3 Death antigen FcR C1qR C1q signal Effector cell Effector cell Tumor cell Membrane mAb CR3 attack complex utnyttjats med anti CD30 monoklonala antikroppar, kemoterapi, samt bortezo mib (AHOD-521) i terapiresistent HL. CD37 CD23 CD40 CD52 CD74 CD80 Death receptors CD22 CD20 HLA-DR CD19 Surface immunoglobin CD5 Lysis Efter Cairo och Goldman, educational session, ASCO 2010 12 B cell individuell modifiering av terapin för pediatriska ALL-patienter. En lång diskussion fördes också om hur förbättra ALL-behandling och opti mera CNS-riktad terapi. Svårbehandlad pediatrisk ALL innefattar tidig prekursor T-ALL, CNS leukemi, Philadelphia posi tiv (9;22, BCR/ABL1) ALL, patienter med minimal kvarvarande sjukdom (MRD minimal residual disease) samt barn över tio år. Infant ALL (barn under ett år) utgör en särskild svår grupp med enbart 30–40% överlevnad även då benmärgtransplantation används. Imati nib, hämmaren av BCR/ABL1 tyrosinkinasen, samt efterföljaren dasatinib, en kombinerad hämmare av BCR/ABL1 och src-kinaser, har förbättrat behand lingsresultaten av den prognostiskt extremt ogynnsamma Ph+ ALL. Niloti nib presenterades av Novartis som kom mande ersättare av imatinib med min dre biverkningar. Lesturtinib, en flt3hämmare av flt3, kan bli lovande i infant ALL (och AML) med fltr3 muta tioner/rearrangemang. Optimering av CNS-behandling tidigt under ALL-tera pin samt ökad asparaginase har lett till förbättrade behandlingsresultat av ALL. Leukemi orsakar fortfarande 34% av cancerrelaterade dödsfall hos barn och tonåringar. Äldre tonåringar och unga vuxna är de mest svårbehandlade. Trots detta är behandligsresultaten avse värt bättre än hos vuxna, där en överlevnad av enbart cirka 46% nås för ALL-patienter. Med anledning av de överlägsna behandlingsresultaten med pediatriska ALL-protokoll, har man börjat behandla unga vuxna ALLpatienter med pediatriska protokoll och kunnat nå en överlevnad på upptill 77%. Avsevärd toxicitet noterades med stigande ålder. CNS-tumörer hos barn – nya behandlingar behövs Hjärntumörer hos barn är den mest svårbehandlade patientgruppen med anledning av tumörernas lokalisation och de seneffekter som både tumörska dan mot hjärnan och dess behandling medför. I dag överlever cirka 70% av alla barn med hjärntumör, men med tanke på att cirka 40% av alla pediatriska hjärntumörer är låggradiga astrocytom, är behandlingsresultaten för de höggradigt maligna tumörerna (medulloblastom, supratentoriell PNET, ependymom mm) betydligt sämre. Behandlingen för tumörer med metas taseringstendens i CNS innefattar oftast CNS-strålning, som för barn medför svåra seneffekter i form av intellektuella/ kognitiva och endokrina störningar såsom hypotyreos, tillväxthormonbrist/ rubbningar av tillväxt, samt nedsatt fertilitet. Wright et al i ”educational session” presenterade en genomgång av behandlingsförsök med högdos kemoterapi (HDCT)och autolog stam cellsräddning (PSCR) som försök att undvika eller senarelägga strålbehand ling för små barn med högrisk maligna CNS-tumörer, samt för äldre barn med terapiresistenta tumörer/återfall. De så kallade ”head start”-protokollen har visat avsevärd toxicitet med ökad behandlingsrelaterad mortalitet. Viss förbättring av överlevnaden för medul loblastom och supratentoriell PNET men inte ependymom kunde påvisas. Rollen av HDCT med PSCR i behand ling av högrisk hjärntumörer är fortfa rande kontroversiell. Protonterapi som alternativ till foton terapi för barn med hjärntumörer disku terades på årets ASCO i en fas II studie av Yock et al (#CRA 9507). Fördelen med protonstrålning är mindre påver kan på normal vävnad samt ett skarpt strålavslut, vilket kan bespara cochlea/ hörseln, synnerver och hypotalamus. I studien på 60 medulloblastompatienter kunde man nå en överlevnad på 90% vid tre år efter behandling. Denna studie visade minskade neurokogni tiva seneffekter. Studien av Puslifer et al (#9508) på 56 patienter med olika hjärntumördiagnoser hos barn som behandlades med protoner mot hela CNS visade däremot neurokognitiva seneffekter motsvarande fotonstrålning. Eftersom uppföljningstiderna efter given protonstrålning är korta, är de Figur 3 | Schematisk illustration av signalsystem i rhabdomyosarkom c-met IGFR1 EGFR Mitogen Signals -2 COX AA Virus/Gene Transfer P tyrosine P kinase PGH 2 P P PGE 2 PI3K raf Dsh Axin MEK APC ß-catenin Death Receptor ras p38 MAPK APAF-1 ERK AP1 Cyclin D cdk p16Ink4a Capase-9 Twist Capase-8 AKT mTOR VEGF Rb p21 MyoD/Mef2 Capase-3 Muscle differentation PAX3/7-FKHR PAX3/7-FKHR Bax/Bid CpG E2F p53 hTert Hdm2 p19Arf Bcl-2/Bcl-XL Efter Skapek et al., educational session, ASCO 2010. Cytochrome C Immune effector 13 kliniska fördelarna av protonstrålning fortfarande oklara och noggranna upp följningar behövs. En av de största för delarna med protonstrålning är en san nolik minskning av risken för sekundära maligneter med anledning av mindre påverkan på normala vävnader. Målriktade terapier och tumörvacci ner prövas i behandlingen av högrisk hjärntumörer hos barn, se föregående sida. Progress i behandling av neuroblas tom, den dödligaste tumören hos barn Eliminering av minimal kvarvarande sjuk dom (MRD) i högrisk neuroblastom är avgörande för bot. Immunoterapi är ett attraktivt alternativ för kemoterapiresi stenta MRD. Kliniska prövningar med tre anti GD2 (disialoganglioside utryckt i neuroblastom och sarkom) monoklonala antikroppar efter stamcellstransplantation i kombination med cytokiner och 13-cisRA har lett till en avsevärd behandlings vinst, vilket diskuterades av Yu et al i ”educational session”. En förbättrad överlevnad med en 20% minskning av återfall kunde nås och denna behandling 14 är i dag den nya behandlingsstandarden för högrisk neuroblastom. En COG fas III studie pågår med målet att samla in omfattande toxicitetsdata, samtidigt som nya anti GD2 antikroppar är under utveckling. Cohen et al (#9517) har studerat genetiska polymorfismer hos neuro blastom-patienter, där skillnader i ras och etnicitet påverkade överlevnaden. Cohen, en av de banbrytande neuro blastoma forskarna, föreslår nu att risk stratifiering baseras på dessa polymor fismer i tillägg till tidigare kriterier för högrisk neuroblastom såsom ålder, NMyc amplifiering, alk, tiden till åter fall. Betydelsen av terapisvaret enligt MIBG analys diskuterades och föreslogs som en faktor i riskstratifiering. Förslag till ytterligare förbättring av neuro blastombehandling med introduktion av målriktad terapi mot alk, NMyc, samt angiogenes presenterades. Pediatriska sarkom – hur gå vidare? Överlevnaden i sarkom framför allt rhabdomyosarkom, har knappt förbätt rats de senaste 20 åren. Operationsradikalitet har hittills ansetts avgörande. Förbättring och utveckling av strålbehandling samt kemoterapi dis kuterades i flera abstrakt (9503–9506, 9533). Hellman et al presenterade lovande resultat på studier med målrik tad behandling med humana IGFR anti kroppar, framför allt kombinerad med hämning av mTOR. Toretsky et al diskuterade nya strategier för hämning av de sarkomspecifika translokationerna (till exempel ews/fli i Ewing sarkom) med små molekyler, som visat resultat i experimentella behandlingar (se figur 3). Barnonkologin i framiden Vi är på väg in i en ny era där målrik tade terapier och immunterapier sanno likt kommer att revolutionera barnon kologin. Vägen dit är lång, men drivs av intensiv forskning för att förbättra lev nadsvillkoren för barn med cancer. Det blir spännande att se vad nästa års ASCO-möte för med sig. Bröstcancer: Kvinnor med negativ sentinal node behöver inte axillutrymmas Vad har hänt det senaste året på bröstcancerfronten? Inga riktigt stora saker, men en del framsteg som kan betyda mycket i klinisk praxis! Att man kan avstå från axillutrymning trots positiv sentinal node kan komma att betyda att många kvinnor kan slippa axillutrymning. Det kan nu anses styrkt att zoledronsyra två gånger per år skyddar mot återfall. Också en del besvikelser måste rapporteras, som PARP-inhibatorns uteblivna effekt vid trippelnegativ bröstcancer och att sutent inte bidrog med annat än biverkningar när det adderades till kemoterapi. Elisabet Lidbrink Medicine doktor, överläkare, Onkologiska kliniken, Karolinska Universitetsjukhuset i Solna Den stora P53-studien presenterades och blev en besvikelse då P53-mutatio ner inte predikterar vilken kemoterapi som är bäst, vilket var hypotesen bakom studien. Man har med tiden fått en växande insikt om att även riktigt små Her2 positiva tumörer mindre än 1 cm utan körtelmetastaser kan vara så aggressiva att man skall erbjuda kemo terapi och trastuzumab. Oroande detta år var flera rapporter som visar på lågt compliance vid adjuvant hormonbe handling. Det finns inte heller så mycket bra tankar och idéer vad man skall göra för att förbättra compliance. Att accep tera detta faktum känns sorgligt. Ett annat växande hälsoproblem som också berör bröstcancer är populationens ökande BMI – det är en gigantisk utma ning att vända den trenden! Kirurgi Största randomiserade studien som bekräftar att kvinnor med negativ sen tinal node inte behöver axillutrymmas En studie visar att man kan avstå från axillutrymning vid positiv sentinal node NSABP B 32 är den största randomise rade studien där man undersökt om en negativ sentinal node (SN) biopsi är jämförbart med SN och axillutrymning avseende överlevnad och regional kont roll. Den presenterades av DN Krag, University of Pittsburgh, Pittsburgh, USA (#505). Tidigare studier har visat att de kvinnor som genomgår sedvanlig axillutrymning har bättre prognos jäm fört med de som opererats med SN trots att SN varit negativ. 5 611 kvinnor ingick, 3 989 var SN-negativa varav 1 975 randomiserades till axillutrymning och 2 011 genomgick enbart SN. Överlev naden (OS) som var primärt effektmått var lika i de båda grupperna och uppfölj ningen var lång, 95,3 månader i median. Sjukdomsfri överlevnad och regional kontroll var också likvärdiga i grupperna (se figur 1). A E Giuliano, John Wayne Cancer Institute Santa Monica, USA (#506) presenterade ACOSOG Z0011, en ran domiserad studie för kvinnor med T1-2 tumörer med positiv sentinal node (SN). Fortfarande är axillutrymning standard om man finner en eller fler positiva SN. I den här studien randomiserades kvin nor med positiv SN till axillkirurgi (n=445) eller till ingen ytterligare kirurgi, det vill säga enbart SN (n=446). De som var opererade med enbart SN 15 hade i median två körtlar borttagna och motsvarande siffra för de som axillutrymts var 17 körtlar. 106 (27,4%) av de kvinnor som hade axill utrymts hade ytterligare körtelmetasta ser. Medianuppföljningen var 6,3 år. Det var få återfall (se tabell 1). I multivariatanalys framstod bara hög grad och låg ålder (under 50 år) som associerade med lokoregionalt återfall. Ingen skillnad i sjukdomsfri överlevnad registrerades, axillutrymda (82,2%), bara SN (83,9%). Överlevnad (OS) skilde sig inte heller axillutrymda (91,8%) bara SN (92,5%). Det var bara hög ålder, Er-negativitet och avsaknad av adjuvant terapi som påverkade prog nosen negativt, således inte operation. R Cote, University of Miami, USA (#504) visade att förekomsten av immu nohistokemipositiv sentinal node (ICH positiv SN) inte verkar påverka dödlig heten (OS) men att benmärgsmetastaser (BM) har stark inverkan på OS. I stu dien ACOSOG Z0010 ingick 5 539 kvin nor som opererats för bröstcancer med bröstbevarande kirurgi och SN. Alla genomgick cristabiopsi. På alla negativa SN-körtlarna och benmärgsbiopsierna gjordes ICH men dessa resultat rapporte rades ej till behandlande läkare och änd rade alltså ej behandlingen av patienten. ICH-positiv SN hittades hos 10,5 procent och ICH-positiva benmärgsmetastaser hos tre procent av patienterna (se tabell 2). Författaren rekommenderade att man skall avstå från immunohistokemi på negativ sentinal node, något som kan komma att få avsevärd klinisk betydelse om man efterlever detta råd. Många kvinnor genomgår i dag axill utrymning efter ICH-positiv SN, något som orsakar risk för morbiditet och genererar ökad kostnad. Adjuvant behandling, hormonell Kvinnor med högt BMI har inte samma nytta av aromatashämmare som de som är normalviktiga! Utbildningsinsats förbättrade ej compliance! I den österrikiska adjuvantstudien ABCSG-12 fann man att ”body mass index” (BMI) påverkade effekten av endokrin behandling (#523). I studien randomiserades de premenopausala ingående kvinnorna till anastrozol +goserelin eller tamoxifen+goserelin. 1 111 (64%) av de ingående kvinnorna 16 figur 1 NSABP protocol b-32 overall survival for sentinal node negative patients %* 100 80 60 40 Trt SNR + AD N Deaths 1975 140 2011 169 SNR HR = 1.20 p = 0.117 20 0 2 4 6 300 deaths triggered the definitive analysis. 309 reported as of 12/31/2009. 8 Years after entry * % surviving D.N. Krag et al., JCO 28, 2010. tabell 1 Lokoregionala återfall T 1–2 med positiv SN p=0,11 Återfall Axillutrymda n = 420 Bara SN n = 436 15 (3,6%) 8 (1,8%) Bröst Lokoregionala körtlar Både bröst och körtlar 2 (0,5%) 4 (0,9%) 17 (4,1%) 12 (2,8%) tabell 2 Resultat 5 års överlevnad i relation till SN och BM status ACOSOG Z0010 Sentinal node sedvanlig histologi Positiv 92,8 (91,3–94,3) Negativ 95,6 (95–96,3) pvärde 0,0002 Sentinal node ICH Positiv 95,1 (92,7–97,5) Negativ 95,8 (95–96,5) pvärde 0,53 Benmärg ICH Positiv 90,2 (84,6–96,2) Negativ 95,1 (94,3–95,8) pvärde 0,015 var normalviktiga och 573 (33%) var överviktiga (BMI>25). Efter en median uppföljningstid på fem år uppvisade överviktiga anastrozolpatienterna signi fikant kortare sjukdomsfri överlevnad (DFS) (HR 1,6 95% CI 1,064–2,14 p=0,02) jämfört med normalviktiga anastrozolpatienter. För de tamoxifen behandlade kvinnorna såg man ingen skillnad beroende på BMI. En trolig förklaring till den reducerade effekten av anastrozol hos de överviktiga är att de har högre nivåer av aromatas. En besvikelse var resultaten från en studie där 4 923 kvinnor med tidig bröstcancer och adjuvant anastrozolbe handling ingick (#523). Kvinnorna ran domiserades 1:1 till ett mycket ambiti öst informationsprogram eller sedvanlig uppföljning under första året av hor monbehandlingen. Resultaten visade inte på någon som helst förbättring utan det var drygt 11% av kvinnorna som inte tog sin medicin under det för sta året efter operation oavsett om de deltagit i programmet eller ej. Mogna resultat från ABCSG-12 studien presenterades i en poster (#533) Tillägget av zoledronsyra två gånger per år i sammanlagt tre år till premeno pausala kvinnor med hormonbehand ling tamoxifen+goserelin eller anastrozol+goserelin gav en sjukdomsfri överlevnad (DFS) som var signifikant bättre, 32% minskning HR=0,68, p=0,009 för de som fick zoledronsyra även efter denna uppföljning på 62 månader. Dödligheten minskade med 34%, dock ej statistiskt signifikant, p=0,1. Författarens konklusion var att zoledron syra två gånger per år borde vara stan dard för de premenopausala kvinnorna med tidig bröstcancer. Adjuvant behandling, strålbehandling Kan man avstå från strålbehandling för de äldre kvinnorna (#50). 636 kvinnor fyllda 70 år eller mer ingick i denna studie där man randomise rade mellan tamoxifen eller tamoxifen +radioterapi. Alla hade receptorpositiva lågrisktumörer och hade opererats med bröstbevarande kirurgi. Primärt effekt mått var tid till lokalt återfall. Tillägget av radioterapi förlängde tiden till återfall sig nifikant (p=0,015). Man fann 9% lokala återfall i tamoxifengruppen jämfört med 2% i den strålade. Medianuppföljningen var drygt tio år. Ingen signifikant skillnad registrerades avseende totalöverlevnad. Vid uppföljningen hade 43% av kvin norna avlidit men endast 7% av bröstcan cer. Studien visade sammanfattningsvis att det kan vara rimligt att avstå från strål behandling till denna grupp. Michael Baum, University College of London (#517) redogjorde för en studie med 2 232 kvinnor med tidig bröstcan cer och alla opererade med bröstbeva rande kirurgi. Kvinnorna randomisera des till extern eller intraoperativ strålbe handling. Medianuppföljningen var 24 månader, en del kvinnor hade följts i tio år. Antalet lokala återfall var likvärdigt och lågt i grupperna, 0,31% (intraope rativ) och 0,29% (extern). Hudkompli kationer var signifikant färre med intra operativ strålbehandling. Längre upp följning behövs men resultaten är lovande! Adjuvant behandling, kemoterapi och antikroppar Ett stort intresse finns kring metoder att säkert hitta de kvinnor med så kallad medelhög risk för återfall som inte är betjänta av kemoterapi. Stora vinster, både för den bröstcanceropererade kvin nan och ur samhällsekonomisk syn punkt, finns att hämta om man minskar den överbehandling som i dag sker av denna grupp. I USA används 21 genana lysen Oncotype DX i detta syfte. I en retrospektiv analys (#509) av ATAC och NSABP B 14 studierna jämfördes Onco type DX med sedvanlig patologisk riskbe dömning (grad, proliferation mm). De ingående patienterna fick aldrig tabell 3 response rate Kemoterapi n=46 Hormonterapi n= 45 19 19 12 (63%) 11(58%) 27 26 18(67%) 11(42%) Ki 67 <10% Response rate Ki 67 >10% Response rate p-värde 0,7 0,07 figur 2 Progressionsfri överlevnad hos de med p53-mutation %* 100 80 60 T-ET. % yr PFS. 65.1% (95% CI: 61.6–68.3) FEC 5 yr PFS: 60.8% (95% CI: 57.3–64.2) 40 HR = 0.85 (98% CI: 0.71–1.02) Stratified log rank test p = 0.0035 20 0 O 1 2 3 4 5 6 7 8 412 253 111 31 1 NNumber of patients at risk 361 928 819 714 611 9 Years Treatment Progressionsfri överlevnad PFS för de olika kemoarmarna hos de med P53 mutation. H.R. Bonnefoi et al., JCO 28, 2010 kemoterapi, Oncotype DX testades på 614 kvinnor i B14-studien och 1 088 ATAC-patienter. Man fann då att om kombinationen sedvanlig patologi och Oncotype DX användes kunde man ner klassa 30% av de så kallade medelrisktu mörerna till lågrisktumörer, det vill säga till en grupp där man med god säkerhet kan avstå från adjuvant kemoterapi. Neoadjuvant behandling Hur långt har man kommit med att pre diktera behandlingseffekt av neoadju vant behandling? Ger bättre respons, bättre överlev nad? Dessa frågor diskuterades i några olika presentationer. E Alba, Hospital Universitario Virgen de la Victoria, Malaga (#500) presenterade GEICAMstudien 2006-03 där man randomiserat kvinnor med luminal bröstcancer till hormonell behandling eller kemoterapi. Luminal subtyp är alltid ER-positiv och oftast PR-positiv. Luminal A kan troligen skiljas från Luminal B med KI 67. 95 kvinnor randomiserades till antingen EC gånger 4 följt av docetaxel gånger 4 eller till exemestan. Även de premenopausala kvinnorna fick exemes tan men med goserelintillägg. Responserna var sammantaget fler i kemoarmen. Tumörer med KI67 <10% responderade dock likvärdigt på hor mon- och kemoterapi (gällde enbart postmenopausala kvinnor). Tumörer med högt KI67 >10% responderade bättre på kemoterapi (se tabell 3). Gunter von Minckwitz, Helios kliniken, Berlin, Tyskland presenterade en metaanalys av de tyska neoadjuvanta bröstcancerstudierna (#501). Metaanaly sen rörde 5 GEPARDO- och tre AGOstudier med olika design och sammanlagt var 6 625 kvinnor inkluderade. En mer sofistikerad statistisk metod användes och i den slutgiltiga analysen ingick 3 332 kvinnor. Komplett patologisk remission (pCR) ökade med fler cykler av kemoterapi, med högre doser antra cykliner, med högre doser taxaner och med användingen av capecitabin. Trastu zumab till de med Her2-positiv tumör ökade chansen för pCR med 3,2 gånger (p<0,001). Hormonreceptorpositiva tumörer behövde längre tids behandling för att uppnå pCR än de negativa. 17 Den så kallade P53-studien där många svenska kvinnor är med presenterades äntligen. Förväntningen var att P53muterade tumörer skulle respondera bättre på taxaner. Herve Bonnefoi, Geneva University Hospital, Genéve Schweiz (#503) redogjorde för denna stora fas III prövning där ingående kvin nor med stora tumörer randomiserats till en taxaninnehållande behandling eller till en antracyklinbaserad sådan. På samt liga patienter togs biopsier för central P53-analys. 1 856 kvinnor inkluderades, så många som 386 (21%) kunde ej utvär deras varav 292 på grund av undermåliga biopsier. P53-mutation föll ut som en prognostisk faktor, ej oväntad men inte som en prediktiv faktor för typ av kemo terapi (se figur 2). ändring i hormonreceptorstatus att Her2status ändrade sig hos 22 patienter av 167 – 6 av 116 initialt negativa blev i lever biopsin Her2-positiva och 16 av 51 initi alt positiva ändrades till Her2-negativa. I en Education Session redogjorde Jonas Bergh, Karolinska Universitets sjukhuset, Stockholm för möjliga orsa ker till diskrepanserna. En del kan för klaras av metodproblem åtminstone när det gäller Er och Her2. För PR-föränd ringarna har man ingen riktigt godtag bar förklaring. Det finns också en annan viktig aspekt på biopsier av metastaser, en del misstänkta metastaser är benigna lesioner och ett absolut oeftergivligt krav är att solitära metastaser måste biopseras innan man startar behandling för misstänkt metastaserad sjukdom. Metastatisk bröstcancer, hormonell behandling Biopsera alltid första metastaserna och fråga efter ER, PR och Her2! Metastatisk bröstcancer, kemoterapi Liposomalt doxorubicin (Caelyx) är ett gott alternativ för första linjens kemoterapi vid spridd bröstcancer. Fortsätt med palliativ kemoterapi tills progress! Erbulinmesylat är en lovande ny drog! E Amir, Princess Margaret Hospital, Toronto, Kanada (#1007) redogjorde för en undersökning där 258 kvinnor med återfall biopserats – både fjärrmetastaser och lokoregionalt återfall. Man tittade på ER, PR och Her2 och jämförde med pri märtumören. Det förelåg en avvikelse från primärtumören i 13% (ER), 28% (PR) och 5% (Her2). Det var både förlust och tillkomst av receptor avseende Her2 och ER-receptorn, men för PR var det fler som förlorat receptorpositiviteten. Alla tumörer som var trippelnegativa från bör jan förblev så. Biopsisvaren resulterade i ändring av behandling för 15,9% av patienterna. En liknande studie presenterades av Eva Karlsson, Department of OncologyPathology, Karolinska Institutet, Stock holm (#1009). Man gick igenom ett mate rial från Stockholm med kvinnor som fått återfall mellan åren 1997–2000. På 486 av dessa fanns ER och på 456 fanns PR från primärtumör och från en eller fler metastaser. 27% av de som var primärt ER-positiva blev negativa i metastaserna och 8% ändrade från negativt till positivt. PR ändrades från positivt till negativt i 38% och från negativt till positivt i 5%. Överlevnaden var betydligt sämre för de som fick ER-negativt återfall (p<0,0001). Liknande resultat fann också MA Locatelli, European Institute of Oncology, Milano, Italien (#1008). Man hade här biopserat leverbiopsier och fann förutom 18 PELICAN-studien presenterades på mötet (#1022). 210 patienter med spridd bröstcancer randomiserades till antingen capecitabin (CAP) 1250/m2 ggr två eller pegylerat liposomalt doxorubicin (PLD) 50/m2 fyra veckors intervall. De var tidigare obehandlade för spridd sjukdom. Resultaten visade att behandlingarna gav samma effekt, response rate 24% (PLD) 26% (CAP). Tid till progression var 6,2 (PLD) res pektive 7,1 månader (CAP). De som hade fått antacykliner tidigare respon derade bättre på PLD jämfört med CAP vilket var förvånande. Biverkningar var signifikant fler i CAP-gruppen. I en genomgång av elva randomiserade cytostatikastudier inkluderande 2 620 patienter med spridd bröstcancer, första linjens behandling fann man att kemo terapi som fortsatte till progress av sjuk dom gav signifikant bättre progressionsfri överlevnad och en marginell förbättring av allmän överlevnad (#1023). Ett ökande intresse för perorala behandlingar har lett till en studie där capecitabin (CAPE) och cyklofosfamid (CPA) dagligen kombinerats vid behand ling av spridd bröstcancer (#1006). Rationalen för kombinationen är att capecitabin konverteras till 5 Fu i tumör cellerna via enzymet tymidinfosforylas (TF). CPA ökar mängden TF. Metrono misk regim som denna antas minska angiogenes. Man inkluderade 116 patienter i studien, toxiciteten var låg. Resultaten visade inte på förväntat respons på 44% men resultaten var lik värdiga med behandling med enbart CAPE och CAPE i kombination med bevacizumab eller sorafenib. Med tanke på cyklofosfamids låga kostnad och få biverkningar är det av intresse att tänka sig den här regimen i kommande rando miserade studier. I EMBRACE, en fas III prövning, för kvinnor med spridd bröstcancer testas ett nytt cytostatikum, erbulinmesylat (E) (#1004). E liknar taxaner i sitt sätt att påverka mikrotubuli. De ingående 762 kvinnorna hade fått mellan två och fem tidigare regimer för sin sjukdom. Alla hade fått antracyklin och taxanbehand ling. Randomisering gjordes så att dub belt så många kvinnor fick studiemedlet och de som inte fick detta fick behand ling enligt läkarens val. Medianöverlev nad (OS) var 13,1 månader för de som fått E och 10,7 månader för de som fick annan behandling (p=0,04 HR 0,81 CI 0,66–0,99). Progressionfri överlevnad (PFS) var 3,7 månader för E och 2,3 för de övriga (p=0,09 HR 0,85 CI 0,7– 1,03). 12% av patienterna som fick E hade grad ¾ biverkningar och motsva rande siffra för de övriga var 7%. Erbulinmesylat förefaller ha tillräckligt stor effekt för att det skall löna sig att gå vidare med preparatet i nya studier. Theo Foukakis, Karolinska University Hospital, Stockholm (#1058) presente rade en genomgång av 5 463 kvinnor med spridd bröstcancer diagnostiserade under åren 1979–2004. Glädjande var att prognosen signifikant förbättrats med tiden för kvinnor under 60 år och speci ellt efter år 2000 kan man se en påtaglig förlängning av sjukdomstiden. Metastatisk bröstcancer, målriktade terapier Everolimus ger tumörminskning hos kvinnor med trastuzumabresistenta tumörer. TMD1 är lovande i kombination med pertuzumab. Undvik taxaner till BRCA I muterade kvinnor. Förhoppningen om PARP-inhibitor effekt på trippelnegativ bröstcancer delvis grusad. Figur 3: Everolimus % 40 20 0 –20 –40 –60 –80 –100 Patients resistant to trastuzumab but not to taxanes Patients not resistant to trastuzumab and not resistant to taxanes Water fall plot som visar påtaglig minskning av tumörbörda hos patienter med trastuzumabresistent tumör och som fått everolimus, trastuzumab och paclitaxel F. Dalenc et al., JCO 28, 2010 Sunitinib ger ingen tilläggseffekt till docetaxel eller capecitabin. Bevacizumab ger förlängd tid till pro gression även i second linebehandling. Ett stimulerande presentation av ett urval av 20 posterabstrakt ingav för hoppningar om bättre möjligheter att behandla spridd bröstcancer. Flera abstrakt berörde Her2-positiv bröstcan cer som behandlats med trastuzumab till progress. Man vet att m-TOR-aktivering kan inducera trastuzumabresistens. Eve rolimus (Afinitor) är en m-TOR-häm mare som kan häva denna resistens och som verkar synergistiskt med paklitaxel. I en studie kombinerades everolimus med trastuzumab (P H Morrow (#1014) och i en annan studie kombinerades eve rolimus med både trastuzumab och pak litaxel (#1013). I bägge studierna fann man klar klinisk effekt och acceptabel toxicitet (se figur 3). T-DM1 (trastuzumab-cytostatikakon jugat) har tidigare visat sig ha effekt vid trastuzumabresistent bröstcancer. I en fas I/II studie med 44 kvinnor med trastuzu mabresistent sjukdom kombinerades T-DM1 med pertuzumab (antikropp som förhindrar Her2 dimerisering) (#1012). Toxiciteten var tolerabel, ingen patient bröt behandlingen på grund av toxicitet. Responssiffror är ännu ej kompletta men man har registrerat flera partiella respon ser. PTEN och P13 kinas har troligen en roll i trastuzumabresistens. Kanske kommande studier med substanser som everolimus och TMD1 borde göras hos de med dysfunktionellt PTEN/P13K – viktigt att ta detta i beaktande i kom mande studier! Frågan om BRCA-muterade kvinnor med bröstcancer skall behandlas med taxaner diskuterades i en poster (#1020). Det var en case control studie med 35 st BRCA I, 13 st BRCA II och 95 kvinnor med sporadisk bröstcancer. Responsen för taxaner var varierande, 23% (BRCA I), 84% (BRCA II) och 36% för de sporadiska tumörerna. Även om det inte var så många patien ter är det talande siffror som stöttar tidigare hypoteser om att man inte skall ge taxaner i första hand till BRCA I muterade kvinnor. Stort intresse finns för de olika PARPinibitorer som testas i olika prövningar. Olaparib (AZD228) kombinerades med paklitaxel i en fas I/II studie (#1018) på patienter med trippelnegativ spridd sjuk dom. Responskvoten var 33–40%, inga kompletta responser iakttogs. Behand lingen var relativt toxisk, man var tvungen att införa ett amendement och tillåta GCSF på grund av neutropeni som medförde behandlingsuppehåll. Prog ressionsfri överlevnad var drygt fem månader. Veliparib (ABT-888) har visat synergi med temozolomid i prekliniska modeller. I en fas II studie kombinerades dessa droger (#1019). 41 kvinnor med spridd bröstcancer ingick. ORR var endast 7% men om man selekterade de BRCA I-muterade som ingick blev ORR 38%. Även om det var en liten studie är det svårt att tro att veliparib kan bli till nytta för annat än de BRCA-muterade kvinnorna. Uppdatering av RIBBON II (#1021) befäste tidigare resultat. Tillägg av beva cizumab vid andra linjens behandling av Her2-negativ spridd bröstcancer är av klinisk nytta. I studien ingår 684 patien ter som behandlats med olika typer av cytostatika. Tillägget av bevacizuamb förlängde progressionsfri överlevnad från 5,1 månader till 7,2 månader (HR 0,78 p= 0,0072). Ingen skillnad i allmän överlevnad iakttogs. Problemet med bevacizumab är att behandlingen inte är målstyrd – man vet inte exakt vilka patienter som har verklig nytta av substansen. En metaanalys av tre olika bevaci zumabprövningar, E2100, AVADO och RIBBON-1, har gjorts för att bedöma PFS och OS för olika kemoterapi kombinationer (taxan, antracyklin och kapecitabinbaserat) med bevacizumab. Sammanlagt var 2 447 patienter inklude rade i metaanalysen. I medel förbättrades progressionsfri överlevnad med drygt två månader (#1005). Tillägget av sunitinib bidrog endast med biverkningar. I en fas III prövning för spridd Her2-negativ bröstcancer för sta linjens behandling randomiserades 593 kvinnor till antingen docetaxel (100 mg/m2) eller docetaxel (75 mg/m2) + sunitinib 37,5 mg dagligen (#1010). Pro gressionsfri överlevnad för docetaxel enbart var 8,3 månader och för kombi nationen 8,6 månader. Liknande resultat fann man i en studie med liknande design fast med capecitabin. I denna ran domiserade studie ingick 442 patienter där hälften fick capecitabin enbart och hälften med tillägg sunitinib. Median progressionsfri överlevnad (PFS) var 5,5 månader för kombinationen och 5,9 månader för enbart capecitabin. Fler av dem som fick kombinationen avbröt på grund av biverkningar (#1011). Dessa negativa studier blir mitt slut på denna ASCO-rapport från år 2010. 19 Gastrointestinal Cancer: Intensifierad cytostatikaterapi vid pankreascancer ger överlevnadsvinst Årets ASCO presenterade spännande nyheter om BRAFmutation, den är en markör för betydligt sämre prognos vid kolorektal cancer men till skillnad från KRAS-mutation innebär den inte resistens mot EGFR-terapi. En amerikansk studie där adjuvant behandling efter opererad koloncancer med FOLFOX 6 ± cetuximab givits var negativ. Perioperativ cytostatikabehandling vid operabla levermetastaser skall endast ges om patienten är i gott at (PS 0) och har ett förhöjt CEA, övriga skall gå till kirurgi direkt. Intensiv kemoterapi (FOLFOX 6 + irinotekan) vid metastaserande pankreascancer ökar ettårsöverlevnaden från 20,6% till Jan-Erik Frödin 48,4% jämfört med standard gemcitabinbehandling. Docent, sektionschef GU-sektionen Onkologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna Ventrikelcancer Neoadjuvant behandling Ett stort antal studier har undersökt värdet av adjuvant cytostatikabehand ling efter radikalt opererad ventrikel cancer, dock utan att kunna påvisa någon vinst. Magic-studien använde perioperativ ECF (Epirubicin, Cisplatin och 5Fu kontinuerlig infusion), tre cykler (nio veckor) före kirurgi och tre cykler efter. Studien var positiv och påvisade en signifikant förbättrad fem årsöverlevnad. Vid årets ASCO presen terades en metaanalys (#4022) av tolv studier inkluderande 2 128 patienter, som använt preoperativ cytostatikaalternativt kemoradioterapi vid lokalt avancerad ventrikel- cardia- respektive låg esophagus adenocarcinom. Pre operativ behandling gav en signifikant överlevnadsvinst (HR=0,81; (0,73– 0,90); p<0,0001). Vinsten sågs både vid cytostatikabehandling (HR=0,82; 20 (0,73–0,91); p<0,0002) och vid kemoradioterapi (HR=0,75; (0,52–1,08); p=0,2). Uppdelat på lokali sation var vinsten vid esophagus(HR=0,80; (0,58–1,12); p=0,2), cardia(HR=0,71; (0,55–0,91); p=0,31) och ventrikelcancer (HR=0,94; (0,82–1,06); p=0,31). Avancerad sjukdom AVAGAST är en studie som genomförts i Asien, Europa och Sydamerika där man prövat värdet av bevacizumab vid behandling av avancerad ventrikelcan cer (#LBA4007). Under perioden 200709–2008-12 inkluderades 774 patienter som behandlades med capecitabin alter nativt 5Fu och cisplatin var tredje vecka. Cisplatin gavs högst sex cykler, därefter fortsatte capecitabin eller 5Fu till progress. Behandlingen kombinera des dubbelblint med bevacizumab eller placebo (se tabell 1). Resultaten var något varierande per region med störst effekt i Asien och minst i Europa. Referentens uppfattning var att denna studie inte stödjer använ dade av bevacizumab vid ventrikelcancer, i varje fall inte i Europa/Nordamerika. faktaruta 1 DFS = sjukdomsfri överlevnad. PFS = progressionsfri överlevnad. TTF= Time to Treatment Failure. OS = totalöverlevnad. MS = medianöverlevnad. RR = Svarsfrekvens (CR + PR). BSC = Best Supportive Care. PS = Performance Status. RT= radioterapi. HR= Hazard Ratio. RFA= RadioFrekvensAblation faktaruta 2 5Fu = Fluorouracil, LV = kalciumfolinat. 5Fu/LV (Mayo): (5Fu 425 mg/m2 + LV 20 mg/m2 dag 1–5 var 4:e v.) FOLFOX 4: (Oxaliplatin 85 mg/m2 (dag 1) LV 200 mg/m2:; 5Fu bolus 400 mg/m2; 5Fu 24 tim infusion 600 mg/m2 (dag 1+2) FOLFOX 6: (Oxaliplatin 85 mg/m2; LV 400 mg/m2; 5Fu bolus 400 mg/m2; 5Fu 46 tim infusion 2400 mg/m2) FOLFIRI: (Irinotecan 85 mg/m2; LV 400 mg/m2; 5Fu bolus 400 mg/m2; 5Fu 46 tim infusion 2400 mg/m2) XELOX: (Oxaliplatin 130 mg/m2 (dag 1; capecitabin 1000 mg/m2 x 2 (dag 1–14)) XELIRI: (Irinotecan 180(-200) mg/m2 (dag 1; capecitabin 800(-1000) mg/m2 x 2 (dag 1–14) tabell 1 avagast Cis-Cap/5Fu + placebo Antal patienter Cis-Cap/5Fu + Bev 387 387 ORR 29,5% 38,0% P=0,0121 PFS 5,3 mån 6,7 mån P=0,0037 OS 10,1 mån 12,1 mån P=0,1 TABELL 2 prodige 4/accord 11-studien FOLFIRINOX Antal cykler Gemcitabin 10 6 27,6% 10,9% P = 0,0008 PFS median 6,4 mån 3,4 mån P < 0,0001 OS median 11,0 mån 6,8 mån P < 0,001 48,4% 20,6% ORR 1-årsöverlevnad Hepatocellulär cancer (HCC) Avancerad sjukdom TACE (Trans Arterial Chemo Embolise ring) används vid inoperabel men lokali serad HCC. Man har dock aldrig lyckats bevisa att tillägget av cytostatika har något värde. I en studie (#4025) hade man randomiserat mellan TACE och TAE (Trans Arterial Embolisering). 85 tidigare obehandlade patienter med hyggliga värden utan extrahepatisk tumörspridning, som ej var lämpliga för kirurgi inkluderades. TAE gjordes upp till tre gånger. TACE-gruppen erhöll cisp latin 50 mg intraarteriellt 4–6 timmar före TAE. Behandlingen tolererades väl och toxiciteten var jämförbar i de två grupperna. Responsen för TACE respek tive TAE var CR; 25% vs 10%, PR; 36% vs 25%, SD 17% vs 36% (p=0,165). Medianöverlevnaden var lika, PFS 7,9 mån vs 6,9 mån; OS 15,9 mån vs 16,2 mån. Om de patienter som gått till levertransplantation (9 TACE, 8 TAE) exkluderades var OS 12,7 mån vs 14,6 mån. Studien avslutades sedan man bedömde att chansen för att påvisa en överlevnadsvinst >2 månader var lägre än 20%. Pankreascancer Adjuvant behandling CapRI är en tysk studie som prövat adjuvant kemoradioterapi efter radikalt (R0–1) opererad pankreascancer (#LBA4012). I experimentarmen gavs 1,8 Gy x 28 i kombination med 5Fu (200 mg/m2/dag kontinuerlig infusion), cisplatin (30 mg/m2 var vecka) och Ifn(3 milj IE 3 ggr/v). Efter avslutad radio terapi gavs ytterligare två omgångar med 5Fu. Standardbehandling var sex cykler 5Fu/LV (Mayo). Experimentar men gav en högst betydande toxicitet men detta kunde delvis mötas med dos reduktion, ett behandlingsrelaterat dödsfall förekom i vardera armen. Kemoradioterapi minskade frekvensen lokalrecidiv 29,3% vs 55,6% (p=0,014). Medianöverlevnaden var 32,1 mån vs 28,5 mån. Resultatet är anmärkningsvärt bra för kontrollarmen och icke signifikant bättre för kemora dioterapi. I den efterföljande debatten var meningen att detta var en alltför toxisk och lite effektiv behandling för att gå vidare med. Avancerad sjukdom Gemcitabin registrerades 1996 och har sedan dess varit standard vid behandling av avancerad pankreascancer. Åtskilliga studier har genomförts i syfte att finna effektivare behandlingar, dock med blyg samt resultat. Gemcitabin i kombination med oxaliplatin respektive capecitabin har varit möjliga alternativ hos patienter i gott allmäntillstånd och uppvisat något bättre effekt. En italiensk grupp (#4049) utmanade denna uppfattning. Man hade analyserat resultaten från sju fas III stu dier och räknat fram den absoluta vin sten av kombinationsbehandling framför singeldrog. Jämfört med gemcitabin enbart gav tillägg med cisplatin ingen förbättrad ettårsöverlevnad, tillägg med oxaliplatin gav 2,6% absolut vinst och med capecitabin 3,0%. Annorlunda uttryckt, behöver man behandla 33–39 patienter, med kombinationsbehandling framför gemcitabin enbart, för att en extra patient skall leva vid ett år. Sub gruppsanalyser av enbart patienter i gott at, lokalt avancerade eller kvinnor änd rade inte resultatet. Författarnas slutsats var entydig, gemcitabin singelbehandling bör fortsätta att vara standard. I den franska PRODIGE 4 ACCORD 11-studien hade man försökt en ytterligare intensifiering av behand lingen (#4010). 