Medeltiden (1050 – 1520 e Kr)
Kristnandet av Värmland anses ha utgått från Västergötland och möjligen också Norge. Förtjänsten
tillskrivs Adalvard den äldre och Thorger, bägge verksamma i länet under 1000-talet. Förutom den
mer traditionella missionsverksamheten torde pilgrimsvandringarna genom Värmland mot Olov den
heliges grav i Nidaros ha varit en bidragande faktor till den nya religionens genombrott. En av de
mest använda färdvägarna ledde från Kållandsö över Vänern till Edsviken på Hammarö och därefter
via Tingvalla och Klarälvsdalen vidare mot Norge. Organisatoriskt kom Värmland att inlemmas i
Skara stift där Adalvard blev biskop år 1060.
På många håll i Sverige förefaller det inte vara de breda befolkningslagren som omvändes i första
hand, utan snarare de olika hövdingarna med sina respektive hushåll. Det var dessa stormän som
först lät döpa sig och de byggde även de första kyrkorna. De äldsta kyrkorna byggdes på den egna
marken, invid de gamla järnåldersgravfälten, som hövdingarnas egna gårdskyrkor. En indikation på
ett sådant förlopp även på Hammarö är det faktum att Hammarö kyrka uppförts på storgården
Hammars mark. Detta bör tolkas som en makt-kontinuitet, dvs de gårdar och familjer som varit
mäktiga tidigare fortsatte ofta vara det efter kristnandet. Troligtvis ska själva kristnandet ses först
och främst i detta sammanhang – den nya religionen var en affärsangelägenhet som gynnade
kontakterna med resten av Europa.
Det gamla gravskicket med kremering och åtföljande gravgåvor övergavs. De döda begravdes
istället i kistor, öst-västligt orienterade under kyrkgolvet eller på kyrkogården. Med kyrkplatsen
som centrum skapades en administrativ indelning i socknar. För bygderna i södra och mellersta
Värmland där den förhistoriska bosättningen var relativt omfattande torde sockenindelningen i
huvudsak ha varit klar vid övergången till 1200-talet. Hammarö omnämns i skriftliga källor första
gången 1296. Något stöd för att ön utgjort egen socken finns dock inte förrän från 1500-talet.
Församlingen räknades under hela medeltiden som annex till Tingvalla. Enligt traditionen ska
Hammarös första kyrka ha funnits vid Hovlanda men några säkra belägg för detta har inte kunnat
påvisas. De finns teorier om att de tidiga kyrkorna kan ha varit helgade rum i befintliga hus.
Helt klart är emellertid att kyrkplatsen åtminstone sedan 1200-talet legat vid Hammar. Vid en
restaurering 1931 av nuvarande kyrka påträffades under golvet i sakristian ett antal
stavkyrkoplankor med ristad ornamentik. Dessa tillhör en föregångare till dagens kyrkobyggnad och
genom dendrokronologisk datering har en stavkyrkas tillkomst på platsen kunnat bestämmas till
omkring 1250. Det är troligt att också kyrkogården har anor från samma tid och bland annat har en
bevarad så kallad liljesten, en gravhäll med stiliserad bladornamentik i lågrelief, velat hänföras till
stavkyrkotiden.
Omkring 70 år efter stavkyrkans tillkomst ersattes den av en ny byggnad, uppförd i liggtimmer och
med en utformning som till stora delar överensstämmer med Södra Råda medeltidskyrka. Hela dess
interiör, både tak och väggar, pryddes under 1400-talet med målningar med olika bibliska motiv.
Målningarna uppvisar stora likheter med de i Södra Råda, men anses vara något äldre och troligen
uppförda av en annan konstnär. Kyrkan har under 1700-talet förlängts och försetts med korsarmar
och även senare blivit föremål för större arbeten. De medeltida partierna återfinns idag i kor och
sakristia.
Samtida skriftliga dokument avslöjar att det var norra delen av Hammarö som var den egentliga
bygden under medeltiden. Här återfinns också merparten av den odlingsbara marken och det är
rimligt att anta att jordbruket spelade en viktig roll i försörjningsmönstret. Den i skriftliga
handlingar först omnämnda gårdsenheten är frälsegården Vidön 1312. Från skriftliga källor finns
belägg för ett antal medeltida gårdar på Hammarö: Hammar 1350; Torp 1438; Djupsundet och
Larberg 1468; Hovlanda, Rud, Skagene, Sätter, Toverud och Östanås 1486; Bäck, Gråberg, Hult och
Tye 1498, av vilka samtliga utom Skagene var belägna på öns norra del. Jordeboken från 1540
omnämner dessutom Hällstorp, Nolgård, Jonstorp (numera Jonsbol), Klöverud och Hallersrud.
Merparten av dessa gårdar är sannolikt betydligt äldre. Gårdarna låg oftast som ensamgårdar.
Endast Hammar, Hovlanda, Skagene, Sätter och Tye var åsatta två mantal och därmed stora nog att
försörja åtminstone två gårdar eller hushåll.
