Ett nord iskt rum © Riksb . RJ:s år ankens sbok 20 Jubileu 11/201 msfond 2 och Ma kadam förlag 2 011 72 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 När de historiska museerna i Norden ska skildra medeltiden berättas det inte om den faktiska gemensamma nordiska historien. Trots att inget av länderna fanns som egentliga stater, står berättelsen om nationen i centrum. Medeltiden i montern P e t e r Ar o n s s o n Sett ur Kalmarunionens perspektiv – unionen varade från 1397 till 1523 och var en sammanslutning av kungarikena Danmark, Norge och Sverige – är de nuvarande nordiska staterna misslyckade rester från en ofärdig stats bildning. Men så har ingen av oss fått lära oss att se det i skolan eller på museer. Balansen mellan ett anakronistiskt byggande av en nationell historia och föreställningar om en delad nordisk kultur har hanterats på olika sätt när de presenterats för breda medborgargrupper och turister på nationalmuseerna i de nordiska länderna. Museerna är offentliga och materiellt övertygande modeller över hur världen och samhällets historia är beskaffad. I synnerhet nationalmuseerna är prestigefulla representanter för en gemensam, påtaglig och väsentlig sanning om oss själva. Men hur skildras den nordiska historien på våra nordiska historiska museer? Vilka offer har skett för gemenskap, grannsämja och medborgarbildning? Museernas medeltid c Kalmarunionen har ingen plats i de nationella berättelserna. För danskarna är unionsdrottningen Margareta en dansk regent, inte en nordisk härskarinna och på Historiska museet visas hennes klänning som ett märkvärdigt hantverk och påminnelse om starka kvinnors spelrum, inte som en illustration av Kalmarunionens politiska strävanden. Den intensiva museietableringsfasen i Norden vid 1800-talets mitt sammanfaller med en av skandinavismens höjdpunkter. Det syns i att namnen på de första kulturhistoriska museerna i både Norge, Sverige och Danmark anspelar på en nordisk kulturell samhörighet och att de byggs i nationens tjänst, mot externa fiender vare sig dessa är Tyskland eller Ryssland. Först ut är Danmark där den enväldige konungen relativt enkelt kan och vill omvandla sina rika samlingar till Nationalmuseiutställningar för folkets förkovran. 1819 öppnade Det Kgl. Museum for Nordiske Oldsager i Köpenhamn. I Norge har universitetet från 1860-talet en växande samling av Nordiske Oldsager. Nordiska museet i Sverige föds ur Skandinavisketnografiska samlingen grundad av Artur Hazelius 1873. I dag börjar alla nordiska historiska museer med att istiden tar slut och människorna gradvis befolkar ett jungfruligt land. Denna jungfruliga första början är en delad nordisk startpunkt – fast under isen ligger i museiut ställningarna ofta en nordisk karta med de nuvarande nationalstatsgrän 73 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 serna klara och igenkännliga för besökarens orientering. Det leder tanken till att vad som komma ska – dagens nationer – är en naturlig utveckling. Länder över hela världen tillämpar i dag Christian Jürgensen Thomsens tredelning för forntiden: stenålder, bronsålder och järnålder. Övergången mellan forntid och historisk tid representeras av både statsbildning och kristnande, där vikingatiden är en specifik epok och brytningstid i alla nordiska länder. Årtalen för övergångarna varierar något, men inte dramatiskt. Medeltiden som en formativ period av kristnande och statsbygge har en stark ställning i alla nordiska länders historiografi och museiväsende. För länder som Island, Norge och Finland, vars självständighet successivt kringskars genom integration i Danmark respektive Sverige, är berättelserna om ett medeltida nationellt ursprung särskilt viktiga. I Norden domineras senmedeltidens historiografi av striderna kring Kalmarunionen med reformation och etableringen av Sverige respektive Danmark som de två dominerande konglomeratstaterna. Den grundläggande berättelsen handlar om Danmark som den starkare och mer