1. No category

med andra ord
tidskrift om litterär översättning ■ nr 81, december 2014 ■ 40 kr
➤ Tjuvasjiska gästabud ❙
Förtalad dansköversättare
får upprättelse ❙ 10 år
med Aristoteles’ Fysiken
❙ Ordet är ”mångförslagen”! ❙ Maja
Lundgren om ett Lexikon
över det oöversättbara❥
LEDARE
Nr 81/2014
Med andra ord
ISSN 1104-4462
Redaktör:
Viktoria Jäderling (tjl)
John Swedenmark (vik)
Redaktionsråd:
Alva Dahl
Anders Bodegård
Jeana Jarlsbo
Niclas Nilsson
Prenumeration (4 nr):
privatpersoner 150 kr/år,
företag 225 kr/år
plusgiro 82 04 19-0 (öc)
Lösnummer: 40 kr
❦
Nästa nummer
kommer i mars 2015.
Sista manusdag
30 januari.
Redaktionen ansvarar ej för
obeställt material.
❦
Med andra ord
är medlemstidskrift för
Översättarcentrum
Södermannagatan 38
116 40 Stockholm
❦
Den saknade kollegan Mats Löfgren brukade säga ”Mina enda tillgångar
är mitt rykte.”
Jag kom att tänka på honom när jag fick se Jan Stolpes presentation av
det elaka kåseri som likt en Nessosmantel länge kom att fästa vid David
Sprengels namn, trots alla hans viktiga insatser som översättare och publicist. Att göra fel är en sak. Att få bära skammen för ett fel man aldrig begått
är än värre.
Jan Stolpe är ju en av våra allra främsta översättare från klassisk grekiska,
ett språk som spelar stor roll i detta nummer. Det slutar med Ludvig Berggrens skildring av hur många ord hos Homeros blivit ett och detsamma i de
svenska översättningarna, och till och med blivit det kanske mest typiska
homeriska ordet överhuvudtaget.
Dessförinnan gör Med andra ord ett besök i en Aristotelesöversättares
verkstad, Charlotta Weigelt, som har ägnat tio år åt att översätta hans naturlära. Och i recensionsavdelningen handlar det om ett lexikon över filosofiska
ord i alla europeiska språk, i synnerhet grekiska.
Men den inledande reseskildringen går åt ett helt annat håll, till en nation
öster om Moskva, Tjuvasjien, där minnet av den store diktaren Ajgi ännu är
högst levande när Annika Bäckström i höstas for dit för att fira det som skulle
ha varit hans åttioårsdag.
Med särskild respekt publiceras på baksidan en nyskriven kungadrapa,
uppläst på Slottet i samband med att Carl XVI Gustaf fick ett exemplar av de
nyöversatta islänningasagorna.
Det här är det första nummer jag sammanställer som vikarie för Viktoria
Jäderling. Det har varit roligt att bli varm i kläderna, och nu ser jag fram emot
att kavla upp skjortärmarna och hitta nya intressanta teman.
Tel: 08-556 048 40 (mao)
08-556 048 41 (öc)
Telefontid:
måndag och onsdag 9–13
[email protected]
www.oversattarcentrum.se
2 ■ nr 80 september 2014
med andra
andra ord
ord
nr 81december 2014 ■■med
JOHN SWEDENMARK
Innehåll
Översättarkaravan på Kafé
Klaver 4 februari
Tidskriften Karavan är landets viktigaste introduktör av författare från
övriga världen. Flera Nobelpristagare står på listan över tidskriftens
upptäckter.
Förutsättningen för sån trafik
är en stor kår av översättare som
kommer med förslag, skriver introduktioner och inte minst flyttar över
författarnas texter till svenska. För att få träffa dem, och hylla
dem, ordnar ÖC och Karavan ett
gemensamt seminarium på Kafé
Klaver, Rutger Fuchsgatan 5 på
Södermalm i Stockholm. T-bana
Skanstull.
Uppläsningen börjar klockan 19,
men det går bra att komma dit ännu
tidigare och umgås. Kafé Klaver
har matservering och fullständiga
rättigheter.
Konferencier är den polyglotte
författaren och översättaren Jan
Henrik Swahn.
Tillbaka i Tjeboksary
Annika Bäckström
4
”Den skinnsjuke greven” och kommentar av Jan Stolpe
10
Intervju med Aristoteles-
översättaren Charlotta Weigelt
17
Notiser16
Kritik18
MAOs shibboleth
23
med andra ord ■ nr 80 september 2014 ■ 3
Tillbaka i
Tjeboksary
Annika Bäckström berättar om en resa till
Tjuvasjien: ett möte med minnen, egna och
andras, oförglömliga vyer och löften om
bestående vänskap.
Ständigt närvarande i landskapet och
samtalen är diktaren Gennadij Ajgi, som
skulle ha fyllt åttio i år.
RESEBREV
I
september 2014 anträdde jag min fjärde resa
till Tjuvasjien. Den skedde i sällskap med Mikael Nydahl, Ariel förlags förläggare, och den
norske poeten Gunnar Wærness. Båda har under
2000-talet ägnat sig åt överföring av Gennadij
Ajgis dikter till svenska och norska.
Dessutom kom Peter France, professor emeritus i franska vid universitetet i Edinburgh – med
många översättningar av rysk poesi bakom sig,
särskilt av Gennadij Ajgi. Han slöt sig till oss i
Moskva.
Tillsammans utgjorde vi en liten delegation av
Ajgis översättare och anhängare utanför Tjuvasjien. Jag var med som tidig initiativtagare till det
svensk–tjuvasjiska litterära samarbetet – genom
min översättning av Ajgis antologi av tjuvasjisk
poesi från anonyma tider till nuet, Fältens ögon.
Anledningen till vår resa var efterdyningarna av
Ajgis postuma 80-årsdag, som firades den 21 augusti i år.
Jag fick blommor vid
ankomsten – dahlior
flammande i höstens
färger.
Vi delade en kupé på tåget från Kazan-stationen
i Moskva. Klockan åtta nästa morgon möttes vi i
Tjeboksary av personer i kretsen kring Ajgi. Det
var poeter, bildmakare, skribenter, filosofer… I
centrum Atner Chuzangaj – professor i litteratur
och lingvistik, son till en av Tjuvasjiens främsta
poeter i föregående generation – och hans burjatiska hustru Galja, lysande i munterhet och organisatorisk effektivitet.
Och där var Ajgis syster, Eva Lisina, hon som
i 19 år arbetade med att översätta Gamla testamentet i Bibeln till tjuvasjiska. Nu ägnar hon sina
krafter åt att överföra den tjuvasjiska delen av
Ajgis diktning till ryska – samtidigt som hon skriver egna berättelser och sköter om sin handikappade syster. Vi föll i varandras armar.
Jag fick blommor vid ankomsten – dahlior flammande i höstens färger.
Sedan vi inkvarterats i Hotell Tjuvasjia vid Leninprospektet blev vi skjutsade till presskonferens
i regeringshuset. Under vårt veckolånga besök i
Tjeboksary hann det bli flera presskonferenser.
Mikael hade färdigställt två små skrifter som han
vid dessa tillfällen presenterade. Den ena innehöll
sex av Ajgis tjuvasjiska dikter, i versioner som
med Eva Lisinas bistånd nu kommit på svenska,
norska och engelska. Teman för dessa dikter var
saknaden efter modern, potatisblasten om hösten,
den vita färgen i aprils sista snö och i blommande
jasmin. Det andra häftet – också det konstfullt utfört i Nydahls bokverkstad ”Malen” i Knopparp
– innehöll Gunnar Wærness egensinniga variationer över dikter av futuristpoeten Chlebnikov,
skrivna på norska, överförda till ryska av Maria
Danova i Moskva. De gjorde stor lycka vid Wærness diskreta framföranden.
Wærness behärskar inte ryska, som han förstår
genom erfarenheter från en tidigare vistelse i Bulgarien – nu vågade han sig ändå vid flera tillfällen
på att pröva det. Han ackompanjerade sina
framträdanden med musik på ett litet afrikanskt
instrument, en kalimba – metalltungor som slås an
med fingrarna. Han och Mikael Nydahl har under
flera år ägnat sig åt studier och översättningar av
Chlebnikovs poesi. Jag ser denna verksamhet som
en utlöpare, ett sökande efter nya vägar för den
verksamhet som utgått från Ajgi – delvis från vårt
kök på Österplan i december 1990.

Det hände vid Ajgis första besök i Uppsala. Jag
hade visat honom staden med domkyrkan, Carolina, Bror Hjorths hus. Vi tog igen oss med en
kopp te i vårt kök, under samtal mellan de båda
poeterna, min man Lars och Ajgi på franska. Sonen Jayant la under tiden en LP-skiva med Bellman på grammofonen, i Fred Åkerströms framförande. Ajgi spetsade öronen:
”Vad är detta? Är det Mozart?”
