Får jag verkligen lov att ta emot det här?
JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Elina Alexandersson Får jag verkligen lov att ta emot det här? En utredning av mutbrottslagstiftningens effektivitet och rättssäkerhet JUEN09 Ekonomisk brottslighet Uppsats på juristprogrammet 15 högskolepoäng Handledare: Jerker Christensen Antal ord: 6000 Termin: HT2015 Innehåll 1 INLEDNING 1 1.1 Inledande kommentar 1 1.2 Syfte och frågeställningar 1 1.3 Avgränsningar 2 1.4 Metod, material och teori 2 1.5 Forskningsläge 3 1.6 Disposition 3 2 MUTBROTTENS BAKGRUND OCH HISTORIK 4 3 GÄLLANDE RÄTT 6 3.1 Lagstiftningens syfte 6 3.2 Lagstiftningens utformning 6 3.3 Rekvisitens innebörd 7 3.3.1 3.3.2 3.4 4 Hur mutbrottslagstiftningens rekvisit motiveras RÄTTSTILLÄMPNINGEN OCH PROBLEMATIK 4.1 Praxis 4.1.1 4.1.2 4.1.3 4.1.4 4.2 5 Tjänstesambandsrekvisitet Otillbörlighetsrekvisitet Älgjaktsfallet Bilprovningsfallet Vinkylsfallet Uppkörningsfallet Lagstiftningens problematik DISKUSSION OCH ANALYS 7 8 9 13 13 13 14 15 16 16 18 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 21 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 24 1 Inledning 1.1 Inledande kommentar Korruption hämmar samhällsutveckling då dess skadeverkningar på riket är enorm, bland annat med hänsyn till att den ekonomiska tillväxten stagnerar. Dessvärre förekommer korruption. Det kan förklaras av att människor är i behov av ett extra tillskott i kassan alternativt människans girighet.1 Korruptionen innebär en form av maktmissbruk, där mottagaren genom sin ställning har möjlighet och eventuellt avser att påverka beslutsfattande eller handlande i en viss riktning. Brotten är svårupptäckta då de bygger på att givare och mottagare handlar i samförstånd där båda drar nytta av handlandet. På grund härav är korruptionsbrotten även relativt lättdolda. Följaktligen krävs det generellt sett att ett samförstånd faktiskt inte förelegat, att samförståndet upphört efter brottets fullbordan eller att någon med insyn i verksamheten, exempelvis en kollega eller konkurrent, uppdagar beteendet för att ett brott ska upptäckas. Till följd av korruptionsbrottens svårupptäckta karaktär är det även svårt att få en överblick över hur stort problemet med korruption verkligen är.2 Internationellt sett är Sverige emellertid relativt förskonad mot utbredd korruption, och är rankat som ett av världens minst korrupta länder.3 Troligtvis beror det på Sveriges förhållandevis omfattande korruptionslagstiftning. En mängd olika beteenden faller in under lagens tillämpningsområde på grund av öppet hållna rekvisit. Det är givetvis högst eftersträvansvärt att korruptionen i samhället minimeras, men jag frågar mig emellertid huruvida dessa rekvisit kan anses uppfylla kraven på förutsebarhet för att kunna utgöra en rättssäker lagstiftning. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna framställning är att utreda den nuvarande mutbrottslagstiftningens effektivitet och rättssäkerhet. För att kunna uppnå syftet kommer följande frågeställningar att besvaras: Hur ser nuvarande lagstiftning ut? 1 Sandgren 2007/08, s. 283f. Hols Salén & Korsell 2013, s. 7 samt 15f.; Prop. 2011/12:79, s. 17. 3 Transparency International Corruption Perception Index 2014. 2 1 Vilka effektivitets- och rättssäkerhetsavväganden har lagstiftaren gjort vid utformandet av bestämmelserna och varför? Kan dessa avväganden utgöra några problem för den enskilda individen? 