segerrika parten och Sverige som en underlägsen utbrytare. Beroende på nation värderas Kristian som Tyrann eller den Gode, Gustav Eriksson som förrädare eller frihetshjälte. I Norge är senmedeltiden en första del i parentesen av dansk och svensk union som omsluter den fria staten Norge. Historiker har i stället betonat norrmännens egen roll, eftersom de i dess tidiga skeden var med i de dynastiska förspelen till unionen. I Finland och Island är det relationerna till Sverige respektive Danmark som i huvudsak bestämmer synen på medeltida statsförhållanden och unionen får då en perifer roll. Det desarmerade katolska arvet 74 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 c Reformationen och statssamlingen är två tidiga moderniseringsprocesser som avslutar och bestämmer medeltidens karaktär av mörk tid i hela Norden. Med reformationen definieras först katolicismen som kätteri och så småningom som en mer romantisk och konstvetenskapligt hyllad epok. De katolska lämningarna, potentiella representanter för kätteriet, blir med sekulariseringen inte bara ett ofarligt och bortglömt skräp, utan till ett omhuldat historiskt kulturarv på alla nordiska museer. Det en gång farliga blir ett vårdat, men också religiöst desarmerat kulturarv. På museerna samlas, så fortfarande i dag, ibland hela stavkyrkor som i Norge, men alltid medeltida skulpturer, silver, textilier och altartavlor. Utställningarna domineras oftast av en konstvetenskaplig hyllning som inte kräver mer text än var föremålen kommer ifrån och när de är tillverkade. Det religiösa sammanhanget undertrycks snarare än framhävs på museerna. Musealiseringen av det katolska arvet är en god förhandling av en potentiell konflikt. Vördsamt bevarat, men inte som levande kristen tro, utan som kulturarv. Med sekulariseringen blev den katolska historien inte mer än ett ofarligt kulturarv, som denna 1400-talsmadonna från Småland. I Norge kunde man tänka sig en nationell uppslutning kring katolska kyrkan vars ärkebiskop försvarade det norska rådets ställning under medel tiden. I Finland kunde omvänt kyrkans införande ha skrivits in som det svenska korstågets imperialistiska erövring. Inget av detta är fallet. I Finland blev i stället protestantismen ett sätt att markera distans till det ortodoxa Ryssland som man tillhörde sedan 1809. Den protestantiska tillhörigheten blir fundamental, oundviklig, naturligt välgörande – och ett oftast outtalat delat nordiskt öde. Försvaret av den rena protestantiska läran blev tidigt en nationell plikt för de ambitiösa statsmakterna och ett medel för att mobilisera skatter och arméer mot den utländska och katolska fienden. Så också under det nationella uppvaknandets tid på 1800-talet. Det märks fortfarande i hur museerna skildrar Nordens katolska förflutna. Det märks också på proportionerna där en nationaliserad förhistorisk epok med sin förankring i tidens början tar mycket större utrymme än den nordiskt i hög grad delade och kristna medeltiden. Island – en medeltida födelse Medeltiden är den tydligast definierade epoken i isländsk historia. Den permanenta utställningen på Nationalmuseum i Reykjavik heter Making of a Nation och därtill finns prestigefyllda utställningar om den första mänskligt uppförda byggnaden i stadsmuseet, Reykjavik 871 + – 2. The Settlement exhibition. Till de mest centrala relikerna i kulturarvet hör berättelserna om kolo niseringens äventyr i Landnámabók och övrig sagalitteratur. De förvaras djupt inne i Kulturhusets valv likt heliga lämningar från Fristatens tid. Där kan de visserligen beskådas och beundras, men ligger samtidigt skyddade från de nordiska grannarnas eventuella begär. Danskar och svenskar tog på 1600-talet till sig dessa då nyupptäckta skatter och tävlade om att komma över dem. De betraktades som källor till den egna danska, norska eller svenska historien. Gradvis har manuskripten och deras berättelser sedan blivit en norsk-isländsk affär, fysiskt repatrierats till Island och