FÖLJANDE ARTIKEL PUBLICERADES I SOCIONOMEN, NR 8/2012: OM PSYKOTERAPI MED ÄLDRE Hur är det att bli gammal? Det gick snabbt Jag menar livet Ron Padgett Hon: ”Det skall bli härligt att slippa åka till jobbet. Och så har jag så mycket annat som jag vill göra, sy lapptäcken, simma, baka…” Han: ”Och så har vi en pensionärsförening här i närheten, de har massor av aktiviteter….” Hon, med eftertryck: ”Neej, men dit tänker jag verkligen inte gå!” Hon ville inte bli identifierad som pensionär. Det finns så många exempel, han som inte utnyttjar pensionärsrabatten i förhoppning om att han skall verka yngre i SL-spärren, hon som slutat promenera för att det inte skall märkas hur mycket mindre hon orkar. Är det svårt att se sig själv som gammal? Hur är det bekvämast att se äldre? Och se oss själva som äldre? Helst som så unga som möjligt, pigga friska, glada, välklädda. Personer som reser, går på Senioruniversitet, hjälper sina vuxna barn och inte förväntar sig hjälp av dem, inte behöver hjälp. I vår tid värdesätts aktivitet, det är vårt ideal. Dessutom hjälper oss aktivitet att hålla oro, sorg och andra smärtsamma känslor på avstånd. Men sedan, när man inte längre orkar gå på kurs, eller hjälpa sonen att bygga om på landet? När man börjar höra dåligt, se dåligt, får ont i benen……. Då skall 1 man bli en gullig tant eller farbror som är nöjd och tacksam. Man är inte längre en pappa som har byggt huset med egna händer, eller en barnmorska som har moderniserat förlossningen och som skulle kunna skriva en historiebok om vården. ”……de unga upplever framtiden som ändlös och vanligtvis ser vuxna som tillhörande en annan ras. Det är endast de gamla som har tillgång till livets korthet.” Siri Hustvedt Unga betraktar gamla som ”en annan ras”, som Siri Hustvedt utrycker det, sådana de saknar förmåga att identifiera sig med, som Erik H Erikson har påpekat. Men någon gång senare i livet blir det smärtsamt att se sin egen framtid i en bild av en person som är i behov av hjälp, känner sig och är ensam. Vi människor är rädda för svaghet och den rädslan kan få oss att fjärma oss från dem som är så tydliga exempel på hur vi också, med största sannolikhet, kommer att bli. En mekanism som hjälper oss att hålla de obekväma känslorna ifrån oss är att avpersonifiera grupper av människor, vi ser dem som ”de andra”, vi skapar distans och kan därmed förlora empati för dem. Känslor av förakt är inte helt ovanliga. Detta kan eventuellt förklara en del av den vanvård och till och med misshandel som har förekommit på vissa äldreboenden. Känslan av förakt är ofta otillåten, försvar mot förakt kan bli ett ömkande. Återigen avpersonifierar man, de äldre blir inte individer med sina minnen, värderingar och preferenser. De blir tanter och farbröder som skall tycka om att lyssna på Evert Taube och nynna med. Vem kan arbeta som terapeut med äldre personer? 2 Som terapeut möter man människor, inte objekt som skall betraktas och åtgärdas. I en individualterapi möts två individer. Man kan inte bedriva en psykoterapi och hålla distans till den person man möter. För att våga gå nära i en relation bör man inte vara för rädd för att åldras. Alla kan ändå bli berörda av svåra berättelser och det är då viktigt att bli medveten om sin rädsla och ta hand om den, sätta ord på den, tala med någon om sin rädsla, till exempel i handledning. Annars finns det stor risk att man inte vill se problem och upplevelser, förminskar svårigheterna, eller tröstar. Tung problematik, som det verkligen inte finns någon lösning på, kan väcka känslor av vanmakt hos terapeuten, väcka hans ilska eller lusten att avsluta terapin. Det gäller att våga gå nära, våga se det svåra och först och främst att se individen. Och att låta patienten välja vad han eller hon vill ta upp i terapin. Alla tankar och känslor måste få vara tillåtna. Det är viktigt att orka härbärgera svåra känslor, stå ut och stödja patienten i att tala om sina tillkortakommanden, förluster och besvikelser. Detta kan vara svårare i terapi med äldre patienter, då de har mindre chans att tillgodose sina behov senare. Det är kort om tid och förutsättningar för att kunna få nya och bättre erfarenheter är färre. Arbetet med äldre blir lättare om man själv är intresserad av existentiella frågor. Det som jag nyss skrivit om terapeuter gäller i stor utsträckning även för andra yrkeskategorier som arbetar med äldre. Inom institutioner borde man anställa lämplig och utbildad personal och bygga in strukturer, med