1564000
1565000
1566000
7049000
7049000
TUU-10-009
TUU-10-010B
7048000
7048000
TUU-10-010A
7047000
7047000
TUU-10-011
7046000
7046000
7045000
7045000
TUU-10-012
ARVOKKAAT TUULI- JA
RANTAKERROSTUMAT
Tuura -alue
Natura 2000 -alue
0
500 m
Karttatuloste
Pohjakartta
© Geologian tutkimuskeskus
© Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10
Suojelualueet
© Suomen Ympäristökeskus
1564000
1565000
1566000
BOVEKAN
Uusikaarlepyy
Tietokantatunnus: TUU-10-011
Tuulikerrostuma
Muodostuma:
Arvoluokka: 3
Pinta-ala:
20,4
Korkeus:
10 m mpy.
Karttalehti:
1343 07
Alueen suhteellinen korkeus:
10 m
Muodon suhteellinen korkeus:
2m
ha
Sijainti: Muodostuma sijaitsee Vexalan niemen länsirannalla, Bovekanin lahden rannalla.
Geologia
Rantojen läheisyydessä dyynit ovat muodostuneet rannan suuntaisiksi selänteiksi. Mannerjäätikön reunan peräydyttyä
peitti aluetta aluksi Ancylusjärvi (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). Maankohoamisen edistyessä veden syvyys
pieneni ja alueen noustua kokonaan merenpinnan yläpuolelle rantavyöhykkeessä aallokko lajitteli hiekkaa ja nosti sen
rannalle tuulen vietäväksi, jolloin tuulen kuljettaman aineksen karkein, maata pitkin vierivä osa kerrostui dyyneiksi
(Okko 1949, Johansson et al. 2004). Muodostuma koostuu etelästä ja pohjoisesta kalliomaiden rajaamista
dyynikumpareista, joista pääosan kasvillisuus on jo sitonut paikoilleen. Dyynit ovat hieman korkeampia kuin
pohjoisemmaksi Vexalan niemelle kerrostuneet dyynit, korkeimmillaan noin 2 metriä. Ympärillä olevasta lomaasutuksesta huolimatta dyynit ovat varsin hyvin säästyneet eroosiolta, vaikka käytön jälkiä alueella onkin nähtävissä.
Biologia
Bovekanin avoin dyyniranta jakautuu kahtia eteläiseen ja pohjoiseen osaan. Niitä erottaa noin puolivälistä matala,
hiekkarannan poikki kulkeva kallioinen niemi, joka on osin hiekan peittämä. Tällä kohden ei ole avoimia dyynejä.
Erillisenä osa-alueena alueeseen kuuluu Härihällanin hiekkarannan eteläosa, jonka kuvaus ja arvotus perustuvat
luonnonsuojelulain luontotyyppi-inventointiin.
Bovekanin hiekkaranta on molemmilla osilla noin 25 m leveä ja rantaviiva on suora. Rannan edustalla ei ole
vedenpäällisiä hiekkasärkkiä. Hiekkaranta on käytännössä kasviton. Ylemmällä rannalla on muutamia rantavehnän
versoja ja yksittäisiä suola-arhoja. Alkiodyynejä on vähän. Laakeita suola-arhodyynejä on kallioniemien välisellä
hiekkarannalla ja pohjoisosassa talojen edustalla. Lisäksi rannan molemmissa päissä on pieniä rantavehnän sitomia
alkiodyynejä. Eteläpäässä ne ovat syntyneet lentopallokentän ja vallin lävitse leikatun kulku-uran ja pohjoispäässä
vasta valmistuneiden talojen takia.
Eteläosassa ensimmäisen rannansuuntaisen dyynivallin edustalla on 1,5 m päähän ulottuva kasviton rantavalli ennen
kuin varsinainen rantavehnävaltainen valli alkaa nousta. Valkoinen dyynivalli rajautuu hiekkarantaan hyvin selvästi
johtuen ilmeisesti etureunaa kuluttaneista rantavoimista. Hienojen rantavehnätuppaiden välissä kasvaa
pienlaikkuisesti vähän merinätkelmää, suola-arhoa ja laella paikoin hietakastikkaa. Eteläosassa rannan suuntaisia
valleja on kaksi, hieman pohjoisempana isomman kallioniemen kohdalla vallit yhtyvät toisiinsa. Valli kohoaa
parhaimmillaan noin 3 m, ja vallin suojarinteen tyvellä valkoinen dyyni vaihettuu harmaaseen dyyniin.
Harmaat dyynit ovat edustavimmillaan eteläosassa, jossa on havaittavissa kolme erilaista kasvillisuusvyöhykettä.