342 patienter med metastaserande pankreascancer i gott at (PS 0–1) randomiserades mellan gemci tabin standard (1000 mg/m2 dag 1, 8, 15 var 4:e v.) och FOLFIRINOX (FOL FOX 6 + irinotecan 180 mg/m2 dag 1). Som man kan förvänta sig gav experi mentarmen väsentligt mera toxicitet, grad ¾ diarré 12,3% vs 1,6%, fatigue 24% vs 14,3%, febril neutropeni 5,7% vs 0. Det var dock inga toxiska dödsfall. Behandlingsresultaten var imponerande (se tabell 2). Andra linjens behandling gavs till 59% av FOLFIRINOX (84% erhöll gemcitabin) och till 58% av gemcitabin. Presentationen möttes av en lång applåd från auditoriet som var imponerade av resultaten. Man uttalade en önskan att pröva denna regim i den adjuvanta situ ationen. Drar man en gemensam slut sats av dessa två studier skulle det kunna vara att sortera bort gem-Cis, gem-Oxa och gem-Cap, att till ett fåtal yngre patienter med PS 0 ge FOLFIRINOX och att till flertalet av de som är lämpade för behandling ge gemcitabin standard. 21 tabell 3 FOLFOX 6 FOLFOX 6 + Cet DFS 3 år 74,1% 73,3% OS 3 år 87,3% 82,1% P=0,06 All Grad ¾ tox 45,0% 65,4% P < 0,001 Dödlighet i studie 0,58% 1,44% P=0,07 Fullgjort 12 cykler 77,3% 65,6% P < 0,001 Kolorektal cancer Adjuvant behandling På ASCO 2009 föll adjuvant behandling med bevacizumab då vinst inte kunde påvisas. På årets ASCO föll även cetuxi mab. En amerikansk studie (#CRA3507) stängde vid 1 760 inkluderade (av plane rade 2 070) patienter då interimsanalys visat dålig effekt. Behandlingen utgjordes av 12 cykler FOLFOX 6 ± cetuximab (se tabell 3). Påtagligt är att toxiciteten i kombi nationsarmen är betydligt högre och att detta är särskilt tydligt hos patienter över 70 år (grad ¾ tox: 53,5% vs 80,3%). På ASCO 2009 redovisades resultaten där 10 499 patienter <70 år kunde jämföras med 2 170 patenter ≥ 70 år. Slutsatsen var entydig, vid adju vant behandling hade de äldre patien terna inte nytta av tillägg med oxalipla tin eller irinotecan. I den aktuella stu dien var 227 patienter äldre och borde inte ha inkluderats. Även i den yngre gruppen sågs dock signifikant högre toxicitet i kombinationsarmen. I OPUSstudien vid avancerad CRC såg man inte effekt av tillägg med cetuximab i hela gruppen men väl i subgruppen med PS 0–1. En möjlig slutsats är att endast yngre patienter i gott at bör komma ifråga för ajuvant behandling med cetux imab, men den studien återstår att göra. Preoperativ strålbehandling vid rektalcancer I en australiensisk studie (#3509) så hade man jämfört preoperativ strålbe handling standard 5 Gy x 5 och opera tion veckan efter (5x5) med 1,8 Gy x 28 + kontinuerlig infusion 5Fu (225 mg/ m2/dygn), operation efter 4–6 veckor (RKT). Under åren 2001–06 inkludera des 326 patienter med cancer recti T3NxM0. Primärt effektmått var lokal recidiv vid tre år och man fann något högre frekvens hos 5x5; 7,5% vs 4,4% (p=0,24). Man såg inga skillnader i sekundära effektmått. Metastasfrihet vid fem år var 72% för 5x5 jämfört med 69% för RKT, totalöverlevnad vid 22 P=0,33 fem år var 74% vs 70%. Sentoxicitet var också lika, RTOG grad ¾ var 7,6% för 5x5 vs 8,8% för RKT. Författarnas slutsats var att de de två behandlingarna var likvärdiga vid T3 cancer recti. I en amerikansk studie (#3510) undersökte man om det var möjligt behandla cancer recti T2N0 med lokal excision efter behandling med 1,8 Gy x 28 + capecitabin (725 mg/m2 x 2, 5 dagar per vecka x 5) + oxaliplatin (50 mg/m2 vecka 1, 2, 4, 5). Doserna var initialt högre men på grund av toxicitet reducerades de till ovanstående. Nittio patienter inkluderades och 81 kunde utvärderas. Av dessa fick 52 (64%) en tumörkrympning varav 36 (44%) upp nådde pCR. Av de som opererades hade alla utom en negativa marginaler. Var metastaserar lokalt avancerad rektalcancer? I en studie från New York hade man analyserat prediktiva faktorer för reci div (#3642) samt lokalisation av metas taser (#3644) efter behandling av lokalt avancerad rektalcancer. Under perioden 1998–2007 hade man behandlat 593 patienter och efter en medianuppfölj ning på 44 månader hade 119 patienter diagnostiserats med recidiv (se tabell 4 och 5). Underhållsbehandling med bevacizumab eller ej? I en spansk studie presenterad av Joseph Tabernero (#3501) hade man givit induktionsbehandling med sex cykler XELOX + bevacizumab 7,5 mg/kg var tredje vecka. Därefter randomiserades patienterna mellan fortsatt behandling alternativt endast bevacizumab till pro gress. Målet var att visa icke sämre effekt med den enklare terapin (se tabell 6). Författarnas slutsats var att denna studie indikerar att underhållsbehand ling med bevacizumab kan vara ett alternativ till fortsatt kemoterapi. I frå gestunden efteråt påpekades helt riktigt att frågan inte riktigt kunde besvaras eftersom studien inte haft någon observationsarm utan behandling efter induktionsfasen. Ett argument hämtat från ovarial cancer angående värdet av underhållsbe handling med bevacizumab framfördes under plenarsessionen (#LBA1). 1 873 patienter med ovarialcancer erhöll som förstalinjesbehandling sex cykler paklit axel + carboplatin och randomiserades mellan att erhålla placebo (arm A), bevacizumab (15 mg/kg var tredje vecka) samtidigt med cytostatika (arm B) eller bevacizumab samtidigt och sedan underhållsbehandling (arm C). Arm C visade bättre PFS men ingen påverkan på OS. Anmärkningsvärt noterades ingen påverkan av bevacizu mabtillägget i arm B. Mer om detta i avsnittet om gynekologisk cancer. Behandling med cetuximab En uppdatering av COIN-studien pre senterades (#3502). 1 630 tidigare obe handlade patienter med avancerad kolotrectalcancer erhöll enligt prövarens val antingen XELOX ± cetuximab eller FOLFOX 6 ± cetuximab. Studien har tidigare rapporterats som negativ vad gäller cetuximabtillägget, det förelåg ingen skillnad vare sig vad gäller PFS eller OS. Man hade nu gått vidare och analyserat mutationsförekomst. Mate rial fanns från 1 316 patienter (61%) och följande mutationer identifierades (se tabell 7). Vid närmare analys fann man att XELOX + cetuximab gav ökad toxici tet, framförallt diarré, 30% grad ¾ jäm fört med 17% för FOLFOX 6 + cetuxi mab. Vid en subgruppsanalys fann man signifikant nytta av cetuximabtillägget hos den gruppen som erhållit FOLFOX 6 men inte för de som erhållit XELOX. Vidare för de i gott allmäntillstånd (PS 0–1) men inte hos de med PS 2. Man får alltid vara försiktig med att tolka subgruppsanalyser men förfat tarna gjorde ett intressant inlägg med hypotesen att tillägg med cetuximab förbättrar effekten om man selekterar patienter i gott allmäntillstånd och väl jer kemoterapi där tillägget inte ökar toxiciteten. Vi bör nog testa denna hypotes på andra studier där utfallet varit negativt. Jämför också den adju vanta studien ovan. Att finna en tidig markör för respons vore naturligtvis av stort värde. Vid cetuximabbehandling har man sett en tydlig korrelation mellan hudtoxicitet tabell 4: Metastaslokalisation hos samtliga patienter respektive hos de med singelmetastas Lokalisation av metastaser Alla metastaser Endast singelmetastaser Lunga 77 (69%) 59 (69%) Lever 22 (20%) 13 (15%) Ej reg lgl 12 (11%) 4 (5%) Skelett 8 (7%) 4 (5%) Hjärna 5 (4%) 3 (3%) Peritoneum 5 (4%) 3 (3%) tabell 5: Multivariatanalys för att förutsäga alla recidiv respektive lungmetastaser enbart Alla recidiv HR Lungmetastas enbart P HR P < 0,005 Avstånd från anal verge (≤ 5 vs > 5 cm) 2,38 (1,59–3,57) < 0,001 2,38 (1,35–4,17) < 0,001 4,70 (2,03–10,84) < 0,001 Yp TNM (II/III vs 0/I) 5,10 (2,89–9,00) Kärlinväxt Perineural växt (+ vs -) 2,05 (1,38–3,04) 3,58 (2,05–6,25) < 0,001 < 0,001 XELOX + Bev Bev tabell 6 Effektmått Antal cykler HR/OR (95% CI) 9 10 1–37 1–53 880 mg 770 mg 60 57 1,13 (0,79–1,63) PFS (mån) 11,0 10,3 1,07 (0,84–1,36) OS (mån) 23,4 21,7 1,07 (0,81–1,41) (spridning) Kumulativ dos oxal. ORR (%) tabell 7 COIN-studien. Identifierade mutationer Mutationsanalys Antal Andel KRAS wt 729 55% BRAF mut 102 8% NRAS mut 50 4% MSI 50 4% tabell 8 Minskning av magnesium i serum > 50% < 50% ORR 55,8% 16,7% P < 0,0001 PFS 6,3 mån 3,6 mån P < 0,0001 OS 11,0 mån 8,1 mån P = 0,002 och behandlingssvar. En italiensk grupp har nu analyserat om sänkning av magnesiumhalt i serum kunde prediktera behandlingssvar (#3564). 143 patienter erhöll tredje linjens behandling med cetuximab och irinotekan. Magnesium i serum mättes före och under behand ling. Patienter som hade > 50% minsk ning av magnesium i serum uppvisade ett klart bättre behandlingssvar (se tabell 8). BRAF-mutation sämre prognos men känslig för EGFR-terapi I CRYSTAL-studien gavs FOLFIRI ± cetuximab som förstalinjesbehandling till patienter med metastaserande CRC. Tillägget av cetuximab gav bättre effekt. (RR: 38,7% vs 46,9%. PFS 8,0 mån vs 8,9 mån (HR: 0,85, p = 0,048)). På ASCO 2008 hade man retrospek tivt gjort KRAS-analys på 540 av 1 198 patienter och kunde visa att för patien terna med vild typ innebar tillägg av cetuximab en vinst (RR: 43% vs 59%, p = 0,0025. PFS 8,7 mån vs 9,9 mån (HR: 0,68, p = 0,017)). För patienter med muterad KRAS gav tillägget intet (RR: 40,2% vs 36,2%. PFS 8,1 mån vs 7,6 mån (HR: 1,07)). I OPUS-studien gavs 337 tidigare obehandlade patienter med metastaserande CRC FOLFOX ± cetuximab. Totalt var studien negativ, men patienter i gott at (ECOG 0/1) hade bättre respons. Retrospektiv KRAS-analys hos 233 patienter visade effekt hos vild typ-patienterna (RR: 37% vs 61%, p = 0,01. PFS 7,2 mån vs 7,7 mån (HR: 0,57, p = 0,02)). Nu redovisades en fördjupad analys (#3506) där man lagt ihop båda studi erna och analyserat både KRAS och BRAF (se tabell 9). Resultaten talar starkt för att att patienter med BRAF-mutation har en klart mera aggressiv sjukdom men har fortfarande nytta av att erhålla cetuxi mab under förutsättning att de är KRASwt. Detta något överraskande fynd blir mer begripligt av en genanalys man utfört på material från 1 378 patienter (#3505). Man finner där att KRASmt och BRAFmt inducerar väldigt olika nedströms genaktivering. Ytterligare information om betydel sen av BRAF-mutation kom från en aus traliensisk grupp (#3592) som korrele rat kliniska parametrar till BRAF-status (se tabell 10). Levermetastaser EORTC jämförde i EPOC-studien peri operativ FOLFOX 4 (6 cykler före kirurgi och 6 efter) med enbart kirurgi hos patienter med 1–4 operabla lever metastaser. Studien visade att cytostati katillägget ökade femårsöverlevnaden med 9%. På årets ASCO redovisade Halfdan Sørbye från Bergen en analys av prediktiva faktorer (#3544). Man fann att patienter med förhöjt CEA hade nytta av perioperativ cytostatika 23 men de med normalt CEA lika gärna kunde opereras direkt. Det fanns också en trend att patienter med PS 0 hade hjälp av tillägget men att detta var tvek samt för de med PS 1 eller 2. Om man endast behandlar patienter med PS 0 och förhöjt CEA ökar man femårs överlevnaden i denna grupp från 19% till 35%. Övriga patienter bör gå till kirurgi direkt. CLOCC-studien från EORTC hade inkluderat patienter med inoperabla levermetastaser (max nio ej extrahepa tisk sjukdom) och randomiserat tabell 9 analys av kras och braf KRASwt (n=845) KRASwt / BRAFwt (n=730) KRASwt / BRAFmt (n=70) Cyt (n=447) Cyt + Cet (n=398) Cyt (n=381) Cyt + Cet (n=349) Cyt (n=38) Cyt + Cet (n=32) 19,5 23,5 21,1 24,8 9,9 14,1 OS med (mån) HR 95% CI 0,81 0,84 0,62 (0,69–0,94) (0,71–1,00) (0,36–1,06) p 0,0062 PFS med (mån) 7,6 HR 95% CI p ORR (%) 7,7 0,0764 10,9 3,7 7,1 0,66 0,64 0,67 (0,54–0,80) (0,52–0,79) (0,34–1,29) < 0,0001 < 0,0001 38,5% p 0,0479 9,6 57,3% 40,9% < 0,0001 0,2301 60,7% 13,2% < 0,001 21,9% 0,4606 tabell 10 korrelation av kliniska parametrar till braf-status BRAFmt BRAFwt Antal patienter 57 467 Ålder 66 63 P = 0,175 67% 34% P < 0,0001 10,4 mån 34,7 mån P < 0,0001 Högersidig ca OS Metastaser till: Lever 63% 72% P = 0.163 Lunga 35% 49% P = 0,049 Peritoneum 46% 24% P = 0,001 CNS 8,8% 4,7% P = 0,199 tabell 11 tabell 12 clocc-studien. redovisning av effekt FOLFOX 4 Antal patienter PFS (median) OS vid 30 mån 24 XELOX + Cet FOLFOX 4 + RFA 59 60 9,9 mån 16,8 mån 57,6% 61,7% Antal eval. pat P= 0,025 CR+PR CR+PR+SD XELIRI + Cet 68 74 47.7% 46.1% 77.3% 74.2% PFS 7,7 mån 6,3 mån OS 25,5 mån 21,1 mån FOLFOX 4 ± att först göra maximal tumörreduktion med RFA. Studien rekryterade 119 patienter under perio den 2002-04–2007-06. Toxiciteten rap porterades på ASCO 2008, nu redovisa des effekten (#3526) (se tabell 11). Överlevnaden vid 30 månader var i båda grupperna klart bättre än förvän tat varför det behövs ytterligare uppfölj ning för att slutligt avgöra värdet av lokalbehandling, men den signifikanta skillnaden i PFS talar till lokalbehand lingens favör. Cetuximab + oxaliplatin alternativt irinotekan. Vid ASCO 2008 presenterades två stu dier där man jämfört cetuximab i kom bination ned irinotekanbaserad versus oxaliplatinbaserad behandling. I båda studierna sågs en likvärdig effekt med de båda alternativen. Ett tydligt argu ment mot att cetuximab skulle fungera sämre tillsammans med oxaliplatin jäm fört med irinotekan. Den tyska studien presenterades nu med mogna data (#3540). XELOX + cetuximab jämför des med XELIRI + cetuximab (se tabell 12). Ingen av dessa studier ger något som helst stöd för teorin att oxaliplatin skulle vara en sämre partner till cetuxi mab än irinotekan. urologisk cancer: Du väljer behandling själv – ”take home message” vid både lågrisk prostatacancer och metastaserande njurcancer Vid prostatacancer i lokalt avancerat stadium kommer sannolikt kombinationsbehandling med extern strålning plus hormonterapi bli standard. På ASCO 2010 presenterades data från en multicenterstudie som bekräftar fynden vid SPCG7/SFUO3 som publicerades i Lancet förra året. Det kommer däremot att dröja innan det formuleras någon självklar standard vid såväl aktiv monitorering av lågrisk prostatacancer som systemisk behandling av metastaserande njurcancer. Det finns en ökad medvetenhet om och strävan att minska ”the burden of treatment” vid screeningdetekterad prostata- Magnus Fovaeus cancer. Det är dock för tidigt att ge några tillförlitliga Docent, överläkare, Urologsektionen, Kirurgkliniken, Blekingesjukhuset i Karlskrona riktlinjer som hjälp till patienter och läkare då kunskap fortfarande saknas. Prostatacancer Kommer hormonterapi kombinerat med extern strålning bli standardbehandling vid lokalt avancerad prostatacancer? Ja, mycket talar för det efter ASCO 2010, där tidigare publicerade resultat från SPCG7/SFUO3 (Widmark et al. Lancet 2009; 373:301) kunde konfirmeras i en stor internationell randomiserad studie. Den så kallade ”Intergroup Study” (NCIC-CTG, SWOG, MRC-UK, INT: T94-0110: NTC00002633) presentera des av Padraig R Warde från Princess Margaret Hospital, Toronto (#CRA4504). Mellan 1995–2005 randomiserades 1 205 patienter med lokalt avancerad prostatacancer till kombinerad strål behandling plus hormonbehandling eller enbart hormonbehandling. Vid denna andra interimsanalys ser man efter sju år 90% sjukdomsspecifik överlevnad i kombinationsarmen jämfört med 79% vid enbart hormonbehandling (se figur 1). Då studien designades 1995 använ des endast 70 Gy precis som i SPCG7/ SFUO3 och man spekulerar naturligtvis om man inte gör ännu större nytta med nuvarande doseskalerade regimer. Då kurvorna för total överlevnad tycks gå isär efter cirka fem år vid både SPCG7/ SFUO3 och ”the Intergroup Study” föreslår Anthony D’Amico, Harvard Medical School att man överväger kom binationsbehandling hos män med för väntad överlevnad >5 år. Han påpekade dock att hormonbehandling i vissa fall sannolikt bör undvikas hos äldre män med kardiovaskulär sjukdom då den ökade risken för hjärtinfarkt och hjärt svikt inte är försumbar. Aktiv monitorering Vad skulle doktorn välja i min situa tion? Hur ofta har vi inte hört denna vädjan från villrådiga patienter på våra mottagningar, efter att vår diagnostiska strävan har försatt dem i en situation där olika valmöjligheter föreligger, och som inte det var nog, även motsägelsefulla rekommendationer från olika läger av experter. Få andra områden inom medicinen är så exponerat för detta fenomen som prostatacancer. Hur ska lekmän kunna tolka information när den ena framstående experten föresprå kar ett baseline PSA hos alla män vid 40 års ålder medan en annan lika meriterad auktoritet motsäger sig all PSA-screening. Våra nuvarande rekommendationer att alla män ska informeras avseende föroch nackdelar med både screening och behandling av lokaliserad prostatacan cer kan vara än mer bekymmersamt. Rekommendationerna är ju, om än både vetenskapligt och etiskt korrekta, inte så lite naiva och dessutom oprak tiska då vi alla vet att det inte ens räcker med ett weekendseminarium för att till fullo informera en man med prostata cancer på ett korrekt sätt, än mindre under ett 20 minuters mottagningssam tal. Inte konstigt att många män helt enkelt frågar: Hur skulle du göra? 25 Problemet med detta scenario är att olika personer fattar olika beslut även när de ställs inför samma information. Personliga värderingar och individuella avvägningar av risker och potentiella vinster är något som föregår allt besluts fattande och vad doktorn föredrar är inte alltid relevant för den enskilda patienten. Hur som helst, vad patienten egentligen frågar doktorn efter är en ärlig och empatisk ståndpunkt, utnytt jande all hans/hennes kunskap och erfa renhet för att bringa ordning i all mot sägelsefull information. Detta är ett begripligt och rimligt krav men inte desto mindre svårt att hantera. Hur vi tolkar ERSPC-studien vid screening av prostatacancer är en fråga om att se glaset halvfullt eller halvtomt. Många ser den som ett bevis på att screening räddar liv men en del betraktar även den europeiska screeningstudien som negativ med tanke på den stora över behandling som blir resultatet i en screeningpopulation, åtminstone med den uppföljningstid som föreligger i stu dien i dag. Ett liknande perspektiv med skilda ståndpunkter i olika expertläger finns i värderingen av aktiv monitore ring av ”lågrisk”-patienter med lokalise rad prostatacancer. Även om nyttan av och säkerheten vid aktiv monitorering i årtionden i viss mån har debatterats i vetenskapliga sam manhang i Nordamerika är det först nu debatten verkligen har tagit fart. Möjli gen kan den massmediala uppmärksam het som förra årets publicerade screen ingstudier fått, gjort amerikanska män och deras doktorer uppmärksamma på risken för överbehandling av indolent sjukdom, och i större utsträckning över vägt aktiv monitorering vid lokaliserad cancer. Veckan före ASCO presenterades det 19 arbeten om aktiv monitorering vid AUA (American Urological Associa tion) 2010 möte i San Fransisco. De flesta jämförde kirurgiskt utfall mellan de patienter, som visserligen uppfyllde kriterierna för aktiv monitorering men valde att opereras, och de patienter som prostatektomerades efter några år. Pro blemet är att i dessa jämförelser finns en inbyggd selektionsbias på grund av över representation av högriskcancer hos dem som opererats senare, då många i den gruppen gick till operation efter uppgra dering av cancern vid rutinbiopsi. På ASCO 2010 presenterade Bruce J Trock ett stort material från Johns 26 Figur 1 disease-specific survival % 7 yr DSS 90% 100 80 7 yr DSS 78% 60 40 ADT+RT ADT 140 Deaths from Prostate Cancer 20 89 ADT alone, 51 RT+ADT HR=0.57 (95% Cl 0.37–0.78) p=0.001 0 3 6 9 År Sjukdomsspecifik överlevnad vid behandling av lokalt avancerad prostatacancer med hormonbehandling + extern strålbehandling. P.R. Warde et al., JCO 28, 2010 Hopkins där man bara valde att ta med patienter utan uppgradering av cancern före fördröjd behandling, det vill säga de patienter som genomgick behandling av eget val (#4506). Det visade sig att denna grupp hade samma risk för ogynnsamt PAD som de som opererades omedelbart (se tabell 1). Många frågor återstår emellertid att besvara. Hur väl korrelerar biopsier av ”lågrisk”-klassificerad prostatacancer med slutligt kirurgiskt PAD? Represen terar cancern hos de patienter som upp graderas vid uppföljning äkta cancer progress eller är det bara patologi som missas vid de initiala biopsierna? Är det lämpligt med omedelbar rebiopsi före inklusion i monitoreringsprotokoll? Ska transitionszonsbiopsier rutinmässigt inkluderas i monitoreringsprotokoll? Är patienter i alla åldrar lämpade för aktiv monitorering? Hur hjälper vi patien terna att hantera canceroron utan aktiv behandling? Aktiv monitorering kan med nuva rande diagnostiska metoder och prog nostiska markörer aldrig bli ett helt riskfritt alternativ. Risken för cancer progress och hur detta påverkar det slutliga sjukdomsutfallet är svårt att värdera och det ventileras vitt skilda uppfattningar i denna fråga. Jag har valt tabell 1 Resultat av fördröjd vs omedelbar protatektomi vid aktiv monitorering Alla aktivt monitorerade (n=110) Aktivt monitorerade alltid med Gleasonscore ≤6 (n=67) Matchade patienter med omedelbar op(n=348) Organbegränsad 73% 77% 85% Extraprostatisk utbredning 14% PAD vid radikal prostatektomi 0,009; 0,316 Patologiskt stadium: 22% 23% Invasion i vesiculae seminales 3% 0% 1% Lymfkörtelmetastaser 2% 0% 0,3% 56% 75% 74% 3+4 22% 16% 19% ≥ 3+4 22% 9% 7% Gleasonscore efter radikal prostatektomi ≤6 p värde* 0,0001; 0,747 B J Trock et al. JCO 28, 2010 * Första p-värdet jämför alla aktivt monitorerade vs omedelbar operation; andra p-värdet jämför aktivt monitorerade alltid med Gleasonscore ≤6 vs omedelbar operation. Faktaruta 1 En sammanställning av olika tolkningar av kunskapsläget vid aktiv monitorering av ”lågrisk”-patienter med lokaliserad prostatacancer. Förutsättningar för aktiv monitorering Argument för Argument emot Ja, 97% cancerspecifik tioårsöverlevnad i studier med aktiv monitorering. Nej, biopsi + PSA är otillförlitligt att förutsäga aggressiv sjukdom. 25% av ”lågrisk”-patienter har progredierande cancer. Ja, störningar i nedre urinvägar och sexuell funktion. Nej, inte alltid. Resultaten har förbättrats med modern behandling. Tidig behandling med glesa kontroller är dessutom billigare än aktiv monitorering och livslångt upprepande av biopsier. Cancerprogression kan monitoreras. Ja, med PSA-kinetik + upprepade biopsier. Nej, det finns inget standardiserat protokoll som tillförlitligt signalerar cancerprogress. Morbiditet vid upprepade biopsier är ej negligerbar. Behandling kan hos de flesta patienter undvikas eller fördröjas signifikant. Ja, efter 8–10 år är majoriteten obehandlade eller döda av annan orsak. Nej, 25% av patienterna vill behandlas inom fem år och för varje år ökar denna andel. Studier med uppföljning >10 år saknas. Likvärdiga kirurgiska resultat vid omedelbar och fördröjd behandling både onkologiskt och funktionellt. Ja, i SPCG 4 botas en icke screenad population. Preliminära data från studier vid aktiv monitorering talar för likvärdiga resultat vid tidig och fördröjd behandling. Nej, det finns inga rapporterade data. Risk för sämre operativa resultat efter upprepade biopsier + up-grading och up-staging. Lågriskpatienter med indolent cancer kan identifieras. Behandling ger långtidskomplikationer och kostar pengar. att sammanfatta den vanligaste argu mentationen i faktaruta 1. Det är kan ske ovanligt att vi vanliga doktorer har så polariserade åsikter men ni kan kan ske föreställa er exempelvis Laurence Klotz, Toronto på ja-sidan argumentera med William Catalona, Chicago på nejsidan. Studera gärna faktaruta 1 och fundera. Hur skulle doktorn själv göra? (Se faktaruta 1). Metastaserande prostatacancer En ny taxan: cabazitaxel, är det för sta läkemedlet med bevisad effekt vid docetaxelresistent kastrationsrefraktär prostatacancer. En stor internationell fas III studie (TROPIC) presenterades av Johann De Bono, London (#4508). Cabazitaxel jämfördes med mitoxantron och gav en total överlevnad på 15,1 månader jämfört med 12,7 månader (p<0, 0001). Bekymmersamt var dock en hög frekvens av biverkningar och till och med toxisk död i cabazitaxelgrup pen vilket möjligen kan relateras till att man av någon anledning valde att ge en något högre dos än den som rekommen derades efter fas II studierna. Trots detta är det väl sannolikt att vi kommer en tid framöver se cabazitaxel som rekommen derad andra linjens behandling. Denosumab är en monoklonal antikropp mot RANKL-systemet som reglerar osteoklastfunktionen. I en stor randomiserad fas III studie av 1 900 patienter med skelettmetastaserande prostatacancer visade sig denosumab 120 mg sc en gång i månaden vara överlägset zoledronsyra när det gäller att förlänga tiden till skelettrelaterade händelser (SRE), 21 månader jämfört med 17 månader. Det observerades inga skillnader i progressionsfri eller total överlevnad. Som kliniker har jag själv lite svårt att acceptera SRE som endpoint fullt ut då jag inte är helt säker på att den korrelerar med livskvalitet. Många frakturer registrerade i studier är subkliniska och i SRE innefattas även strålning. Det återstår att se hur stor den framtida användningen av denosu mab blir vid prostatacancer. Patentet på Zometa går ut om två år och man får då värdera om effekterna kan vara värt den stora förväntade prisskillnaden. Biomarkörer Förbättringar i klinisk sjukvård har i alla tider varit beroende av hur snabbt genombrott i basal grundforskning kan överföras till praktisk klinisk använd ning. Detta fenomen brukar benämnas ”translational research”. Utvecklingen av PCA3-testet som stöd i diagnostiken av prostatacan cer har gått anmärkningsvärt fort. PCA3- (the prostate cancer 3) genen upptäcktes så sent som 1999 där under laget var olika uttryck mellan cancer och benign vävnad i prostata. Testet som nu är kommersiellt tillgängligt i Europa rapporterades 2006 och innebär att man i ett urinprov efter prostatapal pation mäter RNA efter amplifiering. På bara några år har ett tiotal kliniska prövningar publicerats vilka alla varit positiva. Det som återstår är en stor registreringsstudie i USA som man för närvarande arbetar med. I dagsläget är PCA3-testet mest lämpat för män som fastnat i ”PSA-fällan” med negativa biopsier då specificiteten är hög men sensitiviteten något sämre. Man kan även tänka sig användning vid miss tänkt infektionsutlöst PSA-förhöjning eller hos män med stark hereditet och normala PSA-nivåer. Vid årets ASCO publicerades en studie från Kyoto som visar att PCA3-testet är överlägset PSA att förutsäga prostatacancer även hos japanska män (#4648). Det finns också en förhoppning att PCA3 ska kunna användas för att hjälpa till att detektera aggressiv cancer och därmed vara ett stöd i beslutet att aktivt monitorera män med ”lågrisk” prostatacancer. Två tidigare studier från MD Anderson och Walter Reed har visat korrelation mel lan PCA3 och prostatektomifynd där 27 ju högre PCA3-score desto oftare finner man positiva kirurgiska marginaler. Vid ASCO 2010 presenterade C M Whelan, Duarte, CA en prospektiv blind studie med 138 patienter där tillägg av PCA3 till PSA och Gleasonscore förbättrade både sensitiviteten och negativ predik tivt värde att förutsäga kapselgenom brott vid efterföljande prostatektomi preparat (#4645). Användningen av CTC (circulating tumor cells) med den kommersiellt till gängliga och FDA-godkända Cell Search-metoden blir allt vanligare vid kliniska prövningar med patienter med metastaserande prostatacancer. Före komst av CTC före och efter initiering av en ny behandling har visat sig vara en mycket stark prediktor för dålig överlevnad. D C Danila från Memorial Sloan-Kettering kunde i en liten studie med 48 patienter vid årets ASCO visa att CTC är en mycket tillförlitlig bio markör för klinisk respons vid behand ling av docetaxelresistent prostatacancer med abirateron (#4635). I en annan amerikansk multicenterstudie med kemonaiva patienter med progredie rande prostatacancer visade sig CTC 12 veckor efter start av behandling med ”superandrogenreceptorblockaren” MDV3100 vara en oberoende prediktor för progressionsfri överlevnad (#4546). Gustavo Ayala, Baylor College of Medicine, Houston, Tx presenterade hypotesen att i många fall av aggressiv prostatacancer är det faktorer i omgi vande stroma snarare än i själva cancern som driver sjukdomen i riktning mot sjukdomsspecifik död (#4500). I syfte att studera vävnadsmarkörer som kan för utsäga prostatacancerspecifik dödlighet undersöktes retrospektivt en kohort med 640 patienter väl karakteriserade kli niskt och patologiskt under 15 år. Man samplade med microarrayteknik 210 variabler varav två vävnadsmarkörer föll ut som oberoende prediktorer för prostataspecifik död: Den ena var reak tivt stroma som kunde graderas och kvantifieras någorlunda reproducerbart. Perineural invasion är ju tidigare konsta terat vara så vanligt förekommande att fenomenet i sig är en dålig markör, men om man använder diameter perineural invasion, vilken är en mätbar och repro ducerbar variabel är detta en stark pre diktor för aggressiv sjukdom. 28 Blåscancer Det påpekades att alltmedan mortalitets siffrorna för de flesta cancersjukdomar de senaste 25 åren har gått ned gäller detta inte urotelial cancer. En bekym mersam trend är att mortaliteten i uro telial cancer i själva verket är kontinuer ligt stigande och några stora genom brott i behandlingen har knappast skett. Detta illustreras tydligt av det faktum att överlevnadsresultaten efter radikal kirurgi inte har förbättrats sedan 1970talet (se faktaruta 2). Adjuvant och neoadjuvant kemoterapi vid muskelinvasiv blåscancer är fortfa rande en kontroversiell fråga och inga intressanta nya data framkom vid ASCO 2010. Det är lite deprimerande att ingen ny avgörande kunskap kunnat tillföras och att utfallet av behandling inte kunnat förbättras de senaste 20 åren. Man häv dar att det finns flera faktorer som har hindrat utvecklingen på området inklude rande dålig kännedom om sjukdomen hos allmänheten och frånvaro av aktiva patientföreningar. Man skyller också på oproportionerligt dåliga forskningsresur ser, i själva verket får blåscancerforskning minst forskningspengar per sjukdomsfall av alla cancersjukdomar i USA i dag. Det klagades också på att lekmän och även andra läkare saknar de mest basala kun skaperna om blåscancer och suboptimal remittering vid hematuri är utbredd vilket ofta resulterar i fördröjd diagnos. Att försöka angripa angiogenes med målstyrd terapi förefaller vara rimligt då det visat sig fungera ibland vid andra maligniteter. I en fas II studie med til lägg av sunitinib till GC vid avancerad sjukdom (#4673) visade sig denna kom bination ej vara tolerabel. Studien har åter öppnats med en alternativ dosre gim. I en annan studie på enbart äldre patienter (SWOG 0028; #4569) för sökte man ersätta GC-behandling med Gemcitabin + pakitaxel men dålig effekt och hög toxicitet gör att det är ingen ting för rutinmässigt bruk. Njurcancer Då ASCO 2010 blir det första mötet sedan 2005 då det inte presenteras evi dens för någon ny målriktad terapi vid avancerad njurcancer är det rimligt att stanna upp och sammanfatta den oer hört snabba utveckling som har skett inom ett område där det historiskt har saknats effektiva behandlingsstrategier. faktaruta 2 aktuella och historiska amerikanska överlevnadsdata efter radikal cystektomi vid muskelinvasiv blåscancer. Stadium 5-årsöverlevnad idag (efter 1985 5-årsöverlevnad historiskt (före 1985) pT2 67% 60% pT3 35% 33% När njurcancercellen förlorar von HippelLindau (VHL) proteinfunktionen på grund av mutationer eller promotor metylering av VHL-genen leder detta till okontrollerat uttryck av vascular endothelial growth factor (VEGF). Farmakologiska angrepp på denna dysfunktionella signalväg har resulterat i flest antal tillgängliga terapier för avancerad njurcancer, inkluderande tre tyrosinkinashämmare av VEGFreceptorerna (sorafenib, sunitinib och pazopanib) samt bevacizumab, en monoklonal antikropp mot VEGF (i kombination med interferon-alfa). Alla dessa preparat förbättrar progressions fri överlevnad (PFS) i randomiserade studier. Mammalian target of rapamycin (mTOR) har en central roll i koordina tionen av njucancercellens svar på olika tillväxtfaktorer och bidrar därmed till tillväxt och cellcykelprogression. Temsi rolimus ger en ökad total överlevnad i en population bestående av interme diär- och högriskpatienter, medan eve rolimus är den enda terapin som är spe cificerad att användas vid andra linjen (efter sunitinib och/eller sorafenib). Av de läkemedel som är registrerade för avancerad njurcancer har alla utom everolimus blivit det utan någon specifi cerad patientpopulation i indikationen. Behandlande läkare är således utläm nade att själva välja rätt behandling för varje enskild patient. Det har i litteratu ren och vid tidigare ASCO-möten före slagits och uppdaterats behandlings algoritmer där lågrisk- och intermediär riskpatienter erbjuds sunitinib, pazopanib eller bevacizumab då dessa riskgrupper dominerade i registrerings studiernas patientpopulationer, medan högriskpatienter erbjuds temsirolimus då 74% av patienterna i fas III studien Faktaruta 3 Uppdaterad algoritm för behandling av metastaserande njurcancer Behandling Förutsättningar Första linjens behandling Andra linjens behandling Kategori 1 Kategori 2 Låg eller intermediärrisk enligt MSKCC Sunitinib Bevacizumab + IFNa Pazopanib Högdos IL2 Sorafenib Temsirolimus Högrisk enligt MSKCC Temsirolimus Föregående cytokin Sorafenib Sunitinib Pazopanib Föregående VEGFR-hämmare Everolimus Föregående mTOR-hämmare Inga tillgängliga data Sunitinib Sorafenib Temsirolimus Bevacizumab + IFNa IL2 G.Hudes et al., JCO 28, 2010 hade prognostisk ogynnsam sjukdom (se faktaruta 3). Relevansen av denna klassifikation är dubiös av flera skäl: 1) Det finns ingenting som talar för att föregående behandling eller prognos tisk riskgrupp är relevant för biologisk effekt av olika terapier. I många fall har patientselektionen i registreringsstudier rent kommersiell bakgrund, antingen genom att välja bort prognostiskt ogynn samma patienter eller genom att inrikta sig på någon subgrupp för att ta mark nadsandelar av ett snabbt expanderande terapiområde. Faktaruta 4 Förenklad uppdaterad algoritm för behandling av metastaserande njurcancer Choose any agent you want! Use it well! Efter C. W. Ryan, ASCO 2010. 2) Det observeras i registreringsstu dierna i stort sett inga skillnader i total överlevnad (på grund av utbredd crossover), vilket talar för att val av första linjens behandling knappast är kritiskt. 