Berwaldbladet 2-15.Hemsida - Radiosymfonikernas och

BERWALDBLADET
MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING
NR 2 MAJ 2015
☞ Kalendarium maj–sept
En schubertiad!
Concerto Grotto nr 27
Välbesökt eftersits med
valthornstämman
Radiokörens Italienturné
Orkestern till Köln t&r
Heijne om Nielsen
40 år i orkestern:
Alexandra Kramer
Årsmötet
Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening
Styrelse:
Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot
Erik Juhlin
Ordförande
08-765 61 36
[email protected]
Gunilla Rönnholm
Sekreterare, vice ordf. 08-768 50 02
Gunnel Andersson
Kassör
08-580 383 93
[email protected]
Johan Hertzberg
Ledamot
076-858 17 86
[email protected]
Birgitta Magnusson Ledamot
08-580 358 30
[email protected]
[email protected]
Lars Magnusson
Ledamot
070-271 57 45
[email protected]
Anders Rahm
Ledamot
08-662 94 17
[email protected]
Eva Sjödén
Ledamot
070-387 12 45
[email protected]
Anders Wester
Ledamot
08-38 68 08
[email protected]
Kristina Westman
Repr.för Berwaldhallen 08-784 18 09
[email protected]
Tomas Nilsson
Repr. för orkestern
070-686 99 29
[email protected]
Ulla Sjöblom
Repr. för kören
08-766 42 18
[email protected]
08-530 358 30
[email protected]
Sammankallande
i valberedningen: Bo Magnusson
Revisorer:
Jan Holmberg
08-34 70 10
08-768 23 54
Lennart Norén
Telefonsvarare:
Postadress:
Plusgiro:
Hemsida:
e-post:
Berwaldbladet:
08-99 40 30
RSKV, Radiohuset 7C, 105 10 Stockholm
16 08 82-7 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening
www.rskv.org
[email protected]
Anders Rahm
070-731 61 96 [email protected]
Eva Sjödén
070-387 12 45 [email protected]
Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar.
Medlemsavgifter för kalenderåret 2015
Enskild medlem
250:-
Två personer på samma adress
400:-
Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH.
Medlemmar i Vänföreningen får 10% rabatt på biljetter till
Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen.
Medlemsnålen:
50:-
Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄN-
FÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och
korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag
på föreningens plusgiro 16 08 82-7 och ange att gåvan är till fonden.
Ordföranden har ordet
Kära musikvänner!
EN OVANLIGT LÅNG vår börjar nu lida mot sitt slut. När ni läser det här
är nog blåsippornas tid ute och vitsipporna har inte mycket kvar. Våren
går fort, alltför fort, men ni har väl inte glömt den tidiga och rekordvarma
starten i början av mars? Själv hörde jag min sångarfavorit bland fåglarna,
koltrasten, sjunga för första gången tidigare än någonsin, tidigt på morgonen den 24 februari. Det gamla ”rekordet” från 90-talet var den 28:e.
Vilka som är mina favoriter bland mänskliga sångare behöver jag väl inte tala om.
De senare favoriterna har ju varit ute på en av sina många turnéer i mars. Att de gör
succé tar man ju alltid för givet. I det här numret är det Ulla Sjöblom som berättar. Här
finns också en rapport från orkesterns endagsturné till Köln med Pelléas et Mélisande.
Vad som inte står där är att världstenoren Christian Gerhaher efter konserten med
tårar i ögonen sade att det var en lycka att sjunga med den här underbara orkestern.
Apropå turnéer vill jag rekommendera er att läsa vår nya chef Helena Wessmans fredagsbloggar. Hon har varit med på alla turnéerna hittills och kan där, till skillnad mot
musikerna och sångarna, skriva om hur bra de är. Dessutom får man en bra inblick i
vad det innebär att vara chef för Berwaldhallen. Bloggen kan ni hitta på Berwaldhallens hemsida, Facebook eller direkt på Google.
Repetitionerna har fortgått som vanligt med härlig musik, oftast ledd att våra två
chefsdirigenter, kunniga pauspratare och mycket intresserade och skötsamma åhörare.
När jag gör önskelistan till nästa säsong kan jag med gott samvete säga att varken musiker, dirigenter eller solister riskerar att bli störda av vännerna. Tack för det! Att det i
april var glest mellan orkesterrepetitionerna beror på turnén till fem städer i Italien
med Brahms violinkonsert och Symphonie fantastique, ett program som de sedan i
maj gör om i Dresden. Ni som hade lyckan att höra konserten den 28 mars med Vilde
Frang som violinsolist förstår lätt att det kommer att bli stor succé. Det får ni säkert
läsa om i septembernumret.
Nu är det bara ett rep kvar före sommaruppehållet. Vårsäsongen inleddes ju av en
av våra hedersdirigenter, Esa-Pekka, så vad passar då bättre än att en annan hedersdirigent avslutar, den evigt vitale Herbert Blomsted? Han har alltid ställt upp som pauspratare, så också denna gång hoppas jag. Dessutom kan ni höra honom fredagen den
29 maj på masterclass. Se sid 11.
Med förhoppningen att ni alla får en riktigt skön sommar ger jag er nu som avslutning im wunderschönen Monat Mai en föraning om kommande ljuvligheter i Harry
Martinssons dikt
Juninatten
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Concerto Grotto nr 27 –
En verklig schubertiad!
Vänföreningen med gäster fick njuta
av Franz Schuberts stråkkvintett, mästerligt framförd av Per Hammarström,
violin, Hanna Göran, violin, Riikka
Repo, viola, Erik Williams, cello och
Magnus Lanning också cello.
V
änföreningens ordförande Erik
Juhlin hälsade vänner och musikanter hjärtligt välkomna. Han berättade att
han redan i sin ungdom gripits av Schuberts stråkkvintett, speciellt den 2:a satsen som bär en vacker melodi på endast
fem toner. Mycket pedagogiskt föreslog
Erik Juhlin att musikerna skulle ge exempel på hur Schubert genom upprepning av enkla, melodiska och rytmiska
motiv leder fram till slutmelodin. Satsen
skapar längtan, en sublim längtan ur ensamheten. Kvintetten framförde detta
ett av Schuberts mest berömda kammarmusikverk med stor inlevelse. Pizzicatot
i adagiot var imponerande elegant utfört av Erik Williams.
PER ÄR ASSISTERANDE dirigent och
spelar 1:a violin. Han studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och senare vid Edsberg. Såväl Jorma Pamula
som Endre Wolf var hans lärare. Redan
1987 blev Per fast knuten till symfoniorkestern. År 2011 fick Per Vänföreningens stipendium med bl.a. motiveringen
att ”han har många strängar på sin dyra
lyra”.