”Det är ju Bellman!”
Ajgi återvände till Moskva och Tjeboksary med
Bellmaninspelningen, han letade upp befintliga
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 5
ANNIKA BÄCKSTRÖM
översättningar av Bellman till ryska, satte igång
sina kolleger och tillsammans översatte de valda
epistlar och sånger av Bellman till tjuvasjiska. De
publicerades i en vacker utgåva, ”Skål käraste
bröder” – kongenialt illustrerad av grafikern Igor
Ulangin, Tjeboksary 1999.
”Bellman var en poet av världsformat, han
skulle ha varit bättre känd om han hade skrivit på
ett mer centralt språk”, anförtrodde mig Ajgi sin
uppfattning senare.
Jag försökte, vid en litteraturkongress vid Institutet för Pedagogik, med Ajgi som aktuellt tema, delge
studenterna några av mina första intryck av Ajgi.
Det var mitt bidrag till vår grupps presentationer
av vår verksamhet, och jag slutade med att nämna
den öppenhet, generositet och initiativrikedom
gentemot omvärlden som jag observerat hos Ajgi –
att detta för mig utgör grunden för min uppfattning
av honom. Min enkla berättelse var mitt bidrag till
vår grupps presentationer – och jag upplevde ett
gensvar från studenterna.

Andra morgonen reste vi till byn Sjajmurzino i
Tjuvasjiens sydöstra del. Det är byn där Ajgi föddes 1934 och där han sedan 2006 nu ligger begravd – i utkanten av en dunge av glesa lövträd,
omgiven av betesfält för hästar och getter.
Vi färdades i en minibuss med plats för cirka 10
personer: utom chauffören och en fotograf vår lilla delegation med Eva Lisina och en handfull nära
anhängare och vänner till Ajgi. Ut genom förstadens tätnande trafik – med pågående breddning
till det dubbla av körbanorna utanför Kanasj,
Tjuvasjiens tredje stad, knutpunkt för järnvägar
och tung industri.
Småningom stillnade det omkring oss. Brittsommarsolen strålade över oss, lövskogsridåerna
längs vägkanterna stod gröna. Där de öppnade sig
gavs utblick över fält mot horisonten, här och där
genomskurna av slingrande bäckraviner – så här
års uttorkade men märkta med namnskyltar.
Jag tänkte: ”Detta är Ajgis landskap, hans ursprung och inspiration – det som han lyckades
föra ut från sin okända avkrok till världen bortom
dess gränser. Fältens ögon.”
6 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
Vi gjorde en avstickare till en annan by med en
övervuxen kyrkogård, där Ajgis föregångare och
förebild Vaslej Mitta vilar (1908–57, arresterad
1937, anklagad för ”nationalism”, tillbringade
17 år i fängelse och arbetsläger). Eva Lisina läste
hans tjuvasjiska dikter vid graven – vi andra våra
tolkningar till olika språk.
Sedan kom vi till byn Batyrevo, där Ajgi gått
i skola på mellanstadiet. Vi togs emot av detta provinscentrums borgmästare, han höll ett
glödande tal om kulturens, litteraturens betydelse
för samhället.
Eva Lisina berättade för oss vid utgången, om
hur hon under Ajgis lärotid här varje vecka gått
med potatis och andra livsmedel till brodern de 18
kilometrarna från deras hemby. Och i samma andedrag: ”Jag är så tacksam för vår lyckliga barndom!”
Vi besökte också Ajgis första skola. Den låg på
sex kilometers avstånd från hembyn. Eva nämnde
att hon hade varit rädd för vargar då hon gått
den vägen. Nu har skolan blivit museum. Vi mottogs vid dess grindar av ett sångarlag, bestående
av mogna kvinnor i tjuvasjiska traditionella folkdräkter, med huvor fullbehängda med mynt. De
sjöng kraftfullt, ackompanjerade av en manlig
dragspelare, deras sång gick till slut över i danssteg – som smittade av sig till åhörarna. Man bjöd
oss salt och bröd enligt rysk tradition då man tar
emot gäster, vi fick smaka ur en skopa med tjuvasjiskt öl.
Inuti påminde mig skolan med sina gulmålade
trätrappor om min egen barndoms småskola.
Några skolelever deklamerade verser, och vi
förevisades Ajgis bevarade uppsatser och betyg
– de var alla på toppen, men det framhölls att
hans uppförande samtidigt hade kunnat vara utmanande, upproriskt.

Under sådana här exkursioner, då man ideligen
byter färdsätt och samtalspartner uppstår många
tillfällen att ställa frågor som kanske annars aldrig blir av. Eva Lisina var på ett strålande humör,
hennes berättarglädje tog sig utlopp i den ena historien efter den andra, åtföljd av gester och skratt.
RESEBREV
Nu har skolan blivit
museum. Vi mottogs
vid dess grindar av ett
sångarlag, bestående
av mogna kvinnor i
tjuvasjiska traditionella
folkdräkter, med huvor
fullbehängda med mynt.
De sjöng kraftfullt,
ackompanjerade av en
manlig dragspelare,
deras sång gick till slut
över i danssteg – som
smittade av sig till
åhörarna. Man bjöd
oss salt och bröd enligt
rysk tradition då man
tar emot gäster, vi fick
smaka ur en skopa med
tjuvasjiskt öl.
Nu tog jag tillfället i akt att fråga henne: Varför
hade Ajgis far hamnat i straffläger? Eva berättade:
Det var 1934, vid den tiden hade Sovjetregimen
låtit konfiskera böndernas hästar och samlat dem
i en inhägnad utanför byn. Men hästarna hade
brutit sig ut och återvänt till sina ägare. Nikolaj
Lisin, som samtidigt som han var lärare i ryska
språket och litteraturen i grundskolan också var
föreståndare för kolchosen, fick skulden och arresterades. Han var därför inte närvarande vid
sonens födelse, och hans vilja att sonen skulle heta
Lev (Lejon) nådde inte de anhöriga. På prästens
inrådan fick han i stället namnet Gennadij ur den
ortodoxa helgonkalendern.
Modern, Chvedus Lisina, hade vid ett tillfälle
på en marknad stött ihop med en zigenerska som
mot hennes vilja hade spått henne med hennes tre
barn. Om Gennadij hade denna kvinna sagt: han
skulle bli något stort och hans rykte skulle gå ut
över hela världen.
Eva gav en fysiskt åskådlig glimt av modern:
hennes rika svartglänsande hår hade slagit ut som
en vinge då hon böjde fram huvudet.

Vi intog vårt middagsmål på en tatarisk restaurang i anslutning till ett ridhus. Tatarstan gränsar
ju till Tjuvasjien österut, och befolkningen är på
båda sidor om gränsen blandad. Eva satt bredvid
och hjälpte mig att orientera mig på menyn. På ett
bord intill oss stod ett akvarium. Det uppfylldes
nästan helt och hållet av en ensam fisk – Gunnar
W. upplyste oss om att detta var en mal – denna
sagoomspunna, knappt reella varelse.
Det talades knappast politik under denna resa.
Men Eva meddelade mig under ett strövtåg att
hon inhämtat att flyktingar från Ukraina under
den sista tiden börjat uppenbara sig och sökte arbete i trakten.
Också vid Ajgis grav lästes dikter – hans egna,
framförda av Eva Lisina. Plötsligt visade sig en
rovfågel svävande i det blå, högt över våra huvuden. Mörk, med vita streck under sina vingar. Ingen
kunde säga om det var en hök eller en falk …
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 7
ANNIKA BÄCKSTRÖM
”Vi vill fortsätta att
leva, vill vi inte?”
uttalade hon i mitt öra.
Och jag instämde: ”Ja,
jag vill fortsätta att leva,
så långt det går!”
På fredagen åkte vi till Kazan, huvudstaden i republiken Tatarstan. Vi kom inte dit förrän på sena
eftermiddagen, vi blev upptagna några mil innan
av staden Svijazjsk – svävande som en hägring i
solskenet på en klippö över speglande vattenytor
där Volga flyter samman med en biflod.
Vi besökte den grafiska avdelningen på muséet för
modern konst. Där blev det ny presentation. En tatarisk poet framförde Wærness’ Chlebnikov-variationer på ryska med en sådan smattrande intensitet
att innehållet tycktes spränga alla språkgränser.
Han blev också vår ciceron när vi i skymningen gick
upp till stadens historiska kremlfästning-centrum.
Av hans ivriga berättelser framgick att förhållandet
mellan republikens dominerande befolkningsskikt,
ryssar och tatarer, inte alltid upplevdes som jämlikt
och utan problem.
På lördagen besökte vi, liksom vid två föregående resor, konstnären Georgij Fomirjakov
i byn Kaganary några mil utanför Tjeboksary.