kronologiskt omskapats till medeltida litteratur snarare än källor till forntida förhållanden. Nationalmuseet fanns till hands långt innan staten Island var självständig och den nuvarande utställningen är i hög grad ett aktivt svar på frågorna om vilka som är islänningar och vad som utgör en islänning. På den nyrenoverade utställningen från 2004 finns en delvis ny historia. Här härskar en socialhistorisk kronologi. Medeltiden fyller fortfarande nästan aritmetiskt halva utställningen, vilket är betydligt mer än i något annat nordiskt land. De hedna vikingarna följs av kristna hövdingar, och även om slitsamma inbördes strider betonas lika mycket som stolt frihetstid, finns det inte några ansatser till att skildra en gemensam nordisk historia. I takt med att Island isoleras ännu mer under 1400-talet till följd av pest och 75 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 avbrutna handelsrelationer med Norge, blir en eventuell nordisk historia ännu mindre synlig: 1400-talet domineras av England och handeln med britterna är ett starkare tema än de konstitutionella frågorna i det avlägsna Norden. Sverige och Kalmarunionen har ingen plats alls i berättelsen. Norge – medeltiden som nationens första guldålder Norge är det land som efter Island sätter sin medeltid högst. Även här är det en gyllene period av nationell självständighet snarare än nordisk gemenskap, vilket präglar utställningarna. Den norska medeltida stavkyrkan är kanske den främsta symbolen för det medeltida Norge. Tillsammans med vikingaskeppen, kristnandet, S:t Olov, Nidarosdomen i Trondheim lämnar medeltiden tunga bidrag till den musealiserade historien på många olika museer i Oslo, Lillehammer, Bergen och Trondheim. Museilandskapet karakteriseras av en kvantitativ mångfald. Bilden av bygdernas Norge som präglar medeltiden passar också väl in i en länge dominerande nationell självförståelse som för de flesta varit orienterad mot det regionala, och som gjort det svårt att legitimera ett monopolistiskt nationalmuseum i Oslo. Medeltidsmontrarna är utspridda och pendlar mellan äventyrets dådkraftiga vikingar och det handfasta kristnandets politik och makalösa hantverk. Medeltidens närvaro förstärktes vid unionsupplösningen 1905 då man knöt an till den tidigare epoken av medeltida självständighet. En 20-krona av guld präglades med Olav den helige efter medeltida förebild. De välbevarande vikingaskeppen grävdes fram och fick en egen sakral utställning på Bygdøya mellan Norsk Folkemuseums hyllning till Bondenorge och de marina museerna med hjältar som Fridtjof Nansen och Thor Heyerdahl. I dag är medeltiden mindre betydelsefull och ett lekfullt drag präglar universitetets kulturhistoriska utställningar. Burleska, frodiga och vackra textilkonstverk i samma montrar som historiska lämningar kontrasterar och estetiserar de karga budskapen om våld och sociala skillnader. En mer lekfull relation till medeltiden visar att dess statsbärande betydelse minskat och den individuellt upplevelseinriktade delen av museernas verksamhet ökat. Danmark – Jellingestenens folk I det centraliserade och urbana Danmark kan man få en samlad bild av landets historia på ett nationalmuseum i huvudstaden. Medeltiden täcker perioden från kristnande till reformation, 1000–1536, men utställningens bortre gräns är numera 1660 – enväldets införande som ändrade de grund läggande politiska balanserna. Ett skifte från en huvudsakligen religiöst definierad medeltid till en politisk, där det traumatiska skiftet från att ha varit Skandinaviens stormakt till att bli besegrat av Sverige sätter djupa 76 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 c c Ännu i dag skildras medeltiden som en nationell guldålder i Norge, exempelvis i uppmärksammandet av Gulatinget. Det var ett årligt ting mellan åren 900 och 1300 vid den norska staden Gulen, som sägs vara ursprunget till norsk demokrati. År 2005 invigdes det moderna Gulatinget med bland annat Tingväggen, ett konstverk