handledning, utbildning och annat, som underlättar arbetet och höjer dess status. Inte som i nedanstående citat: ”Sedan sa hon, medan hon lutade sig mot skrivbordet, att det enda som egentligen krävs för det här jobbet är lite sunt bondförnuft. Så skojade hon och tillade: - Det borde du ju ha, eftersom du kommer från landet.” Sara Beischer ”Jag ska egentligen inte jobba här.” 3 Vad säger teorin om åldrande? Det finns säkert stort kunnande om vad som händer i kroppen och hur man rent fysiskt kan ta hand om gamla, om behov av näring, hur man behandla bensår och annat. Det finns dock fortfarande inte mycket skrivet om vad som händer i vårt inre när vi åldras. Det är säkert bara en tidsfråga. Under de senaste åren har det förekommit fler och fler artiklar och radioprogram om äldre, om äldres inflytande och ställning i samhället. Någon kanske redan sitter och skriver på en bok om det inre livet under åldrandet. Tre teoretiker har tidigt intresserat sig för psykisk utveckling under senare delen av livet. Erik H Eriksson och hans fru Joan M Eriksson, som beskriver utveckling och inre konflikter under alla delar av livet i boken ”Den fullbordade livscykeln”. Lars Tornstams viktiga bidrag bl a om gerotranscendens finns i boken ”Åldrandets socialpsykologi”. Enligt Erik H Eriksson finns det i varje utvecklingsfas en utmaning, en konflikt att lösa. Det förhållningssätt vi erövrat bär vi med oss till nästa fas. Det innebär att tidigare lösningar påverkar hur vi senare i livet klarar av utmaningar. Eriksson delar upp livscykeln i åtta faser där Ålderdom är den åttonde fasen. Den fasen beskriver han senare i sitt liv, hans uppfattning är att i medelåldern har man inte någon tanke eller förmåga att föreställa sig själv som gammal. Den sista delen, den nionde fasen är skriven av Joan M Eriksson efter makens bortgång. Den tar sin början i åttioårsåldern. I den åttonde fasen, mycket kortfattat, är den dominerande konflikten den mellan integritet och förtvivlan. I integriteten finns visdom – aktivt intresse för livet fram till döden. Visheten har sin motsats i ”avsmak – ett motstånd att befinna sig i ett stadium som innebär att man går mot sitt slut och blir alltmer förvirrad och hjälplös.” E H Erikson varnar för retrospektiv mytologisering av ålderdomen, som kan dölja förtvivlan. Han understryker vikten av känsla av 4 sammanhang som en förutsättning för integritet och accepterande av sitt liv som någonting som har varit nödvändigt, just på det sätt det råkade bli utformat. Den nionde fasen beskriver Joan Eriksson som en förnyad prövning av alla de tidigare utvecklingsstegen. Hon skriver också att man inte kan förstå en individs livscykel om man bortser från det sociala sammanhang där det fullbordas. Individen och samhället befinner sig i ett ständigt växelspel. Hon citerar sin make: ” Eftersom det saknas ett kulturellt hållbart ideal för ålderdomen, har vår civilisation i realiteten inte någon begreppsmässig föreställning om livet i dess helhet.” Hon skriver att det är oundvikligt med förluster avseende både kroppslig förmåga, hälsa och det sociala livet. Målet för denna fas är gerotranscendens. ”Att söka gerotranscendens är att höja sig, överskrida, överskriva, gå bortom, bli oberoende av tid och rum” (J M Eriksson). I konsten och som barn kan man befinna sig i ett transcendent tillstånd, mellan nu och då, mellan fantasi och verklighet och i det gerotrenscendenta tillståndet finns dessutom alla erfarenheter som gjorts i livet inneslutna. Lars Tornstam ägnar en viktig del av sin bok åt beskrivning och redovisning av forskningsresultat avseende gerotranscendens. Han hävdar att ”Den mognad och visdom som i bästa fall åtföljer åldrandet kan beskrivas som en förändring i hela livsperspektivet, från ett materiellt och rationellt synsätt till ett mer kosmiskt och transcendent sådant…. ” Exempel på perspektivförändringar: - en ökande känsla av samhörighet med världsalltet - en omdefinition av tids-, rums- och objektuppfattningarna - en omdefinition av förhållandet mellan liv och död, samt en minskande rädsla för döden - en ökande känsla av samhörighet med tidigare och kommande generationer - ett minskande intresse för ytliga sociala relationer - ett minskande intresse för materiella ting 5 - en minskande grad av självcentrering - mer tid utnyttjad för eftertanke Även av dessa korta sammandrag framgår det med all tydlighet att det händer mycket i det inre i människan, mycket som måste bearbetas, accepteras