3) Det finns fortfarande inte några jämförande studier mellan preparaten, fast om man bara ser skillnader i PFS utan motsvarande i total överlevnad spe lar det väl knappast någon roll? Behandlande läkare kan således fort farande använda valfritt läkemedel i trygg förvissning om att inget säkert fel begås genom att välja en terapi framför en annan. I Sverige är det exempelvis ovanligt att högriskpatienter behandlas med temsirolimus (som publicerade algo ritmer föreskriver) då nackdelar som parenteral administration och i viss mån tolerabilitet brukar bli avgörande. Vilket läkemedel man väljer som för sta linjens behandling spelar troligen mindre roll för överlevnaden än patien ternas förmåga att tolerera flera sekven tiella behandlingar. Även plasmakon centrationen av läkemedlet tycks ha betydelse för överlevnadseffekter. Där för kan man med dagens kunskapsläge föreslå att behandlande läkare använder sig av preparat för vilka de är förtrogna att bibehålla en hög dosintensitet och samtidigt tryggt hantera biverkningar för att undvika onödiga behandlings uppehåll (se faktaruta 4). Med stor sannolikhet kommer vi i framtiden kunna individualisera behand lingen med utgångspunkt från moleky lära prediktorer hos tumörer och patienter och förhoppningsvis kunna ersätta nuvarande paradigm baserat på grova och diffusa kliniska egenskaper. Det presenterades redan på årets ASCO preliminära resultat där många genetiska markörer predikterade behandlingseffekt av tyrosinkinashämmare (#4520; #4521). Denna förutspådda förändring kommer otvivelaktigt att innebära en rationell användning av tillgängliga målriktade läkemedel som i dag används på ett icke målriktat sätt hos njurcancerpatienter. Cytoreduktiv nefrektomi vid metasta serande sjukdom är fortfarande accepte rat som standardbehandling. Det mest substantiella argumentet för detta är de två studier publicerade 2001 (SWOG 8949 och EORTC 30947) som visade överlevnadsvinster i kombination med immunterapi. Tyvärr har vi ingen aning om orsaken till den ökade överlevnaden och det är inte självklart att resultaten kan extrapoleras till patienter som får målriktad behandling. Det har också påpekats att i ingen av studierna rappor terades några data avseende livskvalitet. Dessutom finns det några aktuella små retrospektiva studier som talar för att cytoreduktiv nefrektomi inte påverkar överlevnaden i samband med målriktad terapi (ASCO 2010 #4613; AUA 2010, #1657; #1660). Två viktiga frågor är obesvarade: Ska patienter med metastaserande njurcancer nefrektomeras och ska de i så fall genomgå kirurgi före eller efter initiering av målriktad terapi? Förra året startades två studier i syfte att få svar på detta. En 29 europeisk-amerikansk studie där 576 patienter randomiseras till nefrektomi eller ej före behandling med sunitinib samt en EORTC-studie där 458 patienter randomiseras till omedelbar eller för dröjd nefrektomi i kombination med behandling med sunitinib. Vid årets ASCO presenterades resultat från en brittisk-holländsk fas II studie (#4603) där man gav antingen 2 (n=19) eller 3 cykler (n=37) sunitinib före nefrektomi vid metastaserande njurcancer. Primär tumörens storlek minskade hos de flesta patienter, men även om det förkom tumörprogress hos en del blev ingen patient inoperabel på grund av lokal progress. Man såg heller ingen skillnad i effekt mellan 2 och 3 cykler sunitinib. Testiscancer Behandling och uppföljning av stadium I seminom var i fokus vid årets möte. Modern strategi måste innebära att bota patienten utan långtidskomplika tioner av vare sig behandling eller alltför aggressiv uppföljning. Olika behand lingar kan ju alla tillämpas effektivt vid stadium I, men med väldigt olika sidoef fekter. De flesta patienter blir ju faktiskt botade även utan systemisk eller regio nal adjuvant behandling vid vilken tidig och sen toxicitet inte är försumbar. Två arbeten från USA (#4537) respektive Storbritannien (#4538) påvisar ökad frekvens av sekundära maligniteter, framför allt leukemi och lymfom hos patienter som erhållit abdominell strål behandling. Många förespråkar aktiv monitorering som standard då kliniska och biokemiska markörer är otillförlit liga. Ett stort kanadensiskt material med 764 patienter (#4534) visade att den totala terapibördan inte ökade om man tillämpar monitorering och strålbehand ling vid första återfallet vid stadium I seminom. Uppföljningen måste optime ras för att minimera strålningsexpone ring. SWENOTECA V har nu ändrat sina rekommendationer inte bara genom att ersätta strålning med karboplatin utan också genom att ersätta CT med MR vid långtidsuppföljning (#4531). Äldre patienter De demografiska förändringar som kan observeras i hela den industrialiserade världen kommer att innebära en stor utmaning, då dessa förändringar leder till ökat behov av omhändertagande av urologiska maligniteter hos äldre. Det 30 är sedan länge känt att 70% av cancer mortaliteten drabbar äldre vuxna och när det gäller urologisk cancer, testis cancer undantaget, är hög ålder den enskilt största riskfaktorn för cancerut veckling. Tyvärr har vi inte förrän på senare år uppmärksammat att det sak nas både basal fysiologisk och klinisk kunskap relaterat till urologisk cancer hos äldre trots det snabbt ökande anta let patienter i denna åldersgrupp. Jag tänker då både på åldersrelaterade fysiologiska förändringar men även åldersrelaterad komorbiditet. Traditio nellt har cancer studerats i kliniska stu dier med selekterade friska yngre patienter, vilket lett till att vi nu saknar data att behandla äldre patienter på ett evidensbaserat sätt. De kliniska studier på vilka vi baserar vår kunskap ger oss ingen vägledning om behandlingarnas relativa effekt hos äldre och de ger oss ingen information avseende korttidseller långtidskomplikationer eller påver kan på existerande funktionshinder. Vid ASCO 2010 fokuserade en specialses sion på hur cancervården måste föränd ras i en åldrande befolkning. Man påpe kade behovet att komplettera randomi serade studier med pragmatiska jämförande effektstudier inkluderande våra vardagspatienter snarare än den selekterade grupp som traditionellt del tar i randomiserade kliniska prövningar. I en studie där man analyserat data från SEER (Surveillance, Epidemiology and End Results), databasen med 60 693 nefrektomerade patienter (#4624) påta lade NJ Hellental, Buffalo att man oftare bör överväga nefronsparande kirurgi hos patienter 80 år med lokalise rad njurcancer då man visar överlev nadsvinster jämfört med nefrektomi i denna grupp som möjligen kan relateras till skillnader i postoperativ njurfunk tion. D R Shepard, Cleveland visade i en liten retrospektiv studie (#4687) att äldre patienter svarar sämre och med mer toxicitet vid docetaxelbehandling av kastrationsrefraktär prostatacancer och påtalade behovet att i kliniska stu dier bestämma effekt och tolerans även i en äldre population. gynekologisk cancer: PARP-inhibitorer fortsatt intressanta för patienter med ovarialcancer Att det är målinriktat som gäller rådde ingen tvekan om vid årets ASCO. Ingen ospecifik cytostatika inte! En uppsjö av målriktade terapier presenterades, undersökta i små studier. Hur skall alla dessa testas vidare? Det blir en stor utmaning att välja rätt och att samarbeta. Mycket intressant var presentationen av angiogenesblockeraren AMG-386 och folatreceptor – alfa blockeren MORab – 003. Mest spännande var GOG-218 som skulle presenteras även om resultaten delvis läckt ut. Litet nytt fanns om cytostatika till trots. Några gamla kändisar fanns presenterade i ny kostym. Karin Boman Universitetslektor, överläkare, Cancercentrum, Norrlands Universitetssjukhus Ovarialcancer GOG-218 presenterades i en plenarses sion. En studie på ovarial-, primär peri toneal- och tubarcancer (OC), designad för att kunna utvärdera tillägget av bevacizumab (BEV) till standardkemo terapi i första linjens behandling (#LBA1). Primär ”endpoint” var progressions fri överlevnad (PFS) för de båda försöks armarna mot kontrollarm. Utvärdering skedde enligt RECIST eller CA-125 (GCIG). Planerat var att inkludera 1 800 patienter för att med 90% säker het kunna upptäcka en PFS med hazard ratio (HR) ≤0,77. Sekundära ”end points” var överlevnad (OS), biverk ningar, QOL och lab-studier. I studien inkluderades 1 873 patien ter som randomiserades till tre armar. Stratifiering gjordes för allmäntillstånd (PS) och kvarvarande tumör, ≤1 cm vs >1 cm (se figur 1). Studien pågick mellan oktober 2005 till juni 2009. Under studietiden ändrades primära endpoint från OS till PFS. Initi alt ingick inte makroskopiskt radikalt opererade på grund av konkurrerande studie. Median follow upp 17,4 månader (0,0–50,7 månader). Armarna var väl balanserade med avseende på patient data och medianåldern var 60 år. Utvärdering gjordes var tredje månad i två år därefter var sjätte månad, med CT eller MRI, CA-125 och klinisk undersökning. Biverkningsprofil (se tabell 1). Hypertoni grad ≥ 2 sågs i 17,2%, 16,5% resp 22,9% i de tre armarna. Grad ≥2 GI-perforationer, blödningar och fistulering sågs hos 1,2%, 2,8% res pektive 2,6%. Resultaten för PFS visar signifikant skillnad mellan arm I och III. Räknat i månader 3,8 (10,3 vs 14,1 mån), och HR 0,717 (se figur 2). Mellan arm I och II fanns ingen signifi kant skillnad, HR 0,908. Analysen av OS visar ingen skillnad men är för tidig att utvärdera. Således en studie som är positiv för tillägg till standardbehandling av BEV, motsatt till tidigare försök med tillägg av ytterligare cytostatika (GOG-182). Biverkningsprofilen anses acceptabel. Dr Eisenhauer diskuterade studien som hon ansåg väl genomförd, men hade vissa invändningar. Hon ifrågasatte att man hade ändrat endpoint från OS till PFS. Hon betonade att man måste se till den totala kostnaden för patienten i form av biverkningar och andra nackde lar som följer med behandling av angio geneshämmare och för den totala nyttan krävs uppgift om OS. 31 FIGUR 1 gog-0218: SCHEMA Arm Carboplatin (C) AUC 6 Paclitaxel (P) 175 mg/m2 Front-line: Epithelial OV, PP or FT cancer • Stage III optimal (macroscopic) • Stage III suboptimal • Stage IV n=1800 (planned) R A N D O M I Z E (CP) Placebo Carboplatin (C) AUC 6 1:1:1 Paclitaxel (P) 175 mg/m2 BEV 15 mg/kg Stratification variables: • COG performance status (PS) • Stage/debulking status (CP + BEV) Placebo Carboplatin (C) AUC 6 Paclitaxel (P) 175 mg/m2 BEV 15 mg/kg Cytotoxic (6 cycles) Maitenance (16 cycles) (CP + BEV → BEV)) 15 months R.A. Burger et al., JCO 28, 2010 tabell 1 gog-0218: Select adverse events Adverse event (grade when limited), n(%) GI events X (grade ≥ 2) Hypertension (grade ≥ 2) Proteinuria (grade ≥ 3) Arm I CP (n=601) Arm II CP + BEV (n=607) Arm III CP + BEV BEV (n=608) 7 (1.2) 17 (2.8) 16 (2.6) 43 (7.2) 100 (16.5) 139 (22.9) 4 (0.7) 4 (0.7) 10 (1.6) Pain (grade ≥ 2) 250 (41.7) 252 (41.5) 288 (47.1) Neutropenia (grade ≥ 4) 347 (57.7) 364 (XX.X) 365 (XX.X) Febrile neutropenia 21 (3.5) 30 (4.9) 26 (4.3) Venous thromboembolic event 35 (5.8) 32 (5.3) 41 (6.7) Arterial thromboembolic event 5 (0.8) 4 (0.7) 4 (0.7) 0 0 2 (0.3) 5 (0.8) 8 (1.3) 13 (2.1) 0 1 (0.2) 1 (0.2) CNS bleeding Non-CNS bleeding (grade ≥ 3) RPLS Onset between cycle 2 and 30 days after date of last treatment R.A. Burger et. al., JCO 28, 2010 Har den konkomitanta behandlingen någon betydelse för det primära tumör svaret. Taxol-karboplatin är ju redan bra, 70–80% svarsfrekvens, så tillför verkligen BEV något? PFS på 3,8 månader, räcker det för att införa BEV i rutinbehandlingen med tanke på kostnader för patienten (QOL) och samhället? Dr Eisenhauer uttryckte tveksamhet till att detta resultat skulle räcka för att ändra konsensusdirektiven för första linjens behandling i USA. San nolikt kommer Sverige att avvakta resultaten på OS och ICON 7. Förhopp ningsvis blir resultaten positiva så att man får en förbättrad behandlingsmöj lighet till denna grupp kvinnor som har så dålig prognos. 32 Mer målriktad terapi För ovarialcancer finns mycket kunskap om expression av markörer och mute rade proteiner men få av dessa har på något övertygande sätt visat sig använd bara kliniskt, undantag BRCA 1/2 muta tioner. Mutationerna i dessa gener resul terar i en förlust av funktionen på ”homologous recombinant (HR) double stranded” DNA reparationsväg. Därmed får cellen förlita sig på uppbackning av alternativ väg (base excision repair, BER) där enzymet PARP dominerar. PARP-inhibition som möjlig behand lingsform för ärftlig ovarialcancer med hereditär BRCA 1/2 mutation presente rades redan vid ASCO 2009 (Tong). I vilken grad de kommer att fungera på sporadisk OC är ännu ej kartlagt. Inslaget av ”PARPi” var dominant. PARP poly(ADP-ribos)polymeras inhibi torer som användes i studierna var bland annat olaparib (AZD2281), ABT888 och MK-4827. Mig veterligen har inte några studier med PARPi nått svensk gynonkologi. Med Tongs framgångsrika resultat som utgångspunkt har man sökt efter BRCA-liknande profil även i sporadisk ovarialcancer för att därmed kunna selektera patienter med ”BRCAness” för behandling med PARPi (#5004). Profilen applicerades på 70 patienter, där 35 hade wild type för BRCA 1/2 och 35 bedömdes som sporadisk sjukdom. Man fann att BRCAness korrelerade med känslighet för platinum och PARPi. Patienter med BRCA-liknande profilen hade bättre PFS 34 mot 15 mån (log rank p= 0,013 och OS 72 mot 41 mån p=0,006. Spännande resultat eftersom predik tiva faktorer för OC-behandling är mycket angelägna och viktiga vid fram tida användning av de kommande mål riktade (dyra) läkemedlen. En annan presentation utgick från patienter som behandlats med PARPi(olaparib) och sviktat (#5041). Frågan som ställdes var om utveckling av PARPi-resistens är tecken på reparation av BRCA 1/2 funktion och därmed åter skapad sensitivitet vid förnyad kemote rapi. Tjugosex patienter med BRCAmutation, som före PARPi fått i median tre linjers behandling ingick i studien. Tjugotre patienter ingick i utvärderingen. ORR var 43%, PFS och OS var 3,8 resp 7,8 månader. Av de patienter som fick paklitaxel och eller karboplatin efter PARPi svarade 10/15. Inget svar sågs hos de som fick annan cytostatika, 0/8. Litet material men intressanta resul tat som kan tyda på att kemosensitivitet kan återfås, särskilt för karboplatin och taxaner hos en tidigare tungt förbe handlad grupp där PARPi ingått. Ytterligare en presentation som tyder på att PARPi kan bli ett intressant behandlingsalternativ för sporadisk OC var (#3002). Resultaten kom från en fas II studie med fyra grupper: Arm A: BRCA-negativ eller okänd, Arm B: Bröstcancer trippelnegativ. Arm C: BRCA-positiv ovarialcancer. Arm D: Bröstcancer med identifierad BRCA-mutation. Man gav olaparib 400 mg två gånger dagligen på en kontinuerlig bas av fyra tabell 2 MoRAb-003-002 Phase 2: Response to combination therap by length of 1st progression-free and 1st platinum-free interval Response parameter 1st Progression-Free interval < 12 månader ≥ 12 månader (n = 12) (n = 31) 1st Platinum-Free interval < 12 månader ≥ 12 månader (n = 27) (n = 16) CA 125 Normalization 92% 84% 85% 88% RECIST Responder (CR+PR) 84% 71% 60% 82% 100% 90% 92% 94% RECIST Patient Benefit (CR + PR + SD) A.J White et al., JCO 28, 2010 veckors cykler. Arm A inkluderade 55 patienter, Arm B stängdes då man inte uppnått kriterier för fortsättning, Arm C och D inkluderade det förutbestämda antalet patienter på 10 resp 11. Prelimi nära resultat visar på svar i Arm C med partiell respons hos tre av sex. Arm D fortsätter behandlingen. I arm A har 22 patienter fått ≥6 cykler av olaparib och utvärderats. Av dessa hade 8 PR enligt RECIST och 14/ 22 hade CA-125 svar. Resultaten tyder på att olaparib även som singeldrog har aktivitet hos kvinnor vid grad 3 serös icke heriditär ovarialcancer. Övriga patienter fortsätter i studien så uppdate ring kommer. Vid ”Clinical science symposium” med underrubrik nya terapier presente rades en angiogeneshämmare AMG 386 (#5000), en monoklonal antikropp MORab-003 (#5001). AMG 386 är en peptid-fc fusions protein som blockerar angiogenes, genom att neutralisera interaktionen mellan Tie 2-receptorn och angiopoetin 1 och 2. De nya målriktade/biologiska behandligarna kombineras ofta med veckovis paklitaxel så även i denna stu die, som var en randomiserad 3-armad dubbelblind-placebo-kontrollerad fas II studie. De 161 ovarialcancerpatienter som ingick hade tidigare fått ≤3 regimer. Randomiseringen gjordes som 1:1:1 med Taxol 80 mg veckovis, behandling dag 1, 8 och 15, dag 22 fri och arm A AMG 386 10 mg/kg, arm B 3 mg/kg, och arm C placebo. Primär endpoint PFS och sekundärt tumörsvar (ORR enl RECIST), CA-125 (enligt GCIG), toxicitet och farmakoki netik. PFS var 7,2 5,7 resp 4,6 månader HR 0,76 mellan arm A+B mot arm C. Inga tarmperforationer och ingen grad ≥3 hypertension sågs i arm A eller B. Vanligaste biverkan var hypokalemi och perifer neuropati. Resultaten tolkas som att AMG 386 kombinerat med veckovis paklitaxel har en tolerabel biverknings profil, skild från den man ser hos VEGF-inhibitorer. Den antitumorala effekten är lovande. Tidigare studier med angiogeneshämmare med VEGFreceptorn som mål har visat lägre responssiffrorna, 4–5 månader. GOG 218 visade 3,8 månaders förbättring, det är dock en annan patientgrupp men en intressant jämförelse. Studier går vidare men med högre dos, 15 mg /m2. Farletuzemab eller MORab -003 är en humaniserad monoklonal antikropp riktad mot folatreceptor-alfa. Denna receptor är överuttryckt i de flesta epite liala ovarialcancrar och saknas i stort sett i normal vävnad. Data presenterades från en fas II stu die där man utvärderat effekt och säker het. Femtiofyra patienter samtliga plati numsensitiva erhöll veckovis F. Patienter med symtomfri relaps fick singel F. Om symtomgivande relaps gavs kombina tion karboplatin och taxan var tredje vecka, sex cykler, följt av underhållsbe handling med F. ”Cross over” från sing elarmen var stor, 47 av 54 blev behandlade med kombination. Primär endpoint var normalisering av CA-125 och ORR. Man jämförde också längden på tumörsvar efter första linjens och denna andra linjens behandling. F tolererades väl både som singel drog och i tillägg med cytostatika. 44 patienter var evaluerbara och av dessa visade 89% på normaliserat CA-125. Hos 9 av 44 (21%) blev den andra remissionen lika med eller längre än den första. Oväntat var också att man såg en högre respons bland de patienter som haft PFI ≤12 mån jämfört med de med PFI ≥12 (se tabell 2). H. Calvert kommenterade studien och jämförde RR med historiska datas < 30%. Det faktum att nio patienter hade en längre remisson andra gången jämfört med den första kan ge MORab en roll vid behandling av den gruppen. Att stratifiera för FR-alfa uttryck borde vara intressant med möjlighet till indivi dualiserad terapi. Ytterligare en fas II studie med folat receptorn som mål använde EC145, vil ket är ett konjugat av folsyra och desa cetylvinblastin monohydrazin, en vinkaalkaloid som har hög affinitet till folatreceptorn. Patienter med platinum resistent OC randomiserade till PLD +/EC145 (#5012b). En interimsanalys av studien redo visades. I preliminära data sågs ingen skillnad i toxicitet mellan armarna. Effektdata var uppmuntrande, PFS i PLD + EC145 var 24 veckor jämfört med PLD singel 11,7 veckor HR 0,497, p=0,014. Figur 2 GOG-0218: Investigator – assesed PFS * 1,00 Arm I CP n=625 0,90 0,80 0,70 0,60 Patients with event, n (%) 423 (67.7) 418 (66.9) Median PFS. months 10.3 11.2 Stratified analysis HR (95% CI) 0,50 Arm II CP+BEV n=625 0.908 (0.769-1.040) One-sided p-value (log rank) 0.0802 0,40 0,30 0,20 0,10 0 6 12 * Proportion surviving progression free 18 24 30 36 Months since randomization CP (Arm I) BEV (Arm II) Markman et al., JCO 9, 1991 33 Cytostatika Tre fas II studier med nab-paklitaxel, ett nytt cremafor-fritt taxanpreparat, (nab = nanoparticle of albumin-stabilized particle) presenterades. I USA är medlet, Abraxene, godkänt för behandling av recidiverande bröstcancer. I en av studierna gavs nab-paklitaxel som veckovis andralinjens singelbe handling till platinum-refraktära (5) och -resistenta (42) ovarialcancerpatienter. (#5010). Man gav 100 mg/m2 dag 1, 8 och 15 var tredje vecka. PFS var 4,5 mån och 17/47 patienter hade PFS ≥6 mån; OS 17,4 månader. Neurotoxicitet grad 2 hos fem patienter och grad 3 hos en patient. Såväl toxicitetsdata som effekten gör preparatet intressant. Abstrakt #5009 kombinerade nabpaklitaxel med BEV. Även denna patientgrupp var platinumresistenta med 1–3 tidigare regimer. Behandlingen gavs dag 1, 8 och 15 med nab-paklit axel 100 mg/m2 samt BEV 10 mg dag 1, 15 varje 28 dagar fram till progres sion. Fyrtioåtta patienter utvärderades. Biverkningsprofilen var låg, 10% var i grad 3 och 4, vanligast var neutropeni (2,6%) och anemi (2,4%). Icke hemato logisk toxicitet var illamående (3,8%), näsblod (3,8%) och neuropati (2,8%). Tarmobstruktion sågs hos 3,8% av patienterna. Effektdata visade PFS 8,3 månader och OS 16,5 månader. Således bra responssiffror och rimlig toxicitet för en platinumresistent grupp tidigare behandlad, 40% en kur, 56% två kurer och 4% tre. Men två experimentella droger i samma studie komplicerar utvärderingen. Hur lägger man upp nästa steg? Aurelia, en pågående fas III studie för motsvarande grupp patienter ska utvärdera effekten av BEV som til lägg till standard veckovis paklitaxel. Den tredje studien (#5011) behand lade platinumsensitiva patienter med ett fritt intervall på 13 mån (median). Nabpaklitaxel 100 mg /m2 gavs dag 1, 8 och 15 i fyra veckors cykler, karboplatin AUC 5 dag 1. Trettioåtta av 40 patien ter var evaluerbara. Av dessa hade 15 CR, 15 PR (ORR 79%) 7 SD och 1 PD. Median PFS var 13 månader och median OS var 30 månader. Även om detta är en grupp med långt fritt intervall så är respons siffrorna intressanta, 97% erhåller sjuk domskontroll. Toxiciteten förefaller dock hög i denna studie, neutropeni 34 43% i grad ≤3 var den vanligaste biver kan, fatigue 33% och överkänslighets reaktion på karboplatin i 18%. Dessa tre studier indikerar att vi kan vara på väg från första generationens taxaner till en andra generation med fördelaktigare biverkningsprofil. Effekt? Fas III studier saknas ännu men pågår med ett annat kremaforfritt preparat. Flera svenska kliniker medverkar. Voreloxin, ett anticancer quinolon derivat, utvärderades i en fas II studie (#5002). De 137 inkluderade patien terna var platinum-resistenta och har tidigare behandlats med 1–3 regimer. Patienterna delades i tre grupper och fick doserna 48, 60 respektive 75 mg/ m2. Vid utvärdering av PFS och ORR analyserades effekten även för subgrup pen som haft progress på PLD-behand ling, då VOR visat effekt vid antracylin resistens. ORR var 11%, ingen signifikant skillnad mellan doserna, och median PFS var 84 dagar. Patienter som sviktat på PLD hade 90 dagars PFS och ORR 9%. Toxiciteten var inte dosberoende, förutom för febril neutropeni där inci densen ökade vid dosen 75 mg/m2. Även efter längre tids behandling sågs inga tecken på hjärtpåverkan. Man anser att klinisk aktivitet är optimal vid 60 mg/m2 kroppsyta baserat på PFS och låg incidens av febril neutropeni (5%). Det är den rekommenderade dosen för fortsatta studier. Studien kommenterades med att responssiffrorna för VOR är jämförbara med andra studier på motsvarande patientgrupp. Men biverkninsprofilen är fördelaktig och VOR kan vara ett alter nativ för patienter som tidigare är tungt behandlade. Ytterligare fördel för VOR är att det kan fungera där PLD sviktat. NKTR-102 är en topoisomerashäm mare som genom polymer konjugering håller en jämnare och längre koncentra tion jämfört med topotekan (#5013). I en fas II studie har effekten av NKTR102 undersökts. 71 patienter ingick, varav 42 var platinumresistenta och 27 refraktära (två utgick). De hade tidigare fått två regimer med platinuminnehåll och tre totalt (median). De randomisera des till behandling var 14:e dag eller 21 dagar, dos 145 mg/m2. Respons sågs i 47% för 14, det vill säga 41% för 21 d armen. CA-125 svar (50% reduktion) sågs i 61% hos 14 d och 52% i 21 d. CA-125 respons sågs tidigt, ofta inom en månad. Toxiciteten grad ≥3 var mest uttalad för diarré (22% resp 11%), dehydrering (14% resp 6%), hypo kalemi (14% resp 6%). Resultaten visar att NKTR-102 har en signifikant antitumoral effekt och att biverkningarna är tolerabla. Professor Vergote som presenterade studien anser att effektdata är så intressanta att man nu planerar en fas III studie, sannolikt med PLD som kontrollarm. Cervix Vad gäller cervixcancer och uteruscancer presenterades inte några större nyheter vid årets ASCO. Inget nytt om strålbe handling var, när eller hur, lymfkörtlar berördes inte i någon omfattning. Under ”oral session” presenterades en studie med cytostatika mellan kirurgi och strål behandling, behandling motsvarande den som ges vid högrisk endometriecancer men är faktiskt en gammal idé enligt dr Eiffel. Studien presenterades av dr Sehouli, en fas III för postoperativ adjuvant behandling på högrisk cervixcancer (#5005). Kontrollarmen erhöll sedvanlig radiokemoterapi med konkomitant cis platin 40 mg/m2 (k-arm) mot försöks armen som postoperativt erhöll fyra cykler av paklitaxel 175 mg/m2 kropps yta och karboplatin AUC 5 var tredje vecka därefter RT (f-arm). PFS samt OS och toxicitetsprofilen jämfördes mellan armarna. Patienter i stadium IB – IIB, med radikal hysterektomi samt bäckenoch paraaortallymfektomi utförd var inkluderbara. Som högrisk betraktades patienter med positiva lymfkörtlar och/ eller kärlinväxt. 271 patienter inklude rades, utvärderbara var 132 i k-arm och 133 i f-arm. PFS eller OS visade inte någon signi fikant skillnad. Tvåårs PFS 88% i f-arm mot 82% i k-arm. Femårs OS var 85,8% i f-arm mot 78,9% i k-arm. Toxicitetsprofilen var fördelaktigare för f-armen, mindre hematologisk, och fler patienter i denna arm kunde full följa behandlingen (31,8% vs 15% p= 0,001). Neurotoxicitet och alopeci var högre i k-armen. Man ansåg att det fanns en tendens till bättre effekt i f-armen med fördelaktigare toxicitet. Dr Eiffel som granskat studien gick tillbaka till 1970 då ett flertal neoadju vanta studier gjordes. Ingen visade posi tivt resultat, två var negativa. Man förlorade intresset för denna behandlingsform. Så kom 90-talets fem positiva studier för konkomitant radio terapi, GOG-120, 123, SWOG 87–97, GOG-85 och RTOG 90–01. I senare meta-analys av dessa och andra studier fann man ett HR 0,76 till fördel för kon komitant platinuminnehållande kemo terapi. Aktuell studie ansåg hon under dimensionerad och att den inte gav underlag för ändring av behandling. Hon påtalade också att med de förbättrade resultat som finns är marginalerna små att nå ytterligare förbättring. För att påvisa dem krävs att man i studien väljer ut riktiga högriskpatienter alternativt gör större studier (internationella). Hon påta lade också den kända betydelsen av att ha så kort behandlingstid som möjligt. I RTOG – 0417 ville man studera tillägg och effekt av bevacizumab till patienter som får standard kemoradio terapibehandling (platinum 40 mg /m2 vv samt extern strålbehandling och brachyterapi, C-RT). Patientgruppen hade lokalt avancerad cervikalcancer (bulky IB–IIIB). BEV gavs med 10 mg/ kg i.v varannan vecka tre gånger under C-RT. Interimsanalys av toxicitet visade på att BEV som tillägg till standard bäcken-kemoradioterapi är möjlig och säker utifrån SAE och AE. Vanligast var hematologisk toxicitet. Tveksamheter kring få patienter från många institutioner, lång inklusionstid och endast 49 patienter var evaluerbara. Effektdata ej klara. Gammal behandling – Instillation av mitoxantrone (#5051) Instillation av cytostatika i bukhålan är en gammal och kanske bortglömd behandlingsväg för att palliera symtom givande ascites vid OC. I studien använ des mitoxantrone, dos på 20 mg/m2 kroppsyta. Dosen späddes i 1500 ml vanligt koksalt och instillerades med engångskateter. Behandlingen var väl tolererad. Fem av 74 fick buksmärta som pallierades med paracetamol. Hematologisk tox var lindrig, grad 1. Respons sågs hos dryga 60% hos kvinnor med påtaglig reduktion av asci tes och minskat behov av ytterligare paracentes. CR sågs hos 23 /74 patien ter och PR i 26 /74, SD i 10 / 74. Åter står 20% av patienter som inte svarade. Bland alla abstrakt med nya sofisti kerade behandlingar känns det som att denna är värd att notera. 70 + Två studier adresserade frågan om hur äldre klarar cytostatikabehandling. Den första studien utgick från GOG-182 där man i försöksarmarna lade till en tredje cytostatika till standardarmens dubblett (#5030). Man tittade primärt på OS, patientkarakteristika, möjlighet att full följa behandlingen och toxicitet. Jämfö relse gjordes mellan patienter ≥70 år och <70 år. Av 3 686 patienter var medianåldern 59 år och 620 patienter (16,8%) var ≥70 år. Skillnader fanns i sämre allmäntillstånd, högre grad på tumören och sämre möjlighet att full följa behandlingens åtta kurer (72% mot 82% <0,001). Även ökad toxicitet sågs avseende trombocyto- och neutro peni. GCSF användes oftare bland de äldre patienterna. De hade också mer neuropati grad ≥2 (36% mot 20% ). Skillnaden i PFS var en månad (15 mot 16 månader, p=0,0115). Äldre patienter hade signifikant kortare OS (37 vs 45 månader, P<0,001), men de hade också mera icke cancerdöd och lägre median överlevnad efter återfall. Således ålder över 70 är associerad med sämre möjlighet att fullfölja plane rade åtta cykler, kortare OS och ökad toxicitet, särskilt hematologiskt och neurologiskt. Motsvarande analys har gjorts i Calypso-studien (#5031). Även i denna studie var 16% mer än 70 år (157 av 976). Här sågs ingen skillnad mellan gruppernas möjlighet att fullfölja de ≥6 planerade behandlingarna. Hematolo gisk toxicitet skilde sig ej mellan grup perna. Neurotoxicitet grad ≥2 var högre bland de äldre (24,7% mot 15,6%). Däremot hade äldre mindre av allergisk reaktion (5,8% vs 14% p=0,005). Skillnaden mellan åldersgrupperna känns överensstämma med klinisk erfa renhet. Men vi har ändå mycket att lära genom att skaffa underbyggd kunskap för att kunna ta ökad hänsyn till varje patients behov och möjligheter. Inte bara PFS ska räknas! 35 huvud-hals-cancer: Ny tyrosinkinashämmare utmanar cetuximab Årets stora nyhet var en tyrosinkinashämmare (TKI) som kan visa sig ha effekt jämförbar med cetuximab vid huvudhals-cancer (HHC). Fortsatt stort intresse för humant papillomvirus betydelse för orofaryngeal cancer samt hur, och till vem, induktionskemoterapi bör ges. Eva Munck-Wikland Professor, överläkare, Öron-, Näs- och Halskliniken, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna Riktad terapi Årets mest intressanta arbete (#5501) presenterades av T. Y. Seiwert från Uni versitetet i Chicago under symposiet ”Lovande riktade terapier för huvudhals-cancer”. I en randomiserad studie jämfördes effekten av BIBW2992 mot cetuximab för patienter med recidiverande eller metastatisk SCCHN efter svikt på kemoterapi innehållande platinol. BIBW är en ny irreversibel EGFR/HER1 och HER2 TKI (tyrosinkinashämmare), det vill säga liten molekyl som kan tas per os och som i prekliniska studier visat verkningsfull aktivitet mot multipla EGFR-mutationer inklusive EGFRvIIImutation. Patienterna randomiserades till antingen 50 mg BIBW2992 dagligen eller 400 mg/m2 cetuximab veckovis (laddningsdos) följd av 250 mg/m2 till sjukdomsprogress eller biverkningar. Crossover till den andra behandlingen 36 var tillåten i händelse av tumörprogress. 124 patienter randomiserades av vilka 15 ej var möjliga att evaluera för behandlingssvar. Preliminära resultat visar att BIBW 2992 är lika effektiv som cetuximab, median överlevnad 16 veckor, jämfört med 10 veckor i cetuxi mabgruppen. Tretton procent av patien terna i cetuximab- gruppen svarade på behandlingen, vilket stämmer med tidi gare studier. För BIBW 2992-gruppen var svarsfrekvensen 21,7% vilket är dubbelt så bra som någon tidigare tes tad TKI (erlotinib 4,3%, gefitinib 10,6%). Intressant nog visade crosso verbehandlingen en patient i vardera grupp som svarade på den andra armens behandling varför Seiwert poängterade att effekten av olika EGFRhämmare verkligen inte är identisk. Biverkningar var välkända det vill säga diarré och hudutslag. Merrill Kies ställde den viktiga frågan: Fanns det biopsiverifierade recidiv från alla lång tidsöverlevarna? Lisa Licitra som var diskussionsledare poängterade att det är bra med irreversibla blockerare som BIBW2992 och att detta är första gången som en TKI utmanar cetuximab i huvud-hals-cancer! Detta kan få stor betydelse eftersom det är avsevärt enk lare att ge behandling peroralt än intravenöst. D. Rischin presenterade en studie där patienter med tidigare obehandlad sta dium 3 och 4 HNSCC randomiserades till definitiv strålbehandling med cisplatin eller cisplatin plus tirapazamine (#5509). Plasmanivåer av HGF (hepatocyt growth factor) och IL-8 (interleukin-8) mättes före behandling. Det var ingen signifi kant skillnad i effekt av behandlingarna. Både högre plasmanivåer av HGF och IL-8 var associerad med sämre prognos. För 160 patienter med orofaryngeal cancer fanns uppgift om HGF, IL-8 och p16 INK4a. Patienter med p16 negativa tumörer, låga HGF och låga IL-8 plasmanivåer hade 100% tvåårsöverlev nad, det vill säga med dessa markörer identifierades en subgrupp av patienter med HPV-negativa tumörer som ändå hade extremt bra prognos. Mer nedslående resultat rapportera des av S. Schmitz från Belgien (#5500) som utfört en fas II studie med figitumu mab till patienter med recidiv och/eller metastaserande HNSCC. Figitumumab är en monoklonal anti kropp som binder till IGF-1R. IGF-1R korrelerar till kroppsvikt, celltillväxt, proliferation, har betydelse för apoptos och liknar insulinreceptorerna. IGF-1R aktiverar intracellulära signalvägar som svar på tillväxtfaktorstimulering och är överuttryckt i HNSCC. 37 patienter planerades ingå i studien men studien fick stängas efter det att endast 17 patienter inkluderat på grund av mycket dåliga resultat. De flesta patienter hade orofaryngeala tumörer. Utvärdering skedde efter två kurer, det vill säga efter sex till åtta veckor. Stabil sjukdom sågs endast i två av sjutton patienter och median progressionsfri överlevnad/total överlevnad i 52/63 dagar. Biverkning arna var hyperglykemi, trötthet, ano rexi, infektioner. Figitimumab har även testats på lungcancer med mycket dåliga resultat. Figur 1 TAX 324 5-year follow up: overall survival Survival distribution function TPF: 67% 1,00 0,80 0,60 0,40 67% 49% 0,20 0 12 24 Numbers of patients at risk PF 246 173 TPF 256 200 52% 42% 36 48 134 166 60 112 141 72 88 116 84 74 96 52 64 96 108 120 Survival time 28 36 17 20 4 6 J. H. Lorch et al., JCO 28, 2010 tabell 1 Effekt av kombinerad strålbehandling och kemoterapi jämfört med endast strålbehandling – meta-analys Regim Absolut förbättring e 5 år Riskreduktion mortalitet p 6,5% 19% 0,0001 Konkomittant CRT Pignon et al Radiotherapy Oncol 2009. tabell 2 Effekt av kombinerad strålbehandling och kemoterapi jämfört med endast strålbehandling – lokoregional terapisvikt (LR) respektive fjärrmetastasering (M) Regim Värdet av induktionskemoterapi Danny Rischin inledde en bra posterdiskussion med resultat från metaanalyser där effekten av strålbehand ling, konkomitant eller induktion (före taxaneran) jämförts med strålbehand ling (se tabell 1). Konkomitant kemora dioterapi ger en absolut fördel och i USA är sedan lång tid denna behandling standard vid lokalt avancerad huvudhalscancer. Intressant är också att stu dera riskreduktion för lokoregional terapisvikt respektive fjärrmetastasering när behandlingen är given konkomittant respektive som induktion (se tabell 2). Här visar metaanalys att konkomitant behandling signifikant reducerar risken för lokoregional terapisvikt och att både induktion och konkomitant behandling minskar risken för fjärrmetastasering, möjligen induktion mer effektivt. Genom att addera docetaxel till induktionsbehandlingen kan effekten ökas. Marshal Posner presenterade en långtidsuppföljning av TAX 324, en fas PF: 54% Sustained survival advantage at 5 years for patients receiving TPF versus PF: Median overall survival 71 versus 35 months (HR 0.74, p=0.013) Abs förb 5 år LR Konkomittant CRT 13% Abs förb=absolut förbättring, Riskred=riskreduktion Pignon et al 2009. Riskred LR Abs förb 5år M Riskred M 26%* 2,5% 12% *p<0.05 tabell 3 Induktionskemoterapi med Docetaxel – jämförande studier mellan TPF och PF Studie resultat Posner 2007 TAX 324 induktionskemo (före taxan) Induktionskemo Pointreau 2009 GORTEC Konkomittant CRT Vermorken 2007 EORTC TAX323 1% N (kriterier) Regim Resultat 501 (avancerade) PF->CRT vs TPF->CRT TPF bättre OS p>0.01 Bättre LRC 2,4% 4% 0,18 –3% 4,3% 27% (före taxan) 213 (resektabla) PF vs TPF TPF bättre LP, CR 6,5% 19% 0,0001 358 (inoperabla) PF->RT vs TPF bättre PFS TPF->RT & OS p<0.01 LP = larynxpreservation, PFS = progression free survival, OS = overall survival, LRC = locoregional control. Bättre LRC. Pointreau JNCI 2009, Vermorken NEJM 2007, Posner NEJM 2007. 