Från vänster: Hanna, Per, Riikka, Erik och Magnus.
4
Berwaldhallens scen har möblerats om för kvällens kammarkonsert och skilts från salongen med
en ridå. Stämningen är laddad när Erik Juhlin hälsar alla välkomna och introducerar programmet.
HANNA SPELAR OCKSÅ 1:a violin. Hon
fick Vänföreningens stipendium 2011
och intervjuades då av Alicia Lundberg.
Hon berättade för Alicia att hon började
i orkestern 1992 och att det var hennes
första fasta anställning. Hon är född i
Norrköping och utbildad i Göteborg.
Pappa Per Göran är hornist i Göteborgs
symfoniorkester. Hanna är gift och har
två döttrar som båda har en bit kvar till
tonåren.
RIIKKA ÄR ALTERNERANDE stämledare
i violastämman. Riikka stammar från en
musikalisk familj i Åbo. Mamman spelar
viola och pappan spelar kontrabas i Åbo
symfoniorkester. Pappa Repo är även
vice dirigent för symfoniorkestern.
Riikka är utbildad vid Sibeliusakademin
och har flera års studier vid Edsberg
bakom sig. Det är första gången hon
deltar i Concerto Grotto och hon blev
extra välkomnad.
ERIK SPELAR I cellostämman. I Berwaldbladet 2008/1 berättade han för
Erik Juhlin om hur det går till vid en
provspelning för Radiosymfonikerna.
Det blev för Erik Williams en lång,
arbetsam och nervös dag. Först efter
tolv timmar var juryn klar med sina beslut. Konkurrensen är tydligen stenhård, och när Erik provspelade var det
29 förhoppningsfulla cellister på listan!
5
☞
Bubbel
serveras i
Grottan före
konserten.
Williams låter anglosaxiskt, pappan är
kanadensare och mamman är svenska.
MAGNUS SPELAR OCKSÅ i cellostäm-
man. Minnesgoda vänner erinrar sig
Concerto Grotto nr 21, 2012, som gick i
barockens tecken. Magnus berättade
den aftonen om Bachs besök hos Fredrik II av Preussen 1747 som blev så
framgångsrikt och resulterade i triosonaten i c-moll för flöjt, violin och basso
contimo.
F A K T A R U T A FRANZ SCHUBERT
Född 1797
Det året stod Napoleon i Italien och planerade anfallet mot Wien.
Beethoven var 27 år, Haydn 65, Rossini 5,
Weber 11, Schiller 38, Goethe 48 och
Donizetti var nyfödd.
Död 1828
Det året föddes Ibsen och Tolstoj, Bruckner
och Smetana var småpojkar, liksom Johan
Strauss (d.y.).
Året före sin död var Schubert fackelbärare
vid Beethovens begravning. Schubert begravdes nära Beethoven på Währinger
Friedhof i Wien. Han fick alltså vila bredvid
den man som han beundrade så.
6
Även vid Concerto Grotto nr 22
kunde vi njuta av Magnus kammarspel.
Han har faktiskt spelat inte mindre än
sex gånger i Concerto Grotto. Magnus
berättade i kväll om stråkkvintettens förläggning – den blev ju tyvärr liggande i
22 år innan den framfördes.
SCHUBERT ÄR MELODINS och harmonins mästare. Redan som tonåring var
han en framstående ”songwriter”, en
låtskrivare på modern svenska. Han har
komponerat hundratals tonsatta sånger,
eviga Lieder. Han var en idérik visionär.
Visionär på flera sätt. Många av de mer
än 600 Lieder som återfinns i hans verkförteckning är skrivna för såväl kvinnlig
som manlig röst. Han var långt före sin
tid.
Han såg också tidigt romantikens spirande förtjusning i concertos, musicerande i mindre grupp. Kammarspel i
kvartett blev à la mode i Wien. I borgarnas rymliga hem höll man på vinterkvällarna schubertiader, och där spelades
ofta verk av Schubert. När Schubert själv
var närvarande spelade han oftast klaver. Kvällens stråkkvintett i C-dur skrev
Schubert några månader före sin död.
VÄNFÖRENINGEN ÄR LYCKLIG som
kan avnjuta så skön musik under så behagliga former och dessutom gå direkt
till en förnämlig buffé, där bl.a. superb
kallrökt lax, kycklingspett, delikat potatissallad, utsökta ostar och gott bröd var
framdukat. Buffén var som vanligt komponerad och levererad av familjen Henriksson (Dag spelar i symfonikernas klarinettstämma). Det såldes lotter under
kvällen och det fanns gott om vinster.
Vi stortrivdes! Rena kalaset!
Kvällens musiker deltar i supén efter konserten.
F A K T A R U T A CONCERTO GROTTO
Den första Concerto Grotton i Berwaldhallen
gavs 2002. Orkesterchefen Lennart Stenkvist var idégivare.
Concerto = en mindre grupp som mucicerar. Grotto = konstgjord grottliknande byggnadsdel. Vänföreningens Concerto Grotto
samlar normalt ca 150 musikvänner. Arrangemanget genomförs med en massiv insats
av frivilliga två gånger per år.
PIA OCH JAN HOLMBERG
7
Eftersits med
valthornen
U
nder hösten 2014 hade vi av olika
skäl inte en enda eftersits. Därför
kändes det extra roligt att kunna bjuda
på en sådan med valthornsstämman
den 5 februari och det uppskattades
tydligen av publiken, som strömmade
till i stor mängd. Ungefär 75 personer
letade sig upp till övre foajén efter torsdagskonserten, som innehöll wienermusik av Straussfamiljen. När alla hade
hittat en plats dröjde det inte länge
förrän valthornsstämmans sex medlemmar kom in, nu litet ledigare klädda än
på den tidigare konserten.
DET HELA BÖRJADE med musik och vi
fick höra Moon River av Henry Mancini,
som spelas i filmen Frukost på Tiffany’s. Valthornisten Chris Parkes hade
gjort ett arrangemang på den låten.
8
Efter den musikaliska uppvärmningen
fick musikerna presentera sig och tala
om när de börjat i orkestern. Det var
följande sex, stämmans ordinarie medlemmar, vi hade framför oss: Susan
Sabin 1977, Tom Skog 1979, Rolf
Nyqvist 1988, Hans Larsson 1989, Bengt
Ny 1997 och Chris Parkes 2010. I samband med presentationen fick vi höra,
att Tom Skog snart ska gå i pension, så
det här blev ett litet avsked till honom.
EFTER MUSIKINSLAGET ville man berätta litet om valthornet och dess konstruktion. Vi fick höra att valthornets
föregångare var 1600-talets jakthorn.
