Stabilitet och finanser ”Att förverkliga kravet på utjämning genom inkomstskatten är inte längre möjligt. De olika inkomstavdragen med mera gör progressiviteten illusorisk och förvandlar oss till ett folk av fifflare.” Så skrev Gunnar Myrdal, nationalekonom och socialdemokratisk politiker, 1978, i nummer 7 av tidskriften Ekonomisk Debatt, under rubriken ”Dags för ett nytt skattesystem”. Gunnar Myrdal var Sveriges förste Nobelpristagare i ekonomi. Tillsammans med den brittisk-österrikiske nationalekonomen Friedrich von Hayek, tilldelades han alltså 1974 det som egentligen heter Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett pris som instiftades 1968, och precis som med Riksbankens Jubileumsfond tillkom priset för att celebrera den svenska centralbankens 300 år. När Myrdal formulerade det flitigt citerade ”ett folk av fifflare”, var han professor emeritus, men fortfarande verksam vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Skatterna var på agendan. Också för Riksbankens Jubileumsfond. Ett än mer slagkraftigt inlägg om det svenska skattesystemet hade gjorts två år tidigare, då författaren Astrid Lindgren i Expressen i mars 1976 skrev sin sannsaga om Pomperipossa i Monismanien, om hur hon ålades att betala 102 procent Nobelpriset i ekonomi, eller Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne som det egentligen heter, var liksom fonden en del av centralbankens 300-årsfirande. Gunnar Myrdal fick 1974 Nobelpriset tillsammans med Friedrick von Hayek, vilken han betraktade som sin vetenskaplige motståndare. På bilden Harry Martinsson, Aleksandr Solzjenitsyn och Gunnar Myrdal. Finansiminister Gunnar Sträng läser Astrid Lindgrens uppmärksammade kritik mot de svenska marginalskatterna. Kritiken ledde så småningom till en rad forskningsinsatser. 50 ÅR AV NYFIKENHET | 39 1985 – i marginalskatt. Det var en sagolik debattinsats som, tillsammans med kärnkraftsfrågan, anses ha bidragit till att Socialdemokraterna förlorade valet samma höst. Och oavsett betydelsen av dessa på olika vis högprofilerade debattörers insatser var nu Sverige på väg mot ett 1980-tal och 1990-tal som kom att handla en hel del om skatter och annan politik relaterad till pengar, också om offentliga pengar med direkt och dramatisk betydelse för Riksbankens Jubileumsfonds egen verksamhet. Riksbankens Jubileumsfond är under 1970-talet, parallellt med en rätt så storstilad etablering som forskningsaktör, ekonomiskt illa ute. I Hinc robur et securitas? En forskningsstiftelses handel och vandel om Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond 1989 –2003 skriver Thorsten Nybom, professor i historia och i dag vice rektor vid Örebro universitet, om perioden 1974–1989 som: … en recessions- eller snarare övervintringsperiod i Riksbanksfondens hittillsvarande historia, både ekonomiskt och policymässigt. Fondens snabbt försämrade ekonomi och därmed den minskande utdelnings kapaciteten berodde dock inte bara på ökade lönekostnader (för doktorander och forskare) och kraftig inflation, den berodde även, och kanske främst på att avkastningen på de fonderade obligationsmedlen kraftigt försämrats. Anledningen till detta var bland annat att kapitalet var placerat i obligationer med lång löptid och blygsam avkastning. Ett tillskott av obligationer för ett värde på 100 miljoner kronor 1974 hade inte löst problemet. Det blev därmed svårare att upprätthålla tidigare anslagsnivå och policy, med finansiering av stora och långsiktiga 40 | RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND 50 ÅR projekt. Riksbankens Jubileumsfonden fortsatte dock att fullfinansiera sina forskningsprojekt, vilket bevarade det goda rykte man hade i forskarvärlden, samtidigt som det internt, i ledning och styrelse, fanns farhågor att hela verksamheten skulle tvingas upphöra. STIFTELSEN SOM TANKESMEDJA Fonden hade dock fortsatt hög svansföring i rollen som ett slags forskningens fria och initiativrika tankesmedja, med fingerspetskänsla för vilka områden som låg i tiden för forskare och samhälle att intressera sig för, som skatter och skattesystem. 