1. No category

Vill du veta mer?
Kontakta Kultur i Väst
vx 031-333 51 00
Västra Götalandsregionens
Kultursekretariat
Regionens Hus
462 80 Vänersborg
Ett samlat Kliv
Mellan 2011 och 2014 har några skolor i
Västra Götaland medverkat i projektet KLIV,
Kultur och Lärande i Vardagen.
Hållbarhet över tid, samverkan med lokala kulturinstitutioner och tydliga kopplingar
till läroplanen har varit grunden i projektet. Varje skola har sedan tagit fram egna
arbetsmetoder efter sina förutsättningar.
Resultaten har varit slående: höjda betyg,
stärkt självförtroende, ökad tillit samt mer
motiverade elever.
Detta är den samlade dokumentationen
från åtta inspirationsdagar.
Ett samlat Kliv
I N N E H ÅL L
KAN KULTUREN HELA ETT SÖNDRIGT SAMHÄLLE
KVALITET I KULTUR FÖR BARN OCH UNGA
•
Vad skulle hända om vi inte arbetade med kultur i skolan
•
Att skapa de bästa villkoren
•
Jag känner mig glad, leende när jag spelar
•
Bra, dålig eller lyhört originell
•
Det händer något magiskt när man ger en person förtroende
• Talangfullt
kunskapande hjärngympa för elever
•
Göteborg – en stad som faller isär
•
Att våga se kulturen med nya ögon
•
Det ska inte kosta en krona
•
Hiphop som pedagogisk frälsningsarmé
HUR BEDÖMER VI DET OMÄTBARA?
• Jag
backar bara när jag tar sats
• Göran
Gris gör att vi får veta jättemycket om lutande
tornet i Pisa
• Öppen
dialog ska ge genomskinliga betyg
LÄRANDERUM OCH DEMOKRATI
•
Med plats för kunskap
•
På andra sidan staketet
•
Problemet med färdigformulerande uppgifter
•
Guidning får eleverna att växa i Borås
• Konsten
att bedöma det omätbara
•
Att få spring i benen av en lång korridor
• Kulturen
är det bästa verktyg för att stärka eleverna
•
Natten tar på sig sina mockasiner
DET RESPEKTFULLA MÖTET
få använda hela sitt jag är en demokratisk rättighet
•
Vem har rätt att sända från scenen
• Att
mötas i verkligheten
•
Alla lika, alla unika
•
Bokstavsängeln – från tönt till poet
•
Det är mer ljust nu, förut kändes Brittgården så mörk
•
Att teckna är stort
•
Det handlar om hur vi ser på varandra och på människor med kroppen som verktyg
• Endast
• Skit
varelser kapabla till krig kan skapa fred
i ungarna – titta inåt
ETT STORT KLIV FRAMÅT
• Samarbete
• Att
2.0 har varit motkraft till dagens samhällsklimat
• Det
Eleven som samhällsbyggare
plockar vi mer medvetet in kulturen
•
Medborgare skapas i klassrummet
har blivit en helt annan elevdemokrati
•
Att ta makten över bilden
•
Visuell makt – om rasistiska stereotypers historia
• Kulturen
har kommit till skolan och vi till den
Kunskap är inte bara att svara på saker på prov
samhälle?
Projektledare Pia Wretlind
MAKT OCH DEMOKRATI
•
• Idag
Projektet har genomförts 2011-2014
och har finansierats av
Västra Götalandsregionens Kulturnämnd.
funktionsnedsättning
gifta in kulturen i skolan
• Kliv
•
bygger hållbarhet
hela ett söndrigt
ETT KLIV FÖR ALLA
• Att
• Med
Kan kulturen
Text Olivia Krantz
Omslag & AD, Anette Krantz Grafisk formgivning 2014
”Jag känner mig glad, leende när jag spelar”
El Sistema i Hammarkullen börjar med en pappfiol och slutar i
Göteborgs Symfoniker. I alla fall om eleverna själva får drömma.
Med rötterna i Venezuela och en världsstjärna till mentor har musiksatsningen visat att klassisk musik kan vara något för alla.
Artikeln baserad på föreläsning med Johanna Ericsson, processledare El Sistema, Hammarkullen, Göteborg
VAD SKULLE HÄNDA OM VI INTE
ARBETADE MED KULTUR I SKOLAN?
Kultur och Lärande i Vardagen, KLIV 2.0 handlar om lärande
genom kultur. Nyckeln till det – att få in kulturen i skolan – går
genom de vuxna. Det är de som finns kvar i skolan år ut och
år in och det är hos dem som idéerna måste förankras om det
ska kunna föras vidare till eleverna. Vi måste tillsammans reflektera över vårt uppdrag: att kulturen ska bli tillgänglig för alla
barn. Seminariet på Nordiska Akvarellmuseet var en del i det
arbetet.
Kulturen gör oss smartare, gladare och ger oss redskap att
förstå och tolka oss själva och vår omvärld. Vad skulle hända
om vi inte arbetade med kultur i skolan? Tänk om vi inte hade
musik, om vi inte hade någon litteratur eller om barnen inte fick
några historier med sig. Vilken fattig bild av världen vi skulle ge
dem.
FN:s konvention om barnets rättigheter slår fast att alla barn
har rätt till att få ta del av och att utöva kultur. Den nya läroplanen ger också stöd för de estetiska lärprocesserna.
Men under de år som jag har arbetat inom skolan och som rektor vet jag att rektorns inställning är avgörande för hur mycket
kultur eleverna får ta del av. För att alla barn ska få ta del av
kulturen måste kulturen komma till skolan och skolan till kulturen.
Erfarenheter från tidigare skolprojekt i samverkan – Nordiska
Akvarellmuseet genom Lena Eriksson, pedagogisk ledare, och
skolan genom mig, Pia Wretlind, formade dagen. Vi ville att
forskare, lärare och kulturarbetare skulle mötas och tillsammans fundera över frågan: Hur ska vi i grundskolan göra det till
en självklarhet att alla barn får utveckla sin fulla potential som
människor?
Skolan är den största kulturinstitutionen av dem alla. Vi har
eleverna varje dag i nio år. Vi har tid. Tillsammans måste vi arbeta för att alla barn ska få ta del av konsten, musiken, litteraturen och allt annat som hör kulturens breda spektra till.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 2.0
Text Olivia Krantz
Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst
D
et stampas rytmiskt på den lilla scenen i konferensrummet
på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Armar och stråkar
sträcks mot taket.
”Hej! Hej! Hej!” ropar barnen från El Sistema innan deras röster
blandas med tonerna från två tvärflöjtar, två cellos och fyra fioler.
Efter femton minuters intensiv konsert sköljer publikens applåder
över den lilla orkestern.
DRÖMMEN ÄR ATT FORTSÄTTA MED MUSIKEN
Efter konserten dricker Ylva Wångersjö 9 år, Edita Doroci 9 år och
Nancy Egharevba 8 år, juice i cafeterian utanför. Benen dinglar
fram och tillbaka under borden där rosorna de fick efter spelningen
ligger slängda. Stämningen är uppsluppen och de pratar i mun på
varandra. På frågan om de tror de kommer fortsätta med musiken
blir svaret samstämmigt.
– Jag kommer naturligtvis att fortsätta spela. Helst skulle jag vilja
vara med i Göteborgs Symfoniker, säger Ylva Wångersjö.
Hon får medhåll av Edita och Nancy som också gärna skulle vilja
bli symfoniker, eller kanske gå på musikhögskolan.
– Jag skulle vilja åka runt i världen och spela, säger Edita.
Alla har de spelat med El Sistema i ett år och tre månader.
istället för noter. Då blir man också en öppnare medmänniska och
bättre på att ta in andra, säger Johanna.
FLÖRTADE IN SIG MED CARMEN
El Sistema i Hammarkullen startade 2010 när Angereds Kulturskola fick utvecklingsbidrag från Västra Götalands Kulturnämnden.
För att locka elever satte Johanna Ericsson och några kolleger upp
en turné med musik ur Carmen och turnerade runt i skolorna.
– Vi flörtade oss in i klassrummen med sång, cello och klarinett,
berättar Johanna Ericsson.
Efter en och en halv vecka med Carmen följde de upp med föräldramöten. På första mötet kom tre stycken. Men efter sex möten
med samma information översatt till de största språken dök till
slut 200 personer upp. Nästa steg var en kick off på konserthuset
för 70 barn och föräldrar. De fick lyssna på ett genrep av Mahlers
sjätte symfoni. Eventuell oro över att barnen inte skulle orka lyssna
till avancerad klassisk musik i nästan en timme visade sig vara helt
i onödan.
– Gustavo trollband dem med sin lilla pinne. Barnen sjönk ner i
stolarna och bara lyssnade, säger Johanna.
”FATTIGDOM BEHÖVER INTE VARA BRIST PÅ PENGAR”
MUSIKSATSNING FRÅN VENEZUELA
Konceptet bakom musiksatsningen i Hammarkullen kommer ursprungligen från Venezuela. Där erbjuder statliga utbildningssystemet El Sistema alla barn möjligheten att lära sig spela klassisk
musik. Musikskolan startade som ett socialt projekt, särskilt riktat
mot utsatta områden.
–Syftet med El Sistema är att lära sig samarbeta. Men också att
stärka individen genom att lära sig spela instrument, säger Johanna Ericsson, processledare.
I Göteborg finns El Sistema i Hammarkullen, på Hisingen och
i Kortedala/Bergsjön. Förhoppningsvis kommer ännu en skola
att starta i centrum. Göteborgs Symfoniker är inspiration, stöd
och förebilder för eleverna och en gång i månaden kommer flera
symfoniker och hälsar på.
Världsberömde Gustavo Dudamel, chefsdirigenten för Göteborgs Symfoniker, kommer själv från El Sistema i Venezuela. För
att hitta rätt känsla i musiken brukar han säga till sina musiker att
han vill ha blod, att musiken ska låta som kött. Den tanken går igen
i El Sistema.
– Det handlar om att spela med hjärtat, om att vara känslig för
musiken, varandra och att använda kropp, hjärta och sensibilitet
De yngsta barnen i El Sistema är 4-5 år och får börja öva på pappinstrument som de bygger själva. Många av dem sjunger i kör vid
sidan av orkestern och lär sig där att förstå och utveckla sin röst.
Barnen har musik minst tre dagar i veckan, vissa upp till tre timmar
om dagen. Förutom att lära sig mer om musik får barnen också
möjlighet att växa och att få en ny identitet.
– Musiken behöver inte komma först, det handlar också om gruppen, vad de lär sig och hur de utvecklas tillsammans. Att de blir
stolta, glada och duktiga. I höstas startade Hammarkulleskolan en
El Sistema-profil i förskoleklass och första klass. Med musikens
hjälp kan eleverna bli bättre på matte, på att skriva och läsa, säger
Johanna Ericsson.
Förhoppningen är att El Sistema ska öppna upp för en interkulturell dialog i Göteborg. Att unga ska mötas i ett gemensamt
sammanhang och att fler barn ska kunna bli rikare genom kulturen
– även de som bor i välbärgade områden.
– Fattigdom behöver inte bara vara brist på pengar, man kan också
vara fattig för att föräldrarna aldrig är hemma, säger Johanna
Eller som papporna till en av barnen beskriver det:
– Föräldern är pilbågen och barnet är pilen, ju mer du drar i bågen,
desto längre kan du skicka iväg pilen. Fakta se näst sista sidan
Det är inte bara roligt att spela musik, måla eller dansa – det påverkar
också hjärnan positivt. Ett talangfullt kunskapande med läraren som
dirigent är bästa receptet för en skola med glada, växande elever.
Talangfullt kunskapande hjärngympa för elever
Artikeln baserad på föreläsning med Rolf Ekman, professor i neurokemi
vid Göteborgs Universitet
E
kvationen är lika enkel som självklar: vi blir gladare av
att göra kreativa saker i grupp än av att sitta instängda
ensamma på vår kammare framför en dataskärm. När vi har
roligt och får utmana oss själva, så utvecklas hjärnan.
Rolf Ekman är professor i neurokemi vid Göteborgs Universitet. Han tror på talangfullt kunskapande snarare än traditionellt
lärande.
– Lärande är att man lär sig att två plus två är fyra. Men kunskapande är en ständig process, det är att ett plus ett plus tre minus
ett är fyra. Kunskapande är något som ständigt förändrar sig och
som man måste vara öppen för att komma fram till. I kunskapandet
har vi fått in vår plastiska, formbara hjärna, säger Rolf Ekman.
TRÅKIG MILJÖ – UTTRÅKAD HJÄRNA
För att se hur hjärnan påverkas av omgivningen gjordes en studie
där råttor fick leva i en stimulerande miljö. Samtidigt placerades
andra råttor i en tråkig och torftig miljö. Bland de råttor som fick
leva i en kul omgivning frodades och växte nervtrådarna. Nervcellerna hos de råttor som levde i en tråkig miljö fick få och korta
nervtrådar. Samma sak gäller för oss människor.
– Bygg en stimulerande miljön med kultur: att läsa, rita, lyssna på
musik eller något annat kreativt. Jag tror att det påverkar oss mer
fysiskt än man tidigare trott. När vi har kommit en bit till i forskningen så är jag övertygad om att vi kommer kunna se det, säger
Rolf Ekman.
Ett exempel på det är vad som händer i hjärnan när vi spelar ett
instrument eller sjunger. Med hjälp av en särskild kamera har forskare upptäckt att fettlagret kring nervcellerna i hjärnan som leder
de elektriska signalerna blir tjockare när man musicerar.
– Hjärnan blir alltså snabbare av musik. Att spela fiol är till exempel
rena rama muskelträningen för hjärnan. När du spelar musik jobbar
du rent fysiskt med kroppen. Det sätter sig i hjärnan som blir större
när du övat tillräckligt mycket, säger Rolf Ekman.
Den yrkesgrupp som har de kanske bästa och snabbaste
hjärnorna av alla är dirigenten. Han eller hon måste övervaka allt,
lyssna på helheten och samtidigt ta in varje instrument för sig.
– Det är ju precis samma sak som läraren ska göra. Lärarens roll
är lika krävande som dirigentens. Sannolikt har de duktiga och bra
lärarna snabba och formbara hjärnor, säger Rolf Ekman.
EN GLAD LÄRARE GER GLADA ELEVER
En annan sak som påverkar hjärnan enormt är samspelet med
andra. När vi befinner oss med andra människor läser hjärnan
hela tiden av omgivningen och tolkar allt som pågår med hjälp av
spegelneuronerna.
– Ofta är det så att vi inte behöver så mycket språk, genom vårt
sätt att vara så visar man att man förstår. Som lärare gäller det att
vara medveten om de signaler man skickar till eleverna. Om läraren
ser glad eller sur ut påverkar det eleverna enormt, säger Rolf
Ekman.
Teater och rollspelssituationer kan vara ett sätt att träna den
sociala delen av hjärnan.
– Att gå in och ur i olika sociala situationer gör att nervtrådarna
växer. Jag tror man lär sig vem man är, vad man kan göra och vad
man tycker är kul genom sociala interaktioner, säger Rolf Ekman.
Hjärnan älskar utmaningar och att visa vad den kan. Därför är den
bästa moroten ett positivt motstånd från lärare, menar Rolf Ekman.
– Att säga: du kan bättre, en gång till. Där har du nyckeln till allt.
Frustrerade ungdomar i Backa bränner bilar medan innerstadens
medelklass på andra sidan älven sörplar kaffe latte i lugn och ro.
Göteborg har blivit en stad där de olika världarna glider allt längre ifrån
varandra. Ove Sernhede, professor i socialt arbete, berättar om hur vi
hamnade här – och om varför kulturen ändå ger hopp.
P
Göteborg – en stad som faller isär
Artikeln baserad på föreläsning med Ove Sernhede, professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet.
å 70-talet blomstrade varvsindustrin i Göteborg. Staden
var en av de starkaste tillväxtregionerna i Skandinavien och
i Angered, Hammarkullen och Hjällbo byggdes områden
som skulle ge plats åt de nya invånarna som skulle följa i framgångarnas kölvatten. Inkomstklyftorna har aldrig tidigare varit så
små som dom var under början av 80-talet, och varje göteborgare
bar på en någorlunda gemensam bild av vad det innebar att bo i
staden.
Vi snabbspolar fram till Göteborg 2011: Ohälsotalen visar att en
man i Hjällbo i genomsnitt lever tio år kortare än en man i Hovås.
Lönegapet mellan högt uppsatta chefer och anställda är dubbelt
så hög som på 30-talet. Göteborg är idag en uppdelad stad, och
mellan de olika öarna – rika områden i väst, den välutbildade medelklassen som ockuperat innerstaden och socialt utsatta områden
som Hjällbo, Hammarkullen och Backa – är kontakten minimal.
miljonerna lyckades de skolor där hälften av eleverna saknade
gymnasiebehörighet inte ta sig ur den negativa spiralen.
– Det skylldes på dålig pedagogik, för lite resurser eller dåligt
ledarskap. Men vi tittade närmare och insåg att det inte gick att bevisa att en viss typ av ledarskap eller pedagogik leder till givna bra
resultat. Slutsatsen blev att det är faktorer som ligger utanför skolan som påverkar resultatet. Skolan kan inte längre kompensera för
de sämst ställda på samma sätt som för 30 år sedan. Fattigdom,
avsaknad av framtidstro och låg delaktighet i samhället är politiska
problem, inte pedagogiska. Göteborg har fått ett nytt klassamhälle där vissa är vinnare och vissa förlorare. Dagens skolsystem
påminner om den uppdelning av arbetarbarn och borgarbarn i olika
skolor som vi hade i Sverige innan andra världskriget, säger Ove
Sernhede.
FRÅN INDUSTRISTAD TILL KUNSKAPSSTAD
Han menar att de olika världar som ryms i Göteborg skapar
spänningar och konflikter, och tar de senaste årens incidenter
med stenkastningar och bilbränder i Backa och i Tynnered som
exempel.
– Det är ungdomar som är frustrerade och som upplever att de
inte har någon framtid, säger Ove Sernhede.
Siffror från Ungdomsstyrelsen från 2008 visar att 35-40 procent
av alla unga mellan 20-25 år i Hjällbo varken går i skolan eller jobbar. Samma siffror finns på andra platser i Europa. Förorterna runt
Paris, Tottenham och Aten visar alla samma stora sysslolöshet för
unga vuxna.
– Segregationen har skapat en situation där man som göteborgare
inte känner igen sig i den andres värld, för de mötena äger inte
rum. Föreställningarna om vem den andre är framstår som annorlunda och hotfulla. Då skapas känslor av rädsla och otrygghet,
vilket i sin tur reser krav på säkerhet, mer poliser och övervakning.
I förorten definierades problemen tidigare som sociala och
åtgärdades med pedagogik och sociala insatser. Idag är förortens
problem i första hand polisens område. Det har skett en kriminalisering av fattigdomen som liknar det som skett i USA, England och
Frankrike.
OLIKA VERKLIGHETER SKAPAR MOTSÄTTNINGAR
– Den omvandlingen som ägt rum i Göteborg de senaste 20 åren
är att staden har gått från industristad till kunskapsstad. Göteborg
gör en omvandling, men till priset av något. Vi har idag fått en stad
som håller på att falla isär, en stad som består av olika delvärldar
som aldrig möts, säger Ove Sernhede, professor i socialt arbete
vid Göteborgs Universitet.
Så vad var det som hände? Någonstans i början av 70-talet
bromsar tillväxten in. Oljekrisen kastar sin skugga över staden
och varven går omkull. Den traditionella industristrukturen som
Göteborg vilat på ersätts av en kunskapsstad där vissa grupper av
människor gynnas i utvecklingen och vissa glöms bort. Bilden av
Göteborg för den som bor i Hammarkullen och för den som bor i
Hovås ser plötsligt väldigt olika ut.
SKOLAN INDIVIDUALISERAS
Liksom andra samhällsinstitutioner följer även skolan med i omvandlingen. Om visionen tidigare var att genom skolan bygga ett
solidariskt samhället blir den svenska skolan under 90-talet allt
mer fokuserad på valfrihet, entreprenörskap och individualisering
menar Ove Sernhede.
– För 30 år sedan var skolan samhällets instrument för att skapa
aktiva, kritiska men också solidariska medborgare. Det var ett uttalat mål. Fram till mitten av 90-talet hade vi världens mest likvärdiga
skolsystem, där löneskillnader och social bakgrund hade liten
betydelse. Det spelade alltså inte någon större roll vilken skola du
gick i, alla höll i princip samma höga standard. Idag har det blivit
tvärtom. Tala om vilken skola du går på och jag ska säga dig vilket
betyg du har.
Ove Sernhede nämner ett forskningsprojekt om storstadsskolor som han arbetade med för några år sedan. Miljarder kronor
riktades till skolor i de områden som ansågs som mest utsatta. I
Göteborg var det bland annat skolor i Biskopsgården, Gårdsten
och Hjällbo som fick ta del av pengarna. Men trots de investerade
EXPLOSIV UNGDOMSKULTUR
Men samtidigt som statistiken visar mörka siffror finns det en kraft
i områden som Hammarkullen och Backa. Det syns inte minst i
ungdomskulturen.
– Valands konsthögskola och Musikhögskolan springer sig varma
i de här områdena för att det är där det mest intressanta händer.
Det finns en fascination för det som skapas här, ett intresse för den
energin och den kraften. Det är en märklig kontrast mellan skolan
som har det så svårt att handskas med den verklighet och de erfarenheter som ungdomarna bär på. Vi har en ungdomskultur idag
som är explosiv och som blandar uttryck, drömmar och historia,
säger Ove Sernhede.
En unik plats där människor och kultur samlas under ett tak.
Lotta Lundgren, vd och grundare, berättar om hur Drömmarnas Hus i
Malmö gått från två cyklande clowner till kulturhus med obegränsade
möjligheter.
”Det ska inte kosta en krona”
Artikeln baserad på föreläsning med Lotta Lundgren, vd
och en av grundarna av Drömmarnas Hus i Malmö.
D
Det började med att Lotta Lundgren fick ett ovanligt
sommarjobb: hon och en kollega skulle aktivera barnen i
Rosengård.
– Vi tänkte: de pratar ju inte svenska, hur ska vi göra? Vi klädde ut
oss till clowner, cyklade runt på gårdarna och pratade clownspråket. Det var en av mina bästa somrar. Jag tänkte det är ju det här
man ska göra, säger Lotta Lundgren.
Tillsammans med sju andra ”idioter” startade hon 1990 Teater
X, ett ambulerande teaterkooperativ som spelade på gårdar, i skolor och på företag – överallt där folk ville se dem. Det gick bättre
och bättre och teatern fick allt fler uppdrag. 1992 ville kommunen
ha med Teater X i en statlig satsning på stadsdelen Rosengård.
Teatern tackade ja på villkoren att kommunen skulle finansiera två
dramapedagoger på heltid, en jätteföreställning med alla invånare i
Rosengård och att kommunen om tre år skulle ordna ett kulturhus i
Rosengård där folk kunde mötas. Och kommunen skrev på avtalet.
Föreställningen där alla i Rosengård fick vara med och spela var
ett av de första stegen mot Drömmarnas Hus. Polisen, socialarbetaren (som spelade hallick), rektorn på skolan, barn och unga var
alla med i pjäsen.
– Det blev ett socialt kitt mellan alla: socialförvaltningen, polisen
och kommunen. Det blev svårt för kommunen att säga nej till ett
kulturhus efter det, säger Lotta Lundgren.
SÖKTE PENGAR ÖVERALLT
Ensemblen rustade upp den gamla herrgården i Rosengård, men
exakt vad där skulle bli fick växa fram allt eftersom folk sökte
sig dit.
– Flera kulturarbetare kom in och började jobba. Jafer, en konstnär från Irak började måla med barnen på golvet. Vi sökte pengar
överallt, vi hade bestämt oss för att det inte skulle kosta en krona
för barnen. Det handlar om mänskliga rättigheter, alla barn ska ha
tillgång till kultur, säger Lotta Lundgren.
Efter flera års slit med att söka pengar till verksamheten lyckades de 2003 få Malmö kommun att gå in med projektpengar tre
år framåt. Efter tre år fattades beslutet att Drömmarnas Hus skulle
vara en permanent del av Malmö Stad.
BARN MÅSTE MÖTAS
Sedan starten har Drömmarnas Hus varit en plats där barn och
unga kan träffas och ägna sig åt konst på sina egna villkor. Där
de genom kulturen kan hitta ett gemensamt språk som sträcker
sig långt över samhällsklasser, språkliga barriärer och kulturella
skillnader.
– Vi vet att barn i Rosengård behöver kultur, men det är inte bara
barnen där som behöver oss. Barn från olika stadsdelar måste
mötas. Om inte barnen möts vad får vi då för samhälle? säger
Lotta Lundgren.
De sju idioterna som startade Teater X 1990 har idag växt till 85
personer som arbetar med verksamheten på ett eller annat sätt i
Malmö, Rosengård och Skåne. 2010 vann Drömmarnas Hus årets
kunskapspris i kategorin skolan.
Idag ryms alla upptänkliga aktiviteter under taket på herrgården i
Rosengård. Det hålls kvällskurser i dans och konst, körsång och
teater. Man gör egen honung och på sommaren åker alla som vill
iväg och firar midsommar.
Drömmarnas Hus arbetar mycket med skolan, där barnen finns.
Man har också en egen redaktion, Mitt Område, som består av
ungdomar som skriver, filmar och rapporterar från Rosengård.
– Historierna om vad som händer i Rosengård har varit många
men sällan kommit från de som bor i Rosengård själva. Mitt område ger en annan bild än den som vanligtvis syns i media,
säger Lotta.