Det utvecklades med tiden, genom att
det fick ett större klockstycke och utbytbara byglar som kunde ge olika tonarter. Med handen instucken i klockstycket kunde man också få fram vissa toner.
En vidare utveckling var när byglarna ersattes av ventiler på 1800-talet och vi
hade då fått det moderna hornet. Hans
och Bengt hade tagit med sig två naturhorn med byglar, kopior av 1800-talsin-
strumentet. Vi fick en demonstration av
hur dessa låter, när Hans och Bengt spelade litet ur menuetten i Beethovens 8:e
symfoni. De moderna hornen har ju tre
ventiler, men ofta finns också en fjärde
ventil, som sänker stämningen från B till
F, ett s.k. dubbelhorn.
PUBLIKEN HADE NU samlat på sig diverse frågor och som vanligt på eftersitsarna blev det en dialog direkt mellan
publik och musiker. Vad kostar ett instrument? är en vanlig fråga. Ett enklare
horn av kinesisk tillverkning kan man få
för 2–3 000 kronor, medan ett högklassigt horn kostar 120–130 000 kronor.
Hur lång är luftpelaren i instrumentet, om man skulle veckla ut den? undrade någon och den är 2,7 meter lång
för ett B-horn. Är valthornet privat egendom? Ja, för det mesta, endast ett fåtal
speciella instrument ägs av Berwaldhallen. Vi fick vidare veta att hornen lätt
går sönder och lätt blir buckliga. Man
berörde också tillgången på arbetstillfällen och den är inte så lysande. Många
större orkestrar med blåsare läggs ner.
Så där fortsatte frågorna att droppa
ner över våra valthornister, som tålmodigt besvarade allt, men till slut tyckte
de att det var dags att avsluta kvällen
och de hade då ytterligare ett musikstycke i beredskap åt oss. Chris Parkes
hade gjort ett arrangemang till för sex
valthorn, denna gång på arian Bevo al
tuo fresco sorriso ur operan La Rondine
av Giacomo Puccini och med den avslutades kvällen. Valthornisterna fick sina
mycket välförtjänta applåder och ännu
en lyckad eftersits var till ända.
ANDERS WESTER
Foto Sven-Olof Blanch
Publiken fick bra
kontakt med musikerna. Ovan fr.v.
Tom Skog, Rolf
Nyquist, Bengt
Ny, Susan Sabin,
stämledarna Hans
Larsson och Chris
Parkes.
9
Stipendiaten Roland Kress
tvåspråkig violinist
D
en tredje stipendiaten i orkestern
är Roland Kress och vi träffades i
Berwaldhallens foajé en solig måndag i
mars. Roland hade just repeterat Berlioz
Symphonie fantastique och jag hade
biljett till fredagens konsert. Repetitionen hade tydligen gått utmärkt och
Roland såg nöjd ut. Och han är väldigt
glad över sitt stipendium.
ROLAND FÖDDES I Mölndal men växte
upp i Göteborg där pappan var kontrabasist på Stora Teatern. Han har även
musikaliskt påbrå på morssidan, eftersom mamman var schlagersångerska i
Stockholm i slutet på 50-talet. Pappan
kom från Österrike och talade alltid
tyska med sonen och mamman talade
svenska, så tvåspråkigheten fick Roland
gratis och utan minsta accent.
Efter grundskolan på Hisingen i
Göteborg fortsatte studierna på humanistiska gymnasiet i Kungälv och fullbordades med studentexamen år 1986.
Parallellt inleddes Rolands musikaliska
utbildning och redan vid sex års ålder
började han spela piano med pappa
Kress som lärare. Vid åtta års ålder fortsatte musicerandet med fiolspel med
ingen mindre än Eugen Bitto, konsertmästare i Göteborgssymfonikerna, som
lärare.
10
EFTER STUDENTEN GAV sig Roland
iväg till Wien den 1 oktober 1986 och
gjorde militärtjänst där, eftersom han är
österrikisk medborgare. Men fiolen var
inte bortglömd, utan 1987 började han
studera fiol på Musikhögskolan i Wien
och avlade sin första examen fyra år
senare. Fortsättning följde på Musikhögskolan i Graz och avslutades med slutexamen 1996. Under hela den åttaåriga
studietiden i Österrike kom alla lärarna
från Wienerfilharmonikerna. Vilket privilegium! Ibland fick Roland också extrajobb både hos Wienerfilharmonikerna och på Staatsoper.
ÅTER TILL STOCKHOLM 1997 och
tjänstgöring hos Kungl Filharmonikerna
i ett och ett halvt år innan Roland började hos Radiosymfonikerna den 3
januari 1999. Där trivs han utmärkt bra
både med kollegor och dirigenter.
För knappt två år sedan blev Roland
pappa till en förtjusande son (han visar
stolt foto i mobilen) och han talar medvetet och konsekvent tyska med honom.
Tvåspråkigheten går i arv och även den
musikaliska omgivningen för hustrun är
gospelsångerska, pianist och körledare.
En syster är också notbibliotekarie vid
Wiener Staatsoper.
Intresset för ljudteknik är stort och
hemma finns en förnämlig hi-fi-anläggning. Dessutom kör Roland motorcykel.
Han odlar också sitt fotbollsintresse och
leder SRSOs fotbollslag som spelar nästan varje vecka – på vintern i gymnastiksal och när det är varmare på Gärdet.
Målet är att ordna en turnering med övriga orkestrar så småningom.
Vänföreningen gratulerar till stipendiet och önskar viel Glück med musiken
och övriga intressen!
EVA SJÖDÉN
JURYNS MOTIVERING:
Med stort engagemang gör Roland nytta för
orkestern på många spelplaner. Han bjuder
också på wiensk elegans och sin känsla för
humor.
Inbjudan: Masterclass med
Herbert Blomstedt
Fredagen 29 maj kl. 10.00–13.00 är
medlemmar i Vänföreningen välkomna
att tillsammans med Filharmonikernas
vänner närvara i Berwaldhallen när vår
hedersdirigent Herbert Blomstedt undervisar tre unga svenska dirigentelever. De kommer att arbeta med
Haydns symfoni nr 101, Uret, och
Beethovens 3:e symfoni, Eroican. Som
vanligt sitter vi på första raden men
kom i tid. Kl.10 stängs entrén obönhörligt. Välkomna!
11
KRÄK-utflykt i Alperna. Bengt Eklund (Biga Guya), Marie
Alexis, Ulrika Kyhle-Hägg, Ulla Sjöblom, Pelle Hansen.