37 III studie där behandling med TPF (taxol, cisplatin, 5-fluorouracil) jämförts med PF (cisplatin, 5-FU) för patienter med lokalt avancerad huvud-hals-cancer (#5512). Här sågs en signifikant överlevnadsvinst för patienter som fått TPF (se figur 1). Rischin höll dock inte med om konklusionen att patienter över 55 års ålder föreföll gynnas mer av denna behandling, ej heller att patienter med orofarynxcancer skulle ha särskild nytta av TPF. Här måste möjligheten av ökad andel HPV-postiva tumörer beaktas. Everett Vokes från Universitet i Chi cago, monitorerade utbildningssessionen ”Induktionskemoterapi i klinisk praxis” och poängterade att induktionskemo terapi adresserar samtliga terapeutiska kompartment, det vill säga har effekt lokalt, regionalt och på fjärrmetastaser. Vokes lyfte fram obesvarade frågor: När ska induktionsterapi adderas till kemoradioterapi? Ska cetuximab adde ras till bägge? Eller, kan cetuximab användas istället för kemo tillsammans med radioterapi? Viktigt att studera var recidiven kommer, det vill säga lokalt, regionalt eller fjärrmetastaser. Vokes hävdade att eftersom HPV-positiv oro faryngeal cancer har mycket låg benä genhet för fjärrmetastasering bör dessa patienter kunna besparas induktions behandling. Marshall Posner från Dana Farber Cancer Institute som fortsatte samma session anser att även om värdet av induktionskemoterapi var omdebatterad under tidigt 1990-tal så råder, enligt honom, i dag ingen tvekan om att effek ten av cisplatin och 5-fluorouracil (PF) som induktionsbehandling är jämförbar med kemoradioterapi och ger bättre överlevnad och mer organbevarande än kirurgi och/eller radioterapi för lokore gionalt avancerad huvud-hals-cancer. Meta-analys av kemoradioterapi för HHC har konstant rapporterat en 5% bättre femårsöverlevnad jämfört med standard kirurgi och/eller strålbehand ling. I Veterans Affairs Larynxcancerstudien med avancerade men kirurgiskt resektabla, tumörer, uppnåddes laryng ektomifri femårsöverlevnad hos 30% med induktionsterapi (PF). I EORTCstudien med hypofarynxcancerpatienter sågs en 35% laryngektomifri femårs överlevnad. EORTC-studien visade också en signifikant bättre överlevnad för de patienter som fått induktions kemo jämfört med de som opererats och 38 fått postoperativ strålbehandling, vilket skulle kunna förklaras av att hypofa rynxcancerpatienterna hade större syste misk effekt av kemoterapin, det vill säga effekt på fjärrmetastasering. Om patien terna inte svarade på induktionskemoterapin (PF) ansågs de också mindre känsliga för radioterapi, men Posner ville understryka att genom att addera cisplatin till strålbehandlingen kan radioterapin bli effektiv även om tumö ren var resistent mot induktionskemote rapin (PF). Resultaten av cisplatinbase rad induktionskemoterapi (PF) följd av strålbehandling jämfört med konkomi tant kemoradioterapi (PF-CRT) har stu derats i tre stora randomiserade fas III studier (Forastiere A 2006, Taylor 1994, Lefebvre JL 2009). Femårsöverlevnaden var i stort sett densamma, cirka 30%. Skillnaden mellan grupperna var att PF hade lägre lokoregional kontroll (LRC) och PF-CRT hade fler döda på grund av toxicitet av behandlingen. I EORTC 24954-studien av larynx cancerpatienter, jämfördes induktions kemo, cisplatin, 5-FU (PF-ICT) följd av 70 Gy strålbehandling med induktions kemo följd av konkomitant kemoradio terapi 60 Gy. Morbiditet och mortalitet var identiska liksom även (laryngekto mifri) överlevnad (Lefebvre 2009). Flera randomiserade studier (se tabell 3) har visat otvetydigt att tillägg med paklitaxel/docetaxel till PF (TPF) ökar effekten av kemoterapin. Samtliga tre studier visade cirka 30% förbättring av såväl överlevnad som organbevarande. Värt att notera är också att TPF gav mindre toxiska biverkningar (man sän ker doserna), lägre antal behandlingsre laterade dödsfall och behandlingen minskade inte patienternas möjlighet att erhålla strålbehandling efter induktion. En annan viktig fråga är vilket cytostatikaalternativ som är effektivast/tole reras bäst vid samtidig strålbehandling. Posner framhöll att karboplatin visat sig lika effektiv som cisplatin men gav avse värt mindre biverkningar i en randomi serad studie av nasofarynxcancer (Chi tapanarux I 2007). Carboplatin har mindre systemeffekt (effekt på metasta ser) än cisplatin, vilket stöder teorin om att förmågan att öka strålkänsligheten är en annan verkningsmekanism än den direkt antitumorala effekten av kemoterapi. Jonathan Beitier från Emory Univer sity Winship Cancer Institute var inte lika entusiastisk över induktionsbehand ling utan framhöll tydligt att toxiciteten blir värre och risken är att planerad behandling ej går att genomföra. Beitier påpekade att i Posners studie där man visat en 14% överlevnadsvinst var bort fallet 21% och kanske fanns förkla ringen där. Beitier poängterade även bety delsen av strålfältens storlek för toxicite ten och att kanske detta har större betydelse än dos och fraktionering. Föredragshållarna blev därefter till frågade om vilka patienter de själva ger induktionskemo utanför studieproto koll. Vokes svarade: framför allt till patienter med avancerad lymfkörtel metastasering eller stadium 3 och 4 patienter. Posner svarade samtliga patienter med stadium 3 och 4 sjukdom. Beitier däremot ger endast patienter med nasofarynxcancer induktions behandling utanför protokoll. Fortsatt stort intresse för HPVs betydelse för HNSCC Utbildningssessionen ”HPV status och kliniska beslut för patienter med orofa rynxcancer” inleddes av Maura Gillison som sammanfattade resultat från många retrospektiva studier som visar att patienter med HPV-positiv orofaryngeal cancer har en 50–80% minskad morta litetsrisk. Det finns också ett antal pro spektiva studier med varierande behandlingsprotokoll där HPV analyse rats retrospektivt och samtliga visar att HP-positivitet är en fördel (se tabell 4). Om patienter behandlas med enbart strålbehandling har accelererad behand ling bättre effekt på de HPV-positiva tumörerna (Lassen, J Clin Oncol et al 2009), men om kemoterapi adderas har accelererad strålbehandling ingen ökad effekt på just HPV-positiva tumörer (Ang, NEJM 2010). HPV-positiva tumörer svarar bättre på induktions terapi och Bonner-studien visar att det är patienter med ”HPV-profil”, det vill säga orofaryngeal cancer som har nytta av tillägg med cetuximab till strålbe handling. Multivariat analys justerad för många positiva prognostiska fakto rer som följer med HPV-positivitet, det vill säga lägre ålder, hudfärg, tumörstor lek, mindre rökning, visar att det ändå till 90% handlar om tumörens egen bio logi. HPV-positiva tumörer förefaller också ha lägre benägenhet att utveckla fjärrmetastaser men intressant nog ses hos dessa patienter metastaser i CNS, tabell 4 Total överlevnad i prospektiva studier Regim tid HPV pos HPV neg p-värde CRT (RTOG 0129) 3y 79% 46% 0,002 Induktion+CRT (ECOG) 2y 95% 62% 0,005 CRT (TROG 2.2) 2y 94% 77% 0,007 Induktion + CRT (TAX324) 5y 93% 35% <0,001 Strålbehandling (DAHANCA) 5y 62% 26% 0,003 Fakhry JNCI, Rischin ASCO 2009, Gillison submitted, Settle Clin Ca Prev, Lassen JCO. tabell 5 HPV-associerad HNSCC är en distinkt molekylär-genetisk enhet P53 HPV-positiva tu HPV-negativa tu wild type mutated pRb p16 Cyclin D EGFR Survivin Wilczinski Am J Pathol 1998, Andl Ca Res 1998, Klussman Am J Pathol 2003, Balz Ca Res 2003, Wiest Oncogene 2002. skelett och lever vilket ju är ovanligt för HNSCC. HPV-associerad HNSCC är en distinkt molekylär-genetisk enhet men vi har ännu inte identifierat skillnaderna som förklarar olikheterna i svar på behandling och prognos (se tabell 5). Sist i denna session talade Lisa Licitra från Istituto Nazionale di Tumori, Milano, just om vilka biologiska korre lat till HPV-status som kan ha klinisk relevans. Med microarray teknik har Smeets identifierat 91 gener som skiljer HPV-positiva tumörer från HPVnegativa (Smeets SJ, Oncogene 2006). HPV-positiva tumörer orsakar p53 degradering vilket leder till p16 ökning och cyclin D1 minskning. HPV E6 pro tein har olika onkogena effekter bland annat inaktiverar p53 och blockerar apoptos (men inte helt), och påverkar kromosomal stabilitet. HPV-negativa tumörer uppvisar p53-mutation i 50–60% av fallen och det är osäkert hur det påverkar p16. Det är ovanligare med p53-mutationer i HPV-positiva tumörer men när de förekommer är de oftast ”nondisruptive”, det vill säga icke inaktiverande. Andra kliniskt relevanta mekanismer i huvud-hals-cancer är DNA-skador och reparation (p53), apoptosrelaterade gener (Bcl2), cellcykelregulatorer (cyclin D1, p16), hypoxi, EGFR expression. Både Bcl-2 och högt uttryck av EGFR inverkar prognostiskt negativt för patienter med HPV-positiva tumörer. Behandling med antihypoximedicinering gynnar patienter med p16-negativa tumörer men har ingen effekt på p16/ HPV-positiva tumörer (Lassen P 2010). Licitra summerade att HPV-positiva tumörer skiljer sig från HPV-negativa men att OBS inom gruppen HPV-posi tiva finns också stora skillnader! Vissa biologiska mekanismer som gäller för HPV-negativa tumörer gäller också för en del av de HPV-positiva tumörerna (EGFR, Bcl 2, icke inaktiverande p53 mutationer). Genom att studera dessa faktorer i de HPV-positiva tumörerna kan vi förstå mer om de HPV-negativa tumörerna, det vill säga om och när dessa faktorer har terapeutisk relevans. I de HPV-positiva tumörerna kan de ha samma betydelse men frekvensen är uppenbarligen annorlunda. Samspelet av biologiska faktorer kan förändra betydelsen hos vissa av dem, till exem pel reversering av hypoxi saknar effekt hos HPV-positiva tumörer. Slutligen är det prognos och tumörens svar på kemo-radioterapi som är bättre för de HPV-positiva tumörerna och vi vet ännu inte varför. Även effekten av riktad terapi kommer förmodligen variera mel lan HPV-positiva och HPV-negativa tumörer. En intressant studie av relationen mellan antalet EGFR genkopior, p16 status och prognos för lokalt avancerad HNSSC presenterades av B.J. Solomon från Melbourne (#5528). Av 110 under sökta tumörbiopsier fann de att EGFR FISH-avvikelse och p16-uttryck i prin cip uteslöt varandra, det vill säga endast 1/97 tumörer uppvisade samtidig före komst av p16-positivitet och EGFR FISH-avvikelse. Bägge markörerna hade prognostiskt värde i univariat analys men endast p16 kvarstod som prognos tisk markör efter multivariatanalys. Hur ofta överförs HPV? Dr Papadimitrakopoulou från MD Anderson hade i arbetet ”Humant papillomvirus (HPV) transmission från orofaryngeal cancerpatienter till sexpartners” funnit en hög frekvens trans mission och 100% HPV-genotyp över ensstämmelse mellan patienter och partners (#5527). Patienter med orofar yngeal cancer och deras partners hade undersökts med orala ”swabs”/borst ningar och besvarat frågeformulär. HPVgenotypning via real time PCR för HPV 16, 18, 31, 33, 35, 45, 52 och 58 utför des på cytologin. 174 patient-partnerpar undersöktes. Tjugonio (17%) av patien terna och 19 av deras partners (66%) uppvisade HPV-positiva swabs. Hos alla 19-HPV positiva partners (100%) stämde åtminstone en HPV-typ med orofaryngeal cancerpatientens. I fyra av de 29 paren fanns en anamnes på HPVrelaterad sjukdom antingen hos patien ten (1 rektalcancer) eller hos partnern (3 avvikande Pap smear). Colevas A. D. från Stanford redo gjorde för en populationsbaserad evalu ering av incidence trender för orofa ryngeal cancer med särskilt fokus på socioekonomiskt status (SES), kön och ras/etnicitet (#5526). Med hjälp av Cancer Registret i Kalifornien insamla des data från 1988 till 2007. De fann att orofaryngeal cancer ökat signifikant hos vita män från 4,5/100.000, 1988–92 till 6,7/100.000, 2003–2007. Ökningen var oberoende av socioekonomiskt sta tus. Bara svarta män med lågt SES upp visade minskad incidens orofaryngeal cancer vilket föreslogs bero på en relativ försening i denna grupp att minska tobakskonsumtionen. Modifierad strålbehandling Postoperativ accelererad strålbehandling jämfördes mot konventionell postopera tiv strålbehandling i en randomiserad multicenterstudie som presenterades av 39 J.A. Langendijk från Nederländerna (#5508). Patienterna var behandlade med kurativt syftande kirurgi men upp visade hög risk för lokoregionalt recidiv, det vill säga positiv kirurgisk marginal och/eller extranodal växt. 148 patienter inkluderades i studien och de två armarna var väl balanserade. Patien terna som erhöll accelererad behandling behövde mer smärtstillande medicin. Efter tre år var lokoregional kontroll 77% i gruppen som fått accelererad behandling och 76% i gruppen som fått konventionell behandling. Total överlev nad var 71% och 63% i respektive grupp. Konklusionen var att accelererad strålbehandling inte förbättrar vare sig lokoregional kontroll eller överlevnad för patienter med ökad recidivrisk efter kirurgi jämfört med konventionell behandling. Vid postersessionen presenterade Claes Mercke resultat från ACROBAT 1-studien där patienter med stadium 3–4 oral, orofaryngeal, laryngeal och hypofaryngeal cancer inkluderats i en fas II studie och behandlats med två kurer induktionskemoterapi, TPF (doce taxel 75 mg/m2 och cisplatin 75 mg/m2 dag 1, 5-FU 1000 mg/m2 96 tim) var tredje vecka följd av strålbehandling (68Gy/4,5 veckor) med cetuximab given en vecka före (400 mg/m2) och veckovis under strålbehandlingen (250 mg/m2. Brachyterapi 8–15 Gy kompletterade strålbehandlingen för oral och orofa ryngeal cancer (utom tonsill T1 och T2). Halslymfkörtelutrymning planera des för patienter med N2-, N3-sjukdom. Nittio patienter inkluderades i studien och 54 patienter kunde följas minst ett år. Efter induktions-TPF uppvisade 4 CR, 30 PR, 11 SD, och 1 PD. Icke evaluerade var 6, exkluderade från stu dien var 2. Remission efter ett år (52 evaluerbara patienter): CR 43, PR 1, SD 0, PD 0. Åtta patienter som ej kunde evalueras med avseende på remission: PD 6 (död i HHC), interkurrent död 2 (TPF sepsis, pankreascancer). Toxicitet: grad 5 (neutropeni 1 st), grad 4 (neutro peni 3 st, alopeci 1 st), grad 3 (anorexia, dermatit, rash/acne, dysfagi, överkäns lighet, mukosit, neutropeni, illamående, kräkningar, infektion). Ingen av de 17 opererade patienterna hade viabel tumör kvar efter onkologisk behand ling. Lokoregional tumörkontroll efter ett år var 44/52 (85%) och fjärrkontroll 51/52 (98%). Författarna konkluderar 40 att denna tuffa behandling förefaller ha tolerabel toxicitet. Tanken är att induk tionskemobehandlingen minskar tumör massan lokoregionalt och risken för fjärrmetastasering; den accelererade strålbehandlingen har effekt mot den accelererade repopulationen och brachybehandlingen mot de riktigt strål resistenta tumörcellerna. C.R. Spencer från Washington Uni versitetet presenterade 187 patienter med orofaryngeal cancer behandlade mellan 1997 och 2009 (#5544). Här behandlas begränsade orofaryngeala tumörer med minimalt invasiv transoral lasermikrokirurgi (TLM) med postope rativ IMRT-baserad strålbehandling vid behov. Patienter som inte önskade kirurgi behandlades med kurativ strål behandling eller kemoradioterapi. 76% (142/187) var p16-positiva, 54% (98/183) var HPV-positiva med in situhybridiseringsteknik. 25% (46/183) var p16+/HPV-, och 24% (45/187) var p16negativa. Bristande lokoregional kon troll sågs hos 7% (10/142) p16+ patien ter och i 31% (14/45) av p16-negativa (p<0,001). Sex av tio p16+ som uppvi sade bristande lokoregional kontroll var HPV-. Sjukdomsfri överlevnad efter två och fem år var 84% och 74% för p16+ patienter och 47% respektive 25% för p16- patienter. Dr Spencer kunde inte redogöra för hur många patienter som endast fick kirurgisk behandling efter som dessa patienter aldrig kom till onkologernas kännedom men att de förekom var helt klart. Kirurgi En intressant poster från MD Anderson behandlade frågan om behovet av hals lymfkörtelutrymning efter kurativt syf tande strål/kemobehandling (#5517) som gett klinisk komplett remission. För lymfkörtelutrymning talar dels att ope rationen maximerar förutsättningen att kontrollera sjukdom på halsen och framgångsrik salvage, i händelse av reci div på halsen, vilket är mindre än 10%. Dessutom föreligger residual viabel tumör hos 10–25% av patienter som bedömts ha komplett remission kliniskt. Mot halslymfkörtelutrymning talar hög andel sjukdomskontroll utan operation >80%, och morbiditet orsakad av ope ration särskilt av strålbehandlad hals 5–20%. 935 patienter med N1-N3 M0 cancer i orofarynx, larynx eller hypo farynx inkluderades. Hälften av patienterna fick komplett remission och besparades operation. Patienter med orofaryngeal cancer visade recidiv endast på halsen i 4% av patienterna medan patienter i alla grupper, med N3 sjukdom recidiverade isolerat i hals i 14%. Hypofarynxcancer med halskört lar större än 3 cm utgjorde klar risk grupp > 35% recidivrisk inom fem år, även om de kliniskt uppvisat komplett remission efter onkologisk behandling. Roligt med konkret klinisk diskussion Vid en intressant ”ticketed session”, behandlades ”Terapeutiska val för patienter med intermediära stadier av huvud-hals-cancer”. Första fallet var en kvinnlig patient, yngre medelåldern, icke rökare, med oral tungcancer, kli nisk T2N0M0. En absolut majoritet av auditoriet föreslog HPV som etiologisk faktor men rätt svar var lichen och Kies var noga med att understryka hur ovan ligt det är med HPV-förekomst i mobil tungcancer. Primär resektion för sta dium 1 och 2 samt selektiv halslymfkör telutrymning även för patienter med kli nisk N0 föreslogs och om positiva eller snäva (<5 mm) marginaler, perineural växt för primärtumören och/eller flera metastaser/extrakapsulär växt föreslogs postoperativ kemoradioterapi även om kirurgen Teknos var orolig för att onö digt många patienter fick postoperativ kemobehandling adderad till strålbehandlingen. I fallet med en medelålders patient med T2N1M0 tonsillcancer, p16 nega tiv (HPV -), tonsillektomerades vid diagnostiska skopin (tumören växte ut i resektionsrand), skilde sig ”experter nas” behandlingspreferenser rejält! Ted Teknos ville operera, det vill säga utvid gad resektion oralt samt halslymfkörtel utrymning ipsilateralt. Merrill Kies ville behandla med hyperfraktionerad radio terapi utan cytostatika, men Christoffer Nutting ville behandla med kemoradioterapi. En annan infallsvinkel – yoga Yoga förbättrar sömn, minskar trötthet och förbättrar livskvaliteten för cancer överlevare (#9013). Sömnproblem är bland de vanligaste biverkningar som canceröverlevare erfar och det påverkar ofta livskvaliteten signifikant. Karen Mustian från University of Rochester Cancer Center presenterade en rando miserad studie av 410 canceröverlevare som för att kunna inkluderas i studien måste ha åtminstone milda till måttliga sömnproblem. I yogagruppen hade 84%, och i kontrollgruppen 83%, rejäla sömnproblem (över grad 5 på Pittsburg Sleep Quality Index). Yogagruppen för bättrade sömnkvaliteten signifikant bättre än kontrollgruppen, 22% jämfört med 12% (p<0,05). Yogagruppens besvär av uttalad trötthet reducerades med 42% jämfört med 12% i kontroll gruppen (p<0,05). Yogagruppen mins kade sömnmedelskonsumtionen med 21% och kontrollgruppen ökade den samma med 5% (p<0,05). Dr Mustian var själv förvånad: ”Yoga improved every single symptom regarding sleep and fatigue that we assessed. I did not expect as great a benefit as we saw”. En fråga var hur länge effekten kunde vara, studietiden varade bara fyra veckor och ännu finns ingen uppföljning därefter. 41 Lungcancer: Tidigt inkopplande av palliativa teamet ger överlevnadsvinst Vid årets ASCO-konferens presenterades många kliniska prövningar med olika nya substanser. Den absolut klarast lysande stjärnan var crizotinib, en ALK-hämmare som hade använts i en studie där man inkluderande ALK-positiva, tungt förbehandlade patienter med dåligt performancestatus. Trots det var de data som redovisades avseende respons och överlevnad imponerande. Vidare presenterades data gällande behandlingen av äldre patienter som säkerligen kommer att förändra våra behandlingsstrategier samt de mycket positiva och samtidigt förvånande data som kom fram då man använde sig av palliativa team tidigt efter Gunnar Wagenius diagnos och samtidigt med vanlig onkologisk behandling Docent, överläkare, Onkologikliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala samt Karolinska Universitetssjukhuset i Solna jämfört med sent, det vill säga efter all aktiv onkologisk behandling som man i allmänhet gör i dag. Förebyggande behandling Selen är ett intressant spårämne som är ett av de få ämnen som vi kan få för lite av om vi äter en normalkost. Det är också ett ämne som kan ha helt olika funktioner beroende på den dos som används. I normala doser har det visat sig att det kan minska risken att få skivepitelcancer i huden. I höga doser skulle det dock kunna användas i behand lingen av tumörsjukdomar. En sådan studie pågår för närvarande på Söder sjukhuset. Eftersom selen har visat på en möjlig skyddande effekt för att få skivepitelcancer i huden startades en studie för att se om motsvarande effekt skulle kunna uppnås vid lungcancer. Karp och medarbetare presenterade en studie där selen hade givits i dosen 200 mikrogram dagligen under fyra år efter radikal operation av stadium I (#7004). 1 561 patienter randomiserades 2:1 till antingen selen eller placebo. I samband med en interimsanalys fann man att 42 216 nya fall av cancer, varav 84 lung cancer, hade inträffat. Incidensen per 100 personår för lungcancer/alla tumörer var för selen 1,91/4,11 och för placebo 1,36/3,66. Den progressionsfria femårsöverlevnaden var 72% för selen och 78% för placebo. Selen hade såle des ingen skyddande effekt utan hade snarast en negativ effekt även om den sämre effekten ej var statistiskt signifi kant. Den enda undergruppen där selen hade en positiv effekt var i gruppen icke-rökare där femårsöverlevnaden var 87% jämfört med 83% för placebo. Dessa resultat är helt i linje med de resultat som tidigare har presenterats i olika chemopreventionsstudier gällande olika substanser. Det allra bästa är förstås att inte röka eftersom 90% av alla med lungcancer är, eller har varit, storrökare. Lokaliserad sjukdom Stadieindelning Den allra viktigaste frågan då man står inför att operera en patient är hur sta dieindelningen ska göras på ett så bra sätt som möjligt. I dag finns det möjlig het att med ultraljudsbaserade metoder antingen via esofagoskopi eller via bronkoskopi kunna kartlägga mediasti num. Frågan är om dessa metoder tillför någonting till standardmetoden medi astinoskopi. Denna fråga hade studerats av Tournoy och medarbetare (#7000). I studien inkluderades 241 patienter som randomiserades till antingen mediasti noskopi eller ES (endoskopi) + mediasti noskopi om undersökningarna var negativa. ES står för en kombination av endoskopiskt bronkoskopiskt ultraljud (EBUS) + transesofagalt ultraljud(EUS). Primärt effektmått var detektion av kör telmetastaser och sekundärt effektmått var komplikationer. Lymfkörtelmetastaser hittades bland 62 (50%) patienter (56 av EUS/EBUS + 6 vid efterföljande mediastinoskoskopi) vs 41 (35%) vid mediastinoskopi (p=0,019). Sensitiviteten för mediasti nala metastaser var 94% för EUS/EBUS jämfört med 80% för mediastinoskopi (p=0,042). Då man peroperativt hittade tidigare icke diagnostiserade körtelme tastaser gjordes thoracotomi i onödan. Så var fallet i 7% av patienterna stadie indelade med EUS/EBUS+mediastinoskopi jämfört med 18% bland de som var stadieindelade med endast mediastinoskopi (p=0,009). Författarna konkluderade att mediastinal stadieindelning med EUS/ EBUS ökar möjligheten att finna lymf körtelmetastaser, minskar antalet thora cotomier som ej skulle ha gjorts och hade samma komplikationsfrekvens som mediastinoskopi enbart. Adjuvant/neoadjuvant behandling Adjuvant cytostatikaterapi ger en över levnadsvinst framför allt vid de lite högre stadierna som genomgår opera tion. För att undersöka om neoadjuvant behandling skulle kunna ge överlev nadsvinst på lång sikt randomiserades 350 patienter till antingen kirurgi eller cytostatika + kirurgi (#7003). Cytostatikabehandlingen bestod av mitomycin (6 mg/m2, dag 1), ifosfamide (1,5 g/m2, dag 1–3) och cisplatin (30 mg/m2, dag 1–3). De som responderade fick dess utom två kurer postoperativt. Tioårsöverlevnaden var 20,8% i kirurgiarmen och 29,4% i armen som hade fått neo adjuvant behandling. Motsvarande siff ror för stadium I-II var 23,1% respek tive 37,6% (p=0,04) . För stadium IIIA var skillnaden inte signifikant. Cytosta tika förbättrade överlevnaden vid lobek tomi men inte vid pulmektomi. Dessa data skiljer sig från de rent adjuvanta studierna där överlevnadsvinsten är som störst vid de högre stadierna. Förfat tarna fastslog att en drygt 8% överlev nadsvinst kvarstod tio år efter avslutad behandling. Precisionsstrålbehandling (SRT) Kirurgi är i dag standardbehandling vid stadium I men precisionsstrålbehandling är ett alternativ, framför allt då patien terna bedöms som inoperabla på grund av medicinska skäl. Hälsorelaterad livs kvalitet försämras ofta de sex månader som följer efter kirurgi och återhämtar sig ofta inte helt enligt nyligen publice Figur 1 Survival analysis Overall survival Early palliative care 1,00 Standard care Controlling for age, gender and PS, adjusted HR=0.59 (0.40–0.88) p=0.01 0,80 Median survival: Early palliative care 11.6 mo. Standard care 8.9 mo. p=0.02 0,60 0,40 0,20 0 5 10 15 20 25 30 35 Months J. S. Temel et al., JCO 28, 2010 rade data. Haasbee et al redovisade livskvalitetsdata från en studie innefattande 382 patienter som fått SRT (#7079). Två år efter behandlingen var lokalregional- respektive distanskontrollen 94,3%, 87,3% respektive 78,2%. Sena grad 3 biverkningar var smärta i bröst korgsväggen (3%) strålpneumonit (2%) och revbensfraktur (1%). QoL data för global och fysisk funktion vid inklusion var mycket sämre än vad som rapporte ras i litteraturen för kirurgiska material, 62,9 respektive 61,7. De högsta värdena på symtomskalorna sågs för dyspné, fatigue och insomnia. Medianöverlevna den var 39,8 månader och korrelerade med Charlson comorbiditetsscore, lung funktion och performance status. Ingen av livskvalitetsskalorna försämrades det första året efter SRT. Metastaserad sjukdom Då vi har ställt vår diagnos spridd lung cancer så inleder vi oftast aktiv onkolo gisk behandlingen i form av cytostatika, strålbehandling eller annan åtgärd. Patienter kan få flera linjers behandling men till slut finns det ingen mer aktiv onkologisk behandling att erbjuda. Mycket finns förstås ändå att göra för att palliera patienten och då brukar vi koppla in de palliativa teamen som då kan stötta patienten och anhöriga samt ge symtomatisk behandling. Vid årets ASCO-möte redovisades en studie där man hade undersökt vad som sker om de palliativa teamen kopplas in på ett tidigare stadium (#7509). 151 patienter randomiserades till antingen sedvanligt omhändertagande med cyto statikabehandling och kontroller på mottagningen eller till sedvanligt omhändertagande men också månads visa kontakter med de palliativa tea men. Patienterna följdes med en mängd mätinstrument, bland annat QLQC-30, olika symtomskalor och mätinstrument för psykologisk stress. De båda grup perna var väl balanserade vid inklusion och även vad gäller onkologisk behand ling under studiens gång. Vid mätpunk ten 12 veckor hade 1% av patienterna i kontrollgruppen och 87% i experiment gruppen haft kontakt med de palliativa teamen. Experimentgruppen hade kan ske inte så förvånande bättre livskvalitet mätt med olika instrument och mindre depression. Vad som var mer förvå nande var att patienterna i experimen tarmen också hade en bättre median överlevnad, 11,6 månader jämfört med 8,0 månader (p<0,02). Det innebär en förbättring motsvarande 3,6 månader trots att all rent onkologisk behandling var densamma. En sådan kraftig för bättring brukar inte kunna presenteras i en behandlingsstudie och förvånade såväl auditoriet som författarna själva. En sådan kraftig förbättring av media növerlevnaden i en läkemedelsstudie skulle också med största säkerhet inne bära att man såg över sina behandlings rutiner. Något att tänka på (se figur 1). 43 Figur 2 verkningsmekanism ALK pathway Or Inversion Translocation ALK fusion protein* ALK * Subcellular localization of the ALK fusion gene, while likely to occur in the cytoplasm, is not confirmed. RAS P13K PLC STAT3/5 MEK AKT mTOR BAD ErK S6K Cell survival Tumor cell proileration PIP2 IP3 Y. Bang et al., JCO 28, 2010 grad 3–4 1% vs 48% och icke-hemato logisk toxicitet grad 3–4, 23% vs 50%. I båda behandlingsarmarna hade EGFRmuterade patienter en signifikant bättre respons, progressionsfri överlevnad och total överlevnad än de med wt. Konklusionen blev att de båda behandlingsarmarna hade en likvärdig effekt men erlotinib som singelpreparat hade en lägre toxicitet. EGFR-muta tionsanalys kunde identifiera patienter som hade störst sannolikhet att svara på behandlingen. Författarna drog slutsat sen att erlotinib fungerar väl som singel preparat i första linjens behandling hos muterade patienter och att man inte ska lägga till cytostatika till EGFR TKI. Studieresultatet är helt i linje med de data som Tony Mok presenterade vid förra årets ASCO-möte rörande gefitinib (se tabell 1). Tabell 1 Tyrosinkinasinhibitorer Crizotinib (se figur 2) ALK-inhibitorn crizotinib inducerar apoptos i ALK-positiva celler. Fem pro cent av patienterna med NSCLC är ALK-positiva. Patienter som var ALKpositiva och tidigare fått annan behand ling för sin lungcancer kunde inkluderas i studien. Eftersom patienterna måste vara ALK-positiva så hade de patienter som ingick i studien en annan demografi än vad som är vanligt i lungcancerstudier. Av de patienter som ingick i studien hade 96% adenocarcinom och 76% var ickerökare. Crizotinib gavs po 250 mg två gånger dagligen. 83 patienter hade hit tills behandlats och de hade i median fått tre behandlingslinjer tidigare. 50 patienter utvärderades för respons. Medianbehandlingstiden var 5,7 månader och tre patienter hade stått på behand lingen i över 18 månader. 77% av patienterna står fortfarande på behand ling. Responsen (CR+PR) var 64% och det finns dessutom ytterligare tre patien ter med PR som dock inte har bekräf tats med en uppföljande röntgenunder sökning ännu. Om man dessutom räk nar med stable disease som total sjukdomskontroll är siffran 90%. Fjor ton patienter hade performancestatus 2–3. Åtta av dessa hade responderat. Den progressionsfria överlevnaden vid sex månader var 72%. De vanligaste biverkningarna var illamående (55%) och kräkningar (39%). Dessutom 44 förekom visuella störningar av typen ackomodationsstörningar. Endast en grad 4-biverkan hade konstaterats i form av förhöjt ALP. I den efterföljande diskussionen togs det upp att behandlingsresultaten på dessa tidigare tungt behandlade patien ter var enastående och att studien stöd jer konceptet att patienter ska väljas uti från tumörbiologiskt uttryck. Någon ifrågasatte till och med nyttan av att göra en fas III studie med crizotinib då resultaten var så pass bra. Erlotinib I en tidigare studie, TRIBUTE-studien, fann man att kombinationen av carbo platin/paklitaxel + erlotinib hade bättre respons och överlevnad än bara carbop latin och paklitaxel men bara bland icke-rökare. CALGB har därför gått vidare med en studie där man prospek tivt ville undersöka behandlingen och evaluera om EGFR-mutationer påverkar utfallet av studien (#7503). 182 patien ter randomiserades. Erlotinib gavs kon tinuerligt i dosen 150 mg per dag och carboplatin (AUC=6) och paklitaxel (200 mg/m2) gavs var tredje vecka. Ungefär 60% var kvinnor, 80% av kau kasiskt ursprung och drygt 80% hade adenocarcinom. EGFR-analysen visade att 40% var EGFR-muterade. Behand lingsarmen med erlotinib hade en lägre toxicitet än armen med tillägg av carbo platin/paklitaxel; hematologisk toxicitet Erlotinib RR PFS månader OS månader All pat 34% 6,7 24,0 EGFR mut 66% 16,4 27,6 EGFR WT 8% 2,8 15,4 ECP All pat 47% 6,0 19,6 EGFR mut 69% 17,2 39,0 EGFR WT 31% 4,8 13,7 Ytterligare en studie, TOPICAL, presen terades där erlotinib gavs som första lin jens behandling (#7504). I denna studie inkluderades patienter som ej var lämp liga för att få cytostatikabehandling. 670 patienter randomiserades till antingen erlotinib (150 mg dagligen) eller placebo. Medianåldern var 77 år (range 42–91); 61% män; 38% adenocar-cinom, 39% skivepitelcancer; andelen med ECOG PS 0/1, 2 och 3 var 16%, 55% och 29%; 35% stadium IIIB och 65% stadium IV. Man kunde inte finna någon skillnad mellan grupperna vad gällde överlevnad eller progressionsfri överlevnad. Dock kunde man se att en del undergrupper gick bättre. Kvinnor hade en bättre överlevnad och progressionsfri överlev nad i erlotinibarmen HR= 0,75 [0,57– 0,99, p< 0,04] och 0,64 [0,49–0,83, p< 0,001]. Adenocarcinom var också en undergrupp där erlotinibarmen hade en bättre överlevnad HR=0,74 [0,57–0,97, p<0,03]. Mutationsanalys genomfördes och man fann mutationer i 3,5% av fal len. Erlotinib hade effekt bland kvinnor med såväl muterat som wt EGFR. Lee från England som presenterade studien ansåg att erlotinib bör användas till kvinnor med dåligt performancestatus. Många nya läkemedel har introduce rats och ytterligare är på väg. Man kan då fråga sig i vilken ordning ska man ge behandlingarna? Ska man börja med cytostatika följt av någon av de nya behandlingarna eller ska man göra tvärt om? En italiensk/kanadensisk studie för sökte finna ett svar på den frågan (#7508). 760 patienter randomiserades till antingen en experimentarm med erlotinb (150 mg/m2) där man vid pro gress skiftade till cisplatin (80 mg/m2 dag 1) + gemcitabin (1200 mg/m2 dag 1 och 8) var tredje vecka, eller till stan dardarmen där behandlingen gavs i omvänd ordning. Ingen EGFR-analys utfördes. I en planerad interimsanalys fann man att medianöverlevnaden i experimentarmen var 7,7 månader jäm fört med 10,8 månader i standardar men. HR i experimentarmen var 1,40 (1,13–1,73, p<0,002) och man beslöt därför att stänga studien i förtid. Förfat tarna konkluderade att erlotinib följt av cisplatin/gemcitabin är sämre än att ge behandlingen i omvänd ordning, åtminstone i ett oselekterat material där EGFR-analys inte har utförts. Det fak tum att det inte hade utförts någon EGFR-analys gjorde att studien kritise rades i den efterföljande diskussionen. Man menade att utfallet hade kunnat ha blivit helt annorlunda, och till och med helt tvärt om, om studien hade gjorts på ett selekterat material där EGFR-analyser hade utförts. Cytostatikabehandling Under senare år har vi upplevt en platå vad gäller effekten för cytostatikabe handling. Den vanligaste använda kom binationen i USA, paclitaxel/carboplatin, har visat på responssiffror kring 15–25%. Ett sätt att försöka öka effektiviteten av cytostatika är att försöka förändra dessa. Nab-paklitaxel är albuminbundet paklitaxel som utnyttjar albuminrecep torn och på så sätt ökas den intratumo rala koncentrationen av paklitaxel. Socinski och medarbetare presenterade en studie där 1 052 patienter randomi serades till carboplatin AUC=6 var tredje vecka + nab-paklitaxel 100 mg/ m2 qw w/o eller paklitaxel 200 mg/ m2var tredje vecka (#7511). Responsen var signifikant bättre för nab-paklitaxel jämfört med paklitaxel, 33% vs 25%, och speciellt vid skivepitelcancer där responssiffrorna var 41% vs 24% (p<0,001) medan siffrorna för adeno carcinom var jämförbara (26% vs 25%, p=0,005). Toxiciteten var lägre för nabpaklitaxel, såväl den hematologiska som den icke-hematologiska. Vi har under de senaste åren sett att flera nya substanser verkar ha en bättre effekt vid adenocarcinom. Det är då intressant att få resultat från ett läke medel som har en bättre effekt mot skivepitelcancer. Underhållsbehandling Standardbehandlingen i dag vid metas taserad icke-småcellig lungcancer är 4–6 cytostatikakurer som är platinumbase rade. Underhållsbehandling efter avslu tad initial cytostatikabehandling är ett omdiskuterat kapitel. Flera studier har visat att det skulle ge en förlängd pro gressionsfri överlevnad och även för längd total överlevnad men studierna har blivit kritiserade för att andra lin jens behandling i observationsarmen inte har varit definierad och dessutom givits till så få patienter. Det man med säkerhet har kunnat säga är att under hållsbehandlingen har haft en effekt på tumörsjukdomen, men man har inte egentligen kunnat dra slutsatsen att det skulle vara bättre att ge underhållsbe handling direkt jämfört med att avvakta och ge behandling vid tecken till pro gressiv sjukdom. Vid årets ASCO-möte presenterades två stora studier som hade undersökt detta. Dels presentera des en fransk studie (#7507) där man efter initial cytostatikabehandling med cisplatin och gemcitabin hade randomi serat 464 patienter som inte hade pro gredierat under cytostatikabehand lingen. Patienterna randomiserades till gemcitabin (1250 mg/m2 dag 1 och 8 var tredje vecka), erlotinib (150 mg per dag) eller observation. Vid progress skulle alla patienter få pemetrexed. Den progressionsfria överlevnaden var signifikant förlängd i behandlingsarmarna med gemcitabin (HR 0,51 [0,39–0,66]) och erlotinib (HR 0,83 [0,73–0,94]) jämfört med observationsarmen. Andra linjens behandling med pemet rexed gavs till 55, 63 och 76% av patienterna i gemcitabin-, erlotinib res pektive observationsarmen. Totalöver levnaden skilde sig inte signifikant mellan de olika behandlingsarmarna jämfört med observationsarmen. Perol som presenterade studien drog slutsat sen att man istället för underhållsbe handling givet direkt efter den initiala cytostatikabehandlingen skulle kunna följa patienterna och istället inleda behandlingen vid progressiv sjukdom. I den andra studien avseende under hållsbehandling presenterade Belani och medarbetare en studie där man efter ini tial behandling med carboplatin/gemci tabin hade studerat underhållsbehand ling med gemcitabin (1 000 mg/m2 dag 1 och 8 var tredje vecka) jämfört med best supportive care (#7506). 255 patien ter som inte hade progredierat på den initiala behandlingen randomiserades. Överlevnaden var 8,0 månader i gemci tabinarmen och 9,3 månader i BSCarmen. Studien kunde sålunda inte visa på en förlängd överlevnad för under hållsbehandling med gemcitabin. Äldre patienter Hur ska vi behandla våra äldre patien ter? ASCO guidelines talar om att ålder inte ska var ett urval för cytostatika och inga rekommendationer ges vad gäller singeldrog eller cytostatikakombinatio ner. EORTC rekommenderar behand ling med singeldrog till äldre patienter. Medianåldern i studier är 62 år samti digt som medianåldern för insjuknande i lungcancer är 70 år. I USA får 26% av de äldre patienterna cytostatikabehand ling och av dessa får 63% behandling med en singeldrog, vilket beror på att man vid behandling av äldre patienter vanligtvis väljer en behandling som anses vara mindre toxisk och därför ges ofta cytostatika som singeldrog framför en kombination av flera cytostatika. En fransk studie hade tittat närmare på detta med cytostatikabehandling till äldre patienter (#2). 451 patienter i åldern 70–89 år randomiserades till arm A (gemcitabin 1 250 mg/m2 eller vinorelbine 30 mg/ m2 dag 1 och 8 var tredje vecka) eller arm B (carboplatin AUC=6 var fjärde vecka + paklitaxel 90 mg/m2 dag 1, 8, 15). Fem cykler med singeldrog behandlingen och fyra cykler med kombinationsbehandlingen planerades. Vid progress eller toxicitet inleddes behandling med erlotinib. Vid den andra planerade interimsanalysen var skillnaden i överlevnad mellan de båda armarna signifikant (p<0,0001) varför man då beslutade att avbryta studien i 45 förtid efter 451 inkluderade patienter. Median progressionsfri överlevnad var 3,0 i arm A respektive 6,1 måna der i arm B (HR=0,55 (0,44–0,70), p<0,0001) och medianöverlevnaden 6,2 vs 10,3 månader (HR=0,60 (0,46–0,78), p>0,0001. Ettårsöverlevnaden var 27% respektive 45%. Den hematologiska toxiciteten var signifikant högre i arm B jämfört med arm A (54,1% vs 23,7%), men den liksom övrig toxicitet var hanterbar. Författarna föreslog att dessa data med en fördubblad progressionsfri över levnad och en medianöverlevnad som ökade med över fyra månader i kombi nationsarmen med tolerabel toxicitet skulle leda till ett paradigmskifte vad gäller behandlingen av äldre patienter 46 från att ge singeldrog till att istället ge en cytostatikakombination, och då i för sta hand carboplatin + paclitaxel som användes i den nu aktuella studien. ”More ibs… and mabs” Dessutom presenterades på mötet data avseende vandetanib, motesanib, siroli mus, endostar, ipilimumab, fosbretabu lin, pertuzumab, omdozitumab, dulane min, bortezonib, cediranib, amrubicin, regorafenib, plinabulin, mapatumumab, dasatinib, ramucirumab, S-1, ARQ197, ALD518, ABT-263, NOV-002, PF299804, IPI-504, BIBW 2992 med flera som vi säkert kommer att få höra mer om i framtiden (eller inte). Melanom: Ipilimumab – första effektiva behandlingen vid metastaserande malignt melanom Vid årets ASCO-kongress presenterades den allra första behandlingsstudien vid malignt melanom som har kunnat visa på en överlevnadsvinst. Ipilimumab, en antikropp mot CTLA-4 som är en av bromsarna i immunsystemet, gav en signifikant förbättrad progressionsfri och även signifikant förbättrad total överlevnad. Det andra stora temat var de stora adjuvantstudierna som presenterades där ingen kunde visa på en förbättrad överlevnad. Gunnar Wagenius Docent, överläkare, Onkologikliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala samt Karolinska Universitetssjukhuset i Solna Adjuvant behandling Vid årets kongress presenterades data från tre stora studier innefattande GMCSF, Interferon/PEG-interferon samt gangliosidvaccination. I studien med GM-CSF presenterade Lawson och medarbetare (#E4697) data från en stu die som utgick från ECOG, SWOG och CALGB där 815 patienter inkluderades och randomiserades till antingen GMCSF 250 mcg eller placebo dagligen under 14 dagar varje 28-dagarsperiod under ett år. Primärt effektmått var överlevnad. Medianöverlevnaden var 72,1 månader i GM-CSF-armen och 59,8 månader i placeboarmen, vilket inte var statistiskt signifikant. Den sjuk domsfria överlevnaden var 11,8 vs 8,8 månader (p<0,034). EORTC har under närmare fyra år drivit en studie där man studerat effek ten och toxiciteten för gangliosid GM2KLH/QS-21 vs observation. Patienterna fick vaccin varje vecka under vecka 1–4, var tredje månad därefter under två år och var sjätte månad under det tredje året (totalt 14 vaccinationer). 1 314 patienter inkluderades, vilket gör stu dien, till den största adjuvantstudien hittills. Vid den andra interimsanalysen såg man att observationsarmen hade något bättre resultat. Även om skillna den inte var signifikant rekommende rade man att studien skulle stängas och ingen ytterligare behandling skulle ges. Patienterna följdes dock upp och fyra årsöverlevnaden var i observations armen 83,6% och i vaccinationsarmen 81,5%. Skillnaden var inte signifikant. Författarna konkluderade att ganglio sidvaccinationen var ineffektiv och till och med möjligen skulle kunna vara skadlig för patienten. Man sammanfat tade också resultaten från de fem stora, liknande vaccinationsstudierna där tre inte kunde visa på någon skillnad mellan behandlingsgrupperna och två hade stoppats i förtid på grund av numeriskt sämre resultat i behandlingsgruppen. Adjuvant behandling av patienter med högrisk för recidiv har visat sig ha en förlängd tid till progress men inte vad gäller överlevnad. Detta gäller såväl interferon alfa-2b som pegylerat interfe ron alfa 2-b. Dessa två har dock inte jämförts med varandra. Data redovisa des från en europeisk studie, där detta hade gjorts. 