»Den andres text och min« är en utställning om en av Sveriges mest älskade och lästa ordkonstnärer: översättaren och författaren Britt G. Hallqvist. Britt G:s produktivitet var lika häpnadsväckande som hennes bredd. Ingmar Bergman lär en gång ha utbrustit »G står ju för Genial!« – och inte utan fog. Hon diktade barnvisor som »Var bor du lilla råtta« och psalmer Måne och Sol; hon skrev sångtexterna till julkalendern Trolltider och barnböcker som Festen i Hulabo. Som översättare arbetade hon med musikaler som Jesus Christ Superstar och operor som Figaros bröllop; hon översatte klassisk dramatik som Faust, Hamlet och King Lear, likaväl som Tolkiens Bilbo och Richard Adams Den långa flykten – alltid med samma osvikliga känsla för det rätta ordet. * Britt G. skulle ha fyllt 100 år i år och ut- ställningen ingår i Britt G Hallqvist-sällskapets jubileumssatsning BGH 100. G britt hallqvist Utställning på Universitetsbiblioteket i Lund 7 oktober 2014 - 10 april 2015 Universitetsbibliotekets utställningskatalog 69 Utställningsproduktion, text, layout & tryck: Universitetsbiblioteket i Lund Kontakt: [email protected] Universitetsbiblioteket, Lunds Universitet Box 3, 221 00 Lund UB Media ISSN 0281-3823 LULID/LIBR - 1547 den andres text och min Utdrag ur Britt G Hallqvists föredrag i Tegnér-samfundet 1987 Min text och den andres Min text och den andres ‑ egentligen borde rubriken ha varit »Den andres text och min«. Som översättare har jag att hela tiden underordna mig originalförfattaren. För det krävs en viss ödmjukhet. »Giv andra stora namn, nämn oss de trogna!» Det Karlfeldtcitatet skulle kunna vara alla översättares motto. Trohet är ledstjärnan. Men det kan vara nyttigt att erinra sig att Axel Gabriel Silfverstolpe år 1800 delade upp översättarna i två kategorier - med undantag av de få framstående: trälar och jakobiner. Om trälarna sade han att de är för nära orden. »De ... äro sådana som så till sägandes kräla tätt utmed hvar bokstaf af sitt heliga original.« Esaias Tegnér fällde i något sammanhang det berömda yttrandet: »Vackra översättningar, liksom vackra fruar, äro icke just alltid de trognaste.« Erik Blomberg, själv en fin lyriktolkare, menade att vitsen nog hade förlorat något i poäng sedan de trogna fruarna blivit allt färre och de trogna översättarna allt fler. […] En översättare måste vara noga med att återge sakliga termer exakt, inte bara i facktexter utan naturligtvis också i skönlitterära sammanhang. Det kan hända att ordböckerna lämnar en i sticket, och man blir tvungen att rådfråga fackmän. Så dramatik. Hur ska man göra när det talas dialekt i en pjäs? Återge ett bondskt bayerskt tungomål med t ex västgötska? Nej, man får nog försöka uttrycka sig »folkligt» i största allmänhet. Hur mycket av tidstonen hos en klassiker ska man försöka få fram? Hur ska man balansera hänsyn till originalförfattaren och hänsyn till den svenska publiken? För närvarande finns det en tendens inom svensk teater att ta sig allt större friheter gentemot pjäsförfattarna. Ibland går det till överdrift, tycker jag. En gång erbjöd en teater i Göteborg mig att översätta Shakespeares Tirnon of Athens. I villkoren ingick att jag skulle dikta till en scen alldeles på egen hand. Jag tackade nej. Britt G. Hallqvist 1 6 har ju i allmänhet två huvudfaktorer att räkna med - originaltexten och sitt eget språks möjligheter att komma den nära. För en dramatiköversättare kommer en tredje viktig - och okänd – faktor med i spelet: hur ska replikerna göra sig på scenen? Eller rättare sagt: vad kommer regissör och skådespelare att göra av den text som översättaren har arbetat fram? När jag sett- eller snarare hört - mina pjäsöversättningar på teatern har jag tänkt på hur närbesläktade en översättares och en regissörs uppgifter är. Regissören är ju i själva verket också en översättare. Ibland kan det hända att de båda översättarna drar åt olika håll. »Nej, inte har jag fattat den repliken så!» tänker översättaren i salongen, och undrar vem som har rätt. Ibland kastar gestaltandet på scenen ett plötsligt ljus över en replik som man förgäves grubblat