Hans målningar, förutom av egna ingivelser inspirerade av konst från många länder och epoker,
lyste från väggarna i det avlånga rum där vi senare
bjöds på kvällsmat. Vår värd höjde en skål med
uppmaning till alla konstnärer, musiker, dansare,
författare att förena sina energier i verksamhet till
mänsklighetens fromma i en tid som pekar mot
katastrof. Som motvikt mot politikernas ansträngningar.
8 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
Utanför mot horisonten avtecknade sig inte längre siluetten av det vindlande träd som hade dragit
till sig våra blickar vid tidigare besök: Kirimet, där
himmel och jord går samman. Trädet hade rasat
under vintern – men en rest av det stod kvar i en
kruka på golvet i Fomirjakovs utställningslokal,
där en gran växer upp genom huset. Där samlar
han konstverk och redskap från äldre tider.
Senare på kvällen samlades vi i en hemgjord jurta – en kåta av långa störar kring en liten eld – till
samtal och berättelser under stjärnhimlen.
I trädgården utanför fanns en likaledes egentillverkad simbassäng – en djup grop mellan gräsbevuxna kanter – där några av oss – Mikael, Gunnar, Galja – inte tvekade att plumsa i.
På söndagseftermiddagen, innan vi skulle ta
tåget tillbaka till Moskva, bjöds vi på en avskedsmåltid hemma hos Atners. Galja hade lovat oss
plov – en ursprungligen uzbekisk nationalrätt,
som görs på ris och lammkött.
Vi satt längs ett dignande bord, jag invid väggen.
Plötsligt visade sig Atners mor i dörröppningen
mot köket. Vera Kuzmina, 91 år gammal, maka
till poeten Peder Chuzangaj (1907–70), uppburen skådespelerska och recitatör – vithårig, svartklädd, på väg ut till något arrangemang. Något
mer böjd och hopkrympt än jag minns henne från
föregående gång, för fyra år sedan. Hon hade
då givit mig sin livsberättelse, sammanställd av
teaterkollegor, på tjuvasjiska och ryska. Om hur
hon som skolflicka i en avsides by i Tjuvasjien uppmärksammats och utvalts till teaterutbildning i
Moskva. Då hon nu fick se mig uppgav hon ett skri
– av överraskning och triumf över att jag ännu en
gång hade trotsat resan till Tjuvasjien. Jag trängde mig fram förbi bordet, och vi föll i varandras
armar.
”Vi vill fortsätta att leva, vill vi inte?” uttalade
hon i mitt öra.
Och jag instämde: ”Ja, jag vill fortsätta att leva,
så långt det går!”

RESEBREV
Redan på första dagen efter vår ankomst till
Tjeboksary besökte vi en ”andekyrkogård” på
Volgas vänstra strand. Det är en etnografisk
skulpturpark av totemliknande stolpar av trä,
uppresta i en gles tallskog: Den har funnits sedan
1999, sedan några år står där nu också en pelare
med tjuvasjiska tecken till minne av Ajgi. Tecknen kan jag inte tyda direkt – men jag ser dem
som påminnelse om en man som visade oss hur
man från en avkrok i ett litet och okänt land kan
nå ut och inspirera till samverkan över gränser i
tider och mellan nationaliteter.
ANNIKA BÄCKSTRÖM
Annika Bäckström, född 1927, är översättare, bosatt
i Uppsala. Förutom Ajgi har hon översatt bland annat
Marina Tsvetajeva och givit ut essäsamlingen Alldeles
Rysk.
Gennadij Ajgi (1934–2006)
Tjuvasjisk diktare, av många länge tippad som Nobelpriskandidat. Även verksam som översättare.
Böcker på svenska:
Tystnad, snö, översättning Hans Björkegren (Norstedts,
1994)
Bugning för sången, översättning Annika Bäckström
(Ariel/Ellerström, 2002)
Veronikas häfte och andra dikter, översättning Hans
Björkegren) (Norstedts, 2005)
Samtal på avstånd: essäer, intervjuer, dikter,
översättning Annika Bäckström, Mikael Nydahl, Gunnar
Wærness (Ariel 2008)
“Till Velimir Chlebnikovs hundraårsdag”, dikt i
översättning av Mikael Nydahl, Kritiker nr 26. 2012.
Ajgi sammanställde även antologin Fältens ögon som
översattes från ryskan av Annika Bäckström (Ariel,
2004). Däri ingår även bidrag av den i texten omnämnde
Vaslej Mitta.
Eva Lisina (f. 1939)
Författare och översättare. En text av henne, “Ett stycke bröd”, ingår i Samtal på avstånd. Läs också hennes
självbiografiska text om översättning av Bibeln till tjuvasjiska, som finns publicerad i tidskriften Kritiker nr 30
(mars 2014) i översättning av Annika Bäckström.
Tjuvasjiska
Ett turkiskt språk med knappa två miljoner talare, de
flesta bosatta i Tjuvasjiska republiken, som är en del av
Ryssland, med eget parlament och president. Många
talare av tjuvasjiska bor även i det närbelägna Tatarstan.
Tjuvasjiska skrivs med kyrilliska bokstäver, men innehåller även vissa specialtecken.
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 9
Den skinnsjuke greven
D
et var i byn Köpenhamn. Fastän man
blott var i början av juni hade hösten redan börjat på landet, ty heden var mycket
stor. Ute på Köpenhamns redd syntes en och annan måg simma på vattnets överflata. I Sundet var
vädret ej så klart, och de längst ut liggande damskeppen voro inhyllade i taket så att de knappt
syntes.
På en av byns gator kom en ung man ledigt
svängande en stock mellan fingrarna. Ove Rassumsen var visserligen klädd i fattigmans frack men var
dock ryss vid universitetet och för övrigt på grund
av sina kunskaper en danad ung man. Han styrde
sina steg till greve Aftenstiernes palats, där det var
stor bal. Den unge mannen, som var informator
åt grevens dräng, var även inbjuden. Dansen höll
just på, och lätta som dyngflugor svävade pigorna
omkring, förda av ståtliga herrar klädda i eleganta
kjolar.
Ove blev emellertid ej glad vid att se de dansande. Och han hade heller ingen orsak. En oblid
skepnad vilade över honom, och han kände sig
ensam och uteluckad. Han gick till en krog, där
en eldgammal domestik stod med en tebacke. Ove
tog en kopp. ”Behagar ni flöte till teet?” frågade
domestiken. Ove skakade nekande på huvudet
och ställde sig vid den stora kaminen, där stenkulorna brunno. Dansen fortfor alltjämt, och mellan
danserna serverades till damerna den läckraste is
samt olika slags sylttyg.
10 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
Ove deltog ej i dansen. Han såg ut att lida av
kedja. Då nalkades den undersköna grevinnan
Tilde. Hon var med anledning av dödsfall klädd i
en sorts klänning. Ove och grevinnan satte sig på
ett avsides beläget städ, och medan Tilde såg ner
på sitt koketta lilla fottyg, viskade Ove passionerat: ”Varför förlåter du mig så där i min ensamhet?” Grevinnan såg spottande upp på honom och
han fortsatte: ”Du kommer att böta på den stora
mangel du har – – ”
Han hann icke längre, ty greven, en man med
slemmig uppsyn och känd för sin stora skinnsjuka, steg hastigt fram till dem. Grevinnan hoppade
till som stucken av en slang. ”Min herre, vi mötas
med våra sekundanter i morgon”, väste greven till
Ove.
Följande morgon gick Ove in till en iskrämare
för att köpa sig ett vapen. Med högburet huvud
och sin karda i hand infann han sig vid duellen.
Striden blev kort. Och en halvtimme efteråt hittades Ove Rassumsen liggande död i zoologiska
havet.
FLORIDOR
Floridor: pseudonym för Beyron Carlsson; kåseriet publicerades i Dagens Nyheter den 1 december 1902.
Läs mer om greven på nästa uppslag>>
byn: by, stad
hösten: høst, skörd
heden: hede, hetta
måg: måge, mås
överflata: overflade, yta
damskeppen: dampskib, ångfartyg
inhyllade: indhylle, insvepa
taket: tåge, dimma
stock: stok, käpp
frack: frakke, rock
ryss: rus, nybakad student
danad: dannet, bildad
dräng: dreng, pojke
dyngflugor: døgnflue, dagslända
pigorna: pige, flicka
kjolar: kjole, frack
skepnad: skæbne, öde
uteluckad: udelukke, utesluta, utestänga
krog: krog, hörn
eldgammal: ældgammel, urgammal
tebacke: bakke, bricka
flöte: fløde, grädde
kaminen: kamin, öppen spis, kakelugn
stenkulorna: stenkul, stenkol
is: is, glass
sylttyg: syltetøj, sylt
kedja: ked, utled*
en sorts: sort, svart
klänning: klædning, klädedräkt
städ: sted, plats
fottyg: fodtøj, skodon
förlåter: forlade, lämna, överge
spottande: spotte, håna
böta på: bøde på, avhjälpa
mangel: mangel, brist
slemmig: slem, ond, elak
skinnsjuka: skinsyge, svartsjuka
slang: slange, orm
iskrämare: isenkræmmer, järnhandlare
karda: kårde, värja
havet: have, trädgård
*Floridor har möjligen tänkt sig att det finns ett
danskt substantiv kede = leda, men så är inte
fallet, leda heter kedsommelighed.