Handbok ska guida till kreativt lärande
Artists in Creative Education, AiCE, är ett Europeiskt nätverk av
konstnärer och kulturarbetare som delar samma vision:
att få in kulturen i skolan.
Tillsammans har de utvecklat en praktisk guide med handfasta
tips, råd och övningar för hur man kan gå till väga.
FAKTA EL SISTEMA
Startades upp som ett socialt projekt i Venezuela och
finns sedan 2010 i Hammarkullen, Göteborg. El Sistema
finns idag också på Hisingen och i Kortedala/Bergsjön.
El Sistema i Hammarkullen fungerar som en utvidgad
kulturskola med kör och orkester. Man samarbetar med
både förskola, fritidshem och grundskola. Alla barn som
börjar i El Sistema startar med rytmdynamik. Barn och
unga mellan 4-16 år är med i verksamheten, men eleverna kan fortsätta tills de gått ut gymnasiet. Idag deltar
220 barn i El Sistema-Hammarkullens undervisning.
V
ad är kreativitet? Hur kan vi få skolor att vilja arbeta med
kreativt lärande?
Det var några av frågorna som kulturarbetare från bland
annat England, Sverige, Österrike och Holland diskuterade under
en vecka i Amsterdam hösten 2010.
– Fem pedagoger från Drömmarnas Hus åkte dit. När de kom hem
var de helt lyriska och hade fått massor av inspiration. De hade
träffat likasinnade och reflekterat över: vad är viktigt när vi jobbar i
skolan? säger Lotta Lundgren.
Att se hur andra arbetar och jämföra med det egna arbetet blev
en rejäl vitamininjektion för alla inblandade.
– Det uppstod en mängd nätverk som det gör när människor
träffas. När konstnärer möts och utbyter tankar så föds nya idéer,
säger Lotta Lundgren.
Arbetet landade i en praktisk guide för hur kulturarbetare och
pedagoger kan arbeta med kultur i skolan. I guiden finns allt från
konkreta tips och övningar till vad man behöver tänka på när man
arbetar med kreativt lärande. Litteraturtips, råd från andra lärare
och en översikt över hur det fungerar i Sverige, England, Holland
och Österrike finns också i guiden.
Nu är frågan hur man ska ta det internationella samarbetet
vidare till nästa nivå. Planerna finns, men det gäller att hitta finansiering.
– Konstnärer vill ju kunna träffas och workshoppa ihop, hur skulle
man kunna göra det? Hur kan man göra en satsning där kulturarbetare möts och får påfyllning? säger Lotta Lundgren.
Annars är det egentligen bara fantasin som sätter gränserna för
hur man tillsammans kan skapa en skola fylld med kreativt lärande
och stimulerade elever.
– Tänk om alla från Sverige var med, då får man en jättekunskapsbank. Då skulle man kunna göra hur mycket som helst, säger
Lotta Lundgren.
FAKTA
så kommer du i kontakt med andra
AiCE:s guide Unlocking children’s creativity – a practical guide for
artists, finns att ladda ner på http://www.artistsincreativeeducation.
com/page/2/practicalguide.aspx
Det finns inget nationellt nätverk för kulturarbetare i skolan, men
www.centrumbildningarna.se är en bra mötesplats för olika konstformer. Här finns också länkar till praktiska övningar. I de flesta
regioner finns Kulturkonsulenter, vars uppgift är att stärka kulturen i
regionen. De är särskilt inriktade mot barn och unga, och utgör
ofta en länk mellan kulturlivet i regionen och skolorna.
På http://www.kulturradet.se/sv/bidrag/skapandeskola/
Bra-kontakter-i-kulturlivet finns en bra lista över
värdefulla kontakter.
Skapande skolas hemsida är ett bra ställe att hitta andra
kulturprojekt i skolan:
http://www.kulturradet.se/skapande-skola
På http://www.kulturkatalogen.vgregion.se/Kultur_Default.
aspx?id=68578 kan du läsa mer om projektet KLIV 2.0, Kultur och
lärande i vardagen, och de skolor som deltar.
Du kan också läsa mer på skolornas egna bloggar:
http://sarlaskolankliv.wordpress.com/
http://klivtibro.wordpress.com/
http://klivrannumsskolan.wordpress.com/
http://klivemmaskolan.wordpress.com/
KÄLLA
AiCE:s guide Unlocking children’s creativity
– a practical guide for artists
Röster
”Det är roligare än matte. Vi får göra saker som är
roligare än matte alla dagar.”
Ylva Wångersjö 9
”Det är roligt att sjunga men det är inte
lika roligt som att spela.”
Edita Doroci 9
”Jag blev överlycklig när jag fick testa fiol,
jag tycker fioler är så snygga.”
Ylva Wångersjö 9
”Jag känner mig glad, leende när jag spelar.”
Ala Zaki 8
”Jag har lärt mig fiol och fått mer vänner sedan jag började. Jag vill bli fiolspelare och spela i orkester.”
Gabriel Rhea Martinez 10
Hur bedömer vi
det omätbara?
1
”Göran Gris gör att vi får veta jättemycket om lutande tornet i Pisa”
En klantig gris som reser världen runt lär eleverna geografi, matte
och svenska. I Bitten Modighs klassrum är alla sätt att lära sig bra
och det dåliga existerar inte.
– Jag släpper kontrollen men har ändå kontrollen. Jag visar för
barnen att jag inte kan allt, men att man lär sig av misstagen.
Artikeln baserad på föreläsning och film med Bitten Modigh, grundskolelärare på Fridas Hage, Tjörn.
”Jag backar bara när jag tar sats”
Orden kommer från en elev i åk 8 och är en utmaning för oss vuxna
att anta. Tillsammans har kultur och skola oerhört mycket kompetens. Hur kan vi ta tillvara på den och samordna den? Hur kan vi
pröva och ompröva våra ställningstaganden för att gemensamt finna
nya vägar att möta eleven i kunskapsutvecklingen? Skolan har idag
inte längre monopol på kunskap.
Skolan ska vara en drivkraft och en utmaning för både vuxna och
barn. Det kräver ett genuint nyfiket förhållningssätt av de lärande
ledarna i skolan. Vår uppgift i skolan är att organisera lärandet så att
eleverna får optimala möjligheter att se och utveckla sina förmågor –
att kunskapa utifrån sina individuella behov.
Själv är jag övertygad om konstens och kulturens roll i lärandet.
I vårt uppdrag Lgr 11 finns tydliga riktlinjer för detta arbete. Skolan
– vår största kulturinstitution – är till för att eleven ska få berätta sin
historia. Utifrån den bygger man lärandet. Ändå fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort, trots att forskningen är entydig: skapandet utgör en mycket viktig roll för lärande.
Skolan måste iscensätta situationer som gör att alla elever får tillgång till sin egen förmåga att följa, delta i och sätta ord på sitt eget
lärande. Dessutom ska skolan hitta bra vägar som leder till tryggare
profession: lärare som växer och som vågar ge sig i kast med nya
och vidgande tankar i bedömningsfrågan. Jag tycker att skolans skapande vardagsverksamhet ska vara basen i ett kunskapsbyggande.
Hur finner vi former för bedömning av dessa processer?
Min förhoppning är att dagen i Borås inspirerar till vidare diskussion i hur kultur och skola ska samverka för elevens utveckling samt
visa på bedömningsformer som bejakar ett processinriktat arbetssätt.
Stort tack till Borås Kulturförvaltning för gott samarbete.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 2.0
Text Olivia Krantz
Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst 2012
2
Först var han vid Mount Everest och sagan handlade
mycket om det. Sen handlade det om vinter och vänner.
Det handlar också om finkan ibland. Nu sitter han i finkan, för
polisen trodde han sprängde Tjörnbron.”
Inför kameran summerar några andraklassare på Fridas Hages
skola på Tjörn de senaste händelserna i sagan om Göran Gris.
När filmskaparen Simon Gunnarsson besökte Bitten Modighs
klassrum på Tjörn tänkte han – vad är det här för gullegullklass
som bara jobbar och jobbar? För att ta reda på det följde Simon
arbetet i klassen en dag i veckan under en termin.
DEN EGNA NYFIKENHETEN STYR
Grundskoleläraren Bitten Modighs motto är att det finns många
olika sätt att lära sig, och att man måste låta nyfikenheten och
den egna lusten styra. Genom att haka på elevernas egna initiativ och ge dem små portioner ansvar åt gången har hon skapat
ett klimat där eleverna arbetar fritt efter sina egna förutsättningar.
Eftersom Bitten är väl insatt i vilka mål som ska uppnås kan hon
spinna vidare på barnens tankar och idéer och ändå ha kvar
kontrollen över lärandet.
– Om mina elever ber att få forska om dromedarer eller vill skriva
en saga om en gris som åker världen runt så får de göra det.
Jag kan aldrig veta hur dagen blir för det handlar om barnen och
vad de jobbar med. Har man kommit på en idé så vill man göra
den direkt, inte om två dagar. Jag bryter inte av och säger ”nu
måste ni sitta med matten”, utan jag låter dem fortsätta med sitt
skapande, säger Bitten.
Barnen arbetar mycket med faktatexter och forskar om olika
saker. Det kan vara ett djur eller en plats, och sedan redovisar de
det de har kommit fram till inför klassen. De berättar, visar bilder
och ställer frågor till publiken.
– Jag är väldigt noga med att se individen och se vad den är bra
på. Jag fokuserar inte på att se vad man inte är bra på. Det dåliga finns inte, utan bara vad man kan bli bättre på, säger Bitten.
”RAMAR MED KRAMAR”
Men även om vissa elever i klassen arbetar väldigt fritt, är det
inte ett arbetssätt som passar alla. Med vissa elever har Bitten
lagt upp ett väldigt styrt arbetsschema, som gradvis blir friare i
takt med att eleven utvecklas.
Bitten kallar sin pedagogik ”ramar med kramar”. Tydliga ramar är
viktigast för undervisningen, sedan fyller hon på med ansvar.
– När jag fick min klass började jag inte med ansvar på en gång.
Någon fick en liten bit och sedan uppmärksammade jag det
mycket. Då tror jag de andra barnen tänkte till: ”aha, så kan man
göra”.
Idag märker hon hur eleverna tar stort ansvar för det egna
lärandet genom att själva komma ihåg och träna på saker de kan
bli bättre på.
– En kille hade skrivit höga multiplikationstal i sin mattebok.
”Vilka svåra tal du har skrivit”, sa jag. Då svarade han: ”men vi sa
ju på mötet att jag skulle träna på det”, berättar Bitten.
Under resans gång har Bitten fått många frågor från både föräldrar och kolleger om hur hon kan veta att barnen lär sig det de
behöver. Men när hon tittat i läroplanen så har hon insett att hon
faktiskt får med mycket mer än det de ska lära sig. Idag har hon
en tvåa, och flera av hennes elever är redan på målen för nästa
årskurs.
– Inom mig kan jag känna: vad blir det av det här? Sen märker
jag att det blir så mycket mer. På barnen märker jag att de tycker
det är så roligt. När de är ute på rast så säger de: ”Får vi komma
in nu?”, säger Bitten och avslutar:
– Att gå i skolan ska vara lust och glädje. Sen är det viktigt att
man höjer ribban och utmanar sig själv så att man blir bättre.
Fotnot Filmen om Bitten Modighs klass är färdig våren 2012
3
Fyrkantiga lärare gjorde att Bitten Modigh själv ville bli
barnens tjänare. Under sitt yrkesliv har hon plockat det
bästa ur olika pedagogiker och skapat sin egna mix.
VARFÖR BLEV DU LÄRARE?
Hon försöker hitta barnens nycklar
Artikeln baserad på intervju med Bitten Modigh,
grundskolelärare på Fridas Hage, Tjörn.
– Jag växte upp på landet och gick i en skola där ett föräldrapar
undervisade. De hade makten och ingen förälder vågade säga
till dem, de var väldigt tyranniska. När man hade klippt sig fick
man ställa sig längst fram i klassen och så fick de andra skratta
åt en. Jag tänkte att när jag blir stor ska jag bli tvärtom, jag ska
bli lärare och barnens tjänare, jag ska se dem och inte vara
elak. Jag hade den grundsynen från början. 1978 gick jag ut
lärarhögskolan och jag började jobba när jag var 21.
När kollegan på ett planeringsmöte säger: ”imorgon ska vi gå
igenom sidan åtta och så ska vi säga det här” – jag kan inte
jobba så. Under tiden har man lärt sig att bli stark gentemot
föräldrar, man tror på sig själv och man har hittat sina metoder,
det är ju a och o att de får veta hur man jobbar. Jag ser det som
en utmaning och tänker positivt, det är ett val hur du väljer att
bemöta dem. Det är bättre att fråga ”hur tänker du?” och
sedan konkret visa: såhär gör jag.
BERÄTTA MER OM DIN FILOSOFI I KLASSRUMMET?
VARFÖR ARBETAR INTE FLER SOM DU, TROR DU?
– Man kanske inte känner sig säker i sin lärarroll och är rädd att
mista kontrollen. Många är nog oroliga för att inte följa de mål
man ska. Man tror att det är svårare än vad det är. Sen får man
hitta olika system för att ha kontroll över läget. Man får hitta det
som är rätt sätt för just dig som pedagog. Man kan ha listor,
skriva ner på post-it-lappar eller skriva in i olika scheman och
loggböcker. Det är också viktigt att på ett enkelt och konkret sätt
visa för barnen vilka mål som ska uppnås i varje ämne. I svenska
har jag till exempel ett schema med en skidåkare på en slalombana som börjar med att man kan läsa sitt namn och som slutar
med att man kan läsa texten på tv. Då blir det konkret för barnen.
– Jag är en blandning av flera olika pedagogiker, jag har tagit
det jag tycker är bra och gjort självgående arbetsmaterial av
det. När jag får en grupp försöker jag hitta nycklarna till varje
barn, barnens starka sidor. Om någon är duktig på att läsa så
har jag en bra bok att börja med, om någon är duktig på matte
så får de börja med det. Det ger lust och glädje att hålla på med
det man kan och då ägnar jag mig åt att hitta det de andra tycker
om under tiden. Jag sätter stor vikt vid att barnen blir självständiga och tar ansvar för sitt lärande. När vi äter i matsalen går jag
dit med barnen, när de är klara får de gå upp i klassrummet där
de ofta är ensamma en stund. Då frågar jag vad de ska göra och
säger: ”Du väljer själv om du klarar det.” Om det sedan inte
fungerar säger jag: ”Tyvärr, du bestämde att du inte kunde
göra det.” Men det är viktigt att sätta saker i händerna på dem
som de kan klara så att de har möjlighet att utmana sig själva
och växa. Jag bygger mycket på det de kan och lyfter det som är
bra. Jag höjer aldrig rösten även om jag kan vara väldigt bestämd. Sedan tror jag på öppet lärande, barnen lär av varandra
väldigt mycket.
VARFÖR TROR DU ATT DET HÄR SÄTTET ATT ARBETA
HAR FUNKAT SÅ BRA FÖR DIG?
– För att jag tror på det och fortfarande tycker det är så roligt.
Det är en källa till glädje, trots att jag har jobbat i så många år.
En extra rolig utmaning är att få jobba med barn som är strulpellar och få dem att få tillit till sig själva. Feedbacken jag får
av barn, föräldrar och kolleger gör att jag tycker det är roligt.
VILKA MOTGÅNGAR HAR DU STÖTT PÅ?
– Det har varit kolleger som jobbar precis tvärtemot hur jag gör.
4
BITTEN MODIGHS BÄSTA TIPS
■ Släpp kontrollen i något ämne. Gör dig förtrogen med läroplanen – då känner du dig trygg och vet vad som ska läras ut.
Släpp sedan kontrollen och ta till vara på det som händer.
Häromdagen berättade en elev om några fåglar han hade sett,
då sa jag: ”Kan inte du ta reda på hur man kan se skillnad på
olika fåglar och sedan lära oss andra?” Det gäller att hitta
intresset hos varje individ oavsett ålder.
■ Släpp ännu mer. När det funkar att arbeta fritt i ett ämne,
prova att släppa i ett ämne till. Jag har jobbat mycket med
storyline, barnen jobbar i grupper och jag ger dem ett ämne.
Det kan vara tema cirkus, att de ska bygga ett cirkustält. Sen får
de redovisa det och fortsätta med nästa kapitel, att komma på
en person på cirkusen. Det gäller att hitta ett fritt sätt att arbeta
efter som ändå är mallat om man känner sig osäker.
■ Våga fråga för att vinna. Ta hjälp av dina kolleger och fråga
varandra hur ni jobbar. Ett öppet klimat och pedagogiska
diskussioner är otroligt viktiga på en skola.
5
Enligt läroplanen ska lärare planera, utvärdera och utveckla
sitt arbete. Men mellan analyser och förbättringar ska även
själva bedömningen få plats. En bra dokumentation och en
öppen dialog mellan lärare och elev är viktiga redskap på
vägen till ett rättvist betyg.
Öppen dialog ska ge genomskinliga betyg
Artikeln baserad på föreläsning med Tarja K. Häikiö, forskare och lärarutbildare
vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.
B
edömning handlar inte bara om slutbetyget i ett visst
ämne, utan om hela arbetet under terminen. För att
kunna göra en bedömning som stämmer överens med
elevens verkliga kunskaper är en bra dokumentation avgörande.
– Det finns ett motstånd mot dokumentation, eftersom det
kräver så mycket skriftligt arbete av lärarna. Därför är det bra
med instrument som bloggar och loggböcker där eleverna själva
dokumenterar sitt arbete, både som stöd för bedömningen och
dialogen med eleverna, säger Tarja K. Häikiö, forskare och lärarutbildare vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.
man som lärare fundera över hur den formativa bedömningen
kan finnas med hela vägen fram till att man sätter sitt slutbetyg,
säger Tarja K. Häikiö.
För att eleven ska veta vad som krävs för att komma vidare till
nästa nivå måste läraren vara tydlig med hur han eller hon värderar elevens arbete. Bedömningen behöver vara transparent.
– Att skapa en större elevdelaktighet i bedömningen är bra för
lärandet. Struktur är viktigt, att man förenklar så det blir tydligare
för eleverna. Det kan man göra genom att bryta ner uppgifterna
och få en större bredd i det man ska bedöma genom att arbeta
med olika typer av bedömningar, säger Tarja K. Häikiö.
KOMMUNIKATIONEN SOM EN RÖD TRÅD
Vid sidan av dokumentationen ska dialogen med eleven finnas
med som en röd tråd under terminens gång. På en blogg kan
läraren till exempel snabbt och direkt ge feedback på elevens
arbete. Genom kommunikationen med läraren får eleven reda
på vilka förväntningar som finns på det egna lärandet och kan
på egen hand utvärdera sitt arbete. Det gör det också lättare för
eleven att förstå vilka insatser som krävs för att få ett visst betyg.
– Det är viktigt att läraren synliggör sina bedömningsgrunder för
eleverna så att eleverna kan mäta sig mot dem. Det är egentligen inte bara betyget som är viktigt, utan fokus ska ligga på
lärandet, att eleven förstår vad han eller hon behöver lära sig,
säger Tarja K. Häikiö.
Forskning visar att det dagliga mötet i klassrummet mellan
lärare och elev, att göra den formativa bedömningen tydlig i
undervisningen, är viktig för lärandet. Lärarens blick, kroppsspråk
och tonfall sänder ut signaler till eleverna som även de blir en
slags bedömning av hur de presterar.
– I undervisningen så värderar man som lärare alla stunder. Man
är hela tiden i mötet med eleverna. Som lärare är man påpassad,
barnen läser fort av vad man tycker och tänker. Därför måste
6
VARFÖR KULTUR I SKOLAN?
Estetiska perspektiv i skolan är ett bra komplement till resten av
undervisningen. Dessutom ger det eleven viktiga redskap för att
analysera och reflektera över sin samtid.
– Men precis som att man måste reflektera över varför man jobbar med matematik eller språk, måste man reflektera över varför
man använder estetiska perspektiv i lärandet. Där är jag ganska
kritisk till skolan som inte arbetar mer med meningsskapandet,
att eleverna ska förstå varför man lär sig matematik och varför
man lär sig bild, vad lärandet i de olika ämnena används till och
har för syfte, säger Tarja K. Häikiö.
En som forskat mycket kring estetikens roll i skolan är Lars
Lindström, professor i pedagogik vid Stockholms universitet.
Han menar att det är naivt att tro att de estetiska ämnena i sig
får eleverna att reflektera. Istället är det de metoder och sammanhang de används i som får eleverna att tänka efter. Estetiska
arbetssätt måste alltså, precis som allt annat, användas med
eftertanke, mål och mening.
Litteraturtips Handbok för planering av kulturprojekt i skolan, Kultur i Väst
7
Med ödmjukhet, återkoppling och luslästa styrdokument
kan bedömningen komma så nära verkligheten som möjligt.
Samtidigt måste lärare komma ihåg att de aldrig kan
vara helt säkra på vad eleven egentligen kan.
Konsten att bedöma det omätbara
Artikeln baserad på föreläsning med Daniel Wernegren,
undervisningsråd Skolverket.
8
E
fter att som lärare själv haft svårt att hitta information om
kunskapsbedömning blev Daniel Wernegren, i dag undervisningsråd på Skolverket, själv allt mer intresserad av
ämnet. I höstas arbetade Daniel Wernegren som projektledare
för boken Kunskapsbedömning i skolan. Boken reder ut några av
de frågor lärare ofta ställer sig när det kommer till Lgr 11
och kunskapsbedömning.
– Hur elevernas kunskaper ser ut är en empirisk fråga. Läroplanen kan inte göra bedömningarna åt lärarna. Det är lärarna som
vet hur kunskaperna ser ut hos eleverna och som gör bedömningarna, säger Daniel Wernegren.
I dag sker bedömningen av elevernas kunskaper både nationellt
och lokalt. Den nationella uppföljningen rör sig på en övergripande
nivå och handlar mer om statistik och resultat än den enskilde
eleven. Den lokala uppföljningen däremot sker varje dag, hela
tiden. Det är lärarens bedömning av elevernas prestation här och
nu.
– Enligt Christian Lundahls terminologi använder vi nationellt
ett ”snabbt språk” som rör betyg, statistik, provresultat och så
vidare. I klassrumment, används ett “långsamt språk” som innehåller allt läraren känner till om eleven. Den detaljkännedomen
om vad eleverna kan och bör utveckla, är viktig för att stöpa om
den egna undervisningen och kan användas när man pratar med
eleverna om hur de kan utvecklas, säger Daniel Wernegren.
Han menar att kunskapsbedömning handlar lika mycket om
utvärdering på nationell som lokal nivå. Lärarens feedback till
eleven ska vara användbar, relevant och erbjuda en lösning på
problem eleven kan stöta på i sitt lärande.
– Det ska inte stanna vid ”Du kan inte detta” utan återkopplingen ska beskriva vad eleven behöver utveckla och föreslå metoder
som hjälper eleven att nå dit, säger Daniel Wernegren.
SVÅRT ATT AVGÖRA ELEVERS VERKLIGA KUNSKAP
Den summativa bedömningen handlar om att kartlägga vad
svenska elever kan, hur förutsättningarna för lärandet ser ut
och vad de har med sig. Det är en nationell angelägenhet att
veta vilka kunskaper elever i Sverige har.
– Men många av de kunskaper som vi vet är viktiga sitter i
huvudet på folk, det är som en svart låda som vi inte kan se
in i. Vi är många gånger hänvisade till att se på de resultat eleven
uppvisar, hur eleven arbetar och så vidare. Det är viktigt att
komma ihåg att vi aldrig vet till hundra procent vad eleven kan,
säger Daniel Wernegren.
Det läraren vet är vad eleven visade vid vissa tillfällen under
vissa förutsättningar. Precis som med allt annat kan prestationen
variera beroende på dagsformen eller om eleven tycker uppgiften är spännande.
– Därför gäller det att ge eleven intresseväckande och allsidiga
tillfällen att visa vad han eller hon verkligen kan.
Ibland händer det oväntade saker i undervisningen och i lärandet. I ett sånt läge gäller det att läraren kan sina styrdokument
för att kunna bedöma eleven för det han eller hon kan, istället
för att ge minuspoäng.
– Ibland visar eleven upp kunskaper i ett undervisningsområde som läraren egentligen planerat att undervisningen skulle
behandla i nästa och liknande. Då gäller det att vara med på
noterna och lägga märke till de kunskaper som eleven uppvisar,
säger Daniel Wernegren.
Boken Kunskapsbedömning i skolan – praxis, begrepp, problem och
möjligheter finns att ladda ner eller beställa på Skolverkets hemsida.
9
”Kulturen är det bästa verktyget för att stärka eleverna”
Med kulturen i ena handen och läroplanen i den andra har Peter
Skogsberg gjort Marinmuseum i Karlskrona till en alternativ spelplan
för en annan form av lärande. Teater, guidningar på museet och
självreflektion hjälper eleverna att växa och att våga.
Artikeln baserad på föreläsning med Peter Skogsberg, lärare och museipedagog i Karlskrona.
D
et började med sex busiga elever och en träbåt. Peter
Skogsberg, som då arbetade som lärare på Sunnadalskolan i Karlskrona, hade några bångstyriga elever i
arbetslaget som ingen riktigt visste hur man skulle få bukt med.
Peter, som hade kontakter på Marinmuseum, tog med eleverna
dit och lät dem vårrusta en träbåt.
– När museichefen kom gömde vi oss under båten för han visste
inte att vi var där. När han upptäckte det sa han: ”Vad roligt!”
och gav mig mer tid på museet för att jobba med detta. Det var
en förutsättning för att fler elever skulle kunna vara med, säger
Peter Skogsberg.