Pohjoisempana, jo kallioniemen kohdalla harmaa dyyni on hyvin kapea, 2–3 m leveä sijaiten ensimmäisen vallin
suojarinteellä. Eteläosassa dyynivallien notkelmassa sijaitseva harvaheinäinen ja aukkoinen vyöhyke on noin 7 m
leveä. Toisen vallin vastarinteeltä laelle ulottuu sammaleinen vyöhyke. Laelta suojarinteen tyvelle harmaa dyyni on
taasen aukkoinen ja edellistä vähälajisempi. Suojarinteen tyvellä dyyni vaihettuu puustoiseksi dyyniksi. Notkelmassa
oleva harmaan dyynin vyöhyke koostuu rantavehnästä, hietakastikastikasta, jonkin verran metsälauhasta. Sillä on
myös niukasti suola-arhoa ja pohjakerrosta sulkee heikosti kulosammal. Vastarinteeltä laelle ulottuva 5 m leveällä
vyöhykkeellä pohjakerros on vahvasti seinäsammaleen sitoma ja muuten metsälauhavaltainen. Rinteellä kasvaa myös
runsaasti rantavehnää, hietakastikkaa, sarjakeltanoa, niukasti ahosuolaheinää, ja pohjakerroksessa on vähän
korallisammalta ja poronjäkälää. Pieniä mäntyjä on täällä vyöhykkeellä muita enemmän. Toisen vallin laelta
suojarinteen tyvelle metsälauha tupsuttaa rinnettä, ja rantavehnää sekä sarjakeltanoa on vain yksittäin. Pohjakerros on
sammalpaakkuinen ja sen seurana kasvaa jonkin verran hietikkotierasammalta ja kulosammalta. Harmaalle dyynille
tunkee myös joitakin yksittäisiä mäntyjä.
Pohjoisosassa valkoisen dyynin rannan puoleinen reuna on hieman epämääräisempi rantavehnätuppaiden harvuudesta
johtuen. Ylempänä kasvillisuus on jo yhtenäisempää. Rantavehnän seurana kasvaa paikoin runsaastikin
hietakastikkaa. Vallin laki on verrattain tasainen ja valleja on vain yksi. Suojarinteen tyvellä on deflaatiopintaa,
kaivoja, kaivettua maata, jossa on jonkinlaista harmaata dyyniä 5 m levyisellä vyöhykkeellä. Puustoisen dyynin ja
harmaan dyynin raja on hieman mutkainen. Metsänrajassa on myös muutamia variksenmarjakumpuja.
Eteläosassa puustoinen dyyni on harvapuustoista, erirakenteista männikköä. Puustoa on tosin harvennettu mökkien
lähistöltä. Aluskasvillisuus on variksenmarjavarvikkoa, jota laikuttavat poronjäkälät. Metsänrajalla on joitakin
variksenmarjakumpuja ja hietikkotierasammallaikkuja. Mökkien kohdalla aluskasvillisuus kärsii kulutuksesta ja
kasvillisuus on aukkoista. Pensaskerroksessa kasvaa vähän katajaa. Dyynirantoja toisistaan erottavan niemen kohdalla
mäntyjen seassa kasvaa koivua ja joitakin harmaaleppiä ja näiden alla vähän pajukkoa. Pohjoisosan dyyni on hieman
tiheämpi puustoista. Aluskasvillisuus on kanervaista varvikkoa, jossa on myös runsaasti puolukkaa. Pohjakerrosta
peittää seinäsammal ja varvikkoa laikuttaa harvakseltaan poronjäkälät. Tien lähellä on joitakin järeitä, 50 cm paksuja
mäntyjä.
Avoimet rantavallit ovat kärsineet jonkin verran rakentamisesta ja mökkiasutuksesta. Eteläpäässä on lentopallokenttä
ja lounaiskulmasta vallin pään katkaisee kapea 3 m leveä polku rannalle. Eteläosassa mökeiltä vallien läpi kulkee
joitakin noin 5 m leveitä polkuja rannalle. Keskikohdalla rantavallia on yksi vanhempi sauna, ja pohjoisosan
dyynivallin keskelle on rakennettu uusi rantasauna, joka on tuhonnut vallia 25 m matkalta. Tästä hieman pohjoiseen
dyynivallin lävitse kulkee 10 m leveä kulku-ura rannalle. Seuraavaksi, hieman ennen vallin pohjoista häntää sen
katkaisee kaksi uutta mökkiä ja aivan hännällä on hieman vanhempia mökkejä ja leikkaus dyynin lävitse rannalle.
Eteläosasta ranta rajautuu kallioniemeen. Puustoisella dyynillä on lisää mökkejä, kaivoja ja piharakennuksia.