1.3 Avgränsningar I denna framställning kommer rättssäkerhetsaspekten ta sin utgångspunkt i kravet på förutsebarhet. Fokus kommer ligga vid individens möjlighet att förutse huruvida ett visst beteende faller in under bestämmelsens tillämpningsområde eller inte. Den effektivitet som avses granskas i framställningen tar sikte på lagstiftningens skyddsintressen och hur lagen är utformad för att tillvarata dessa intressen. Granskningen kommer således ta sikte på huruvida det gjorts rättssäkerhetsavsteg för att tillvarata skyddsintressena och i så fall om avvägningen som gjorts är lämplig med hänsyn till kraven på förutsebarhet. Ingen internationell utblick kommer göras, då avsikten är att utreda vilka avvägningar som gjorts kring rättssäkerhet och effektivitet av nationell lagstiftare. Vidare kommer endast brotten tagande respektive givande av muta, och de effektivitets- och rättssäkerhetsavväganden som gjorts vid dess utformande, granskas. I praxiskapitlet kommer jag för enkelhetens skull benämna brotten som tagande av muta respektive givande av muta, trots att den gamla lagstiftningen och dess begrepp var tillämpliga vid avgörandena. 1.4 Metod, material och teori I denna framställning kommer en rättsdogmatisk metod att användas. Lagstiftning, lagförarbeten, praxis och doktrin kommer således studeras och bearbetas för att uppnå syftet.4 Förarbeten och praxis till tidigare korruptionslagstiftning har även varit av relevans för framställningen, då lagstiftaren uttryckt att tolkningsvägledning till nuvarande lagstiftning fortsättningsvis kan sökas där.5 Jag har dock valt att endast studera praxis från senare delen av 2000-talet. Till viss del har även statistiska uppgifter 4 5 Korling & Zamboni 2013, s. 21ff. Prop. 2011/12:79, s. 42. 2 och rapporter bedömts värdefulla för uppsatsen. Ett förutsebarhetsperspektiv kommer antas i framställningen, då detta bäst korresponderar med syftet. I framställningens andra kapitel kommer emellertid ett rättsutvecklingsperspektiv samt rättshistorisk metod att tillämpas, för att kortfattat kunna redogöra för hur mutbrottslagstiftningen utvecklats och fått sin nuvarande lydelse och omfattning. 1.5 Forskningsläge Det finns relativt omfattande förarbeten kring korruptionslagstiftningen, men den praxis och doktrin som finns att tillgå är inte lika omfattande. Det beror troligtvis på att dagens mutbrottslagstiftning är relativt ny, varför ingen större mängd doktrin hunnit upprättas eller någon dom avkunnats i HD med stöd av de nya bestämmelserna. 1.6 Disposition Inledningsvis kommer en historisk bakgrund av mutbrotten presenteras. Därefter kommer lagstiftningens syfte lyftas fram och gällande rätt granskas. Detta kommer efterföljas av en redogörelse för praxis, varpå lagstiftningens problematik ur ett förutsebarhetsperspektiv kommer lyftas fram. Framställningen kommer avslutas med en diskussion och analys kring huruvida rättssäkerhets- och effektivitetsavvägningarna genererat en förutsebar lagstiftning. 3 2 Mutbrottens bakgrund och historik Kriminalisering av tagande av muta är ingen ny företeelse, utan straffansvar för mutbrott kan spåras så långt tillbaka som till medeltiden och landskapslagarnas Sverige. Kriminaliseringen tog då sikte på den offentliga sfären, där exempelvis domare och landshövdingar kunde åläggas ett straffansvar. Denna form av ansvar återfanns även i 1734 års lag, medan samtliga statens ämbetsmän kom att omfattas i 1864 års strafflag. Givande av muta blev emellertid straffbart först 1919. Samma år kriminaliserades även korruption i den privata sfären, men dessa bestämmelsers tillämpningsområde var