Bättre organisatoriskt kan göra stor skillnad för eleverna

Tema
Bättre organisatoriskt
stöd för specialpedagogiken
kan göra stor skillnad för
eleverna. Men det kräver att rektor
tar täten för verksamheten.
av anders nilsson
forts.
24
Skolporten №4—2015
Skolporten №4—2015
25
specialpedagogik
De specialpedagogiska
insatserna måste
bli effektivare.
Och det går
– även med
knappa resurser,
menar forskare.
enoM att vid behov stötta
med specialpedagogiska insatser ska skolan ge alla elever en
bra grund för fortsatta studier
och yrkesliv. Dit har vi inte
nått än. Mer än 14 procent av
eleverna lämnar grundskolan
utan behörighet för att söka till
gymnasieskolans nationella
program, och i Skolinspektionens granskningar hör brister
i arbetet med särskilt stöd till
de vanligaste anmärkningarna.
Mer än hälften av grundskolorna och nästan hälften av
gymnasieskolorna gör inte tillräckligt på detta område, enligt
Skolinspektionen.
De specialpedagogiska
26
Skolporten №4—2015
insatserna behöver alltså bli
mer effektiva. Men hur?
I det här numret av Skolporten tittar vi på specialpedagogiken ur skolledningens perspektiv: Vad kan rektor göra för att
allt engagemang som ägnas åt
specialpedagogik ska ge större
utdelning?
Faktiskt en hel del, menar
Gunilla Lindqvist, forskare
inom specialpedagogik vid
Högskolan Dalarna och Uppsala universitet, samt en av författarna till boken Stöd och anpassningar – att organisera särskilda
insatser som kom ut i oktober.
Hon har också mångårig erfarenhet som specialpedagog.
Gunilla Lindqvist betonar att
det finns gott om skolledare
som redan gör ett storartat jobb
när det gäller specialpedagogik. Men för den som står en
smula villrådig inför skolans
specialpedagogiska utmaningar
är hennes första råd att rektor
ska inse och bejaka sin roll som
ledare för den specialpedagogiska verksamheten.
– I Sverige har vi inte haft en
tradition av att de specialpedagogiska frågorna ägs av skolledningen, säger hon. Rektor
har ofta varit för lite involverad
i specialpedagogiken och delegerat för mycket – ibland på tok
för mycket.
Hon konstaterar att ansvaret
i stället lagts på, eller plockats
upp av, specialpedagoger,
speciallärare eller inofficiella
ledare i organisationen, och att
resultatet därför blivit ojämnt.
Vissa gör ett fantastiskt jobb,
andra förmår inte att se till
helheten eller kan styras av
egenintressen.
– I både skollag och läroplaner har nu rektors ansvar för
extra anpassningar och särskilt
stöd accentuerats markant,
säger Gunilla Lindqvist. Det
är inte längre något snack om
saken. Och jag skulle vilja påstå
att specialpedagogiken är den
största utmaningen skolledaren
har i sitt jobb.
SpecialpedaGoGikenS
resurser är knappa – storverk
ska åstadkommas med blygsam
budget. Inte konstigt om diskussionen om specialpedagogikens tillkortakommanden lätt
hamnar i konstateranden om
resursbrist. Gunilla Lindqvist
betonar att hon väldigt gärna
vill se mer pengar till skolan och
till specialpedagogiska insatser.
Men det finns ofta mycket att
utveckla, även med befintlig
budget, betonar hon. Och även
om det är naturligt att fokusera
på hur den konkreta specialundervisningen ska bedrivas får
inte de organisatoriska frågorna
glömmas bort.
– Vi har inte lagt tillräckligt
stor vikt vid det organisatoriska,
trots att det kan finnas mycket
att göra för att förbättra organisationen. Det kan gälla allt från
att förändra vilka grupper som
går till matsalen samtidigt, till
hur resurser fördelas: om man
behöver vara två lärare i klassen
oftare eller andra omprioriteringar. Många av dessa frågor
kan bara avgöras av rektor, som
sitter med budgeten.
att den specialpedagogiska
verksamheten leds av skolledningen förbättrar också
förutsättningarna för ett mer
systematiskt arbete – till
exempel i form av regelbunden
uppföljning.
– Det räcker inte att sätta
in åtgärder, man behöver
utvärdera också. Det har vi haft
svårt för i svensk skola, säger
Gunilla Lindqvist. Har man valt
en åtgärd som ger bra resultat
borde den kanske gå att ta bort
så småningom. Tycker man
att insatsen inte fungerar så
f oto: u l f pa l M
Tema
Specialpedagogiken är skolledarens största
utmaning, menar
forskaren Gunilla
lindqvist.
