GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003 Andra medlemmar i samebyn
Det var familjerna Kuhmunen och Blind som jag hade den nära kontakten med och där
jag alltid hade mat och husrum när jag inte bodde i någon renskötarbarack. Under årens
lopp har jag dock kommit i kontakt med och rönt samma positiva bemötande från alla
de andra medlemmarna i samebyn. Jag berättar nedan om några av dem – ingen nämnd
och ingen glömd av de övriga.
Ragnar Nilsson
Ragnar med familj bodde vintertid i Borgafjäll på gränsen till Frostvikens norra sameby
och sommartid i ett oansenligt omålat litet hus vid stranden till Kultsjön i Klimpfjäll.
Han var ovanligt lång och reslig för att vara same. Jag lärde känna honom som en
respektingivande ordförande med pondus och som innan han lugnt framförde sina åsikter sög några extra gånger på sin alltid medförda pipa. Han företrädde byn i officiella
sammanhang medan han överlät ledningen när det gällde renskötseln till P A Blind, som
lärde byn att bedriva sin näring på nordsamiskt vis.
Ragnars hustru var en vänlig liten gumma som inte gjorde något väsen av sig. Deras två
döttrar hade däremot skinn på näsan och var kända i byn för att i vilka sammanhang
som helst ge luft åt sina oftast diametralt motsatta åsikter.
Jag glömmer aldrig så billig jag kände mig när jag vid ett tillfälle efter några timmars
fjällvandring kom tillbaka till Stikkenbaracken och där fann Ragnar med döttrar sittande
vid bordet. De drack sitt kaffe med tunnbröd och torkat renkött sedan de först plockat
undan mina frukostlämningar. Jag hade ju aldrig fått Ragnars tillåtelse att betrakta Stikkenbaracken som min bostad när jag besökte samebyn. Det var ju Anna och P A Blind
som visat mig alla byns baracker och var nycklarna var gömda. Varken Ragnar eller
döttrarna visade dock någon som helst irritation, tvärtom inbjöd de mig att delta i deras
måltid.
En gång när samebyn var värd för Svenska Samernas Riksförbunds landsmöte i Vilhelmina och jag svarade för en programpunkt med mitt bildspel och kåseri om samerna i
byn, samtalade jag under en rast med Ragnar utanför entrén till Folkets Hus. Före rasten
hade han från talarstolen talat om byns syn på ersättningarna för rovdjursrivna renar.
Hans fru hade förra året svårt diabetessjuk gått bort och han berättade att hans egna dagar nu också snart var räknade. Han var dock inte det minsta bitter när han berättade att
det var hans eget fel – hans idoga rökande hade förorsakat en nu långt framskriden och
obotlig lungcancer. Han var mera besviken på kommunalrådet som i sitt inledningstal
inte med ett enda ord berört arbetstillfällena som var förenade med samernas renskötsel!
Det var sista gången jag talade med Ragnar.
De båda döttrarna Nilsson fortsatte sedan renskötseln några år varefter den ena lämnade
renskötarlivet och flyttade från byn.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 1 av 3
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003 Andra medlemmar i samebyn
Den andra systern Dagny gifte sig med en icke-same – Staffan Skoglund. Han blev aldrig populär i byn med sina åsikter om hur effektiv renskötsel i hans ögon skulle bedrivas. Vintertid bodde de i byn Rajastrand vid Holmssjöns strand utmed vägen mellan
Borgafjäll och Dorotea. Där finns en välkomstskylt med texten: ”I henne ha man ä bra”.
Jag minns den branta utförsbacken ned till gården vid sjöstranden och trodde inte jag
skulle kunna ta mig upp med bilen igen i det hala vinterväglaget. Väl nere vid gården
höll Staffan på skotta fram en av familjens bilar – den var helt begravd i snömassorna.
Dagny blev väldigt glad över porträttbilden på hennes far som jag överlämnade till henne. Jag tog den inför porträttsamlingen som ingick i min Skansenutställning.
Staffan hade vilda planer på att upplåta deras mark till rastplats vid vår- och höstflyttningarna med renarna – planer som dock inte alls intresserade samerna i byn – de hade
sina urgamla stråk för flyttningarna och dem ville var sig de eller renarna flytta på.
Staffan höll också en engagerad föreläsning om det orättvisa i att vi sörlänningar plundrade norrland på elkraft utan att ge något tillbaka – inte så lätt att argumentera mot minsann.