mycket begränsade.6 1962 skedde en reform av straffrätten som resulterade i en ny brottsbalk7, men korruptionsreglerna med sikte på den offentliga sektorn överfördes relativt oförändrade.8 1976 utvidgades emellertid korruptionsansvaret till att omfatta alla arbetstagare och specifikt uppräknade uppdragstagare inom stat och kommun, varför korruptionsansvaret i stort träffade hela den offentliga sektorn.9 Under denna tid utreddes även huruvida ett generellt ansvar för både offentlig och privat sektor borde inrättas. Utredningen resulterade i att ett övergripande straffansvar för korruption inom både den privata och offentliga sfären instiftades i brottsbalkens 17 kap. 7§, respektive 20 kap. 2§.10 Den gemensamma mutbrottslagstiftningen innebar en åtstramning av straffansvaret för de privata aktörerna, vilket bland annat motiverades av att skillnaden mellan sektorerna minskade. Detta då de tenderade att bedrivas på liknande sätt och i stor utsträckning uppfyllde samma funktioner. Lagstiftaren framhöll emellertid att det vid myndighetsutövande verksamhet fortfarande var motiverat att göra en striktare bedömning av bestämmelserna, då sådan verksamhet finansierades av skatteintäkter och måste ha invånarnas fullständiga förtroende.11 Dessa bestämmelser kom att utgöra gällande rätt i cirka 35 år och ändrades under den tiden ytterst lite. När en ändring skett var det främst en utvidgning av personkretsen som aktualiserades.12 2012 ägde emellertid en revision av korruptionslagstiftningen rum där lagstiftaren hade för avsikt att 6 Cars 2012, s. 21; SOU 2010:38, s. 45ff. Brottsbalk (1962:700). 8 SOU 2010:38, s. 48. 9 Cars 2012, s. 21; SOU 2010:38, s. 49; Prop 1975/76:176, s. 30f. 10 Cars 2012, s. 21; SOU 2010:38, s. 48f.; Wennberg 2008/09, s. 486. 11 Prop. 1975:76:176, s. 30; SOU 1974:37, s. 17. 12 SOU 2010:38, s. 49ff. 7 4 förenklat ange personkretsen och placera samtliga korruptionsbestämmelser i 10 kap. BrB. Moderniseringen innebar i övrigt tre nyheter. Personkretsen utökades och två nya kriminaliseringar, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott, inrättades.13 13 Cars 2012, s. 22; Prop. 2011/12:79, s. 1; 2011/12:JuU23, s. 4. 5 3 Gällande rätt 3.1 Lagstiftningens syfte Syftet med mutbrottslagstiftningen är att denna ska motverka korruption och dess skadliga inverkan på samhället, då brottsligheten tar sikte på att påverka beslutsfattande och tjänsteutövande som anförtrotts en individ att utföra för dennes huvudmans räkning. Då beslutsfattande sker inom både privat och offentlig sektor har det med hänsyn till syftet ansetts nödvändigt med en likvärdig kriminalisering för båda dessa sektorer.14 Skyddsintressena bakom kriminalisering inom respektive sektor skiljer sig emellertid åt. Inom den offentliga sektorn syftar kriminaliseringen till att motverka inkorrekt tjänste- och myndighetsutövning och på så vis skydda de offentliga organens förtroende. Inom den privata sektorn syftar kriminaliseringen istället till att en sund konkurrens ska fortsätta råda, samt att huvudmännen ska skyddas mot arbetstagares illojala tjänsteutövning.15 3.2 Lagstiftningens utformning Tagande av muta regleras i 10 kap. 5a§ BrB. I bestämmelsen stadgas att arbetstagare alternativt uppdragstagare som tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget gör sig skyldig till brottet tagande av muta. Vad gäller arbetstagare har detta begrepp samma innebörd som i civilrättsligt avseende, och ingen åtskillnad ska göras mellan anställd i privat eller offentlig sektor. Som