ETT ANNORLUNDA KLASSRUM
I dag delar han sin tid mellan Marinmuseum och Sunnadalskolan.
Sedan Peter och de busiga ungdomarna gömde sig för museichefen för tretton år sedan har verksamheten utvecklats och
museet visat sig vara ett utmärkt klassrum för lärande i praktiken.
När eleverna först blir presenterade för museets värld så talar
Peter med dem om vad ett museum är och varför det är viktigt.
Sedan får eleverna fundera på vad som skulle stå på skylten om
dem själva om de skulle vara ett museiföremål.
– På hösten när det ekar tomt och inte är så många besökare är
det ett fantastiskt ställe att undervisa på. Förra året hade vi några
pojkar med myror i brallan som vi tog till museet och lät göra
gipsbåtar som de sedan fick skriva om och redovisa med power
point. Vi kopplade ihop det vackra och kravet på ett bra resultat
med öga, hand och hjärna. Båtarna blev fina och eleverna blev
väldigt stolta, berättar Peter.
Sedan tolv år tillbaka sätter eleverna varje år upp en teaterpjäs
på skolan som de själva skriver manuset till. Lärarna gör först ett
synopsis och eleverna får sedan tillsammans skriva manuset i
grupp.
– Vi är tydliga med vad det ska handla om: vi sätter alla karaktärer och gör en storyboard med scener. Sen sätter sig några
grupper och skriver dialogen. Men för att eleverna ska klara det
måste vi göra förarbetet. Sedan jobbar de i skrivargrupper som
kommunicerar med varandra om hur de går vidare: de läser högt,
ger kritik och övar på att förbättra.
INGEN KULTUR FÖR KULTURENS SKULL
Allt eftersom Peter och hans kolleger har blivit ifrågasatta har de
sökt stöd för sin verksamhet i styrdokument och forskning.
– I läroplanen står det att eleverna ska få uppleva olika uttryck
10
för kunskaper. Det står ska och det är inte förhandlingsbart. Där
har vi inget tolkningsföreträde – då är det tjänstefel. På skolan
kallar vi det för kulturprocessat lärande. Det är inte kultur för
kulturens skull utan vi vill försöka nyttja den som ett verktyg.
Peter Skogsberg nämner den brittiska forskaren Anne Bamford
som undersökt just kultur i skolan och dess inverkan på lärandet.
I sin forskning har hon kommit fram till att kulturen är viktig för att
eleverna ska bli kritiska och kreativa, men också att inte all kultur
i skolan nödvändigtvis är bra.
– Jag är i första hand lärare och vill ha bra verktyg. För mig är
kulturen det bästa verktyget för att uppnå våra mål och stärka
eleverna. Men om man bara för in kultur i skolan utan att ställa
det mot läroplanen kan det vara kontraproduktivt. Vi måste lära
oss att hantera det här verktyget på rätt sätt, säger Peter Skogsberg.
RÖSTER FRÅN BORÅS KULTURSKOLAS BLÅSORKESTER
ERIK LYSONG, 11 ÅR, KLARINETT
”Det är nästan som musik man lyssnar på hemma fast
det är jag som spelar. ”
ERELETA NIKQI, 11 ÅR, KLARINETT
”Man lär sig myckket annat än det man annars lär sig i
skolan. Man kan göra egna melodier, man kan experimentera själv. Jag vill bli proffs på att spela klarinett och
spela i någon orkester.”
HELENA TAN, 11, KLARINETT
”Det är roligt att lära sig en ny sak, och att man får göra
något tillsammans med hela klassen.”
ARBETET MATCHAS MED LÄROPLANEN
För att undvika att trampa i den slentrianmässiga kulturfällan
arbetar man på Sunnadalskolan aktivt med att matcha arbetet
mot läroplanen så tydligt som möjligt. När eleverna skrivit klart
sitt egna manus måste de sedan reflektera över hur de själva har
arbetat gentemot kunskapsmålen i läroplanen. Såhär skriver en
pojke i årskurs 9:
”Nu känner jag mig lätt och vet att jag håller samma nivå som
dom andra eleverna. Så jag har inte bekymmer om det längre.
Eller tänker att jag är dåligare än de andra och tänka att jag inte
når deras nivå…...”
AWO BASHIR, 12 ÅR, TROMBON
”Man får en känsla av att man är bra, av att man kan
något (när man spelar). Förut när jag började trodde
jag inte att jag kunde så bra. Men det var lätt och gick
bra. Nu är det mer något roligt, något man vill göra. Jag
längtar till på måndagar (när vi spelar).”
ANISA ABOKAR, 12 ÅR, SLAGVERK
”Roligast är att uppträda, som på julavslutningen. Första
gången vi spelade kändes det pirrigt.”
ELEVENS SJÄLVBILD VIKTIGAST
Att använda sig så konkret som möjligt av läroplanen går igen i
alla moment på museet. När femteklassarna ska göra en egen
guidning för sina föräldrar, får de en förenkling av kunskapsmålen i svenska som andraspråk och historia i handen innan. Den
använder de sedan som en manual för att bygga upp sin guidning. På så sätt vet barnen vad som förväntas av dem samtidigt
som lärarna vet att de håller sig till läroplanen.
– Det viktigaste för oss är att vårda elevernas självbild av sitt
eget lärande. Så få som möjligt ska gå ur skolan med självbilden
att de inte kan lära sig eller att kunskap är svårt, otillgängligt och
farligt. Tyska verb kan man ta igen men att reparera sin egen
självbild när det gäller lärande kan ta en livstid, säger Peter
Skogsberg.
Fotnot Läs mer om Peter Skogsbergs arbete i boken Skola i gränsland
11
Det
respektfulla
mötet
12
1
”Att få använda hela sitt jag är
en demokratisk rättighet”
Att forma ”mottagarkapacitet” och organisera kreativa mötesplatser i
sin verksamhet är en utmaning. Aktiva processer som drivs av individens behov av att skapa mening och sammanhang måste få ta plats.
I en kunskapsutveckling som sker genom levande relationer måste
ett kreativt förhållningssätt genomsyra hela verksamheten. Varje
möte ska vara väsentligt. I mötet med familjer såväl som individer är
professionen grundad på en genuin nyfikenhet för att sedan forma
lärandet för eleven i relation till uppdraget. Lust till utveckling och
förändring, i samverkan, blir drivkraften framåt.
Den dag vi vuxna upphör att utesluta slutar eleverna att utesluta.
För att hantera detta i den dagliga verksamheten är självkännedomen viktig. Vem är jag? Vart kommer jag ifrån? Vart är jag på väg?
Som ledare använder jag dagligen mig själv som verktyg och måste
öva! Fyra viktiga ledord är; mod, lust, tillit och tid.
MOD att pröva nytt – misslyckas – pröva igen – lyckas – glädjas.
Se brister och möjligheter, säga ja och nej. Rädda människor är
farliga människor.
LUST att tycka om eleverna, mig själv och mitt ämne. Känna vrede,
sorg och smärta – därmed också tillfredsställelse, glädje och lycka.
TILLIT till mig själv och eleverna. Respektera och tro på eleverna.
Känna trygghet och använda intuitionen. Vara stolt över det jag kan
och inse vad jag inte kan utan att känna mig dålig.
Utan TID finns det ingen plats för processer att landa.
Min förhoppning är att dagen i Vänersborg ska inspirera till diskussion i din verksamhet samt ge en tankevända som får dig att tänka
och handla på ett nytt sätt.
Stort tack till Vänersborgs Barn- och ungdomsförvaltning
för gott samarbete.
Vad du säger om mig
Vad du tror om mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Sådan blir jag
Dikten fick mig att börja fundera över hur jag
faktiskt bemöter mina elever.
Jag hoppas att jag ska bli bättre än idag.
Anonym konferensdeltagare
Dikten kommer från ett klotterplank och har publicerats i
Små barn i förskolan. Den viktiga vardagen och läroplanen, av
Gunilla Niss och Anna-Karin Söderström.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 2.0
Text Olivia Krantz
AD & Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst 2012
2
3
En vilja att se varje människas potential – och ett mod att våga
utmana den andre. För att våga möta någon annans verklighet krävs
respekt och ett genuint intresse. På Emmaskolan i Göteborg skapar
föräldraintervjuer stolta barn och starka band mellan hem och skola.
”TA HAND OM DE FRÖN SOM LOSSNAT”
Hur viktiga våra dagliga möten är och att vi förstår, ser och vågar
utmana varandra poängterade Tanja Božić, chef för Modersmålsenheten i Mölndals stad, under sin föreläsning. Frustrationen i att
möta någon man inte förstår fick alla på konferensen erfara när
hon inledde med att göra en liknelse mellan granatäpplen och
4
▼
FÖRÄLDRAINTERVJUER så går det till
▼
Artikeln baserad på föreläsningar med Annika Larsson, lärare på Emmaskolan i Göteborg och
Tanja Božić, chef för Modersmålsenheten i Mölndals stad.
▼
”Att mötas i verkligheten”
människor på bosniska.
– Har man en gång tagit loss ett frö kan det aldrig sättas tillbaka. Jag vill utmana världen att ta hand om de frön som lossnat;
de kan ruttna eller så kan de förflyttas och bli nya frön. De har
alla samma möjligheter – om de vårdas och sköts på ett bra sätt
så kan de växa. Jag vill uppmana alla som arbetar med människor att ha mod att möta och utmana dem, säger hon.
Hur svårt det första mötet med ett främmande land kan vara
upplevde Tanja Božić själv när hon och hennes man kom till
Sverige från krigets Sarajevo 1992. I tullen ställdes de inför ett
avgörande val när de fick frågan om de var asylsökande eller
flyktingar.
– Vi visste inte vad vi skulle svara, hur det vi svarade skulle
påverka vårt första möte med Sverige. När man kommer till ett
nytt land som asylsökande så tänker man hela tiden på vad som
är bäst att säga i stunden och hur man uppfattas. Vi undrade: får
vi stanna eller inte? Hur viktiga är våra dagliga möten och att vi
ställer rätt frågor?
Själv reflekterar Tanja Božić ständigt över hur hon möter
föräldrar och elever i sitt arbete. Hon menar att det krävs både
respekt för individen, nyfikenhet och mod för ett bra möte.
– Jag funderar mycket över om det går att veta hur och på vilket
sätt man ska möta varje individ. Och svaret är förstås nej, för
varje möte är unikt i sig, säger Tanja.
– Jag vill att skolan skall utmana människor från andra länder och
göra dem modiga. Människor blir ibland inpackade i ”tänk vad
de har varit med om” – och det har de. Men vi kan inte behandla
dem utifrån vad vi tror att de har varit med om.
▼
A
tt våga och vilja möta någon annans verklighet kräver
mod, respekt och ett genuint intresse. På Emmaskolan i Hammarkullen i Göteborg har man länge arbetat
med föräldraintervjuer för att knyta föräldrarna närmare skolan
och skolan närmare barnens hem. Under intervjuerna kommer
en förälder till skolan och intervjuas av barnen medan läraren
antecknar.
– Jag som lärare är garant för att det blir ett kul och positivt
möte. Jag försöker få fram positiva minnen och känslor och bollar
ut frågor till barnen, säger Annika Larsson, lärare på
Emmaskolan.
Idén till intervjuerna kom när Hammarkullen genomgick en
dramatisk förändring i början av 90-talet. Många flyttade från
området samtidigt som nya elever tillkom från krig. Plötsligt
ställdes personalen på Emmaskolan inför svåra möten och rejäla
kulturkrockar.
– De läger vi brukade åka på med barnen gick inte att genomföra längre, föräldrarna ville inte släppa iväg sina barn med oss.
Män ville inte ta kvinnlig personal i hand, sådana saker tvingade
oss att göra något åt situationen, berättar Annika Larsson.
Under ett par studiedagar diskuterades frågan: Hur är det att
vara barn i Hammarkullen idag? På en och samma dag rör sig
barnen i området mellan olika kulturer; hemmet, torget, skolans
svenska medelklassvärld och den egna gården med en hård
barn- och ungdomskultur.
– Vi diskuterade; vad behöver de här barnen och hur kan vi
hjälpa dem? Vi kom fram till att skolan och hemmen behövde
närma sig varandra på ett respektfullt sätt, säger Annika Larsson.
Föräldraintervjuerna har idag blivit ett sätt att visa intresse för
föräldrarnas historier och att skapa relationer mellan skolan och
barnens hem. Dessutom får man med mycket från läroplanen.
Det har utvecklats till viktiga möten för skola, barn och föräldrar.
– Intervjuerna ger oss jättemycket. Vi får kunskap om varandra
och föräldern får ett positivt möte och lär känna barnens klasskamrater. Barnen ser respektfulla möten och får viktiga, inspirerande kunskaper som vi kan jobba vidare med. Men framförallt
blir de stolta över sina föräldrar. Det är farligt om barnen inte är
det, säger Annika Larsson.
Välj ut en förälder som det är lätt att prata med.
Boka en tid då föräldern kommer till skolan.
Förbered eleverna på vad som komma skall. Poängtera att
det är viktigt att ställa intressanta frågor och att tacka efteråt.
Under intervjun sitter barnen i en halvcirkel framför
föräldern. Läraren antecknar på ett stort blädderblock och
styr intervjun. Fråga om förälderns barndom, hur var det när
han eller hon gick i skolan? Har han eller hon ett jobb
och vad gör föräldern där?
Efter intervjun får barnen tacka. Senare, gärna samma dag,
summeras intervjun med eleverna. Fråga barnen om det är
något i det ni pratat om under intervjun som de tycker är
intressant. Låt dem forska vidare.
Arbetet med att utforma en handledning för föräldraintervjuer pågår för
närvarande i Kultur i Västs regi.
5
Rocka rockring eller klappa i takt till musiken. Att använda
kroppen som redskap behöver varken vara svårt eller krångligt.
Under två workshops fick deltagarna slipa på sina cirkusförmågor
och pröva att dansa tillsammans – utan att prata.
Med kroppen som verktyg
Artikeln baserad på två workshops under konferensen, en med dans, en med cirkus.
A
tt snurra en tallrik på en smal pinne ser svårt ut vid
första anblicken, men får man väl upp farten och lyckas
hålla pinnen i mitten så är tricket snart i hamn. Lyckan är
total i salen när allt fler tallrikar intar horisontella positioner under
cirkusworkshopen på Mötesplats Vänersborg.
– Att våga pröva nya utmaningar som man från början inte tror
att man kan men efter lite träning klarar av, det är det som är så
roligt med cirkus, säger Johanna Abrahamsson, som arbetar
som professionell cirkusartist och håller i träningar för både
skolelever och vuxna.
Rockringar, flowersticks eller tallrikar på en pinne är enkla sätt
att arbeta med kroppen som också ger självförtroende.
– Att se hur eleverna växer är helt fantastiskt. När man ser ljuset
som tänds i ögonen när de klarar av att stå med tallriken eller
att tricksa med rockring inför publik, det är värt allt. Dessutom
hjälper det till i andra situationer i livet där man behöver ha det
där extra självförtroendet.
Hon är övertygad om kulturen och kreativitetens viktiga roll
för att stärka självförtroendet och växa som människa.
Just därför borde cirkus bli en självklar del av skolan, menar
Johanna Abrahamsson.
– Att få jobba med koordination, koncentration och samarbetsförmåga som man gör inom akrobatik, cirkus, eller lindans, det
ger massor av bra saker för alla andra delar i livet.
PIRRIGT MED DANS
Utanför rummet bredvid ställs vi upp på två led. Benedikte
Esperi, dansare och kulturpedagog, brukar i vanliga fall göra öv6
ningen med personer som har intellektuella funktionshinder och
deras ledsagare. Idag tar vi deras roller; ett led med ledsagare,
ett med brukare, jämna par. Vi tassar in i rummet, smyger i takt
till musiken. Färgglada sjalar delas ut – en till varje par. Brukaren
leder dansen med sjalen, ledsagaren följer efter. Vi dansar utan
att prata, vi klappar i takt och sätter fingertopparna mot varandras för att följa efter den andres rörelser. Workshopen avslutas
med samma smygdans som vi först tassade in i rummet med.
Men nu är all försiktighet och blygsel som bortblåst. Gruppen
har hittat tillit till varandra och till Benedikte.
Efter workshopen är stämningen uppsluppen. Lars Daun,
lärare på Särlaskolan i Borås, tyckte dansen gick bättre än han
hade vågat hoppas på.
– Det var pirrigt i början, jag har skräck för dans. Men efter ett
tag kunde jag slappna av. Det var väldigt inspirerande i sin enkelhet, det här ska jag prova med mina treor, säger han.
– Man tänker att det måste vara så stora uttrycksformer, men
istället handlar det om att uttrycka sig med kroppen snarare än
om dans, säger Marianne Erwing, lärare i Vänersborgs kommun.
Alexandra Larsson, också hon lärare i Vänersborgs kommun,
tyckte att det var enklare att dansa när man hade med föremål
som sjalar.
– Det blir en slags trygghet att ha konkreta föremål med. Jag tror
att den här typen av övningar är bra, det gäller bara att komma
över rädslan, säger hon.
På hennes arbetsplats Rånnumsskolan blev man så inspirerad
att man köpte in rockringar till skolan efter cirkusworkshopen.
7
Olika men ändå jämlika, konflikter som en nödvändighet för
demokrati och relationen människor emellan som en katalysator för
gott och ont. Eva Warberg om att anpassa pedagogiken till den
ofullkomliga människan.
M
”Endast varelser kapabla till krig kan skapa fred”
Sharon Todd
änniskan är i grunden god. Ondska är en skrämmande
avvikelse från mänskligheten och det goda frö som
finns planterat i oss alla. Eller?
Att som pedagog arbeta utifrån en sådan idealiserad samhällsbild där bara det goda får plats, istället för att våga se mänskligheten i sin ofullkomlighet, skadar mer än vad det gör nytta,
menar Eva Warberg, beteendevetare och lärare vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.
Vi måste snarare förhålla oss till att det inom mänskligheten
ryms ondska såväl som godhet. Den insikten gör det lättare att
förstå omvärlden såväl som det egna jaget.
– Om man utbildar för en idealiserad syn av mänskligheten så
svarar inte det till hur mänskligheten ser ut. Vi människor kan
göra de mest vidriga saker mot varandra, de flesta ungar kan
vittna om vilken farlig värld en skolgård kan vara. Det faktum att
vi är ofullkomliga gör oss snarare mer mänskliga. Men hur förhåller man sig till ofullkomlighet, ojämnlikhet, och till konflikt? säger
Eva Warberg.
Ofullkomlighetens pedagogik är ett sätt att arbeta med
konflikter och meningsskiljaktigheter. Genom att öppna upp för
olika åsikter och uppfattningar i ett klassrum kan man omvandla
antagonism, fiendskap, till agonism, åsiktsmotståndare. Konflikter behöver i sig inte vara något negativt, utan är tvärtom en av
förutsättningarna för en demokrati, menar Eva Warberg.
– Tvång på konsensus är farligare än konflikter eftersom det
blir konsensus på någons villkor. Istället kan man prata om ett
konfliktfyllt konsensus där vi är överens om att vi inte är överens,
säger hon.
När känsloladdade diskussioner tar fart i klassrummet gäller
det för läraren att synliggöra de uppfattningar som kommer fram,
och lära deltagarna hur man kan omformulera diskussionen istället för att gå till personangrepp.
– Det finns en politisk åsiktstradition som hjälper att lyfta upp
diskussionen till en annan nivå. Det är enklare i vuxenvärlden
men går att göra i barngrupper också, man kan träna på en annan typ av argumenterande formulering.
ROOTING AND SHIFTING
Att arbeta med perspektivskifte, eller hälsa på i andra människors föreställningsvärldar, kan bidra till en större förståelse för
andras åsikter. Men det handlar snarare om att se saker ur ett
annat perspektiv med sina egna ögon än att kliva in helt i någon
annans värld. Fenomenet kallas rooting and shifting.
– Rooting är att jag själv först måste bli medveten om vad jag är
rotad i, utifrån vilken plats jag ser världen. Sedan kan jag skifta
perspektiv och se hur du ser världen. Men det är inte så att jag
kan förstå dig bara för att jag byter perspektiv. Med mina ögon
och min medvetenhet kan jag se saker från ett annat håll,
säger Eva Warberg.
8
Skönlitteratur kan vara ett sätt att träna på att byta perspektiv
och samtidigt få syn på var man själv står. Men även i mötet med
den andre får vi syn på oss själva och det är bara i det mötet
som något gott eller ont kan uppstå.
I ett klassrum där olika åsikter får vädras råder också avbrottets pedagogik, vilket innebär att det är öppet för andra röster att
komma fram.
– Detta handlar dels om att ha ett klassrum där olika åsikter får
komma till tals men det måste på förhand finnas gemensamma
regler för vad som gäller och inte. Prata igenom dem gemensamt
och kom överens. För att kunna släppa fram konflikter som kan
bli obekväma så krävs det att det finns ett kontrakt mellan deltagarna, en gemensam överenskommelse över vad som är tillåtet
och inte. Lärarens roll är att se till att kontraktet följs. Här måste
läraren vara modig och aktiv, det måste finnas en tillit i gruppen
för att våga diskutera den här typen av frågor.
DU BLIR ALDRIG FÄRDIG
Ett klassrum kan också fungera som ett tredje rum, där människor kan prova nya identiteter och lägga ifrån sig gamla invanda
roller. Som i Tranströmers dikt Romerska bågar;
”Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig
färdig, och det är som det skall”.
– Det handlar om att skapa ett rum och ett klimat där människor
får chansen att bli till igen och där man vågar gå ifrån att folk ska
representera utifrån gamla invanda mönster; du är kvinna, du
är invandrare, du kommer från Afrika och så vidare, säger Eva
Warberg.
Ett sätt att göra det på kan vara att använda sig av samtal
som skapande verksamhet och låta berättelserna komma fram
av sig själva istället för att be någon berätta om ett förutbestämt
ämne. Men för att människor skall våga kasta sig ut krävs tillit till
gruppen.
– Det är mycket vanligare i pedagogisk verksamhet att man
synliggör utifrån ett mångfaldsperspektiv. Det kan man göra, men
folk tar med sig det ändå. Skillnaden är att när det kommer från
dem så väljer de själva sina berättelser. Kan man få ett sånt här
tredje rum att funka så tar folk med sig sina berättelser in och
då blir de oftast mer intersektionella; istället för att vara somalier
eller kvinna så väljer den personen sitt spektrum – vad vill jag
lyfta fram? Det ger en frihet för människor att välja vad de själva
vill lyfta fram hos sig själva.
Litteraturtips Pedagogikprofessor Sharon Todds bok På väg mot ofullkomlighetens pedagogik och filosofen Hanna Arendts Den banala ondskan behandlar båda
det faktum att man som människa måste förhålla sig till ondska och ofullkomlighet.
Berit Larssons Ett delat rum behandlar både rooting and shifting och
konfliktfyllt konsensus.
9
Skit i ungarna – titta inåt.
Lärare sätter minnen för livet i barn. Men det gäller att titta
inåt innan du kan titta utåt.
Alla förändringar börjar med dig själv.
– Vår roll är att tro att det finns en sol hos varje människa
även om det kanske ser mörkt ut, säger Micke Gunnarsson.
Artikeln baserad på föreläsning med Micke Gunnarsson, entreprenör med barnskötarbakgrund.
10
▼
▼
Vem sätter ramarna?
▼
Jag är en framtidsförutsättare
▼
Det krävs MOD och TILLIT för att lära känna individen
▼
En rädd pedagog är en farlig pedagog
▼
Se solen i alla människor
▼
Våga se verkligheten
▼
En fantastisk dag som givit mig kraft att bli modigare
▼
Skulle jag vilja ha mig själv som ledare?
▼
lärarna hade döpt till ”stans terrorist”. På skolan hade man bestämt att eleven inte skulle få fler chanser.
– Men jag kunde ju inte ge honom hans sista chans nu, han var
ju bara 14 år. Det finns en potentiell Einstein i varje unge, det
gäller bara att hitta den.
Micke satte en svindyr kamera i handen på eleven och
skickade ut honom att filma. En timme senare var han tillbaka
med en jackassinspirerad film där han åkte kundvagn nerför en
brant backe.
– Den här killen hade ett bildseende som var grymt, hans sätt att
se stilbilder och rörlig bild var häftigt. Efter nian fick han ställa ut
sina bilder i kulturhuset. Han tände eld på några burkar och hans
bilder på lågorna var fantastiska. När föräldrarna kom för att se
bilderna sa de ”det är inte du som har tagit dem, du ljuger”. Då
undrar jag; vad är det som har hänt för att någon ska bli så? Det
är bara människor som gör det bästa de kan av de förutsättningar de har, säger Micke Gunnarsson. Han summerar;
– Tar man en groda och sätter den i en burk så hoppar den fyra
gånger, sen slutar den. Tar man bort locket så hoppar den inte
ut – den tror inte den kan hoppa längre. Jag tror vi skruvar på
många lock varje dag för vi förstår inte vad vi gör.
Att som ledare ge MOD att ta tag i det som måste göras
Lev i nuet
▼
V
år roll är att tro att det finns en sol hos varje människa
även om det kanske ser mörkt ut, säger Micke Gunnarsson.
De flesta av oss minns våra värsta och bästa lärare från
skoltiden. Själv glömmer Micke Gunnarsson, entreprenör med
barnskötarbakgrund, aldrig sin fröken Inger.