Radiokören i Italien
Så var det då äntligen dags för en
riktig turné! Konserter hemma i Berwaldhallen och Engelbrektskyrkan i
all ära, men att representera Sverige
utomlands är ändå något väldigt
speciellt.
ledare och allt-i-allo Kristina Westman.
VI LYFTE FRÅN ARLANDA den 23
februari och landade i Milano. Därifrån
buss 60 km till vår slutdestination
Como beläget vid den vackra Comosjön
inte långt från schweiziska gränsen. Hotellet låg 20 meter från vattnet och från
en här gången var det alltså Italien rummen kunde man se snötäckta berg i
fjärran och bergbanan som leder upp på
som var målet och med oss dit
hade vi Bachs sex motetter vilka vi sjöng närmsta kullen. Här skulle vi få bo hela
i Engelbrektskyrkan för ett år sedan. Nu tre nätter. På hotellet och i dess närhet
hade italienarna önskat denna repertoar fanns gott om restauranger och hungriga korister kunde njuta en sen och
till fyra konserter i lika många städer.
god middag.
Allt under Peter Dijkstras ledning och
Nästa dag kunde vi äta långfrukost,
tillsammans med organisten Björn Gäfvert och cellisten Pelle Hansen. Med oss dricka många koppar kaffe och roa oss
bäst vi ville ända till sen eftermiddag.
på resan hade vi också Berwaldhallens
RKIF (Radiokörens Idrottsförening) var
chef Helena Wessman och hennes man
igång både före och efter frukost med
Andreas, körens planeringschef Arne
Lundmark och efter ett par dagar också löprundor längs Comosjöns stränder,
vår personalchef Birgit Lundmark, samt somliga åkte bergbana och njöt av utsiksist men inte minst vår fenomenala rese- ten, en del hann med lite shopping.
D
12
Nya körklänningar fick premiär på turnén. Här i Basilica San Vittore Martire, Varese.
Klockan 16 var det åter dags att sätta sig
i bussen och bege oss till turnéns första
konsertsal – Conservatorio, Sala Verdi i
Milano.
Sala Verdi byggdes 1908, bombades
sönder 1943 men återuppbyggdes efter
kriget och anses ha bland Europas bästa
akustik. Salen har plats för drygt 1400
åhörare och används flitigt för konsertverksamhet och undervisning.
TURNÉNS FÖRSTA KONSERT gick bra.
Det är alltid en viss anspänning inför en
turnépremiär, men redan i pausen
kände vi att publiken uppskattade vår
Bach-tolkning. Bekräftelse på detta fick
vi efter konsertens slut, då den tusenhövdade publiken applåderade så entusiastiskt att Peter bestämde sig för att ge
dem ett extranummer i form av sista
fugan i Singet dem Herrn.
Första konserten var avklarad, uppskattad och bejublad. Åter på hotellet i
Como kunde vi i den lilla hotellbaren
skåla för och med varandra. En ledig
dag i Como låg framför oss.
Denna lediga dag lockade till flera utflykter. Några åkte båt till olika destinationer, andra åkte bergbana och
vandrade uppför berg. Själv tillhörde jag
en liten grupp som bestämt sig för att
försöka hitta en skidort. Vi gick upp i
ottan, fick tips av hotellreceptionisten,
vandrade till fel och sedan till rätt station för att hämta ut en hyrbil. När biluthyraren tittade på vår reslige Bengt
Eklund, konstaterade han: ”Ah, biga
guya” (Aha, stor kille) och uppgraderade vår bil till modellen större. I denna
körde vi med hjälp av mobilkartor
knappt två timmar på de slingrigaste
vägar man kan tänka sig upp till skidorten Madesimo. Vi hade hittat vår skidort
och lyckan var fullkomlig när vi till slut
kommit upp på drygt 2000 meter och
kunde titta ut över italienska och
☞
13
Affisch i
Milano.
schweiziska alper och kasta oss utför,
iklädda allt vi hade med oss och lite till.
Jeans, löparkläder, dunkappor och diverse lånade kläder. Sol, fantastiska
backar och inga liftköer – hur bra får
man ha det på turné!?
26/2. DAGS ATT LÄMNA fina Como
och bege sig till Milanos inrikesflygplats
Linate, för att därifrån flyga till Neapel.
Under inflygningen kunde vi se denna
stora, utbredda stad, placerad i en bukt,
med Capri utanför ena udden och vulkanen Vesuvius alldeles sydöst om staden. En makalös bild.
I Neapel hade vi hört att man skulle
hålla hårt i handväskan och inte röra sig
ensam på stan. Efter en stunds letande i
Neapels gatugytter hittade vi pizzeria
Brandi, som lär vara världens första pizzeria och som serverar originalpizzan
Margherita, döpt efter drottningen med
samma namn. Som bonus fick vi en originaltrubadur vid bordet, sjungandes
italienska slagdängor med ett imponerande vibrato.
Så småningom blev det dags att åter
samlas vid bussen som skulle ta oss till
kvällens konsertlokal. Det var inte långt,
14
ca 5 km, bussresan skulle ta minst 20
minuter, beroende på trafik. Den bedömningen stämde. ”Minst 20 minuter”
blev två timmar. Trafiken var helt galen.
Polisen kom till undsättning, försökte
stoppa övrig trafik, vinka fram ett utryckningsfordon, flytta på parkerade
vespor och viftande dirigera vår buss så
att vi till slut kom runt och kunde köra
tillbaka samma väg vi kom, med poliseskort. Spännande och minnesvärt men
kanske inte optimal uppladdning inför
en konsert. Nu blev det snabba puckar.
Uppsjungning och toalettbesök fick dela
på tiden och sen ett snabbt akustikrep
en timma efter planerad tid. Därefter
ombyte och intag av medhavd eller inköpt föda.
Men kören har en fantastisk förmåga
att ställa om och ta fram den professionalism som krävs när det verkligen gäller. Kvällens konsert blev ett bevis på
detta och våra medföljande administrativa vänner upplevde ett ännu större engagemang och expressivitet än vid den
första konserten. Mest imponerad blev
man ändå av de solister ur kören som
helt opåverkade av omständigheterna,
sjöng sina soloensembler så vackert och
proffsigt. Även här blev det extranummer i form av slutfugan.
Konsertlokalen var en upplevelse i
sig. Castel Sant’Elmo är en enorm me-
Castel Sant’Elmo i Neapel.
deltida fästning belägen på en kulle
med fantastisk utsikt över Neapel. Fästningen används nu som museum, utställningshall och kontor, men man har
även byggt en konsertsal, eller snarare
en föreläsningssal, med plats för 700
personer, i vilken vår konsert ägde rum.
Ingenting av borgens medeltidskänsla
fanns i den salen och akustiken var inte
optimal, men Bachs musik klarar som
bekant det mesta och publiken var ju
entusiastisk.