Vid Djupsundet har lämningar efter en medeltida gårdsbildning undersökts. Utgrävningarna visade
att det rörde sig om en övergiven gårdstomt från 1300 – 1600-talen bestående av spisrösen, stolphål
och vallar.
Det finns bara ett medeltida brev som nämner gården Sätter och det är utfärdat den 21 december
1486 och är knutet till ett jordaskifte där gården ingår. Skiftet görs mellan Jöns Jönsson och Jöns
Ivarsson och ett 50-tal gårdar ingår i skiftet. Sigillanter till dokumentet är bland annat
brevutfärdaren Svante Nilsson (den blivande riksföreståndaren 1503-1512). Brevet utfärdades på
Västerås slott.
De medeltida breven handlar främst om donationer, gåvor och rättstvister. I breven beskrivs ofta
vem som bevittnar breven samt vilka personer som berörs av det som äger rum. Hammarös
medeltida historia är rik på personer som figurerar i händelsernas centrum kring rikets historia. En
av dem är kung Magnus Eriksson som besöker gården Hammar på Hammarö år 1347. En av ägarna
till gården Hammar är också den norska riddaren Jon Haftorsson som även är kusin med kung
Magnus Eriksson. Under flera decennier är den katolska kyrkan, med säte Skara, i ägandekonflikt
med Jon Haftorsson och senare även hans söner, om vissa gårdar på Hammarö.
Öns i särklass största markägare var katolska kyrkan. Genom donationer och köp kom Varnhems
kloster att inneha åtskilliga gårdar med tillhörande odlings-, skogsmarker och fiskerättigheter i
framför allt västra delen av Hammarö. Någon egentlig adelsklass utvecklades aldrig i Värmland
men på olika sätt uppnådde stormän ur bondeklassen frälsestatus. Geografiskt låg frälsegodsen
Gråberg, Larberg, Östanås och Rud väl samlade på öns nordöstra del. Befolkningens flertal
utgjordes av arrendebönder eller självägande bönder. Ortnamnsmässigt finns teorier om att någon
av medeltidens nyodlingar kan ha tillkommit i samband med träldomens slutgiltiga upphävande på
1330-talet.
Befolkningsantalet beräknas för Värmland vid medeltidens mitt till något tiotusental personer.
Hammarös andel därav kan uppskattas till några hundra. Medellivslängden var låg, huvudsakligen
beroende på hög barnadödlighet men också hungersnöd, sjukdomar och krigshärjningar. Man
brukar räkna med att befolkningen (trots detta) ökade kontinuerligt i hela Europa under senare delen
av järnåldern och första hälften av medeltiden. Befolkningsökningen mattades av för att vändas i sin
motsats vid 1300-talets mitt då pesten, den stora döden, härjade. Hur detta drabbade Hammarö vet
vi lite om.
Liksom under järnåldern var fisket och boskapsskötseln dominerande näringar. Fiskets betydelse för
kustnära bosättningar är väl dokumenterat från olika håll i Sverige och konsten att t ex använda
katsor och nät är kända från det förhistoriska materialet. Odlingsmässigt var ängsmarkerna
ekonomiskt viktigare än åkrarna. Trots att djuren var mindre och exempelvis mjölkproduktionen per
ko endast en fjärdedel av dagens var smörproduktionen betydande. Av 1500-talets skattelängder
framgår att just smör, kreatur och fisk var de naturaprodukter som skattebeloppet räknades i för
Hammarö. På åkrarna var ensädet förhärskande med havre som det viktigaste sädesslaget. Årdret
ersattes efterhand av den mellansvenska plogen. Genom att konsekvent vända tiltorna inåt bildades
de fornåkrar som kallas för ryggade åkrar.
I framväxten av Sverige som ett enat land och självständigt rike fanns förutom den kyrkligt
administrativa indelningen också en världsligt judiciell motsvarighet, häradsindelningen. Denna
bygger möjligen på förhistoriska anor med olika lagmän, senare häradshövdingar, som innehavare
av den dömande makten. Under 1300-talet uppges antalet härader i Värmland till 12 men efter en
organisatorisk förändring till 9 vid medeltidens slut. Hammarö räknades till Elvs härad, som
innefattade socknarna kring Klarälvens nedre lopp.
I möjligheterna att tolka den lokala bygdens kulturhistoriska utveckling utgör det skrivna ordet i
bevarade dokument ett viktigt hjälpmedel. I officiella handlingar, skattelängder, donationsbrev o dyl
namnges vanligen gårdar och deras ägare. I några fall blir persongalleriet tydligare där relationerna
till det dåtida samhället kan utläsas. En av de första gestalterna i Hammarös historia är den norske
kung Sverre, som med grund i isländska och norska sagor lär ha besökt lagman Folkvid på hans
gård Hammar år 1177. Säkrare belägg finns däremot för nästa kungliga besök då Magnus Eriksson
1347 bland annat utfärdade bekräftelsebrev om de olika klostrens fiskeförmåner i Klarälven.
Länkar:
Djupsundet
Gråberg
Hammars udde och Hammarö kyrka
Östra och västra Hovlanda
Tye