– Hon satte klorna i huvudet på mig, vred om nacken och sa
”såhär går det om man inte gör som jag säger”. Tänk att en
vuxen människa kan göra så mot en individ i trean. Hade jag
sett Inger idag hade jag gett henne en kram. Solen skiner alltid
bakom molnen och det är lite samma med människor som Inger,
någonstans därinne finns solen. Vår roll som pedagoger är att
lära oss se igenom molnen och tro att det finns en sol hos varje
människa, säger Micke Gunnarsson.
Hans råd till sina barn är att se livet som ett stort Liseberg:
åk allt som är läskigt. Hans råd till andra pedagoger är: skit i
ungarna.
– Sköt dig själv istället. Du måste vara modig och möta dig själv
innan du kan möta dina barn. Det är som på flyget – du måste
syresätta dig själv innan du syresätter andra. Det är viktigt att ta
modet till sig och våga titta inåt, säger Micke Gunnarsson.
Han minns särskilt ett möte med en elev i åttan som de andra
Du är ju redan klar
▼
Tankar och uppmaningar från deltagarna
Den dagen kommer då det är lika viktigt att kunna dansa som att gå på lina, räkna, sjunga, måla, prata franska…
11
Ett stort
kliv framåt
12
1
Samarbete bygger hållbarhet
För att åstadkomma verklig förändring krävs många människors
engagemang och olika kompetenser. Tron på kreativa förhållningssätt och lärande genom kultur har en avgörande betydelse för
individens utveckling i skolarbetet och för livet. Personligen är jag
övertygad om att de kommuner som idag satsar på de unga går mot
en positiv framtid.
Lärare, kulturarbetare, elever, rektorer, kulturbyråkrater och
förvaltningschefer har på olika sätt varit med och påverkat arbetsmetoderna och fört processen framåt. Att förstå varandras vardagsverkligheter och se perspektiven på våra respektive uppdrag har varit
en given utgångspunkt. Hinder och möjligheter har synliggjorts för
vidare bearbetning.
Ambitionen att integrera kulturen i skolundervisningen är en
självklarhet. Men hur gör man rent praktiskt? Att utveckla de fem
viktigaste förmågorna som lyfts fram i styrdokumenten, i alla ämnens
kursplaner, har varit och är en spännande och nödvändig utmaning
för både skolan som kulturen. Dessa fem kompetenser är centrala i
ett lärande genom kultur.
Det krävs mod att starta och delta i en process som man inte vet
var den kommer att landa. Att utveckla detta mod är en av framgångsfaktorerna i KLIV 2.0. Tid, kontinuitet, delaktighet, kommunikation och ekonomi är ytterligare faktorer som bearbetats. Värdegrundsfrågorna har genomsyrat hela processen.
Vi äger tiden ihop – låt oss skapa meningsfulla sammanhang för
eleverna och oss. Det gäller att hålla i, hålla ut och hålla om.
Avslutningskonferensen för KLIV 2.0 – som också är en konferens
för ny plattform framåt – vill visa på hur de medverkande kommunerna utvecklat samarbetsformer skola – kultur.
Min förhoppning är att teamens utställningar ska inspirera till ytterligare samverkan och spridning av goda modeller och att den
avslutande paneldebatten ger tyngd åt kulturens kraft i lärandet.
Stort tack till Tibro kommun för gott samarbete.
Välkomna att ta del! Välkomna in i diskussionen!
Vad är kultur egentligen?
Vad är kultur, tänk noga efter.
Kultur är så mycket.
Kultur är att måla och att skapa,
att få människor att förstå mig
och förmedla det jag kan.
Konst är så mycket.
Kultur är att känna samhörighet.
Elev från Nyboskolan, Tibro
Pia Wretlind
projektledare KLIV 2.0
Text Olivia Krantz AD & Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst 2013
2
3
Ett hållbart samarbete mellan kultur och skola. Skolan som en
kreativ mötesplats där kulturen är en resurs – inget hinder –
i undervisningen. Så ser målet ut, men hur når vi dit?
Det var kärnan i dagens avslutande paneldebatt.
E
”Att gifta in kulturen i skolan”
4
n skola där kulturen går som en röd tråd genom undervisningen, där tiden och resurserna räcker till och där stödet
från rektor och förvaltning injiceras i verksamheten på
regelbunden basis. Slutdestinationen är nog de flesta överens
om, men hur ser resan dit ut? Efter en livlig speed discussion
i smågrupper tog representanter från Utbildningsnämnden,
Statens kulturråd, Skolverket, lärarutbildningen vid Göteborgs
universitet, riksdagen och förvaltningschefer plats på scen för att
diskutera vad som krävs för att nå ända fram.
– Att skapa ett varaktigt samarbete mellan kultur och skola är den
viktigaste frågan. KLIV 2.0 är det första reella exemplet där man
går in och skapar förutsättningar för skola och kulturarbetare att
mötas och utvecklas. Det är inte alltid en dans på rosor, men då
gäller det att det finns någon där som kan stötta, säger Per-Olof
Ekholm, förvaltningschef Kultur och Fritid Tibro.
Nästa steg är att skapa mötesplatser där man kan utbyta tankar
och erfarenheter.
– Det är oerhört viktigt. Men det måste ske på alla nivåer, det går
inte att man möts enbart på politikernivå. Det måste genomsyra
verksamheten nerifrån och upp, säger Per-Olof Ekholm.
En utmaning som många av KLIV-teamen ställts inför har
varit att förändra synen på estetiska läroprocesser, från att ses
som något extra utöver det vanliga arbetet, till att bli ett självklart
inslag i undervisningen.
– Drömmen är att få kulturen integrerad i skolan och inte mäta
den separat. Gör vi det får vi en projektkultur där man enbart
mäter projektet. Men kultur är inte som en liten låda vid sidan av,
det ska vara en del av helheten. Vi måste våga visa tillit till lärarna,
att de kommer ta hand om det här på ett bra sätt.
Det måste få ta tid tills det är invävt i skolvärlden, säger Lotta
Brilioth Biörnstad, koordinator barn- och ungdomsfrågor,
Statens kulturråd.
Annika Eclund, lärare och riksdagsledamot för kd, håller med.
– Många tycker att detta kommer och stör undervisningen istället
för att se att det ingår, säger hon.
– I egenskap av lärare värnar jag om de kulturella yttringarna i
skolan. Skoldebatten är väldigt fokuserad på ”du ska bli nyttig
lille vän”, att producera resultat som går att mäta. Men skolan
har också ett större uppdrag. Vi ska fostra barnen till att bli goda
medborgare. Då måste man få de egenskaperna som kulturen
ger: att få utveckla sin förmåga och sitt självförtroende, säger
Annika Eclund. Hon nämner debatten om att dra ner på antalet
platser på estetprogrammet på gymnasiet, eftersom de inte omedelbart leder till jobb.
– Då ser man inte värdet av att eleven får högskolebehörighet.
Man ser inte värdet av att man utvecklar de kreativa delarna av sin
personlighet och utvecklas som människa för att sedan kunna bli
civilekonom eller vad man vill.
Samma egenskaper som krävs för det entreprenöriella krävs
också inom estetiska verksamheter, påpekar Christina Månberg,
undervisningsråd på Skolverket.
– Kreativitet, att tänka utanför boxen, våga misslyckas och börja
om, alla de orden är överförbara mellan estetisk verksamhet och
entreprenörskap, säger hon.
Tarja Häikiö, enhetschef på lärarutbildningen i Göteborg, anser
att det inom dagens skoldebatt finns en slagsida mot summativ
bedömning inte bara i det mediala och politiska rummet utan
också inom lärarutbildningen.
– I dagens skoldebatt har stort fokus lagts på bedömning av
kunskaper. Det finns en övertro på att mätbarhet skapar kvalitet i
resonemangen. Även inom lärarutbildningen finns en diskussion
kring detta. En synpunkt som framkommit i olika diskussioner är
att större tonvikt bör läggas på den formativa delen av bedömningen, som ligger till grund för den summativa, slutliga bedömningen, säger Tarja Häikiö. Enligt henne är en medvetenhet om
att kunskap byggs över tid viktig. Dokumentation och elevmedverkan är några betydelsefulla instrument för att synliggöra
kunskapsprocessen.
Under diskussionen i smågrupper diskuterades bland annat
hur skolan hanterar den naturliga nyfikenheten som barn har.
– I förskolan är det inga problem, då vill alla lära sig. Men på mellanstadiet händer något med eleverna. Beror det på den mänskliga utvecklingen eller har vi ett systemfel som tar död på detta?
Det är en spännande fråga och något vi borde ändra på, att vi
istället försöker behålla den utvecklingen och ha kvar den, säger
Ann Ohlsson (fp) från Barn- och utbildningsnämnden i Tibro.
Alla är överens om att rektorn är avgörande för skolans arbete
med estetiska läroprocesser. Där rektorskapet fungerar fungerar
skolan. Men går det idag att som rektor förena den pedagogiska
rollen med administrativa frågor?
– Rektorn har mycket administrativt arbete. Men rektorn har
också en ledarroll. Det handlar om att leda det pedagogiska
arbetet såväl som att leda det administrativa arbetet. Det blir ofta
att man hamnar i konflikter som rör organisationen på alla nivåer
men då får man hantera sån problematik, säger Jascha Marteleur,
utbildningschef Angered Göteborg.
– Man måste prioritera det som är viktigt. För mig är det inte att
vara chef utan att vara ledare och medskapare på min skola. Men
det gäller att ha stöd bakom, man måste ha hjälp med ekonomi,
personal och så vidare, det måste fungera annars kan vi inte göra
det vi ska göra, säger Karin Lundgren, rektor
på Emmaskolan.
Tarja Häikiö från lärarutbildningen påpekar att det går att tänka
pedagogik genom pengarna.
– Budget är också pedagogik. När jag besökte Reggio Emilia
i Italien, jämförde de svenska rektorerna sitt uppdrag med de
italienska. De svenska hade 5 procent pedagogik och resten
administration, de italienska tvärtom. Så det går att tänka så.
5
Emmaskolan, Göteborg
”Kliv 2.0 har varit en motkraft till dagens samhällsklimat”
En groddamm för utomhuslektioner, en bok om
hembygden, en kulturtrappa för alla årskurser och en
Shakespeareföreställning i ett omdebatterat bostadsområde. Det är några av de projekt som kommit ur
KLIV 2.0 för Emmaskolan, Nyboskolan, Rånnums skola
och Särlaskolan. Under processens gång har de insett
styrkan av bra teamwork, lärt sig samarbeta med kulturen och fått en större medvetenhet om konst omkring
dem. Men att få med alla på tåget har inte varit enkelt.
HUR HAR KLIV 2.0 GYNNAT ELEVERNA?
De har fått en inre motivation i sitt lärande och blivit mer motiverade. Barn och pedagoger har haft roligt tillsammans.
HUR HAR DET PÅVERKAT LÄRARNA?
Det har gett oss lärare kraft, inspiration och lust att dra igång
projekt med eleverna. Vi har kunnat genomföra projekt som har
varit motiga i starten, som barnens idé om en groddamm som
först inte var möjlig. Vi har fått fler strategier för lärande och en
ökad insikt om vad kultur är.
SKILJER SIG SÄTTET NI ARBETAR PÅ NU MYCKET
MED HUR NI ARBETADE INNAN?
Vi hade tidigare kulturella inslag i skolan men vi har lyft kulturellt
arbete och skapande, det har blivit en större del i undervisningen. Vårt kulturella arbete har blivit mer medvetet, vi har lagt in det
i både års- och ämnesplanering. Vi har börjat dokumentera på
ett nytt sätt. Vi har fått kontakt med olika kulturinstitutioner som
vi tidigare saknade, och idéer om hur vi kan inleda samarbeten.
VAD HAR VARIT SVÅRAST?
Osäkerheten i början; vad går det här ut på, vad förväntas och
var ska det landa. Samtidigt var det nog det som var meningen,
att vi inte visste vart det hela skulle ta vägen. En annan svårighet
var att vi genomgick en omorganisation och förlorade halva skolan, många elever och personal försvann och vi fick en ny chef.
Det blir en svårighet mitt i ett pågående projekt, plötsligt hade vi
nya medarbetare och nya barn på skolan som inte varit med från
start. Vi fick ta ett steg tillbaka och börja om från början. Samtidigt gav KLIV 2.0 kraft vilket var välbehövligt då, vi hade något vi
var stolta över och som syftade framåt.
VAD HAR NI LÄRT ER?
Projektet har fått igång oss, lärt oss att samarbeta bättre samt
fått oss att inse styrkan med att arbeta i team. Vi har fått kunskap
om mycket vi inte visste fanns, som öppenheten för samarbete
hos många museer och kulturinstitutioner. Nu ser vi möjligheter
att genomföra saker på ett annat sätt än tidigare. KLIV 2.0 har
skapat en plattform att stå på och gett inspiration.
6
HUR SKA NI ARBETA VIDARE MED DETTA?
Vi har många idéer och projekt på gång med olika kulturinstitutioner, bland annat med Naturhistoriska museet. Vi har ett annat
samarbete med Världskulturmuseet där vi vill kunna använda
deras lokaler till föräldraträffar. Nordiska akvarellmuseet har ett
projekt som heter ”Att teckna är stort” som vi är med i, även där
finns tankar om fortsättning. Grodprojektet har blivit en damm
och vi har börjat fortbilda personalen i utomhuspedagogik, nu
ska vi jobba utomhus mycket mer. Göteborgs stad kommer även
att hålla museilektioner i utomhusklassrummet. För dammen finns
det planer som sträcker sig några år framåt.
VAD HAR NI FÖR TIPS TILL ANDRA SKOLOR SOM
VILL FÅ IN MER KULTUR I UNDERVISNINGEN?
Använd den öppenhet som finns hos många museer och andra
kulturinstitutioner. Tveka inte att ta kontakt, de kan vara öppna för
nya sätt att mötas.
ÖVRIGA KOMMENTARER/FUNDERINGAR:
Trenden i samhället idag är inte något som gynnar de kulturella
inslagen. Det sättet som skolpolitiken framställs i media och i
det allmänna samhällsklimatet smittar av sig på oss som jobbar
i skolan. Det gör att vi lätt tappar bort de kulturella delarna eller
låter dem krympa fast vi kanske inte vill. KLIV 2.0 har varit en
motkraft till det som har hjälpt oss att hålla emot och bevara det
synsättet.
PROJEKT I URVAL
Groddammen. Vi har börjat bygga en groddamm. Där ska det
även bli ett utomhusklassrum med odlingar, kojbyggen och
en kulturhistorisk stig. När inte Emmaskolan använder sig av
utomhusklassrummet kommer Göteborgs stad att ha
museilektioner där.
Övrigt Vi har bland mycket annat arbetat med projektet ”flygande matta” som tagit med barnen på imaginära resor över
hela världen.
Källa Annika Larsson, lärare på Emmaskolan. Häftet Emmaskolans arbete
med kultur i vardagen.
7
Rånnums skola, Vänersborg
”Idag plockar vi mer medvetet in kulturen.”
HUR HAR PROJEKTET GYNNAT ELEVERNA?
Det har gett dem möjligheter att jobba mer kreativt och gett dem
lust till ett annat lärande. De har fått inblick i det lokala pappersbruket och har bland annat fått testa att göra eget papper. De
har fått nya kunskaper och en stolthet över samhället de bor i.
Kulturen skall inte vara något extra utöver den vanliga undervisningen, men för att det inte ska bli så måste det finnas med
i planeringen från start. Sen har vi lärt oss att inventera vilka
museer och andra kulturinstitutioner som finns i närområdet som
vi kan använda oss av.
HUR HAR PROJEKTET PÅVERKAT LÄRARNAS
ARBETE?
Att tänka nytt, annorlunda förhållningssätt. Idag plockar vi mer
medvetet in kulturen i alla ämnen. Det har blivit en samverkan
mellan förskoleklassen och övriga klasser på ett annat sätt än
tidigare. Att jobba i team gör det lättare att göra påtryckningar
ute i verksamheten. Nu gör vi ett studiebesök för personalen på
museer och andra institutioner innan man går dit med klassen, så
att det är grundat hos personalen först. Då blir man tryggare i det
man gör, och vi kommer ett steg ifrån det här med rädda lärare.
HUR ARBETAR NI VIDARE?
Vargöboken är basen som vi ska fortsätta arbeta med framåt och
få alla att bli involverade i så att det blir ett bestående arbete.
Den handlar om närmiljön i första hand, men vi vill också väva in
kulturen runtomkring. Vi vill få ännu bättre koll på vilka kulturinstitutioner som finns nära och som vi kan samarbeta med.
Men vi måste få tid till att göra uppdrag, det gör sig inte själv. Vi
behöver tid och en ledning som vill satsa.
SKILJER SIG SÄTTET NI ARBETAR PÅ NU
MYCKET MED HUR NI ARBETADE INNAN?
Vi gjorde mycket innan också, det är inte helt nytt att jobba på
det här sättet. Men vi har haft mer fokus, vi har försökt hitta en
röd tråd i undervisningen som blir gemensam för alla. Största
förändringen är att man är en del av ett team.
VAD HAR VARIT SVÅRAST?
Att få tiden att räcka till. Vi har mycket organisation och andra hinder i skolan som gör att det tar tid. Att ha med sig ledningen och
att vi drar åt samma håll är en förutsättning. En annan svårighet
har varit att få delaktighet i hela lärargruppen och få alla att arbeta
mot samma mål. Att få de som inte är med i KLIV 2.0teamet att förstå att det här är något som vi alla ska jobba med.
Det måste landa hos lärarna först innan det går igenom hos
eleverna.
VAD HAR NI LÄRT ER?
Hur vi väver in kulturen så att vi har nytta av den i läroplanen.
8
VAD HAR NI FÖR TIPS TILL ANDRA SKOLOR SOM
VILL FÅ IN MER KULTUR I UNDERVISNINGEN?
Man måste lära sig att sovra och fokusera på vad som är viktigt.
I skolans värld ska vi göra så mycket hela tiden, då får man
bestämma sig för en sak. Man måste få med sig all personal,
annars går det inte.
PROJEKT I URVAL
Vargöboken Arbetet med Vargöboken, elevernas hembygd,
ska följa dem från förskolan ända upp till sexan. I boken får
eleverna beskriva sitt hus och samhället de bor i. De får en
stolthet och en känsla för vilka de är, var de kommer ifrån och
att de är en del av samhället Vargön.
Övrigt Eleverna har fått göra eget papper vilket knyter an till
kulturarvet från det gamla pappersbruket som tidigare fanns
i bygden. Studiebesök på Innovatum och Kulturlagret med
personalen och barnen, även det knyter ihop barnens arbete
med närmiljön.
Källor Anneli Bäckström och Kerstin Fransson, lärare på Rånnums skola.
9
Nyboskolan, Tibro
”Det har blivit en helt annan elevdemokrati”
HUR HAR PROJEKTET GYNNAT ELEVERNA?
Detta arbetssätt gynnar elevdemokrati i klassrummet. Eleverna
har börjat komma med egna förslag och lösningar. Vi har diskuterat tillsammans med eleverna hur vi ska bedöma deras arbete
vilket har gjort att de har blivit mer medvetna.
HUR HAR PROJEKTET PÅVERKAT
LÄRARNAS ARBETE?
Vi har fått inputs och inspiration samt ett nätverk där vi kan ge
och ta av varandras idéer. Vi arbetar mer fokuserat på att hitta
vägar till samarbete mellan skolan och kulturarbetare. Vi har försökt jobba fram en plan på hur vi går till väga och hur samarbetet
ska se ut.
SKILJER SIG SÄTTET NI ARBETAR PÅ NU
MYCKET MED HUR NI ARBETADE INNAN?
Vissa av oss arbetade redan på det sättet. Det har blivit en
bekräftelse för att man arbetar på rättsätt. För de lärare som
arbetade mindre med det tidigare finns det förstås en skillnad.
VAD HAR VARIT SVÅRAST?
Krocken mellan KLIV 2.0 och alla andra saker skolan ska ta
hänsyn till är en utmaning; scheman, tid, planering, regler och
styrdokument. Där gäller det att hitta en samsyn och försöka mötas. En annan utmaning är de lärare som inte vågar testa nytt. Vi
är bara fem som är med i KLIV 2.0-gruppen, men målet är att inspirera resterande 45-50 lärare på skolan att delta. Några lärare
har hoppat på men långt ifrån alla. Att beslutet kommer uppifrån,
att ledningen talar om att det här är viktigt är nog avgörande för
att alla ska våga testa. Det kan lätt bli att en viss grupp lärare på
skolan vågar testa annorlunda idéer, men många gör det de alltid
har gjort. Det handlar om att tiden inte räcker till och att man inte
vågar chansa eftersom det ska ligga till underlag för en korrekt
betygssättning.
10
HUR SKA NI ARBETA VIDARE MED DETTA?
Vi kommer fortsätta att arbeta med novelltävlingen. Till våren kommer vi även dra igång ett arkitekturprojekt. Förhoppningsvis kan vi
ha ett utbyte mellan eleverna på de skolor som deltagit i KLIV 2.0
också, vi har pratat om att eleverna kan åka och hälsa på varandra. De lärare som har testat och som har upptäckt att projektets
grundtanke funkar, de kommer nog fortsätta. I början är det viktigt
med en grupp som leder projektet framåt och som är i kontakt
med omvärlden, annars hamnar det nog lätt i stå igen.
VAD HAR NI FÖR TIPS TILL ANDRA SKOLOR SOM
VILL FÅ IN MER KULTUR I UNDERVISNINGEN?
Se över vilka kulturinstitutioner och vilket kulturarv som finns i
närmiljön. Var inte rädd för att ta kontakt där och prova nya sätt
att undervisa. Våga testa.
PROJEKT I URVAL
Brittgården Eleverna har bidragit med texter till en bok om bostadsområdet Brittgården i Tibro. I arbetet med Brittgården har
eleverna fått intervjua personer som bor i området, de har också
spelat upp scener ur Shakespears Romeo och Julia i området
samt uppträtt med ett dancebattle ur pjäsen i bostadsområdet.
Arbetet med Brittgården är en del av det arktiekturprojekt Nyboskolan kommer fortsätta med under våren 2013.
Övrigt Nyboskolan har infört fem temadagar om året för kulturrelaterade projekt. De började med en halvdag i höstas då de
gjorde och visade film. Eleverna har arbetat med lokala sägner
och workshops i skrivande, tecknande, dans, drama och musik.
Skolan har arbetat länge med författarbesök i anslutning till
novelltävlingen som hålls varje år. I början av sommaren koras
vinnaren i Nybopriset i litteratur. Arbetet med novelltävlingen
började innan KLIV 2.0 men har blivit en del av KLIV 2.0konceptet på Nyboskolan nu.
Källor Anneli Bäcklund-Colling och Helén Lundahl, lärare på Nyboskolan.
11
Särlaskolan, Borås
”Kulturen har kommit till skolan och vi till den”
HUR HAR PROJEKTET GYNNAT ELEVERNA?
Det har gett en stolthet och byggt upp självsäkerhet hos eleverna som de kanske inte haft tidigare. Pedagoger och elever har
haft roligt ihop. Eleverna har testat sina gränser och vuxit. Det
har fått gruppdynamiken i klasserna att fungera bättre. Vissa
exempel sticker ut extra; när en konstnär kom till skolan och
arbetade med eleverna producerade vissa elever mer under de
passen än vad de gjort på två år i skolan.
HUR HAR PROJEKTET PÅVERKAT
LÄRARNAS ARBETE?
Vi som arbetat i teamet har haft tidsnedsättning för att jobba
med KLIV 2.0. Vi har fått mycket input både utifrån och av
varandra, det har varit en positiv resa. Nu gäller det att få det att
droppa ner bland alla lärare. Under en tuff tid med besparingar
och minskad personal har KLIV 2.0 gett energi och entusiasm.
Det har lyft lärarna på ett positivt sätt.
SKILJER SIG SÄTTET NI ARBETAR PÅ NU
MYCKET MED HUR NI ARBETADE INNAN?
I dag har vi ett samarbete med kulturen, den kommer till oss och
vi kommer till den. Vi hade inte fått till det om vi inte hade haft
tiden och fått input utifrån. Vi har blivit medvetna och börjat se
vilka resurser som finns. Nu arbetar vi mer ämnesövergripande,
KLIV 2.0 blir som ett paraply där olika ämnen kan mötas.
VAD HAR VARIT SVÅRAST?
Det har varit svårt att hinna kommunicera ut det vi i teamet vill
göra till hela skolan. Att få alla delaktiga och att känna att de är
en del av KLIV 2.0 har inte varit lätt. Man skulle önska att alla
lärare på skolan fick vara med. Att vi har haft tre rektorer på ett år
har inte gjort processen lättare.
VAD HAR NI LÄRT ER?
Vi har lärt oss att använda kulturen i ämnena och inse vilken
resurs det är. Vi har insett vad mycket mer det finns att göra och
vilka möjligheter det finns.
12
HUR SKA NI ARBETA VIDARE?
Vi ska fortsätta det vi har börjat med, som catwalken och skrivartävlingen. Vi ska börja gå regelbundet på konstmuseet, samma
klass skall gå dit flera gånger. Tidigare har vi inte kommit dit en
enda gång, nu har vi redan lagt in och planerat flera besök. Vi
ska gå dit och välja olika konstverk som eleverna får lära sig mer
om. Sedan ska de få guida yngre elever eller sina föräldrar, både
på svenska och på deras modersmål. Vi ska införa det här med
föräldraintervjuer som de har gjort på Emmaskolan på låg- och
mellanstadiet under våren.
VAD HAR NI FÖR TIPS TILL ANDRA SKOLOR SOM
VILL FÅ IN MER KULTUR I UNDERVISNINGEN?
Det viktigaste är att se vilka fördelar det kan ge verksamheten
och att arbeta med att få det förankrat i hela personalgruppen.