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 11
Satiren som blev bevingad
D
en skinnsjuke greven” är en formulering
som många känner till, och att det handlar
om en felöversättning av danskans skinsyg, svartsjuk, vet nog också många – men varifrån
kommer egentligen det svenska uttrycket? Vem har
gjort sig skyldig till denna översättningsgroda?
David Sprengel heter en av nittonhundratalets
främsta svenska översättare. När han föddes hette han David Åkerblom. Han var son till en frikyrklig möbelfabrikant i Sundbyberg men ville
gärna antyda ett ädlare ursprung och tog sig namnet Sprengel som mycket ung. Han var född 1880
och debuterade 22 år gammal med boken De
nya poeterna, en radikal essäsamling, men redan
dessförinnan hade han försökt sig som översättare, först från norska och sedan från danska. En av
hans översättningar från danskan var Två hem,
som utkom 1902 och innehöll två kortromaner
av Herman Bang. Här slarvade han rejält och
gjorde sig skyldig till en rad fel och vårdslösheter,
och Sprengel, som själv hade försäkrat att översättningen var gjord ”icke utan kärlek till originalen”, fick se sitt arbete obarmhärtigt granskad
i en utförlig artikel i Stockholms-Bladet. Den var
skriven av Hilda Sachs, känd kvinnosakskvinna
och själv översättare från franska, och där radar
hon upp en lång rad graverande fel: sylte översätts med sylt i stället för sylta, is med is i stället för glass, dyreryg med djurrygg i stället för
rådjurssadel och så vidare och så vidare.
Hilda Sachs artikel utlöste en serie hånfulla
kommentarer. Hasse Z drev med den okunnige
översättaren i sin tidning Söndags-Nisse den 7
december 1902 och tecknaren OA, Oskar Andersson, gjorde en elak bild som visar hur Sprengel har
fångats i en rävsax (Sachs!) medan Herman Bang
12 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
tittar på, men det som framför allt stimulerade
till försmädligheter och skratt var att en av tidens
mest kända kåsörer, Beyron Carlsson, under signaturen Floridor publicerade en parodi på underhaltig dansköversättning i Dagens Nyheter den 1
december 1902. Den hade rubriken ”Den skinnsjuke greven” och gjorde genast succé. Sedan dess
har satiren tryckts om flera gånger i olika sammanhang, och dess rubrik har numera blivit ett
så känt uttryck att man kan återfinna det i Pelle Holms Bevingade ord. På föregående uppslag
finns Carlssons text i sitt ursprungliga skick, ett
sannskyldigt potpurri på vad översättare brukar
kalla ”falska vänner”: ord som liknar andra i
grannspråket men som har helt andra innebörder.
Sprengel blev så utskrattad att han fann för gott
att lämna Sverige för en tid. Han for till – Danmark. Hemkommen blev han inte bara en fruktad
och i många sammanhang också avskydd kritiker,
utan så småningom också en lysande översättare
som överförde en rad klassiska franska verk av
Rousseau, Voltaire och Diderot till svenska. Översättningen av Bang var en ungdomssynd, präglad
av slarv och nonchalans, och när han väl skärpte
sig visade han sin rätta förmåga. Och till saken
hör att han i Bangöversättningen stötte på ordet
skinsyg inte bara en gång utan flera – och översatte det alldeles korrekt med svartsjuk. Skinnsjukan
skapades av en fyndig kåsör men är för evigt förknippad med Sprengels namn.
JAN STOLPE
Jan Stolpe är översättare, senast aktuell med sin nya
version av Montaignes Essayer.
ÖVERSÄTTNINGSHISTORIA
David Sprengels (1880–1941) översättningar:
Hilditch, Jacob: Vildmarkshistorier och hvardagsöden:
berättelser / auktoriserad öfversättning af David
Sprengel. – Stockholm: Beijer; Gernandt, 1901
Goncourt, Edmond de: Renée Mauperin: en ung
flickas roman / öfversättning från franskan af D.
Sprengel. – Stockholm: Svithiod, 1901
Kierkegaard, Søren: Förförarens dagbok / öfversättning från danskan; med inledning af David
Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1902. – (Mästerverk
ur världslitteraturen; 2)
Bang, Herman: Två hem: det hvita huset och det
grå huset / af författaren bemyndigad svensk
öfversättning af David Sprengel. – Stockholm:
Gernandt, 1902
Bang, Herman: Sommarnöjen / öfversättning David
Sprengel; ill. af Hans Tegner. – Stockholm: Bonnier,
1902. – (Nordiskt familjebibliotek; 15)
Murger, Henri: Från bohêmens värld / öfversatt och
försedd med en inledning af David Sprengel. –
Stockholm: Bonnier, 1904. – (Mästerverk ur världslitteraturen; 5)
Voltaire: Candide: filosofiska romaner och dialoger
/ öfversättning och med en inledning af David
Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1907. –
(Mästerverk ur världslitteraturen; 9)
Rousseau, Jean-Jacques: Bekännelser / i oförkortad
översättning med upplysande och kompletterande
noter samt ett antal porträtt och bilder utgiven av
David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1912-1922
Voltaire: Filosofiska romaner / i översättning av David
Sprengel. – Stockholm: Björck & Börjeson, 1922
Chessin, Serge de: Ryska vrakspillror i Stockholm:
roman. – Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1923
Voltaire: Candide eller Optimismen / översättning av
David Sprengel; med akvareller och teckningar av
Kurt Jungstedt. – Stockholm: Bonnier, 1925
Épinay, Louise d’: Fru de Montbrillants ungdom:
interiörer från fransk aristokrati och storfinans 17261746 / översättning och inledning av David Sprengel.
– Stockholm: Bonnier, 1925. – (Ryktbara sedeskildringar; 1)
Diderot, Denis: Nunnan: skuggbilder ur franskt klosterliv omkring 1750-1760 / översättning och inledning
av David Sprengel. – Stockholm: Bonnier, 1925. –
(Ryktbara sedeskildringar; 2)
Diderot, Denis: Jakob fatalisten och hans husbonde:
landsvägsliv, kärlekshandel och kroganekdoter från
mitten och senare hälften av 1700-talet i Frankrike
/ översättning och inledning av David Sprengel. –
Stockholm: Bonnier, 1925. – (Ryktbara sedeskildringar; 2[a])
De Quincey, Thomas: En engelsk opieätares bekännelser: gifthelveten och artificiella paradis i England
1785-1859 / översättning och inledning av David
Sprengel jämte en essay om Opieätaren av August
Brunius. – Stockholm: Bonnier, 1926. – (Ryktbara
sedeskildringar; 4)
Bandello, Matteo: Renässansnoveller / översättning
och inledning av David Sprengel. – Stockholm:
Bonnier, 1927. – (Ryktbara sedeskildringar; 5)
Rousseau, Jean-Jacques: Julie eller Den nya Héloïse
/ översättning, noter och efterord av David Sprengel;
illustrationer av H F Gravelot. – Stockholm: Atlantis,
1999. – (Atlantis väljer ur världslitteraturen)
Rousseau, Jean-Jacques: En enslig vandrares
drömmerier / översättning av David Sprengel. –
Stockholm: Aiolos, 2000
Källa: www.oversattarlexikon.se, där Jan Stolpe
även skrivit artikeln om David Sprengel.
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 13
Vad ska behållas
hos Aristoteles?
Charlotta Weigelt har översatt Aristoteles.
En bok tog tio år, och redan är hon igång med
nästa.
Med andra ord träffade henne för en pratstund
om de allra knivigaste begreppen, och om vilka
krav som ställs på översättningen av ett verk
som både är historiskt viktigt och främmande
för oss.
14 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
N
är Charlotta Weigelt studerade filosofi vid Stockholms universitet blev hon
tvungen att lära sig klassisk grekiska, för
Heideggers skull. Martin Heidegger (1889–1976)
utgick ju i väldigt hög grad från begreppens äldsta betydelser, både när han omdefinierade hela
filosofihistorien och när han gjorde den minutiösa beskrivning av den mänskliga tillvaron som
senare blev en av utgångspunkterna för existentialismen.