på. Jaså, det betyder detta! Och man skäms över sitt trevande i blindo - som kanske ändå inte ledde käpprätt åt skogen - och känner tacksamhet mot regissören, den klarsyntare kollegan. Numera kan man ofta bli besviken på skådespelarnas sätt att läsa vers. Det är som om de skämdes för versen - de låter den inte komma till sin rätt - och då tycker man att man har mödat sig förgäves. De problem som en översättare i allmänhet har att tampas med förstoras och skärps när det gäller ”Bli inte ledsen för att jag tar bort en massa småord som är så jävla besvärliga i svenska språket” kommenterade Ingmar Bergman i Britt G:s manus till King Lear. Till höger en sida Britt G:s översättning av Jesus Christ Superstar. 5 Som översättare hade Britt G en häpnadsväckande bredd och hon arbetade med allt från Shakespeare och Goethe till moderna klassiker som Bilbo och Den långa flykten. gjorde Luther. För att kunna sätta namn på alla ädelstenarna i Upp. 21 gick han igenom de saxiska kronjuvelerna. För mynten i Bibeln rådfrågade han de olika myntsamlingarna i Wittenberg. När han skulle beskriva offren i 3 Mos. och behövde termer för tjurars och bockars inälvor, gjorde han upprepade besök i slakthusen och rådfrågade slaktarna. Djurnamnen i Gamla Testamentet visade sig vara en svår nöt att knäcka. Han skrev till Spalatin: »Det går fint med nattfåglarna - uggla, korp, hornuggla, kattuggla, tornuggla - och med rovfåglarnagam, glada, hök och sparvhök Jag klarar av kronhjort, råbock och stenget, men vad djävulen ska jag göra med tragelaphus, pygargus, oryx och camelopard?« En intressant beskrivning på hur en översättare kan gå till väga när han är riktigt samvetsgrann, har amerikanen Roland H. Bainton i sin bok om Luther. När det var fråga om svåra partier gjorde Luther först en ordagrann översättning med originalets ordföljd. Därefter tog han upp vart ord för sig och sprutade 2 fram en flod av synonymer till det. Av dessa valde han sedan dem som inte bara sakligt passade bäst utan också gick bäst in i rytmen och satsbalansen. Sedan sköt han allt detta åt sidan för en fri översättning som fångade textens anda. Slutligen arbetade han samman den fria och den minutiösa versionen. Skulle svenska översättare arbeta så i dag, måste nog honoraren tiodubblas! Mitt första uppdrag i branschen var att översätta en del engelska, tyska och franska rim och ramsor för barnantologin Min skattkammare. Det var i slutet av fyrtiotalet. Arbetet betalades med 50 öre per versrad. Många verser var korta, bara fyra rader, vilket alltså inbringade 2 kronor. Som alla versöversättare vet: ju kortare en dikt är, desto svårare är det att återge den, därför att man har så litet svängrum. Men blev jag inte rik på jobbet så blev jag åtminstone lycklig. Jag fick också många prosatexter: sagor och berättelser, och så småningom hela barnböcker att översätta. Sådana överlämnas inte så sällan till ovana översättare - kanske oftare förr än nu då man börjat inse hur viktig den uppgiften är. […] Ett annat problem med barnboksöversättandet är detta: i vilken mån ska man förenkla och Till Britt G.s mest kända och älskade översättningar hör T. S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats. förtydliga sådant som kan vara svårt att förstå för svenska barn, därför att de inte har den rätta bakgrunden och inte får de associationer som författaren vill framkalla? Hur långt ska man gå i försvenskning? Ta t ex engelsmännens afternoon tea. I många engelska barnböcker stöter man på den situationen att barnen befinner sig i en vildmark eller på en öde ö. I nio fall av tio tittar de då förr eller senare på solen och utbrister klagande: »It must be nearly tea-time!