Det är viktigt att dokumentera så att man ser utvecklingen och
vilken nytta det gör. Lägg upp en serie med besök på ett museum, då känner eleverna att det är seriöst och blir vana kulturkonsumenter på kuppen. Det är ett bra sätt att öppna nya världar
för barnen. Genom att låta barnen guida sina föräldrar blir även
föräldrarna kulturkonsumenter och upptäcker en kulturskatt som
de kanske inte hade gjort annars.
PROJEKT I URVAL
Kulturtrappa Personalen på skolan har tillsammans med
representanter från kulturinstitutioner tagit fram en handlingsplan för samarbete utifrån läroplanen. Handlingsplanen går
genom alla årskurser och in i alla ämnen. Handlingsplanen
skall utvärderas årligen tillsammans med kulturinstitutionerna.
Catwalk. En årlig modevisning som beskriver tidsepoker under
1900-talet, utifrån kläder, musik, konst och levnadsvillkor.
Övrigt Konstnärsbesök, skrivartävlingar. En manual till alla
Borås skolor är under bearbetning för att underlätta samarbete mellan kultur och skola.
Källor Niclas Lindberg och Berit Johansson, rektor och lärare på Särlaskolan.
13
”Kunskap är inte bara att svara på saker på prov”
Att få tejpa sönder ett rum på konsthallen i Göteborg eller måla scener ur böcker i kol är några av de roligaste sakerna eleverna på Nyboskolan fått göra under året. De är överens om att det ofta är lättare
att lära sig saker utanför skolbänken.
14
▼
▼
▼
Med rätt förutsättningar kan man skapa underverk!
▼
Möjligheterna är större än hindren.
▼
– Det var kul att visa sin egen bild och jämföra med andras
bilder, säger Ida.
– Jag lärde mig att beskriva känslor bättre, säger Alexander.
Även om kulturella inslag i verksamheten inte är något helt nytt
på Nyboskolan så tycker eleverna ändå att de märker skillnad.
– Det märks inte skillnad på alla lärare, men på en del. Vi har
fått redovisa på andra sätt med skådespeleri och sånt, säger
August, som också går i åttan.
De ämnen som haft minst kulturella inslag är NO och matte,
ämnen som känns lite tråkiga tycker eleverna.
– Det är alltid samma ämnen som man inte gör kreativa saker i,
säger Ida.
– Kanske kan man göra saker som att gå ut och röra på sig,
det kan bara vara att gå ut en sväng och kolla på träden, säger
Amanda.
– Man får olika känslor när man gör sådana saker som att titta
på träden, man får tankar och associationer som man inte hade
fått annars. Man tänker på ordet på ett annat sätt, säger Ida.
Samtidigt så tror det inte att det skulle funka att bara arbeta
kreativt i skolan.
– Båda sätten att jobba på kan vara bra. Ibland är det skönt att
man i vissa ämnen gör andra saker, men vissa saker måste man
kanske göra som man alltid har gjort, säger Ida.
Nu vill vi gå vidare.
Att skapa morgondagens samhällsmedborgare.
▼
D
et är lättare att plugga på det här sättet, saker
fastnar bättre. Om man kan koppla ihop det man ska
lära sig med något man gjort istället för att läsa det i
en bok så kommer man ihåg det lättare, säger Alexander, 14 år,
som går i åttan på Nyboskolan i Tibro.
Han tycker det kan kännas deppigt att gå till skolan ibland men
tycker det är roligare att gå dit när man inte bara måste sitta
i klassrummet. Amanda, som också hon går i åttan, tycker att
arbetet blir friare när man tar in kreativa arbetssätt.
– Man får tänka mer själv i det vanliga arbetet, istället för att göra
ett prov kanske man får göra en pjäs, säger hon.
Genom KLIV 2.0 har hon lärt sig att kunskap inte bara är att
svara på frågor på ett prov.
– Och man känner att det duger att göra saker på ett annat sätt,
säger Amanda.
Under året har eleverna fått arbeta kreativt på många olika sätt,
men två uppgifter var särskilt roliga; besöket på Konsthallen i
Göteborg och när de fick rita scener ur en bok med kol.
– Konsthallen var väldigt kul, i ett rum fick vi tejpa hur mycket vi
ville, i ett annat rum var det text, säger Amanda
– Vi fick tejpa sönder rummet, säger Alexander.
När de målade med kol läste alla samma bok som de sedan fick
rita en scen ur. Alla målade olika bilder.
Det här är början på något nytt.
Livets lotteri.
▼
Reflektioner
Vilken skola hamnar barnet? En prägling för livet.
15
Kvalitet i kultur
för barn och unga
– vad är det?
16
K
Att skapa de bästa villkoren
reativa mötesplatser där lärandet grundar sig på barns
perspektiv kräver ett medvetet förhållningssätt och
tydligt fokus i arbetet tillsammans med unga. Samverkan mellan kultur och skola bygger på en gemensam syn på
värdegrundsarbetet och alla elevers rätt till hela sitt jag.
För att forma ett långsiktigt lärande för alla i samordning behövs mod och tid till det kvalitetsbygge där vi tar ett steg i taget
med det tillitsfulla samtalet som grund. Att lära tillsammans blir
för mig en mänsklig kvalitet.
Strategier från ledning eller ett engagerande kreativt arbete
underifrån är inte tillräckligt. Båda världarna måste samarbeta
för att kunna nå fram till slutmålet. Min förhoppning är att denna
inspirationsdag ska ge energi åt detta arbete.
Projektet KLIV 3.0 – kultur och lärande i vardagen bygger på
en grundläggande tro på lärande genom kultur och att samverkan mellan kulturliv och skola kan öka elevers lärande.
Projektet genomförs som en arbetsprocess och finansieras av
Västra Götalands Kulturnämnd.
Ett samarbete med Borås kulturförvaltning, Kultur i Väst och
Regionteater Väst RTV Dans.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 3.0
Text Olivia Krantz
Anette Krantz Grafisk formgivning 2013
Kvalitet må vara ett luddigt begrepp som ligger i betraktarens öga.
Men för Kulturrådet, som årligen delar ut miljarder i statligt stöd,
krävs ändå en måttstock. Lotta Brilioth Biörnstad berättar vad
Kulturrådets syn på vad god kultur är – och hur det kan användas
för att tala om konsten.
Bra, dålig eller lyhört originell
1,9
miljarder om året i statligt kulturstöd. Så mycket
delar Kulturrådet ut till sökande varje år. För att
försäkra sig om att pengarna hamnar på rätt ställe
och gör nytta krävs riktlinjer för vad som faktiskt är kvalitativ kultur.
– Inom Skapande skola får vi in ansökningar som gäller hela kommuner. Eftersom det handlar om många olika delprojekt blir ansökan otroligt kompakt – det går inte att se vad som faktiskt kommer
hända i klassrummet, säger Lotta Brilioth Biörnstad, koordinator
för barn- och ungdomskultur på Kulturrådet.
När en ansökan kommer in bedöms den enligt vissa kvalitetsramar. Framförallt tittar man på om ansökan stämmer överens
med ändamålet för stödet – att öka den professionella kulturverksamheten.
– Vi bedömer kvaliteten genom att se om det finns strukturer som
stödjer att det blir ett bra projekt. Hur arbetar man ihop, finns det
en dialog? Kan lärarna och eleverna påverka? Samarbetar man på
olika nivåer? Genom att titta på det kan vi bedöma förutsättningarna för att det ska kunna bli ett bra kulturprojekt så småningom,
säger Lotta Brilioth Biörnstad.
Eftersom statligt bidragsgivande är en apparat med många inblandade är uppfattningarna om vad kvalitet är många. Politiker vill
se en lyckad satsning som når så många som möjligt. Samordnare
och kulturtjänstemän vill se att regelverket följs, rektorer vill att det
funkar på skolan och lärare att satsningen funkar med eleverna.
– För eleverna måste det vara intressant och kännas meningsfullt.
En konstnär tänker mycket på den konstnärliga kvaliteten, att barnen ska få det bästa. Det är viktigt att komma ihåg att kvalitet är
olika saker beroende på var i processen man befinner sig, säger
Lotta Brilioth Biörnstad.
Men hur kan man då bedöma vad som är bra eller dåligt inom
konsten? Ett sätt är att prata om det. Hur var föreställningen, hur
kan den beskrivas med ord som inte är bra eller dålig? I kvalitets
kulturens finrum teaterrecensionen används precisa ord som
autentisk, förtätad, fängslande, berörande, lyhörd och originell för
att beskriva konsten.
– Det är ett bra sätt att fundera över den konstnärliga upplevelsen. Genom att använda beskrivande ord kan man få syn på andra
saker än det man såg från början. Genom att prata om kvalitet i
konsten kan man komma fram till att detta var ytligt och ogenomtänkt eller detta hade många dimensioner, säger Lotta Brilioth
Biörnstad.
Men för att kunna sammanfatta vad kvalitet kan vara krävs tid. Tid
till planeringen, tid för genomförande, tid efteråt. Det kräver en
tillitsfull dialog mellan skola och konstnärliga verksamheter och ett
konstnärligt möte som väcker tankar och känslor.
– Kvalitet är också kvantitet, att man får många chanser, många
upplevelser. En enda konstnärlig upplevelse förändrar inte ens liv
även om man skulle vilja det.
Höjda betyg, bättre självkänsla och mer självförtroende.
När Lotta Berlin fick en ovanligt lågpresterande nia tog hon med
eleverna på dans på svenskalektionerna.
Tre år senare använder hon sig fortfarande av dans i undervisningen.
– Elevernas förmågor är viktigare än att lära sig adjektiv
▼ ▼
Lottas tips till andra lärare som vill arbeta kreativt
Våga. Stirra dig inte blind på hur det brukar göras. Bara gör det.
Fråga om hjälp. Lyft luren och ring Skapande skola, närmaste
kultursamordnare eller kulturinstitution. Input utifrån är avgörande.
Förankra mot läroplanen. Då blir det lätt att förklara varför för
både elever, föräldrar och kollegor.
Lita på elevernas kreativitet och förmåga. Fråga dem vad de vill
göra. Ge dem förtroende.
För att eleverna ska tro på projektet måste du som lärare
göra det.
▼
Alla elever höjde betygen
Det året hade klassen inga prov i svenskan, men efter de nationella proven visade det sig att betygen i svenska för samtliga elever
hade höjts. På skolavslutningen satte klassen ihop en stor show
med teater, högläsning av texter och dansuppvisning.
– De var så otroligt stolta, det var helt magiskt. Det var det kravlösa i dansen och skrivandet som startade alltihop, en blandning
av att jag trodde på dem och att de kände att vi är viktiga nog att
göra detta, säger Lotta Berlin.
Även om eleverna inte hade några prov i traditionell mening så
publicerade de sina texter på en blogg som inte bara lästes av
andra lärare och elever på skolan, till och med politiker började
följa bloggen. Plötsligt fanns det ett egenvärde i att prestera för
sin egen skull.
– För dem var det mycket större än ett prov, motivationen kom
Viktigt att stödja mot läroplanen
Hon tillägger att hon aldrig hade kunnat genomföra projektet utan hjälp
utifrån. En annan bidragande framgångsfaktor var att hon och Sara
Törn innan projektet drog igång satte sig ner och noggrant gick igenom
hur dans på svenskalektionerna kunde stödjas mot läroplanen.
– Då var det den gamla läroplanen som gällde. Vi tittade på strävansmålen, vad vi ville ha ut av det i förmågor. Det var saker som
självförtroende, självtillit och samarbete. I de målen fanns kreativa
förmågor, att tro på sig själv och arbeta i grupp med. Som lärare
har man en tendens att stirra sig bild på vad man måste uppnå.
Men i livet är elevernas förmågor och vem de är som personer
mycket viktigare än att kunna adjektiv, säger Lotta. Hon fortsätter:
– Betyg är viktigt för stunden, men att våga hålla en presentation för vuxna människor är större. Att jag tror på mig själv, att jag
vågar söka jobb, att jag uttrycker mina åsikter till en främmande
människa, alla de egenskaperna är viktigare än betyg. När man blir
säker och trygg i sig själv, då ger sig det andra. Då får man bra
betyg i svenska ändå.
▼
”Det händer något magiskt
när man ger en person förtroende”
inifrån istället för utifrån, säger Lotta Berlin.
Efter att den nian gick ut har Lotta fortsatt att arbeta med dans på
sina svenskalektioner, men fått specialanpassa upplägget efter
varje grupps behov. Nu har hon en högpresterande klass som varit
låsta vid att hon ska bedöma dem. Där har hon fått göra tvärtom
och se till att eleverna släppt sina prestigetankar. Störst tveksamhet till projektet har varken kommit från elever eller föräldrar, utan
från kollegor.
– Det har varit fundersamma och undrat när jag skulle hinna ”allt
det andra”. Att våga genomföra en sådan här sak ställer ju krav
inte bara på en själv utan också på andra, säger Lotta.
Hennes tips till andra lärare som vill testa något nytt är att inte
fundera så mycket över hur det borde vara utan bara kasta sig ut
och göra det.
– Om man inte vågar flyga fritt, så händer inget. Man måste våga
släppa på den egna kontrollen, eleverna är kreativa i sig själva.
Om man bara ger dem förtroendet kommer det att funka, men jag
måste som lärare själv tro på det jag gör och veta vad jag vill ha ut
av det, säger Lotta.
▼
A
tt ta med klassen på dans kanske inte är gemene lärares
första tanke när eleverna är svårhanterliga. Men när Lotta Berlin, som arbetar som svenskalärare på en högstadieskola i Lidköping, fick en ovanligt lågpresterande nia i svenska
kände hon att de vanliga verktygen inte räckte till. Klassen hade
inget självförtroende, ingen trodde på dem och de trodde inte
på sig själva. Efter ett samtal till Skapande skola fick Lotta olika
förslag på hur hon och klassen skulle kunna jobba kreativt. Hon
tackade ja till allt på stående fot.
– Jag hade inget att förlora, jag var tvungen att testa något nytt.
Det första vi gjorde var att eleverna fick varsin jättefin svart bok
och penna i en goodie bag. Jag sa: ”Ni är utvalda till det här
projektet. Ni kommer få vara med om något fantastiskt som heter
skriva för livet”.
I de svarta böckerna fick eleverna sedan skriva utan att bli
bedömda. Den enda mottagaren var Lotta, som gav direkt feedback på post it-lappar. Efter att ha skrivit i böckerna i några veckor
testade klassen det andra förslaget från Skapande skola. Danspedagogen Sara Törn började undervisa eleverna i dans på svenskalektionerna.
– När ungdomarna kom till mig så var de förberedda eftersom de
redan hade börjat uttrycka sig genom skrivandet. Det underlättade
processen. Vi jobbade mycket med improvisationsrörelser där en
elev fick leda och improvisera och resten av klassen följde efter.
Att i den åldern stå nära varandra i lugn och ro är en stor utmaning, säger Sara Törn.
Efter att ha dansat en gång var eleverna alldeles tagna. Lotta
och Sara hade ingen aning om vad det skulle bli av satsningen,
men bestämde sig för att fortsätta.
– Målet med dansen var att låta eleverna komma iväg från skolan
och släppa på hämningarna. Det där första mötet blev så fantastiskt bra, eleverna släppte alla spänningar där och då, säger Lotta.
Eleverna dansade tre gånger tillsammans med Sara Törn. Samtidigt blev texterna i de svarta böckerna längre och mer personliga.
Det som gestaltas på scen påverkar vår bild av verkligheten.
Bra barnkultur ska våga utmana, väcka frågor och gå utanför normen.
Camilla Ekelöf på Regionteater Väst och Lisa Lindén, genusvetare
och dramaturg, berättar om hur man kan se på en föreställning
med nya ögon.
D
et är mörkt på Regionteater Väst i Borås. På scen syns
något som liknar två svarta saccosäckar och en glittrande, svart presenning. Till tonerna av funkig jazz börjar
presenningen röra på sig. Ut myllrar dansare som insekter i mörka
kläder och sköldar på ryggen. De dansar lekfullt, böljande, i flock.
Detta är ett utdrag ur dansföreställningen Kryp, en föreställning
som i första hand vänder sig mot barn och unga.
– När jag skapade Kryp så tänkte jag i första hand på vad det är
jag vill berätta, inte vem som är mottagare. Jag vill att vår publika
ska känna, uppleva och komma på nya tankar efter att ha sett föreställningen. De behöver inte tycka om allt, säger Camilla Ekelöf,
konstnärlig ledare på Regionteater Väst och koreograf bakom
föreställningen.
Att våga se kulturen med nya ögon
Viktigt att utmana publiken
Reaktionerna på föreställningen har varit mestadels positiva. Någon har tyckt att Kryp är ”för bra” för att bara vända sig mot barn.
– Men varför ska inte barn och ungas scenkonst vara på hög
kvalitativ nivå? säger Camilla Ekelöf.
I framtagandet av föreställningen har det hela tiden varit viktigt
att ha en dialog med de unga tittarna för att veta att man är på
rätt väg och att det de ser på scen påverkar dem. Och det ska
inte vara helt enkelt. Det finns en anledning till att musiken, som
är komponerad av Malin Hülphers och framförs av Bohuslän Big
Band, på sina ställen är komplex och att en del delar är lite långsammare.
– Vissa delar är utmanande för publiken. Men vi behöver inte ösa
järnet under 30 minuter, vi kan ha med pauser och svårare delar
så att vår publik får tillfälle att vila i stunden och reflektera. Samtidigt ska man inte heller utmana publiken för länge, det ska inte bli
jobbigt, säger Camilla Ekelöf.
För henne ligger mycket av en föreställnings kvalitet i hantverket
bakom och att det man ser inte alltid är vad man förväntar sig.
I Kryp är dansarna insekter utan vare sig manliga eller kvinnliga
attribut. Teatern har bland annat fått HBTQ-pris från RFSL i Borås
för sin normöverskridande gestaltning på scen.
– När du ser dansarna på scenen är det svårt att säga vem som
är tjej och kille, men det är inget vi talar om utan det får upplevas
av den som ser, säger Camilla Ekelöf.
Att skaffa sig ett aktivt seende
Lisa Lindén arbetar som genusvetare och dramaturg och har
bland annat skrivit Våga se, en folder om hur du kan se en dansföreställning med nya ögon. Hon arbetar som dramaturg på Regionteater Väst.
– Vad ser vi för bilder kring konst på scen och i bild och vad är
kvalitet? En aspekt i kvalitetsarbete är just det – att ha tid att ställa
frågor, fatta beslut och sedan omvärdera dem. Att ha någon i produktionen som inte alltid säger ja, någon som ifrågasätter, säger
Lisa Lindén.
De glasögonen är extra viktiga när det kommer till hur män och
kvinnor framställs på scen. Lisa Lindén gör bland annat genusanalyser på repertoarer och tittar på isärhållandet av kön på scen.
Vilka egenskaper brukar de kvinnliga karaktärerna få och vilka får
de manliga? Vad gör de på scen?
– Genus är skapade konstruktioner precis som scenkonst. Vem
som får jobb i Camillas ensemble och vilket kön de har påverkar
också oss i publiken. Det hänger ihop med hur vi fördelar våra
resurser, säger Lisa Lindén.
I slutändan handlar det om makt och om vem som har rätten att
definiera vad människor ska vara och kunna göra. I Våga se har
Lisa Lindén tagit fram konkreta tips för hur man kan träna upp ett
aktivt seende och lära sig ifrågasätta gamla invanda mönster.
– På samma sätt som en koreograf eller regissör tränar sig på att
se vad de får fram på scen, kan vi i publiken träna oss på att se
en scenföreställning. Är Kryp det första vi sett av dans så är det
en upplevelse, ser man dans varje vecka så tränar man upp ett
öga för det och ser mer detaljer. På samma sätt behöver barn och
unga prata om vad scenkonst är. Det handlar inte om att förstå
ett verk, utan att se vad man tyckte och tänkte. Men det är också
viktigt att prata om när man skapar, säger Lisa Lindén.
Genom att innan föreställningen tänka igenom sina förväntningar och sedan anteckna under framförandet kan man träna upp sitt
aktiva seende. Vad händer på scen, vilka detaljer finns i koreografin, rörelser, kostym och musik?
– Efter föreställningen gås anteckningarna igenom. Ofta finns det
en upplevelse i salongen och en annan i våra anteckningar. På det
sättet kan man träna sitt seende och fördjupa sina scenkonstupplevelser, säger Lisa Lindén.
Vid sidan av att erbjuda kvalitet i produktioner som vänder sig mot
unga, är det viktigaste för Camilla Ekelöf och hennes ensemble den
demokratiska tanken om att alla ska kunna komma och se teater.
– När de väl gör det ska de få se något de inte alltid möter
i vardagen. Min vision är att ge det där lilla extra, något med
sagoskimmer. Vi vill jobba med teman som berör men som inte
är så politiskt korrekta. Men det ska inte bara vara dans som är
tilltalande utan också svårt på ett tilltalande sätt.
Foldern Våga se finns att ladda ner här:
http://www.kulturivast.se/sites/default/files/vagase130529.pdf
Hiphop som pedagogisk frälsningsarmé
I ett samhälle som faller allt mer isär kan hiphopen göra skillnad.
Med kunskap som femte element och folkbildning som mål
kan rap bli ett pedagogiskt verktyg som stärker språk och självförtroende hos eleverna. Johan Söderman berättar hur.
Av de elever som höll på med hiphop när Johan undervisade på
90-talet arbetar flera idag med olika typer av journalistiskt skrivande .
– Det finns ingen rappare som inte skriver ner sina texter, skriver
och ändrar, lägger till och drar ifrån. För att bli riktigt bra gäller det
att börja i unga år. Ordet blir ett vapen, kunskapen blir avgörande
för att kunna författa riktigt bra texter.
▼
▼
Så kan du jobba med hiphop i klassrummet
Utnyttja elevernas kreativitet, låt dem arbeta två och två och
göra raptexter över enkla beats (går att göra med program som
finns i de flesta datorer, ex garageband).
▼
Analysera raptexter utifrån litterära referenser och samhällsaktuella teman. Diskutera Grandmaster Flash och The Furious
Five The Message som handlar om arbetslöshet, kriminalitet
och bostadssituationen i USA i början på 80-talet. Koppla den
mot Timbuktus Budskapet som handlar om situationen i Sverige
idag, 30 år senare.
▼
Jämför Puff Daddys I’ll Be Missing You med originalet med
Sting. Hur har Puff Daddy samplat låten och använt sig av samma
budskap? På vilket sätt går det igen i andra konstnärliga verk?
Arbeta med att plocka upp en idé och kasta om budskapet.
▼
Ta in andra elever som en slags lärjunge-modell, kanske finns
det en duktig breakdansare i nian som kan komma och visa
sjuorna hur man gör?
Inspireras av hiphopens freestyle i ring, gör stafettberättelser
i ring, dansa i ring, eller rappa kring ett ämne. De modiga får
börja och sedan får resten haka på. Att sitta eller stå i ring och
se varandra skapar en trygghet och ett tillåtande klimat.
▼
E
nligt senaste OECD-rapporten är Sverige det land där
inkomstskillnaderna ökar mest. Det är idag en stor skillnad
på livsvillkor bland unga beroende på var man bor. Där kan
hiphopen spela en avgörande roll genom att starta bildningsresor,
säger Johan Söderman, som doktorerat med avhandlingen Rapp i
käften vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande
vid Göteborgs Universitet.
På 90-talet arbetade Johan Söderman som musik- och
svenskalärare. Han fascinerades av hiphopkulturen och den nya
generationens idoler. När rapparen Petter slog igenom med sina
välformulerade texter förändrades inställningen på Johans svenskalektioner över en natt.
– Petter för mig är som Martin Luther när han gjorde så att
svenska gudstjänster blev på svenska istället för latin. Det bidrog
starkt till att vanligt folk lärde sig läsa och skriva. Petter reformerade hiphoppen till att bli på svenska. Dagen efter hans första singel
släpptes satt killar med utländsk bakgrund och slog i ordböcker
och synonymböcker och frågade mig vad orden betydde. Plötsligt
blev det status att kunna språket, säger Johan Söderman.
Han beskriver hiphopkulturen som en global och lokal kunskapsrörelse som har många likheter med andra folkrörelser –
bland annat frälsningsarmén.
– Frälsningsarmén grundades av fattiga kvinnor i London för
att hjälpa hemlösa och samtidigt göra något konstnärligt. Det
är samma sak med hiphopen, där finns en berättelse om att ge
tillbaka till sitt område, att göra något för att höja den kollektiva
bildningsnivån i området. Kan jag rappa ska jag lära dig att rappa,
sen kan du lära andra, säger Johan.
Hiphopens idé om kunskapen som det femte elementet grundar
sig i klassiska progressiva tankar som går tillbaka till Ellen Key,
John Dewey och Paulo Freire.
– Kunskapen börjar i samtalet, det vi lär oss tillsammans är alltid
ömsesidigt, vi måste möta ungdomarna för att kunna locka in dem,
säger Johan Söderman.
Under sin forskning har han träffat många unga som berättar om
hur de blivit bättre i skolan efter att ha börjat skriva hiphoptexter
på svenska och engelska. Hiphopen fungerar lite som boxning,
den som vill bli riktigt bra tvingas bli strukturerad och fokuserad.
Låt eleverna skriva egna raptexter och redovisa med. Passar
bra i allt från SO till svenska, det finns amerikanska exempel där
elever rappar om fotosyntesen.
Några tankar från dagen
Våga
Allt är möjligt!
För att våga krävs trygghet.
Att våga pröva nytt tillsammans med andra.
Vi kan alltid lära mer, dela med oss och se nytt.
Våga tro på alla människors egna förmåga.
