Medeltiden (1050 – 1520 e Kr) Kristnandet av Värmland anses ha utgått från Västergötland och möjligen också Norge. Förtjänsten tillskrivs Adalvard den äldre och Thorger, bägge verksamma i länet under 1000-talet. Förutom den mer traditionella missionsverksamheten torde pilgrimsvandringarna genom Värmland mot Olov den heliges grav i Nidaros ha varit en bidragande faktor till den nya religionens genombrott. En av de mest använda färdvägarna ledde från Kållandsö över Vänern till Edsviken på Hammarö och därefter via Tingvalla och Klarälvsdalen vidare mot Norge. Organisatoriskt kom Värmland att inlemmas i Skara stift där Adalvard blev biskop år 1060. På många håll i Sverige förefaller det inte vara de breda befolkningslagren som omvändes i första hand, utan snarare de olika hövdingarna med sina respektive hushåll. Det var dessa stormän som först lät döpa sig och de byggde även de första kyrkorna. De äldsta kyrkorna byggdes på den egna marken, invid de gamla järnåldersgravfälten, som hövdingarnas egna gårdskyrkor. En indikation på ett sådant förlopp även på Hammarö är det faktum att Hammarö kyrka uppförts på storgården Hammars mark. Detta bör tolkas som en makt-kontinuitet, dvs de gårdar och familjer som varit mäktiga tidigare fortsatte ofta vara det efter kristnandet. Troligtvis ska själva kristnandet ses först och främst i detta sammanhang – den nya religionen var en affärsangelägenhet som gynnade kontakterna med resten av Europa. Det gamla gravskicket med kremering och åtföljande gravgåvor övergavs. De döda begravdes istället i kistor, öst-västligt orienterade under kyrkgolvet eller på kyrkogården. Med kyrkplatsen som centrum skapades en administrativ indelning i socknar. För bygderna i södra och mellersta Värmland där den förhistoriska bosättningen var relativt omfattande torde sockenindelningen i huvudsak ha varit klar vid övergången till 1200-talet. Hammarö omnämns i skriftliga källor första gången 1296. Något stöd för att ön utgjort egen socken finns dock inte förrän från 1500-talet. Församlingen räknades under hela medeltiden som annex till Tingvalla. Enligt traditionen ska Hammarös första kyrka ha funnits vid Hovlanda men några säkra belägg för detta har inte kunnat påvisas. De finns teorier om att de tidiga kyrkorna kan ha varit helgade rum i befintliga hus. Helt klart är emellertid att kyrkplatsen åtminstone sedan 1200-talet legat vid Hammar. Vid en restaurering 1931 av nuvarande kyrka påträffades under golvet i sakristian ett antal stavkyrkoplankor med ristad ornamentik. Dessa tillhör en föregångare till dagens kyrkobyggnad och genom dendrokronologisk datering har en stavkyrkas tillkomst på platsen kunnat bestämmas till omkring 1250. Det är troligt att också kyrkogården har anor från samma tid och bland annat har en bevarad så kallad liljesten, en gravhäll med stiliserad bladornamentik i lågrelief, velat hänföras till stavkyrkotiden. Omkring 70 år efter stavkyrkans tillkomst ersattes den av en ny byggnad, uppförd i liggtimmer och med en utformning som till stora delar överensstämmer med Södra Råda medeltidskyrka. Hela dess interiör, både tak och väggar, pryddes under 1400-talet med målningar med olika bibliska motiv. Målningarna uppvisar stora likheter med de i Södra Råda, men anses vara något äldre och troligen uppförda av en annan konstnär. Kyrkan har under 1700-talet förlängts och försetts med korsarmar och även senare blivit föremål för större arbeten. De medeltida partierna återfinns idag i kor och sakristia. Samtida skriftliga dokument avslöjar att det var norra delen av Hammarö som var den egentliga bygden under medeltiden. Här återfinns också merparten av den odlingsbara marken och det är rimligt att anta att jordbruket spelade en viktig roll i försörjningsmönstret. Den i skriftliga handlingar först omnämnda gårdsenheten är frälsegården Vidön 1312. Från skriftliga källor finns belägg för ett antal medeltida gårdar på Hammarö: Hammar 1350; Torp 1438; Djupsundet och Larberg 1468; Hovlanda, Rud, Skagene, Sätter, Toverud och Östanås 1486; Bäck, Gråberg, Hult och Tye 1498, av vilka samtliga utom Skagene var belägna på öns norra del. Jordeboken från 1540 omnämner dessutom Hällstorp, Nolgård, Jonstorp (numera Jonsbol), Klöverud och Hallersrud. Merparten av dessa gårdar är sannolikt betydligt äldre. Gårdarna låg oftast som ensamgårdar. Endast Hammar, Hovlanda, Skagene, Sätter och Tye var åsatta två mantal och därmed stora nog att försörja åtminstone två gårdar eller hushåll. Vid Djupsundet har lämningar efter en medeltida gårdsbildning undersökts. Utgrävningarna