Det var alltså nödvändigt för henne att lära sig
grekiska för att komma vidare. Och redan tidigt
dök tanken upp att då också börja översätta de
grekiska filosoferna, i synnerhet den som spelade
kanske störst roll för Heidegger, och som på senare tid har fått allt större inflytande på filosofin:
Aristoteles.
Men först disputerade hon, år 2002, med en
avhandling som just skildrar Heideggers möte
med Aristoteles i samband med de föreläsningar han höll vid universitetet i Marburg. Det var
just då Heidegger på allvar kom att inrikta sig på
språket som grundval för den mänskliga existensen – eller närmare bestämt det grekiska begreppet logos, som inte gör samma åtskillnad som vi
mellan språk och förnuft: logos inbegriper dem
bägge, och specificerar en speciell sorts förnuft.
Ett av Heideggers huvudprojekt vid den här
tiden var just att lyfta fram logos som begrepp,
och påvisa dess filosofiska användbarhet både i
utforskandet av de grekiska tänkarnas texter och
i upprättandet av en ny filosofi som omvärderar
den hittillsvarande. En av de många poängerna
i Weigelts avhandling är att språkets roll redan
i det tidiga huvudverket Vara och tid har blivit
underskattad av Heideggerforskningen.
Numera är Charlotta Weigelt anställd vid
Södertörns högskola, och ämnesansvarig för det
livaktiga filosofiämnet. Och nästa år utkommer
hennes första översättning, nämligen Aristoteles
böcker om naturen, Fysiken, som aldrig tidigare
blivit översatt till svenska. Att den kommer först
nu beror nog på att det inte funnits något större intresse för Aristoteles som vetenskapsman,
därför att det krävs en filosof för att förstå vad
hans undersökningar går ut på, att de är begreppsliga mer än empiriska, hävdar Weigelt: det räcker
inte med filologisk kunskap.
Och att den antika filosofin blivit uppmärksammad allt mer på senare tid är nog till stor del just
Heideggers förtjänst, att han förde upp språket på
den filosofiska dagordningen.
Jag träffar Charlotta på ett kafé intill Kungliga
Biblioteket, där hon sitter och forskar vidare på
de antika tänkarna. Jag har fått läsa översättningen i manuskript, och är mycket imponerad av den
didaktiska klarhet som är genomgående i hans
framställning – en klarhet som är mycket mer
frånvarande i andra, mer knökiga översättningar.
Jag börjar därför med att fråga om hur hon har
gått till väga för att förvandla en ganska kryptisk originaltext, där i stort sett varje mening
kan utsättas för olika tolkningar, till någonting i
högsta grad läsbart, och intressant.
Charlotta tror att hemligheten har varit att
hon aldrig har ängslats för att fylla på med det
som fattas. Grekisk prosastil utelämnar med
nödvändighet fler led än svenskan, och har också
en mer elliptisk satsbyggnad. Samtidigt har hon
varit noga med att inte lösa upp alltför mycket;
till exempel har hon velat respektera Aristoteles
förkärlek för att göra substantiv av verb, och hans
ymniga bruk av particip.
Jag påpekar att det finns en härlig didaktisk
stämning i texten, att man känner sig indragen.
Då berättar Charlotta att hon även har varit
noga med att bevara småorden, till exempel gar,
som ungefär motsvarar det svenska ”ju”, och att
det säkert bidragit till att skapa en ganska stark
vi-känsla.
Därefter tar vi upp det här med fotnoter, och
jag uttrycker min avundsjuka. I en litterär översättning är ju fotnoter i princip förbjudna, åtminstone i Sverige; man får tricksa på andra vis, helst så
omärkligt som möjligt. Men i hennes översättning
av Fysiken (något som gäller för de flesta klassiska
översättningar) är fotnoterna oundgängliga, och
fördjupar dessutom läsupplevelsen. Hon förtydligar, korrigerar, och till och med polemiserar där
så behövs.
Arbetet satte igång för tio år sen, och när Charlotta ser tillbaka uppskattar hon skämtsamt
timförtjänsten till ”en krona i timmen” – ursvåra filosofiska texter har ju samma taxa som vilka
andra böcker som helst. Samtidigt är hon påtagmed andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 15
INTERVJU
Termer från Fysiken: ajrchv
fuvsi~
kivnhsi~
ejntelevceia
duvnami~
ejnevrgeia
ligt nöjd med resultatet, och vad översättningen
givit – och är redan i färd med att nyöversätta ett
annat Aristotelesverk: Den nikomachiska etiken.
Vi riktar in samtalet på översättningen av de
grundläggande begreppen, som det ju är centralt
att de fungerar och är enhetliga, även om undantag ibland måste göras. Och ordet som översätts
med ”grund”, arche, är faktiskt också ett av de
mest grundläggande. Även om det också rymmer
ett annat tankespår än det svenska urbergsordet
”grund” och handlar om ”början”, ”utgångspunkt”, och även till sitt ursprung är kopplat till
ett verb som betyder ”styra”. Men jag uppfattar
det som att översättaren har funnit att Aristoteles
naturfilosofi kommer fram ändå, att begränsningarna hos ordet ”grund” inte skämmer argumentationen.
När jag tittar igenom mina anteckningar hittar
jag ett intressant ord som ofta återkommer i Charlotta Weigelts överväganden kring olika översättningsval, och det är ordet ”behålla”. Förmodligen är den principen relevant i många översättares
praktiska kunskap.
Jag kan inte låta bli att reta henne för boktiteln
Fysiken, men hon försäkrar att det inte kommer
att ske några missförstånd, att nån skulle tro att
det är fråga om en lärobok i det naturvetenskapliga ämnet fysik. Någon annan titel vore otänkbart,
eftersom det är vad boken har kallats i alla tider.
Namnet går tillbaka på det grekiska ordet för
”natur”, fysis, som fungerar utmärkt genom den
uppdelning det gör mellan (med Charlottas ord)
”naturen, som är vad den är i sig själv, till skillnad från det som skapats av människan; naturen
utvecklas av egen kraft; den har en inre grund för
16 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
rörelse eller vila”. Vad som går förlorat är att själva ordet fysis har en inre koppling till växande,
men det har hon inte velat försöka återge – och
det ligger ju också till så att alla som har intresse
av att läsa boken är naturligt införstådd med just
den etymologin.
Återigen märker jag att jag har vissa yrkesskador som poesiöversättare. I en dikt hade jag varit
tvungen att leta upp ett ord som har en innebörd
kring ”växa”. Men en filosofiöversättare kan på
ett annat sätt förlita sig på läsekretsens kollektiva
kunskap.
Det kanske viktigaste ordet i Fysiken är ”rörelse” – själva resultatet av undersökningen är ju att
universum måste drivas av en ofattbart stor, evig
cirkelrörelse, som är grunden för all annan rörelse. Här ligger ordet, kinesis, väldigt nära svenskans ”rörelse”, och problemet är snarare innehållsligt: att Aristoteles tänker sig rörelse inte bara som
förflyttning, utan även som växande och förändring. På sätt och vis är den sammanblandningen
av förflyttning och förändring en av poängerna i
hela framställningen, och ingenting som översättaren behöver ta ansvar för.
Vi övergår till att diskutera det system av
begrepp som har varit i fokus för Aristotelesintresset på senaste tiden – åtminstone inom de
delar som sysslar med att beskriva verkligheten:
hurdan vi uppfattar den och hurdan den kanske
är. I övrigt har ju Aristoteles också en storhetstid
inom den praktiska filosofin, särskilt genom sin
beskrivning av olika slags förnuft, som har gjort
intryck långt in i samhällsvetenskaperna och även
bidrar till den politiska diskussionen, till exempel
hos Martha Nussbaum.
De tre begreppen, som hänger ihop inbördes,
och som även är förknippade med de föreställningar om växande som här ovan omnämndes
som lost in translation, utan stor skada skedd, är
de följande: entelecheia, dynamis och energeia.
För Aristoteles handlar de om tre aspekter på
naturens återkommande processer, till exempel
ett frö som blir ett träd. Entelecheia har Weigelt,
med stöd i etymologin, nästan genomgående översatt till ”fulländning”, men det är viktigt att det
är hela processen som avses, inte bara resultatet.
ARISTOTELESÖVERSÄTTNING
Arche
Fysis
Kinesis
Entelecheia
Dynamis
Energeia
”Aristoteles projekt var”, förklarar hon, ”att i
polemik mot andra filosofer, till exempel Parmenides, tänka varat i termer av aktivitet, av att
komma till sig själv.” Fulländningen avser hela
vägen i den enskilda processen, men beskriver
också hurdan naturen är, ”att den alltid är på väg,
alltid kommer fram till någonting”.