« Hur ska man återge detta? Tedags är inget begrepp för svenska barn. Kaffedags går inte heller. Möjligen kan mellanmål ge något av samma lustbetonade associationer, men som tidsbestämning duger det ju inte så bra. I allmänhet tror jag inte man bör gå för långt i försvenskning och förenkling när det gäller miljö och dylikt - inte underskatta de unga läsarnas förstånd och fantasi. […] Min text och den andres - ja. En översättare 3 4 fram en flod av synonymer till det. Av dessa valde han sedan dem som inte bara sakligt passade bäst utan också gick bäst in i rytmen och satsbalansen. Sedan sköt han allt detta åt sidan för en fri översättning som fångade textens anda. Slutligen arbetade han samman den fria och den minutiösa versionen. Skulle svenska översättare arbeta så i dag, måste nog honoraren tiodubblas! Mitt första uppdrag i branschen var att översätta en del engelska, tyska och franska rim och ramsor för barnantologin Min skattkammare. Det var i slutet av fyrtiotalet. Arbetet betalades med 50 öre per versrad. Många verser var korta, bara fyra rader, vilket alltså inbringade 2 kronor. Som alla versöversättare vet: ju kortare en dikt är, desto svårare är det att återge den, därför att man har så litet svängrum. Men blev jag inte rik på jobbet så blev jag åtminstone lycklig. Jag fick också många prosatexter: sagor och berättelser, och så småningom hela barnböcker att översätta. Sådana överlämnas inte så sällan till ovana översättare - kanske oftare förr än nu då man börjat inse hur viktig den uppgiften är. […] Ett annat problem med barnboksöversättandet är detta: i vilken mån ska man förenkla och Till Britt G.s mest kända och älskade översättningar hör T. S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats. förtydliga sådant som kan vara svårt att förstå för svenska barn, därför att de inte har den rätta bakgrunden och inte får de associationer som författaren vill framkalla? Hur långt ska man gå i försvenskning? Ta t ex engelsmännens afternoon tea. I många engelska barnböcker stöter man på den situationen att barnen befinner sig i en vildmark eller på en öde ö. I nio fall av tio tittar de då förr eller senare på solen och utbrister klagande: »It must be nearly tea-time!« Hur ska man återge detta? Tedags är inget begrepp för svenska barn. Kaffedags går inte heller. Möjligen kan mellanmål ge något av samma lustbetonade associationer, men som tidsbestämning duger det ju inte så bra. I allmänhet tror jag inte man bör gå för långt i försvenskning och förenkling när det gäller miljö och dylikt - inte underskatta de unga läsarnas förstånd och fantasi. […] Min text och den andres - ja. En översättare 3 4 har ju i allmänhet två huvudfaktorer att räkna med - originaltexten och sitt eget språks möjligheter att komma den nära. För en dramatiköversättare kommer en tredje viktig - och okänd – faktor med i spelet: hur ska replikerna göra sig på scenen? Eller rättare sagt: vad kommer regissör och skådespelare att göra av den text som översättaren har arbetat fram? När jag sett- eller snarare hört - mina pjäsöversättningar på teatern har jag tänkt på hur närbesläktade en översättares och en regissörs uppgifter är. Regissören är ju i själva verket också en översättare. Ibland kan det hända att de båda översättarna drar åt olika håll. »Nej, inte har jag fattat den repliken så!» tänker översättaren i salongen, och undrar vem som har rätt. Ibland kastar gestaltandet på scenen ett plötsligt ljus över en replik som man förgäves grubblat på. Jaså, det betyder detta! Och man skäms över sitt trevande i blindo - som kanske ändå inte ledde käpprätt åt skogen - och känner tacksamhet mot regissören, den klarsyntare kollegan. Numera kan man ofta bli besviken på skådespelarnas sätt att läsa vers. Det är som om de skämdes för versen - de låter den inte komma till sin rätt - och då tycker man att man har mödat sig förgäves. De problem som en översättare i allmänhet har att tampas med förstoras och skärps när det gäller ”Bli inte ledsen för att jag tar bort en massa småord som är så jävla besvärliga i svenska språket” kommenterade Ingmar Bergman i Britt G:s manus till King Lear. Till höger en sida Britt G:s översättning av Jesus Christ Superstar. 