Härihällanin eteläosan hiekkarannalta, ojan eteläpuolelta kohoaa valkoinen dyynivalli ja sen takana on harmaan
dyynin kenttä. Hiekkaranta on lähes kasviton ja rantavehnävaltainen valli on noin metrin korkuinen. Sen seurana
kasvaa merinätkelmää. Harmaalla dyynikentällä kasvaa metsälauhaa, rantavehnää, sarjakeltanoa,
hietikkotierasammalta ja jäkäliä. Dyynillä on myös muutamia puita ja pensaita. Rannan edustalla on kivikkoa (Lulutietokanta).
Maisema ja muut arvot
Rannalta avautuu luonnonkaunis merinäköala. Muodostuma hahmottuu avomereltä lähinnä hiekkaisena rantana.
Ympäristössä on loma-asustusta. Alueella on myös mökkiläisten käytössä pohjavesikaivo, lomalaisten soutuveneitä
sekä maisemaan hyvin sulautuva, pieni venevaja.
Kirjallisuus:
Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s.
Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s.
Johansson, P., Sahala, L. & Virtanen, K. 2000. Rantamerkit, tuulikerrostumat ja moreenimuodostumat geologisina
luontokohteina. Tutkimusraportti 151. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 76 s.
Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki.
Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos.
108 s.
BOVEKAN
Databaskod:
Formation:
Nykarleby
Värderklass: 3
TUU-10-011
Vindavlagring
Höjd:
10 m ö.h.
Områdets relativa höjd:
10 m
Formationens relativa höjd:
Läge:
Areal:
20,4
Kartblad:
1343 07
ha
2m
Formationen ligger på Vexala uddes västra strand, på Bovekan-vikens strand.
Geologi
I närheten av stränderna har dynerna formats till ryggar som går parallellt med stranden. När inlandsisens rand dragit
sig tillbaka täcktes området först av Ancylussjön (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). När landhöjningen
framskred blev vattnet grundare tills området i sin helhet låg över vattenytan. Vågorna i littoralzonen fördelade
sanden och sköljde upp den till stranden där vinden förde den vidare. Den grövsta delen av det vindtransporterade
materialet rullade längs marken och lagrades i dyner (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Formationen består av
dynhöjder som i söder och norr avgränsas av bergsområden. Vegetationen har redan bundit största delen av
dynhöjderna. Dynerna är något högre än de nordligare dynerna som lagrats på Vexala udd, de högsta ställena är
ungefär 2 m höga. Trots fritidsbebyggelse i omgivningen har dynerna ganska väl undgått erosion, även om
utnyttjandet har lämnat sina spår i området.
Biologi
Den öppna dynstranden i Bovekan består av en sydlig och en nordlig del. Ungefär halvvägs finns en låglänt och delvis
sandtäckt klippudde som går igenom sandstranden och delar dynområdet i två delar. Här finns inga öppna dyner. Som
ett separat delområde ingår i detta område den södra delen av Härihällans sandstrand vars beskrivning och
värdesättning baseras på inventeringen av naturtyper i enlighet med naturvårdslagen.
Båda delarna av Bovekans sandstrand ungefär 25 m breda och strandlinjen är rak. Utanför stranden finns inga sandrev
ovanför vattenytan. Sandstranden är praktiskt taget helt utan vegetation. På den övre stranden finns några skott av
strandråg och några enstaka exemplar av saltarv. De embryonala dynerna är få. Låga saltarvsdyner finns på
sandstranden mellan klippuddarna och i norra delen framför husen. Dessutom finns det små embryonala dyner bundna
av strandråg i båda ändorna av stranden. I södra delen har orsaken till deras uppkomst varit en volleybollplan och en
väg som går genom vallen, i norra delen beror det på några nybyggda hus.
I södra delen, framför den första dynvallen som löper längs stranden, finns en vegetationsfri 1,5 m bred strandvall
före den egentliga strandrågsdominerade strandvallen börjar stiga. Den vita dynvallen avgränsas mycket tydligt av
sandstranden, tack vare strandkrafterna som har eroderat den främre randen. Bland de smala tuvorna av strandråg
finns små fläckar av strandvial, saltarv och på krönet ställvis bergrör. I södra delen löper två vallar parallellt längs
stranden, men de går ihop i norr vid den större klippudden. Vallarna är ställvis upp till 3 m höga. Vid foten av vallen
övergår den vita dynen på läsidan i grå dyn.
De grå dynerna är mest representativa i områdets södra del där man kan urskilja tre olika vegetationszoner. I norr vid
klippudden är den gråa dynen mycket smal, bara 2 - 3 meter bred, och den är belägen på den första vallens läsluttning.