Innan jag skulle fara vidare ville Staffan trots Dagnys tydligt visade motvilja visa mig
modern renslakt . Han bad mig följa med ut till rengärdan där han helt enkelt med sitt
jaktgevär sköt en ren mitt i flocken!
Till min stora förvåning tog jag mig sedan med blandade känslor lätt uppför backen
med bilen och kunde fortsätta min färd mot Åsele och sedan vidare mot Lycksele, där
jag eftermiddagen därpå skulle framträda med mina bilder hos Lycksele sameförening.
Leif Larsson
Leif var en sydsame som länge tillhört byn och känd som en som tog dagen som den
kom. Han var gift med en skånska som aldrig riktigt trivts här uppe i norr och än mindre
med renskötseln, vilket förmodligen också bidrog till den i de andra samernas ögon
halvhjärtade engagemanget i renskötseln från Leifs sida. Han var dock mestadels glad
och mycket öppen till sinnelaget och mot bakgrund av att han med sitt relativt ringa antal renar tycktes ha tid över fick han efterträdde Ragnar Nilsson som byns ordförande,
en roll som passade honom utmärkt. Under hans tid fick också samebyn ett datautrustat
kontor i en f.d. skollokal i Klimpfjäll. Som en parentes minns jag också en gång när jag
kommit hem efter ett besök i byn blev uppringd av en irriterad same som undrade vad
jag hade gjort med datorn. Det blev helt andra tecken än de siffror han tryckte in på tangentbordet. Det hela löste sig när jag bad vederbörande trycka in Numlock-tangenten.
Leif lyckades inte behålla sin skånska hustru, som till slut lämnade honom och flyttade
tillbaka till Skåne med sina egentillverkade smycken hon sålde från en lokal i byn. Leif
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 2 av 3
GÄST I VILHELMINA SÖDRA SAMEBY
1973 – 2003 Andra medlemmar i samebyn
blev så småningom först särbo och sedan sambo med en kvinna i Nordmaling ute vid
kusten när han avgått som ordförande.
Det var Leif som ringde upp mig när jag var på väg hem i närheten av Strängnäs. Han
undrade var jag befann mig varefter han mer eller mindre kommenderade mig helt om.
Jag skulle för byns räkning föreviga den stora händelsen när deras Majestäter konungen,
drottningen och prins Carl Philip i största hemlighet skulle få uppleva en kalvmärkning
under sin semester. Det var ännu inte bestämt i vilken av byns långt från allfarvägen belägna märkningsgärdor. TV skulle vara där men ingen annan fotograf hade tillstånd att
närvara. Ett tillstånd jag personligen måste skaffa hos rennäringsdirektören på Länsstyrelsen i Umeå. Östgöten Lars-Göran Brandt som då innehade då den befattningen hörde
direkt min dialekt. Lars-Göran Brandt var uppvuxen på gården Tråstorp mellan Bestorp
och Åtvidaberg, vilken vår dotter Therese med måg arrenderar av Sturefors gods. Ett
sammanträffande vi kom underfund med under själva kalvmärkningen vid Fetsjön. Det
hela utvecklades till att Lars-Göran med syskon och familjer gjorde ett besök på gården
då Ulla och jag också var med.
Det där med att jag skulle vara ensam fotograf var ju en sanning med modifikation – TV
hade självfallet också med sig en stillbildsfotograf och han lyckades hinna före mig till
bildbyråerna. Jag fick dock ett par bilder sålda till Pressens Bild och någon via dem
publicerad i skvallerpressen. Dessutom skänkte samebyn en stor färgbild av drottningen
i märkningsgärdan som jag tagit. Det var bråttom värre när jag på en veckas varsel lyckades få Allkopia i Norrköping att göra förstoringen, rama in den och skicka den till
Kungliga slottet som present till drottningen på hennes födelsedag.
Thomas Nejne
Thomas Nejne – den nuvarande ordföranden, träffade jag aldrig i denna hans roll men
däremot när han var fiskeguide på Saxnäsgården vid sidan om renskötseln. Han om någon är utåtriktad med ett eget guideföretag sedan han slutat på Saxnäsgården. Han förvaltar också familjens renar i samebyn. Jag träffade också hans far som renskötare och
tog en bra svartvit bild på honom där han sitter vid kaffeelden och röker sin pipa ute på
fjället. Thomas bror träffade jag också i kalvmärkningsgärdan när han hade sommarlov
från studierna till bergsingenjör.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 3 av 3