uppdragstagare avses en person som har en förtroendeställning att utföra en uppgift för annans räkning. En sådan förtroendeställning kan exempelvis avse styrelseledamotuppdrag eller nämndemannauppdrag. Av paragrafen framkommer vidare att deltagare och funktionärer i tävlingar som är föremål för allmänt anordnad vadhållning kan göra sig skyldiga till brottet. Sådana funktionärer kan exempelvis vara idrottsdomare eller lagledare.16 Mottagaren kan för utövandet av dennes uppgifter ta emot förmånen för egen eller någon annans räkning, och mottagandet är straffbart även om gärningspersonen tagit emot förmånen innan eller efter en sådan ställning som avses i paragrafen innehafts.17 14 Prop. 2011/12:79, s. 19f. SOU 2010:38, s. 63f.; Wennberg 2008/09, s. 486. 16 Karnov bokverk 2013/14, s. 2894f., not 465, 466 och 473; Cars 2012, s. 37; Prop. 2011/12:79, s. 43. 17 Cars 2012, s. 27. 15 6 I 10 kap. 5b§ BrB åläggs straffansvar för den som lämnar, utlovar eller erbjuder någon av specialsubjekten i 10 kap. 5a§ BrB en otillbörlig förmån för dennes utövning av tjäntseuppgifter. Brottet rubriceras som givande av muta.18 Till skillnad från brottet tagande av muta krävs det inte att givaren innehar en viss ställning, varför vem som helst kan göra sig skyldig till detta brott så länge mottagaren faller in under 5a§.19 Både tagande respektive givande av muta kan i enlighet med 10 kap. 5c§ BrB vara grova brott. Så är exempelvis fallet om förmånen haft ett betydande värde eller om brottsligheten bedrivits systematiskt. Sammanfattningsvis kan den nuvarande mutbrottslagstifningen sägas ha tre huvudsakliga rekvisit. Till att börja med måste den som erbjudits, lämnats eller lovats förmånen inneha en viss ställning. För det andra måste denna förmån ha erbjudits eller accepterats för mottagarens tjänsteutövning. Det måste följaktligen föreligga ett tjänstesamband. Slutligen måste denna förmån betraktas som otillbörlig.20 Det första rekvisitet, det vill säga att avgöra huruvida en person ska betraktas som arbetstagare, uppdragstagare alternativt funktionär eller deltagare i tävling som är föremål för allmänt anordnad vadhållning är självförklarande, varför det inte närmare kommer beskrivas. Vad tjänstesambands- respektive otillbörlighetsrekvisitet innebär kan emellertid behöva förklaras. 3.3 Rekvisitens innebörd 3.3.1 Tjänstesambandsrekvisitet För att ett straffansvar ska kunna aktualiseras krävs som ovan framkommit att det finns någon form av samband mellan mottagarens tjänsteutövning och förmånen. Ett sådant tjänstesamband föreligger om förmånen mottagits för utövningen av mottagarens tjänst eller uppdrag. Det är tillräckligt att mottagaren har, har haft eller förutsätts få kontakt med varandra i tjänsten.21 Det saknas emellertid krav på att lämnaren har för avsikt att verkligen gynnas av förmånen eller att mottagaren faktiskt agerar pliktstridigt. Vidare saknas det krav på att mottagaren har behörighet att exempelvis fatta beslut i ärenden som rör lämnaren. För att rekvisitet ska vara uppfyllt är det tillräckligt att mottagaren faktiskt skulle kunnat utöva inflytande i ärende rörande lämnaren. Om en sådan möjlighet saknats, kan inte heller 18 Cars 2012, s. 27f. Cars 2012, s. 44. 20 Cars 2012, s. 29. 21 Prop. 2011/12:79, s. 14 samt 43; Wennberg 2009/10, s. 693. 