Och åtskillnaden mellan dynamis och energeia hör också till den här berättelsen. Dynamis
betyder ”möjlighet”, det som någon eller något
kan bli. ”Ett frö kan bli en blomma, men det kan
inte bli trädgårdsmästare”, exemplifierar Charlotta. Och energeia är förverkligandet av en dylik
möjlighet eller förmåga, genom förändring. Men
Aristoteles använder det också om utövandet av
en verksamhet som man redan kan.
Begreppsparet har blivit ytterst populärt på sistone i sin latinska form: ”potentialitet–aktualitet”.
Inte minst tack vare den italienske filosofen Giorgio Agamben, som i dialog med andra Aristotelestexter har diskuterat hur dynamis och energeia
fungerar annorlunda hos människan än i naturen:
för hennes handlingsförmåga, verklighetsuppfatt-
ning och varseblivning. Men den diskussionen
– som väl jämte diskussionen av tiden i Bok IV
kommer att locka de mest nyfikna läsarna – blandar vi inte in i den här fikastunden.
Istället slutar vi med att konstatera en märklig
sak i andra riktningen: hur annorlunda vi moderna människor tänker. Aristoteles har inget fristående begrepp för utifrån kommande kraft. När
den tanken dyker upp på ett ställe mot slutet av
Fysiken är det en så häpnadsväckande avvikelse
att Weigelt tillerkänner den en egen fotnot.
Kraft, som är så centralt i hur vi tänker oss världen att vi ibland nästan inte märker av det (om vi
inte är filosofer). Och det lustiga är ju att vårt tal
om kraft, och våra mätbegrepp, går tillbaka på
just de där grekiska orden, men i en helt annan
bemärkelse. Dynamik och energi har ingenting
alls med dynamis och energeia att göra. Men
faktum är, berättar jag, att det enda ord i svenskan som Terminologicentrum inte har klarat av att
definiera, utan givit upp, det är ”energi”.
Med den upplysningen tar vi farväl och går åt
varsitt håll. Charlotta ner i antiken, jag till Med
andra ord för att skriva den här artikeln och
fundera ytterligare ett varv på vad det är att ha
blivit översättare.
JOHN SWEDENMARK
Aristoteles Fysiken i översättning av Charlotta Weigelt
utkommer våren 2015 på Thales förlag.
Hennes avhandling publicerades av Stockholms universitet 2002 och heter The Logic of Life. Heidegger’s
Retrieval of Aristotle’s Concept of Logos.
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 17
NOTISER
Terminologicentrum: eftertankens ombesörjare
Höstbudgetens plötsliga nedläggningar av humanistiska institutioner väckte proteststormar, och
regeringen fick ganska snart backa ifråga om forskningsinstituten i länderna runt Medelhavet. Protesterna
aktualiserade också diskussionen om den humanistiska
forskningens samhällsnytta, som uppenbarligen inte får
plats eller kommer till synes i ett snävt budgetperspektiv.
Viktigast för översättarna är slopandet av det statliga
bidraget till Terminologicentrum, före detta TNC. Från
att ha varit en myndighet är det numera ett självständigt
företag, och Näringsdepartementets resonemang tycks
ha varit att det är de som anlitar företagets tjänster som
ska betala, inte staten.
Frågan är dock till vems båtnad det är viktigt att vi
svenskar är överens om vad de ord vi använder betyder.
Visst kan en branschorganisation bekosta en ordlista
med termer och på så vis vinna effektivitet, på ett sätt
som går att omräkna i pengar. Men den långsiktiga vinsten av ett adekvat språkbruk kommer alla till del, nu
och i framtiden.
Det kan inte minst översättarna vittna om, som vet
hur avgörande det är att ett ord finns till hands när det
behövs; medan ett surrogat eller en tillfälligt hopkommen nödlösning kan punktera en hel texts värde och
sabotera dess avsedda verkan.
”Språket är på en och samma gång individuellt och
kollektivt”, lärde Ferdinand de Saussure ut i sina föreläsningar för drygt hundra år sen. Den politiska konsekvensen av en sån insikt är att varje språkande individ,
hur skicklig och kunnig hen än är, står i beroende till
grundliga, pågående beskrivningar av språkbruket –
helt enkelt därför att språket är större än vad som ryms i
en enskilds huvud, en enskilds erfarenhet.
Kontinuiteten är därvidlag viktigare än bedömningen
i det enskilda fallet, som ju alltid kan ifrågasättas och
ohörsammas.
I Europa (framför allt) återfinns en växande kritik mot
utförsäljningen, kommersialiseringen och managementiseringen av det gemensamt ägda. Detta håller på
att bli en av de centrala demokratifrågorna, just därför
att politiken och förvaltningen tenderar att ge upp och
överlåta styrningen till marknaden.
18 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
I det sammanhanget är försvaret av språket en lika viktig
kamp som till exempel vem som har rätt att göra pengar
på vatten eller naturresurser. Språket som gemensam
egendom, ett arv som måste förvaltas och underhållas. Av sina utövare, i synnerhet de professionella, men
också på en övergripande nivå som kan ta ansvar för
kontinuiteten, och samtidigt berikar den vetenskapliga
förståelsen.
Bland Terminologicentrums många tillskyndare – det
har också förekommit en diger namninsamling – märks
Svenska Akademien, som mangrant publicerade en
debattartikel, och Sveriges författarförbund, som har
uppvaktat Näringsdepartementet.
Förhoppningsvis kan uppvaknandet från denna kris
få goda konsekvenser i form av ökad medvetenhet om
att språket allmänt sitter illa till i institutionshierarkierna
och behöver särskild omhuldan; till exempel har det
gåtts hårt fram med undervisningen i andra språk än
världsspråken runtom på landets universitet.
En annan förhoppning är att respekten för Terminologicentrum ska öka, när deras försynta verksamhet nu
hamnar i strålkastarljuset. En skrift som Basord i våra
fackspråk (2012) borde förtjäna allmän spridning, helt
enkelt därför att den är så imponerande och vederhäftig
att den även bildar och förnöjer.
Idén är att definiera de ord som används i definitioner, och hjälpa till att hålla isär termer som ofta sammanblandas. Häftet ger handgriplig hjälp, så att det
blir rätt, men det är också en källa till förundran över
termspråkets rikedom, och en uppfordran till varsamhet
och eftertanke. Här är det allra sista uppslagsordet:
NOTISER
Nu är de isländska
översättningarna här
För det tredje – rapport från
översättarseminarium
Efter många års arbete, med tjugo översättare och
fyra redaktörer inblandade, föreligger nu alla de isländska släktsagorna på svenska, samlade i fyra band. I
slutet av november fick Kungen, på samma sätt som
regenterna i Norge och Danmark ett eget exemplar. Under audiensen på Slottet läste Thórarinn Eldjárn upp en
specialskriven dikt, på sagornas eget versmått, dróttkvaett.
”Karlsdrápa Gústafs” slutar så här, i skaldens egen prosaöversättning:
Samtalet böljade i fem timmar när brasilianska
poesiöversättare och lärda mötte svenska kollegor
på Konsthögskolan i Stockholm, som gäster hos Fria
Seminariet i litterär kritik. Från början intogs ett högt
perspektiv, eftersom det var nödvändigt att diskutera
igenom de nya mediernas inverkan på översätteriet.
Men ju längre tiden gick, desto mer konkreta blev resonemangen, och kom att handla om problem som vad
en översättare kan göra åt att en magnifik blomma har
ett väldigt fult och vetenskapligt namn på målspråket.
Internet ger oanade möjligheter till spridning och
släpper in nya grupper av läsare. Men hur går det med
omsorgen, ifråga om textbearbetning, korrekthet,
typografi – och vad händer med själva läsakten? Är
poesin drabbad av den ”uppmärksamhetskris” som
Magnus William-Olsson påtalade i sin inledning till
seminariet, eller erbjuder den ett refugium? På såna
frågor finns det inga enkla svar, utan olika erfarenheter
konfronterades med varandra, särskilt från dem som
själva sysslar med utgivning.
De befann sig i Sverige på grund av att Bokmässan
hade brasilianskt tema, inklusive det mycket uppskattade seminarium som ÖC var med om att anordna,
där Örjan Sjögren och Ulla Gabrielsson redovisade sitt
översättararbete. Och som vanligt vid möten med Brasilien stod det klart att det inte bara är ett land, utan en
världsdel, med en synnerligt rik och egenartad diskussion kring estetiska frågor, någonting som också kan
utläsas ur tidskriften OEI:s nytutkomna temanummer
med tonvikt på bröderna de Campos, dessa modernistiska giganter. Och även i Karavan nummer 2, med
många litterära höjdpunkter.
Ändå uppstod ett ganska tydligt samförstånd, som
gick ut på att vända på givna föreställningar om översättning: Det handlar inte om att överbrygga mellan
språk utan om att bygga ut de existerande språken
och kasta om deras hierarkier. Det handlar inte om
att saker går förlorade; istället kappades alla om att
framhålla det som en översättning utvinner, det som
filosofiprofessorn vid Södertörn Marcia Sá Cavalcante
Schuback, själv av brasiliansk härkomst, engagerat
beskrev som att någonting tredje uppstår. Ibland.