I södra delen, i sänkan mellan dynvallarna, finns en 7 m bred glest gräsbevuxen zon med öppna fläckar. Från den
andra vallens stötsluttning sträcker sig en mossbevuxen zon upp till krönet. Från krönet till läsluttningens bas är dynen
åter fläckig och antalet arter är mindre. Vid foten av läsluttningen övergår dynen gradvis i trädbevuxen dyn. På den
gråa dynen i sänkan växer strandråg, bergrör och i någon mån kruståtel. Där finns också lite saltarv medan
bottenskiktet tillsluts av ett svagt skikt av brännmossa. I en 5 m bred zon från stötsluttningen till krönet är
bottenskiktet starkt bundet av väggmossa och i övrigt dominerat av kruståtel. På sluttningen växer också rikligt med
strandråg, bergrör, flockfibbla, lite bergsyra samt i bottenskiktet lite fransmossa och renlav. I den här zonen finns
mera små tallar än i de övriga. Från andra vallens krön till foten av läsluttningen består de flesta vegetationsfläckarna
av kruståtel, däremellan finns enstaka exemplar av strandråg och flockfibbla. Bottenskiktet täcks av mossklumpar, och
det finns lite sandraggmossa och brännmossa. Till den gråa dynen tränger också några enstaka tallar.
I norra delen är den vita dynens rand på strandsidan något otydligare eftersom strandrågtuvorna är få. Högre upp är
vegetationen redan mera sammanhängande. Strandrågen har där sällskap av bergrör som ställvis förekommer rikligt.
Vallkrönet är relativt jämt och det finns bara en vall. Vid läsluttningens bas finns deflationsytor, brunnar samt
uppgrävd jord som innehåller något slags grå dyn i en 5 m bred zon. Gränsen mellan den trädbevuxna och den gråa
dynen är något krökt. Vid skogsbrynet finns också några upphöjningar med kråkbär.
I södra delen består den trädbevuxna dynen av gles tallskog av varierande struktur. Trädbeståndet har dock gallrats i
närheten av stugorna. Undervegetationen består av kråkbärsris med fläckar av renlav. Vid skogsbrynet finns några
kråkbärskullar och fläckar av sandraggmossa. Vid stugorna lider undervegetationen av slitage och det finns öppningar
i vegetationen. I buskskiktet växer det lite en. Vid udden som åtskiljer dynstränderna finns bland tallarna björk och
lite gråal samt under dessa en del videbuskar. Trädbeståndet på den norra dynen är något tätare. Undervegetationen
består av ljungdominerat ris med en hel del lingon. Bottenskiktet täcks av väggmossa och bland riset finns glest med
fläckar av renlav. Nära vägen finns några grova tallar som är ungefär 50 cm tjocka.
De öppna strandvallarna har i någon mån lidit av byggandet och fritidsboendet. I södra ändan finns en volleybollplan
och i sydvästra ändan bryts ändan av vallen av en 3 m bred stig som för till stranden. I södra delen leder några 5 m
breda stigar genom vallarna från stugorna till stranden. I strandvallens mellersta del finns en äldre bastubyggnad och
mitt i den norra strandvallen har en ny strandbastu byggts som har förstört vallen på en 25 m lång sträcka. Något norr
om detta finns en 10 m bred fåra genom strandvallen till stranden. Därefter, strax före vallens norra svans, bryts den
av två nya stugor. Alldeles vid ändan finns några äldre stugor samt en skärning genom vallen. I södra delen gränsar
stranden till klippudden. På den trädbevuxna dynen finns flera stugor, brunnar och gårdsbyggnader.
På sandstranden i Härihällans södra del, söder om diket, höjer sig en vit dynvall och bakom den finns ett fält av grå
dyn. Sandstranden är nästan vegetationsfri och vallen, som domineras av strandråg, är ungefär en meter hög.
Tillsammans med strandråg växer strandvial. På det gråa dynfältet växer kruståtel, strandråg, flockfibbla,
sandraggmossa och lavar. På dynen finns också någar buskar och träd. Utanför stranden finns en del stenblock
(databasen Lulu).
Landskap och andra värden
Från stranden öppnar sig ett naturskönt havslandskap. Formationen syns från havet främst som en sandig strand. I
omgivningen finns fritidsbebyggelse. Inom området finns också en grundvattenbrunn för stugägarnas behov,
semesterfirarnas roddbåtar samt ett litet båthus som är väl anpassat till landskapet.
Litteratur:
Johansson, P., Sahala, L. & Virtanen, K. 2000. Rantamerkit, tuulikerrostumat ja moreenimuodostumat geologisina
luontokohteina. Tutkimusraportti 151. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 76 s.
Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki.
Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos.
108 s.