19 7 tjänstesambandet anses uppfyllt. Rekvisitet tar således sikte på risken för inkorrekt tjänsteutövning.22 I situationer där parterna även är vänner privat, varför inte samband endast föreligger i tjänsten, krävs att tjänstesambandet är det dominerande för givandet av förmånen. Om förmånen istället uteslutande eller i allt väsentligt grundar sig i vänskapen anses inte tjänstesambandsrekvisitet uppfyllt.23 Det är de faktiska omständigheterna som bedöms när det utreds huruvida det föreligger ett tjänstesamband eller ej. Hur allmänheten upplever det hela är följaktligen inte av relevans för bedömningen.24 3.3.2 Otillbörlighetsrekvisitet Otillbörlighetsrekvisitet har samma betydelse och ska förstås på samma sätt i samtliga mutbrottsbestämmelser.25 Det finns dock ingen tydlig definition av vad som utgör en otillbörlig förmån. Gärningspersonen måste emellertid inte själv bedöma förmånen som otillbörlig för att straffansvar ska kunna aktualiseras, utan det är tillräckligt att denna gärningsperson varit medveten om samtliga faktiska och rättsliga omständigheter av betydelse för bedömningen.26 I vissa fall är det tämligen uppenbart att en förmån ska klassificeras som otillbörlig. Så är exempelvis fallet om det framkommit att arbets- eller uppdragstagaren åsidosatt sina skyldigheter, eller om syftet med förmånen omöjligen kan ha varit annat än att förmå mottagaren att åsidosätta dennes tjänste- eller uppdragsplikter.27 Ofta är emellertid otillbörlighetsbedömningen svår att göra. Utgångspunkten bör vara att om förmånen objektivt eller typiskt sett har möjlighet att påverka mottagarens tjänste- eller uppdragsutövning, och således har en inneboende påverkanseffekt, är denna att anse som otillbörlig.28 Det är inte förmånens art som avgör huruvida denna bör ses som otillbörlig eller inte, utan situationen som helhet Alla omständigheter ska följaktligen beaktas vid otillbörlighetsbedömningen. Om det då rent objektivt sett framstår som att givaren genom förmånen försökt förmå arbets- eller uppdragstagern att 22 Cars 2012, s. 69f.; Prop. 2011/12:79, s. 43; Wennberg 2009/10, s. 693; Wennberg 2008/09, s. 487; SOU 1974:37, s. 143. 23 Prop. 2011/12:79, s. 43; Wennberg 2009/10, s. 694; SOU 1974:37, s. 143. 24 Cars 2012, s. 69f.; Prop. 2011/12:79, s. 43; Wennberg 2009/10, s. 693; Wennberg 2008/09, s. 487; SOU 1974:37, s. 143. 25 Karnov bokverk 2013/14, s. 2894, not 470. 26 Cars 2012, s. 49; SOU 1974:37, s. 145. 27 Prop. 2011/12:79, s. 43f. 28 Berggren & Lindhe 2014, s.58; Prop. 2011/12:79, s. 43; SOU 2010:38, s. 63. 8 sköta sin tjänst på ett visst vis, exempelvis genom att utföra en speciell åtgärd eller fatta ett visst beslut, är denna att betrakta som otillbörlig.29 Bedömningen grundar sig främst på omständigheterna vid lämnandet, förmånens karaktär samt ekonomiska värde. Någon definitiv värdegräns för vad som ska anses otillbörligt finns emellertid inte, utan en bedömning görs utifrån varje situation. Är värdet av förmånen lågt torde risken för påverkan alternativt belöningsändamål vara liten, varför förmånen normalt inte bör betraktas som otillbörlig. Förmånens värde är således en viktig bedömningsgrund, där domstolen tittar på eventuellt försäljnings- eller marknadsvärde. Trots att värdet inte är obetydligt, kan förmånen emellertid ändå anses tillbörlig om denna kan betraktas som socialt acceptabelt eller knuten till verksamhetens art (exempelvis representation vid olika evengemang).30 En förmån som är avsedd att frambringa en tacksamhetsskuld, lämnas som ett tack för en viss handling som företagits inom mottagarens tjänsteutövning alternativt en förmån som sätter mottagaren i en ekonomisk beroendeställning ska vidare som regel betraktas som en otillbörlig sådan.31 3.4 Hur mutbrottslagstiftningens