och hitta ett sätt att förhålla sig till. Teman i psykoterapi med äldre Äldre människors tankar och känslor är inte väsentligt skilda från andras, men utvecklingsfasen i livet påverkar naturligtvis. Det finns teman som återkommer: För yngre äldre spelar pensioneringen ofta stor roll. Våra yrken hänger intimt samman med vår identitet. Hur skall man till exempel presentera sig på en fest om man inte längre kan säga att man är ekonom eller arbetar inom barnomsorgen? Arbete uppfyller vår tid och ger våra dagar en struktur, vilket de flesta mår bra av. Strukturen får oss att komma upp på morgonen, äta på regelbundna tider och ger oss också möjlighet att njuta av ledigheter då vi kan bryta mot det invanda, eftersom vi vet att ledigheten varar under en begränsad tid. Många människor har fått avsluta sitt yrkesverksamma liv i förtid på grund av omorganisationer eller andra händelsr. De har inte haft möjlighet att förbereda sig, vänja sig vid tanken, kanske börja investera i eller planera för något fritidsintresse som de skulle kunna ägna mer och mer tid åt. Att hela livet ha satsat hårt på sitt yrke, känt sig stolt över det och sedan sluta på ett kanske mindre värdigt sätt kan bli deprimerande och angripa självkänslan svårt. Det kan behövas många samtal för att kunna ”höja blicken”, kunna se alla de år man arbetat och inte fixera sig vid de senaste, mindre framgångsrika, att känna sig nöjd och försonas även med det oplanerade slutet. Att förhoppningsvis upptäcka andra intressen och glädjeämnen i livet. 6 Många människor tycker att de har för mycket att göra, de kan ibland uttrycka att det skulle vara härligt att få gå i pension, att få tid över, att kunna läsa, lyssna på musik och annat. Ofta när vi tänker på att inte arbeta, tänker vi på semester, eller kanske till och med en extra lång semester, men att vi ändå skall tillbaka till våra rutiner. De flesta tänker inte långt i förväg att den dagen jag går i pension, då slutar jag arbeta för gott, den fasen i mitt liv är slut, jag kommer aldrig mer att vara en yrkesverksam människa. Samtidigt finns det självklart många som njuter av pensionstiden, även om den kommer tidigare än beräknat. Även planerade arbetsavslutningar kan skaka om en person, eller en relation. Om den ena i ett par går i pension och den andra fortsätter att arbeta, kan det rubba en mångårig och inarbetad balans i familjen. Om det är mannen som har slutat att arbeta kan han ha förväntningar på samma service hemma och kvinnan som har haft mycket ensam tid i hemmet känner sig ständigt påpassad. Det är då viktigt att kunna prata om det nya i situationen och om hur makarna eventuellt kan ändra på vanor och rutiner. Det kan uppstå rollförändringar om en av parterna blir sjuk. En framgångsrik och charmerande man kan förändras till en person som behöver hjälp med sina grundläggande behov. Det kan kännas svårt och kränkande för honom och väcka både sorg och ilska hos kvinnan. I samtalen kan de, var för sig, tala om hur de upplever sin situation, tala om känslor som kan upplevas som förbjudna så att de slipper agera ut dem. Även relationer till vuxna barn får ny aktualitet. Sorgen när man blir varse att man aldrig mer kan besöka sina barn i USA, att bli mer och mer hänvisad till telefonsamtal. Äldre föräldrar vill reda ut relationer till sina vuxna barn, inte sällan till barn som har en kronisk eller psykisk sjukdom, eller missbruksproblem. I sådana relationer kan det vara svårt att separera, frigöra sig. En förälder, oftast en mamma, kan ha svårt att sätta gränser på rundg av dåligt samvete gentemot ett barn som har svårigheter. Det kan i sin tur bidra till att det vuxna barnet inte riktigt blir vuxet och inte tar ansvar för sitt eget liv. Relationen 7 kan vara fylld av dramatiska utspel, skuld, undertryckt ilska. Sent i livet har man en ny chans att skapa ett bättre förhållningssätt, i bästa fall försonas och vinna mer respekt både för sig själv och för varandra. Förnekande av åldrandet kan ibland ta sig utryck i somatiska symptom eller oförklarliga ångestkänslor. De flesta som inte vill se sig själva som åldrande, söker oftast inte en terapeut. De ägnar sig mer åt allt som kan hålla upplevelsen av ålder så långt borta som möjligt, åt överdrivet motionerande, åt att på olika sätt hålla sig ung och vacker eller åt ett hektiskt sällskapsliv. Allt detta i rimliga doser är självklart bra, men aktivitet kan också vara ett försvar mot depression. Råkar man ut för en sjukdom, kan hela ens