898 patienter med mela nom tjockare än 1,5 mm och utan körtelmetastaser randomiserades till antingen interferon alfa-2b (IFN) 3 MU sc tre gånger per vecka i 18 månader eller till PEG-interferon alfa 2-b (PEG) 100 mcg sc en gång per vecka i 36 månader. Totalöverlevnaden var 77,0% respektive 78,4%. Inte heller sjukdoms fri överlevnad eller metastasfri överlev nad skilde sig mellan grupperna. 47 Figur 1 kaplan-meier analysis of survival Proportion alive 1,00 lpi (B) 0,80 0,60 lpi+gp100 (A) gp100 (C) Comparison HR p-value Arms A vs. C 0.68 0.0004 Arms B vs. C 0.66 0.0026 0,40 0,20 0 1 2 3 4 S. O'Day et al., JCO 28, 2010 Years Ipilimumab: of Action Figur 2 Mekanismen förMechanism CTLA-4 T-cell activation T-cell inhibition T-cell potentiation T CTLA 4 CD28 CD28 TCR TCR MHC APC T cell T cell T cell B7 MHC APC CTLA 4 CTLA 4 B7 TCR MHC B7 IPILIMUMAB blocks CTLA-4 APC S. O'Day et al., JCO 28, 2010 Således redovisades tre nya stora adju vantstudier med lite olika behandlings koncept. Ingen av dessa studier kunde, liksom så gott som alla tidigare publice rade adjuvantstudier, påvisa att total överlevnaden påverkades. I den efterföl jande diskussionen hoppades man nu mycket på de adjuvantstudier där behandling med CTLA-4antikropp ingår. Metastaserad sjukdom De senaste 30 åren har man inte kunnat presentera någon förbättrad överlevnad vid metastaserat malignt melanom. En nyligen publicerad meta-analys visar på att medianöverlevnaden i de publicerade studierna där olika behandlingar har givits uppgår till 6,2 månader och att 48 ettårsöverlevnaden uppgår till 25% (se figur 1). Cytotoxiskt T-lymfocytantigen-4 (CTLA-4) fungerar som en broms i immunsystemet, vilket förstås är viktigt för att systemet inte ska bli överhettat och löpa amok och därigenom skapa autoimmunitet (se figur 2). Samtidigt kan CTLA-4 då också förhindra att immunsystemet effektivt ger sig på tumörceller. Ipilimumab är en human antikropp mot CTLA-4 och har visat sig kunna vara aktivt vid metastaserat malignt melanom. Gp100 vaccin har visat på immunologisk och kliniska responser och ökar den kliniska aktivi teten då det kombineras med annan immunbehandling. Vid förra årets ASCO-möte presenterades den första vaccinationsstudien som visade på en effekt. I den studien gavs gp 100 till sammans med högdos IL-2 och man kunde påvisa en signifikant förbättrad respons och progressionsfri överlevnad. Vid årets möte presenterade O´Day en amerikansk studie som väckte mycket uppmärksamhet. I studien jämfördes ipilimumab eller Gp100 som monote rapi eller i kombination med varandra (#4). De patienter som inkluderades var tidigare behandlade patienter med ino perabelt malignt melanom stadium III/ IV. Behandlingen bestod av ipilumimab 3 mg/kg var tredje vecka x 4 doser (n=137), vs ipilimumab + gp 100 (pepti der 209–217 (210M) och 280–288 (288V); 1 mg var tredje vecka x 4 doser (n=403) vs gp 100 + placebo (n=136). Ingen underhållsbehandling gavs däref ter. Primärt effektmått var jämförande av överlevnad mellan de som fick kom binationsbehandlingen vs behandling med endast gp 100. Sekundära effekt mått var alla andra jämförelser vad gäl ler överlevnad, bästa respons rate (BORR) samt sjukdomskontroll (DCR) vid 24 veckor samt progressionsfri över levnad och toxicitetsdata. Studien visade på statistiskt signifikanta skillna der för alla effektmått. Ipilimumab ensamt eller i kombination med gp 100 resulterade i en signifikant bättre över levnad med en riskreduktion motsva rande 32–34% jämfört med gp 100 som singelbehandling. Biverkningarna med ipilimumab överensstämde med tidigare publicerade data, det vill säga de var immunrelaterade med kolit i närmare 30% av fallen och andra symtom på autoimmunitet. Grad 3/4 biverkning arna uppgick till 10–13% och var hanterbara. Författarna konkluderar att ipilimu mab är det första läkemedlet som för länger överlevnaden bland tidigare behandlade patienter. Tillägget med gp 100 förbättrade inte överlevnaden. Siffrorna för gp100 överensstämmer mycket väl med de siffror som publice rades i den nyligen publicerade metaanalysen. Att mediantiden för den pro gressionsfria överlevnaden inte skiljer sig mellan grupperna beror förstås på att gruppen som verkligen har nytta av behandlingen är mindre än 50% och att övriga faller ifrån på ett tidigt stadium. Det illustrerar problemet med att använda mediantider som effektmått. tabell 1 Ipilimumab Ipilimumab + gp100 gp100 Ipilimumab vs. gp100 Jämförelser Ipilimumab + gp100 vs. gp100 — — Ipilimumab + gp100 vs. ipilimumab — OS rate,% 12 mån 46 44 25 24 mån 24 22 14 10.1 10.0 6.4 OS, median, mos PFS, median, mos* 2.9 2.8 2.8 HR = 0.66 HR = 0.68 HR = 1.04 p = 0.0026 p = 0.0004 p = 0.7575 HR = 0.64 HR = 0.81 HR =1.25 p = 0.0007 p = 0.0464 p = 0.0371 DCR,% 28.5 20.1 11 p = 0.0002 p = 0.0179 p = 0.0429 BORR,% 10.9 5.7 1.5 p = 0.0012 p = 0.0433 p = 0.0402 I den efterföljande diskussionen fastlogs det att denna studie kommer att påverka hur vi behandlar patienter med malignt melanom, men också vikten av att patienterna kontrolleras noggrant under behandlingstiden med ipilimumab så att inte immunrelaterade biverk ningar skall uppstå, och om de uppstår, att de behandlas på ett tidigt stadium (se tabell 1). Samma författare redovisade även data om vad som sker då behandlingen återupptas (#8509). Patienter som hade uppnått stable disease, partiell eller komplett respons kunde vid progress få ytterligare 1–3 kurer av den initiala behandlingen. 32 patienter (8 med ipilimumab, 23 med kombinationsbe handlingen och 1 med gp100) återupp tog behandlingen. Bland de patienter som behandlades med ipilimumab svarade 65%–75% av patienterna, en del med bättre svar än initialt. Patien ten som återupptog behandlingen med gp100 svarade inte på behandlingen. Författarna ansåg att dessa data kan vara av betydelse vid behandling med ipilimumab. Många av de nya läkemedlen har tilldragit sig ett stort intresse vid malignt melanom eftersom många av deras effektorer finns representerade vid malignt melanom, till exempel BRAF som är muterat i 60% av fallen vid malignt melanom. Därför startades en studie där man ville studera effekten av sorafenib som är en tyrosinkinas inhibitor mot RAF och VEGF tyros inkinas (#8511). I studien randomisera des 823 patienter till första linjens behandling med carboplatin/paklitaxel + sorafenib. Alla patienter fick carbo platin AUC=6 och paklitaxel 225 mg/ m2 var tredje vecka samt sorafenib 400 mg eller placebo x 2 dag 1–19 i varje behandlingscykel omfattande 21 dagar. Primärt effektmått var överlevnad. Slut satsen av studien blev att sorafenib inte har någon effekt vid malignt melanom (se tabell 2). tabell 2 Medianöverlevnad Median PFS C/P C/P/S 11,3 11,1 4,1 4,9 Respons 16% 18% Grad 3 toxicitet 78% 84% Vid levermetastasering vid malignt melanom är medianöverlevnaden mel lan 6–9 månader. Om metastaseringen endast finns i levern skulle man kunna tänka sig en mer lokaliserad behandling som till exempel radiofrekvensbehand ling (RF) eller precisionsbestrålning (SBRT). Vid mer spridd levermetastas ering kan regional perfusion utgöra ett behandlingsalternativ. Pingpank och medarbetare presenterade en studie omfattande 93 patienter som randomi serades till perkutan leverperfusion (PHP) med melfalan eller bästa stan dardbehandling (BAC). Primärt effekt mått var progressionsfri överlevnad. Sekundära effektmått var respons, responsduration och total överlevnad. Melfalan (3,0 mg /kg) gavs via a hepa tica i en perkutan kateter med venös hemofiltration genom en dubbel bal longkateter. Patienterna som randomise rades till BAC fick den behandling som ansågs vara den bästa alternativa behandlingen. Crossover till perkutan leverperfusion var tillåten vid progress. Den progressionsfria överlevnaden var i median 245 dagar för PHP vs 49 dagar för BAC (p <0,001). Total responsfrekvens var 34,1% för PHP respektive 2,0% för BAC (p <0,001). Crossover till PHP förekom hos 27 patienter (55%) som randomise rats till BAC. Behandling med leverper fusion, som då inte är perkutan utan mer invasiv, görs även i Sverige och då i Göteborg och bör givetvis övervägas vid isolerad lever metastasering. Sammanfattningsvis var årets ASCOmöte väldigt intressant då det gäller malignt melanom med en riktig kiosk vältarnyhet i form av att ipilimumab förbättrar överlevnaden för patienter med metastaserat malignt melanom. 49 CNS-tumörer: Utvecklingen inom högmaligna gliom har tagit ett stort steg framåt och nu börjar det bli komplicerat Vid årets ASCO-möte hölls den svenska flaggan högt och svenska planeringsgruppen för hjärntumörers randomiserade fas III studie om hur vi skall behandla äldre patienter med högmaligna gliom fick mycket uppmärksamhet. Detta, i kombination med uppfattningen att trenden med kvarstående satsningar på patienter med hjärntumörer fortsätter kan sammanfatta årets möte. Men innan vi går in i detalj på presenterade arbeten vid årets möte, låt oss göra en liten behandlingsodyssé. Michael Bergqvist Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Medlem i ASCO international affairs committee. Det är i dag möjligt att operera de flesta typer av hjärntumörer och avsikten med operationen är att säkerställa en histo patologisk diagnos, minska patientens symtom, möjliggöra postoperativ terapi samt förbättra överlevnaden. De patien ter som efter operationen har ingen eller måttlig påverkan av allmäntillståndet och ringa neurologisk påverkan erbjuds extern strålbehandling, ofta i kombina tion med cytostatikabehandling samt efter avslutad kombinationsbehandling, sex månaders adjuvant cytostatikabe handling (för information om ytterligare onkologisk behandling av högmaligna gliom (se faktaruta 1) som utgör lokalt lokala riktlinjer vid Onkologikliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala. Ny tumörentitet Kliniskt uppvisar patienter med hög maligna gliom ett stort spektrum både gällande progressionfri samt generell 50 överlevnad. I (#2019) som presentera des av Ong S et al., studerade förfat tarna de radiologiska tumörentiteterna multifokala respektive multicentriska glioblastom (MF/MC). I denna studie jämförde man denna grupp (MF/MC) med unifokala glioblastom. Samtliga patienter som inkluderades i studien hade progredierat på initial terapi och i andra linjen, behandlats med bevacizu mab. De radiologiska utvärderingarna baserades på MRT. Totalt inkluderades 171 patienter. Av dessa utgjorde 31 patienter (17,3%) MF/MC. Författarna visade att dessa patienter hade en för sämrad överlevnad vid jämförelse med de patienter som hade unifokala lesio ner. Den progressionsfria överlevnaden var 19 veckor (median) mot 24,4 veckor (p=0,0124, HR=1.84). Den generella överlevnaden var 31 veckor mot 45,9 veckor (p=0,0011, HR=2,42). Ingen skill nad i överlevnad eller progressionsfri överlevnad förelåg mellan tumörentite terna MF eller MC glioblastom. Förfat tarna sammanfattar att de radiologiska tumörentiteterna MC/MF skall utgöra en separat grupp av patienter med sämre prognos och att de därför skall analyseras separat vid kliniska studier. Äldre Vid årets möte presenterade den svenska planeringsgruppen en randomiserad fas III studie i vilken äldre patienter (≥60år), histologisk verifierat glio blastom och ett performance status 0–2, randomiserades till 2–60 Gy (cirka sex veckors behandling), hypofraktio nering (3,4–34 Gy, cirka två veckors behandling) alternativt temozolomid (200 mg/m2 dag 1–5, 28 dagars cykel). Studien som planerades och genomför des av svenska planeringsgruppen för hjärntumörer hade även internationell medverkan och inkluderade totalt 342 FAKTARUTA 1 Lokala riktlinjer vid Onkologikliniken, Akademiska Sjukhuset i Uppsala FÖRSTA LINJENS BEHANDLING Högmaligna gliom: Grad III Strålbehandlingen bör initieras inom 2–3 veckor efter genomförd kirurgi. Anaplastiska astrocytom, gott performance status samt god kognitiv förmåga rekommenderas extern strålbehandling, 2–60 Gy med daglig konkomitant Temodal 75 mg/m2 (sju dagar i veckan, det vill säga cirka 42 behandlingsdagar). Patienten skall erhålla behandling med Eusaprim forte, dosering 1 x 2 varje måndag samt torsdag för att motverka utvecklingen av pneumocystis carinii. Ansvarig läkare på strålbehandlingsavdelningen skall skriva utvärderings-CT som skall genomföras inom två veckor efter avslutad konkomitant behandling och patienten skall inbokas inom fyra veckor (efter avslutad konkomitant behandling) till ett mottagningsåterbesök (CNS teamet). Ingen adjuvant cytostatikabehandling. Anaplastiska astrocytom samt glioblastom, patient med förväntad kort överlevnad rekommenderas enbart extern strålbehandling, 3,4–34 Gy alt 4–24 Gy. Ingen adjuvant cytostatikabehandling. Anaplastiska oligodendrogliom, gott performance status samt god kognitiv förmåga rekommenderas extern strålbehandling, 2–60 Gy. Ansvarig läkare på strålbehandlingsavdelningen skall skriva utvärderings-CT som skall genomföras inom två veckor efter avslutad strålbehandling och patienten skall inbokas inom fyra veckor (efter avslutad strålbehandling) till ett mottagnings återbesök (CNS-teamet), för att initiera fyra cytostatikabehandlingscykler med PCV. Anaplastiska oligodendrogliom, patient med förväntad kort överlevnad rekommenderas enbart extern strålbehandling, 3,4–34 Gy alt 4–24 Gy. Blandade astro-oligodendrogliom grad III, gott performance status samt god kognitiv förmåga rekommenderas extern strålbehandling, 2–60 Gy. Ansvarig läkare på strålbehandlings avdelningen skall skriva utvärderings-CT som skall genomföras inom två veckor efter avslutad strålbehandling och patienten skall inbokas inom fyra veckor (efter avslutad strålbehandling) till ett mottagningsåterbesök (CNS-teamet), för att initiera fyra cytostatikabehandlingscykler med PCV. Blandade astro-oligodendrogliom grad III, patient med förväntad kort överlevnad rekommenderas enbart extern strålbehandling, 3,4–34 Gy alt 4–24 Gy. Ingen adjuvant cytostatikabehandling. Grad IV (glioblastom) Glioblastom, gott performance status samt god kognitiv förmåga rekommenderas extern strålbehandling, 2–60 Gy med daglig konkomitant Temodal 75 mg/m2. Patienten skall erhålla behandling med Eusaprim forte, dosering 1 x 2 varje måndag samt torsdag för att motverka utvecklingen av pneumocystis carinii. Ansvarig läkare på strålbehandlingsavdelningen skall skriva utvärderings-CT som skall genomföras inom två veckor efter avslutad konkomitant behandling och patienten skall inbokas inom fyra veckor (efter avslutad konkomitant behandling) till ett mottagningsåterbesök (CNS-teamet) för att initiera sex kurer Temodal, 200 mg/m2 med 28 dagars intervall. Glioblastom, patient med förväntad kort överlevnad rekommenderas enbart extern strålbehandling, 3,4–34 Gy alt 4–24 Gy. Ingen adjuvant cytostatikabehandling. ANDRA LINJENS BEHANDLING (Första linjens recidivbehandling) Generellt gäller för både lågmaligna samt högmaligna gliom • Överväg diskussion med neurokirurgisk specialist om möjlighet föreligger för reoperation. • Om ej, överväg protonstrålbehandling alt gammaknivsbestrålning om tumörrecidivet har en total volym <10 cm3. Högmaligna gliom: Om patienten ej är kandidat för ovanstående behandlingar rekommenderas följande: Anaplastiska astrocytom/oligoastrocytom/progredierande oligodendrogliom samt glioblastom med gott AT samt god kognitiv förmåga Patienter som behandlats med Temodal i första linjen och för vilka återfallet kommer > sex månader efter avslutad behandling: • Återinsätt Temodal (75 mg/m2) enligt dose dense förfarande, det vill säga behandling dag 1–21, 28 dagars cykel. Tillägg Eusaprim forte (1 tabl morgon samt kväll, två gånger per vecka). Patienter som behandlats med PCV i första linjen och för vilka återfallet kommer mer än 6 månader efter avslutad behandling: • Återinsätt PCV. Övriga recidiv (högmaligna gliom) enligt följande: •Överväg insättning av Avastin samt irinotekan kombination. Observera att flera (små) studier antyder att patienter som behandlas med enzyminducerade antiepileptika har ökad clearance av irinotekan och dess aktiva metabolit SN-38 (Loghin ME et al Clin Cancer Res 2007, 13:7133-8 samt Gilbert MR et al Clin Cancer Res 2003;9:2940–9). I avsaknad av toxicitet kan därför doshöjning 50–100% övervägas till dessa patienter. 51 Faktaruta 2 Publicerade studier gällande Bevacizumab samt högmaligna gliom Författare Studiedesign Antal patienter Kategori 1 Kategori 2 Vredenburg J et al. J Clin Oncol 25:4722-4729, 2007 Progredierande högmaligna gliom Arm A; 23 patienter Arm A; bevacizumab 10 mg/kg samt irinotekan varannan vecka Median PFS = 24 veckor Arm B; 12 Median överlevnad = 42 veckor Arm B; bevacizumab 15 mg/kg var 3:e vecka samt irinotekan dag 1, 8, 22, samt 29 Friedman H. et al. J Clin Oncol 27:4733-4740, 2009 Progredierande högmaligna gliom Arm A; 84 Arm B; 79 Arm A; bevacizumab 10 mg/kg Arm A; PFS = 4,2 mån Arm B; bevacizumab 10 mg/kg samt Arm B OS = 9,2 mån irinotekan 340 mg/m2 eller 125 mg/m2 varannan vecka Kreisl T. et al J Clin Oncol 27:740-745. Progredierande högmaligna gliom som initialt startade behandling med Bev men vid progress, startade tilläggs behandling med irinotekan 48 patienter Samtliga startade med bevacizumab 10 mg/kg varannan vecka Vid tumörprogress initierades kombinationsbehandling med irinotekan 340 mg/m2 eller 125 mg/m2 varannan vecka PFS = 5,6 mån OS = 8,7 mån Median PFS =16 veckor Median överlevnad = 31 veckor Patienter som progredierade på bevacizumab, utvecklade inga objektiva radiologiska responser med tillägget irinotekan 1) Simpson JR, Horton J, Scott C, Curran WJ, Rubin P, Fischbach J, Isaacson S, Rotman M, Asbell SO, Nelson JS, et al.: Influence of location and extent of surgical resection on survival of patients with glioblastoma multiforme: Results of three consecutive radiation therapy oncology group (rtog) clinical trials. Int J Radiat Oncol Biol Phys 1993;26:239-244. Figur 1 Background Keime-Guibert et al, 20071 GBM 70 years or older 81 pts 50 Gy in 5,6 wks vs best supportive care OS: RT 7 months vs 4 months for best supportive care Keime-Guibert F, et al. N Engl J Med. 2007;356(15);1527-35 1 patienter. Medianåldern i samtliga tre behandlingsarmar var 70 år (för övrig beskrivning av demografiska data (se figur 1) (som utgörs av bild nr 6, föreläsning oral abstract session sat 3.00pm–6.00pm, #2002). Av de patien ter som randomiserades till den långa strålbehandlingen genomförde 69% av patienterna behandlingen. Motsvarande siffra för den korta strålbehandlingen var 92%. Vid sjukdomsåterfall var 44% av inkluderade patienter ej möj liga att erbjuda ytterligare behandling på grund av försämrat allmäntillstånd. Överlevnadsdata påvisade en medianöverlevnad på åtta månader för de 52 patienter som randomiserades till behandling med temozolomid. Motsva rande siffra för de patienter som rando miserades till hypofraktioneringsarmen var 7,5 månader och för de som ran domiserades till den långa strålbehand lingen (2–60 Gy) förelåg en medianöverlevnad på sex månader. I en statis tisk analys av dessa subpopulationer (ej initialt planerad när studien designades) noterades en signifikant förbättrad över levnad för temozolomidgruppen jämfört med 60 Gy-armens patienter (p=0,02). Vid analys av patienter äldre än 70 år visades att dessa patienter hade en medianöverlevnad av nio månader om de behandlades primärt med temozolo mid medan motsvarande siffra för den korta strålbehandlingsarmen (3,4–34 Gy) var 7,1 månader och för den långa strålbehandlingen var överlevnaden 5,2 månader (se figur 2). Wick och kolleger presenterade i (#2001) en randomiserad fas III studie i vilken patienter äldre än 65 år med både anaplastiska som grad 4 gliom randomiserades mellan en veckas behandling med temozolomoid 100 mg/m2 därefter en veckas behandlingsuppehåll alternativt extern strålbehandling, slut dos 54–60 Gy. Totalt inkluderades 377 patienter. Medianålder i strålbehandlingsarmen var 71 år. Motsvarande siffra för för temozolomid-behandlingsarmen var 72 år. Medianöverlevnad i strålbehand lingsarmen var 293 dagar medan mot svarande siffra för temozolomidbehandlingsarm var 245 dagar. Förfat tarna rapporterade dock att det förelåg en statistisk signifikant ökad risk för död hos de patienter som var inklude rade i temozolomid behandlingsarmen (HR=1,24 (95% CI:0,94–1,63). Inga data gällande progressionsfri över levnad presenterades och tyvärr så besvarade inte studien den ställda fråge ställningen utan antalet frågor om behandlingsupplägg för denna patient kategori ökade snarare än minskade efter studiens presentation. Bevacizumab Ett område som har varit under debatt senaste året är om tilläggsbehandling med bevacizumab skall erbjudas patien ter med högmaligna gliom. Då Food and Drug Administration (FDA) i USA i maj 2009 godkände indikationen för denna patientgrupp så antogs det att även den europeiska motsvarigheten EMA (European Medicines Agency) skulle följa i samma fotspår. Beslutet den 19 nov 2009 blev dock att EMA Figur 2 survival 3 arms: Patients 70+ Cumulative survival Age >70 years 1,00 TMZ 9.0 mo 0,80 60 Gy 5.2 mo 60 Gy vs. TMZ 60 Gy vs. 34 Gy 34 Gy vs. TMZ 0,60 34 Gy 7.1 mo p<0.001 p=0.02 p=0.17 0,40 0,20 N=124 0 6 TMZ 9.0 mo 12 60 Gy 5.2 mo 18 34 Gy 7.1 mo 24 Survival months A. Malmstrom et al., JCO 28, 2010 avslog ansökan, baserat på att deras bedömning var att det behövs fler stu dier, främst randomiserade fas III stu dier. Dock påpekade EMA, att bevaci zumab förefaller lovande för denna patientkategori, och detta i kombina tion med att bevacizumab redan har använts under ett antal år med kliniskt god effekt, har renderat i att det förelig ger en viss konfusion inom Svensk neu roonkologi hur medicinen skall använ das. Vid årets ASCO-möte presentera des ett antal uppdateringar av de initiala pilotstudierna (se faktaruta 2) och sam mantaget styrker dessa, enligt under tecknads personliga åsikt, att behand lingen med bevacizumab är till fördel för patienter med främst recidiverande högmaligna gliom men som sagt, ni får själva avgöra efter nedanstående genomläsning om bevisbördan är till räcklig. Vi börjar med en uppdatering av studierna: Abstrakt #2045 utgjordes av en upp datering av Vredenburgs studie (se faktaruta 2). I denna uppdatering så visade utvärderingen efter fyra år att 11% fort farande var i livet samt att en patient fortfarande är tumörfri. Abstrakt #2008 som presenterades av Cloughesy T et al. utgjordes av uppdatering av en fas II stu die publicerad 2009 (se faktaruta 2). Överlevnaden vid 30 månader för de patienter som randomiserades till bevaci zumabarmen var 11% medan motsva rande siffror för kombinationsarmen var 16%. Toxiciteten skilde sig marginellt mellan grupperna. Hypertension utgjorde den dominerande toxicitet med 33% i bevacizumabarmen medan i kom binationsarmen (bevacizumab + irinote can) utgjordes av 23%. En farhåga vid administration av bevacizumab är risken för gastrointestinal perforation. Detta förelåg i 2% hos kombinationsarmen medan motsvarande siffra var 0% för singeldrog behandlingsarmen. Långtids uppföljningen påvisade ingen ny och oväntad toxicitet. Ett inte ovanligt kliniskt problem gällande behandling av patienter med högmaligna gliom är att de från opera tion till start av extern strålbehandling alternativt under den konkomitanta externa strålbehandlingen hinner utveckla steroidrefraktära ödem. Detta kan resultera i att den initiala planerade behandlingen kan komma att avslutas på grund av svårigheter för patienten att medverka. Green och kolleger (#2059) utvärderade retrospektivt 12 patienter med Karnofsky <60 samt nedsatt neuro logisk funktionsförmåga. De fann att tillägget med bevacizumab resulterade i att patienterna kunde fullfölja den pla nerade behandlingen. Studien var retro spektiv och antalet patienter begränsat men författarna konkluderade att initial behandling med bevacizumab inför start av kombinationsbehandling kan vara av intresse att studera hos denna patient grupp med dålig prognos. Patienter med högmaligna gliom har generellt ansetts vara högriskpatienter för att utveckla tromboser. I den nya era med bevacizumabbehandling så har en del diskussioner förelegat om behand ling med antikoagulantia samt samtidig behandling med bevacizumab kan orsaka en ökad blödningsbenägenhet. Bartolomeo et al. presenterade i (#2043) en sammanställning av behandling med antikoagulantia samt samtidig behand ling med bevacizumab. Det aktuella abstraktet utgjordes av en retrospektiv journalgenomgång av 282 patienter. Dessa patienterna hade samtliga behand lats med bevacizumab vid Dana-Farber Cancer Institute, Boston. Författarna identifierade 64 patienter som behandla des med antikoagulantia på grund av lungemboli eller ventrombos. I studien inkluderades både patienter som stod på Waran respektive annan antikoagulatia. Totalt drabbades 13 patienter (20,3%) av blödningar av vilka 7 (10,9%) var intrakraniella. Motsvarande siffra för de obehandlade patienterna (antikoagula tia) var i denna grupp 2 intrakraniella blödningar (p=0,025). Författarna sam manfattar att antikoagulantia under pågående behandling med bevacizumab kan öka risken för blödningar men att kombinationsbehandlingen trots allt är relativt väl tolererad. Radiologi Som titeln på reserapporten antyder så har behandlingen av patienter med hög maligna gliom blivit mer diversifierad samt behandlingsmöjligheterna har ökat enormt vid jämförelse med för fem år sedan. Nya mediciner resulterar i ny kunskap och utvärderingen av behand lingen med bevacizumab har radiolo giskt orsakat en del huvudbry. Under 1990-talet ändrades MRT-kriterierna för utvärdering av hjärntumörer efter introduktionen av kortikosteroider och röster höjs nu för förnyade riktlinjer efter introduktionen av bevacizumab. Den radiologiska utvärderingen bygger på att tumören lyser upp när patienten får kontrast administrerat intravenöst. Anti-angiogenesbehandling resulterar i en direkt påverkan på kärlpermeabiliteten, vilket resulterar i minskad kontrastupp tag i tumören. Detta i kombination med att det har biologiskt visats att angioge nesbehandling kan resultera i att tumö ren kan ändra progressionsbeteende från expansiv till invasiv progression skulle innebära att vi behöver uppdatera våra radiologiska kriterier för utvärde ring. I poster 2024 presenterade Wu och kolleger en studie engagerandes 262 patienter i vilken författarna hade studerat diffusionssekvensen 53 DWI (diffusion weighted imaging) samt diffusionskoefficient ADC. Dessa para metrar korrelerades sedan till de kli niska effekt-måtten. Studien visade att patienter med en låg diffusionskoeffi cient ADC hade en statistiskt förbättrad överlevnad både gällande progressions fri överlevnad (median 249 dagar vs 130 dagar, p=0,0024) samt även gäl lande generell överlevnad (median 425 dagar vs 232 dagar, p<0,0001). Förfat tarna sammanfattade att bevacizuma binducerad ischemisk MRT-profil hade en bättre överlevnad än de som ej utvecklade denna MRT-profil. Vid årets ASCO-möte presenterades Heidemans-Hazelaar och kolleger en utvärdering av vilken nytta som perfu sions-MRT kan utgöra för att utvärdera om det föreligger progress eller pseudo progress. Genom en definition av regio nen av intresse (ROI) samt att fokusera på den region med det högsta relativa cerebrala blodflödet byggdes en kvot. Om denna kvot uppvisar ett värde av 2,12’s ökning, kunde denna kvot pre diktera sensitiviteten patienter med pro gressiv sjukdom i 88% av fallen och specificiteten utgjordes av 83%. Förfat tarna sammanfattade att perfusionsMRT utgör en praktiskt samt säker metodik för att kunna identifiera patienter som progredierar respektive utvecklar pseudoprogress. Fokus på små tumörentiteter Årets ASCO-möte presenterade två arbeten om två små tumörentiteter; subependymala jättecellsastrocytom hos patienter med tuberös skleros samt primära medulloblastom hos vuxna. Dessa tumörentiteter är mycket ovan liga men för de enskilda patienterna, mycket svåra sjukdomar. Tuberös skleros utgör ett autosomalt dominant nedärvt tillstånd. Ungefär en av 10 000 nyfödda beräknas ha svår tuberös skleros och två gener (TSC1 som kodar för ett äggviteämne kallat hamartin samt TSC2 kodar för ett ägg viteämne kallat tuberin) anses ha del i sjukdomsutvecklingen. Kliniskt karakte riseras tuberös skleros av depigmente rade områden, hudförtjockning samt adenoma sebaceum (källa http://www. socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/ tuberosskleros). Franz och kolleger (#2004) presente rade studien om subependymala jätte cellsastrocytom. I den aktuella studien hade de inkluderat 28 patienter. Dessa patienter erbjöds behandling med evero limus. Dosen everolimus anpassades individuellt till varje patient med målet att få en terapeutisk koncentration av 5–15 ng/mL. Glädjande påvisades en kliniskt meningsfull reduktion av tumö rerna och författarna rapporterade att 78% av inkluderade patienter uppnådde den prespecificerade ≥ 30% tumör reduktionen inom sex månader. Brandes och kolleger (#2003) pre senterade en prospektiv fas II studie i vilken 95 vuxna patienter (>18 år) med medulloblastom inkluderades. Denna studie startade 1989 och stängdes 2009 vilket förklarar delvis hur pass ovanlig denna sjukdom är hos vuxna. Studien delade upp patienterna i två grupper; låg risk (=T1–T3a, M0 utan Figur 3 overall survival treatment per protocol (185 patients) * 1,00 0,90 Novo-TTF Physicians’ Choice 6.1 mo (4.8; 7.1) 19.1% (29.3; 10.7) 0,80 Median survival 7.8 mo (6.6; 9.4) 0,70 1-year survival (95% CI) 29.5 (20.1; 39.5) 0,60 Hazard ratio 0.604 (95% CI 0.45; 0.91), p =0.01 0,50 0,40 0,30 0,20 0,10 0 6 * Survival probability 12 18 24 Novo-TTF 30 36 42 Months Physicians’ Choice tupp et al., JCO 28, 2010 54 postoperativ kvarvarande tumörmassa) samt hög risk (=T3b-T4 eller ej radikal opererade patienter). Patienterna med låg risk (30 st) behandlades med extern strålbehandling, 36 Gy mot spinalkana len samt hjärnan följt av en boost, 18,8 Gy, mot tumörområdet. Patienterna som klassificerades som hög risk (65 patienter), behandlades med 2 cykler med cisplatin 25 mg/m2 dag 1–4, etopo sid 40 mg/m2 dag 1–4 samt cyklofosfa mid 1000 mg/m2 dag 4, behandlingscy kel 4 veckor följt av ovanstående externa strålbehandling och i de fall där det förelåg kvarvarande tumörmassa vid utvärdering, fortsatt cytostatikabehand ling. Den progressionsfria överlevnaden vid fem respektive tio år för lågrisk gruppen rapporterades vara 78% res pektive 46%. Motsvarande siffror för högriskgruppen rapporterades till 50% respektive 36%. Överlevnad för lågrisk gruppen var vid fem år 92% samt vid tio år, 65% medan överlevnaden för högriskgruppen vid fem år var 58% samt vid tio år, 45%. Toxiciteten beskrevs som modest med främst hema tologisk toxicitet och denna var med dosjusteringar av cytostatikabehand lingen, lätt åtgärdad. Nya tekniker Ett av de mer kontroversiella föredragen vid årets möte presenterades av profes sor Stupp (#2007). Denna studie utgjor des av en noninvasiv behandling, NovoTTF, vilket innebär att patienternas hår rakas av från huvudet och skalpelektroder fästes varefter alternerande elektriska fält appliceras (100 to 300 kHz). Patienterna bär denna ”elektrod mössa” på sitt huvud under 20 timmar per dag, sju dagar i veckan. Teorin bakom behandlingen är att den skall kunna interferera med och störa celldelningen. Studien som utgjorde en randomise rad fas III studie baserades på denna behandling alternativt cytostatikabe handling enligt prövares eget val. Anta let patienter som inkluderades var 237 patienter och de bägge studiearmarna var välbalanserade gällande demogra fiska data. Dr Stupp visade att objektiva responser förelåg hos 12% i NovoTTFbehandlingsarmen medan motsvarande siffra var 6% i cytostatikabehandlings armen. Studien visade även att tid till progression var i NovoTTP-armen 4,4 månader mot 2,3 månader för cyto statikabehandlingsarmen. Generell över levnad var 7,8 månader mot 6,1 måna der (HR 0,64, p = 0,01) (se figur 3) och dr Stupp sammanfattade att enligt hans åsikt så utgör denna behandling en ny och intressant approach för patienter med högmaligna gliom. Framtida fas III studier? När man besöker ASCO-mötet slås man av den enorma vilja som finns för att finna botemedel mot cancer samt den helhjärtade satsning som både enskilda prövare samt läkemedelsbolag genom för. Alla ”stora” läkemedel har påbörjat sin ”karriär” genom fas I–II studier och det stora antal med presentationer som föreligger gällande fas I samt fas II för patienter med CNS-tumörer indikerar att framtiden ser ljus ut. Att däremot försöka att sia om vilka läkemedel som kommer att ta sig till fas III studier och ut i klinisk praxis är dock svårt men vid årets möte så urskilde sig tre abstrakt som något mer framstående. Dr Wen och kolleger (#2006) presen terade en fas II studie i vilken patienter med progredierande glioblastom kunde inkluderas. I studien testades XL 184 (en oral inhibitor av MET, VEGFR2 samt RET) och patienterna uppdelades i två grupper; de som tidigare behandlats med angiogeneshämmare respektive de som ej tidigare behandlats med angioge neshämmare. Två doser av XL 184 undersöktes, 125 mg dagligen respektive 175 mg dagligen. Den vanligaste grad 3/4 toxiciteten var fatigue (23%) men man såg även att en del patienter utvecklade hypertension, proteinuri, hand-fot syndrom samt blödningar. Vid interimsanalys (samtliga 124 patienter) uppvisade patienterna i 175 mg behandlingsarmen en progressionsfri sjukdomsöverlevnad vid sex månader på 21%. De patienter som tidigare behand lats med angiogenshämmande mediciner hade en något sämre radiologisk respons (= 8%) vid jämförelse med angiogenes naiva patienter (= 21%). Motsvarande siffror för 125 mg behandlingsgruppen var för angiogenesnaiva patienter (= 32%). Författarna sammanfattade att det föreligger klinisk aktivitet både för gruppen som behandlades med 175 mg respektive gruppen som behandlades med 125 mg samt att patienter som tidi gare behandlats med angiogeneshäm mande medicinering, ej skall exkluderas från denna kombinationsbehandling inkluderande inhibition av MET, VEGFR2 samt RET. Sathornsumetee och kolleger presen terade i (#2055) en fas II studie i vilken patienter med progredierande högma ligna gliom behandlades med erlotinib 200 mg per dag (patienter som ej samti digt stod på enzyminducerande anti epileptika) medan de patienter som behandlades med enzyminducerande antiepileptika erhöll en dos av erlotinib på 500 mg per dag. Samtliga patienter erhöll även bevacizumab 10 mg dag var annan vecka. Totalt inkluderades 56 patienter och progressionsfri överlevnad vid sex månader var för gruppen anaplastiska gliom 44% medan motsva rande siffra för glioblastomgruppen var 29%. 