av Bård Breivik. Ett nord iskt rum © Riksb . RJ:s år ankens sbok 20 Jubileu 11/201 msfond 2 och Ma kadam förlag 2 011 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 spår. Den egentliga medeltiden delas i romansk och gotisk medeltid med epokgräns 1250. Indelningen visar visserligen på den kyrkliga inriktningen men understryker framför allt de konsthistoriska perspektiv som domi nerar utställningen. Utställningens 26 rum är inte kronologiskt redovisande utan avspeglar i huvudsak en kulturhistorisk tematik. Kristnandet sätter ramen och reformationen ökade den nordiska orienteringen. Kyrklig konst redovisas noggrant, näringarnas utveckling, handel och hantverk och de föremål dessa avkastar återges i epokskiftet mellan tidig- och senmedeltida kristna lämningar. På väg mot reformationen berörs även vissa andliga frågor som kan knytas till konstföremålen: Mariafigurernas förändring från sittande till stående, helgontro, pilgrimsresor, altartavlornas skildring av skärseld och helvete och avlatsbreven – allt delar av det som ledde fram till upproret mot förfuskade ideal 1536. Reformationen gjorde i ett slag konungen till den största landägaren, mäktigare än de allt färre dominerande gods ägarna. Makten krävde en passande manifestation i vackra saker och byggnader som museet kan visa upp. Det territorium som avspeglas är i huvudsak de nuvarande danska landskapen, inklusive Grönland, men ofta lyfts södra Jylland in och ibland också Skåne. Danska segrar över svenskar 1157 och Valdemar Atterdags seger över bondehären utanför Visby 1361 (i Sverige känt som brandskattningen av Visby) tas upp för att man i gravarna hittat exempel på medeltida danska vapen. Norge berörs normalt inte trots att det först var en del i Kalmarunionen och från reformationen en integrerad del av det danska riket. Holsten är helt borta liksom Estland och andra Östersjöbesittningar, inklusive de svenska. Enda undantaget är att norrmännens medeltida kolonisering av Grönland berörs, kanske för att den upphörde under 1400-talet så att det blir en okomplicerad och avslutad kolonial förhistoria till den därefter danska riksdelen. Kalmarunionen nämns alltså inte uttryckligen, om än drottning Margareta dyker upp som en kraftfull regent som får stopp på adelns rätt att bygga borgar – men hon är dansk regent och inte nordisk härskarinna. Desto mer utrymme får svenskkrigen under 1600-talet. De nedgrävda skatter som visas fram är vittnesmål om de attacker och plundringar som trots starkt motstånd resulterade i stora förluster för Danmark. De nationella perspektiven dominerar fullständigt framställningen och det förstärks för museibesökaren som börjat med förhistorien. Även där är ett etniskt Danmark enligt de nuvarande gränserna en tydlig och ej diskuterad ram, trots årtionden av diskussion om hur de moderna nationalstaterna är skapelser av de senaste århundradenas politik. De senaste 150 åren av tyska erövringar, krigsockupationen och de upplevda muslimska hoten ger i en centraliserad museikultur ett enhetligt nationalistiskt svar, med få referenser till Norden, som inte har någon motsvarighet i övriga grannländer. 78 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Finland – Kalevala Det finska nationalmuseet stod klart 1908. Det var tänkt som ett försvarsverk för det finska mot framför allt tilltagande ryska anspråk. Samtidigt uttrycker dess existens den ryska politikens långa tradition av en tillåtande hållning till etniska minoriteters kulturuttryck. Museet visar även på dragkampen mellan det svenska och det finska i den nationella kulturen. Själva byggnaden är både en renässansborg och en kyrka: tro och kraft i förening. Senare byggs riksdagshuset i dess närhet. De förhistoriska målningarna med motiv från Kalevala i foajéns valv anger tonen och länkar till de nationalromantiska målarnas motivkrets som utgör huvudnumret i nationalgalleriet, Atheneum. Nationen har därmed finska förhistoriska rötter i natur och folklig myt, i