5 Som översättare hade Britt G en häpnadsväckande bredd och hon arbetade med allt från Shakespeare och Goethe till moderna klassiker som Bilbo och Den långa flykten. gjorde Luther. För att kunna sätta namn på alla ädelstenarna i Upp. 21 gick han igenom de saxiska kronjuvelerna. För mynten i Bibeln rådfrågade han de olika myntsamlingarna i Wittenberg. När han skulle beskriva offren i 3 Mos. och behövde termer för tjurars och bockars inälvor, gjorde han upprepade besök i slakthusen och rådfrågade slaktarna. Djurnamnen i Gamla Testamentet visade sig vara en svår nöt att knäcka. Han skrev till Spalatin: »Det går fint med nattfåglarna - uggla, korp, hornuggla, kattuggla, tornuggla - och med rovfåglarnagam, glada, hök och sparvhök Jag klarar av kronhjort, råbock och stenget, men vad djävulen ska jag göra med tragelaphus, pygargus, oryx och camelopard?« En intressant beskrivning på hur en översättare kan gå till väga när han är riktigt samvetsgrann, har amerikanen Roland H. Bainton i sin bok om Luther. När det var fråga om svåra partier gjorde Luther först en ordagrann översättning med originalets ordföljd. Därefter tog han upp vart ord för sig och sprutade 2 Utdrag ur Britt G Hallqvists föredrag i Tegnér-samfundet 1987 Min text och den andres Min text och den andres ‑ egentligen borde rubriken ha varit »Den andres text och min«. Som översättare har jag att hela tiden underordna mig originalförfattaren. För det krävs en viss ödmjukhet. »Giv andra stora namn, nämn oss de trogna!» Det Karlfeldtcitatet skulle kunna vara alla översättares motto. Trohet är ledstjärnan. Men det kan vara nyttigt att erinra sig att Axel Gabriel Silfverstolpe år 1800 delade upp översättarna i två kategorier - med undantag av de få framstående: trälar och jakobiner. Om trälarna sade han att de är för nära orden. »De ... äro sådana som så till sägandes kräla tätt utmed hvar bokstaf af sitt heliga original.« Esaias Tegnér fällde i något sammanhang det berömda yttrandet: »Vackra översättningar, liksom vackra fruar, äro icke just alltid de trognaste.« Erik Blomberg, själv en fin lyriktolkare, menade att vitsen nog hade förlorat något i poäng sedan de trogna fruarna blivit allt färre och de trogna översättarna allt fler. […] En översättare måste vara noga med att återge sakliga termer exakt, inte bara i facktexter utan naturligtvis också i skönlitterära sammanhang. Det kan hända att ordböckerna lämnar en i sticket, och man blir tvungen att rådfråga fackmän. Så dramatik. Hur ska man göra när det talas dialekt i en pjäs? Återge ett bondskt bayerskt tungomål med t ex västgötska? Nej, man får nog försöka uttrycka sig »folkligt» i största allmänhet. Hur mycket av tidstonen hos en klassiker ska man försöka få fram? Hur ska man balansera hänsyn till originalförfattaren och hänsyn till den svenska publiken? För närvarande finns det en tendens inom svensk teater att ta sig allt större friheter gentemot pjäsförfattarna. Ibland går det till överdrift, tycker jag. En gång erbjöd en teater i Göteborg mig att översätta Shakespeares Tirnon of Athens. I villkoren ingick att jag skulle dikta till en scen alldeles på egen hand. Jag tackade nej. Britt G. Hallqvist 1 6 »Den andres text och min« är en utställning om en av Sveriges mest älskade och lästa ordkonstnärer: översättaren och författaren Britt G. Hallqvist. Britt G:s produktivitet var lika häpnadsväckande som hennes bredd. Ingmar Bergman lär en gång ha utbrustit »G står ju för Genial!« – och inte utan fog. Hon diktade barnvisor som »Var bor du lilla råtta« och psalmer Måne och Sol; hon skrev sångtexterna till julkalendern Trolltider och barnböcker som Festen i Hulabo. Som översättare arbetade hon med musikaler som Jesus Christ Superstar och operor som Figaros bröllop; hon översatte klassisk dramatik som Faust, Hamlet och King Lear, likaväl som Tolkiens Bilbo och Richard Adams Den långa flykten – alltid med samma osvikliga känsla för det rätta ordet. * Britt G. skulle ha fyllt 100 år i år och ut- ställningen ingår i Britt G Hallqvist-sällskapets jubileumssatsning BGH 100. G britt hallqvist Utställning på Universitetsbiblioteket i Lund 7 oktober 2014 - 10 april 2015 Universitetsbibliotekets utställningskatalog 69 Utställningsproduktion, text, layout & tryck: Universitetsbiblioteket i Lund Kontakt: [email protected] Universitetsbiblioteket, Lunds Universitet Box 3, 221 00 Lund UB Media ISSN 0281-3823 LULID/LIBR - 1547 den andres text och min