För att nå ut måste man våga utveckla sig själv.
Prova så man hittar sitt egna uttryck.
Genusglasögonen måste på varje dag!
Våga gå utanför lådan och samtala med eleverna
där de är.
Att hålla i och hålla ut när kollegorna backar,
är rädda eller tvekar.
Dans
Dans är ett verktyg till lärande.
Dans och rörelse behövs mer mer mer.
Att få utlopp för sin inre energi genom
ex frigörande dans.
Språk + dans = självkänsla.
Positivt med dansprojektet.
Vi behöver se att det fungerar.
Kunskap och lärande
Hiphop till bildning.
Kunskap = självkänsla.
Kunskap börjar i samtalet.
Hip hop är fostran och folkbildning,
måste upp på politikers agenda.
Vi lär på olika sätt.
Att lära av varandra.
Möt eleverna där de är.
Vikten av kreativitet.
Samtalet med eleverna är viktigt. Låta eleverna få ut sina
tankar istället för att proppa in information.
Inspiration
Jävlar anamma.
Massor med inspiration om vad kvalitet kan vara
och hur kulturen kan hjälpa skolan att nå målen
på ett mer effektivt sätt.
Att själv vara inspiratör, vara engagerad och sprudla
så att det smittar av sig.
Glädje, inspiration och lust att gå vidare.
Ny kraft och energi till ett fortsatt arbete (ofta i motvind).
Vi måste fortsätta mer, mer....
Stärkt tro på kulturens kraft och argument för det.
Estetiska lärprocesser behövs och gör nytta.
Jag vill omskola mig till hiphop-pedagog.
Läranderum och
demokrati
1
På andra sidan staketet
Trots att viljan fanns visade det sig motigt att driva igenom barnens
förslag om en groddamm. Genom KLIV peppades Emmaskolan i
Angered att slutföra vad som idag har vuxit till ett demokratiprojekt
där eleverna är medbyggare. Annika Larsson, lärare på Emmaskolan,
berättar om resan från idé till levande grodor.
Med plats för kunskap
Rummet påverkar oss och vi kan påverka dess utformning. Låt
oss ta sikte på barns perspektiv och tillsammans med dem
skapa vår gemensamma omgivning som en del i lärprocessen.
Läranderummet blir ett övningsrum för demokrati.
Hur lär du dig bäst? Var lär du dig bäst? Tar vi avstamp i elevernas verklighet? Tre grundfrågor som kan ge rumslig utveckling.
Variation i inlärningen kräver variation i möbleringen. En flexibilitet
som vi i skolan bör tillhandahålla om vi inte vill skapa fyrkantighet
eller vingklippa det kreativa.
Kunskapande miljöer kommunicerar det värde vi ger eleverna.
Stolthet och tillit till sin skola skapar möjligheter till positivt tänkande. Du är din skola.
Skolan, vår största kulturinstitution, ska erbjuda plats där
kroppen och intellektet får utmaningar och tänkandet sin rofyllda
plats.
Det professionella rummet visar att här håller vi på med
lärande tillsammans, gestaltning och/eller enskilt arbete. Kunskapande kan ske i skolbyggnaden, på biblioteket, i naturen,
på museet… Allt i nära samarbete. De olika världarna måste
samarbeta för att bygga hållbarhet.
Min förhoppning är att dagen ska ge inspiration till detta
arbete.
I Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Lgr11, lyfts demokrati-aspekten fram där elevens intresse
och ett aktivt deltagande betonas utifrån ett dialogperspektiv.
Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och
förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. (Lgr11 2.3)
Projektet KLIV 3.0 – kultur och lärande i vardagen bygger på
en grundläggande tro på lärande genom kultur och att samverkan mellan kulturliv och skola kan öka elevers lärande.
Projektet genomförs som en arbetsprocess och finansieras av
Västra Götalands Kulturnämnd. Ett samarbete med Marks kommun och Kultur i Väst.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 3.0
Text Olivia Krantz
Anette Krantz Grafisk formgivning 2014
2
Vi såg konst och kultur som något viktigt redan innan vi
blev en KLIV-skola, men brottades med hur vi kunde få
in det i skolans verksamhet. Genom projektet har vi fått nya
samarbeten utanför skolan. Hade vi inte varit med i KLIV så
hade det inte blivit en groddamm. Barnen kom på idén redan för
några år sedan. Vi tog kontakt med Park- och naturförvaltningen
i Angered, vi började titta på vad det skulle kosta och hittade en
plats. Men sen blev det inget av det. Platsen var inte bra, dammen torkade ut och försvann. Skolan genomgick en omorganisation som gjorde att vi tappade kraft. Då var KLIV räddningen, där
blev vi peppade och fick energi. På mötena sa de ”Groddammen
är en lysande idé, se till att det blir av.” Vi träffade Naturhistoriska museets chef, som sa: ”Ni får låna vår grodforskare.” För
två år sedan kallade vi till ett möte med Kultur i Väst och Parkoch naturförvaltningen. Sen skrev vi en projektbeskrivning som
fastslog att groddammen skulle bli en del i ett större projekt som
också innehåller utomhuspedagogik, kojbyggen, odlingar och en
kulturhistorisk stig, allt kopplat mot läroplanen. Utifrån projektbeskrivningen har vi sedan kunnat söka pengar. Vi har fått pengar
från några stadsdelar, miljöförvaltningen och från hovet.
Under de fyra år som vi arbetat med detta har barnen varit
med – det här är deras projekt. De kan mycket om grodor nu.
Grodforskaren Göran Nilsson från Naturhistoriska museet
hjälpte oss att hitta en bra plats för dammen, en plats där den
inte torkar ut. Vi kallar projektet ”På andra sidan staketet”. Vid
groddammen har Park- och naturförvaltningen placerat ut sitt-
stockar som vi använder som utomhusklassrum. Där finns gamla
fruktträd som beskurits. Egentligen får man inte flytta grodägg
eftersom de är fridlysa, men tillsammans med barnen skrev vi en
ansökan till länsstyrelsen. Vi fick tillstånd och flyttade grodägg
och salamandrar till dammen. I våras var det dags för grodliv.
Det var så spännande, skulle det bli något? Det blev det! Vi
skypeade med grodforskaren Göran Nilsson som lärde oss ännu
ännu mer.
Under hösten har vi planterat lökar och arbetat med kojbyggen
tillsammans med arkitekturstudenter. Det var ett givande möte
för alla parter. Till våren ska vi börja odla, vi har sökt samarbete
med Botaniska trädgården i Göteborg som har lovat att hjälpa oss.
Allt detta har varit en process, det var motigt i början men vi
skapade dammen. Det har gett oss självförtroende och råg i ryggen. Har man redan flera samarbetspartners i ryggen så kommer
det fler, det är att komma igång som är svårt. Nu har några av
oss åkt på kurs i miljöpedagogik till Portugal och Skottland. Vi
har haft utomhuspedagoger som kommit till oss och inspirerat.
Nu ska alla pedagoger och klasser på skolan ut med sina barn
minst en gång i veckan. Man kan undervisa i vilka ämnen som
helst därute – bara fantasin sätter gränserna. Barnen får se
saker ur olika perspektiv. På slöjdlektionerna har barnen byggt
kojmodeller. Barnen har fått levandegöra sitt utomhusklassrum
genom att göra små varelser som bor runt dammen. Tittar man
noga i gräset så hittar man kanske en blå sten med ögon som
bor där.”
3
Släppa in, öppna upp och låta processen ta tid. Kreativitet som hjälper eleverna att breda ut sina vingar kräver andra uppgifter än de
traditionella – och ett ifrågasättande av den egna pedagogiken.
Problemet med färdigformulerade uppgifter
4
N
är vi iscensätter kunskap i skolan fångar vi ofta in, radar
upp och presenterar kunskapen. Då berövar vi barn på
den kunskapande processen, säger Camilla Wu, konstnär och pedagog vid bildlärarutbildningen i Göteborg.
Hon visar en bild där vackra fjärilar nålats upp sida vid sida i
prydliga rader.
– Lärare är som regissörer som ska iscensätta det som står i
kursplanen. Hur mycket man än arbetar med att ha fina relationer
till barnen och föra en dialog, så kommer vi alltid ha det största
ansvaret för att iscensätta lärandet. Det måste vi ta vara på,
säger Camilla Wu.
Framförallt handlar det om förutsättningarna och vilken miljö
barnen möter i klassrummet. Är det en tillåtande miljö där man
vågar utforska, eller en miljö där det finns färdiga svar om vad
som är rätt och fel? Målet är att öppna upp för ett aktivt undersökande och undvika motsatsen – uppgifter som stänger dörrar.
Camilla Wu berättar om ett exempel på en förskola där barnen
hade fått klippa ut identiska fiskar i svart papper och klistra mot
färgat silkespapper.
– Problemet är att delar av kunskapskraven inte går att uppnå
med den typen av låsta uppgifter. Läraren behöver byta perspektiv och se vad som står i kursplan och kunskapskrav. Dessutom
berövar pedagogen barnen på en stor del av den kreativa processen. Det tar bort utrymmet för barnets eget undersökande,
de får komma in först när en liten del av processen är kvar. Då
tror jag pedagogen är omedveten om definitionen av kreativitet.
Kan det vara så att man blandar ihop process och produkt?
Man ser en färdig produkt och tycker den är fin, men glömmer
processen bakom, all tid som gått åt till research och genomförande, säger Camilla Wu.
Det finns faktiskt forskning som visar på just det. I en jämförelse över tid av två kompositörer där en producerade mycket
och en producerade mindre, så omnämndes den som producerade mer i större utsträckning som kreativ. Detta trots att den
kompositör som producerade mycket musik i första hand ägnade
sig åt musik som redan var norm, medan den som producerade
lite gjorde helt banbrytande och nyskapande musik – och alltså i
slutändan var mer kreativ.
– Samma problematik, att man tittar på fel saker, uppstår ofta i
klassrummet. Det kreativa utgörs inte sällan av färdigformulerade
uppgifter som gjorts år efter år. Den typen av uppgifter, där slutprodukterna liknar varandra, riskerar dessutom att bli underlag
för betyg som grundar sig i fint och fult. Men vem som utfört
något snyggast har inget med kunskapskraven att göra, säger
Camilla Wu.
Låt eleverna själva komma fram till vad de ska göra
Istället förespråkar hon skapande under ordnade formar med
tydliga ramar – men som ändå ger barnen utrymme att själva
undersöka och upptäcka. Det – och rejält med utrymme i tid.
– Uppgifterna behöver formuleras så att de startar i början av en
kreativ process. Då får eleverna själva komma fram till vad de vill
göra och gestalta. För det måste man ge dem tid, utrymmet att
nå fram till de kunskapskrav som behövs.
Hon ger ett tips på en uppgift med tydliga ramar, som ändå
ger eleverna fritt spelrum till den kreativa processen.
– Jag gav några gymnasieungdomar i uppgift att studera läroplanen och fråga sig – lever lärare och elever upp till det som skrivs
här? Utifrån det fick de sedan skapa ett interaktivt verk som
ifrågasatte eller tog ställning. Verket skulle placeras eller utföras i
någon av skolans offentliga miljöer, och det skulle dokumenteras,
säger Camilla Wu.
Elevernas arbete resulterade i allt från flaggor med demokratiska budskap till ifrågasättande av religion i skolan. En av
grupperna reagerade på meningen ”ingen i skolan ska utsättas
för mobbing”. De tyckte inte budskapet stämde överens med
klimatet på skolan. Efter att ha gått till optikern i närheten och
fått en låda med glasögon, delade de ut dem till skolans lärare.
– Deras arbete väckte mycket diskussioner hos lärarna, säger
Camilla Wu.
5
Guidning får eleverna att växa i Borås
Stärkt självförtroende, nya horisonter och bättre kontakt med föräldrarna. Det är bara en del av allt bra som kommit ur elevguidningarna
på Särlaskolan i Borås. Berit Johansson, lärare på skolan, berättar om
hur guidningarna går till.
Guidning får eleverna att växa i Borås
Tidigare besökte vi museum någon gång om året, men i
dag har vi ett helt annat samarbete mellan kultur och skola.
Vi har börjat med elevguidningar som går ut på att man ska växa
som person och lära sig nya saker.
När man ska ta med en klass på ett museibesök för första
gången tänker man som lärare kanske hur ska det här gå? Men
man måste våga ta eleverna till andra sammanhang.
Vår elevguidning börjar i klassrummet. Det är viktigt att informera klassen om syftet. Jag berättar för dem att nu ska vi gå till
konstmuseet tre gånger. Tredje gången är syftet att eleverna ska
guida föräldrarna. Innan besöket pratar vi om hur man uppträder
på ett museum. Som lärare hänger det på mig att ge rätt instruktioner inför besöket. Målet är att ungdomarna ska öva på muntlig
framställning, att berätta och framföra ett budskap. Under första
museibesöket får eleverna en guidad visning med konstpedagoger. Ungdomarna har då i uppgift att titta på guidens kroppsspråk, att se vad hon fokuserar på och om det är något hon berättar som är extra intressant – eller något som inte är intressant
alls. Efter den guidade visningen väljer eleverna ut tre konstverk
var som de fotograferar. Tillbaka i skolan fördjupar de sig i konstverken. I svenskan skriver de ett guidemanus. Där ska de beskriva
konstverket, se om de hittar någon symbolik i det och berätta lite
om konstnären bakom verket. I det här steget lär eleverna sig att
sätta konsten i en kontext. Tillsammans med bildläraren funderar
de över vilken teknik som använts. Vad är konstverket i för mate6
rial? Vad väcker konstverket för känslor hos dig?
Andra gången vi besöker museet går eleverna runt i små grupper och övar på att guida sina vänner. Efteråt måste publiken
ge respons, säga vad som var bra och vad som kan förbättras.
Tredje gången vi besöker museet är det skarpt läge. Nu får eleverna guida sina föräldrar. Vid det här sista besöket brukar det
ligga ett daller i luften, eleverna läser på sina guidningar in i det
sista. Det fina är att man kan nå både barn och föräldragenerationen på det här sättet, det är en win-win. I läroplanen står det
att vi ska stimulera kreativitet, nyfikenhet och självförtroende, att
vi ska ge eleverna egna idéer och lösa problem. I svenskan ska
eleverna kunna formulera sig och kommunicera i tal och skrift.
De ska kunna anpassa språket för olika sammanhang. Allt detta
får vi med när vi har elevguidningar.
Första gången jag gjorde detta med mina elever var de så
nöjda efter redovisningen att vi ställde till med fest dagen efter.
Jag såg hur de växte av projektet, särskilt en kille som bara hade
varit i Sverige ett år, han växte enormt av att våga stå framför
svenska föräldrar och berätta. En annan positiv sak var att
kontakten med föräldrarna blev annorlunda. Vi var jämlika på ett
annat sätt, museet var en neutral plats.
I min klass har jag tre svenska elever. Det är svårt att få föräldrarna att komma på vanliga föräldramöten. Men när de egna
barnen ska framträda så kommer föräldrarna. Det är ett bra sätt
för mig som lärare att få till ett möte.”
7
Att få spring i benen av en lång korridor
Precis som vuxna uppskattar ett vackert kontor, lär sig barn bättre i
en stimulerande miljö. Skolgårdar med plats för egna rum och verkstadsliknande ytor i skolan hjälper lärandet på traven.
E
Att få spring i benen av en lång korridor
n larmande vägkorsning. En grön skog där solen silar ner
genom lövverket. Studier visar att vissa miljöer gör oss
stressade eller oroliga medan andra får oss att slappna
av och må bra. Samma sak gäller barnets miljö i skolan. Med rätt
medel kan den fysiska miljön bli ett stöd för lärandet och väcka
lust och nyfikenhet hos eleven.
– Lärande är inte knutet till plats, det kan ske var- och närsomhelst. Vissa tycker att en bra pedagog ska kunna lära ut oavsett
hur miljön ser ut. En duktig pedagog är viktig, men ett sådant
tankesätt kan få absurda följder. Vilken miljö barn vistas i spelar
stor roll för lärandet, säger Ylva Eckersjö som arbetar som barnkulturdesigner.
Man brukar dela in lärandet i formellt, ickeformellt och informellt lärande. Det formella lärandet sker i en formell lärandemiljö
som en skola. Det icke-formella lärandet sker på exempelvis en
sportklubb, en plats där man har en formell ledare och en formell
lärmiljö men saknar läroplan. Det informella lärandet sker ofta utanför skolan: kanske vid matbordet, på stranden eller på bussen.
Lärandet påverkas av individuella förutsättningar, pedagogik,
sociala aspekter och fysiska rum. Men exakt hur den sistnämnda
påverkar inlärningen är svårt att veta. Vi måste därför lita på det
barnen och vi själva upplever, menar Ylva Eckersjö.
– Den danska arkitekten Dorte Mandrup menar att barn har ett
direkt förhållande till platser och hur de påverkar dem. Långa
rum får oss att vilja springa. Höga rum är en direkt signal för barn
att göra någon form av aktivitet. En skateboardpark ger andra
signaler, säger Ylva Eckersjö.
I sitt examensarbete undersökte hon Göteborgs stads lösning
på förskolebristen genom så kallade förskolepaviljonger, det vill
säga provisoriskt uppställda baracker. En lösning som knappast
kan kallas stimulerande för barnen.
– Det gör mig väldigt upprörd. Fönstren sitter så högt att barnen
inte kan se ut. Möblerna är i vuxenstorlek och lokalerna är ofta
för trånga. I vissa av fallen trängdes över 70 barn på en liten
uteplats, säger Ylva Eckersjö.
Mindre bråk i förskolan på landet
I en svensk forskningsstudie i miljöpsykologi jämförde man två
olika förskolor. Den ena låg i centrala Malmö, den andra ute på
8
landet. Båda två var välfungerande förskolor med nöjda föräldrar.
Förskolan i Malmö hade en påkostad skolgård med specialdesignad lekutrustning medan den på landet hade en större
skolgård med hönsgård och vild natur. I studien mätte forskarna
barnens motorik, vad de klarade av att göra och inte. De lät
också personalen anteckna när barnen grät eller bråkade och
hur koncentrationen var. Skillnaderna var tydliga.
– När man jämförde resultaten var innerstadsförskolans resultat
betydligt sämre. Konflikterna var fler, barnen hade svårare att
koncentrera sig och de hade inte kommit lika långt i utvecklingen
som barnen i förskolan på landet. I förskolan på landet fanns
friare rum på skolgården där barnen kunde leka i små grupper.
På gården i staden var det svårare att hitta avskildhet och allt var
mer tillrättalagt. Att barnen kan vara med och själva skapa sina
rum betyder väldigt mycket, säger Pål Castell, landskapsarkitekt.
Värdet av en egen plats
Att skapa sig ett eget rum, en egen plats i tillvaron är viktigt för
oss alla. I naturen finns det gott om dem, på en asfalterad skolgård finns färre. Barn på en skolgård skapar sig platser även om
det kanske inte går, under en trappa eller bakom ett elskåp.
Storleken på skolgården och ett visst antal kvadratmeter för
varje barn är ett sätt att styra tillgången på de egna platserna.
Att eleverna har möjlighet att själva flytta om och påverka sin
skolgård är en annan viktig förutsättning för skapandet av egna
platser.
Bra lärmiljöer i skolan kan skapas genom att dela in rummet i
mindre rum. De mindre rummen kan sedan ha verkstadskaraktär
och uppmuntra till olika typer av aktiviteter. Här spelar förstås
storleken på ytorna stor roll för hur rummet kan användas.
– De egna rummen är platser som är väldigt viktiga för lärande
och lek. Tyvärr är detta något som ofta saknas i skolornas rum,
den privata delen fattas. Goda läromiljöer är miljöer där det finns
tillgång till flera olika sorters platser, säger Ylva Eckersjö.
Vill du läsa mer?
Studien om förskolorna som det refereras till i texten heter: Ute
på dagis: hur använder barn daghemsgården? Stad och land nr
145, Movium. Patrik Grahn m.fl. (1997)
9
Natten tar på sig sina mockasiner
Hopp om att skolorna ska se oss (museet) som en resurs
▲
Önskar en mer inspirerande och kreativ skolmiljö
▲
Friska idéer
▲
Diskussioner om hur andra gör
▲
Bäst med exempel från verkligheten
▲
Skapa ett rum i rummet
▲
Elevguidningar vill jag starta på min skola
▲
Miljön viktig för inlärningen
▲
Skola + museum = sant
▲
Intressant att höra om andra KLIV-projekt
▲
Det sokratiska samtalet är viktigt
▲
Viktigt för både vuxna och barn att skapa rum för fantasi och reflektion
▲
Svårigheten att hitta fram till nätverk/kontakter
▲
Kul att få besöka ett ”okänt museum”
▲
Många idéer har väckts och vaknat
▲
Lyckan av att förstå att det finns arkitekturpedagoger
▲
Miljöpsykologi
▲
Appropiera platser! (skapa relation till och göra platser till sina)
▲
Låta rummet växla från det mentala till det fysiska
▲
Vikten av kreativa processer
▲
Inspiration att förändra/utveckla rummen på fritids men även börja om med utemiljön
▲
Måla + poesi
▲
10
den blanka vattenytan. När vi ritar ser vi mycket vi inte annars
skulle se. Något händer i rörelsen mellan öga och hand. Det
skapar ett rum för tanken. Medan barnen skissar ska de lägga
märke till vad de tänker. Hur ser spindelväven ut? Barnen skriver
ner sina tankar. Från larv till puppa till fjäril, vad händer och vad
förvånar dig? Att titta i mikroskop kan göra världen tydlig, djup
och mångtydig. Finns det likheter mellan venerna i lövens undersida och strukturen i fiskens hjärna?
I allt detta så är läraren väldigt viktig. Läraren är en samtalspartner och en lyssnare. Är det bara poeter och konstnärer som
använder sig av metaforer och ett fantastiskt språk? Även naturvetenskapen är ett område där metaforen kommer till användning. Hur skulle astronauten kunna beskriva den verklighet han
funnit om han inte hade metaforerna? Vi använder metaforen när
språket inte räcker till för att beskriva verkligheten. Det påverkar
hur vi lär oss, förstår och minns. Det handlar inte bara om språk
utan om tankeprocesser. Aristoteles säger att man lär sig förstå
nya saker genom metaforer, genom analogier av saker som
redan är bekanta.
Men trots detta förs i den traditionella skolan en kamp mellan
olika kulturer. Det är skrivning och läsning och faktaskrivande
som är det viktiga. Inte tänkandet.
Berättelserna och samtalet om de stora frågorna kommer ofta
i andra hand. För att skolan ska vara en plats där rationalitet och
kreativitet ska kunna utvecklas måste de stora frågorna diskuteras.
Man läser om livet och vad det innebär att vara människa. En rättighet att utveckla sitt språk, säga det man vill och påverka ord.
Men det får vi sällan höra från politiker, de pratar om att svenska elever förlorar poäng mot utländska. I de enskilda skolorna
handlar det om att de ska få godkänt i nian.
Men det är viktigt att vara medveten om det stora målet i skolan: att skapa självständiga, kritiska individer som är förmögna
till självkänsla och kreativitet. Skolan får inte betrakta sig enbart
som en sorteringsmaskin för den framtida arbetsmarknaden.
Livet rymmer mer. Skolan måste ge plats och utrymme för det
egna uttryckets glädje. Skolan har en unik möjlighet att bli kulturens fäste. Skolan är en plats där människor kan formas med
förmåga till empati och inlevelse. Men den kreativa processen
tar tid, det finns inga genvägar. När vi ger barnen tid att betrakta,
tänka, skriva och skapa ger vi dem möjlighet att finna sig själva
och sitt sammanhang i tiden och i världen. Det krävs inga långa
resor. Det krävs bara att stanna upp, betrakta och fånga tanken.”
Stor inspiration
▲
Hon har vaknat på natten och sett att allt är grått. Vart har
färgerna tagit vägen? Så kan en diktlektion börja. Muhammed tror att natten har lagt ett svart täcke över färgerna. Var
finns natten under dagen? Sover den under ett träd? Äter den
flingor och mjölk till frukost? En januarimorgon tittar vi ut genom
nattens klassrum och ser ett klassrum med barn som är lika oss
själva. Är det vi som är de verkliga eller de i fönstret? Vi talar om
natten och mörkret. Rädsla och monster under sängen. Talet
sätter igång lusten att skriva.
Annas dikt blir till en enda rad. Stjärnorna lyser i nattens mage.
Terese skriver: Natten tar på sig sina mockasiner. Bera säger:
Mörkret har på sig sin stora svarta rock.
Samtal om stora frågor och det nära livet. För barnen är
världen fortfarande magisk. Det lilla barnet upplever allt på
nytt. Luktar, smakar, benämner. Att sparka i höstlöven för första
gången. Att smaka på den första snön. Fantasin och språket
växer. Orden är nya och mångtydiga. Språket är en del i utforskandet av världen. Med hjälp av liknelser hittar barnet en väg till
förståelse. Barnen kan tala med stenarna och med gräset. Deras
nyskapande språk kan vi avundas, vi som är gamla.
Var finns dikterna? De kan sova i garderoben. Dikten kan
sitta i gungan när man gungar riktigt högt. Dikten kan finnas i
daggmasken efter regnet. Dikter finns överallt. I glädjen när jag
hoppar med hästen över hindret. Eller första vårdagen och första
cykelturen. Det gäller att hitta dikterna i sitt eget liv, att hitta sin
röst. När barnen blir äldre och erfarenheten större utvecklas
fantasin på ett nytt sätt. Barnen börjar se orsak och verkan, dela
in i grupper och skapa begrepp. Yngre barn kan säga löven jagar
vinden. Så säger inte de äldre barnen.