12 patienter (50%) i glioblastomgruppen erhöll minst partiell radiologisk respons medan motsvarande siffror för de anaplastiska gliomen var 31%. Toxi citeten inkluderade grad III hudutslag som 39% av patienterna uppvisade, övrig toxicitet inkluderade främst grad 1–2 mukosit, diarré samt fatigue. Enstaka fall av trombotiseringar, intesti nal perforation samt nasal septum perfo ration rapporterades även men generellt ansåg författarna att kombinationsbe handlingen var väl tolererad. Däremot rekommenderade inte författarna ytterli gare studier med denna kombination då tillägget med erlotinib ej resulterade i förbättrad överlevnad vid jämförelse med historiska kontroller. Dr Omuro och kolleger presenterade en fas II studie i vilken patienter med nydiagnostiserade glioblastom samt en tumörvolym <60 cc inkluderades (#2036). I denna studie testades hypo fraktionering, 6 Gy x 6 behandlingar mot kontrastupptagande tumör samt 6 Gy x 4 mot områden med upptag på FLAIR sekvenser. Dessutom gavs bevaci zumab 10 mg/kg dag 1, 15 och daglig temozolomid 75 mg/m2. Under den adjuvanta behandlingsfasen gavs patien terna bevacizumab 10 mg/m2 dag 1, 15 samt temozolomide 200 mg/m2 dag 1–5, 28 dagars cykel, totalt sex cykler. Studien har hitintills inkluderat 30 patienter och toxicitetsdata som presen terades antyder att studieupplägget är vältolererat med dominerande grad 3/4 toxicitet i form av hematologiska para metrar. Sex månaders progressionsfri överlevnad var så pass hög som 87% och median progressionsfri sjukdoms överlevnad 37 veckor. Författarna rapporterar även att ingen av de hit intills inkluderade patienterna har upp visat pseudoprogression. Sammanfattning Behandlingen av högmaligna gliom har de senaste åren tagit ett stort steg framåt. Från att ha varit en tumörentitet som har betraktats utan hopp har nu medvetenheten om effekterna av behandling ökat. Detta i kombination med bildandet av patientföreningar som för patienternas talan i massmedia samt att antalet kliniska studier förefaller öka från år till år gör att framtiden ser ljus ut. Det sammantagna intrycket från årets ASCO-möte är mycket positivt. Svenska planeringsgruppens studie fick mycket uppmärksamhet samt trenden kvarstår att satsningen på patienter med hjärntumörer fortsätter. Däremot är även årets ASCO-möte en väckarklocka för professionen i och med att behand lingarna (inkluderande de molekylär biologiska behandlingsprinciperna) nu på allvar har gjort intåg i den vardagliga kliniska lunken, vilket renderar i att behandlingarna blir mer komplicerade och komplexa, interaktionerna mellan molekylärbiologiska preparat samt strål behandling kommer att innebära en framtida utmaning. Behovet föreligger nu för profession att utbilda sig och göra sig redo för de kommande framtida behoven som våra patienter samt deras familjer kommer att ställa på oss. 55 Sarkom Sarkom – nya läkemedel och nya indikationer Medianöverlevnaden för metastaserande mjukdelssarkom har förbättrats med 50% under de senaste 20 åren baserat på data från mer än 1 000 patienter i franska sarkomregistret (#10045). Förbättrad lokoregional behandling, fler linjers kemoterapi, ökad andel patienter i kliniska studier och bättre stödjande behandling kan förklara detta, menade den som vanligt aktiva franska sarkomgruppen, där första författaren till denna poster trots detta hette Italiano. Några stora steg framåt på sarkomsidan presenterades däremot knappast vid årets ASCO. Medan man kunde glädja sig åt en hel del hoppingivande indikationer presenterades samtidigt en del Mikael Eriksson besvikelser. Docent, överläkare, Onkologiska kliniken, Skånes Universitetssjukhus i Lund Totalt 99 abstrakt fördelade sig på ett tidstypiskt sätt: Medan 18 arbeten huvudsakligen rörde cytostatika var mot svarande siffra för målriktad terapi 30! Kirurgi var huvudämnet för fem presen tationer, radioterapi endast för tre, med ytterligare några få som avhandlade radiokemoterapi eller strålning kombine rat med målriktad behandling. Gastrointestinala stromatumörer (GIST) fortsätter att locka till många såväl kliniska studier som experimen tella arbeten, totalt 35 vid årets möte. Detta kan jämföras med 47 där övriga typer av mjukdelssarkom behandlades och endast 11 där skelettsarkom var ämnet. Fem intressanta så kallade ”educa tional sessions” drygade ut sarkom programmet, och ASCO försvarar sin plats som ett av de viktigaste mötena för sarkomintresserade vid sidan av CTOS och ESMO. 56 GIST Nilotinib är en ny selektiv tyrosinkinas hämmare (TKI) riktad mot KIT, PDG FRA och BCR-ABL, godkänd vid KML och nu under utprövning vid GIST. Baserat på visad aktivitet mot såväl imatinib-sensitiva som -resistenta GISTceller, och med visad effekt i fas I/II stu dier vid GIST, presenterades nu data från den första randomiserade studien, ENEST g3, av Peter Reichardt och med arbetare (#10017). Detta är en stor mul ticenterstudie som inkluderat 248 patienter som sviktat eller ej tolererat imatinib och sunitinib, och där man jämfört nilotinib med ”best supportive care” (BSC) där den sistnämnda armen kunde inkludera fortsatt behandling med imatinib eller sunitinib. Studiens resultat är mycket svårtolkade. Det pri mära effektmåttet var progressionsfri överlevnad (PFS) baserad på RECIST och bedömd genom blindad evaluering av en central radiologisk eftergransk ning. Denna variabel uppvisade ingen skillnad mellan behandlingsarmarna, så inte heller totalöverlevnad. Det förelåg emellertid en tydlig diskordans med den lokalt gjorda utvärderingen där en statis tiskt signifikant skillnad förelåg till för mån för nilotinibarmen; median PFS 119 mot 70 dagar (p=0,0007). I en explora torisk analys exkluderades patienter som fått mer än två linjers tidigare behandling (till exempel imatinib-sunitinib-imatinib igen) och dessutom ett antal patienter utan säkerställt progressiv sjukdom vid inklusion i studien. Man fann då en sig nifikant skillnad i medianöverlevnad (405 respektive 280 dagar, p=0,02). Förekomsten av behandling med imati nib eller sunitinib i BSC-armen i denna randomiserade studie bidrar sannolikt till tolkningssvårigheterna. Det är väl känt att avslutande av TKI-behandling vid progressiv GIST kan öka progressen markant; det tycks således finnas en viss bromseffekt kvar. Nilotinib tolererades väl och man konkluderade att fortsatta studier på väl definierade GIST-popula tioner krävs. För närvarande pågår en studie med svenskt deltagande där nilo tinib jämförs med imatinib som första linjens behandling vid avancerad sjukdom. Av etiska skäl är det svårt med en noll-arm i en randomiserad studie av avancerad GIST. Detta förhållande bely ses av en japansk studie presenterad i posterform (#10064) där man retrospek tivt tittat på en grupp patienter (n=26) med imatinib/sunitinib-”refraktär” GIST där de som stått kvar på imatinib (n=14) hade en markant bättre medianöverlev nad än de som var helt utan TKI (22 mot fyra månader), gränsvärdessignifikant i denna lilla studie (p=0,059). Nilotinib var också undersökt som tredje linjens behandling i två mindre studier från Japan (#10015) respektive Sydkorea (#10016), båda med lovande effekter. Den sistnämnda undersökte också plasmakoncentrationen av niloti nib och fann att denna var halverad hos gastrektomerade patienter, ett förhål lande att ha i åtanke vid behandlingsval och dosering hos sådana patienter. En mindre italiensk singel-centerstudie kunde däremot ej påvisa någon meningsfull effekt av nilotinib i tredje linjen (#10090). Sammanfattningsvis får vi konstatera att detta läkemedels roll vid GIST ännu inte är definierad. Vad beträffar imatinib var det mer sparsmakat vid årets ASCO med endast ett fåtal abstrakt. Den franska studien BFR14, som jämför fortsatt behandling med avbrytande vid stabil sjukdom hos patienter med avancerad GIST, har tidi gare presenterat data från stoppförsök efter ett och tre år; nu var det dags för en ny randomisering efter fem års behandling (#10032). Det återstod nu inte många responderande patienter att randomisera (som alltså inte tidigare genomgått randomisering); endast 21 patienter ingick. Av de elva patienterna som randomiserades till att avsluta behandlingen har fem recidiverat under uppföljningsperioden jämfört med ingen av tio som fortsatt sin behandling (p=0,035). Vidare noterades en minskad tendens till progress i kontrollarmen efter de olika nu företagna randomiserings tillfällena; 20% av de som fortsatte med behandling återföll efter randomiseringen efter ett år, 8% efter tre år och alltså ingen nu efter fem år. Den grupp av patienter som inte återfallit efter fem år tycks alltså obenägna att återfalla över huvud taget så länge imatinibbehand lingen fortsätter. Detta understryker det ovannämnda förhållandet att avancerad GIST behöver livslång behandling. Sam tidigt visar den franska studien också att återinsatt imatinib efter tillfälligt stopp genomgående tycks ha effekt igen. Denna tumörkontroll blir emellertid kortare i sin duration om progressen kommit inom sex månader efter utsätt ningsförsöket, visas i en annan poster (#10033) från samma grupp under led ning av Axel Le Cesne. Bland det begränsade antalet presen tationer om imatinib hittar man också ett svenskt arbete. Det är Bengt Nilsson med medarbetare i Göteborg som sam manfattar sina erfarenheter av imatinib givet neoadjuvant för att underlätta organsparande kirurgi, adjuvant vid högrisk GIST samt palliativt vid ickeradikalt opererad sjukdom (#10087). Signifikant förbättring jämfört med his toriska kontroller sågs för alla grup perna, förhållanden som överensstäm mer väl med andras studier och erfarenheter. Några arbeten beskrev också kombi nationer av imatinib och andra droger. Ett intressant arbete från MD Anderson i Houston beskrev åtta patienter som behandlats med imatinib och peg-inter feron, det sistnämnda givet för att över komma resistens (#10035). Kombina tionen var vältolererad och samtliga patienter uppvisade PR såväl enligt Choi-kriterier som RECIST; likaså god effekt enligt PET. Frånsett en patient som avled av annan orsak har alla patienter uppvisat en längre PFS än his toriska kontroller (endast behandlade med imatinib) med motsvarande muta tionstyp. Interferon gavs i totalt 22 veckor. En patient med ”wild type”– GIST, som alltså uppvisat PR, progre dierade efter ett år (under pågående fortsatt imatinib); interferon återinsattes då varvid ny PR uppnåddes! En större studie med detta koncept planeras. Imatinib i kombination med mTORhämmare är en annan sedan flera år väl känd och av och till beprövad strategi som emellertid aldrig har vunnit större användning. I en tysk multicenter fas II studie presenterad av Peter Hohenber ger kombinerades den perorala mTOR- hämmaren everolimus (RAD001) med imatinib hos imatinibresistenta patienter med avancerad GIST (#10048). Doseringen var 600 mg imatinib och 2,5 mg everolimus dagligen. Hos 9/27 inkluderade patienter sågs stabil sjuk dom efter 16 veckor, men en planerad utökning av studien inställdes eftersom man inte såg någon remission och andra behandlingsmöjligheter har tillkommit. Everolimus som singeldrog under söktes också i en annan tysk studie som inkluderade såväl GIST som vissa andra sarkom (#10038). Här gavs 10 mg dag ligen, och i GIST-gruppen sågs menings full effekt (CR, PR, SD) hos 27% (4/15 patienter). Toxiciteten bedömdes som acceptabel och effekten som lovande. Nya behandlingsmöjligheter för refraktära GIST-patienter efterfrågas ivrigt enligt parollen att den som fått mycket vill ha mer! Mycket lovande är därför Heinrichs och medarbetare stu die över in vitro effekt hos ett antal utvecklade så kallade ”switch pocket” kinas-inhibitorer (SPKIs) mot ”wildtype” KIT/PDGFRA-kinaser (#10007). Tre sådana inhibitorer (DP-2976, DP-3636, DP-4444) testades i ett enzy matiskt system mot olika sådana kinaser och uppvisade stark potens mot kända GIST-associerade drog-resistenta muta tioner; de två förstnämnda också mot den pan-resistenta PDGFRA D842Vmutationen. Som konfirmation testades de även mot två imatinib-resistenta GIST-cellinjer, där de uppvisade signifi kant bättre effekt än såväl imatinib som sunitinib. Ytterligare prekliniska studier planeras nu för att utveckla dessa sub stanser för kliniska studier. En annan experimentell studie indi kerar mutationer i succinat dehydroge nas som möjlig orsak till ”wild type” GIST, till exempel hos barn; kanske en mekanism som framöver kan utnyttjas för behandling av denna vanligen TKIresistenta patientgrupp (#10008). Ytterligare en experimentell studie i jakten på nya effektiva GIST-läkemedel utgjordes av en xenograft-modell på möss där man testade en hämmare av phosphoinositol 3 kinas (PI3K), ett enzym involverat i onkogen signalering vid bland annat GIST, såväl som singel drog som i kombination med imatinib (#10020). Hämmaren, GDC-0941, hade ingen effekt som singeldrog men för stärkte effekten av imatinib avseende tumörreduktion samt med längre 57 bestående effektduration efter avslutad terapi än efter behandling med enbart imatinib. Prognostiska och prediktiva faktorer avhandlades i en del arbeten. I den stora amerikanska adjuvanta studien ACO SOG Z9001 har man undersökt patolo giska faktorer och mutationstyp i rela tion till prognos såväl i behandlingssom placeboarmen (#10006). I båda armarna visade multivariatanalyser att de kända riskfaktorerna hög mitosfrek vens, tumörstorlek och tunntarmslokali sation var oberoende riskfaktorer avse ende recidivfri överlevnad; i placebo armen dessutom exon 11-mutation. I en stor polsk studie av Rutkowski och medarbetare undersöktes olika risk faktorer hos 549 konsekutiva patienter med operabel GIST (#10018). Utöver ovannämnda kända riskfaktorer som verifierades fann man också manligt kön som oberoende riskfaktor avseende sjukdomsfri överlevnad. Man kunde också verifiera användbarheten av den senaste modifikationen av NIH:s kon sensuskriterier, de så kallade Joensuukriterierna som omfattar storlek, mito ser, lokalisation och tumörruptur. Det är det enda av många nu föreliggande för slag till riskkriterier som också omfattar ruptur, och bör därför enligt min upp fattning användas. Ruptur medför näm ligen en nära 100%-ig risk för tumör recidiv enligt en tysk rapport här på ASCO (#10053), och sådana patienter är därför kandidater för adjuvant behandling. En rapport från den franska ovan nämnda studien BRF14 visar att prog nosen är olika för olika mutationer i exon 11, vilka också i frekvens växlar beroende på tumörlokalisation (#10019). Detta bekräftas i en rapport från en annan fransk studie, Molec GIST, som visar signifikanta samband mellan exakt mutationstyp och risk för recidiv och metastasering (#10034). Dessa studier bekräftar och förstärker alltså nyttan och värdet av mutations analys som standard för åtminstone alla patienter med högrisk GIST, såväl för behandlingsval som för prognostisering. Ytterligare några abstrakt om GIST är värda ett litet omnämnande. Värdet av metastasektomi hos patienter nu under TKI-eran är oklart, och en pågå ende randomiserad europeisk studie kommer inte att leverera några data på flera år (om ens någonsin). Tyska centra 58 har i register retrospektivt hittat 65 patienter som genomgått metastasek tomi under någon tidpunkt av sin sjuk dom, vilka jämförs med liknande patienter som ej opererats (#10047). Resultaten indikerar gynnsam långtids effekt när man kan uppnå R0/R1-resek tioner, medan inkompletta resektioner inte medför någon nytta. I en genomgång av patienter med rektal GIST av franska sarkomgruppen konstateras att preoperativ imatinib ofta underlättar funktionssparande kirurgi, och att risken för lokalrecidiv vanligen motiverar även postoperativ behandling (#10055). Övriga mjukdelssarkom Adjuvant kemoterapi eller ej vid mjuk delssarkom är en evigt återkommande fråga på varje sarkommöte. Trots en för några år sedan presenterad negativ stor EORTC-studie har det blivit allt mer etablerat, baserat främst på stora meta analyser, att PFS i synnerhet men även OS tycks påverkas positivt av adjuvant kemoterapi före eller efter operation och vanligen också med pre- eller post operativ strålbehandling för de flesta patienter. Typ av behandling och sek vens mellan olika modaliteter varierar. Årets ASCO innehöll flera bidrag till debatten. En ny metaanalys, denna gång utförd av en brasiliansk grupp, inkorpo rerade tidigare metaanalyser och ytterli gare kontrollerade randomiserade stu dier, totalt 18 stycken med mer än 2 000 patienter (#10042). Totalöverlev naden var signifikant förbättrad (RR 0,88, 95% KI 0,80–0,97) liksom sjuk domsfri överlevnad och lokal recidivfri het. Den enda kombination som visade samband med överlevnaden var doxoru bicin + ifosfamid. En av få randomiserade fas III stu dier vid årets sarkomsessioner var en italiensk-spansk multicenterstudie pre senterad av Alessandro Gronchi (#10003) där man jämförde fem mot tre cykler av kombinationen epirubicin och ifosfamid. Man fann att resultatet inte var sämre med endast tre cykler! Det skall påpekas att vår pågående skandi naviska adjuvanta studie (SSG XX) har en något lägre antracyklindos och en 50% lägre ifosfamiddos per cykel jäm fört med denna studie. Vi har dessutom en snävare selektion av patienter baserat på biologiska riskfaktorer så att de med lägst risk undantas helt från behandling, medan den aktuella italiensk-spanska studien inkluderat också patienter med ganska låg risk för recidiv. I diskussio nen efter presentationen framkom också en del andra frågor, till exempel avse ende betydelsen av att de två avslutande cyklerna i den långa armen ges efter ett sex veckors uppehåll (varunder kirurgi genomförs), och man kan då tänka sig att en repopulation har hunnit ske så att två ytterligare cykler då inte ger tillräck lig tilläggseffekt för att slutresultatet ska bli bättre. Till skillnad från vår skandinaviska tradition att huvudsakligen ge post operativ kemoterapi adjuvant är det neoadjuvant behandling som allt mer dominerar. I Boston har man givit preoch postoperativ kemoterapi samt pre operativ radioterapi till stora sarkom på extremiteterna (#10022). Långtidsupp följning visar goda resultat jämfört med en matchad historisk kontrollgrupp med en förbättrad totalöverlevnad, 69 mot 37%. I en annan studie från samma sjukhus har man i stället använt bevaci zumab tillsammans med radioterapi neoadjuvant utan kemoterapi (#10023). Totalt 9/20 patienter uppvisade minst 80% nekros i operationspreparatet, en fördubbling jämfört med historiska kontroller, och man såg också en signifi kant minskning av mikrokärlstäthet (”microvessel density”). Efter en upp följning på närmare två år sågs endast ett lokalrecidiv. Goda resultat avseende olika effekt parametrar presenteras också från Arizona där man givit preoperativ strål ning förstärkt av veckodos cisplatin (#10075), och från Houston doxorubi cin + ifosfamid vid myxoida/rundcelliga liposarkom (#10080). Vid uterina leiomyosarkom har flera studier av Hensley och medarbetare från New York under senare år etable rat kombinationen docetaxel och gemci tabin som särskilt värdefull såväl i adju vant som palliativ situation. Samme Hensley presenterar nu mycket goda resultat från en ny adjuvant multicenter studie där man givit fyra cykler av ovanstående kombination efterföljt av fyra cykler singel doxorubicin (#10021). Efter två år är 78% recidivfria, en mycket bra siffra för en recidivbenägen tumör. Kemoterapi vid avancerad sjukdom presenterades i några arbeten. Det mest intressanta var en randomiserad fas II studie av det nya läkemedlet palifosfa mid som innehåller den funktionellt aktiva metaboliten till ifosfamid men saknar såväl CNS- som urinblåsetoxici tet (#10004). En amerikansk multicen terstudie har jämfört doxorubicin + palifosfamid mot doxorubicin singel i första eller andra linjen vid avancerade/ metastaserande mjukdelssarkom, och en interimsanalys omfattande alla rando miserade patienter visar en signifikant bättre effekt för kombinationen (HR 0,43, 0,019), med en median PFS på 7,8 mot 4,4 månader. Trabectedin är ju annars det senaste tillskottet bland cytostatika för mjuk delssarkom, godkänt i Europa men inte i USA. Ett så kallat ”expanded access program” från USA presenterades nu omfattande 1 400 patienter, varav hälf ten med leiomyo- eller liposarkom (#10027). Tidigare erfarenheter bekräf tades, det vill säga att cirka 40% av patienterna har glädje av behandlingen antingen genom tumörsvar eller, oftast, sjukdomsstabilisering. Flera fallrappor ter har tidigare pekat ut synoviala sar kom som en histologisk entitet där tra bectedin också skulle kunna fungera, och tre centra i Frankrike och Italien har nu samlat sina erfarenheter från totalt 39 patienter (#10030). Sju patien ter (18%) uppvisade PR, och ytterligare 13 stabil sjukdom; 23% var progres sionsfria efter sex månader. Även ute rina leiomyosarkom har behandlats med trabectedin, och i en retrospektiv analys från fem olika kliniska studier sågs kli nisk nytta (PR+SD) hos hälften av patienterna; 30% var progressionsfria efter sex månader (#10028). Äldre patienter tål ofta inte de van liga drogerna vid sarkom, men lågdose rad peroral behandling efter så kallad metronomisk princip där angiogenes hämning är det centrala, kan fungera väl. Detta exemplifieras av ett retro spektivt material från Paris där 26 patienter behandlats med peroralt cyk lofosfamid och prednisolon var annan vecka (#10065). Klinisk nytta (CR+PR+SD) sågs hos 69%, med en median PFS på nästan sju månader. Sär skilt god effekt sågs vid strålinducerade sarkom! Ett helt nytt cytostatikum represente rar eribulin mesylat, en syntetisk analog till ett ämne utvunnit av ett mussellik nande havsdjur, som hämmar mikrotu buli genom en ny typ av verknings mekanism. Det är prövat vid bland annat lung- och bröstcancer med lovande resultat, och nu presenterades en studie från EORTC av avancerade och tidigare kemo-behandlade patienter med höggradiga progredierande mjuk delssarkom (#10031). Det primära effektmåttet var progressionsfrihet efter 12 veckor, vilket uppfylldes för 32% av leiomyosarkomen och 45% av lipo sarkomen. Responser sågs emellertid vid flera olika histiotyper. Klarcellssarkom är en histologisk enti tet med välkänt dåligt svar på kemoterapi, och detta bekräftades i två retrospektiva studier från dels Milano (#10096), dels London och New York (#10098). Enstaka kortvariga responser och stabili seringar ses, i den italienska serien främst efter doxorubicin/dacarbazin-baserad behandling. Båda grupperna konkluderar att nya behandlingsmetoder behövs. En annan något vanligare typ utgörs av MPNST (malign perifer nervskidetu mör) där värdet av kemoterapi också är omdiskuterat. En retrospektiv analys av MPNST-fall från 12 olika EORTC-studier visade därför något överraskande att sva ret på kemoterapi var lika bra som för genomsnittet av övriga subtyper (#10074). Således var responsfrekvensen 21 mot 22% för övriga, median PFS 17 mot 16 veckor och medianöverlevnaden 48 mot 51 veckor. En intressant studie från Spanien demonstrerade BRAF V600E-mutationer vid vissa sporadiska fall av MPNST och benigna schwannom, men inte hos neuro fibromatosfall (#10043). Teoretiskt utgör detta en rational för att testa multikinashämmaren sorafenib vid sporadisk MPNST där BRAF-mutation påvisats. Inga tyrosinkinashämmare är ännu registrerade för mjukdelssarkom för utom vid GIST och dermatofibro sarkoma protuberans, men de testas i stor omfattning vilket återspeglades i många presentationer vid årets möte. Vissa positiva primära resultat för sora fenib förelåg således för mjukdelssar kom i allmänhet (#10025), och vid ang iosarkom i synnerhet (#10026). För en annan kinashämmare, dasatinib, var emellertid resultaten nedslående (#10009). Sorafenib kan också fungera väl vid desmoider, konstaterades i ett litet mate rial från Memorial Sloan-Kettering, där 6/13 pateinter uppvisade PR och lika många stabil sjukdom (#10013). Imatinib kan fungera väl vid pigmen terad villonodulär synovit (PVNS) kon staterades från såväl MD Anderson (#10011) som från ett multinationellt retrospektivt material (#10012) med klinisk nytta för en majoritet av patienterna. Sunitinib tycks ha god effekt vid ”alveolar soft part sarcoma” (ASPS), en entitet som är påtagligt kemoresistent. Från Milano presenterades en serie av åtta utvärderbara patienter, varav fem uppvisade PR (#10014)! Kirurgi vid mjukdelssarkom ägnades några arbeten. Vid oplanerad resektion av vad som visar sig vara ett sarkom i extremiteter eller bålvägg är recidivris ken uppemot 90%. I en tysk studie redovisades resultaten efter reexcision på sarkomcentrum efter sådana opera tioner (#10088). God lokal kontroll uppnåddes (R0 i 96%, R1 i 4%); av de drygt 30% som hade kvarstående viabel tumör i resektionspreparatet var emel lertid risken att utveckla fjärrmetastaser signifikant ökad. Hos patienter med Viktiga sarkom-nyheter i sammandrag 1Nilotinib – lovande resultat men ännu ej definierad roll vid GIST 2Experimentella stöd för ”switch-pocket” kinasinhibitorer vid ”wild type”-GIST 3Olika prognos för olika exon 11-mutationer vid GIST 4Adjuvant kemoterapi vid mjukdelssarkom kanske kan förkortas – studie med frågetecken 5Adjuvant kemoterapi vid uterina leiomyosarkom kanske bör förlängas? 6Palifosfamid – lovande prodrog till ifosfamid utan CNS- eller blåstoxicitet 7Trabectedin – uppmuntrande resultat vid synoviala sarkom och uterina leiomyosarkom 8Eribulin mesylat – nästa cytostatikum för sarkom? 9Ökad användning av TKI mot non-GIST mjukdelssarkom 10Antikropparna mot IGF1-R med relativt begränsade effekter vid Ewings sarkom 59 myxoida liposarkom behandlade med trabectedin där resttumörer opererades sågs ingen säker vinst av detta förfa rande i en mindre italiensk studie (#10056), där emellertid tolkningen av data försvårades av sannolik patientselektion. Samma studie visade att många patienter som avbrutit tra bectedin och senare progredierar kan svara på trabectedin ånyo! Från Dana Farber i Boston redovisa des ett material av 80 patienter med kutant angiosarkom i huvud/hals-regio nen, en aggressiv och återfallsbenägen entitet (#10067). Jämfört med ett histo riskt material av endast opererade sågs bättre PFS och OS vid kombination med radioterapi, sekvensen spelade ingen roll för PFS men en bättre OS noterades för postoperativ strålning. Värdet av radioterapi i samband med kirurgi av retroperitoneala sarkom är mycket omdiskuterat och randomise rade studier saknas; för närvarande pla neras såväl en EORTC-studie som en SSG-studie för att belysa detta. I en registerbaserad studie från Ohio ingick 317 matchade par av patienter där hälf ten fått strålbehandling och övriga inte (#10082). Studien var negativ utan påvisad skillnad i överlevnad. För högt differentierade liposarkom i extremite ter och bålvägg sågs däremot förbätt ring av såväl recidivfri som total över levnad efter postoperativ radioterapi (#10079). Skelettsarkom Antikroppar mot IGF1-R har uppvisat lovande tidiga resultat framför allt vid Ewings sarkom. Tre studier presentera des nu och det sammanfattande intrycket är nog en viss besvikelse över att den kliniska nyttan inte blev större. Studien SARC-011, där Lund och Oslo deltagit från Skandinavien, inkluderade olika sarkomtyper, men endast resulta ten från Ewing redovisades nu (#10000). Bland 125 tungt förbehand lade patienter sågs CR/PR hos 18 (cirka 14%) efter behandling med antikroppen R-1507, medianduration hos responde rande patienter var 25 veckor och över levnaden närmare åtta månader. (I Lund hade vi en mycket god PR som varade i sju månader). En annan rapport gällde antikroppen AMG479 som givits till patienter med Ewing eller desmoplastisk småcellig rundcellstumör (#10001). Bland 35 behandlade patienter sågs 60 klinisk nytta hos 7 (20%), 2 PR och 5 SD > 24 veckor. Slutligen hade en tredje antikropp, CP-751871, kombinerats med mTOR-hämmaren everolimus hos ännu så länge 17 patienter med varie rande typer av sarkom (#10002). En dramatisk respons rapporterades för en solitär fibrös tumör (SFT), för övrigt hade majoriteten stabil sjukdom vid senaste utvärdering. Generaliserade klassiska kondro sarkom är en entitet där kemoterapi inte har någon effekt och där hittills inte hel ler försök med olika varianter av mål riktad terapi har rönt någon framgång; så inte heller ett italienskt försök med imatinib presenterat i år (#10060). Av intresse är därför ett arbete där man behandlat kemo-resistenta cellinjer från både kondro- och osteosarkom med his tondeacetylas-hämmaren PCI-24781 tillsammans med cytostatika (#10089). Man såg en uttalad hämning av tillväx ten av dessa cellinjer och dessutom en reversering av kemo-resistensen. Kanske kan detta leda till framgångsrik behandlingsstrategi? Inte mycket nytt presenterades avseende osteosarkom. Studien EURA MOS-1, där vi i Sverige deltar, presente rade sina första data rörande en inte rimsanalys avseende livskvalitet (#10062). Kanske inte oväntat är det den fysiska funktionsinskränkningen som påverkar livskvaliteten mest hos barnen, medan den bristande sociala funktionen är värst för de äldre. Rizzoli-institutet i Bologna presente rade en serie av extraskelettala sarkom (varav en del från andra institutioner), och konstaterade därvid att prognosen var sämre än för de skelettala, med bland annat fler fall som var metastase rade vid diagnos (#10093). Ett intressant arbete från Japan visade mycket god funktion och inga skelettala lokalrecidiv där man använt en metod att återinsätta tumörbärande skelett (efter excision av tumören) sedan skelettdelen behandlats i flytande kväve, således ett autologt bengraft (#10046). En annan inte helt etablerad behand lingsform är RFA (”radio frequency ablation”) av lungmetastaser vid sar kom. En fransk rapport beskriver mot svarande treårsöverlevnad som efter kirurgi, och metoden uppges vara ett alternativ till kniven med lägre morbidi tet (#10041). Sammanfattningsvis bjöd således årets ASCO på få braskande nyheter på sarkomsidan, nästan inga randomise rade studier men många lovande indika tioner och en tyngdpunkt på signalvägar och försök till målriktad terapi. Hematologi: Internetpublikationer – en guldgruva för kunskapstörstande hematologer ASCO är knappast den kongress som svenska hematologer frekventerar allra mest. Den betraktas av många som alltför “onkologisk”, med hemato-onkologisk information anpassad kanske mest för kolleger som ägnar sig åt olika former av knöliga tumörsjukdomar. Dessutom finns föreställningen att de hematologiska nyheter som presenteras vid kongressen knappast har något stort eller avgörande nyhetsvärde. Alltsedan jag själv presenterade min allra första internationella poster just på ett ASCO-möte redan 1979 som valpig med kand, har nog en del sådana idéer också föresvävat mig. Leif Stenke Docent, överläkare, Hematologiskt Centrum, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna Kanske är det dags att omvärdera dessa tankegångar. Ett flertal skäl talar för att svenska hematologer i större utsträck ning borde styra kosan mot Chicago under tidiga sommarmånader kom mande år. Det 46:e årliga mötet för American Society of Clinical Oncology 5–9 juni lockade cirka 25.000 deltagare, det vill säga något fler än vad som sågs vid den senaste ASH-konferensen i New Orleans i december 2009. Drygt 5 100 abstrakt var anmälda till mötet. Möteslokaliteterna vid McCormic Place, cirka 15 minuters shuttle-buss-färd just söder om down-town (väl fungerande tågtrafik saknas tyvärr ännu) är moderna, stora och funktionella, väl lämpade att husera denna typ av mastodontevene mang. Få städer i världen klarar av en sådan krävande uppgift. I down-town rikligt med hotell, kultur, mat, affärer. Att Chicago sedan är en av de ameri kanska städer som lättast nås från Sverige/Skandinavien gör den samman taget till en attraktiv kongresstad för hematologiska nordbor. För en hematolog var mötets abstraktlista greppbar. Totalt endast 113 bidrag om ”Leukemia, Myelodys plasia, and Transplantation”, 598 om ”Lymphoma and Plasma Cell Disor ders”. Uppenbarligen betraktades den senare sjukdomsgruppen som mer ”onkologisk” än den förra. De orala presentationerna var få. En, enligt min mening, briljant idé är att en vetenskap lig programkommitté selekterar ut både de abstrakt som anses ha högst veten skapligt värde och sedan även utser och kallar in internationella experter inom aktuellt område att fungera som kritiska bedömare och diskussionsledare kring presenterade data. Metoden bidrar till att ge åhörarna en god bakgrund och ett gott perspektiv på de viktiga nyheter som presenteras oralt. Utöver detta erbjöds en rad sedvanliga sessioner såsom posters, meet-the-professor och trials in progress samt även tolv education sessions kring ”Leukemia, Myelo dysplasia, and Transplantation”och sex om ”Lymphoma and Plasma Cell Disor ders”. Dessa läroboksliknande texter var måhända något mer kortfattade än motsvarande alster vid ASH, men de var inte mindre intressanta eller digererbara och täckte in breda och viktiga hemato logiska delområden. Bland titlarna kan nämnas ”Management of Older Patients with Lymphoma and Myeloma”, ”Long-term Toxicities of Lymphoma Therapy”, ”Emerging Treatments for Myeloma Bone Disease”, ”Personalizing Therapeutic Approaches to Chronic Lymphocytic Leukemia”, ”Prognostic and Predictive Effect of Molecular and Cytogenetic Aberrations in Acute Mye loid Leukemia” och ”Hematopoietic 61 62 konferensledningen selekterade munt liga presentationerna kring hematologiska sjukdomar. Opening session ASCOs ordförande Douglas Blayney (Ann Arbor) höll ett ”presidential adress” som täckte in större delen av de möjligheter och problem cancerområdet står inför i dag. Med cirka 850 anticancerläkemedel för närvarande under klinisk utveckling börjar det bland annat bli svårt att finna tillräckligt många patien ter till angelägna studier. Den kliniska forskningen har haft stora svårigheter under senare år även i USA, och man försöker nu storsatsa på områden såsom biobanker, patientregister, etikplattfor mar, kvalitetsprogram, med mera (igen – se ASCOs hemsida för mer info). Upplägget känns onekligen ganska väl bekant för en nordbo. Kanske har vi här hemma kvar en del försteg framför de stora länderna, såsom våra etablerade register med personnummer och mer utbyggd biobankshantering, men omvärlden har satt igång upphämtnings processen. Som ett talande exempel på onkologins spektakulära framsteg det senaste decenniet tog Blayney upp en av sina egna patienter, en kvinna med (inte helt oväntat) kronisk myeloisk leukemi (KML). I utvecklingen mot ”targeted therapy” i cancervärlden symboliserar onekligen introduktionen av tyrosinki nashämmaren (TKI) imatinib, riktad mot BCR-ABLs konstitutivt aktiverade fusionsprotein vid KML, ett spektaku lärt och avgörande paradigmskifte (se även nedan). Kvinnan, som kring mil lenniumskiftet genomled interferon- och araC-behandling utan större effekt men med påtagliga biverkningar, påbörjade 2001 en framgångsrik imatinibsejour. Den nya behandlingen innebar att hon kunde ”få tillbaka sitt liv”, återgå i arbete och hon är nu en eldsjäl i den liv aktiga amerikanska KML-patientfören ingen. Blayney betonade vikten av att såväl den experimentella som kliniska delen av cancerområdet i framtiden måste fokusera mer mot aberranta signalvägar, hellre än (som hittills) mot morfologiska cell- och organföränd ringar i olika delar av kroppen. Det ter sig naturligt att onkologer och hemato loger (och även internmedicinare, med flera) kommer att föras närmare varan dra framöver, då detta tankesätt invol verar oss alla, över i dag rådande specia- litetsgränser. Blayney förutsägelser inne bär måhända att vi i framtiden kanske åker till medicinska möten snarare som till exempel PARP-ister, SMO-dister eller PI3K-erare. I väntan på det, nu några nedslag i den ”reguljära” hematologin. Follikulära lymfom Gilles Salles (Lyon) et al: Rituximab maintenance for 2 yrs in pts with untreated high tumor burden follicular lymphoma after response to immunochemotherapy (abstract #8004). Data från den så kallade PRIMAstudien, där 1 217 patienter från 25 länder (inklusive GELA-gruppen) randomise rats till två års underhåll med rituximab (R) eller expektans/observation efter Figur 1 patient demographics and tumor characteristics (cont) Patients % 80 Observation n=513 Rituximab maintenance n=505 70 60 50 40 30 20 10 0 Low (≤1) Intermediate (2) High (≥3) R CHOP R CVP R FCM { { Stem Cell Transplantation for Acute Myelogenous Leukemia: Who Should Be Transplanted in First Complete Remission?”