rekvisit motiveras Som framkommit ovan har mutbrottslagstiftningen till syfte att motverka korruption. Tidigare lagstiftning på området kritiserades på grund av att det ansågs svårt att avgöra huruvida ett handlande var brottsligt eller inte. Kritiken tog främst sikte på det svårtolkade otillbörlighetsrekvisitet, vars utformning är tämligen likvärdig idag. Vidare menades att det var oklart vilka skyddsintressen lagstiftningen hade. I och med den nya lagstiftningen hoppades lagstiftaren således klargöra dessa frågetecken och generera en mer ändamålsenlig lagstiftning.32 Vid utformandet av bestämmelserna tvingades effektivitets- och rättssäkerhetsaspekter vägas mot varandra. Dessa aspekter kommer inte sällan i konflikt med varandra, varför det är accepterat att göra denna typ av avväganden. Naturligtvis krävs det emellertid att dessa avväganden resulterar i en acceptabel kompromiss och inte medför en rättsosäker lagstiftning för den enskilde. För att avkall kring rättssäkerhet ska anses godtagbart krävs således särskild motivering som talar för att effektiviteten 29 Prop. 2011/12:79, s. 43f. Friberg 2014; Prop. 2011/12:79, s. 44. 31 Karnov bokverk 2013/14, s. 2894, not 470; Friberg 2014. 32 Prop. 2011/12:79, s. 11, 16 samt 19. 30 9 ska väga tyngre.33 Med hänsyn till att det bör anses allmänt vedertaget att det är förkastligt att muta och låta sig mutas, bör det även i sammanhanget poängteras att sådan kriminalisering som ligger i den allmänna rättsuppfattningen torde vara förhållandevis effektiv och allmänpreventiv.34 Vid utformandet av nuvarande korruptionslagstiftning framhöll lagstiftaren att straffbestämmelsernas utformning skulle stå sig över tiden och det kriminaliserade området enkelt skulle kunna urskiljas, vilket varit svårt i de tidigare bestämmelserna.35 Som tidigare redogjorts är bestämmelserna avsedda att motverka inkorrekt tjänsteutövning, skydda den offentliga sektorns förtroende, motverka en snedvriden marknad och skydda arbetsgivare mot illojal tjänsteutövning. Som en följd härav hade det varit orimligt om gåvor inte skulle kunna mottas i egenskap av privatperson.36 Ett rekvisit som avgränsar det straffbara området till förmånstransaktioner i tjänst- och uppdragsutövning faller sig därför naturligt. För att effektivisera lagstiftningen ansågs det vid 2012 års reformarbete nödvändigt att vidga rekvisitet till att inkludera alla typer av uppdrags- och arbetstagare.37 Inga ingående resonemang kring effektivitet- kontra rättssäkerhet framlades i förarbetena, utan eventuell problematik kring rekvisitet hänför sig snarare till rättstillämpningen. Vad beträffar otillbörlighetsrekvisitet har lagstiftaren gett uttryck för att om förmånen riskerar en inkorrekt tjänsteutövning eller äventyrar allmänhetens förtroende är denna att anse som otillbörlig. En förmån ska således endast klassificeras som otillbörlig om denna kan anses skada något skyddsintresse.38 Vidare har det framhållits att otillbörlighetsrekvisitet inte ställer till med några större praktiska problem, då det oftast är tydligt huruvida en förmån syftar till att påverka mottagarens tjänsteutövning eller inte. Lagstiftaren har dock uttryckt medvetenheten om att det finns situationer som är mindre uppenbara och att rekvisitet med anledning härav är föremål för kritik ur rättssäkerhetssynpunkt, då lagtexten inte tydligt anger vad som i sådana oklara fall ska klassificeras som tillbörligt respektive otillbörligt.39 Lagstiftaren menar emellertid att otillbörlighetsrekvisitet inte uttryckligen kan definieras i lagtext, då bedömningen är beroende av omständigheterna i varje enskilt fall och den sed och allmänna uppfattning som råder vid gärningstillfället för att skyddsintressena ska kunna värnas och således 33 Eskeland 2014, s. 720ff.; Asp & Ulväng 2013, s. 21. SOU 2013:38, s. 487. 