1979 hade Riksbankens Jubileumsfond tillsatt en områdesgrupp för forskning kring skattefrågor. 1980 ger stiftelsen ut skriften Skatteforskning om den dittills stödda skatteforskningen, året efter kommer Svensk skatteforskning 1919–1979. En annoterad bibliografi. I förordet till den förstnämnda skriften påpekade vd Nils-Eric Svensson att Riksbankens Jubileumsfond under 1979 och första halvåret 1980 hade beviljat fler skatteforskningsanslag än sammanlagt under fondens hittillsvarande drygt 10-åriga verksamhet. Det var forskning som bedrevs med anknytning till flera områden: ekonomisk historia, företagsekonomi, historia, juridik, nationalekonomi och statskunskap, och Svensson konstaterar: Den mångvetenskapliga belysningen återspeglar enligt fondens mening den aspektmångfald som är utmärkande för skatteområdet. Några enkla, ensidiga eller endimensionella lösningar kan knappast finnas. Att den forskning som har tagit fart kring decennieskiftet mellan 1970- och 1980-tal intensifieras, framgår av områdesgruppens Kansliet och dess medarbetare Att det var trevligt att jobba på Riksbankens Jubileumsfond vittnar många om. Kerstin Stigmark, på bilden, stannade kvar större delen av sin karriär. Länge var kansliet litet – och kvinno dominerat. Nils-Eric Svensson talade gärna om sina flickor. Men det var männen som styrde verksamheten. Kerstin Stigmark halkade in på Riksbankens Jubileumsfond av en tillfällighet 1977. – Jag sökte jobb och hittade en annons om vikariat som byråsekreterare på RJ. Jag visste inte vad RJ var, men gick på intervjun och erbjöds vikariatet. Kan man väl ta, tänkte jag, utan att veta att jag skulle bli kvar i 35 år. Titeln har varierat över åren. Hon började som programsekreterare, kom via byrådirektör och handläggare slutligen fram till titeln forskningssekreterare, men arbetsuppgiften har hela tiden varit densamma, att handlägga forsknings ärenden. Nu som då är det en liten arbetsplats, trots att personalen har tredubblats från sex till 18 personer. – Fördelen med en liten organisation är att man får arbeta från ax till limpa, vilket innebär strategiska beslut likväl som att uppdatera register. Då får man en h elhetsbild som underlättar förståelsen för hela verksamheten, säger Kerstin Stigmark. Så här i backspegeln ser hon hur litet kansliet var, men hur de ändå arbetade med två utlysningar per år. Detta genererade en hel del papper – inget var digitaliserat och vid ansökningstillfällena var hela kontoret Kansliet samlat i sina lokaler på Drottninggatan 14, 6 tr. Från vänster Inger Nyhlén, Nils-Eric Svensson, Alf Lindqvist, Nina Lindgren, Anitha Asplund, Agneta Örtegren och Inga-Lill Stenbeck-Ottoson. belamrat med papper. Alla ansökningar skulle diarieföras, som i dag, men med skillnaden att de skulle stämplas vid ankomst, få ett diarienummer, diarienumret skulle registreras, man kopierade upp 25 exemplar av alla ansökningar, stämplade dessa kopior och distribuerade dem till forskarna i beredningsgrupperna. Ett mastodontjobb som i dag till stor del digitaliserats. Mappstrukturen byggdes kring överrockar, berättar Kerstin Stigmark, och förklarar att det är ett slags öppna foldrar. Vit för original, gul för sakkunnigutlåtande, rosa för korrespondens, grön för kontrakt och blå för rapporter. Fortfarande kallas beslutsförslaget som läggs fram för styrelsen för rosa listan. Systemet fungerade. Kansliet: vd, tre handläggare, en kamrer samt en receptionist/vaktmästare höll ihop allt tillsammans med en stor kopiator och elektriska skrivmaskiner. När man så småningom köpte in datorer 1988 hade man till en början en enda gemensam dator. Kerstin Stigmark gick pension 2013 och hade arbetat i 36 år på fonden. 