För att vara kreativa och nyskapande måste vi använda det
kreativa rationella. Men det estetiska måste också få sin näring.
Annars dör magin.
Vi måste lära oss att se som om vi är på resa. Öppna våra
ögon så att vi blir levande. Varje morgon se världen på nytt. Vi
måste hitta ett språk som öppnar upp för bilder och associationer så vi kan beskriva saker som de är.
Hur ser trädet ut? Du är kall – har du magrat? Du är kall om
fötterna. Ta på dig varma sockar! Hur ser du ut i kronan? Hur
länge sedan var det du kammade dig? Glöm inte att ta på dig
mössan. Det ska bli storm i eftermiddag.
Vem glömmer hur vi låg där på bryggan, hela klassen på rygg,
och tittade upp på stjärnorna. Att gå ut med skissblock i handen
och skissa det man ser. Att studera en skräddare som går på
Tankar från dagen
▲
Britta Stensson, författare och lärare från Hammarkullen i Göteborg,
om sitt sätt att arbeta med poesi tillsammans med barnen och om
skolans uppgift – att skapa självständiga individer.
Inspiration att vidareutveckla projekten på skolan
11
Ett kliv för alla
12
1
Alla lika, alla unika
Vem har rätt att sända från scenen?
▲ ▲ ▲▲
Har alla barn och unga likvärdiga möjligheter att utveckla hela sitt jag?
Att bli lyssnad till och att mötas under respektfulla former är grunden i
detta demokratiska arbete. FN:s konvention om barns rättigheter är en
utgångspunkt att reflektera kring. Fyra grundprinciper i konventionen är:
Barnets bästa gäller alltid.
Inget barn får diskrimineras.
Rätt till liv, överlevnad och utveckling.
Alla barn har rätt att komma till tals.
Att reflektera över dessa principer, enskilt och tillsammans, ger en ökad
medvetenhet. Den medvetenheten sipprar ner genom verksamheten och
gör den meningsfull och tillitsfull. Eller som författaren Tove Jansson har
sagt, ”man kan inte lita på den som bara låter allting hända”.
Tack alla ni elever som med krav och behov utvecklat och motiverat
mig. Skolan är till för att eleven ska få berätta sin historia. Utifrån den
byggs lärandet.
Att få synas, höras och finnas skapar möjligheter!
För att få elevinflytande på riktigt måste en verksamhet för alla också
uppfattas som relevant i allas vardag, i allas levda verkligheter. Vi måste
utveckla kommunikationsmönster med de estetiska uttrycken som redskap för att eleven ska ha en större möjlighet att formulera sin förståelse
och sitt kunnande. En lärare behöver ha en uppsättning av metodiska
verktyg för att stimulera alla barns lärande. Utgångspunkten är kultur för,
med och av barn och unga. *
Min förhoppning är att dagen ska ge inspiration till detta arbete.
Projektet KLIV 3.0 – Kultur och Lärande i Vardagen – bygger på en
grundläggande tro på lärande genom kultur och att samverkan mellan
kulturliv och skola kan öka elevers lärande. Projektet finansieras av Västra
Götalandsregionens Kulturnämnd. I samarbete med Skövde kommun och
Kultur i Väst.
En plats för alla var målet när Nyeport möjligheternas hus i Skövde
öppnades. Idag rymmer huset både tuffa killgängets tacokvällar och
onsdagscafét som drivs i gymnasiesärskolans regi.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 3.0
”Mitt nya språk räcker inte till för allt som jag vill säga. Jag äger
inte ord för alla känslor jag har. Jag ber dig, tro inte att jag saknar
kunskap. Jag saknar inte ord för alla tankar jag har. Jag ber dig, tro
inte att jag saknar djupa tankar. Kan du se mig med djupa känslor”.
Shilan, 16 år
* Definitionen av barn- och ungdomskulturbegreppet är inspirerat av
CBK centrum för barnkulturforskning SU och Flemming Mouritsen
dansk forskare inom pedagogik.
Text Olivia Krantz
Anette Krantz Grafisk formgivning 2014
2
N
u jäklar. Det var Petra Abelson Smedbergs första tanke
när hon fick möjligheten att starta och driva ett Ungdomens Hus i Skövde. Äntligen skulle hon få ansvara över
en verksamhet där alla skulle få vara med på riktigt.
Idag, ett drygt år efter öppningen av lokalerna, huserar allt från
tuffa grabbgänget till gymnasiesärskolan i lokalerna.
– Det är ett förhållningssätt. Det handlar om att locka hit alla,
att alla ska känna sig välkomna, säger hon.
I huset finns skapande och öppen verksamhet, arbetsmarknad
och studiestödjande aktiviteter. Den öppna verksamheten består
av en cafeteria runt vilken den skapande delen med studios och
verkstäder ligger. Utöver det finns flexibla rum där ungdomarna
själva kan bestämma vad de vill göra.
– Inget är bestämt från början. Ungdomarna måste få forma
verksamheten efter sina behov och önskemål. De måste tillåtas
att härja, det är de som ska äga lokalerna. Att måla om och
köpa lite nya grejer har man igen många gånger om, säger Petra
Abelson Smedberg.
Att verksamheten skulle ha ett tydligt genus- och mångfaldsperspektiv var självklart från början. För att nå dit har Petra och
hennes kollegor arbetat hårt med allt från marknadsföring till att
se till så att personalstyrkan är så bred som möjligt.
– För mig handlar det om goda förebilder och att vi har många
att välja på. För 20-25 år sedan arbetade jag på ett fritidshem.
En manlig kollega gjorde gång på gång tvärtemot vad vi sa.
Det visade sig att han hörde jättedåligt. Så småningom fick jag
honom att börja använda hörapparat, även om han tyckte det var
lite pinsamt. En dag kom en mamma fram till honom och tackade
honom för att han bar hörapparat. Hennes son var också hörselskadad och hade vägrat bära hörapparat innan men nu vågade
sonen ha sin hörapparat i skolan. Det är ett tydligt exempel på
hur viktiga vi som arbetar med unga är, säger Petra Abelson
Smedberg.
Hon tror att en anledning till att Nyeport lyckats med att
välkomna alla är att ungdomarna känner sig delaktiga. När
gymnasiesärskolan har hand om cafeterian på onsdagskvällar
tar ungdomarna med sig sina vänner. När Nyeport anordnar
omsorgsdisko kommer personer med olika funktionshinder till
huset för att dansa och umgås. På fredagar är det tacokväll, då
kommer ofta det tuffa killgänget som tidigare hängde runt nere i
centrum och träffas under avslappnade former.
– I centrum behöver de väktare för att hålla ordning på dem.
Det behöver inte vi, eftersom vi bemöter ungdomarna med respekt. Många av de här ungdomarna har misslyckanden bakom
sig, vuxna som svikit. I skolans värld mäter man efter betyg, men
vi ser bara människor. Vi tror på en enkel filosofi – mår människor bra och har vuxna som handleder med respekt så kommer
det att gå bra, säger Janne Kantola, verksamhetsutvecklare på
Nyeport.
Men det är inte bara personalen som sätts på prov när alla ska
inkluderas. Lokalerna måste också anpassas. Petra berättar om
när hon först träffade byggarbetarna som skulle sätta in hissar
mellan de olika våningsplanen i huset.
– De undrade om vi skulle ha batteridrivna hissar eller inte.
Jag fick veta att med batteri blir hissarna dyrare, men utan batteri
funkar de inte om strömmen går. Så sa de: ”rullstolsburna har väl
assistenter som kan bära dem ut om det skulle bli strömavbrott”.
Då blev valet väldigt enkelt. Jag sa till dem – vem som helst ska
kunna jobba här, i byggandet måste ni tänka att här ska en människa som sitter i rullstol kunna jobba. Nu är min mission i livet
att hitta en fritidsledare med ett synligt funktionshinder. Idag kan
man tyvärr inte gå fritidsledarutbildningen om man är funktionshindrad men min mission är att påverka makthavarna att ändra
den regeln.
3
Om att inte riktigt vara som andra, inte passa in i det vanliga tonårslivet. Ismael Ataria, poet, författare och musiker, berättar vad skrivandet betytt för honom – och om varför han blev poet.
Bokstavsängeln – från tönt till poet
4
Jag kommer från en liten bruksort i Värmland som heter
Hagfors. Det är inte lätt att vara poet på ett sådant ställe.
Det finns bara en poet där, och det är jag. Jag är poet och mitt
jobb är att tänka. Att skriva och ständigt jobba med mina känslor,
det är som gratis terapi. Har man något som värker i bröstet, så
går poesin som en slang från hjärtat och lägger sig på pappret.
Man känner sig renad. Så slänger man ut det i världen, någon
annan hittar det och så blir det lättare för dem med. Det är ren
magi. Det som är botten i dig är botten i alla. Vågar man visa det
naknaste så kommer alla människor blint att känna igen sig.
Det är många saker som gjort att jag hittat skrivandet. För mig
är skrivandet en vän som man alltid kan vända sig till, som kan
ge tröst och förståelse. Det har inte alltid varit självklart.
Jag har adhd. Det är ett rastlöst alfabet som bor i mitt hjärta.
Att ha adhd är som att skruva upp volymen, alla intryck blir lite
starkare. När jag växte upp i Hagfors skilde sig några saker mellan mig och mina kompisar. Det är jobbigt när vissa saker gör en
annorlunda. Oro har alltid kickat igång mig. När jag blir orolig blir
jag sjukt orolig. Om jag inte såg min pappas bil på garageuppfarten när jag kom hem från skolan ställde jag till med en scen.
En gång stod jag på mitt rum en hel dag och vågade inte gå ut
för att jag hade sett en stor skalbagge på vår garageuppfart.
Till slut lånade jag min brors hockeymundering och två insektssprayer och gav mig ut för att möta monstret. Så var det inte en
skalbagge utan en äppelskrutt. Så är det ofta – min oro är bara
en äppelskrutt när jag kommer nära.
När jag var liten kunde mamma inte möblera om hemma, det
störde min ordning. En annan sak som var riktigt jobbig med
diagnosen var att jag hejdlöst snöade in på en massa saker. När
jag fick ett intresse var det bara det som gällde. Jag fick inte
ha två intressen samtidigt, då kände jag mig otrogen mot mig
själv. Det var som att det fanns en annan röst i mig som sa vad
jag skulle göra. Jag satt bara hemma och lekte med Turtles, tills
rösten sa: nu ska du bry dig om trolleri.
Men det fanns en sak som jag alltid fick göra. Skriva. Jag visste att jag skulle bli författare när jag var liten. När jag lekte med
mina Turtles skrev jag egna äventyr för jag tyckte de på tv var så
dåliga.
Ända sen barnsben har jag undrat vad som ska hända med
mig och mitt liv. Det har varit som en gnagande oro. Det kändes
som att jag hade vingar som aldrig ville slå ut, de låg under huden men den jag var kom aldrig fram. Det ställdes på sin spets
när jag började högstadiet.
Jag minns första dagen jag skulle börja högstadiet och kom in
på skolgården. Det låg en förändring i luften. Något var annorlunda. När man gick in genom de stora järnportarna till skolan
skedde en förändring. Alla hamnade i olika grupperingar. När jag
kom fanns bara en gruppering kvar och det var tönt. Jag tyckte
skolan var rolig innan men plötsligt fick jag svårt att koncentrera
mig. Det gick inte längre. Jag hade skitsvårt för matte. Jag räkna-
de på fingrarna. Problemet var att det bara fanns tio stycken. Då
började jag räkna in stolar och bord som fingrar. Det blev som att
gå i kola till slut. Det var som att bli omkörd på en motorväg. Då
satte min skola mig i specialklass. Där satte man alla man inte
visste var man skulle göra av: från halvkriminella till de som hade
svårt att koncentrera sig. Jag fick lämna den vanliga klassen där
jag borde få varit kvar med mer stöd, och fick sitta i ett litet rum,
där eleven bredvid täljde i katedern med stilett. Själv satt jag
och räckte upp handen, när jag fick ordet sa jag ”det var inget”.
Jag ville ha uppmärksamhet mest av allt, när jag fick det blev jag
livrädd. Jag var inte cool nog för att sitta långt bak men var inte
heller typen som sitter långt fram. Jag satt mitt i klassrummet.
Det pratas inte så ofta om de som sitter i mitten av klassrummet, de som bara stryker förbi som en dimma. Det kändes som
jag inte fanns. Jag tänkte tänk om jag i alla fall kunde få vara lite
mobbad så jag har något.
Livet var ingen novell. Livet var folk som hånglade utan mig
och mopeder som blev trimmade utan mig när jag satt hemma
med mamma och pappa varje kväll framför Bingolotto. Livet
seglade bort.
Istället för att visa hur jobbigt jag tyckte det var vände jag allt
inåt. Men det fanns ett par räddningar. Biblioteket var en fristad
för mig. Efter skolan sprang jag ner till biblioteket och byggde
en mur, flydde in i böckerna. Då kom jag över ett kassettband
med en kurs som fångade mitt liv totalt. Jag kom in i en intensiv
älglockarperiod. Mina kompisar spelade Metallica på högsta
volym, från mitt rum hördes älgljud. Jag lockade så mycket älg att
jag fick blodsutgjutelser på ögat.
Varje dag vaknade jag och tänkte jag måste få en tjej. Men fick
jag det blev jag livrädd. En gång ringde en tjej hem till mig. Jag la
på luren, gick ut i skogen och grät. Det var som att allt livet gick
ut på var att få hångla. Hånglar jag finns jag.
Jag kände mig som en liten gubbe. På vintern mätte jag snödjupet och jämförde med min farfar. Det var som en betongmur
mellan mig och andra ungdomar. Tv-programmet Bullen blev min
livlina, det var som ett hål där jag kunde titta in i andra ungdomars värld. Det bästa var brevfilmen. Varje gång det var en kille
som hade skrivit in satt jag framför tv:n och tänkte ”när skrev jag
det här”.
Det är klart man blir poet mitt i allt detta. Det föder poeter.
I nian när jag snart skulle börja gymnasiet satt jag i biblioteket
som vanligt när jag hittade en diktsamling av Tranströmer. Det
var som en hand som strök min kind, som att någon hade skrivit
om mina år i den boken. Jag läste andra poeter och förstod att
detta är mitt liv de skriver om. Jag kände hur vingarna slog ut och
bar iväg med mig. Jag kände att diagnosen jag haft hela mitt liv
inte är något handikapp utan en möjlighet. En guldchans att få
ett fokus som andra människor kanske inte har.”
5
Guidning får eleverna att växa i Borås
Med Shakespeare och guidade visningar närmade sig eleverna i Nyboskolan bostadsområdet Brittgården. Arbetet blev till en del i en
bok om kvarteret. På köpet ändrades elevernas uppfattningar om
Brittgården från förutfattade till stolta.
N
”Det är mer ljust nu, förut kändes Brittgården så mörk.”
6
är Nyboskolan i Tibro fick chansen att vara med
och skriva ett kapitel till boken om Brittgården, ett
bostadsområde i Tibro, tackade de ja direkt. Vad
kapitlet skulle handla om fick eleverna själva bestämma.
– Arbetet med boken hade verkligheten som grund, tanken
var att eleverna skulle få komma ut från skolans väggar och att
samhället skulle vara basen för elevernas lärande. Alla ämnen
skulle involveras i arbetet på något sätt, säger Anneli BäcklundColling, lärare på Nyboskolan.
Brittgården är ett bostadsområde i Tibro som byggdes i början
av 1960-talet av arkitekten Ralph Erskine. Området byggdes
ursprungligen för utländska arbetare som hade flyttat till Tibro
för att arbeta inom möbelindustrin, men när industrin gick ner på
80-talet stod många av husen tomma. Sedan dess har området
fått en negativ klang i Tibro och många av eleverna hade förutfattade meningar.
– Vi var nyfikna på vad barnen hade för föreställningar om
området. Vad tyckte, tänkte, trodde de om Brittgården? De fick
diskutera och rita ner sina tankar. Elevernas intryck av Brittgården var att det var ett skumt område där läskiga människor
bodde, de tyckte det var mörkt och dystert och de skulle aldrig
sätta sin fot där. Det var starka ord, men vi tog det som en utmaning att se om föreställningarna kunde förändras, säger Anneli
Bäcklund-Colling.
Hon handledde en av de två högstadieklasserna som arbetade
med boken. Efter att elevernas tankar om området hade kommit
fram gjorde klassen ett besök och fick en guidad tur av husen av
Eva Thörn, Ralph Erskine-kännare och museichef i Tibro.
– Sedan planerade vi arbetet med eleverna: hur ska vi göra
och vad ska finnas med i boken? De ville ha med sina tankar
om området. De delade in sig i olika arbetsgrupper med olika
ansvarsområden – en grupp intervjuade människor som bodde
där, en annan ritade av typiska fasader och byggnader i området.
En grupp förberedde en guidad tur av området som blev slutredovisningen av arbetet. Den gjorde de för föräldrar, anhöriga och
de boende i området. Många av de som bor där känner inte till
områdets historia och eleverna tyckte det var viktigt att de fick
vara med och lyssna, säger Anneli Bäcklund-Colling.
Den andra klassen som var med och skrev kapitlet till boken om
Brittgården fick ta sig an arbetet genom litteraturhistorien.
– Jag frågade eleverna hur vi kunde kombinera Brittgården
och Shakespeare. Jag satte ramarna men de fick bestämma vad
de ville göra. För att starta i elevernas värld började vi med New
moon, Twilight-sagans andra del, som har tagit ganska mycket
från Romeo och Julia. Vi jämförde scener från Hamlet med scener från Lejonkungen där de också har återanvänt mycket, allt
för att visa att Shakespeare lever än idag, säger Helén Lundahl,
lärare.
När eleverna såg loftgångarna mellan lägenheterna i Brittgården bestämde de sig för att gestalta delar ur Romeo och
Julia. Eleverna anpassade några scener i pjäsen till modern
tid och framförde dem i området. Från loftgångarna iscensatte
några den berömda balkongscenen, andra valde att gestalta
gängbråken i pjäsen genom att sätta upp en koreografi på en av
gräsmattorna i området.
När boken kom ut var eleverna väldigt stolta över att se sitt
arbete i tryck.
– Visst förändrades elevernas tankar om Brittgården. Vi gav
varandra verktygen till att få en annan bild av bostadsområdet,
är det inte så med allt? Det man inte vet något om, det leder
till förutfattade meningar. Med kunskap och möten ändras ens
uppfattningar, säger Anneli Bäcklund-Colling.
Boken om Brittgården var ett samarbete mellan Tibro kommun, Västarvet Västra Götaland, Brittgården fastigheter samt
Arkus – forskning och utveckling inom arkitektur och samhällsbyggnad.
ELEVER OM OMRÅDET, UR BOKEN “BRITTGÅRDEN”
”Nu när vi vet mer om området är våra tankar annorlunda. Varje
detalj är genomtänkt och allting är ett enda stort konstverk. Formerna, färgerna och tankarna bakom allt, det är otroligt vackert
till och med. Vi borde vara stoltare över området än vi är.”
”Brittgården är speciell och har annorlunda stil, det är fortfarande mysko men nu ser man det där lilla extra.”
7
Att få spring i benen av en lång korridor
Försök att måla så fult som möjligt! Det var Jenny och Marias första
uppgift till eleverna på Nyboskolan i Tibro. Med tecknandet som inlärningsmetod förbättrade eleverna allt från sitt skrivande till förmågan
att tänka i nya banor.
P
Att teckna är stort
– Jag sa till dem att de helst skulle ljuga massor, säger Jenny
Ekman.
Hon berättar om en elev som hade svårt att komma igång och
funderade länge kring vilken karaktär hon skulle skriva om och
hur det såg ut på platsen där historien skulle utspela sig.
– Jag frågade henne om hon inte kunde skriva om det? Det är
ju jättespännande att inte veta vem man är och var.
Klassen har också haft besök av deckarförfattaren Kristina Appelqvist som berättade om hur en historia växer fram och hur det
går till när hon skriver. Efter det fick alla åttor skriva egna deckarnoveller. Alla elever som var med och skrev noveller klarade
sedan att nå målen i svenska.
Sista uppgiften för terminen var att eleverna fick se filmen ”Ett
öga rött” och använda tecknandet som ett sätt att komma ihåg
bilder från filmen.
– De skulle titta på vad som hände i filmen, vad händer med
karaktärerna och hur utvecklas de? Utifrån bilderna de gjorde
besvarade de sedan några frågeställningar. Tack vare bilderna
de ritade såg de filmen på ett annat sätt än vad de skulle gjort
om de bara tittat, säger Maria.
Båda Maria och Jenny är övertygade om att kravlösheten
i arbetet med tecknandet har varit avgörande för elevernas
utveckling.
– Kraven har ju funnits kvar men vi har tonat ner dem lite. Det
är viktigt att göra saker i skolan som inte alltid bedöms, säger
Maria.
MARIA OCH JENNYS BÄSTA TIPS FÖR
TECKNANDET SOM INLÄRNINGSMETOD
▲
Kravlösheten är viktig! Undvik att säga ”vilken fin teckning”,
uppmuntra på andra sätt.
Börja med de lärare som själva är sugna på att testa.
Bra material är viktigt, se till att eleverna får tillgång till bra
papper och pennor.
▲▲
8
å Nyboskolan i Tibro drog Maria Palmgren, lärare,
och Jenny Ekman, konstnär och kultursekreterare,
tillsammans igång ett projekt där tecknandet fick
vara metod för lärandet. Inspirationen kom från Nordiska
akvarellmuseets event ”Att teckna är stort”, som inledde sin
projektansökan såhär:
”Alla kan göra streck på ett papper men många säger ändå att
de inte kan teckna. Någonstans under uppväxten kommer motståndet och prestationsångesten in. Ritar jag fint? Vågar jag visa
det jag gjort? Är likt lika med bäst? Vems teckning sätter fröken
upp? Huvudet blir lätt fullt av tankar och frågor som hindrar
teckningshanden.”
Just den problematiken blev Maria Palmgren och Jenny Ekman
snabbt medvetna om.
– Vi märkte snart att många ville teckna, men inte tyckte att
de kunde. Därför hade vi övningar där man till exempel bara fick
teckna så fult som möjligt, säger Jenny Ekman.
Att få eleverna att ta i i sitt uttryck och få upp volymen på deras teckningar var en av de första utmaningarna. För att komma
igång fick eleverna bra material – en rejäl skissbok med blanka
sidor och många olika typer av pennor.
– Det har varit väldigt spännande att följa, bara efter ett halvår
så var eleverna väldigt mjuka i sina rörelser. Idag flyter pennorna
över pappret, det är ingen som bryr sig om bedömning. Även
skrivandet har kommit igång hos eleverna tack vare tecknandet,
säger Maria Palmgren.
En uppgift var att eleverna skulle teckna porträtt av kända
svenska författare. En annan uppgift gick ut på att en elev läste
en dikt för en annan, som tecknade ned en bild för varje rad. Sedan filmades serierna samtidigt som eleverna läste upp dikterna.
– Eleverna blev väldigt stolta. Det var en bra dokumentationsform, att filma pappret medan eleven läser dikten utan att synas.
Vi gjorde samma sak i engelskan och många elever som inte
vågade läsa högt innan blev så stolta, säger Jenny Ekman.
Klassen fick även arbeta med deckarnoveller. Först fick de ett
A3-ark där de anonymt skulle skriva en fiktiv berättelse.
9
”Det handlar om hur vi ser på varandra och på människor
med funktionsnedsättning.”
B
egreppet alla barn är något vi använder ofta. Vi menar
alla barn men vi menar det mest i ord, sen om det
stämmer i handling det är inte säkert. Det här att alla ska
med, alla ska delta – när jag var ung kände jag aldrig att jag inte
räknades med på grund av att jag har en funktionsnedsättning,
säger Eva Johansson, tillgänglighetskonsulent på Kultur i Väst.
Själv har hon en muskelsjukdom som gör att hon använder
rullstol.
Eva minns särskilt en bild till en tidningsartikel som satte fingret på just det många barn och unga med funktionsnedsättning
upplever under sin uppväxt. Det var en bild på några killar som
firade studenten.
– De stod i en ring och höll om varandra och njöt av att skolan
äntligen var över. På samma bild satt en kille i rullstol. Han såg
glad ut, han hade blommor runt halsen och studentmössan på.
Men han var inte med de andra. Den bilden satte sig på näthinnan. Känslan i magen av hur tufft det kan vara med utanförskap,
att inte finnas med i gänget. Jag undrade hur den här killen hade
haft det i skolan. Hade han räknats med, hade han känt att han
var en av de andra? säger Eva Johansson.
Sedan hon började som tillgänglighetskonsulent på Kultur i
Väst har hon arbetat för att även barn och unga med funktionsnedsättning verkligen ska inkluderas i begreppet ”alla barn”. Eva
Johansson började med att titta på hur den egna verksamheten
såg ut ur det perspektivet. När hon googlade runt på uttrycket
”alla barn”, hamnade hon på Friskis och Svettis hemsida. Mellan
2012 och 2014 har de ett projekt som heter just Alla barn.
– Det finns alla barnen-dagen på många Friskis & Svettis, men
inte ett enda ord om barn med funktionsnedsättning. Man kan
fundera över vilka barn som får vara med och vilka barn som inte
får det. Det är en viktig fråga. Varför är dessa barn inte med?
Troligtvis av många olika anledningar. Då måste man fråga sig –
vad kan göras för att förändra att de inte är med, hänger det på
mig som lärare? Det är viktigt att som lärare göra medvetna val,
säger Eva Johansson.
Själv minns hon gymnastiken som det värsta under sina skolår.