35 Prop. 2011/12:79, s. 21. 36 SOU 2010:38, s. 62f.; Wennberg 2008/09, s. 486. 37 Prop. 2011/12:79, s. 17ff. 38 SOU 1974:37, s. 108 samt 112. 39 Prop. 1975/76:176, s. 35f.; SOU 1974:37, s. 112. 34 10 lagstiftningens syfte kunna uppfyllas. En definition av otillbörlighetsrekvisitet i lagtext hade vidare åsidosatt möjligheten att ta hänsyn till det faktum att vad som bör anses som otillbörligt skiljer sig åt mellan olika branscher och sektorer, samt skiftar över tid. Med hänsyn till skyddsintressena och syftet har lagstiftaren inte heller ansett det önskvärt med en definitiv värdegräns för när en förmån ska klassificeras som otillbörlig, trots att en fast värdegräns underlättat förutsebarheten för den enskilde individen. Detta motiverades av att förmåner kan vara av olika karaktär. Vidare hade förmåner som hamnat under ett värdetak troligtvis utnyttjats systematiskt. En sådan värdegräns hade således omkullkastat möjligheten att ta hänsyn till olika typer av tjänsters varierade skyddsintresse eller en förmåns inbyggda påverkanseffekt. Det faktum att enstaka faktorer brutits ut och tillmätts avgörande betydelse ansågs på grund härav inte ändamålsenligt. Otillbörlighetsbedömningen hade då blivit mer stelbent, vilket resulterat i att skyddsintressena svårare värnats.40 Avsikten är att all form av otillåten påverkan ska falla in under bestämmelsernas tillämpningsområde, varför lagstiftaren ansett det nödvändigt med en konstruktion som inte tydligt definierar vilka förmåner som ska klassificeras som otillåtna. Det har följaktligen ansetts lämpligt att information om hur otillbörlighetsbegreppet bör tolkas framkommer av praxis och förarbeten. Lagstiftaren konstaterade att bestämmelserna måste vara så pass flexibla att de kan komma att omfatta de fall där risk för klandervärd påverkan föreligger, samtidigt som lagstiftningen är förutsebar. Det är således tydligt att effektivitets- och rättssäkerhetsresonemang vägts mot varandra vid utformandet av lagstiftningen. Trots att det varit mer tydligt och förutsebart om faktiska omständigheter att beakta vid otillbörlighetsbedömningen förts in i lagtexten, menades att detta resulterat i bestämmelser som inte stått sig över tiden och där vissa fall av klandervärt beteende kunnat trillat mellan stolarna. Lagstiftaren bedömde det således viktigare att lagstiftningen täcker in samtliga situationer som bedömts riskera skada skyddsintressena, än att bestämmelserna är fullständigt förutsebara och lättolkade. Det faktum att bedömningsvägledning enkelt kan hämtas från förarbeten, rättspraxis och exempelvis näringslivskoden för mutor gjorde vidare att utformningen bedömdes tillräckligt förutsebar.41 40 Prop. 2011/12:79, s. 21; SOU 2010:38, s. 63f.; Prop 1975/76:176, s. 35f.; SOU 1974:37, s. 112f. 41 Prop. 2011/12:79, s. 21. 11 I detta sammanhang bör det emellertid tilläggas att Lagrådet konstaterat att det finns ett behov av en mer grundläggande revidering av korruptionslagstiftningen.42 Exempelvis har rådet lyft fram att otillbörlighetsrekvisitet visserligen avgränsar det straffbara området, men även ger upphov till förutsebarhetsproblem. Ambitionen att tydliga och förutsebara kriterier för straffbarhet skulle etableras i den nya lagen kan således inte till fullo anses uppfylld.43 42 43 2011/12:JuU23, s. 4. Lagrådets yttrande 2012-02-08, s. 4. 