50 ÅR AV NYFIKENHET | 41 1985 – flitigt publicerade rapporter. Den som intresserar sig för visuella detaljer lägger märke till att nämnda skrifter från Riksbanksfonden nu får en annan och mer professionell design. De innehållsmässigt intressanta skrifterna har fram till dess präglats av vad man kan kalla enkel skrivmaskins-layout, med vidhängande felskrivningar. Men skrifterna från 1980-talet behandlas på ett annat sätt, det är, som detalj, tänkvärt att omslagen glänser, i en nyans som inte går att beskriva som annat än guld. Därmed, mer eller mindre medvetet, återigen avspeglande den där tidsandan. En ovetenskaplig iakttagelse är att 1980-talet, jämfört med 1970-talet, innebär en glittrigare, mer kommersialiserad offentlighet, ett Sverige som förvandlas, inte minst märks detta visuellt. Det gemensamma bildspråket förändras. NYA TIDER 1984 har den socialdemokratiska regeringen visserligen sagt nej till reklam i svenska tv-kanaler, (det kommer att bli tillåtet 1991), men 1987 börjar Jan Stenbecks tv3 att sändas från London. Redan innan dess har tv-utbudet förändrats. År 1981 har den legendariska amerikanska tv-serien Dallas svensk premiär, en så kallad såpopera, som det fnystes en hel del åt. Åtminstone till dess att regissören Ingmar Bergman berättar att han gillar den. Bergman som 1984 står bakom julens stora tv-satsning, Fanny och Alexander, ett historiskt och påkostat drama som länge och 42 | RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND 50 ÅR Fanny och Alexander hade premiär runt jul 1984 och triggar än i dag drömmar om en mer storslagen livsstil. fortfarande kommit att trigga konsumistiska drömmar om överdådiga interiörer och en storslagen livsstil. En annan sorts exempel på 1980-talets förändrade offentlighet är att bokförlaget Timbro etableras som en så kallad tankesmedja, begrepp som ny- och marknadsliberalism blir del av den politiska diskussionen och Timbro ses från början med påfallande misstänksamhet från, exempelvis, socialdemokratiskt håll. Statsminister Olof Palme refererar till Timbro och andra näringslivsnära instanser som ”hatets och illviljans k olportörer”. Timbro har också en central och aktiv roll i protesterna mot löntagarfonderna, de som enligt Olof Palme i regerings deklarationen från den 4 oktober 1983 behövs för att stärka produktion och sysselsättning i en tid när finansiella operationer och spekulationer hotar att undergräva tilltron till vårt ekonomiska system. Löntagarfonderna emanerade ur ett förslag från den till lo knutna nationalekonomen Rudolf Meidner och innebar kollektivt ägda investeringsfonDallas premiärvisades i Sverige 1981 och fick länge klä skott för allt vad dålig tv hette. der skapade av företagens vinster. Protesterna mot löntagarfonderna blev omfattande. Också inom socialdemokratin fanns motstånd och skepsis, vilket framgick tydligt då fotografen Paolo Rodriguez påpassligt zoomade in finansminister Kjell-Olof Feldts block med den vers som skulle bli minst lika känd som partikamraten Gunnar Myrdals kritik av ett fiffel- triggande skattesystem: SKATTER I FOKUS Riksbankens Jubileumsfond har vid den här tiden sedan länge haft en annan sorts kontakt med och inflytande på vad man kan kalla offentliga finanser. Detta genom att initiera forskning som kom att påverka det skattesystem som enligt bekymrade och initierade bedömare helt enkelt höll på att packa ihop. Riktigt så drastiskt uttryckte sig ingen forskare, men man kan lägga märke till att Riksbankens Jubileumsfond valde en lågintensivt alarmistisk rubrik – Hur klarar vi 1990? – på den konferens, med åtföljande rapportskrift som arrangerades i februari 1983. Avsikten var att bland annat klargöra sambandet mellan skatter och Sveriges dåvarande situation, såvitt den gick att förutse. Löntagarfonder är ett jävla skit men nu har vi baxat dem ända hit … Fonderna var alltså baxade till riksdagsbeslut och kom att gälla mellan 1984 och 1992. Löntagarfonder var ett jävla skit, skrev finansminister Kjell Olof Feldt under riksdagsdebatten om nämnda fonder, som han själv var med om att införa. 50 ÅR AV NYFIKENHET | 43