tillvaro kastas omkull. Det är viktigt att kunna tala om åldrande och förluster, kunna sörja att vissa delar i ens liv är oåterkalleligt över. Att försöka försonas med att livet blev som det blev. Traumatiska händelser kan bli svårare att komma över när man är äldre. När kroppen inte riktigt lyder en, när man ser dåligt och inte känner sig så rörlig blir man otryggare. Har man till exempel blivit skadad eller bestulen är det svårare att ge sig ut igen. Dessa händelser kan i sin tur åter aktualisera gamla kriser som får nytt behov och en ny chans till bearbetning. Traumatiska erfarenheter från bandomen kan behöva bearbetas när de inte längre går att hålla i schack med aktivitet. Gamla kan behöva tala om sin uppväxt under Andra Världskriget, om mammor som har tagit livet av sig för sjuttio år sedan eller om sexuella övergrepp. Vissa patienter säger lite skamset, ”det här borde jag vara klar med, skall jag prata om hur jag har haft det när jag var liten, så liten som mitt barnbarn är nu”. Men man kan få hjälp att förstå sig själv lite bättre, försöka leva med det man varit med om och även sådant som man kanske inte är så stolt över. Ensamhet är ett ämne som ofta återkommer i samtalen. Man känner sig överbliven, inte behövd. Kvinnor saknar ofta sina barn, män saknar en kvinna att ha vid sin sida. Det verkar mycket enklare för vuxna barn att ta emot hjälp från sina åldriga föräldrar än för åldriga föräldrar att be sina barn om hjälp. De 8 äldre har ofta stor förståelse för de yngre som arbetar så mycket, reser, bygger om sina hus, ”så länge jag kunde, hjälpte jag till”, får man höra. Men föräldrarna vill helst inte vara till besvär. Saknad och längtan efter fysisk kontakt och sexualitet kan komma upp i samtalen. Saknaden är påtaglig hos ensamstående. Men även inom en parrelation kan det bli krångligt. Bristande potens oroar män, de kan känna sig mindre manliga och dra sig undan. Å andra sidan kan längtande män också bli ledsna när partnern gör sig otillgänglig. Föreställningen att endast unga kroppar är sexiga och åtråvärda bidrar till att äldre själva kan tycka att de inte duger. Lusten börjar ju i att känna sig åtråvärd i sina egna ögon. Är psykoterapi med äldre till någon nytta? Och hur är det att arbeta med äldre? Utveckling sker under hela livet och individen gör nya erfarenheter som påverkar hans/hennes fortsatta liv. Man kan förhålla sig till sitt åldrande på olika sätt: - Man kan bli nedslagen, deprimerad, olycklig. - Man kan förneka åldrandet, till exempel fly till aktivitet, inte sluta arbeta, gifta om sig med en ung kvinna. Man missar då meningen med denna livsfas. - Man kan vara medveten, det kan göra ont, men man är levande. Det finns utmaningar i alla livsfaser och att leva medvetet kan göra ont. Detta är nog bara ännu tydligare och ännu svårare att fly ifrån under ålderdomen. De äldre personer jag har träffat konsumerade, eller skulle ha kunnat konsumera, stora mängder antidepressiv eller ångestdämpande medicin. Några av dem har kunnat undvika medicinering eller minskat den som en följd av terapin. 9 De flesta var nyfikna och ville påverka sitt liv. Ibland har de varit nedstämda eller arga på livet. Att acceptera åldrande och släppa en krampaktig kamp för att undfly har kunnat ge lättnad och förmåga att glädjas åt mindre saker. Några har kunnat arbeta sig genom kriser och konflikter, de har kunnat reda ut vissa relationssvårigheter. I terapierna skedde ofta en förvånande snabb utveckling. Processen påskyndas troligen av att den återstående tiden inte är obegränsad. Det tycks också finnas större benägenhet till försoning hos äldre, man har inte råd att slösa energi på mindre väsentliga saker. Psykoterapi har för många varit läkande och de har kunnat bli viktiga för sig själva. Den kan ge lättnad och tillgång till mer energi. I arbetet med äldre kan även terapeuten få hjälp att få perspektiv på vad som är viktigt i livet. Det är något att vara tacksam för. Anna Hartmann Socionom och leg. psykoterapeut Litteratur Erikson, E H (2004). Den fullbordade livscykeln. Med tillägg om det nionde utvecklingsstadiet av J Erikson. Finland: Natur och Kultur. Holm, U (2006). Att gå i pension är ingen barnlek. Falun: Prisma Tornstam, L (2011). Åldrandets socialpsykologi. Finland: Norstedts Hustvedt, S (2012). Sommaren utan män. Falun: Norstedts Beischer, S (2012). Jag ska egentligen inte jobba här. Stockholm: Ordfront Cewers, H (2012). Lust att ha lust. Stockholm: Bullfinch Publishing 10 11