” I både skollag
och läroplaner
har nu rektors
ansvar för specialpedagogiken
accentuerats
markant.”
borde man ju fundera på andra
åtgärder. Trots det vet vi att det
som erbjuds ofta är en eller två
timmars specialundervisning i
veckan under lång tid – kanske
flera år.
Mara Westling Allodi,
professor i specialpedagogik
vid Stockholms universitet,
resonerar i samma banor.
– Man behöver ha ett experimentellt sätt att tänka – pröva
sig fram, se vad som fungerar
och inte automatiskt fortsätta
med samma stödåtgärd, säger
hon. Insatserna måste anpassas efter elevernas behov
– ibland är det mer effektivt
med en intensiv insats under
en begränsad period än att
erbjuda enstaka timmar under
en längre tid.
Mara Westling Allodi menar
att något av det viktigaste
rektor kan göra är att ge tid och
utrymme för lärarna att tillsammans utveckla undervisningen
– såväl den ordinarie undervisningen som specialpedagogiken. När det fungerar bäst
så är den specialpedagogiska
kompetensen ett perspektiv
som finns med från början, och
hjälper lärarna att få med sig
elever med skilda behov inom
ramen för den ordinarie undervisningen. Den är inte i första
hand en funktion som kopplas
in efteråt för att lösa redan
uppkomna problem.
– Det gäller att redan
från början ta hänsyn till att
undervisningen behöver tillgodose olika behov, säger Mara
Westling Allodi. Att arbeta med
motivation och arbetsmiljö, att
jobba vidare med kvaliteten i
både undervisning och det som
gäller psykosociala faktorer.
Individuella insatser kommer
alltid att behövas, men skolan
kommer inte att klara sitt uppdrag om den på grund bristfällig
pedagogisk verksamhet skapar
en stor andel elever i behov av
enskilt stöd.
både Mara WeStlinG Allodi
och Gunilla Lindqvist återkommer till vikten av ett inkluderande perspektiv i skolan, och
att specialpedagogiken i hög
grad bör vara integrerad i den
ordinarie undervisningen.
I stället för att elever i behov
av särskilt stöd regelmässigt
flyttas från klassen till särskild
specialundervisning, bör man
fråga sig om inte den ordinarie
verksamheten i klassrummet
kan breddas, så att den svarar
mot elevers olika behov – kanske med fler lärare närvarande.
Men det integrerade idealet
är än så länge rätt långt från
verkligheten, berättar skolforskaren Joacim Ramberg,
Stockholms universitet, som
undersökt hur och var speciallärare och specialpedagoger i
gymnasieskolan ger stöd åt sina
elever.
– Att ge stöd utanför klassrummet är det som de gör allra
mest, säger han. Att ge stöd i
klassrummet gör de allra minst.
Joacim Ramberg konstaterar att behoven är olika och
att det måste finnas utrymme
för åtgärder såväl enskilt som i
klassrummet. Men när övervikten är så markant – 87 procent
av gymnasieskolorna rapSkolporten №4—2015
27
specialpedagogik
porterade att mer­parten
av deras stöd gavs utanför
klassrummet – är det lätt att bli
bekymrad, menar han.
– Både nationella och internationella riktlinjer – skollagen,
Salamancadeklarationen – är
tydliga: Målet är en ­gemensam
skola där vi undervisas tillsammans, oavsett svårigheter och
brister. Det här går tydligt emot
den tanken.
För att lärare ska kunna ta
hand om elever i behov av stöd
inom ramen för den ordinarie
undervisningen krävs kom-
bristande stöd
får kritik
Runt hälften av alla grund- och
gymnasieskolor får kritik från Skol­
inspektionen för sitt arbete med särskilt
stöd. Bristerna handlar bland annat om
att skolorna inte skyndsamt utreder
behov av särskilt stöd och att det saknas
åtgärds­program som specificerar såväl
elevens behov som valet av åtgärder
och hur uppföljning ska ske.
Källa: Skolinspektionen
– Det specialpedagogiska perspektivet ska
finnas med från början,
inte kopplas in för att
lösa ­redan uppkomna
­problem, säger Mara
Westling Allodi vid Stockholms universitet.
28
Skolporten №4—2015
petens, understryker G
­ unilla
Lindqvist. Rektor behöver se till
att de får nödvändig fortbildning – samt stuva om i verksamheten för att frigöra den tid som
behövs.
– Det kan handla om att
skjuta till pengar för en vikarie,
men också om att omfördela
resurser, att göra en storgrupp
ibland, för att frigöra en person.
Säger man bara ”Tyvärr, vi har
inte råd. Du får göra det på din
fritid” så kommer det kanske
inte att bli så mycket förändring
på skolan.