27/2. DAGENS BUSSAVGÅNG var inte
förrän kl 10.30, så delar av RKIF hann ta
en löprunda längs med vattnet före frukost. Vackert så det förslår med Capris
gröna kullar i horisonten och Neapels
myllrande bebyggelse längs bergssluttningen upp mot ”vårt” kastell åt andra
☞
Cappuccino
RKIF på språng i Neapel. Johan, Marika, Jenny, Lasse, Ulla, Sofia och Ulrika.
15
hållet. Men trafiken är hemsk. Lungorna
fylls av avgaser och Hornsgatan tycks
hälsosam i jämförelse. På väg över gatans övergångsställe till hotellet tröttnade en av bilarna som hade stannat
några sekunder för att släppa över oss.
Han körde helt enkelt långsamt men
medvetet på mig, så jag hamnade dubbelvikt över motorhuven men lyckades
snabbt kliva undan utan att skadas
medan bilen fortsatte utan att tveka. Så
kör man på napolitanskt vis.
Dagens bussfärd gick mot Florens.
470 km, sju timmar med lunch- och
kisspauser längs vägen. Efter Neapels
kaos kändes det som en lättnad att
komma in i det betydligt lugnare, renare och mer tillgängliga Florens. Det
kändes också som att komma hem till
det hotell vi bott på förut och där vi hittar.
28/2. EN LEDIG FÖRMIDDAG ledde
till många inköp av läderväskor, olivoljor, ostar och presenter av alla de slag.
Försäljarna är ibland hyperaktiva och att
pruta hör till kulturen. I Florens kan
man göra av med många traktamenten.
Dagens konsert hölls i Teatro della
Pergola, byggt som ett privat operahus
på 1600-talet. På 1700-talet öppnades
operan för allmänheten och 1847 hade
Verdis Macbeth premiär här. Numera
används salen för teaterföreställningar –
och för Radiokörens besök! Det är
andra gången vi konserterar i denna
vackra, hästskoformade salong med
plats för 1500 personer. Bach fungerade
även här. Salen var så gott som fullsatt
och trots diverse sjukdomsfall bland
körmedlemmarna, kändes det som om
vi och Peter gjorde en strålande konsert.
1/3. SÅ NÄRMADE VI oss slutet av turnén och ytterligare en lång bussresa
från Florens genom vackra Toscana och
Emilio-Romagna till norra Lombardiet
och staden Varese. Här fick vi äntligen
sjunga vår Bach i en stor kyrka, med tillhörande akustik. Basilica San Vittore
Martire var det ståtliga namnet på en
lika ståtlig katedral på promenadavstånd
från hotellet. En härlig känsla att kunna
ge tonerna utrymme och njuta av efterklangen. Kyrkan var helt utsåld och enligt ryktet hade körer från hela norra
Italien kommit dit, även de som hade
hört konserten i Milano men ville höra
den igen i kyrkoakustik.
Att få göra samma musik många
gånger under en turné, gör att musiken
mognar och detaljer mejslas ut. Vi som
sångare kan bottna i musiken och lita
på varandra och dirigenten.
Vicky och Marika utanför Domen i Florens.
16
Som grädde på moset, pricken över i:t och som resans självklara extranummer framförde våra herrar Kom du ljuva för Kristina, Birgit och Helena. Efter sista konserten i Varese.
DENNA SISTA KONSERT blev en sådan
totalupplevelse. Musiken talade för sig
själv, kören var i sitt esse, solisterna strålande, akustiken underbar, Peter inspirerande och publiken hängiven.
Konserten avslutades som vanligt
med omtag av den sista fugan ur Singet,
men nu gick Peter och ställde sig bredvid altarna och lät oss avsluta konserten
och turnén utan dirigent. Ett storartat
sätt att visa tillit till sångare och musiker
och även en fin gest till publiken.
Efter konserten samlades vi alla i en
pizzeria alldeles vid kyrkan. Till slut
kunde vi höja en bägare och skåla för en
väl genomförd och riktigt lyckad turné.
PS. Vill man läsa mer om resan och även
om allt annat som händer i vårt konserthus, rekommenderas Helena Wessmans
utmärkta blogg, vilken man kommer till
via Berwaldhallens hemsida.
timist uti Ratan
En unktg op
tjäna pengar på gatan.
sig tän
Det gick ganska snett
ty på klarinett
an.
han spelade illa som sat
RIMRIK
sta oljudet
Enligt lokalbladet det vär
g.
där sedan 1809 års sla
ULLA SJÖBLOM
sopran i Radiokören
17
Repetition i Kölner Philharmonie med textmaskin. När får vi något liknande i Berwaldhallen?
Bromma flygplats tidig morgon.
Magiskt
i Köln
Radiosymfonikerna på turné
med Pelléas et Mélisande
D
et är fredagsmorgon, fredagen den
13:e närmare bestämt, och väckarklockan ringer kvart i sex. Jag har fortfarande inte lärt mig att packa resväskan
kvällen innan, utan får springa runt som
en tätting för att hitta allt som ska med.
På Bromma ligger morgondimman tät
och kön till säkerhetskontrollen ringlar
sig som en lång orm genom terminalbyggnaden. Många plan som skulle lyft
står kvar på marken och en lätt nervositet sprider sig i orkestern – vi har ett tajt
18
schema med små marginaler. Men till
slut lyfter vi mot Düsseldorf, lätt försenade, och turnén är igång!
På Düsseldorfs flygplats har man trollat bort våra resväskor – med konsertkläder – och vi blir kvar där en extra
timme. Det blir en snabblunch på hotellet innan bussarna kör vidare mot Köln
och kvällens konsert; Debussys Pelléas
et Mélisande i Kölner Philharmonie.
Att få framföra ett så långt och komplext verk flera gånger, och dessutom
nu för en ny publik, känns spännande
och utmanande. Min uppfattning av
musiken från de första repetionerna i
Stockholm har hunnit ändra sig under
resans gång, detaljer blir till linjer som
blir en helhet, och man ”växer” långsamt ihop med stycket.
Akustikrepet drar ut på tiden, de sex
sångsolisterna måste få känna på akustiken, och balansen mellan sångare och
orkester kalibreras. När elektroniklådan
som styr den samplade Radiokören börjar leva sitt eget liv börjar också frustrationen lysa igenom.
45 minuter till konsert... Sen infinner
sig magin, den där blandningen av total
koncentration och hängivet spel, nervositet och tunnelseende, och tre timmar
senare, när applåderna till slut lagt sig,
stapplar man ut och möts av leende servitörer med brickor fyllda av immiga ölglas!