likhet med övriga nordiska nationer men med distinkt nationell särart. Periodindelningen både sammanfaller och skiljer sig på intressanta sätt med övriga Norden. Förhistorien avslutas med vikingatiden som sträcker sig 800–1025 och avlöses av den unika korstågstiden 1025–1300. Folkdräkterna som konstrueras över hela Norden under 1800-talet bygger här på fynd från denna tid och anknyter till mytisk Kalevalatid. Viljan att ingå i en nordisk kontext, bland annat som skydd mot förryskningssträvanden, visas av att vikingatiden används som epokindelning oavsett den faktiska bristen på vikingar. Epokens allt livligare handel mellan öst och väst påskyndade utvecklingen av städer, hantverk, skattfynd och statsbildningar i norr där vikingaleden passerar Finska viken och Bottenhavet. Korstågstiden berättar om ett Finland som är klämt mellan Novgorod respektive Sverige och Danmark. Olika delar av landet påverkades av kulturinfluenserna från respektive håll. Kartbilden över nuvarande Finland förstärker uppfattningen om att Finland redan nu fanns som nation, men orienterade sig åt olika håll. Samma sak har efter Sovjets fall hänt på museer i Baltikum där både den baltiska och nordiska identifikationen går via dels vikingatiden, dels de från medeltiden nordiska inbrytningarna på det av Tyska orden domi nerade området. Medeltiden blir därmed kortare än i övriga Norden och är starkt identifierad med katolska kyrkan. Den heliga Birgitta i Nådendal är en symbol, men också tidlösa och enkla möbler. Bondefolket som samhällets bas dyker också upp i alla epoker och tillsammans med Kalevalamålningarna av Akseli Gallen-Kallela (född Axel Waldemar Gallén men gjorde ett tidstypiskt patriotiskt namnskifte), utgör det bilden av ett tidlöst folkligt mytiskt Förr. Två olika ”medeltider” kan alltså urskiljas: en kort kronologiskt kristen och en lång bondefolklig som med rötter i heden tid varade till tidigt 1800tal. Inte i någon av dem finns det plats för en komplicerad Kalmarunion, eftersom det redan är svårt nog att skilja Finland från Sverige. 79 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Ett nord iskt rum . RJ:s år ankens sbok 20 Jubileu 11/201 msfond 2 och Ma kadam förlag 2 011 © Riksb c Ett mytiskt, nationellt Förr blir tydligt i Aino-triptyken av Akseli Gallen-Kallela från 1891. Här skildras den sägenomspunna flickan Aino, omsjungen i Kalevalasångerna 3 och 4. Hennes bror förtrollades av den gamle Väinämöinen och kunde bara rädda sitt liv genom att lova bort sin syster till honom. Men hon vägrade och dränkte sig hellre än att gifta sig med gamlingen. Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Ett nord iskt rum . RJ:s år ankens sbok 20 Jubileu 11/201 msfond 2 och Ma kadam förlag 2 011 © Riksb Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Ett nord iskt rum . RJ:s år ankens sbok 20 Jubileu 11/201 msfond 2 och Ma kadam förlag 2 011 © Riksb c Den starkaste symbolen för de medeltida nordiska striderna är utan tvekan skulpturgruppen S:t Göran och draken. Den invigdes nyårsafton 1489 till åminnelse av slaget vid Brunkeberg 1471, då Sten Sture d.ä. besegrade unionskonungen Kristian I och sedan kunde regera Sverige till 1497. Alltsedan skulpturgruppen blev klar och laddades med reliker av ett påvligt sändebud, har den haft en central position i Storkyrkan eller på det 1866 nyöppnade National museum. Bildtrogna kopior förekommer i stort antal i landet. I den tidigare såväl historiska som konstvetenskapliga forskningen är symboliken tydlig: Örjan räddar prinsessan (Sverige) undan den onda draken (Danmark). Ett exempel på hur det goda besegrar det onda och legitimerar slagets utgång, men också senare seklers strider mellan länderna. Det är fortfarande i dag denna nationella historia, inte det gemensamma nordiska förflutna, som präglar de nationella historiska museerna. Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Medeltiden som historisk epok är inte alls lika central i finskt nations danande och tar heller inte någon stor plats på det finska nationalmuseet. Det är en ambivalent övergångstid från en lång förhistorisk identitetsbildande fas till en tid av förvisso gott europeiskt kristnande men också en utländsk överhöghet. Sverige – ur den mörka medeltidens oreda steg Vasa Medeltiden har varit central i den svenska historieskrivningen. Där föds och kristnas landet, samhällsordning och statsmakt växer fram. I huvudstadens museer står berättelserna om medeltiden emellertid svaga. Nationalmuseum invigdes 1866 och det historiemåleri som var en mycket viktig ingrediens hämtade först näring i den fornnordiska gudavärlden och senare i framför allt stormaktstidens hjältedåd. Att inte heller senare grundade museer tog sig an medeltiden som Gründerzeit är en konsekvens av en överenskommelse från 1919 mellan Statens Historiska museum och det privat grundade Nordiska museet: det senare fick hand om Sveriges kulturhistoria, särskilt från reformationen, medan det förra blev ansvarigt för förhistorien och medeltidens kyrkliga, katolska, arv. Historiska museet bröt 2010 överenskommelsen från 1919 genom att öppna en kronologisk utställning över Sveriges historia som tar vid där deras egen arkeologiska framställning slutar. Liksom de äldre utställningarna inramas den nya av ett anti-nationalistiskt etos i skarp kontrast till framför allt den danska historien på Nationalmuseum i Köpenhamn. Liksom där blir det ändå i huvudsak ett nationellt urval av föremål som presenteras, naturligt nog från en modern svensk utgångspunkt. Kronologin formas till ett credo med de senaste seklernas framgångssaga om hur vi svenskar stigit från ett visserligen myllrande rikt, men dock mörker, mot ljuset. I detta bokstavliga mörker har kyrka, religion och maktstrider en central roll som givet sammanhang för människornas samhällsskapande och överlevande. Starten i 1000-talet kallas inte medeltid utan betecknande nog ”Innan Sverige blev Sverige”. 1200-talet är vattendelare genom en revolution uppifrån, av kungamakten, där för oss välkända makt- och genusordningar etableras. På 1300-talet är det digerdöden och Kalmarunionen som är de två viktigaste händelserna. Den heliga Birgitta och drottning Margareta tar gestalt med skrivna uppenbarelser respektive en grandios klänning (ett krigsbyte från Roskilde). Margaretas tillträde 1389 är ett märkesår i den tidslinje som löper i golvet och binder dåtiden i kronologiskt tickande riktning mot framtiden. Under 1400-talet präglas tiden av en ”politisk anarki” som till och med gör det möjligt för bönderna att ta plats i det politiska spelet. Epoken avslutas under tidigt 1500-tal genom att reformation och arvmonarki inrättas. Folket blir ”undersåtar” eller undanröjs skoningslöst med tjänstvilliga legotrupper, prästerskap och fogdar som redskap. 83 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Ett nord iskt rum . RJ:s år ankens sbok 20 Jubileu 11/201 msfond 2 och Ma kadam förlag 2 011 © Riksb c Samerna och inuiterna, vilka först i vår tid erkänns som ursprungsfolk med en egen historia, sågs länge som en livsform utan egentlig historia, det vill säga utan civilisation och statsbygge. Samerna var snarare en del av naturalhistorien. Museernas uppdelning av världen är betydelsebärande och mycket synlig i detta fall. Först är samerna en del av naturhisto riska samlingar, vilka ofta innehåller etnografiska samlingar. Så småningom frigörs de etnografiska samlingarna till en egen enhet av exotiska folk. I nästa steg inkorporeras de med kulturhistoriska samlingar som en del av variationsbredden inom landet eller i egna nationella specialmuseer. Sist – och det är en ännu pågående process – blir ursprungsbefolkningarna en del i den politiska historiens berättelser, där Sapmi är en nordisk nationsbildning. De har ingen medeltid alls i den nationella historien, då det först är i tidigmodern tid som staten upprättar en samepolitik. Nordiska museet, den tidigare s.k. Lapska avdelningen. Skådesamlingens nymontering 1947. Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Vid sidan av denna nysatsning finns det sakrala kyrkliga kulturarvet kvar i äldre former som textilt hantverk, skulptur, måleri, altartavlor med kortare upplysningar om proveniens, konstvetenskapliga noteringar eller information om det liturgiska sammanhanget infogat. Kristnandet och den kyrkliga materiella kulturen är ett delat och dominant tema inte bara över tid, utan mellan alla de numera protestantiska nordiska länderna. Fynden speglar uttryckligen ett intresse för konsthantverket som visar ett civiliserat dåtida Sverige. Den politiska dimensionen återges bara indirekt och är underkommunicerad. Detta har egentligen inte ändrats sedan Historiska museet slog upp portarna vid Narvavägen 1943. Den övergripan de nationella inramningen på museet är synnerligen stark både på grund av tidsandan och till följd av kriget, men medeltidsutställningen är stillsamt konsthistoriskt inriktad. Det nordiska har något arkaiskt och för nationellt över sig, eller som Sigurd Curman skriver i Fornvännen 1945: ”Bäst och renast framträder detta nordiska järnsmide inom själva det kronologiska gränsområdet till forntiden – 1100-talet och tiden kort därefter – alltså medan ännu traditionen höll kontakten med äldre epoker”. Om vi jämför det sammanhang som medeltiden ges i dag med det som var giltigt vid slutet av 1800-talet och i mitten av 1900-talet, är det framför allt den socialhistoriska dimensionen som blivit starkare och lagts till den dominerande kyrklig-andliga. Vardagslivet med odling, hantverk och stadsliv har större utrymme. Även statsbildningen och Kalmarunionen har tagit plats. Den största skillnaden mellan dagens museum och utställningarna på nationalmuseerna är arbetsfördelningen mellan den berättelse som besökaren förutsätts ha med sig till utställningen och den som presenteras för besökarna på museet. I dag har skolbokskunskapen tagit plats i utställningen så till den grad att man bör tala om ett paradigmskifte. Den berättelsen är grunden i utställningen som för vidare den nationella berättelsen i modifierad form: den stolta presentationen av hantverksskicklighet och estetiska sidor av religionen finns kvar men den under tidigt 1900-tal öppna nationalismen har försvunnit. Den uttryckliga nationalismen har därmed ändrat karaktär från en betoning av obruten kontinuitet till betoning av inflytande och utbyte utifrån och ett uttryckligt bejakande av kontinuitetsbrott, särskilt med etableringen av historisk tid. Från medeltiden är det enheten i berättelsen som dominerar: vi anar ett Sverige som växer fram med medeltiden som en vacker, men mörk fond varemot svenska folket kan ta sats och överleva stormaktstid och ortodoxi, för att med vetenskapliga och tekniska framsteg gå vidare in i demokratins och välfärdsstatens löftesrika framtid. 85 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 Medeltidens förändrade roller En epokindelning som medeltiden kan förefalla som en banal inrättning för att rama in och avgränsa en historia, på samma sätt som en karta över Norden illustrerar dess lokalisering. Bägge är i själva verket djupt bety delsebärande, inte minst genom sin synbara oförarglighet. I Sverige har unionen sedan unionsstridernas slutskede såväl i politisk retorik som i populär och professionell historia huvudsakligen beskrivits som ett danskt projekt strävande efter överhöghet och förtryck av andra länder. Som en spegelbild är den traditionella danska synen den omvända: ett uttryck för de danska kungarnas rätt och dansk storhet. Från 1800- talets början kompliceras denna bild på två sätt. Snarare än en historisk utgångspunkt för att beskriva senare strider som inbördeskrig, har Kalmarunionen blivit till en epok av oreda (särskilt för Sverige) och en be svärande och komplicerad union för de yngre staterna att ta avstånd från uttryckligen eller med tystnad. Med skandinavismen och mer positiva föreställningar av