”Den hälsosamma läsmatsäcken står nu återigen till
hands: Denna sejd och skatt har nu snillrikt försvenskats
i sin helhet. Kung Carl skänkte mod till detta arbete och
därför framföres ett djupt tack i en drapa till honom och
drottningen.”
Under ett seminarium strax efter överlämnandet
berättade huvudredaktörerna Kristinn Jóhannesson
och Gunnar D. Hansson om sitt arbete, och gav en
god bild av den enhetlighet de åstadkommit, även
om varje översättartemperament också tillåts komma
fram. Framför allt har de ålderdomliga vändningarna
rensats bort, till förmån för läsbarheten; bland annat har
den märkliga växlingen mellan presens och preteritum
ersatts av dåtidsformer genomgående.
En annan isländsk höjdpunkt var Lars Lönnroths
besök på ÖC:s medlemsmöte i Göteborg i samband
med Bokmässan. Efter sagorna har han tagit itu med
Eddadikterna, och det ska komma en bok under
2015. Med frejd gav han prov på dikternas färggranna
grovkornighet, och delade med sig ur sin lärdom om det
allra senaste forskningsläget, framför allt det som har att
göra med att eddadikterna traderades och framfördes
muntligt.
Islänningasagorna kan besällas från det isländska
förlaget Saga: www.sagaforlag.is. Och hela
“Karldrápa Gústafs” står att läsa på baksidan av detta
nummer.
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 19
En lyxig labyrint
Dictionary of Untranslatables:
A Philosophical Lexicon
Edited by Barbara Cassin
Princeton University Press, 2014
V
ocabulaire européen des philosophies: Dictionnaire des intraduisibles blev en oväntad
publiksuccé när den kom ut i Frankrike 2004.
Utöver den föreliggande engelska översättningen har
den överförts till arabiska, farsi, rumänska, ryska och
ukrainska.
Det är en förstås skojig paradox att ett lexikon som
ägnar sig åt det oöversättliga blir såpass översatt, men
titeln är mer drastisk än bokstavligt menad; projektet
går inte ut på att visa att språken är så olika att det som
tänks på ett språk är otänkbart på ett annat. Syftet är att
belysa skillnader mellan europeiska språk (inbegripet
arabiska och hebreiska när de påverkat den europeiska filosofin) genom att fokusera på särskilt knepiga
begrepp. Utgångspunkten är att all översättning är en
oändlig process: en översättning kan aldrig bli färdig.
Verkets redaktör, filosofen Barbara Cassin, skriver
i inledningen att Émile Benvenistes Vocabulaire des
Institutions Indo-européennes har stått som modell
under arbetets gång. Ordens etymologiska nätverk i
ett språk jämförs med nätverket i ett annat, processen
är både diakronisk och synkronisk, det är ett historiskt
detektivarbete och samtidsspaning.
Cassin betonar att lexikonet har ett politiskt syfte: att
inte passivt låta angloamerikanskan dominera, utan lyfta
fram alla språk på lika villkor och se framtiden an:
20 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
”to a Europe in progress, fully active, energeia rather than ergon, which explores divisions, tensions /.../
contradictions, in order to construct better versions of
itself”. (... ett framstegets Europa, fullt aktivt, energeia
snarare än ergon /termerna syftar på Humboldts språkfilosofi/, som undersöker uppdelningar, spänningar,
motsatser, för att kunna åstadkomma bättre versioner
av sig självt)
Framstegsoptimism. Det leder tankarna till att Frankrike från början varit det land som drivit idén om en kulturell europagemenskap med störst entusiasm (i Sverige
talar vi om Europa i termer av ekonomi, miljö, säkerhetspolitik, feminism, mer sällan om språk och kultur). Men
man påminns också om den ständiga konkurrensen
med engelskan.
Med något undantag präglas dock inte boken av
fransk chauvinism: inte minst är artiklarna om ryskan
och baskiskan fascinerande.
Lexikonets uttalade ambition är att distansera sig från
två filosofiska språkuppfattningar.
KRITIK
Å ena sidan den tendens inom den analytiska filosofin
som hävdar att det finns en ”universell logik”, oberoende av tid och rum, som kan uttryckas med hjälp av ett
språk som i sig är genomskinligt som matematik.
Å andra sidan den ”ontologiska nationalism” som talar om mystiska språksjälar, hyllar det oöversättliga eller
framhäver det ena språkets inneboende sanning framför det andra.
Varken logisk universalism eller essentialism. Snarare
vill Cassin att lexikonet lutar åt ståndpunkten att varje
språk är ”summan av de tvetydigheter som språkets
historia har gått med på att bevara” (Jacques Lacan).
Boken är en lyxig labyrint. Man kan slå upp enskilda
begrepp – logos, svoboda, Dasein, leggiadra – och
söka sig vidare längs läckra korsreferenser som löper
mellan språken och koncepten; det finns även tematiska uppslagsord (word order, to translate), och flera av
språken har fått egna essäer. Språkhistoria, filosofihistoria, idé- och lärdomshistoria: det är alltså inte alls bara
filosofer av facket eller översättare som kan ha utbyte av
detta uppslagsverk.
Som översättare från franska letade jag omedelbart efter det oöversättligaste ord jag vet: esprit. Ja, ibland kan
man översätta det med ande, andra gånger motsvaras
det av anda, i vissa fall betyder det kvickhet, espri. Och
somliga lexikaliserade fraser har givna svenska översättningar: quelque chose me vient à l’esprit betyder
”jag kommer att tänka på något”.
Men ofta funkar ingetdera. Engelskan har mind, men
en svensk översättare tvingas ibland dra till med nödlösningen medvetande. Det är inte tillfredsställande;
franskan har nämligen ett annat ord för medvetande,
conscience.
Nej, esprit är tyvärr inte ett uppslagsord i detta
lexikon. Inte heller Geist eller mind. Men tänka sig, i
inledningen är det faktiskt det allra första exempel på
oöversättlighet som tas upp, som en obesvarad fråga:
”Does one understand the same thing by ‘mind’ as
by Geist or esprit”?
Då ville jag svara: ja ibland, åtminstone på ett ungefär – men det värsta av allt är att svenskan inte
har någon motsvarighet till mind när det nödtorftigt
överlappar esprit.
Jag nämner det för att påpeka att det inte är säkert
att den rent praktiska användningen av lexikonet är så
stor, åtminstone inte för en översättare av skönlitteratur.
Lexikonets inledning gör alltså en markering mot
överdriven mystifiering av språksjälen/språksjälarna;
men det hindrar inte att essäförfattarna (de flesta är filosofer) resonerar kring de olika språkens egenart, och
hur de eventuellt påverkat framväxten av ett visst slags
filosofi.
Under uppslagsordet Welt ställs till exempel frågan
om det finns en specifikt ”germansk” världsuppfattning
som kan förklara framväxten av fenomenologin och
kanske rentav existentialismen. En härligt spekulativ
artikel (och något av det bästa med boken är att den
tillåter sig att vara våghalsig, den påminner mer om
Diderots och d’Alemberts Encyklopedi eller Nordisk
Familjebok än om sentida pastöriserade varianter).
Etymologin hos Welt består enligt denna artikel av en
sammansmältning av ”man” (jfr. latinets vir) och ”gammal” (jfr. engelskans old). Till skillnad från en kosmologisk
(grekisk) uppfattning av världen, där människan bara är
en liten del av det hela, skulle alltså den germanska uppfattningen utgå ifrån människans plats i världen, vilket
eventuellt skulle kunna understödja ett fenomenologiskt
synsätt.
Redaktörens besvärjelser mot essentialism verkar ha
funkat sådär, men jag har inget emot det. Värre blir det i
essän om franskan.
Alain Badiou skriver utan att darra på manschetten
att det franska språket är mer demokratiskt än andra.
”A language of women and the working class rather
than of scientists, philosophical French relies on the
belief that the act of thinking is open to everyone”. (Den
filosofiska franskan är kvinnornas och arbetarklassens
språk snarare än vetenskapsmännens; det vilar på tron
att tänkandet är till för var och en.)
Orsaken, skriver Badiou, är att syntaxen (relationer,
förbindelser) är viktigare för franskt tänkande än etymologin och semantiken. Franskan är mer lagd åt kommunikation än grubblerier, eftersom franskan alltid ”subordinates everything to the most energetic, shortest, and
most cadenced syntactic placement”. (... underordnar
allt den mest kraftfulla, korta och kadenserade syntaktiska placeringen.)