Tack Köln, Daniel och SRSO! När åker
vi nästa gång? Snart hoppas jag.
NIKLAS ANDERSSON
klarinettist
Tålig väntan
hör turnélivet
till. Här Hans
Larsson, Emmanuel Laville, okänd,
och Susan
Sabin.
Foto Bo Söderström.
19
Närvarons Höga Visa
Av Ingemar von Heijne
lovord om mina arbeten och det enastående mästerskap han fann i dem. Det var
ju nog så morsomt, men det där att
skapa något är ännu morsommere.
Vad spelar det egentligen för roll om
man inte blir fullt ut erkänd? Jag bryr
mig inte längre när kritiken och folk inte
tycker om mina saker. Och jag känner att
nu först ska jag gripa mig an och tränga
in en värld där ingen varit förut. Jag tror
att den tid nu är kommen när jag ska
göra mina bästa saker.
… Jag hade en korpral som i min tidigaste ungdom tog mig i kragen och ilsket
ryckte i min uniform, när mina uniformsknappar inte var strålande blanka
eller när mitt signalhorn underlät att
skina som guld… Han sade, att just för
att jag bara var femton år gammal och
ändå blivit upptagen i armén som militärmusiker, var det min plikt att hålla
mina saker blanka och rena. Han sade
att jag inte skulle inbilla mig något och
att om några av mina kamrater berömde
mig, var det struntprat, som ingenting betydde; det var min plikt att inte tro ett
enda ord av det…
Brev 17/8, 1910, mitt upp i arbetet på
denna samma symfoni:
De där meningarna kom på print några
år innan Aksel Sandemose gav oss ett
ord för detta urgamla fenomen: ”Jantelagen”.
Trumpetarpojken hade hunnit bli
sextio år. Han mindes mycket väl:
Jag har föga mod och lust till livet och jag
tycker mig inte betyda något för er
andra: därför är jag så kraftlös i allt. Jag
ville så gärna bli färdig med det hela
sommartid, ja, de flesta tider; men jag
önskar också att lägga grund till ett och
annat, så att slutet kan bli gott.
Denna människa hade sått ogräs bland
vetet med orden att man inte skall lita
på sina vänners uppmuntran …
Repetitionsbild från Amsterdam i dagboken 26/4 1912:
Pojken blev tonsättare. Han fick mycken
uppmuntran – och massor med skäll –
långt upp i åren. Hans musik gick ju
nya vägar.
Brev 7 oktober 1911:
I går kväll spelade H.K. och jag min nya
symfoni för Safonoff. Han blev alldeles
förbluffad och tröttnade inte på att utnämna mig till en stor och enastående
originell komponist. Han brukade starka
20
Först spelade vi igenom hela symfonin. Vi
nådde fullt samförstånd och övade detaljer fram emot tolv. Jag sade något om finalens långa orgelpunkt på B, som gjorde
stor lycka: nämligen att spela hela det
avsnittet så ”langweilig” som möjligt, och
då vi kom fram till D durs förtecken slog
jag av och sträckte på mig i en lättjans
gest. Då gjorde musikerna samma sak
och vi brast alla ut i ljudliga skratt ,
varpå jag sade: ”Bravo, meine Herren,
ich sehe schon dass wir einander verste-
hen”: förnyad munterhet!
Lördag 27:e hade jag repetition igen kl. 9 till 12.
Vi arbetade så jag blev
genomsvettig. Men så
gick det också förträffligt
och sångstämmorna
klingade fint: van Oort
stod i långt in i högra
logen och fröken
Bradsma i den högra
assisterad av Julius Röntgen som angav takten.
Alla var mycket imponerade av symfonin.
Målaren och musikanten
Niels Jörgensens begåvade son förstod sig
även på språk. Både Min
Fynske Barndom och
Levende Musik finns på
svenska.
I Fald Musiken antog
Skikkelse og vilde forklare sit Vaesen, kunde
den sige omtrent fölgende: Jeg er overalt og
ingensteds; jeg springer
over Bolgen og Skovenes
Top; jeg sidder i den Vildes hals og paa Negerens
Fod og sover i Stenen og
det klingende Malm.
Ingen kan gribe mig,
alle kan fatte mig; jeg lever tifold staerkere end alt levende og dör tusinfold dybere.
Jeg elsker Stilheds store Flade, og det er
min höjeste Lyst att bryde denne.
Jeg kender ikke Sorg og Jubel og Glaede
og Graad, men jeg kan juble, graede, le
og klage paa een Gang og uendeligt.
Carl Nielsen 1908.
FOTO: CARL NIELSEN MUSEET, ODENSE
PS: Sinfonia Espansiva spelas i Berwaldhallen 28/29 maj. Då råder Närvarons
Höga Visa från första sekund. Pass på!
PPS: ie uttalas på danska med kort, snärtigt, otyskt i-ljud.
Kun pröve: CARL NIELSEN !
21
Alexandra
Kramer går i
pension efter
drygt fyrtio år i
orkestern
utan professionella musiker men där
alla spelade något instrument, som violin, piano eller bandoneon, det lilla
dragspelet känt främst från argentinsk
tango. Alexandra ägnade sig tidigt
mycket åt både konst och musik men
efter studenten gällde bara musik. Efter
musikstudier hemma i Polen kom hon
sommaren 1968 till Sverige och fick
tjänst i Malmö Symfoniorkester som
också fungerade som operaorkester.
Violinisten Ida Händel, som ofta var solist där, rekommenderade Alexandra att
ta Endre Wolf som lärare så Alexandra
lexandra Kramer, en av de allra sista sökte sig hösten 1969 till Edsberg.
i orkestern som var med i orkestern Våren 1974 avslutade hon studierna där
innan Berwaldhallen fanns och som
och på hösten var det dags för Radiospelat under sex chefsdirigenter, har
symfonikerna.
gått i pension. När hon började 1974
höll man till i Musikaliska Akademin
UNDER ALLA ÅR i orkestern har Alexansom då hade ingång från Stallgatan. På
dra förstås upplevt mycket. Den allra
Ackis satt historia i väggarna och damm- första turnén gick till Österrike med Ralukten kom man aldrig ifrån, berättar
fael Frübeck de Burgos som ledare.
