En filmscholaris verkstad? Av Patrik Eriksson I Eric M. Nilssons essäfilm I skuggan (2011) uttalas följande fras ett par gånger: "Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans." Frasen påstås ibland vara ett citat ur Alice i underlandet, vilket dock är felaktigt. Det är i alla fall tankeväckande och jag har svårt att bestämma mig för om jag uppfattar det som en positiv eller negativ utsaga. Det beror på hur jag tolkar första ledet i satsen, "om du inte vet vart du är på väg". Jag kan ha ett bestämt mål i sikte utan att veta hur jag ska ta mig dit, och under resans gång komma i tvivelsmål ifall jag är på rätt väg. Då kan jag definitivt hamna någon annanstans. Det kan i sin tur visa sig vara ett bättre eller sämre ställe än det tilltänkta målet. Det vill säga, att jag hamnar någon annanstans, kan om jag har tur eller otur, vara till min fördel eller nackdel. Jag kan också sakna ett bestämt mål och således inte veta vart jag vill hamna, och i det fallet borde jag inte kunna vara på fel väg, eftersom ingen väg kan sägas vara den rätta. Jag borde likaså inte kunna hamna "någon annanstans" eftersom jag inte tänkt hamna någon särskild stans från början. Jag får då bedöma om utfallet är positivt eller negativt utifrån andra grunder än jämförelse mellan mål och resultat. Nej, frasens otydlighet, eller ska jag säga mångtydighet, både fascinerar och irriterar mig. Jag föredrar en annan fras, med liknande innebörd, men som jag uppfattar som mer affirmativ. Det är ett afrikanskt talesätt jag såg Per Wästberg citera i en memoarbok: "Om du inte vet vart du ska färdas kan varje väg ta dig dit." Kanske är det ett passande motto för mitt eget arbete. Både när det gäller att göra film och för konstnärlig forskning. Omvägar och villospår är inte omvägar och villospår. De är en del av vägen som leder rätt, ja, förutsättningen till att finna rätt väg. Det är intressant att se hur avsides stigar, på ett till synes slumpartat vis, kan leda tillbaks och förena sig med vad som först då framstår som huvudleden. Det är en lustfylld upptäcktsfärd. Det är så man upptäcker nya saker, nya idéer och tankebanor, eller för en själv tidigare okända filmskapare eller författare. I samband med den essäfilm jag arbetar med, orienterade jag mig i ämnet melankoli. Ett lika klassiskt ämne för utläggningar som det är en tidlös och evig mänsklig känsla. Jag kom över 1 en bok med den intresseväckande titeln Förtvivlans filosofi (2010), av Tobias Dahlkvist, idéhistoriker vid Stockholms universitet. Den handlade om den italienska 1800-talspoeten Giacomo Leopardi, känd för sin pessimism av Shopenhauerska mått. (Kopplingen mellan melankoli och svartsyn är oundviklig.) Egentligen handlade boken om den svenska receptionen av Leopardis texter. Bland dom som skrev om Leopardi, och t.o.m. översatte honom, var Vilhelm Ekelund, som vid den tiden, åren kring 1910, befann sig i en övergångsfas mellan lyrik och essäistik. Jag hade uppfattningen att Vilhelm Ekelund var poet, att han endast skrivit poesi, och jag tror att han fortfarande i första hand ses som poet av många. Det är märkligt eftersom han bara ägnade de första sex åren av sitt författarskap till att skriva poesi. De övriga 42 åren skrev han prosa i form av essäer och aforismer. Ett verk som träffande har beskrivits som tankeböcker. När Ekelund skriver om Leopardi framstår han som en ambivalent melankoliker som resonerar kring en hypermelankoliker. Ett skäl till att Ekelund övergav poesin var att han ville frigöra sig från, avsäga sig, den nedbrytande bittersöta melankolin, som för honom hade blivit poesins livsluft. Jag fick upp ögonen för Ekelund och skaffade mig raskt hans samlade produktion. I en av Ekelunds sista böcker utgivna under hans levnad, Concordia animi från 1942, fann jag följande aforism: "Där forska är verka, verka är forska, där är människolifvets fullhet." Formuleringen fick mig att fundera på vad han menade med ordet verka och vad han lade i begreppet forska, och att han vävde dem samman och gav det ett så stort värde. Drygt 20 år tidigare hade han skrivit: "Essayism'. Min esssay har jag ännu inte funnit. […] 'Scholar', – 'essayist' – såsom i en särskild betydelsefullhet detta begrepp en tid försväfvade mig. Mannen som söker att se vägen."1 Det engelska ordet och begreppet "scholar", "scholaris" i försvenskad form, hade Ekelund funnit hos den amerikanske filosofen och författaren Ralph Waldo Emerson, framför allt i essän The american scholar från 1837. Där beskriver Emerson ingående tre huvudsakliga influenser för hans "american scholar": 1. Nature. 