visade att det rörde sig om en övergiven gårdstomt från 1300 – 1600-talen bestående av spisrösen, stolphål och vallar. Det finns bara ett medeltida brev som nämner gården Sätter och det är utfärdat den 21 december 1486 och är knutet till ett jordaskifte där gården ingår. Skiftet görs mellan Jöns Jönsson och Jöns Ivarsson och ett 50-tal gårdar ingår i skiftet. Sigillanter till dokumentet är bland annat brevutfärdaren Svante Nilsson (den blivande riksföreståndaren 1503-1512). Brevet utfärdades på Västerås slott. De medeltida breven handlar främst om donationer, gåvor och rättstvister. I breven beskrivs ofta vem som bevittnar breven samt vilka personer som berörs av det som äger rum. Hammarös medeltida historia är rik på personer som figurerar i händelsernas centrum kring rikets historia. En av dem är kung Magnus Eriksson som besöker gården Hammar på Hammarö år 1347. En av ägarna till gården Hammar är också den norska riddaren Jon Haftorsson som även är kusin med kung Magnus Eriksson. Under flera decennier är den katolska kyrkan, med säte Skara, i ägandekonflikt med Jon Haftorsson och senare även hans söner, om vissa gårdar på Hammarö. Öns i särklass största markägare var katolska kyrkan. Genom donationer och köp kom Varnhems kloster att inneha åtskilliga gårdar med tillhörande odlings-, skogsmarker och fiskerättigheter i framför allt västra delen av Hammarö. Någon egentlig adelsklass utvecklades aldrig i Värmland men på olika sätt uppnådde stormän ur bondeklassen frälsestatus. Geografiskt låg frälsegodsen Gråberg, Larberg, Östanås och Rud väl samlade på öns nordöstra del. Befolkningens flertal utgjordes av arrendebönder eller självägande bönder. Ortnamnsmässigt finns teorier om att någon av medeltidens nyodlingar kan ha tillkommit i samband med träldomens slutgiltiga upphävande på 1330-talet. Befolkningsantalet beräknas för Värmland vid medeltidens mitt till något tiotusental personer. Hammarös andel därav kan uppskattas till några hundra. Medellivslängden var låg, huvudsakligen beroende på hög barnadödlighet men också hungersnöd, sjukdomar och krigshärjningar. Man brukar räkna med att befolkningen (trots detta) ökade kontinuerligt i hela Europa under senare delen av järnåldern och första hälften av medeltiden. Befolkningsökningen mattades av för att vändas i sin motsats vid 1300-talets mitt då pesten, den stora döden, härjade. Hur detta drabbade Hammarö vet vi lite om. Liksom under järnåldern var fisket och boskapsskötseln dominerande näringar. Fiskets betydelse för kustnära bosättningar är väl dokumenterat från olika håll i Sverige och konsten att t ex använda katsor och nät är kända från det förhistoriska materialet. Odlingsmässigt var ängsmarkerna ekonomiskt viktigare än åkrarna. Trots att djuren var mindre och exempelvis mjölkproduktionen per ko endast en fjärdedel av dagens var smörproduktionen betydande. Av 1500-talets skattelängder framgår att just smör, kreatur och fisk var de naturaprodukter som skattebeloppet räknades i för Hammarö. På åkrarna var ensädet förhärskande med havre som det viktigaste sädesslaget. Årdret ersattes efterhand av den mellansvenska plogen. Genom att konsekvent vända tiltorna inåt bildades de fornåkrar som kallas för ryggade åkrar. I framväxten av Sverige som ett enat land och självständigt rike fanns förutom den kyrkligt administrativa indelningen också en världsligt judiciell motsvarighet, häradsindelningen. Denna bygger möjligen på förhistoriska anor med olika lagmän, senare häradshövdingar, som innehavare av den dömande makten. Under 1300-talet uppges antalet härader i Värmland till 12 men efter en organisatorisk förändring till 9 vid medeltidens slut. Hammarö räknades till Elvs härad, som innefattade socknarna kring Klarälvens nedre lopp. I möjligheterna att tolka den lokala bygdens kulturhistoriska utveckling utgör det skrivna ordet i bevarade dokument ett viktigt hjälpmedel. I officiella handlingar, skattelängder, donationsbrev o dyl namnges vanligen gårdar och deras ägare. I några fall blir persongalleriet tydligare där relationerna till det dåtida samhället kan utläsas. En av de första gestalterna i Hammarös historia är den norske kung Sverre, som med grund i isländska och norska sagor lär ha besökt lagman Folkvid på hans gård Hammar år 1177. Säkrare belägg finns däremot för nästa kungliga besök då Magnus Eriksson 1347 bland annat utfärdade bekräftelsebrev om de olika klostrens fiskeförmåner i Klarälven. Länkar: Djupsundet Gråberg Hammars udde och Hammarö kyrka Östra och västra Hovlanda Tye
© Copyright 2024