Det är besynnerliga påståenden. Man behöver inte
nämna filosofer som Lacan och Derrida för att sätta
dem i gungning: det räcker med att påpeka att få europeiska språk gör en större skillnad mellan talspråk och
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 21
KRITIK
skriftspråk än franskan. Det gäller både ordförrådet och
syntaxen. Klassgränserna är skarpa i Frankrike och skär
rakt genom språket. ”Kvinnorna och arbetarklassen”
– på vilket sätt skulle den elaborerade salongskulturen
vara öppen för alla?
Badious artikel leder tankarna till den gamla uppfattningen att franskan är det mest universella och logiska
språket: ”Ce qui n’est pas clair n’est pas français”. (Det
som inte är tydligt är inte franska.)
Den välkända maximen kommer från Antoine de
Rivarols essä L’universalité de la langue française från
1783: Rivarol skrev den som ett bidrag till en europeisk
essätävling om vilket språk som skulle vara lingua franca i Europa. Franskan var än så länge det dominerande
språket, och Rivarol argumenterade för att det så skulle
förbli, bland annat på grund av dess överlägsna syntax. ”La syntaxe française est incorruptible”, skrev han.
(Den franska syntaxen låter sig inte korrumperas.)
Det är alltså den uppfattningen Badiou knyter an till.
Enligt Badiou beror ”den latenta universalismen i
varje användning av franska språket” på att det inte
lämnar något utrymme för semantisk tvetydighet. Det
är inte ett språk för tvekan, nyanser. ”It is a language of
decision, of principle and consequence”. (Ett språk för
beslutsamhet, principfasthet och konsekvens.)
Han fortsätter: ”French plants its certainty and its authority, which are also the source of its persuasive beauty”. (Franskan etablerar sin visshet och auktoritet, vilket
också är källan till dess vägvinnande skönhet.)
Att många poeter och filosofer, från Mallarmé till surrealister och andra, både uttryckligen och underförstått
har motbevisat Rivarols påståenden bekymrar inte hans
sentida lärjunge Badiou: Lacan och Mallarmé går att
koka ner till entydiga maximer, hävdar han.
Det är den kuriösaste artikeln jag hittat i hela boken.
22 ■ nr 81december 2014 ■ med andra ord
Det tjänar ingenting till att slå upp kinesiska eller japanska begrepp som wu-wei eller zen: det östasiatiska inflytandet på västerländskt tänkande är relativt sentida,
taoism och buddhism är alltså såvitt jag kan se helt frånvarande.
Men det är ganska konstigt att Hans-Georg Gadamer inte ens är nämnd. Sanning och metod borde väl
vara en självklar referens i varje verk om tolkning och
översättning, och det här är ju ett filosofilexikon som
gör anspråk på att vara någorlunda omfattande. Finns
det någon som bidragit mer till hermeneutiken under
1900-talet än han? Varför citeras inte hans ord om att
varje läsning är en översättning, till exempel?
Frånvaron blir extra tydlig i essän om begreppet
Bildung, som påminner för mycket om Gadamers
undersökning av bildningsbegreppet för att det skulle
kunna vara en slump.
Bortsett från det, så är Dictionary of Untranslatables
en magnifik och inspirerande lunta.
MAJA LUNDGREN
Maja Lundgren är författare och översättare, bosatt i
Hägersten. Hon har senast översatt en roman av André
Breton.
MAOS SHIBBOLETH
maos shibboleth [hebr. ”ax”, innebörd: lösenord, igenkänningstecken, prövosten]
Ludvig Berggren väljer
mångförslagen ❥
Ordförklaring: Mycket påhittig eller förslagen, rådig,
fyndig, uppfinningsrik (i en mångfald olika situationer).
En homerisk glosa.
Motivering: Det händer förstås att en översättare
formar ett nytt ord för ett i ursprungsspråket. Det
händer möjligen mindre ofta att det ordet får fäste och
går i arv till efterföljande översättningar. Så är fallet med
”mångförslagen”, epitetet som man förknippar med
den kringirrande och (i en mångfald olika situationer)
påhittige Odysseus. Ordet i sig är knappast en märkvärdig skapelse, men det har hållit sig vid liv sedan
våra första Homerosöversättningar. Men från vem
har det kommit? Man finner det i varje fall redan i den
första fullständiga svenska översättningen av Odysséen, som gjordes av Marcus Wallenberg (1774–1883)
och utkom 1819–21. Där dyker det upp redan i första
raderna: ”Sångmö! förtälj om den Mannen, den mångförslagne, som irrat vida omkring, så snart han förstört
det heliga Troja”. Wallenbergs översättning följdes
närmast av Axel Gabriel Sjöströms från 1835–42,
och Johan Fredrik Johanssons från 1844–45, varav
åtminstone den senare har anammat Wallenbergs
”mångförslagne”. Bakom översättningen gömmer sig
(minst) tre grekiska adjektiv:πολύμητις,πολυμήχανος,
πολύτροπος. För dessa ord hittar man hos Sjöström
och Johansson också översättningarna ”förslagne”,
”mångråde” och ”mångsluge”. De grekiska orden
består av förledet πολυ-, som pliktskyldigt översatts
med ”mång-”, samt efterled som mer eller mindre är
synonyma och betecknar påhittighet och förslagen-
πολύμητις
πολυμήχανος
πολύτροπος
het. Det sistnämnda adjektivet, πολύτροπος, avviker
möjligen från de andra, sedan det även kan läsas som
den som har vänt sig om i mångahanda riktningar i
rummet, det vill säga precis som Odysseus; den som
irrat omkring. Tolkningen företräddes redan av Platon,
men saknar i stort sett stöd hos dagens filologer som
förordar den gängse betydelsen. Att ”mångförslagen”
i Sverige så benhårt associeras med Odysseus beror
på Erland Lagerlöf och hans översättningar från början
av 1900-talet. Den Homeros vi känner idag är Lagerlöfs, som inpräntat ordet hos läsarna genom att han
till skillnad från sina föregångare i mindre utsträckning
varierar, och tillämpar ”mångförslagen” för flera av de
grekiska adjektiven. Översättningen av adjektivet blir
hos Lagerlöf ett med Odysseus och det ska mycket
till för att förpassa det därifrån; hos Ingvar Björkeson,
som senast har översatt Homeros, läser man istället
epiteten ”mångkunnigt kloke”, eller bara ”uppfinningsrike”. Här gäller devisen att den översättare som till sist
träffar rätt är den som bestämmer villkoren för ett ords
senare nyöversättningar.
Ludvig Berggren är översättare och facklig informatör i
översättarfrågor på Sveriges Författarförbund. Han nås
på [email protected]
med andra ord ■ nr 8i december 2014 ■ 23
B
föreningsbrev
sverige
porto betalt
port payé
översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm
Karlsdrápa Gústafs
Yst í veröld vestast
var á norðurhjara
land nýtt fagurt fundið,
fréttu Svíar þetta.
Garðar hringferð gerði
góða um norðurslóðir,
hilmir fyrstur hólmans
hafði vetursetu.
Sí og æ með sögur
sýsluðu Íslendingar.
Téður sagnasjóður
Svíum dugði því að
skáld sænsk víst þar völdu
veganestið besta,
þess nutu og áfram njóta
nýir munu Svíar.
Norskir námu í fjarska
nýja eyju en Svíar
gistu þar sem gestir
góðir – sumir óðir.
Segir margt í sögum
síðan frá þeim víða:
Berserkir út bárust,
böl úr augum drauga.
Nú er klárt að nýju
nesti hollt til lestrar:
Seiður þessi og sjóður
fullsænskaður af kænsku.
Kjark gaf Karl til verka
konungur og honum
djúp skal þökk í drápu
og drottningu því hlotnast.
ÞÓRARINN ELDJÁRN
Carl Gustafs Drapa: I världens västligaste utkant, längst uppe i norr, upptäcktes ett nytt och
vackert land, svenskarna fick höra nyheten. Gardar gjorde en lyckad resa runt dessa nordliga
trakter, som holmens förste kung övervintrade han där.
Norrmännen bosatte sig på den nya ön i fjärran, men svenskar kom dit som goda gäster –
fast några galna. Sagorna berättar sedan dess mycket därom på olika ställen: om bärsärkar
som kom ut till Island, samt spöken med onda ögon.
Jämt och ständigt sysslade islänningarna med sina sagor. Denna sagoskatt blev nyttig för
svenskarna, eftersom svenska skalder där fick sin bästa resmatsäck och drog fördel därav.
Nya svenskar kommer att fortsätta med det.
Den hälsosamma läsmatsäcken står nu återigen till hands: Denna sejd och skatt har nu
snillrikt försvenskats i sin helhet. Kung Carl skänkte mod till detta arbete, och därför framföres ett djupt tack i en drapa till honom och drottningen.
Översättning: författaren. Läs mer på sid19!