Alexandra. Vädra fick man bara göra i
Alexandra undrade då flera gånger hur
pauserna, i övrigt skulle det vara stängt hon skulle orka detta intensiva resande
och mörkt. Stig Westerberg, som Alexan- och spelande, men det gick uppenbarlidra bara har gott att säga om, var chefs- gen. Det har ju blivit åtskilliga sedan
dirigent om än inte officiellt och Arve
dess, bl.a. resan till USA 2001 med konTellefsen konsertmästare. Ett ständigt
serten i Washington med Verdis Reåterkommande samtalsämne var Sergiu quiem tillsammmans med Radiokören
Celibidache som hade slutat några år ti- under Honeck, ”Concert of the year”,
digare. De äldre kollegorna hade
och inte minst den senaste turnén i okmycket att berätta om de intensiva åren tober med Harding. Ordet succé räcker
med honom. Ett trevligt inslag var de
inte till där. Ett mycket speciellt minne
populära lördagsmatinéerna med Sten
har Alexandra av den berömde cellisten
Frykberg som ledare på hemmaplan.
Paul Tortelier som solist tillsammans
Annars gällde det för hela orkestern att med orkestern. Som extranummer speförflytta sig till Konserthuset på sönlade han ofta ett ganska känslosamt
dagskvällar, så nog var Berwaldhallen
stycke han skrivit själv. I hemlighet hade
välkommen när den efter många turer
Ola Karlsson arrangerat ett komp till
fram och tillbaka stod färdig 1979.
stycket och när Tortelier gör sitt extra
nummer faller orkestern för honom helt
oväntat in och ackompanjerar. Tortelier
HUR BÖRJADE DÅ ALLT? Alexandra
var rörd till tårar.
växte upp i polska Poznan i en släkt
rättar att hon redan tidigare uppskattade Mahler men Hardings tolkningar,
som visar hans enorma musikalitet och
förståelse för både ljus och mörker i
Mahlers musik, blev något mycket starkare. Daniel har dessutom lyckats med
det som Manfred Honeck trots goda ansatser inte nådde helt fram till, nämligen att ge orkestern en egen klang som
man har kvar även med andra dirigenter.
A
22
AV DE CHEFSDIRIGENTER Alexandra
spelat med kommer vi speciellt att tala
om två. Alexandra sätter Jevgenij Svetlanov mycket högt. Han talade inte
mycket, hans engelska var knackig och
svenskan förstås ännu sämre, men han
kunde på något obegripligt sätt ändå
göra sig förstådd. Han kunde verkligen
lyssna in orkestern. Hans tempi var
långsamma men de kändes inte långsamma.
Dessutom var han ju mycket intresserad av den svenska musiken. Hugo
Alfvén t.ex. hade han ofta på programmet. Den andre dirigenten vi pratar om
är förstås Daniel Harding. Att han lyft
hela orkestern har ju omvittnats av
många, nu senast av Esa-Pekka i januari
då han till oss vänner sa att orkestern
fortsatt att utvecklas och att Harding
gjort ett fantastiskt jobb. Alexandra be-
NÄR ALEXANDRA NU lämnat orkestern
känner hon trygghet för dess framtid
med den goda andan, även den omvittnad av många, bl.a. Esa-Pekka, och sina
två underbara konsertmästare, Malin
och Tomo.
Genom att gå med i Vänföreningen
kommer hon att ha kvar kontakten men
ska givetvis inte sluta spela. Stockholms
Straussorkester och Stockholms Strausskvartett fortsätter hon i.
Ni som var i Berwaldhallen när Falstaff framfördes lördagen den 14
februari minns kanske att Alexandra fick
två blombuketter, den ena med kram
från Harding. Det var hennes allra sista
konsert med orkestern och efteråt hade
man en mottagning för henne i kafeterian. Vid sitt tacktal beklagade hon för
Daniel att hon måste hålla sitt tal på
svenska men efteråt kom Daniel, som
faktiskt också är något av språkligt geni,
fram till henne och sa på svenska: – Jag
förstod allt du sa. Nu har Alexandra från
Vänföreningen också fått den traditionella champagneflaskan som ett litet
tack från oss för allt det hon gjort för
orkestern och oss genom åren. Ett stort
tack Alexandra och lycka till med det
fortsatta musicerandet!
ERIK JUHLIN
Foto: Bo Söderström
23
Sommarens uppgift: Hitta tio svenska öden
Välkommen i styrelsen Lasse Magnusson!
Årsmötet 2015
V
änföreningens årsmöte ägde rum
den 11 mars och det var en av de
första dagarna som ingav klara förhoppningar om att våren var nära förestående med strålande sol och blå himmel.
Det var möjligen anledningen till att
något färre medlemmar än vanligt kom
till mötet, som denna gång hölls i Studio 3 i Radiohuset.
Vi välkomnades av MOS-sextettens
bleckblåsare med medlemmar ur Radiosymfonikerna förstärkta med Tomas
Nilsson på slagverk. Repertoaren bestod
av härlig brunnsmusik och försatte oss i
god stämning inför förhandlingarna.
Ordförande Erik Juhlin inledde årsmötet med ett lätt klubbslag i bordet
och valdes till ordförande för mötet
med Gunilla Rönnholm som sekreterare. Därefter klarades dagordningens
första formella punkter av i rask takt.
Sedan presenterade Gunilla Rönnholm
årsberättelsen och där framgick att medlemsantalet varit i stort sett oförändrat
och att styrelsen hållit tio sammanträden. Vänföreningen hade kunnat erbjuda medlemmarna 21 repetitioner
under året och de hade fått stifta bekantskap med elva dirigenter. Dessutom
hade två Concerto Grotto anordnats –
en med musik av Schubert och en operaafton. Ett antal eftersitsar hade också
lockat många medlemmar.
24
Vår kassör Gunnel Andersson presenterade resultat- och balansräkningen,
där speciellt testamentsgåvan från Elsa
Tidblad var en källa till stor glädje.
Ingen av revisorerna kunde närvara
på årsmötet, utan Gunilla läste upp revisionsberättelsen. Där konstaterades att
allt var i god ordning och styrelsen beviljades ansvarsfrihet för år 2014.
Konserthuschefen Helena Wessman
invaldes i styrelsen. Agneta Klingberg
hade avsagt sig omval på grund av flytt
till annan ort och Lars Magnusson nyvaldes. Övriga i styrelsen hade accepterat
att fortsätta sitt arbete. Årsmötet röstade
enligt valberedningens förslag.
Till revisorer omvaldes Jan Holmberg
och Lennart Norén och nyvaldes Lena
Cronvall Morén som suppleant.
I valberedningen hade Sven-Olof
Blanch avsagt sig omval. Som sammankallande valdes Bo Magnusson (omval)
och Gunnar Wikström (omval) samt nyvaldes Bo Holmberg.
Styrelsen verksamhetsplan för 2015
är oförändrad och lästes upp av Gunilla.
Några motioner hade inte inkommit
och under punkten Övriga frågor kommenterade ordföranden hur testamentsgåvan skulle användas. Körens 90-årsjubileum nämndes.