. Vissa rekommendationer kan vara amerikanskt färgade, men ten densen att medicinska riktlinjer för defi nierade sjukdomsentiteter blir alltmer internationella och ”universellt” gång bara är tydlig och onekligen helt rimlig. Det är intressant att till exempel jäm föra innehållet i den sista texten ovan med de nyligen uppdaterade svenska AML-riktlinjerna (www.sfhem.se/filarkiv). En reflektion är att den amerikanska synen på till exempel allo-transplanta tion för den stora AML-gruppen med intermediär riskprofil nu ligger närmare den svenska, det vill säga om HLAkompatibel givare finns är rekommen dationen att transplantera generellt starkare än tidigare. Alla mötets abstrakt finns fritt till gängliga på ASCOs web (URL enligt fotnot nedan, att klicka på för direktuppkoppling för er som läser den elek troniska versionen av denna kongress rapport). Educationals fanns också all mänt tillgängliga för mötets deltagare, kan sedan köpas (via sjukhusbibliotek) för övriga, URL enligt nedan. Det går även att via webben i sin kammare ta del av ljud och bild från flertalet av de tyngre mötespresentationerna via ASCOs ”Virtual meeting” (till viss avgift). Uppkoppling förutsätter tillgång till någorlunda moderniserade mjuk- och hårdvaror datormässigt samt en ganska spänstig bredbandsuppkoppling. Ett halvsnabbt Wi-Fi-nät fanns tillgängligt i kongresslokalerna kostnadsfritt för deltagarna. Alla dessa web-källor, liksom lik nande internetpublikationer från andra stora möten (ASH, EHA, etc) utgör onekligen en smärre guldgruva för kun skapstörstande hematologer. Uppdaterat medicinskt informationsflöde produceras i allt rikligare och allt mer högkvalita tiva former. Problemet för den ambitiöse klinikern är snarast att få tid att ta till sig och smälta detta ”the informational overflow”. Med risk att bidra till ytterligare överfyllnad av inboxen följer här ett subjektivt och smått stokastiskt urval av mötets hematologiska ”high-lights”. För mer bakgrund, till exempel specifika terapidoser, etcetera, hänvisas till full ständiga abstrakt på web-adress ovan. Tyngdpunkten i urvalet ligger på de av FLIPI at registration Induction chemotherapy CR CRu PR SD/Not evaluated Response to induction G. Salles et al., JCO 28, 2010 primärbehandling enligt titel. Efter 25 månaders uppföljning (median) note rades höggradigt signifikant bättre PFS i R-armen (82% vs 66%). Grad 3–4 AE rapporterades hos 37% vs 22% av patienterna , varav 4% vs 1% neutropeni, 4% vs 1% infektioner (R vs obs) (se figur 1). Denna rapport följdes av: Ruth Pettengeil (London) et al: Randomized study of rituximab in pts with relapsed or resistant follicular lymphoma prior to high-dose therapy as in vivo purging and to maintain remission following high-dose therapy (abstract #8005). Även i denna EBMT-ledda studie randomiserades FCL patienter (n=280) till att erhålla rituximab eller expektans, denna gång inför ”in vivo-purging” och/ eller som underhåll (under två år) efter högdos BEAM med autograft. PFS vid fem år var 54% för R-purging vs 48% utan (NS), 59% för R-underhåll vs 43% utan (p=0,02). Salles och Pettengeils studier diskute rades av Richard Fisher (Rochester). Han ansåg bland annat att PRIMAstudien visade att R-underhåll fungerar också för patienter som behandlats med R-CHOP up front och att “safety data gives evidence for some increased, but no major untoward consequences” efter R-underhåll i två år. Hans rättframma konklusioner var att “Maintenance R therapy is indicated for all treatment programs in R sensitive FCL patients” samt att de senaste fem årens studier givit resultat som innebär att “The world is now clearly better than it has ever been for pts with follicular NHL”. På en fråga om fortsatt avsaknad av tydliga, jämförande OS-data svarade Fisher: ”Pts prefer not to relapse and then be reinduced” och “If we can pre vent disease recurrence, it´s better to wait until it comes later. It could be true here, but we don´t yet have the data”. Denna diskussion ter sig i dag likartad vid ett flertal hemato-onkologiska situationer, när underhålls-/intensifierad/ fortsatt behandling av vanligen kroniska maligna sjukdomar, med nya eller redan någorlunda etablerade droger, resulterar i tydligt bättre PFS, men där OS inte skiljer – ännu, skulle några säga. Obser vationstiderna i studierna är inte sällan relativt korta. Jämförelser av OS försvå ras också av att patienter med sämre svar ofta, på goda medicinska grunder, erbjuds ”alternativbehandlingen” i ett senare stadium. Studier som jämför totalt OS-utfall vid ”tidiga” behand lingstillägg med behandling vid sena sviktsituationer saknas ännu i stor utsträckning. FCL ovan är ett bra exem pel på denna problematik, KLL och myelom andra. Diskussionen återkom vid ett flertal sessioner på mötet. Vi lär få vänta ytterligare några år på klargö rande studieuppföljningar. Under tiden lär bland annat läkarnas filosofiska grundsyn (jämför Fisher ovan) och, för modligen, ekonomiska realiteter kunna fungera som ”surrogat-riktlikar”, i vän tan på hårdare data. Vi behöver kunna följa upp fler patienter. Hodgkins sjukdom Fiore (Cuneo) et al: Effect of early chemotherapy intensification with BEACOPP in high-risk, interim-PET pos, advanced stage-stage Hodgkin lymphoma on overall treatment outcome of ABVD (#8006). Italiensk-amerikansk retrospektiv studie av 164 nydiagnostiserade HD-patienter som analyserade konse kvensen av att med tidig PET (efter två initiala ABVD-kurer) styra valet av tidig kemointensifiering, enligt titel. Författarnas konklusion var att denna typ av respons-adapterad regim tycks ge lika bra totalresultat som när alla patienter ges tidig BEACOPP-intensifie ring, men att man här hos snabbt responderande patienter kunnat und vika toxicitet från ”överbehandling”. Anna Sureda (Barcelona) et al: Interim results for the phase II study of panobinostat (LBH589) in pts with relapsed/refractory Hodgkin´s lymphoma after autologous hematopoietic stem cell transplant (#8007). Den orala pan-acetylasinhibitorn panobinostat gavs till 127 patienter (definition enligt ovan) vid 45 siter, tre gånger per vecka i 21-dags cykler. Cirka en tredjedel av patienterna erhöll minst åtta cykler. Man rapporterade hittills 17 responses (2CR, 15 PR), TTR 4–24 veckor. Grad 3/4 AE: reversibel trombo cytopeni (55%), anemi (11%). Förfat tarna konkluderade att drogen var väl tolerabel med “encouraging activity in these heavily pretreated pts”. Myelom Ett flertal studier med kombinationsbehandlingar med de senaste årens mest lovande droger. M Boccardo (Turin) et al: Bortezomib, melphalan, prednisone, and thalidomide (VMPT) followed by maintenance with bortezomib and thalidomide (VT) for initial treatment of elderly multiple myeloma patients (#8013). En fas III GINEMA-studie där 511 äldre MM patienter randomiserats till antingen VMPT följt av VT eller till VMP utan underhåll. VMPT gav bättre respons jämfört med VMP: PR 89% vs 81% (p=0,01), VGPR 59% vs 50% (p=0,03), CR 38% vs 24% (p=0,0008). VT-underhåll ökade inte induktions svaret. PFS vid tre år var 60% för VMPT mot 42% för VMP (p=0,007) (se figur 2). Treårs OS var dock jämförbar, 86% för VMPT->VT mot 84% för VMP. Enligt presentatören “too short follow Figur 2 Median follow-up 26.5 months Time to next therapy Progression free survival % of patients VMPT→VT VMP 1,00 0,80 0,60 P=0.006 P=0.006 0,40 0,20 0 VMP: TTNT@3 years = 55% VMPT→VT: TTNT@3 years = 69% 10 20 30 40 50 VMP: PFS@3 years = 40% VMPT→VT: PFS@3 years = 54% 0 10 20 30 40 50 Months M Boccardo et al., JCO 28, 2010 63 up for certain conclusions” men “we will probably have about 6 years median OS, which is a major improvement”. P Moreau (Nantes) et al: Comparison of reduced-dose bortezomib plus thalidomide plus dexamethasone (vTD) to bortezomib plus dexamethasone (VD) as induction treatment prior to ASCT in de novo multiple myeloma (MM): Results of IFM2007-02 study (#8014). Fransk studie med 205 patienter (<66 år) randomiserade enligt titel (fyra cykler induktion i varje arm). Författar nas slutsats var att vTD (med cirka 30% lägre bortezomiddos tillsammans med T) var mer effektiv än VD med en högre VGPR både före (50% vs 36%; p=0,047) och efter ASCT (66% vs 54%; p=0,044). CR+nCR-nivåer var likartade (cirka 26% före och dryga 50% efter ASCT). Toxiciteten var likartad bortsett från mer neuropati i VD (≥ grad 2 PN hos 28% i VD vs 16% i vTD; p=0,04). I en kommentar till den senare stu dien lyfte Ruben Niesvizky (New York) bland annat fram den lägre neurotoxen med vTD-kombinationsbehandlingen (inklusive två neurotoxiska medel) som uppmuntrande. Kenneth Anderson (Boston) et al: Lenalidomide, bortezomib, and dexamethasone in patients with newly diagnosed multiple myeloma (MM): Final results of a multicenter phase I/II study (#8016). Enarmad frontlinjestudie med en ganska heterogen grupp MM-patienter (n=66), två dosfaser (se abstrakt). Alla patienter uppnådde ≥PR 42% fortsatte till ASCT (se tabell 1). Vanligast tox var sensorisk neuropati (80%), trötthet (64%), och förstopp ning (61%), av grad 3 hos respektive 2%, 3% och 0%. Vid medianuppfölj ning 22 månader beräknades 18 måna der PFS och OS hos alla patienter (med eller utan ASCT) till 75% respektive 97%, vilket författarna fann ”highly effective”. Två orala presentationer behandlade lenalidomidunderhåll efter ASCT: McCarthy (New York) et al: Phase III intergroup study of lenalidomide versus placebo maintenance therapy following single autologous stem cell transplant (ASCT) for multiple myeloma (MM): CALGB 100104). (#8017). Attal (Toulouse) et al: Lenalidomide maintenance after transplantation for myeloma). (#8018). I sin kommentar till dessa två rappor ter kallade Sergio Giralt (Houston) dem för ”Two of the most important practice changes presentations that have happe ned in myeloma during the last couple of years”. Bakgrunden till dessa stora ord var att studierna (i likhet med dem vid FCL ovan) visat på tydligt förlängd PFS/TTP med lenalidomid som under hållsbehandling efter ASCT, för hela grupper och subgrupper av MMpatienter (se figur 3 och 4). Igen, några tydliga skillnader i OS har ännu ej kunnat noteras (var god se diskussion ovan). Behandlingsrekom mendationerna blev därför inte helt entydiga. Gareth Morgan (London) et al: Evaluating the effects of zoledronic acid (ZOL) on overall survival (OS) in patients (Pts) with multiple myeloma (MM): Results of the Medical Research Council (MRC) Myeloma IX study). (#8021). Brittisk studie där hela 1 970 patien ter randomiserades till behandling med ZOL eller CLO fram till sjukdomspro gression. Median follow-up 3,7 år. Gruppen med ZOL hade jämfört med CLO-gruppen färre skelettrelaterade händelser (27% mot 35%, p=0,0004), något längre PFS (19,5 månader mot 17,5 månader, p=0,02) samt även längre OS (50 månader mot 44,5 månader, p=0,012). Författarna föreslog att ZOL kan öka överlevnaden via egen anticanceraktivitet. Kronisk lymfatisk leukemi Xavier Badoux (Houston) et al: A phase II study of lenalidomide as initial treatment of elderly patients with chronic lymphocytic leukemia). (#6508). Houstonstudie av 60 st 66–85 år gamla KLL-patienter. Varierande behandlingstider med bättre svar efter minst nio lenalidomidbehandlingscykler (se tabell 2). tabell 2 lenalidomide in elderly cll: response (2008-NCI WG Criteria) n patients NCI Response % CR1) 6 10 CRI1) 3 5 Nodular PR 3 5 PR 25 42 ORR 37 62 N = 60 1) 4 patients with flow cytometry negative CR. tabell 1 best Response to RVD Response All pts (N = 66) Phase II (N = 35) CR 19 (29) 13 (37) 7 (11) 7 (20) VGPR nCR 18 (27) 6 (17) PR 22 (33) 9 (26) CR+nCR 26 (39) 20 (57) (90% CI) (29, 50) (42, 71) CR + nCR + VGPR 66 (100) 26 (74) (90% CI) (56, 76) (59, 86) At least PR 66 (100) 35 (100) (90% CI) (98, 100) (92, 100) Figur 3 TTP Stratified by arm and beta2 microglobulin elevation Probability 1,00 0,80 0,60 0,40 • Response improvement seen in 42/56 pts (75%) from C4–8 and 20/38 pts (53%) beyond C8. • Median (range time to best overall response) was 2.1 (0.6,20) mos. 0,20 0 Lenalidomide, normal B2M Lenalidomide, elevated B2M Placebo, normal B2M Placebo, elevated B2M 200 400 600 800 1000 1200 Time since ASCT (days) McCarthy et al., JCO 28, 2010 64 ORR 62%, CR 15%. Estimated 2 yr OS 90%, PFS 60%. Vanligaste tox hematologisk, med grad 3/4 neutropeni vid 38% av cyklerna, trc-peni vid 13%. Författarna hävdade att ”The results compare favorably to standard therapy in elderly CLL”. Figur 4 IFM 2005-02: pfs from randomization * 1,00 0,80 0,60 0,40 Revlimid Placebo 0,20 0 6 * Xxxx förklaringstext P<10–7 12 18 Xxxx 24 30 36 Months Attal et al., JCO 28, 2010 Placebo Figur 5 Dasision: first-time dasatinib vs. imatinib in cml-cp. mmr rates (ITT) MMR % 100 Dasatinib 100 mg QD Imatinib 400 mg QD 80 P<0.0001 60 P<0.00003 40 20 0 Mo 3 Mo 6 Mo 9 Mo 12 Any time H. Kantarijan et al., JCO 28, 2010 Figur 6 primary endpoint – mmr rate at 12 months (itt population)* MMR % Nilotinib 300 mg BID Nilotinib 400 mg BID Imatinib 400 mg QD 60 50 P<0.0001 40 P<0.00003 30 20 10 0 n = 282 Nilotinib 300 mg BID n = 281 Nilotinib 400 mg BID n = 283 Imatinib 400 mg QD R. Latson et al., JCO 28, 2010 Kronisk myeloisk leukemi Är andra generationens TKI bättre än imatinib för nydiagnostiserade KMLpatienter i kronisk fas? Vid ASH-mötet i december 2009 presenterades de första, tolvmånaders data från den så kallade ENESTnd-studien (där ett flertal svenska och norska hematologer med verkar) som jämför imatinib med niloti nib. Här presenterades en uppföljning. I samma session gavs också de första resultaten i DASISION-studien, där en liknande jämförelse görs mellan imati nib och dasatinib: Hagop Kantarjian (Houston) et al: Dasatinib compared to imatinib (IM) in patients (pts) with newly diagnosed chronic-phase chronic myelogenous leukemia in chronic phase (CML-CP): Twelve-month efficacy and safety from the phase III DASISION study.). (#6500, late breaking). Richard Larson (Chicago) et al: Comparison of nilotinib and imatinib in patients (pts) with newly diagnosed chronic myeloid leukemia in chronic phase (CML-CP): ENESTnd beyond one year). (#6501). Studieuppläggen var likartade, det vill säga imatinib jämfördes med dasati nib (studien inkluderade n=519) respek tive med nilotinib (n=846), med cytoge netiska och molekylärbiologiska svar efter 12 månaders behandling och senare som endpoints. Resultaten synes anmärkningsvärt likartade. Båda 2nd line TKI gav tydliga tecken på en snab bare och mer uttalad reduktion av sjuk domsmarkörerna än imatinib (se figur 5 och 6). Som framgår av figurer nåddes MMR av 28% respektive 22% (i de två studierna) av ima-behandlande, medan motsvarande siffror för dasa var 46%, för nilo cirka 44% efter ett års behand ling. CCyR vid ett år nåddes av 72%/65% av ima-patienterna, cirka 80% av nilo, 83% av dasa (samtliga skillnader mot ima höggradigt signifi kanta). Vad gäller den endpoint som synes kliniskt viktigast, utveckling till mer avancerad sjukdom (AP/BC), tycks 65 de nya TKI även här vara bättre än ima under den första behandlingsperioden. Larson redovisade progression hos 4,2% av ima-patienterna mot <1% av nilo-patienterna inom ett år, medan motsvarande siffror från Kantarjian var 3,5% (ima) respektive 1,9% (dasa). Det kan dock nämnas, att de patienter som ”discontinued” inom tolv månader i ENESTnd-studien ej samtliga följdes upp hela den tidsperioden för AP/BC (trots att begreppet ”ITT”, intention-totreat angavs på flertalet av Larsons bil der), endast för OS. Detta skulle kunna innebära, att den jämförbara progres sionssiffran för både nilo och ima här kan vara något högre än presenterat. Dock står det helt klart, att både dasa och nilo gav tydligt bättre behandlings svar än ima efter ett års behandling. Vad gäller nilo gavs även 18- och 24-månaders data som ytterligare för stärkte den bilden. Bättre svar mätt med surrogatmarkörer vid ett år föreföll ej ha uppnåtts på bekostnad av generellt mer eller allvarligare biverkningar, vilka för flertalet patienter var relativt milda. Behandlingsavslut från initial TKI inom ett år låg kring 15–20%. Presentatörerna ansåg att deras res pektive studie visat på ”nilo as a new standard of care” respektive ”dasa should become front-line therapy” hos patienter med kronisk fas KML. Michael Mauro (Oregon) fick, som diskussionsledare, och liksom de båda presentatörerna ovan, den kliniskt vik tiga frågan vilken av de två nya TKI som i första hand bör ersätta imatinib som förstahandsmedel för denna patientgrupp. Alla tre tillfrågade gled på svaret, hänvisade att inga jämförande studier finns mellan nilo och dasa, och att ”båda är mycket bra”. Det tycks som om vi ”vanliga kliniker” för närvarande inte kan räkna med någon tyd lig rekommendation från KML-världens elitgrupp i snar förväntad valsituation, när läkemedelsmyndigheterna inom kort lär godkänna både nilo och dasa som förstahandsmedel framför ima. Vi har också att följa upp långtidseffek terna av de nya medlen, möjligheterna till eventuellt terapiuppehåll i välbe handlad kronisk fas (till och med frågan om tänkbar bot, sic!) samt gripa oss an den fortsatt mycket svåra KML-utma ningen – progressiv sjukdom. 66 Jorge Cortes (Houston) et al: Safety and efficacy of bosutinib (SKI-606) in patients (pts) with chronic phase (CP) chronic myeloid leukemia (CML) following resistance or intolerance to imatinib (IM) (#6502). Lite i skuggan av de två presentatio nerna ovan gavs här en uppdatering av ytterligare en TKI vid KML. Data kring den kombinerade Src/Abl-hämmaren bosutinib från 299, mestadels imaresistenta/refraktära patienter visade svar i form av CHR hos 78%, CCyR hos 46% samt MMR hos 49% av eva luerbara subgrupper. Vanligast non-hem biverkningar från GI-kanalen, liksom cytopenier oftast av övergående karaktär. Svar från jämförande studier inväntas. AML/MDS Steven Gore (Baltimore) et al: Timedependent decision analysis: Stable disease in azacitidine (AZA)-treated patients (pts) with higher-risk MDS (#6503). Detta tycks vara en uppföljning av Fenaux et al Lancet Oncology-publi kation 2009, där AZA visades ge bättre resultat vid högrisk MDS än ”CCR”, det vill säga conventional care regimens” (en grupp i vilken såväl ren palliation som annan kemoterapi ingick). Här rekom menderar de amerikansk-fransk-svenska författarna, mot bakgrund av komplette rade data, att fortsätta AZA-behandling hos patienterna med stabil sjukdom (SD) i minst sex månader, för att fånga de 80% av patienterna som får förbättrade blodvärden (HI+) och med dessa förbätt rad OS. Denna typ av behandlings beslut” bör individualiseras”. Dietger Niedervieser (Leipzig) et al: Improvement of leukemia-free survival (LFS) and reduction of relapse incidence by allogeneic stem cell transplantation (SCT) in elderly patients (pts) with AML irrespective of the FLT3-ITD and npm status except npm/flt3(ITD) (#6505). Den tyska gruppen granskade bety delsen av i titeln beskrivna mutationer hos 498 av sina AML-patienter >60 år som genomgått allo-SCT. Efter omfat tande univariat- och multivariatanalyser föll förekomst av FLT3-ITD (jämfört med FLT3-wt) ut som signifikant adverse factor för LFS och delvis för rel aps, men ej för OS. NPM1mut/FLT3wt var istället associerad med bättre LFS, OS och minskad relapsrisk. Akut lymfatisk leukemi Deborah Thomas (Houston) et al: Long-term outcome after hyper-CVAD and imatinib (IM) for de novo or minimally treated Philadelphia chromosomepositive acute lymphoblastic leukemia (Ph-ALL) (#6506). Genomgång av 54 Ph-pos ALLpatienter behandlade på MD Anderson 2001–2006 med imatinib kontinuerligt under cirka två år, parallellt med kemo induktion, underhåll och ”intensifica tions”. Som vanligt lite brokiga subgrup per. Treårs OS hos patienter >60 år med och utan allo-SCT var 77% respektive 57%, hos patienter <40 år 90% respektive 33% (p=0,05). Susan O´Brien (Houston) et al: Phase II study of marqibo in adult patients with refractory or relapsed Philadelphia chromosome negative (Ph-) acute lymphoblastic leukemia (ALL) (#6507). Ännu en MD Anderson ALL-studie, nu med liposomal form av vincristin, vilket möjliggör högre doser. ”Response rate” på 36% (varav 21% CR) med singelbehandling av 56 avancerade patienter, med 20% grad ≥3 neuropati, betraktar författarna som lovande. Vi minns studier av liposomala former av antracykliner mot AML på 1980-talet, vilket dock ej ledde till några bestående avtryck i utvecklingen. Meir Wetzler (New York) gjorde slut ligen en god diskussionssammanfattning av både Ph+ ALL (i imatinib/TKI-eran) och Ph- ALL, av snarast educational ses sion-karaktär. Att han inte kom in på vare sig PARP, SMO eller PI3K kan möj ligen innebära att vi kan fortsätta att vara ”organhematologer” ett tag till, åtminstone till nästa års möte. förkortningar ASH=American Society of Hematology CCyR=Complete Cytogenetic Response EBMT=European Blood and Marrow Transplantation group EHA=European Hematology Association FCL= Follicle Center Lymphoma MMR= Major Molecular Response VGPR=Very Good Partial Response Neuroendokrina tumörer: Neuroendocrine tumors – ”More drugs than patients” Neuroendokrina tumörer har tillhört gruppen ”sällsynta maligniteter” och har därför tidigare haft väldigt lite utrymme på tidigare ASCO-kongresser. Emellertid har intresset generellt ökat bland kolleger över de senaste åren, mycket beroende på förbättrad diagnostik och terapi, men också ett omfattande utbildningsprogram med ökande medvetenhet bland kolleger. Därför var det med glädje att notera att vid årets ASCO-möte fanns det totalt 13 abstrakt som berörde på något sätt neuroendokrina tumörer. Fyra av dessa var inkluderade i ett så kallat Clinical Science Symposium, där undertecknad var ”diskussionspartner”. Symposiet rönte Kjell Öberg stort intresse där en av de största salarna på kongressen var Professor i onkologisk endokrinologi, Akademiska sjukhuset i Uppsala. fylld av intresserade delegater (cirka 5 000 kolleger!) Behandlingen av neuroendokrina tumö rer bestod tidigare av företrädesvis cytostatika för endokrina pankreastu mörer, medan lågprolifirerande tunn tarmskarcinoider behandlades med somatostatinanaloger och alfa interfero ner. Under de senaste fyra till fem åren har det skett en fullständig explosion i studier av så kallade targeted therapies inkluderande tyrosinkinashämmare, mTOR-hämmare och VEGF-inhibitorer. För drygt ett år sedan kom resultatet från den så kallade RADIANT-1-studien där patienter med progredierande pankreastumörer behandlades med everoli mus enbart eller i en kombination med octreotid med signifikant ökad PFS och OS, framför allt för kombinationsar men. I den studien använder man sig också av chromogranin A och NSE som prognostiska markörer, där ett tidigt svar med en reduktion på mer än 30% av dessa markörer indikerade ett ökat PFS och OS. För närvarande väntar vi på resultatet av RADIANT-2-studien, där patienter med karcinoider randomi serats mellan everolimus och octreotid i ena armen och octreotid enbart i den andra armen. Inklusionen är stoppad och data föreligger sannolikt i höst till ESMO i Milano. RADIANT-3-studien, där patienter med endokrin pankreastu mör randomiserats till everolimus, 10 mg/dag i ena armen och placebo i den andra armen. Preliminära data förelig ger just nu som indikerar en god effekt av everolimus och slutdata kommer att presenteras också vid ESMO i Milano detta år. Från att tidigare enbart ha haft cytostatika, somatostatinanaloger och alfa interferon att tillgå har vi nu en hel rad av nya biologiska behandlingar som blockerar olika targets. Det som är gan ska unikt för neuroendokrina tumörer är att de förutom uttryck av receptorer för tillväxtfaktorer även uttrycker G-proteinkopplade receptorer för olika peptider och aminer. Dessa förutom vanliga tillväxtfaktorer kan utgöra till växtstimulerande faktorer. Nyligen pre senterade data (Rosengurt et al. Clinical Cancer Research 16 (9) 2505. 2010) som indikerar ett ”crosstalk” mellan G-proteinkopplade receptorer, tillväxt faktorreceptorer och mTOR-signal transduktionsvägen och därmed en reglering av såväl proliferation, apoptos som angiogenes. Sunitinib – en ny spännande substans för behandling av neuroendokrina tumörer Vid årets ASCO gavs ett uppdaterat resultat på säkerhet och effekt från en fas III studie med sunitinib i ena armen och placebo i den andra armen för patienter med endokrina pankreastumörer (#4000). Patienterna med väldifferentierade pankreastumörer randomiserades till antingen placebo eller sunitinib 37,5 mg dagligen som kontinuerlig behandling. 67 Primärt slutmål var progressionsfree survival (PFS). Man avsåg att inkludera 340 patienter för att upptäcka 50-pro centig förbättring i PFS. Emellertid stop pades studien i förväg på grund av sig nifikant skillnad mellan armarna och därmed randomiserades endast 171 patienter, 86 i sunitinib-armen och 85 i placebo. 49% hade så kallade functio ning tumörer, med Ki-67-index mindre än 5%. 95% av patienterna presente rade fjärrmetastaser. Majoriteten av patienterna hade genomgått kirurgi och tidigare kemoterapi hade givits till 50% av patienterna i vardera armen. Median PFS var 11,4 månader i sunitinib-armen jämfört med 5,5 månader för placebo. Ett hazard ratio av 0,418, p=0,0001. (se figur 1). Objektivt respons med sunitinib var 9% vs 0% i placeboarmen, p=0,0066. Median totalöverlevnad är inte nådd vid resultatbearbetningen i sunitinibarmen, men tillgängliga data talade till förmån för sunitinibbehand ling (se tabell 1). I en multivariatanalys var tid från diagnos oberoende prognostisk variabel. Vanliga biverkningar grad 3–4 inklude rar neutropeni 12%, hypertension 10%, hand/foot-syndrom och leukopeni 6% vardera i sunitinibarmen. Konklusionen var att sunitinib 37,5 mg/dag ger en kli nisk signifikant förbättring i PFS och sannolik total överlevnad jämfört med placebo och var väl tolerabel. tabell 1 Overall S urvival Deaths, n (%) No. (%) censored In follow-up at data cut-off Withdrew consent for follow-up Lost to follow-up Median follow-up, months Kaplan-Meier estimate of median OS, months Hazard ratio (95% CI) Two-sided p-value Undertecknad hade att kritiskt granska detta abstrakt då det finns en del svag heter i hela studien, men det är utan tve kan så att sunitinib erbjuder ett intres sant behandlingsalternativ av patienter med endokrin pankreastumör med väl differentierad histopatologi. Problemet med studien var det tidiga stoppet av studien, vilket naturligtvis försvårat slutbearbetningen av data. Vidare har någon central review inte givits av var ken radiologi eller histopatologi. Även om författarna anser att det är väl balanserade armar, så finns det vissa problem med mer avancerad sjukdom och senare start av behandling i place boarmen. Dessutom är ett stort antal icke evaluerbara patienter, 12–14% i respektive arm. Endast en tredjedel av patienterna i vardera armen hade upp gift om proliferationskonstanten Ki-67. Bortsett från dessa svagheter så framstår dock resultaten som intressanta och behöver naturligtvis konfirmeras i ytter ligare studier. I (#4003) har man evalue rat livskvaliteten hos patienter som har deltagit i ovanstående studie. Data pre senterades av Aron Vinik. Han använde sig av livskvalitetsformuläret QLQC30 och data var tillgängliga för 73 patien ter i sunitinib-armen och 71 i placebo armen. Detta innebär att samtliga patienter som har utvärderats för objektivt respons var inte tillgängliga för livskvalitetsmätning. Han hade också begränsat analysen till de första tio cyklerna i varje arm. Slutresultatet av denna studie var att det förelåg ingen signifikant skillnad i kognitiv, emotio nell, fysisk eller social funktion mellan de båda armarna. Däremot förelåg en statistisk signifikant försämring av diarré och sömnstörning i sunitinibarmen. Detta abstrakt diskuterades av Dr. Ian Chau från Royal Marsden Hos pital i London, som påpekade svårighe terna att genomföra en sådan studie i en patientgrupp där man sannolikt behöver ett mer specificerat livskvalitetsformulär. Ett sådant formulär har tagits fram av ENETS i Europa, men har tydligen inte använts i denna studie. Sunitinibstudien hade en annan poster (#4031) med titeln ”Cox proportional hazard analy ses av sunitinib (SU-efficacy across sub groups of patients with progressive pan creatic neuroen-docrine tumors”, som presenterades av Eric Raymond från Paris som har varit huvudprövare i stu dien. En subanalys av tidigare data från studien som presenterades i (#4000) visar att behandlingen med sunitinib var effektiv oavsett ålder på patienterna, ras, kön eller ECOG-status eller antal metastaser, eller tid från diagnos till inklusion i studien. sunitinib visade god effekt jämfört med placebo i non-func tioning tumörer med en trend för bene fit i functioning pankreastumörer. Pro blemet med hela studien har varit att en Figur 1 Progression-Free Survival Sunitinib (n=86) Placebo (n=85) 9 (10.5) 21 (24.7) 77 (89.5) 64 (75.3) 75 (87.2) 61 (71.8) 2 (2.3) 1 (1.2) 0 2 (2.4) 10.2 11.1 – – * 1,00 Median PFS 11.4 months (95% of CI 7.4, 19.8) 5.5 months (95% CI 3.6, 7.4) 0,8 HR=0.418 (95% CI 0.263, 0.662) P=0.0001 0,6 0,4 0,2 0.409 (0.187, 0.409 (0.187, 0.894) 0.894) 0.0204 0.0204 0 10 5 * Proporation of patients 15 Sunitinib 20 36 25 Months Placebo Number at risk 1) Overall survival data continued to be monitored and collected after data cut-off. Sunitinib 86 39 19 4 0 0 Placebo 85 28 7 2 1 0 P. Niccoli et al., JCO 28, 2010 68 fjärdedel av patienterna i varje arm har erhållit octreotidbehandling samtidigt med sunitinib och från tidigare data i den så kallade PROMID-studien förelig ger en antitumoral effekt av octreotid enbart. Genom att patienter i båda armarna har behandlats med octreotid har det varit svårt att hitta någon skill nad mellan armarna. I en multivariat analys var endast tid från diagnos mer än tre år vs mindre än tre år, signifikant med en HR 0,603, p=0,0299. En analys av de 72 patienter som hade tillgänglig Ki-67 data visade statistisk signifikant förbättring av PFS för gruppen av patienter med Ki-67 index mindre än 5%, p=0,0259, HR 0,378. Detta var klart förväntat eftersom man vet från egna studier och även andras att Ki-67 är en viktigt diskriminator för överlev nad med så kallade cut-off-nivåer på mellan 2 och 5%. Patienter med mer än 5% Ki-67 har en signifikant kortare överlevnad. Som jag antytt vid diskus sionen av (#4000) så vidlåter denna analys samma problem i (#4031) med för tidig stängning av studien och stort bortfall av viktiga data i denna multi centerstudie som bedrivits såväl i Europa och Asien som i USA. Men man kan inte annat säga än att sunitinib erbjuder ett intressant nytt behandlings alternativ för patienter med endokrina pankreastumörer. Ett annat abstrakt som diskuterades i Clinical Science-symposiet var en pro spektiv multi-institutionell fas II studie med en VEGF-och-PDGF hämmare, GW786034 (pasopanib) med samtidig behandling med Sandostatin LAR i patienter med så kallad low-grade neu roendokrin cancer. Studien presentera des av Dr. Phan från University of Texas, men det var en gemensam studie mellan Dana Faber i Boston och MD Andersen i Houston. Pasopanib är en ny selektiv, oral inhibitor av VEGF-recep tor 1, 2 och 3, samt PDGF-alfa och PDGF-beta och cKIT tyrosinkinaser. Patienter med karcinoid eller neuroen dokrin pankreastumör på en stabil dos av octreotid LAR för mer än två måna der inkluderades. Patienterna erhöll pasopanib 800 mg dagligen i kombina tion med octreotid LAR i tidigare dos. Så kallat två cohort stage design var applicerad, men tidigt stopp om inget RECIST definierat svar erhölls från de första 20 evaluerbara patienterna. Totalt inkluderades 52 patienter, 29 pankreastumörer och 22 karcinoider. 46 av dessa fullföljde 12 veckors behand ling och var föremål för evaluering. Inget svar överhuvudtaget noterades bland karcinoider varför inklusionen stoppades för denna grupp och det var endast pankreastumörer som fortsatte att inkluderas. Man erhöll 17% objek tivt svar, 5 av 30 inkluderade patienter, varav 5 PR och 32 stabil sjukdom. PFS efter 24 veckor var 12,7 månader för karcinoider och 11,7 månader för pan kreastumörer. En subgrupp av patienter var föremål för så kallad funktionell CT, mätande blodflöde med mera, se nedan. Toxiciteten var relativt låg med endast enstaka fall med anemi, neutro peni och hypertriglyceridemi, lätt hyper tension och diarré samt hudutslag note rades hos några patienter. Konklusionen var att pasopanib i kombination med octreotid visar antitumoral effekt, fram för allt i patienter med pankreastumörer och är dessutom lite toxisk. Detta är en preliminär studie med ett litet antal patienter där behandlingen har varit en kombinationsbehandling med octreotid och pasopanib, därför är det svårt att relatera effektmått till enbart den nya tyrosinkinashämmaren. Som noterats var PFS längre för karcinoider än pan kreastumörer vilket är relaterat till en stor grupp med så kallad stabil sjukdom i karcinoidgruppen. Med hänsyn till PROMID-studiens resultat med en anti tumoral effekt av octreotid LAR, 30 mg hos karcinoidpatienter så kan större delen av resultatet eventuellt härledas till enbart octreotid. Patientmaterialet är inte heller väl definierat. Med tanke på den relativt låga toxiciteten finns det anledning att studera tyrosinkinashäm maren ytterligare i en mera stringent fas III studie. En annan studie som presenterades i samma Clinical Science symposium var en studie från MD Anderson, Houston. James Yao presenterade och titeln var “Randomized run-in-studie of bevazi cumab and everolimus in low to inter mediate grade neuroendocrine tumors using perfusion CT as functional bio markers”. Ett allmänt problem vid användande av biologisk behandling och targeted treatment är imaging-biten. CT och MR avslöjar inte eventuella positiva effekter av dessa preparat och därför har man försökt applicera nya metoder som PET med FDG och andra tracers, men också titta på blodflöde, blodvolym och så kallad mean transit time hos tumör under behandling med angiogeneshämmare. Bevacizumab och everolimus har tidigare visat antitumo ral effekt var och en för sig hos patien ter med neuroendokrina tumörer och därför var inte resultaten förvånande från denna studie. Fyrtionio patienter var föremål för studier med funktionell CT, totalt 112 analyser av 64 lesioner. Analyserna utfördes vid tre tidpunkter. Bevacizumab gav en 32-procentig minskning av blodflödet (p<0,01) men ingen signifikant förändring i mean transit time. Everolimus enbart ökade mean transit time med 13%, p=0,02, men ingen minskning av blodflödet. Tillägg av everolimus till bevacizu mab gav en ytterligare minskning av blodflödet med 15% och en ökning i mean transit time. Totalt var det tio patienter som uppvisade PR (26%) och 27 patienter visade SD (69%). PFS var 14,4 månader med 12 respektive 24 månaders OS av 92% och 87% respek tive. Om man jämför RECIST-resultatet med funktionell CT framkom att hög basal permeabilitetsyta och högre mean transit time efter behandling samt ökad inhibition av blodflöde och minskad blodvolym var korrelerat. Konklusionen är att funktionell CT kan användas för att evaluera terapisvar när man använ der sig av angiogeneshämmande terapi, i detta fall bevacizumab och everolimus. Huvudproblemet är dock att metoden är alldeles för arbets- och kostnadskrä vande för att få en klinisk relevans och därför måste vi fortsätta arbetet med att utveckla nya metoder där även MR kan komma ifråga. Abstrakt #4104 presenterade en fasII studie av en kombination av capecita bin, oxaliplatin och bevacizumab hos patienter med metastaserande neuroen dokrina tumörer, från Kunz och medar betare, Stanford. Patienterna behandla des med bevacizumab 7,5 mg/kg intra venöst och oxaliplatin 130 mg/m2 intravenöst på dag 1 och sedan capeci tabin 850 mg/m2, två gånger dagligen oralt, dag 1 till 14, i en 21-dagars cykel. Patienter med en stabil sjukdom eller partiellt svar kunde fortsätta med terapi med bevacizumab utan capecitabin. Pri mär ”endpoint” var PFS och toxicity. 40 patienter inkluderades i studien, 31 patienter är evaluerbara för svar efter en medianuppföljningstid på 11,4 måna der. Majoriteten av patienterna hade 69 pankreastumör (20) och karcinoider (5), okänd primärtumör (15). Histopatolo gisk utvärdering av 37 patienters tumö rer visade Ki-67 > 20% hos sju patienter och 0–20% hos 30. PR noterades hos sju patienter (23%), stabil sjukdom hos 22 patienter (71%). Bland de patienter som hade PR var sex pankreastumörer och en med okänt primär tumörur sprung. Ettårig PFS är 52% och median PFS är 13,7 månader. Behandlingen tole rerades väl. Man använde sig av en bio markörpanel på 15 olika markörer, där serumnivån av CHI3L1 (YKL40) korre lerade med PFS och totalöverlevnad. Konklusionen var att en kombination av capecitabin, oxaliplatin och bevacizu mab har effekt vid behandling av neuro endokrina tumörer och är väl tolererad. Detta är en intressant kombination som naturligtvis skall utvärderas ytterligare. Emellertid kommer den att ha konkur rens av en kombination av temozolomid och bevacizumab och capecitabin som demonstrerat positiva effekter, särskilt hos patienter med endokrina pankreastumörer. I en allmän postersession (#2557) utvärderades farmakokinetiken av en kombination av everolimus och capeci tabin hos patienter med solida tumörer. I denna studie inkluderades 17 patienter med lite oklar histopatologi. Några var neuroendokrina tumörer. Konklusionen av den studien var att everolimus, 5 mg, 2 gånger/dag kunde säkert administreras i kombination med capecitabin, 800 mg/ m2, 2 gånger/dag och visar lovande akti vitet. Detta är naturligtvis en ny kombi nation som skall evalueras i ett väl defi nierat patientmaterial, framför allt hos patienter med endokrina pankreastumö rer och kommer därför också att kon kurrera med den tidigare rapporterade studien med capecitabin, oxaliplatin och bevacizumab. I poster #4110 utvärderades somatostatinanalogterapi i en så kallad livskvalitetsmätning med PROMIS livs kvalitetsformulär i patienter med neuro endokrina tumörer. Patienter med neu roendokrina tumörer erbjöds via e-post att delta i en anonym undersökning där man använde sig av formulär för livs kvalitet, RAND36 och PROMIS29. Patienter som stod på somatostatinana log under den senaste månaden inklude rades. Totalt deltog 663 patienter i undersökningen, varav 422 patienter hade karcinoidsyndrom. Av dessa 70 rapporterade 78% att de behandlades med somatostatinanalog under den senaste månaden. Patienter på somatostatinanalog rapporterar en bättre livskvalitet jämfört med dem som inte behandlades med somatostatinana log. Skillnaden förelåg framför allt i ångest, depression, smärta och sömn störningar (p=0,003). Sammanfattnings vis visar studien samma sak som tidigare har rapporterats från Europa från 90-talet att patienter med karcinoidsyn drom som behandlas med somatosta tinanalog har en förbättrad livskvalitet i en mängd olika parametrar. Därför var inte dessa resultat särskilt upphetsande! En direkt negativ studie var en fas II studie av IGF-receptorhämmare MK0646 vid behandling av patienter med väl differentierad neuroendokrin tumör (#4163) och som presenterades från Sloan Kettering av Dr. Reidy. Tju gofem patienter inkluderades i studien som erhöll MK0646 i en dos av 10 mg/ kg som en infusion under en timme per vecka. Femton karcinoidpatienter och tio med endokrin pankreastumör inklu derades. Ingen antitumoral aktivitet sågs hos dessa patienter, men fem patienter erhöll SD i 24 veckor definierad med RECIST-kriterier. Den vanligaste biver kan var hyperglykemi. Konklusionen var att MK0646 som singelterapi visar ingen signifikant antitumoral effekt. Det gav däremot högt blodsocker hos en majori tet av patienterna. Möjligen ett preparat för patienter med insulinom och hypo glykemi. Om man överhuvudtaget i fort sättningen skall evaluera detta preparat bör det ske i kombinationsbehandling. I en studie rapporterad i avsnittet Developmental therapeutics, Clinical Pharmacology and immunotherapy, pos ter #2538, presenterades en fas-1B-dos eskaleringsstudie med bortesomib och sunitinib hos patienter med refraktära solida tumörer. 25 patienter inkludera des i denna studie där bortesomib är en proteasinhibitor som inhiberar flera signalvägar inkluderande NFkB som är involverad i proliferation och angio genes. Sunitinib är ju välkänd för sin hämning av VEGF-receptorer och PDGF-receptorer och cKIT. Av de 25 patienter som inkluderades visade fem patienter stabil sjukdom mer än sex månader, varav en var en neuroendokrin pankreastumör och en var medullär tyrenodeacancer. Kombinationen verkar väl tolerabel och en fas 2 studie planeras nu, företrädesvis i tyreodeamaligniteter. En annan ny experimentell behandling var en fas 1 studie med RO4929097, en ny y-sekretas inhibitor som prövades hos patienter med avancerade solida tumörer. Studien utgick från MD Ander son. Åttionio patienter inkluderades i studien. Denna nya hämmare är intres sant eftersom den så kallade Notch sig naltransduktionsvägen är aktiverad i många humana cancer, inte minst i neu roendokrina tumörer och hämning av denna via y-sekretashämmare verkar intressant. Drogen verkar väl tolerabel och man såg antitumoral effekt hos en neuroendokrin tumör, melanom och man avser nu att gå vidare med en ny studie med låg dos och kontinuerlig administration. Man avser också att inkludera PET med FDG för evaluering. Slutligen i (#4044) med titeln Pro spective analysis of clinical outcomes and prognostic factors in patients with neuroendocrine tumors, rapporterades från Dana Faber, Boston, ur deras pati entmaterial av totalt 853 neuroendo krina tumörer inkluderade i deras data bas sedan 2003. Medianuppföljning var fyra–fem år. Basen inkluderar 190 patienter med endokrina pankreastumö rer och 321 med tunntarmskarcinoider och 32 andra med så kallade karcinoi der. Median totalöverlevnad för hela gruppen var 12,8 år. För patienter utan metastas var totalöverlevnad inte nådd vid tidpunkt för studien. Fem års totalöverlevnad var 94% och fem års sjuk domsfri överlevnad var 65%. Median tiden för återfall för tumörer som resek terats var 7,9 år i hela materialet, nio år för tunntarmskarcinoider och 4,6 år för pankreastumörer. Högre ålder, manligt kön och pankreasursprung som primär tumör samt högre grad av histologi var associerad med högre risk för återfall. För patienter med metastaser var median OS 12,5 år för tunntarmskarci noid, 4,7 år för pankreastumörer. Man försökte korrelera en förbättrad överlev nad med octreotidbehandling, men detta nådde inte signifikans. Materialet är intressant och stöder tidigare presente rade resultat från andra databasevalue ringar av patienter. Även med metasta tisk sjukdom kan en lång överlevnad nås. Sammanfattningsvis förelåg en rad intressanta studier på neuroendokrina tumörer vid årets ASCO och det är mycket glädjande att intresset för denna relativt lilla tumörgrupp har ökat. I och med årets succéartade Clinical Science Symposium med mer än 5 000 åhörare, kommer sannolikt ASCO fortsättnings vis att inkludera neuroendokrina tumö rer inte bara i posterdiskussionssam manhang utan även som plenara före drag. Det finns nu ett oändligt antal nya preparat i den så kallade targeting-bran schen, vilket gör att man måste fundera på vilka preparat som skall användas i de framtida kliniska studierna och vilka kombinationer som förefaller relevanta. Det råder för närvarande brist på patienter till planerade studier i hela världen. 