nordisk gemenskap skapades för första gången en bild av Kalmarunionen som en förebildlig epok. Naturligtvis fick den bilden minskad politisk betydelse efter besvikelserna 1864, då Sverige trots konungsliga löften inte stod vid Danmarks sida när tyska trupper ryckte åt sig en första del av södra Jylland. Skandinavismen och nordismen fick sig en törn, men återkom både på 1920-talet och i vår egen tids omprövningar av nationell självförståelse och europeisk union. Den nordiska unionen som ett alternativ till tysk, rysk och europeisk expansionism var och är en långlivad historia. De nationella berättelserna har dominerat de museala framställningarna av det förflutna i huvudstäderna, även om det fanns öppningar för en jämförande och gemensam kulturskildring under 1800-talet. Den nationella inramningen på museerna är i dag till och med mer framträdande än under museibildandets och det som brukar kallas nationalismens epok, 1800-talet. Därtill anropas Europa i dag oftare än föreställningar om en delad nordisk kultur. Användningen av medeltiden som en nationell grundartid har förändrats och minskat i betydelse. Huvudstrategierna i framställningen av medel tiden är att tona ner dess politiska historia, fokusera på tidens katolska tro och hantverkets produkter som konstföremål att beundra. Medeltiden står i dagens bredare historiekultur snarare för Landet Annorlunda än för vår egen kulturs begynnelse. Lockelsen ligger mer i kontrasten än i konsekvensen. Det syns i hur medeltiden används inom populärkulturen, som film, lajvspel, turism, marknader, musik. Kanske är det så att det populärkulturella bruket har tilltagit i takt med att den politiska laddningen minskat. Det nordiska land där medeltiden har starkast definierande karaktär för nationell självförståelse är Island som koloniserades först. Norge följer därpå med sin fria statsbildning. Danmark var den dominerande politiska 86 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011 makten i Norden under medeltiden. Finland blev kristnat och koloniserat från Sverige innan en egen statsbildning uppstått och medeltiden är mindre central som historisk startpunkt. I Sverige var och är det en epok som präglas av kris och oordning innan Gustav Vasa träder in och ordnar upp landet. Museernas berättelser skiljer sig på intressanta sätt inte bara från populärkulturen utan även från historiografin. I den senare utgör den politiska utvecklingen en given utgångspunkt. En sådan abstrakt process och berättelse är inte lätt att presentera musealt. Drottning Margaretas klänning är mer ett märkvärdigt hantverk, eller en påminnelse om starka kvinnors spelrum, än en illustration av Kalmarunionens politiska strävanden. En museal basutställning tar längre tid att iscensätta och kräver att fler inblandade enas än en ny bok om medeltiden. Det finns även en praktisk didaktisk aspekt där föremålens förmåga att representera historien spelar in, men sammantaget får det som effekt att museernas roll blir att kulturalisera, avpolitisera medan historieskrivningen tar det politiska perspektivet. För en tidigare bildad publik var den politiska historien känd och de kulturhistoriska objekten kunde illustrera denna med konsthistoria och religion på museerna. I dag måste allt berättas på plats. Därför tycks budskapet vara mer nationsbundet i en samtida utställning än i en från det slutande 1800-talet. Norden ligger där som en självklar ram, täckt av inlandsisen, väntande på sina odlare när värmen kommer. Därunder finns dock i alla länder en färdig karta med nationens nuvarande gränser utritade. Så orienteras besökaren redan i entrén om att vi befinner oss i ett naturligt Norden bestående av sina nuvarande nationella stater. Historiens våldsamma dynamik ges en lugnande och visionslös form som har haft det goda med sig att den mycket sällan lett till krigiska krav på revansch. ■ 87 Ett nordiskt rum. RJ:s årsbok 2011/2012 © Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2011