Med ett lätt klubbslag avslutades så
årsmötet. Men därefter vidtog mingel
och vi åt härliga smörgåsar och intog
goda drycker under trevlig samvaro.
EVA SJÖDÉN
recis som förra sommaren får ni här
några limerickar som berättar om
P
olika mer eller mindre märkliga männi-
På sid 17 har ni en typisk limerick.
Första, andra och femte raden ska ha
samma rytm och rimma på varandra.
Detsamma krävs av de kortare rad tre
skor, men den här gången dör ingen.
Vid första anblicken ger kanske den för- och fyra. Här nedan är bara första raden
på rätt plats, alla övriga rader har hamsta lite sken av reson men tyvärr finns
nat i fel limerick. Med hjälp av i första
där inte två andra viktiga r som krävs i
hand rimmen kan ni säkert återställa
en limerick, rim och rytm. Precis som
allt, men se upp med versaler och punkförut har jag med Rimriks tillåtelse stuvat om ordentligt och er uppgift blir för- ter. Ingenting i versraderna får ändras,
stås att återställa dem i ursprungligt skick. de ska bara flyttas till rätt plats.
En nygift ung man ifrån Skara
på Reeperbahn mötte en hora.
där blev hon på smällen.
med ungar en drös
Det blev flera tusen i vite.
En ung botanist ifrån Mora
blev känd för att va bakom flötet.
Hon sa: – Jag är trött
I mörkret på natten
Förvisso en ovanligt nöjd en.
En tjockis på Hammarbyhöjden
Den finner jag ej i min Flora.
För visst är det sant
var dag klockan fem
totalt utan karlar där bor'e
En karriärist uti Röra
som trodde sig va Afrodite
När alla gick hem
för att där i asyl bo.
I stället de for till Sahara.
En tonårsyngling från Götet
med hustrun tänkt se Niagara.
en säregen tös
glatt säger om kroppen.
han föredrar alltid att mima.
En tystlåten mas ifrån Lima
han sa: – Jag nu blir säkert lätt rik.
när hon flytta till Krylbo
i Visby helt näck
då gick han till jobbet, det nötet.
En dum såpaskådis från Rättvik
trots psykningar inte är böjd än.
i folk satte skräck.
han mimar som katten
Där fanns inget annat att göra.
Rätt långt upp i Dalom, i Ore,
en lokal attraktion nyss förlora
att med Cary Grant
Han sa: – Mycket rart!
på Tjörn hennes man ej fick störa
Den idylliska småstaden Nora
så fertil att knappt man kan tro're.
men uppe i fjällen
på allt som är blött.
jag är rent otroligt porträttlik?
En enfaldig tjej ifrån Slite
vid kärleksmöten intima.
Vad är detta för art?
Vid spegeln han ”Toppen!”
Så nu finns inget nattliv i Nora.
Vill ni tävla om ”biljetter” till Concerto Grotto skickar ni senast den 10 augusti er
lösning till [email protected] eller Erik Juhlin, Ängsklockevägen 75
181 57 Lidingö. Lycka till och ha en riktigt skön sommar!
ERIK JUHLIN
25
Kalendarium maj–sept 2015
Tisdag 8 september kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
❋
Utgåva 2015-04-09
SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK=Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör.
Ring alltid telsvar 08-784 51 10 kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar
av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får
bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten.
Tisdag 15 september kl. 9.30–12.30 i Studio 2 i Radiohuset
❋
Onsdag 6 maj kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent David Afkham; Francesco Piemontesi, piano
BEETHOVEN : Coriolan uvertyr op.62
BARTÓK : Pianokonsert nr 3
SJOSTAKOVITJ : Symfoni nr 10
Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra
LIDHOLM : Laudi
JENNEFELT : ur Nocturnal singing
STRAUSS : Hymne
SALONEN : Iri da iri
MARTIN : Mässa för dubbelkör
Fredag 25 september kl. 9.30–12.30 i Studio 2 i Radiohuset
❋
Onsdag 27 maj kl. 10.00–14.15 i Berwaldhallen
❋
Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding
Michael Schade, tenor Anna Larsson, alt
BIRTWISTLE : Earth dances
MAHLER : Das Lied von der Erde
Repetition med SRSO, dirigent Herbert Blomstedt; Hanna Husar, sopran
NIELSEN : Symfoni nr 3
BEETHOVEN : Symfoni nr 7 A-dur
Repetition med RK, dirigent NN
BACH/ÖHRVALL : Gavott
J SANDSTRÖM : Across the Bridge of Hope
ARR HOGAN : Joshua fit the battle of Jerico
MÄNTYJÄRVI: Pseudujojk m.m.
Tisdag 29 september kl. 11.15–15.00 i Berwaldhallen
Fredag 29 maj kl. 10.00–13.00 i Berwaldhallen
Masterclass med SRSO under ledning av Herbert Blomstedt
HAYDN: Symfoni nr 101, ”Uret”
BEETHOVEN : Symfoni nr 3, ”Eroican”
OBS!
Repetition med SRSO, dirigent David Afkham; Piotr Anderszewski, piano
NIELSEN : Pan och Syrinx
SZYMANOWSKI : Sinfonia concertante
SCHUBERT : Symfoni nr 9 C-dur
Viktiga regler för repetitionerna
De nya och strängare regler vi införde förra året har slagit mycket väl ut. För nya vänners kännedom finns de här igen.
Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl. 10.00 respektive 11.15.
Därefter går det bara att komma in under lunchpausen 12.35–13.10
för dem som vill närvara på eftermiddagen.
Under repetitionen gäller förstås samma regler som vid en konsert:
* ingen mobil
* inget prat eller prassel med papper eller annat
* endast i pausen får man gå ut.
Vi hoppas att alla respekterar detta och gläder sig åt lugnet under
repetitionerna.
Som vanligt bjuder Vänföreningen i en paus på juice i foajén där
någon av musikerna eller koristerna berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor. Välkommen!
26
❋
Kalendariet för hela hösten 2015
kommer i nästa nummer av Berwaldbladet
i mitten av september.
Titta också på vår hemsida
www.rskv.org
27
i Vänföreningen?
Vill du bli medlem
årsavgiften
m att betala
Det kan du bli geno
o
ingens plusgirokont
en
för
till
r)
(kalenderå
och
0:25
ar
tal
be
m
medle
16 08 82-7. Enskild
ss 400:-.
två på samma adre
ss
ss. Även e-postadre
re
ad
Glöm inte ange
!
en
lkomm
om du har sådan. Vä
Postadress: Radiohuset 7C 105 10 Stockholm
Telefonsvarare: 08-99 40 30 Hemsida: www.rskv.org
Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet:
på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av
musiken och här ovan sångkören.