Eftersom hon har en muskelsjukdom kunde hon inte göra vissa
saker som att hoppa bock eller kasta sig i rep.
– Trots att jag hade väldigt bra lärare så kände jag att jag inte
var lika bra som de andra. Men jag var bra på att dansa schottis,
så min lärare lät mig alltid dansa först och visa de andra. Även
om det var lite pinsamt så kände jag att han såg mig och att jag
fick vara med där jag var bra. Det var inget konstigt med det.
Ingen av mina kompisar tänkte ”jaha nu ska hon dansa för att
hon inte kan det andra”. Att som lärare lyfta fram barn som inte
kan vara med och tänka hur kan jag planera för dem och få med
dem, det kan göra väldigt stor skillnad, säger Eva.
Faktum är att det i Sverige idag finns en särskild konvention
10
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen innebär att Sverige ska främja och säkerställa funktioner
för personer med funktionsnedsättning. Framförallt betonar
konventionen att alla människor är jämlika och fria.
– Det är inte alltid lätt, men vi kan hitta bättre lösningar än de
som finns idag. Det handlar om värderingar, vilka värderingar
vi har och om de överensstämmer med skolans värderingar.
Det handlar om arbetsgruppens gemensamma värderingar och
policyn vi har på arbetsplatsen. Det handlar om hur vi ser på varandra och på människor med funktionsnedsättning. Jag vill inte
bli betraktad som någon som det är synd om utan för den jag är
med de fel och brister jag har. Givetvis har jag rättigheter, men
jag har också skyldigheter. Däremot är det svårt att leva upp till
skyldigheterna om man till exempel inte har en fungerande och
anpassad miljö att vistas i. Är du blind kan du inte ta till dig informationen om den inte finns inläst och i punktskrift, säger Eva.
Den som inte får vara med stängs inte bara ute från sociala
sammanhang, utan lär sig inte heller viktiga sociala koder. Därför
är det extremt viktigt att unga med funktionsnedsättning får vara
med i så många olika sammanhang som möjligt, menar Eva. Men
då krävs det att den som anordnar en aktivitet har kunskap om
vilka behov de personer som ska vara med har.
– Jag vet inte hur många gånger jag kunde ha hoppat över att
besöka olika arrangemang eftersom jag har fått gå in bakvägen,
hamnat längst bak där jag ändå inte sett något och så vidare.
Ofta är det de små detaljerna som avgör om det blir bra eller
dåligt.
Hon berättar om ett projekt på Vasamuseet 2010 som hette
”Alla ombord”. Projektet var ett samarbete mellan flera olika
organisationer och målet var att barn och unga med funktionsmöjligheter aktivt skulle kunna delta i museiarbetet på jämställda
och värdiga villkor. Barnen som deltog var där som experter,
bland annat fick de guida besökare. För att alla verkligen skulle
besöka museet på samma villkor tog man bort trappan mellan de
två våningarna och gjorde om hissen till en dykarklocka som åkte
upp och ned.
För de barn som kom dit och använde bildspråket Bliss gjorde
man bilder av ord som inte fanns i Bliss, som till exempel Kollerstock, styranordningen på Vasaskeppet.
– Barnen som var med i projektet blev sedda och lyssnade på,
de blev starka och mådde bra. Föräldrar vittnade om att deras
barn blev friskare och gladare. Något av barnen sa att det var kul
att få vara med på riktigt och inte på låtsas, säger Eva.
– Ofta gör vi som vi brukar, men det måste vi ändra på. I alla
fall hoppas jag att vi börjar tänka – vad menar jag när jag säger
alla barn? Det är viktigt att vi ger dem en bra start, det har de
nytta av hela livet.
Alla ska med är ett favorituttryck för såväl politiker som pedagoger.
Men när vi pratar om alla barn, menar vi verkligen alla då?
Eva Johansson, tillgänglighetskonsulent på Kultur i Väst,
berättar om vikten av att inkludera.
11
Makt och demokrati
12
1
S
Eleven som samhällsbyggare
kolan måste se varje elevs potential och våga utmana
eleven. Men för att kunna möta varandras verkligheter
krävs respekt och ett genuint intresse. Vi är olika men
ändå jämlika. Jag tror att alla vill och kan utvecklas. Men för att
åstadkomma det är delaktighet i planering och genomförande
en viktig framgångsfaktor. Elevernas berättelser och behov blir
utgångspunkten för att skapa motivation att ta makten över
sitt eget lärande. Det är demokrati i praktiken. Jag tror att de
förutsättningar lärare skapar i samspel med elever är av stor
betydelse och kan påverka elevers utveckling inom skolan, både
kunskapsmässigt och emotionellt. Vi måste prata om hur vi ska
hantera pedagogens maktövertag i interaktion med elever.
Vad gör vi och hur? Hur kan ett kreativt förhållningssätt ge
större möjligheter för demokratin att växa? Det är två frågeställningar som är värda att reflektera över.
Jag hoppas att dagen i Hammarkullen ska inspirera till diskussion i din verksamhet och kanske också ge en tankevända som
får dig att tänka om och pröva nytt.
Läroplanen, Lgr11, är ramverket för arbetet. Engagemang, förståelse och målmedvetet arbete är viktiga faktorer för resultatet.
Projektet KLIV 3.0 – Kultur och Lärande i Vardagen bygger på
en grundläggande tro på att lärande genom kultur och samverkan mellan kulturliv och skola kan öka elevers lärande. Projektet
genomförs som en arbetsprocess och finansieras av Västra
Götalands Kulturnämnd.
Stort tack till Emmaskolan och Göteborgs universitet för gott
samarbete.
Pia Wretlind
projektledare KLIV 3.0
Text Olivia Krantz
Anette Krantz Grafisk formgivning 2014
2
3
Utan verklighetsförankring går det inte att förbereda blivande lärare
på det arbetsliv de kommer att möta.
Lasse Fryk, lärare på socionomprogrammet och Centrum för urbana
studier i Göteborg, om varför vi måste våga möta
det komplexa samhället och axla en ledarroll som bygger tillit.
U
Medborgarna skapas i klassrummet
nder ett läsår spenderade Lasse Fryk, lärare på socionomprogrammet och Centrum för urbana studier i
Göteborg, en förmiddag i veckan på Emmaskolan i
Angered, Göteborg.
– På Emmaskolan mötte jag pedagoger som hade gått det
komplexa samhället till mötes och som såg förändring och
mångfald som naturliga inslag i vardagen. Själv bor och arbetar
jag i innerstaden där man har valt att avskärma sig från denna
form av komplexitet, säger Lasse Fryk.
Han ser glappet mellan universitetet i city och den verklighet
som pedagoger möter i mindre priviligierade områden som ett
stort problem.
– Vi på universitetet har ett jättestort huvud, sprängfullt med
kunskap om den delade staden, men en liten kropp med svaga
muskler när det gäller att omsätta kunskaperna i handling.
Under mina dagar på Emmaskolan fick jag möta väldigt många
pedagoger med god handlingsförmåga, men med ett begränsat
tidsutrymme att omsätta dessa förmågor och denna kunskap i
begreppslig form, säger Lasse Fryk.
För att bli en duktig pedagog krävs två saker, menar han. Det
ena är styrdokumenten. Det andra är den egna värdegrunden:
människosynen, samhällssynen och synen på kunskap och
lärande.
– De här två benen skall bära studenten in i en värld som blir
allt mer konfliktfylld, komplex och spännande. Du kan vara säker
på att när du går in i ett klassrum så kommer du att prövas i hur
stadigt du står och går på dessa två ben, säger Lasse Fryk.
PEDAGOGEN SKAPAR SINA ELEVER
4
KLASSRUMMET – ETT SAMHÄLLE I MINIATYR
En annan gång var Lasse Fryk med en klass från Emmaskolan på
besök på en bondgård. Väl på bondgården var situationen ganska stökig – hundar sprang runt benen på gruppen, bonden var
sträng och ville att barnen skulle stå stilla och lyssna. En pojke
vägrade att ställa sig där bonden sa utan ställde sig lite vid sidan
av. Då ställde sig pedagogen bredvid killen, lade armen om honom och nickade mot bonden.
– Först då kunde eleven börja lyssna på det bonden hade att
säga. Det den här killen sa när han gjorde så här var – jag är inte
trygg i grupp, jag behöver mer tid och ett ledarskap som kan
hantera vem jag är. Han frågar: tycker du om mig, ryms jag? Det
finns en fara i att inte möta eleven i en sådan situation. Här sviker
lärarutbildningen. Vi sitter i innerstaden och ser inte vilka oerhörda utmaningar som pedagoger står inför, pedagoger som är
ute i ett samhälle där mångfalden är verklig. Vi kan inte hantera
det, vi har ingen aning om hur vi bygger ett samhälle av det. För
mig är klassrummet intressant av den anledningen, här bygger
pedagogerna ett samhälle i miniatyr. Skolan och eleverna skall
vara med och bygga vårt samhälle, det är det som demokrati och
delaktighet handlar om. Men det arbetet kan bara ske i ett aktivt
samarbete med omgivningen, säger han.
■
Under tiden på Emmaskolan fick han en närmare inblick i
kompetensen som pedagogerna hade utvecklat för att hantera
den verklighet de arbetade i. Viktiga erfarenheter som alla
pedagoger borde få ta del av.
– För att bli en duktig pedagog gäller det att ha ett stort
egenintresse. Du måste hitta din kropp, känna dig trygg, våga
säga vad du tycker och känner. Det gäller att ha tillit till sig själv,
till eleverna, till skolan och till andra pedagoger. Som pedagog
har du också ansvar för att möblera det relationella rummet. Hur
du inreder det rummet, hur du tilltalar den andre, blir avgörande
för vem du möter, säger Lasse Fryk.
Pedagogen skapar sina elever. Som pedagog gäller det därför
att axla ett ledarskap som bygger tillit. Lasse Fryk berättar om en
bildlektion på Emmaskolan där en elev påpekade för läraren att
en annan elev, en kille, var i fel grupp. Pojken blev förtvivlad, han
ville verkligen få vara kvar och färglägga svärdet som han hade
målat. Då lade läraren armen om pojken och sa ”måla färdigt
svärdet, sen går du ner till din mattelektion”.
– Det handlar om att våga se och gå den här killen till mötes.
Att kunna bedöma – hur ser situationen ut idag och vad är det
han säger? För detta krävs kompetens. Denna gång blev det en
glad elev som sedan gick ner till sin mattelektion. Hade han inte
fått göra klart sitt svärd hade han kommit ner jättearg och skapat
problem för den andre läraren. För honom var det viktigt som
människa att få göra klart det här. Att låta honom göra det är ett
exempel på ett inkluderande ledarskap som bygger tillit.
5
Guidning får eleverna att växa i Borås
Med kameran som verktyg fick 120 elever på mellanstadiet
spela in filmer på temat ”Min historia”.
Förutom att lära sig filma och redigera fick eleverna också börja
fundera över hur de framställer sig själva i rörlig bild.
Att ta makten över bilden
I
Jessika Jankert.
– En tjej lade på musik till bilder på sin familj och blev väldigt
rörd. Men när hon visade det för de andra så insåg hon att
alla andra inte blev lika berörda. Det är också en viktig aspekt,
skillnaden mellan vad något betyder för mig och andra. En
pojke ville berätta om sin pappa som var kvar i deras hemland.
Eftersom han inte hade några bilder av sin pappa letade han
på nätet efter människor och situationer som påminde om hans
pappa. Det blev en fin film om minnen, om att gripa efter något
som inte är där, säger Jessika.
På Tingvallaskolan gjorde eleverna filmer om hur det var i
Skene förr i tiden. På Rånnumsskolan fick eleverna berätta om
sin relation till skolan, vad de gillade att göra i skolan och platser
i närheten.
En av de viktigaste delarna i uppgiften var att titta på och ge
återkoppling på de andra elevernas filmer. Istället för att prata
om vad som var bra eller dåligt fick eleverna fokusera på vad
filmerna handlade om och vad de väckte för känslor.
– Eleverna fick också spela in egna speakers. Nästan alla tyckte
det var jätteläskigt. Att höra sin röst utanför sitt eget huvud när
man inte är van är ofta en stark upplevelse. Det hänger ihop med
att se sig själv som andra ser en.
■
projektet ”Min historia” fick elever själva ta makten över bilden
och tänka igenom hur man framställer sig själv och andra på
film. Med hjälp av Ipads spelade 120 elever på tre olika skolor
in egna filmer.
– Tanken var att de skulle utforska bilden av sig själva på andra
sätt än de som är typiska idag. Men jag ville också få eleverna
att reflektera över den bild av sig själva de delar med sig av,
om skillnaden mellan privat och personligt och vad som är
relevant att visa upp för andra, säger Jessika Jankert, filmare,
manusförfattare och projektledare.
Under projektets gång diskuterades också vem som har rätt
att ta en bild och vad som kan hända om den publiceras på
nätet.
– Vi tar del av rörliga bilder hela tiden, inte bara på tv men också
på Facebook och Instagram. Det är en arena som vi alla är en
del i på något vis, men framförallt är det de ungas arena, säger
Jessika Jankert.
I projektet deltog elever från tre KLIV-skolor: Emmaskolan,
Rånnums skola och Tingvallaskolan. De fick börja med att ge sig
ut och testa att filma på egen hand. Eleverna skulle ta bilder där
en kompis ser stor eller liten ut, skarp eller suddig. Efter första
dagen delades eleverna in i mindre grupper. Varje elev fick sedan i uppgift att berätta sin historia. De olika skolorna gjorde på
lite olika sätt men i samma format – alla arbetade med bild. De
filmade, lade ihop sekvenser, läste in berättarröst och
lade till musik.
På Emmaskolan utgick många av eleverna från fotografier
av deras uppväxt. De hämtade bilder hemifrån på sig själva,
sin familj eller platser där de hade varit. När de sedan ljudsatte
bilderna, läste in berättarröst eller filmade något extra blev det en
intressant mix mellan privat och personligt, berättar
6
7
Aldrig tidigare har vi utsatts för ett så intensivt flöde av bilder
som i dag. Men trots att visuella medier är viktigare än någonsin
saknar många förmågan att analysera dem.
Joanna Rubin Dranger, professor i Illustration på Konstfack,
föreläser om hur toalettsymboler, hakkors och rasstereotypa
bilder hänger ihop.
Visuell makt – om rasistiska stereotypers historia
att dela på hatten så de får halva var.
– De här två är alltså så korkade och ociviliserade att de inte förstår hur man har på sig en västerländsk hatt. Det berättas också
att de har en konflikt och att de behöver den vite mannen för att
lösa konflikten. Tintin löser konflikten som han skulle lösa den
åt två ettåringar trots att det handlar om två unga män. Det som
berättas både på bild- och idéplan är att de här två personerna
är aplika, korkade, ociviliserade och att de behöver den vita
mannen för att lösa sina konflikter. Det stämmer väl överens med
försvaret för slaveri, kolonialisering och senare till exempel den
Amerikanska segregationen, säger Joanna Rubin Dranger.
VANLIGT SÄTT ATT MASSPRODUCERA FÖRTRYCK
Tintin i Kongo var ett beställningsverk som Hergé gav ut 1931.
Seriens syfte var att utmåla Belgiens kolonisation av Kongo i ett
hedervärt ljus och att sopa det brutala våld som dödade över tio
miljoner människor under mattan. Att massproducera förtryck är
något som ofta återkommer i tryckkonstens historia.
– De flesta känner nog till den enorma mängd stereotypa
bilder av judar som publicerades i Europa före och under
andra världskriget, bilder som gjorde avhumaniseringen av
Europas judar möjlig. Det vi kallar för antisemitiska bilder i
dag är inget som det fanns en konsensus kring då. Bilderna
uppfattades som humoristiska, sanna och helt oproblematiska av
majoritetsbefolkningen, säger Joanna Rubin Dranger.
Bilderna lärde barn och vuxna att känna igen skyltsystemet
för ”en jude” och man kunde sedan lätt koppla ihop figuren med
kroknäsa och mörkt hår med djävlar, ormar och råttor. Även i
skolorna lärde man barn att rita och känna igen stereotypa bilder
av judar.
▲
▲
▲
8
D
agligen kommunicerar vi allt mer via bilder och visuella
medier, kanske utan att ens tänka på det. Samtidigt saknar de flesta verktyg att kritiskt kunna analysera bilder.
Många av de bilder vi ser föreställer saker som vi aldrig har
upplevt eller kommer att uppleva i verkligheten. Bilderna får
därför en väldigt stor betydelse för hur vi uppfattar världen.
– Till stora delar lär vi oss bilder som vi lär oss talspråk. Ett
exempel är toalettsymbolen. Det är en bildsymbol som vi
alla känner igen och vet vad den betyder. Men inget i den
kommunicerar visuellt någon toalett eller något som har med
toaletter att göra. Ändå vet vi vad den betyder när vi ser den i
sitt sammanhang. Hur vi förstår bilder beror alltså till stor del på
om vi känner till bilderna vi ska avläsa. Ibland behöver vi också
känna till bildernas historia, säger Joanna Rubin Dranger.
Ett exempel är svastikan, en urgammal lyckosymbol som funnits i många kulturer men som efter andra världskriget främst
förknippas med nazism och fascism.
– Bakgrunden till min föreläsning är debatterna om rasistiska
bilder i barnkulturen, bland annat Tintin i Kongo. Debatten visade
att många saknar kunskap om stereotypa bilder av minoriteter.
Vi känner igen allt i Tintin: perspektiv, föremål, växter, byggnader,
och djur. Allt stämmer med en perceptionsmässig förenkling av
verkligheten, men inte de svarta figurerna. De svarta har grovt
överdrivna drag som gör att de mer liknar apor än människor,
de har clowntjocka läppar, nosar snarare än näsor och klotrunda stora ögon. Hergé bryter mot sin egen visuella stil när han
tecknar svarta människor – istället för att använda olika nyanser
av brunt målar han dem kolsvarta, helt i enlighet med den då
rådande rasstereotypen av svarta, säger Joanna Rubin Dranger.
Hon tar en scen ur seriealbumet där två vuxna svarta män
bråkar om en hatt som exempel. Tintin löser situationen genom
9
▲
▲
▲
Visuell makt – om rasistiska stereotypers historia
Röster från dagen
Stereotypa bilder
– så viktig, bra och intressant diskussion!
En rädd pedagog är en farlig pedagog.
Att växa mot framtiden.
Lasse Fryks resonemang och exempel på ledaransvar,
formansvar och relationsbyggnad.
Historien är grunden till allt.
Att skapa kulturer där alla får vara sitt bästa jag.
Människor är olika – vi ska ta hand om dem på olika sätt.
Demokrati och värdegrundsarbete måste pågå hela tiden
och vara en självklar och naturlig del av verksamheten.
Att skapa framtid för alla av alla.
Att se resurser i vardagen.
VI – mångfald – möten – kreativitet!
10
blackfaceikonografin över världen. Bilderna påverkade och
inspirerade andra bilder, säger Joanna Rubin Dranger.
STEREOTYPEN STÄLLER SIG FRAMFÖR INDIVIDEN
Att de rasstereotypa bilderna spreds i stora mängder framförallt
under 30-talet hängde ihop med rasbiologin; man ville överdriva
de visuella skillnaderna mellan människor eftersom man trodde
att de visuella skillnaderna speglade inneboende skillnader.
– Det viktigaste att förstå om stereotypa bilder är att de får oss
att uppmärksamma vissa drag hos en grupp människor och
bortse från andra drag. Den stereotypa bilden ställer sig framför
individen när vi möter, tänker på och talar med människor, säger
Joanna Rubin Dranger.
Det gör att vi automatiskt letar efter det som bekräftar bilden
och bortser från det som inte gör det. Ett effektivt sätt att synliggöra stereotypa bilder, är att sätta flera stereotypa bilder av en
viss kategori bredvid varandra och titta på hur lika de är.
– Det gäller helt oavsett estetik och teknik. Det kan skilja hundra
år mellan olika stereotypa bilder av exempelvis svarta, bilderna är
ändå snarlika. Känner man inte igen stereotypen sedan innan så
blir det svårt att prata om huruvida det är en stereotyp eller inte.
Men själva innebörden av en stereotyp är att den är en återkommande generalisering. Vi behöver lära oss att skilja mellan hur en
bild ser ut och vad bilden betyder.
Vi-känslan – stoltheten – samspelet!
Ledarskap tillsammans.
Tankens kraft för ett positivt samhällsbyggande.
Huvud och kropp ska hänga ihop.
Erfarenhet utan reflektion är bara en händelse.
Vi behöver prata mer med barn och unga om bildflödena i
samhället om hur man tolkar bilder.
■
MINSTRELSHOWER OCH BLACKFACES
Ett annat exempel är rasstereotypa bilder av svarta i USA. I över
hundra år satte man upp Minstrelshower där vita målade sig i
blackfaces och spelade svarta karaktärer som var korkade, lata,
musikaliska och nöjda med livet på plantagen. En av de mest
kända Minstrelkaraktärerna var Jim Crow, som fick ge namn åt
raslagarna som segregerade den amerikanska befolkningen i
drygt 90 år. Ända sedan Minstrelshowernas dagar framställs
svarta som lustiga och underhållande.
– Tre vanliga stereotypa karaktärer av svarta är The Mammy,
Picaninny och Gollywog. Känner man inte till stereotypernas
historia och funktion framstår de lätt som söta och tilltalade.
The Mammy användes som ett svar på slaverimotståndet i
norr, hon var en nostalgisk figur, en slags mormorsgestalt som
var snäll, överviktig och nöjd med att ta hand om de vitas hem
och barn. Hon användes också för att avvärja anklagelserna
om vita slavägares våldtäkter av svarta slavkvinnor. Picaninnyn
är den vanligt förekommande bilden av svarta barn under
slaveriet, en bild som grovt överdriver de visuella skillnaderna
mellan svarta och vita. Gollywog är en tecknad figur, inspirerad
av en blackfacedocka som i sin tur föreställde en person i
en Minstrelshow. 1910 satte Robertsons Marmelad figuren
på sina burkar. Fram till 2001, när man tog bort figuren,
hade Robertsons sålt 20 miljoner Gollywogs som spridit
11
I N N E H ÅL L
KAN KULTUREN HELA ETT SÖNDRIGT SAMHÄLLE
KVALITET I KULTUR FÖR BARN OCH UNGA
•
Vad skulle hända om vi inte arbetade med kultur i skolan
•
Att skapa de bästa villkoren
•
Jag känner mig glad, leende när jag spelar
•
Bra, dålig eller lyhört originell
•
Det händer något magiskt när man ger en person förtroende
• Talangfullt
kunskapande hjärngympa för elever
•
Göteborg – en stad som faller isär
•
Att våga se kulturen med nya ögon
•
Det ska inte kosta en krona
•
Hiphop som pedagogisk frälsningsarmé
HUR BEDÖMER VI DET OMÄTBARA?
• Jag
backar bara när jag tar sats
• Göran
Gris gör att vi får veta jättemycket om lutande
tornet i Pisa
• Öppen
dialog ska ge genomskinliga betyg
LÄRANDERUM OCH DEMOKRATI
•
Med plats för kunskap
•
På andra sidan staketet
•
Problemet med färdigformulerande uppgifter
•
Guidning får eleverna att växa i Borås
• Konsten
att bedöma det omätbara
•
Att få spring i benen av en lång korridor
• Kulturen
är det bästa verktyg för att stärka eleverna
•
Natten tar på sig sina mockasiner
DET RESPEKTFULLA MÖTET
få använda hela sitt jag är en demokratisk rättighet
•
Vem har rätt att sända från scenen
• Att
mötas i verkligheten
•
Alla lika, alla unika
•
Bokstavsängeln – från tönt till poet
•
Det är mer ljust nu, förut kändes Brittgården så mörk
•
Att teckna är stort
•
Det handlar om hur vi ser på varandra och på människor med kroppen som verktyg
• Endast
• Skit
varelser kapabla till krig kan skapa fred
i ungarna – titta inåt
ETT STORT KLIV FRAMÅT
• Samarbete
• Att
funktionsnedsättning
MAKT OCH DEMOKRATI
gifta in kulturen i skolan
• Kliv
2.0 har varit motkraft till dagens samhällsklimat
•
Eleven som samhällsbyggare
plockar vi mer medvetet in kulturen
•
Medborgare skapas i klassrummet
har blivit en helt annan elevdemokrati
•
Att ta makten över bilden
•
Visuell makt – om rasistiska stereotypers historia
• Idag
• Det
• Kulturen
•
bygger hållbarhet
har kommit till skolan och vi till den
Kunskap är inte bara att svara på saker på prov
Projektledare Pia Wretlind
ETT KLIV FÖR ALLA
• Att
• Med
Projektet har genomförts 2011-2014
och har finansierats av
Västra Götalandsregionens Kulturnämnd.
Text Olivia Krantz
Omslag & AD, Anette Krantz Grafisk formgivning 2014
12
Vill du veta mer?
Kontakta Kultur i Väst
vx 031-333 51 00
Västra Götalandsregionens
Kultursekretariat
Regionens Hus
462 80 Vänersborg
Ett samlat Kliv
Mellan 2011 och 2014 har några skolor i
Västra Götaland medverkat i projektet KLIV,
Kultur och Lärande i Vardagen.
Hållbarhet över tid, samverkan med lokala kulturinstitutioner och tydliga kopplingar
till läroplanen har varit grunden i projektet. Varje skola har sedan tagit fram egna
arbetsmetoder efter sina förutsättningar.
Resultaten har varit slående: höjda betyg,
stärkt självförtroende, ökad tillit samt mer
motiverade elever.
Detta är den samlade dokumentationen
från åtta inspirationsdagar.
Ett samlat Kliv