Höga sund
Vi åker ut mot Överön från Prästgårdslagårn i Kärna via Torsby kyrka och vidare ut mot
Glose och Glöskär och svänger vänster ut mot Höga och Överön. Efter ett par km på denna
väg åker vi förbi Fornborgen i Dalen på vänster sida. Vi fortsätter vidare förbi Yngve i Dalen
ut förbi Vråkärr och till slut kommer vi fram till vändslingan för bussar där vi parkerar så gott
det går ur vägen för andra. Hade vi fortsatt rakt fram hade vi kört bron över Höga sund, det
som idag är kvar. Det är en väldigt blåsig dag då vi besöker Höga järnåldersgravfält.
Från busshållplatsen går vi upp på vänster sida och där gravfältet alldeles på höjden börjar
breda ut sig. Det är inte mycket man ser idag av detta järnåldersgravfält. Om man vet vad
man letar efter så börjar man snart skönja någorlunda cirkulära gravar, låga ung 40 cm höjd,
med en del kantsten kvar. Gravfältet har i nutid röjts i omgångar då det bara växer och växer.
Oavsett hur mycket sly som röjs undan på järnåldersgravfältet, en mycket tät vegetation
existerar, så verkar det som naturen till slut vinner.
Det beror på att vi människor inte är lika ihärdiga på att ta bort växter så som växter är
ihärdiga att växa på. Jag fick mig en gång berättat om att på detta gravfält och liknande
järnåldersgravfält här i Bohuslän planterade man gärna havtorn. Täta havtornsbuskage är
mycket svåra att tränga igenom pga dess buskighet, hårdhet och långa vassa taggar och på
så sätt fick gravarna genom tiderna vara relativt orörda.
I Bruzewits Elfsyssel står det:
”Det är berättadt om huru, efter Olaf Tryggvesons fall, svenska konungen, Olof Skötkonung,
fick sig tillerkändt herraväldet öfver Viken m.m. och satte tillstyresmän deröfver Hroe Skialge
(Hroe den Skelögde) och Eilif Götske. Den förstnämnda hade fränder på båda sidor om
elfven och stora gårdar på Hisingen, han var en mägtig man och ganska rik. Eyvinder
Urarhorn hette en annan man, ättad från Öster Agder, vidtfräjdad och af förnäm slägt.
Han for hvarje sommar i härnad, och hade ett välbemannadt skepp om tjugo roddarbänkar
eller, som det då kallades, en ”tvitugsessa”. Eyvinder hade gjordt konung Olaf Haraldson
godt bistånd, då denne vann Norge under sig, i slaget vid Nesjar, 1015 e.kr., och hade äfven
tillsagt honom sin tjenst när den skulle behöfvas. Julen 1016 e.kr. tillbringade han hos
konungen i Sarpsborg och fick af honom goda föräringar.
Om våren derefter sände konung Olaf bud, att Eyvinder skulle komma till honom. De talades
då länge vid uti enrum. Strax derefter gjorde sig Eyvinder redo att draga i vikingafärd. Han
seglade söderut, längs kusten, och lade till vid Eikreyiar. (Öckeröarna utanför Hisingen).
Derstädes sporde han att Hroe hade farit norr ut, till ”ordost” (Oroust), der samlat leding- och
landskatt på konungens i Sverge vägnar, och väntades då norrifrån tillbaka.
Eyvinder lät då ro in till ”Haugasund”, men Hroe kom nordan ifrån; de råkades där i sundet
och slogos; der föll Hroe den Hvite (Skialge) och vid pass trettio män med honom. Eyvinder
tog allt gods, som Hroe medhaft, for sedan till Östersjön och låg der i viking öfver sommaren
1017 e.kr. Källa, Brusewitz ”Elfsyssel”.
Sundet vid Höga, ”Haugasund”.
Med ”Haugasund” menas, efter all sannolikhet, det sund som afskär de båda s.k. Öfveröarne
från sydvestligaste spetsen av Thorsby socken. Farleden var förr öppen. Den der invid
belägna gården Höga (”Haugar”) har sitt namn efter de ättehögar och stenkummel som
derintill ligga, och Kungsholmen har, enligt tradition, blivit så kallad deraf att en konung
därstädes blivit dräpen, vilket möjligen syftar på Hroe Skialge, menar Brusewitz i sin bok
”Elfsyssel”.
Ty folksägnerna tilldela gerna konungatitel åt vilken betydande man som helst. I bakgrunden,
rakt under de i luften sväfvande hafsmåsarna, ser man en större ättehög, den kallas nu
”Mellom-ängs-högen”. Ligger Hroe Skialge i den högen? Det vet ingen; men ingenting
förbjuder sig tänka sig det.
Det var lag i landet, att den som, vid andra tillfällen än i krig, bragte en annan medmenniska
om lifvet, skulle derom låta underrätta den närmast fallnes slägt och, som det kallades ”lysa
vigit a handom ser”, angifva sig sjelf såsom dråpare; eljest ansågs hans handling som
nidingsverk. Slägtingarna kommo då och begrofvo den döde, vanligtvis på stället, der han
fallit; de ansågo sig sedan pligtiga att antingen utkräva i lag bestämda böter, så väl av
banemannen som af dennes slägt i flera led, eller ock hämnas den fallne (”vigarf”).
Det är icke troligt att Hroes stora och ansedda slägt lemnat en så betydande man efter
döden utan den hedersbevisning, som då för tiden ansågs ypperst.
Äfven har de visat sig, att de vid Höga belägna jordkullarna innehålla obrända lik och alltså
tillhöra den yngre hednatiden eller begynnelsen av den christna. (200 f.kr. – 200 e.kr.)
Källa: Bruzewits Elfsyssel.
Vad ger detta för information?
Höga Järnåldersgravfält 200 f.kr. – 200 e.kr.
Mynt i dumphög ”Faustina 165 e.kr”.
Dalens Fornborg 250 e.kr. – 600 e.kr.
Kyrkeby Sandvik silverskatt 765 e.kr.
Fanns det en järnframställning i området?
Var området ett dåtida handelsområde?
Var området en dåtida förbifart?
Vilka var de som etablerade sig 200 f.kr.? Kom de från Jylland, Danmark?
Ansvarig textutgivare: Anders Lökholm ©