Gunilla Lindqvist påpekar
att det är viktigt att även rektor
är konkret involverad i den
pedagogiska verksamheten.
Att röra sig ute i klasserna,
att känna alla elever, veta
förtroende från utbildningsförvaltningen kan man utveckla
en skola som befinner sig i en
svår situation och förbättra
resultaten. Men det finns en
risk för en negativ spiral, med
upprepade rektors­byten och
en demoraliserad lärarkår, om
huvud­mannen främst ser det
som sin roll att kritisera skolans
resultat.
vilka av dem som behöver
extra stöd, ta en aktiv roll ända
in i klassrummet – sådant
gör skillnad. Dels för att det
ökar förutsättningarna för en
förtroendefull dialog med både
elever och lärare, dels för att
en insatt rektor kan bidra mer
konkret med förslag och tankar
om hur skolan kan utveckla sitt
specialpedagogiska stöd.
– I en studie letade vi upp
rektorer som dels arbetade på
skolor med goda resultat på de
nationella proven, dels hade ett
ledarskap som präglas av inkluderingstanken, berättar Gunilla
Lindqvist. Något som återkom
i våra intervjuer med dem var
hur centralt det var för dem att
delta i pedagogiken och ha kontakt med eleverna. ”Helst gör
Joacim Ramberg
forskar kring
särskilt stöd i gymnasieskolan.
jag mitt administrativa arbete
efter klockan tre när eleverna
gått hem”, som en rektor sa.
Men precis som lärare,
special­lärare och specialpedagoger behöver en bra skolledare
i ryggen för att lyckas, behöver
rektor kunna luta sig mot en
klok huvudman för skolan,
betonar Mara Westling Allodi.
– Vissa kommuner ger långsiktigt och kontinuerligt stöd
till skolor där behovet av extra
stöd är stort, säger hon. I andra
kommuner skapas en konkurrenssituation där man stirrar
sig blind på genomsnittliga
resultat i stället för att erkänna
att olika skolor kan ha helt olika
elevunderlag.
Huvudmannens inställning
kan bli helt avgörande för skolans framtid, slår hon fast. Med
f oto: e v a d a l i n, L i n a B y l u n d
Tema
”Huvudmannens inställning kan bli helt
avgörande.”
Mara Westling Allodis råd
till en utbildningsnämnd som
vill ge skolor med omfattande
problem förutsättningar för
att arbeta konstruktivt, är att
ha realistiska förväntningar,
acceptera att det tar tid att
genomföra förändringar samt
att sätta värde på flera typer
av mål och resultat, inte bara
betygsresultat.
– Att en skola arbetar inkluderande och ser till att elever
med olika svårigheter lyckas
– till exempel att den motiverar
elever i riskzonen att komma
till skolan och får dem att klara
av sin utbildning – har ett stort
samhälleligt värde, framhåller
Mara Westling Allodi.
Skolor som arbetar med
dessa demokratiska utbildningsuppdrag borde få
­erkännande för det, menar hon.
– Inte sällan har ett fåtal
skolor i en kommun en mycket
högre andel elever i behov av
särskilt stöd än övriga skolor.
Det är viktigt att huvudmannen
medger det och ger dem rimliga
resurser, i stället för att kritisera
dem för att deras resultat är
lägre än de andra skolornas.
Läs mer:
Att planera för barn och elever med
funktionsnedsättning – en sammanställning
av forskning, utvärdering och inspektion
1994–2014, av Skolverket.se.
Stöd och anpassningar – att organisera
särskilda insatser, av Gunilla Lindqvist
och Annica Rodell.
Diagnoser
styr för mycket
Diagnoser om funktionsnedsättning har blivit
ett påtryckningsmedel i
kampen om specialpedagogiska resurser – trots att det
inte borde vara så. Skolan
ska e­ rbjuda särskilt stöd till
elever som har ett konstaterat behov, oavsett om det
finns en diagnos eller inte.
Det framgår av en ny
kunskapsöversyn från Skol­
verket, Att planera för barn
och elever med funktionsnedsättning. Författare är
forskaren Lena Hammarberg.
Hon konstaterar att elever
med funktionsnedsättning i
dag är en stor och heterogen
grupp, som spänner från
barn med grav funktionsnedsättning i särskolan till
grundskolans och gymnasiets elever med lindriga problem, till exempel dyslexi.
Rapportförfattaren
kritiserar också att diagnoser i alltför hög grad
blivit styrande för valet av
åtgärder, fastän olika elever
med samma diagnos kan ha
mycket olika stödbehov.
Karin Wahlström, enhetschef på Skolverket, säger att
rapporten dels visar att det
här är svåra frågor, dels att
det är något som man jobbar
mycket med i verksamheten.