2. The mind of the Past. (Något man bäst tillgodogör sig genom böcker.) 3. Action. (Det rör sig alltså om att vara en "handlingsmänniska".) 1 Ur en scholaris' verkstad, Lund 1974, s. 57 2 Naturen hade stor betydelse för Ekelund, och att tillgodogöra sig "the mind of the past" handlade om att erövra kunskapen, skaffa sig utblicken, förtrogenhet med historiens förnämsta konst och tankar, men också uppdraget att förmedla detta vidare. I en dagboksanteckning skriver Ekelund: "Vid tanken på Emerson ha för ögonen dessa rader af Tegnér: 'På mänsklighetens höjder steg han och såg långt ut i världen, så stolt som en kung kring sitt rike'. Dessa rader äro ett godt epigram på begreppet scholar i Emersonsk mening."2 (Ekelunds liknelse får mig att tänka på Anton Corbijns musikvideo till Depeche Modes låt Enjoy the Silence: sångaren David Gahan i kungacape och kungakrona vandrande upp på en bergstopp med en badenbadenstol för att sätta sig och blicka ut över vidderna och njuta av tystnaden...). Idén om handling kan tyckas lite märklig. Jag menar, vad blir överhuvud taget gjort utan någon form av handling? Den Nietzsche-inspirerade Ekelund tolkade det som tanken om en handlingsmänniska med vilja till makt. Vad är det då för makt som åsyftas? Enligt Kjell Espmark, som i en essä utrett Ekelunds scholar-begrepp, är det skrivandets makt, ordets makt, något som också kan göra andra starka. Det är viljan att styrka andra med sin sanning. Det är en kombination av egen ambition och osjälviskhet, eller med Ekelunds ord: "Skrifva måste vara en handling – lefvande, viljebevekande, viljesuggererande. Den filosofi som isolerar dig kan icke vara den rätta. Gör sanning dig stark, så är dess makt däri att du kan göra andra starka."3 Det slog mig att jag tack vare av Ekelund, slutligen inte bara till fullo förstod, utan liksom kroppsligen förnam, skillnaden mellan teoretisk filosofi och praktisk filosofi. Visst är det intressant att försöka bena ut vad kunskap är, om eller hur vi kan veta något eller inte o.s.v. Men det föreföll mig som om det slentrianmässiga teoretiserandet inom humaniora och nu även inom akademisk konstnärlig forskning, när det går överstyr, kapar bandet mellan den teoretiska överbyggnaden och de mänskliga livsbetingelserna, den mänskliga erfarenheten, det vi kort och gott kan kalla livet. Vilhelm Ekelunds tänkande var av den praktiska filosofiska arten. Följande stycke illustrerar det på ett tydligt sätt: "Hvad skall jag göra för att lefva? Söka allt som gör det lätt att l å t a lefva. Sanning, objektivitet: genom att älska dina villkor för sanning, för höjd, för frihet, för kärlek."4 2 I "Vilhelm Ekelunds och Emersons Scholar" av Kjell Espmark, ur Svensk Litteraturtidskrift, 1967, s.165. A.a. s. 167. 4 Ur en scholaris' verkstad, s. 56. 3 3 Jag förstod varför jag intuitivt hade sökt mig bakåt i tiden, till 1800-talsfilosofer, romantiken, de franska moralisterna, ja, till slut är man hos stoiker och skeptiker. Det handlade om livet, om hur det ska levas, eller bör levas, eller rättare sagt hur det kan levas. Hur rätt har inte Albert Camus när han i Myten om Sisyfos påstår att avgörandet om livet är värt att leva eller ej är svaret på filosofins mest grundläggande fråga, och att allt annat är tidsfördriv. (Eller t.ex. Alain Badiou, som i Andra manifestet för filosofin stipulerar filosofins mest grundläggande fråga till: vad är ett liv värdigt namnet?). För mig är detta tankekomplex även filmens mest grundläggande mening. När jag frågar mig vad det är med just essäfilm som tilltalar mig, har jag inget tydligt svar. Jag tror dock det handlar om att det är en form som kan ge uttryck för denna mening på ett särskilt sätt. Det är något med närheten till ett annat jag och dess förhållningssätt. Genom arbetet med min film har jag kommit att uppfatta det som ett möte mellan bild och text, i en tanke- och känslomässig förening, genomströmmad av ett jags direkta tilltal. Ett öppet blivande av det inres och yttres relation. 4