71 Kliniska prövningar: Förstår svenska onkologer och hematologer att svensk klinisk forskning riskerar att marginaliseras? Efter att ha haft förmånen att under vintern och våren fått vara med i ett projekt rörande klinisk forskning på fyra svenska universitetssjukhus har jag lärt mig att man på dessa kliniker uppskattar antalet patienter som medverkar i kliniska prövningar till runt 10%, och inom någon enstaka indikation runt 15%. Samtidigt verkar de flesta vara eniga om att en vision för framtiden är att ha samtliga patienter inkluderade i studier eller i behandlings program liknande fas II studier. Bengt Gustavsson Doktor i medicinsk vetenskap, apotekare, Novartis Onkologi Vi lever i en verklighet där allt fler resurser för vår forskning i fas I-III flyt tas från Europa till andra delar av värl den. Denna omstuvning av resurser beror framför allt på den låga patien tinklusionen i kliniska prövningar i Europa parat med de relativt höga kost naderna. I de produktivitetsmått som används inom de forskande läkemedels företagen framstår Europa och framför allt de mindra länderna (Sverige inräk nat) som lågpresterande vad gäller olika mått på ”produktivitet”. Få inkluderade patienter och ej uppnådda inklusions mål gör att varje inkluderad patient och varje klinisk prövningsledare blir kost samma. Även om ett stort land som USA endast har 3–5% av sina cancerpa tienter ingående i kliniska prövningar (se nedan) har de stora sjukhusen där ett så stort patientunderlag att man fort farande hävdar sig väl när det gäller att nå upp till antalet planerade patienter i 72 sina studier. I Sverige har vi hittills ofta kunnat hävda att vi borgar för god kva litet i kliniska prövningar, men ”nya” länder i andra världsdelar börjar komma, eller har redan kommit ifatt. Under de senaste åren har en mängd läkemedelsbolag skurit ned eller rent av slutat med kliniska läkemedelspröv ningar i länder i Norden. Faran är över hängande att svensk klinisk läkemedels forskning ytterligare marginaliseras ur ett internationellt perspektiv, och frågan är om svenska onkologer och hematolo ger inser att vi inom något eller några år löper risken att inte längre kunna få vara med i industrisponsrade läkemedelsstudier? Att vi inom dessa terapiområden dessutom redan har landat i en framtid där individualiserad terapi och fas II studier inom små och väldigt väldefinie rade patientpopulationer med mycket translationell sidoforskning gör att studierna blir dyrare och de enskilda patienterna ännu mer sällsynta. Som jag ser det löper svenska forskare och svenska patienter en stor risk att inom en snar framtid inte längre kunna få till gång till denna forskning och nya can cerläkemedel under utveckling. Internationellt börjar man inse att kliniska studier inom onkologi/hemato logi behöver förnyas vad gäller design och endpoints (se nedan), men ännu så länge så är det inte så mycket diskussio ner på ASCO om hur man skall göra för att bli effektivare vad gäller själva inklu sionen av patienter. Några undantag fanns dock på årets möte, och ett intres sant sådant utgjordes av ett abstrakt av Dr. Douglas Weckstein med medarbe tare från New Hampshire OncologyHematology. Den siffra de hade rörande deltagande i kliniska studier var ännu lägre än den ovan nämnda uppskatt ningen från svenska sjukhus. De menade att endast 5% av tillgängliga patienter deltar i kliniska prövningar. De hade under perioden oktober 2008–april 2010 lämnat frågeformulär till 1 741 patienter med solida tumörer eller hematologiska maligniteter och som utvärderats för eventuell medver kan i kliniska studier på fyra sjukhus. Av de tillfrågade patienterna besvarade 58% enkäten. 213 av dessa hade bedömts uppfylla inklusionskriterierna för en studie men ändå avböjt medverkan. 93 (44%) av dessa kom inte ens ihåg att deras läkare hade diskuterat den kliniska prövningen med dem. De som hade avböjt medverkan ombads välja från en lista över möjliga skäl som påverkat deras beslut: Tabell 1 Skäl Mest viktigt Möjliga biverkningar 50% 20% Randomisering 44% 18% Tid 32% 12% Överväldigad 32% 12% Kostnad 28% 12% Annat 9% 8% Läkaren rekommenderade att ej delta 5% 5% Oro över biverkningar och randomise ring var alltså de vanligaste orsakerna till varför man avböjde medverkan i stu die. Samtidigt var kanske den mest intressanta iakttagelsen att många patienter som skulle ha kunnat inklude ras i en studie menade att de inte hade informerats om studien av sin läkare. Dr. Derek Raghavan från Cleveland Clinic höll en intressant presentation om svårigheter att inkludera patienter från minoritetspopulationer i kliniska prövningar i USA. Han menade att det just nu råder en ”epidemi av icke-inklu dering” i kliniska prövningar och pre senterade siffror som sade att 30% av alla cancerpatienter är tillgängliga för medverkan i kliniska prövningar, men att mindre än 3% verkligen inkluderas i studier. Båda dessa siffror är förstås oroande, men vad gäller att göra hela populationen tillgänglig för studier är ett problem. Vad gäller just denna fråga framförde han Europa och faktiskt de skandinaviska länderna som goda före dömen för USA. Ett stort problem i USA är att andelen patienter som är till gängliga för och som inkluderas i studier är ännu lägre än för landet som helhet. Han menade att minoritetsgrup perna är lika villiga att delta i studier som resten av befolkningen men av olika anledningar mindre sannolikt blir inkluderade. De minoriteter han tog upp var svarta, spansktalande, indianer, fattiga vita, gamla och övriga. Faktorer som man misstänker kan vara bakom liggande är 1) generell misstänksamhet mot det medicinska etablissemanget, 2) brist på utbildning, 3) resursbrist (sjuk vårdsförsäkring, ekonomi, geografi, familjestöd), 4) det medicinska etablis semangets struktur med ojämn distribu tion av läkare i landet och med avsak nad av kulturell diversitet bland läkarna och 5) riktad reklam, till exempel tobaksreklam riktad mot vissa minorite ter. Samma problem finns även i en del länder i Europa med stora minoritets grupper av invandrare. Han menade också att det inbyggt i inklusions- och exklusionskriterier i studieprotokoll ofta redan finns inbyggda barriärer som försvårar för vissa minoritetsgrupper att bli inkluderade i studier. Till exempel har den svarta befolkningen i USA högre grad av dödlighet än den övriga och dessutom har vissa minoritets grupper en annan grundflora av comorbiditeter som kan påverka huruvida man kan inkluderas i en studie eller ej. Han avslutade med att säga att man kan behöva tänka i nya banor när man designar studieprotokoll och dessutom att en förbättrad sjukvård i stort natur ligtvis även kommer att förbättra möj ligheten för cancerpatienter att få till gång till kliniska prövningar. Dr. J Philip Kuebler från Columbus Oncology Associates hade siffror som visade att endast 30–40% av alla onkologer i USA inkluderar patienter i kliniska prövningar och att 40% av alla onkologistudier misslyckas med att nå sina inklusionsmål. Tiden det tar att starta en klinisk prövning är omvänt proportionell till oddsen för att studien skall nå inklusionsmålen. I USA verkar det vara speciellt viktigt att de stora cancerklinikerna når ut till de onkolo ger, ”community oncologists”, som jobbar i mindre och ibland avlägsna enheter för att antingen få dem att gå med i studierna eller att remittera patienter till de större sjukhusen. Detta är en situation som inte känns helt avlägsen för även ett land som Sverige. Dr. Hyman Bernard Muss från Univer sity of North Carolina at Chapel Hill höll en presentation om äldre patienter och kliniska prövningar. Han hade data från studien CALGB9670 som visade att äldre patienter inte erbjuds att gå med i studier i samma utsträckning som yngre. I denna studie hade samma läkare på samma sjukhus uppvisat föl jande mönster vad gällde att erbjuda patienter att gå med i studien: Tabell 2 <65 år (Median 50) >65 år (Median 77) Tillfrågad om att gå med i studien 51% 35% Tillfrågad och sedan accepterat att gå med i studien 56% 50% Dr. Muss menade att man kunnat visa att patientens ålder helt klart var den enda oberoende ”riskfaktorn” bland många (existerande co-morbiditeter, ras, utbildning, ekonomi, med mera) man studerat för att inte bli tillfrågad om att gå med i studien. Om det visar sig att det finns en bias redan från början i form av ålder, rörande vem som blir till frågad om att vara med i en studie eller ej, kan det ju få konsekvenser vad gäller inklusion i onkologiska studier i de länder i världen som har en snabbt ökande population av äldre. Han sade också den största orsaken till varför läkaren tvekar om att tillfråga en patient om medverkan i en studie eller ej visat sig vara läkarens oro för möjliga toxiciteter. Med tanke på den snabbt åldrande befolkningen och att 60% av all cancer drabbar människor >65 år kan dessa saker utgöra barriärer för inklusion av äldre patienter i kliniska cancerprövningar (se tabell 3). TABELL 3 Fas II/III-debatten lever vidare Acceptera H0 Avfärda H0 H0 sant H0 ej sant Ja Nej (typ II-fel) Nej (typ I-fel) Ja Dr. Mark J. Ratain, från the University of Chicago, Chicago, IL, och Dr. Richard Simon, National Cancer Institute, Washington, skrev jag om i förra årets ASCO-rapport efter en ”extended education session” kallad ”Advanced 73 concepts in clinical trial design and methodology”. Denna session, med exakt samma titel, återfanns även i årets ASCO-schema. En skillnad från förra året var att de båda föredragshållarna denna gång i något ironiska och raljanta ordalag kritiserade varandras olika idéer om randomiserade fas II studier vs fas III studie. Dr. Simon hävdade att några av hans viktigare teser redan bevisats när dr. Ratain lekte i sandlådan, och dr. Ratain svarade med att kalla den förres modeller för föråldrade och i princip oanvändbara, sannolikt något irriterad över det faktum att dr. Simon lämnade sin titel ”New designs for phase III clinical trials” och i stället valde att diskutera fas II studier, det ämne som dr. Ratain skulle diskutera direkt efteråt. Dr. Simon menade att en fas III studie framför allt 1) skall avfärda en nollhypotes (H0) och 2) ge praktisk erfaren het av ett preparat. En fas II studie skall studera saker som om läkemedlet har effekt på sitt målprotein, om prediktiva biomarkörer kan bestämmas för att identifiera patienter, att just identifiera rätt patienter samt om läkemedlet har tillräcklig effekt för att rättfärdiga fort satta studier i fas III. De flesta fas II studier är antingen så kallade enkelarmad adaptiv 2-stegsstudier, enkelarmade studier med speci fik historisk kontrollgrupp, eller rando miserad studie med kontrollgrup. De studier där man använder sig av histo risk kontroll har generellt svårt att kunna evaluera stabil sjukdom (SD) därför att diagnos, prognos med mera har varierat mycket över tid. Vidare hävdade han att man sedan länge vet att randomiserade fas II stu dier kräver fyra gånger så många patie nter som enkelarmade studier om man inte söker riktigt stora effektskillnader. Han menade också att inklusionen i dessa studier tar väldigt mycket längre tid, att ett reducerat antal nya substan ser därför kan screenas under en viss tid och att det efter en randomiserad fas II studie blir svårt att inkludera patienter till en efterföljande, randomiserad fas III studie. Dr. Simon tyckte dock att man borde kunna ta fram nya designer av fas II studier, gärna med element av Bayesisk statistik eller med så kallad ”selection design”, där man randomiserar flera nya terapier mot varandra utan kontrollarm och utan klassisk statistik. 74 Man väljer sedan terapin i den arm som utfaller bäst för fortsatta studier i fas III. Dock hävdade han med emfas att det inte är någon effektiv strategi att göra väldigt stora fas II studier med fas III-endpoints. Dr. Ratain menade å sin sida att det nu börjar komma rekommendationer för fas II-designer (Seymour et al, Clin Cancer Research 16;1764-1769, 2010) från National Cancer Institute Investi gational Drug Steering Committee (IDSC), och att dessa fokuserar på ran domisering av fas II studier, även om dessa rekommendationer säger att enkelarmade fas II studier ibland kan vara att föredra. Detta var alltså kärn punkten i denna något infekterade debatt, och dr. Ratain hävdade dess utom att det var helt fel och en gammal missuppfattning att randomiserade fas II studier skulle kräva fyra gånger så många patienter som icke-randomise rade enkelarmsstudier. Man kan helt enkelt inte heller testa samma hypoteser i dessa båda typer av fas II studier: I en enkelarmad studie testar man bara sin nollhypotes och INTE sin alternativa hypotes, vilket man ju gör per automa tik i en randomiserad studie. Rejektion av H0 i till exempel en optimal 2-stegs studie bevisar inte den alternativa hypo tesen, och just därför fallerar så många fas III studier efter enkelarmade fas II studier! Han föreslog dessutom kontinuerlig mätning av förändring av tumörstorlek som alternativ ny endpoint i fas II för att utvärdera antitumorell aktivitet, och en tidig förändring av tumörstorlek efter åtta veckor som prediktor av effekt i fas III. Dr. Ian Tannock, Princess Margaret Hospital, Toronto, hade under en annan Educational Session också ett inlägg i debatten om fas II eller fas III. Han klargjorde de evidensnivåer man använ der sig av när man granskar studier: 1.Stora randomiserade studier eller meta-analyser. 2.Små randomiserade studier. 3.Nutida kontroller. 4.Historiska kontroller. 5.Fallrapporter. Han menade att alltför mycket resurser slösas bort på icke-randomiserade stu dier. Han hade reviderat 100 lovande fas II studier från ASCO 1994 och 1995 och funnit att endast 13 av dessa verkligen hade lett till efterföljande fas III studie! Vad gäller endpoints i fas III så menade dr. Tannock att de enda två man bör acceptera är totalöverlevnad (OS) eller livskvalitet (QL)/symtom-kontroll – ALLT annat i fas III är egentligen att se som mer eller mindre bra surrogatend points som kan indikera effekt, men i så fall ENDAST om OS eller QL/symtom kontroll också uppfylls. Dr Tannock var även medförfat tare till en poster från samma sjukhus, men med dr. Vincent C Tam som första författare. Den intressanta iakttagel sen i den postern var att trots att man har att göra med den högsta graden av evidensnivå, så mycket som 9% av de fas III studier som presenterats på ASCO 1989–2003 var opublicerade fortfarande 6,5 år efter presentationen. Av dessa opublicerade studier menade man att 70% adresserat viktiga kliniska frågor, att 59% av dem sannolikt skulle haft påverkan på klinisk praxis efter publicering, och att icke-publikation av abstrakt dels bryter mot överens kommelsen mellan läkare-patient, etiska nämnder och sponsorer, dels kan påverka klinisk praxis negativt. Hälsoekonomi: Vad avgör vilken behandling vi ger våra cancerpatienter? Årets ASCO var – som vanligt – en lätt överväldigande upplevelse, när det gäller antal deltagare, utbud av information, organisation och användarvänlighet. I denna delrapport belyser jag aspekter som relaterar till ekonomiska/hälso ekonomiska faktorer som kan påverka hur en ny terapi Nils Wilking Docent, specialist i kirurgi och onkologi, Onkologmottagningen, Christinakliniken, Sophiahemmet i Stockholm (med fokus på läkemedel) når fram till en patient i Sverige eller Norge. Allt som sägs på ASCO är givetvis inte den definitiva sanningen och framför allt gäller det att sätta in informationen i ett större sammanhang, som innefattar allt från identifiering av ”targets”, utveckling från laboratorienivå till god kännande, men mest den komplexa pro cessen i att integrera ett nytt läkemedel i sjukvårdsprocessen. Vid årets ASCO fanns relativt stort fokus på hälsoekonomiska frågor. En orsak är självfallet att kostnaderna för sjukvård i USA stiger kraftigt och att läkemedel utgör en stor del av denna kostnadsökning. Den nyligen beslutade sjukvårdsreformen spelar också självfal let in och president Obamas beslut om att inrätta ett institut för ”Comparative studies” (https://www.ecri.org/CE) upp backat med 1 100 miljoner USD. Bakgrund Allt som presenteras på ASCO når inte ut till en svensk cancervård. Vilka faktorer spelar då in för vad som når våra patienter? Ett skäl kan vara att det inte finns kompetent perso nal som kan ge terapi, vilket bland annat illustrerades från Australien (#6104). I denna studie från Australien fann man att enbart 19% av cancerpatienter erhöll kemoterapi jämfört med den rekommenderade nivån på 50%. En förklaring var en uttalad brist på onko loger i Australien. I Sverige och Norge befinner vi oss inte i samma läge, men självfallet kan en brist på specialister i framtiden innebära att patienter blir underbehandlade. En annan viktig faktor är självfallet att mycket av det som presenteras är i tidig utvecklingsfas och att en hel del läkemedel inte når fram till ett godkän nande och tyvärr når inte data från abstrakt fram till publikation. Ett par abstrakt visade på ett betydande bortfall när det gäller publikationer (#6029). I en genomgång fann man att cirka 25% av de vid ASCO presenterade fas III studierna inte hade blivit publicerade ännu mer än fem år efter presentationen vid ASCO. Författarna ansåg att denna underlåtenhet att publicera bröt mot grundläggande etiska regler (#6116). I denna undersökning fann man att en tredjedel av vid ASCO presenterade kolorektalcancerstudier senare inte publicerades. En annan notabel avvi kelse är att primär målsättning föränd ras mellan studiestart och avrapporte ring (#6031). I studien beskrevs sambandet mellan primär målsättning när en studie 75 registrerades och när den slutligen publicerades. Man fann att 17% av stu dierna rapporterade en annan primär målsättning vid publikation än vid registrering. Vad beror detta på? Den vanligaste förklaringen är att till exem pel ett läkemedel i konfirmerande stu dier blev negativa, eller oväntad toxici tet dök upp. Det kan också vara så att läkemedlet i fråga blev godkänt, men inte den potentiella indikation som ett ASCO-abstrakt beskriver. ASCO är en USA-fokuserad kongress och ekonomiska faktorer fokuserar på USA Det är viktigt att inse att den amerikan ska onkologin till mycket stor del base ras på ett stort antal små, medelstora enheter där enskilda onkologer (medical oncologists) arbetar som egenföreta gare. En stor del av deras patienter har en sjukförsäkring som täcker deras vård, eller så tillhör patienterna Medi care, det federala systemet som betalar för sjukvård för pensionerade. En viktig faktor i detta system är att de privat försäkrade patienterna kan behandlas baserat på till exempel data från ett abstrakt på ASCO, och det är svårt för försäkringsbolaget att argu mentera, även om ett preparat inte är/ har blivit godkänt på en viss indikation. Det finns alltså, på samma sätt som i Sverige, en fri förskrivningsrätt. En annan faktor att väga in i detta är att en stor del, för många långt över 50%, av inkomsterna är relaterade till intäkter (mellanskillnaden mellan vad läkaren betalar för inköp av ett läkemedel och vad som sedan kan debiteras till försäk ringsbolaget) av så kallade sjukhusläke medel, det vill säga det som ges som infusion i dagvård och så vidare. Det ”missgynnar” oral terapi, eftersom man inom detta område inte kan få samma extraintäkter. Medicare har skärpt reg lerna, och denna ”extra” intäkt är drama tiskt mindre för Medicare-patienterna. Det har i sin tur lett till att många Medicare-patienter haft svårt att finna vårdgivare. Till detta kommer att kring specialiteter, såsom radiologi och patologi, är organiserade enligt samma principer och att det även inom dessa områden finns incitament som inte gynnar någon annan än läkaren själv eller det egna bolaget. Andra kostnadsdrivande aspekter, för den amerikanska onkologin, är 76 att läkemedelspriserna är högre i USA (12–15%), att läkare har högre inkomst, att det finns ett stort (över) utbud på diagnostik, samt att man bedriver mycket ”defensiv medicin”, för att om möjligt förhindra skadestånd (trots detta försör jer sig ett mycket stort antal advokater i USA på att leta upp ”mal practice” och att driva rättsprocesser). Allt detta sammantaget bäddar för en vård av hög kvalitet, men med mycket överbyggnad och till en mycket hög kost nad. Med stigande kostnader för cancer vård, har många cancerpatienter i USA fått allt svårare att betala för sin vård. Detta gäller inte enbart de som saknar sjukförsäkring, utan även många med försäkring har svårt att bära de egenav gifter som finns förutom själva försäk ringspremien. Att diskutera kostnaderna för cancerbehandling med patienten har därför kommit i fokus (Educational Book; EB sid 44–48). För att komma till rätta med de skenande kostnaderna för söker man nu knyta ihop den slutna vår den, och dess DRG system och eventu ella återinläggningar, med den öppna vården för att få till stånd ett pris för hela vårdkedjan (”bundling”). En viktig faktor i vägen från labora toriet till patienten är självfallet också vilka studier som genomförs och hur/av vem de presenteras. Baserat på de ovan givna förutsättningarna för den ameri kanska onkologin är det naturligt att man från myndigheter och betalare satt extra fokus på dem som bär fram bud skapet och deras relation till läkemedels industrin. Ett speciellt kapitel i EB ägna des åt dessa frågor kring ”conflict of interest” COI; jävsrelationer (EB sid 113–116). Man påpekar att alla samar beten med läkemedelsindustri/teknikindustri inte är av ondo. Det är i många fall i utvecklingen av nya medicinsk-tek niska produkter, som ett samarbete har en helt avgörande betydelse. Den enskilde läkare arbetar då tätt tillsam mans med företag och läkaren investerar egen tid och ibland egna pengar i en komplex utvecklingsprocess som löper mellan lab och patient i upprepade turer. Den COI som man upplever innebär störst risk är när akademiska företrädare framför ett budskap som är producerat av industrin, och där den akademiska företrädaren haft mycket ringa möjlighet att påverka budskapet. Andra COIs kan vara mer banala, till exempel att vi alla har en eller flera pennor i våra fickor med olika läkemedelsnamn och så vidare. Denna typ av påverkan har sannolikt relativt liten effekt på våra förskrivningsmönster men man rekommenderar nu från LIFs motsvarighet i USA, PhRMA, att i stort sett alla dessa marknadsred skap ska bort. Den amerikanska miljön har ju också, sedan många år, haft ett striktare regelverk kring sponsring av kongressresor och så vidare, än vad vi har i vår del av världen; också självklart en reflektion av en tydligare koppling mellan industrin och enskilda läkare enligt ovan. Vi kan nog i Europa räkna med att den mer strikta hållningen man ser i USA kring COIs, kommer att föras över till oss. Vi som hittills har haft en relativt ”avslappnad” attityd till dessa frågor. Vi ser en utveckling i Europa som går mot att mer inflytande ligger hos sjukvårdshuvudmän och att det baseras på hälsoekonomiska analyser. Den utvecklingen kommer att fortsätta, vare sig vi läkare anser den är bra, eller inte. Professionens bidrag måste då bli att se till att det medicinska underlaget för beslut är så korrekt som möjligt och att riktlinjer är nationella och i samklang med omvärlden, och att de tillämpas på ett likformigt sätt. Allt nog, den amerikanska onkologin när den är som bäst är exempel på en mycket högkvalitativ sjukvård, med en tillgänglighet och kompetens, samt en kontinuitet som ligger – i många fall – långt över det vi och våra patienter är vana vid. Men det kostar. Vi vet att USA spenderar mer än dubbelt så stor andel av sin BNP på sjukvård, jämfört med vad vi gör i Norden, där i och för sig Sverige och Norge också ligger högt jämfört med många andra europeiska länder (till exempel UK). Den andel av de totala kostnaderna för hälso- och sjukvård som i USA går till cancervård är dock bara 5%, och detta är lägre än till exempel i Sverige (7–8%) och andelen i USA har legat stabil under flera decennier (www.comparatorreports.se). Vi ser i den amerikanska debatten, och då även speglat i ASCO, att det finns stort fokus på skillnader i tillgång på cancervård. I USA ligger fokus på skillnader som relateras till etnicitet, socioekonomiska faktorer och utbild ningsnivå. Det finns också en del data som pekar på skillnader mellan stad och landsbygd (EB sid 286–290; 357–363). I våra länder har vi samma grundläggande problem med att lågutbildade patienter, med låg inkomst och med invandrarbakgrund har svårare att få en god vård, men här har vi också att ta ställning till att vi i Sverige har regiona liserad sjukvård med relativt stora skill nader i tillgång till vissa läkemedel. I vissa fall kan dessa skillnader resultera i mindre optimal vård, andra skillnader är mer av ekonomisk natur, som gör att vissa regioner betalar mer för samma behand lingsresultat än andra regioner. (Denna typ av skillnader bör rimligen ses över och kan lätt korrigeras). Kostnader för cancer Vid årets ASCO presenterades ett antal studier, främst från den amerikanska miljön kring kostnader för cancerbe handling. Man ser i dessa abstrakt att man i USA fokuserar på att beskriva kostnaderna för ett sjukdomstillstånd. Detta görs ofta med ett begränsat tids perspektiv och nästan uteslutande inklu derande enbart direkta kostnader (det vill säga kostnader för sluten och öppenvård, löner, diagnostik, läkemedel och så vidare, men utan att ta med sjuk skrivning, och andra indirekta kostnader). Man undviker även att göra analyser där man relaterar kostnad till effekt (cost-effectiveness) eller kostnad till nytta (cost-utility). Bakgrunden till detta är sannolikt den debatt som varit i anslutning till Obamas sjukvårdsreform. I ett antal abstrakt vid årets ASCO beskrivs olika cancertyper samt olika terapistrategier. Jag har nedan samlat några exempel. #6009 I en studie av ”Cost of illness” (fokus enbart på direkta kostnader) för patienter med metastatisk bröstcancer i USA beräknas till cirka 37 000 USD per patient vilken ligger väsentligen lägre än till exempel svenska data från USA. Att observera är att denna studie bygger på estimat och inte någon journalgenomgång som till exempel den aktuella studien från Uppsala av Lindman och medarbetare. #6055 I denna studie beräknades sjuk vårdskostnaderna i USA för bröstcan cerpatienter under första året efter diag nos. Man fann att den genomsnittliga kostnaden var drygt 40 000 USD under detta år. Ett område som kommit i fokus när det gäller adjuvant hormonell bröst cancerbehandling är den genetiska vari abilitet som finns när det gäller metabo lismen av tamoxifen samt hur metabo lismen påverkas av andra läkemedel. I USA har det växt upp en hel ”testindu stri” kring detta i och med att man visat att patienter med fungerande CYP 2D6, nyckelenzymet när det gäller att bryta ner inaktivt tamoxifen till den aktivaste metaboliten endoxifen (N-desmethyl-4 OH-tamoxifen) är de som har klinisk nytta av tamoxifen, medan de med defekt CYP 2D6 har liten eller ingen nytta av tamoxifen. Vi vet dessutom att vissa SSRI-preparat och en del andra läkemedel kan blockera CYP 2D6 och därmed minska nyttan av den adjuvanta hormonella behandlingen. Mycket talar för att en stor del av den effektskillnad man ser när man jämför aromatashämmare mot tamoxifen förklaras av en relativt stor andel av patienterna inte adekvat metaboliserar tamoxifen. #6010 I detta abstrakt beräknades kost naden för att testa CYP2D6 hos patien ter och därefter behandla de patienter som har fungerande CYP2D6 med tam oxifen och reservera aromatashämmare för de patienter som har störd CYP 2D6 funktion. Man fann att en sådan stra tegi var kostnadseffektivare än att enbart behandla alla med tamoxifen eller med aromatashämmare. Självklart kommer denna kalkyl att påverkas av att alla aromatashämmarna går av patent inom ett till två år. #6011 I denna studie från USA jäm förde man profylaktisk kirurgi hos BRCA1/2 bärare mot kemoprevention/ ooforektomi samt mot uppföljning med MR. Profylaktisk mastektomi var den mest kostnadseffektiva strategin per vunnet levnadsår framför allt på grund av höga kostnader för MR. Hur denna kalkyl ser ut i ett nordiskt perspektiv kan ju diskuteras då kostnaderna för MR är klart lägre än i USA. #6012 I denna studie jämfördes olika strategier för patienter med låg risk, icke metasta tisk prostatacancer. I jämförelsen ingick radikal prostatektomi, brachyterapi, ”active surveillance; AS” och IMRT. AS befanns vara den mest kostnadseffektiva strategin. #6037 Denna studie evalue rade kostnadseffektiviteten mellan lapa tinib + capecitabine vs capecitabine ensamt och fann att QALY kostnaden översteg den gräns som NICE vanligen accepterar, det vill säga 30 000 pund. Däremot var strategin med lapatinib+ capecitabine mer kostnadseffektiv än att ge kombinationen trastuzumab+ capecitabine vid progress hos HER2patienter med progress under första linjes trastruzumab + kemoterapi. Av avgörande betydelse är självfallet att man har kontroll på kostnaderna, men även har detaljinformation om effekter och bieffekter av given behand ling, samt också har mått på de behand lade patienternas livskvalitet. Man vill inom hälsoekonomin ha en uppfattning om det ”globala” hälsoläget hos en patient. För att få detta finns ett antal instrument (till exempel EQ5D, TTO, Time Trade Off). Dessa instrument skil jer sig en del från de instrument vi som onkologer ofta arbetar med (till exem pel EORTC QLQ C-30). Vi vet från tidigare studier att många bröstcancer patienter, som är ”botade”, har god livskvalitet som hos äldre snarast ligger över normalbefolkningens livskvalitet (www.comparatorreports.se). Liknande studier rapporterades på årets ASCO för kolorektalcancerpatienter. (#9035). Ett annat intressant fynd beskrevs i (#6115). I denna studie från Tyskland fann man att män med lokaliserad pro statacancer hade en bättre överlevnad än normalpopulationen. Orsaken till denna överlevnadsfördel kan vara att de män som genomgår PSA-screening gene rellt har en bättre hälsa än normalbefolkningen. Regulatoriska aspekter De hälsoekonomiska analyser som görs i Europa hos till exempel National Inststi tute of Clinical Excellence (NICE), Scot tish Medical Consortium (SMC), TLV och SBU i Sverige och Kunskapssentret i Norge, bygger ofta på att inte bara ange kostnaden för förlängd överlevnad, utan också kvalitetsjustera denna överlev nadsvinst för att på så vis få fram kost naden för ett kvalitetsjusterat levnadsår (QALY). I Europa förs en debatt kring vilka kostnader per QUALY som ska anses vara acceptabla (30 000 pund/ QALY i UK; 450 000 NOK/QALY i Norge och så vidare). Denna debatt har väckt en hel del upprördhet i USA, och där har man istället, som nämnts tidi gare, lagt fokus på Comparative Effecti veness (EB sid 211–216). Detta innebär att man jämför vilken terapi/strategi som är den bästa, men utan att direkt beröra kostnadsaspekten, eller ange vad till exempel ett QALY maximalt får kosta. 77 Det finns i dag ett tydligt regelverk för hur industrin ska utveckla nya läkeme del, för att kunna få dessa godkända av FDA och EMA. Det finns också möjlig heter att få ett i USA så kallat ”Accele rated Approval; AA” (liknande möjlig heter finns nu även i Europa). Man kan då få ett villkorat godkännande, baserat på en relativt begränsad dokumenta tion. Villkoret är att sedan följa en utvecklingsplan och generera mer kli nisk dokumentation och därefter söka få ett permanent godkännande (full approval; FA). #6065 I denna studie undersökte man dels hur många läkemedel som fick FA, samt tidsintervallet mellan AA och FA. Av 23 läkemedel som fick AA kom 19 att senare få FA. Man fann att tidsin tervallet mellan AA och FA var tre till fyra år. När läkemedlet är godkänt av FDA eller EMA har man vägt in kvalitet, effekt och toxicitet, men inte pris och vanligen inte livskvalitet. Ska sedan dessa läkemedel omfattas av de olika ländernas läkemedelsförmån (via staten/ landsting eller någon form av försäk ringslösning), så krävs det nuförtiden i allt fler länder att det finns data som visar att priset står i proportion till effekt. Man mäter då effekt ofta som kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår, QALY. I denna hälsoekonomiska utvärdering (Health Technology Assess ment; HTA) vägs pris och livskvalitet in i relation till effekt och toxicitet. I vissa länder, som till exempel Sverige, relate ras pris till hela samhällsperspektivet (TLV), men i vissa länder (till exempel UK, Skottland) ligger fokus enbart på kostnaderna för hälso- och sjukvården. I dessa värderingar kan utfallet bli svårt att förutsäga och de ekonomiska förut sättningarna skiljer stort mellan län derna i Europa. Trender Att behandla rätt patienter är centralt inom onkologin. Med den utveckling vi sett med nya målinriktade läkemedel, blir det av yttersta vikt att identifiera rätt patienter för behandling. Detta kan gälla korrekt karakterisering av patien ter för till exempel hormonell behand ling vid bröstcancer och HER2 terapi. Detta belystes av Jonas Bergh och hans grupp (#1009) men även av andra 78 internationella grupper (#1007; #1008, EB sid 108–112). När ett nytt läkemedel introduceras är det svårt att veta hur den långsiktiga risk-nytta profilen kommer att se ut. Därför kan det vara svårt för beslutsfat tare att avsätta budget och för kliniker att förutse användningen. I dag baseras rekommendationer för nya läkemedel på data från kliniska studier, som extra poleras till längre tids användning. Beslutsfattare uttrycker ofta osäkerhet kring verklig användning och framtida potential av nya läkemedel. Ett annat område där det kan vara svårt att räkna på kostnadseffektivitet är inom området prevention. Vi vet att vi genom vaccinationer mot hepatit och HPV kan förebygga lever- (EB 26–30) och livmoderhalscancer, men samtidigt vet vi inte om vi i framtiden kanske kommer att kunna utveckla mycket effektiva läkemedel, det vill säga att denna prevention blir överflödig. Detta är en problematik som bland andra SBU belyser i sin utvärdering av HPV-vacci ner. Problemet, som också SBU står inför, är att det är svårt att förutsäga framtida effekter. Ett exempel är vacci nationer mot HPV som prevention för livmoderhalscancer. Det är svårt att för utse den totala framtida riskreduktio nen, eftersom det är flera faktorer att ta hänsyn till, förutom själva vaccinatio nen. Ett annat problem ur globalt per spektiv är självfallet att de länder som har störst behov av hepatit och HPVprevention, också tillhör de länder som har minst resurser både för prevention, men också för cancervård. Ett nytt cancerläkemedel introduce ras ofta på en liten grupp patienter med allvarlig sjukdom. Senare breddas ofta indikationen till större patientgrupper, och ibland till och med som förebyg gande behandling. Kostnadseffekten är ofta låg i det första skedet, men ökar ju större patientpopulationen blir. Det är därför viktigt att förstå att nya innova tiva cancerläkemedel kan ha låg kost nadseffekt i början och de långsiktiga ekonomiska effekterna kan vara svåra att förutse. Alternativa prismodeller Det är viktigt att ha ett långsiktigt perspektiv på kostnadseffekt ana lyser. Kostnaden kan vara hög vid introduktionen, men när patentet går ut kommer kostnaden att sjunka drastiskt. Introduktionen av ett nytt cancerläke medel innebär också ett visst mått av risk för huvudmannen. Under senare år har nya alternativa prismodeller aktualiserats vid introduktion av nya läkemedel. En metod som diskuteras baseras på en riskdelningsprincip mellan huvudmannen och läkemedelsföreta get. Läkemedelsföretaget analyserar kostnadseffekten av läkemedlet och huvudmannen ser till att det finns bud getmedel för förskrivning. På detta sätt delar huvudmannen och tillverkaren den ekonomiska risken. Visar läkemed let inte den kostnadseffektivitet som förväntats, sjunker priset. I Europa har ett antal länder infört olika program för att underlätta introduktionen av nya läkemedel genom att till exempel introducera så kallad ”risk sharing”, det vill säga att man betalar utifrån erhållen effekt, men inte för kostnaden för behandling av patienter som inte uppnår ett givet terapimål. Ett annat alternativ till att minska kostnaderna kan vara att införa ett tak för kostnaden av att behandla en patient alternativt ett årligt kostnadstak. #6050, I denna studie undersöktes förekomsten av så kallad ”risk sharing” program i England, Skottland, Frank rike, Tyskland, Nederländerna, Finland, Sverige, Australien, Nya Zeeland och Canada. Man fann att två tredjedelar av dessa länder hade något eller flera ”risk sharing” program pågående och att dessa program gav en bättre och tidi gare tillgång till nya läkemedel. Sammanfattningsvis så gav årets ASCO en bred belysning på problem kring sjukvårdskostnader, vårdstruktu rer och hur innovationer når ut till behövande cancerpatienter. Det är själv fallet av vikt att sätta in det som presen teras i allmänhet har amerikanskt per spektiv. Med detta förbehåll gav årets ASCO, som vanligt, mycket att ta till sig och reflektera över. För mer information om ämnet se: www.comparatorreports.se samt Tema nummer i Läkartidningen 20/4 2010. Produktion: Narva/Mix PR Tryck: Åtta45, Solna Projektledare: Bengtåke Wahlberg, Novartis, Sverige AB Textredigering: Barbro Gustafsson Foto: Marshall Photography, Chicago 79 För mer information eller ytterligare exemplar av rapporten, kontakta Bengtåke Wahlberg på telefon 08-732 32 00 Beställning kan också ske på www.novartis.se Samtliga artiklar har faktagranskats av respektive författare. Novartis reserverar sig för eventuella faktafel i texterna.
© Copyright 2024