– Rapporten väcker
många tankar, inte minst
den avslutande diskussionen, som tar upp en
rad angelägna frågor: om
diagnosernas betydelse,
om hur inkluderingstanken
förverkligas och om hur man
ska se på måluppfyllelse och
kravställande.
Skolporten №4—2015
29
Sturefors
Inte längre
­skilda världar
Att integrera specialunder­
visning och ordinarie under­
visning har haft positiv effekt på
elevernas lärande – och minskat
medarbetarnas frustration.
Jo, det väckte oro och frustration på sina håll i kollegiet när
Vist skola i Sturefors utanför
Linköping började förändra sitt
sätt att arbeta med specialpedagogik.
– ”Den här eleven har gått
till specialläraren varje dag i
flera år och nu ska hon inte göra
det längre? Hur tänker du? Det
kommer ju inte att gå!” Den
reaktionen mötte jag, och den
är ju naturlig. Som rektor var jag
tvungen att hantera det, att ändå
få med mig mina medarbetare,
säger Therese Wickman, som
kom som ny rektor till F–6-skolan 2013.
Då såg specialpedagogiken
ut som på många andra svenska
skolor. Den dominerande åtgärden var att elever som inte hängde med i den ordinarie undervisningen fick lämna klassrummet
ett antal timmar i veckan för
enskilt stöd. Specialundervisning och ordinarie undervisning
var två skilda världar.
Sedan dess har mycket hänt.
I dag är specialundervisning och
ordinarie undervisning två tätt
sammankopplade delar, integrerade i samma lärarlag, vilket
innebär att eleven inte behöver
lyftas ur sitt sammanhang för att
30
Det nya sättet att
organisera den
specialpedagogiska
verksamheten på
kostar inte mer, enligt
Therese Wickman,
rektor på Vist skola.
specialpedagogik
Skolporten №4—2015
få stöd. Man varierar åtgärderna
mer, och de ges såväl inom ramen för den vanliga klassundervisningen som i mindre grupper
eller enskilt.
– Vi har ökat grundbemanningen ute i den vanliga verksamheten, där eleverna redan
befinner sig. För respektive klass
anpassas bemanningen efter
behov – vi har ett antal resurspersoner, en specialpedagog och
en speciallärare att tillgå, säger
Therese Wickman.
Två eller tre gånger per termin görs en avstämning: Vilka
elever behöver stöd den kommande tiden, vilket stöd behöver
de, hur ska det ges?
– Viktigast är att veta exakt
vart vi ska. Vilka krav ska eleven
uppnå? Vilka svårigheter har
eleven? Ju tydligare desto bättre.
Det ska inte vara ”eleven är lite
svag och skulle behöva lite extra
stöd i ämnet”. Har eleven svårt
att följa en röd tråd? Okej, då vet
vi vad vi ska inrikta oss på. Är det
taluppfattningen som brister?
Okej, då jobbar vi med det, säger
Therese Wickman.
Att kunna ge eleverna det
stöd de behöver inom ramen för
den ordinarie undervisningen
”Vi har ökat
grundbemanningen ute i den
vanliga verksamheten, där
eleverna redan
befinner sig.”
kräver förberedelser och en
större pedagogisk repertoar än
tidigare. En av Therese Wickmans viktigaste uppgifter har
därför varit att skapa utrymme
för lärarkollegiet att utveckla sin
pedagogik.
– Vi har jobbat stenhårt med
olika kompletterande metoder
att lära ut, säger hon. Fokus har
inte legat på att ta in experter utifrån, utan på att bygga på det vi
har och att lära av varandra. Det
finns väldigt mycket kunskap i
kollegiet. En av våra lärare är till
exempel mycket duktig på iPad
som verktyg i undervisningen –
då har han fått hjälpa oss andra
in i det.
Ibland har Therese Wickman
behövt ta in vikarier för att få
loss lärarna till en gemensam
konferens, och i klassrummet
har personaltätheten höjts. Men
det nya sättet att organisera
verksamheten på är inte dyrare,
försäkrar hon.
– Jag har bara omfördelat
resurser. Det gamla sättet att
arbeta, med brandkårsutryckningar med mycket enskilt stöd,
kräver mycket resurser.
I dag har frustrationen bland
medarbetarna minskat. När
vändningen kom? Det kan Therese Wickman inte svara på.
– Det smyger sig på. Plötsligt
märker man att de nya rutinerna
har satt sig, att lärarna har koll,
att jag inte måste leda samtalet
för att vi ska komma framåt.
I dag upplever jag att medarbetarna har ett stort engagemang
för det här sättet att arbeta. Och
vi ser en positiv effekt på elevernas lärande. f oto: s at u k n a p e
Tema
Skolporten №4—2015
31