12 4 Rättstillämpningen och problematik 4.1 Praxis 4.1.1 Älgjaktsfallet44 I rättsfallet NJA 2008 s. 705 åtalades landshövdingen M.M., som även var regeringens särskilda utredare och ordförande i Jämtlands Hushållningssällskap, för tagande av muta sedan hon deltagit i ett älgjaktsevenemang. Som landshövding hanterade M.M. frågor rörande skog och jakt i Jämtland. K.E åtalades för givande av muta, då han i egenskap av VD för skogsbolaget SCA erbjöd M.M. förmånen. M.M. hade kontakt med SCA i både sitt uppdrag som landshövding och regeringens särskilda utredare, varför åklagaren menade att M.M. haft möjlighet att gynna företaget. Kort efter älgjakten ansökte SCA om extra älgtilldelning, varpå länsstyrelsen meddelade en ytterligare tilldelning. Tingsrätten gjorde bedömningen att det förelåg ett tjänstesamband, då M.M. i egenskap av landshövding och statens utredare haft kontakt med SCA och hon i denna roll haft möjlighet att påverka ärenden som berörde företaget. Domstolen ansåg vidare att jaktdeltagandet var en otillbörlig förmån med hänsyn till förmånens ekonomiska samt avkopplings- och attraktionsvärde. På grund härav fälldes både M.M. och K.E. för korruptionsbrott. Hovrätten gjorde bedömningen att jaktförmånen var ställd till landshövdingen M.M, men ställde sig tveksam till huruvida det skulle anses föreligga ett tjänstesamband mellan jaktförmånen och M.M:s tjänsteutövning som landshövding. Domstolen menade nämligen att M.M haft högst begränsad möjlighet att påverka ärendet med hänsyn till länsstyrelsens arbetsoch delegationsordning. Även en otillbörlighetsbedömning gjordes emellertid där det konstaterades att M.M:s deltagande i älgjakten framförallt handlade om att hålla sig uppdaterad om jakten och skaffa sig nyttiga kontakter som kunde främja länet. Med denna motivering ansågs deltagandet ligga i hennes uppdrag som landshövding, varför förmånen inte bedömdes orimlig eller ägnad att påverka hennes tjänsteutövning. Följaktligen ogillades åtalen och K.E. och M.M. gick fria från straffansvar. 44 NJA 2008 s. 705. 13 HD konstaterade att M.M. i egenskap av landshövding hade möjlighet att fatta beslut i älgtilldelningsärenden och att hon som chef haft möjlighet att påverka beslutsfattandet. Ett tjänstesamband ansågs därför föreligga mellan M.M:s ställning som landshövding och den aktuella förmånen. Precis som hovrätten konstaterade HD emellertid att det ligger i en landshövdings tjänsteutövning att representera länet vid olika evenemang och hålla sig uppdaterad om frågor av betydelse för länet. Älgjakten ansågs som ett sådant evenemang. Vidare bedömdes värdet inte oskäligt högt och HD menade att avkopplings- och nöjesinslagen inte var dominerande, varför förmånen inte heller skulle anses otillbörlig. Följaktligen gick M.M. och K.E. fria från ansvar. 4.1.2 Bilprovningsfallet45 I rättsfallet NJA 2008 s. 812 åtalades en besiktningsman vid Svensk Bilprovning för tagande av muta då han fått köpa alkoholhaltiga drycker understigande det svenska marknadspriset av anställda vid bilföretag som regelbundet besiktigade fordon vid bilprovningen. De som tillhandahållit alkoholen åtalades för givande av muta. Tingsrätten konstaterade att det fanns en risk att varorna givits för att lämnarnas ärenden skulle behandlas smidigare och med en mer favoriserad handläggning än vad som normalt tillkom kunderna. Däremot framhöll domstolen att trots att mottagande av en förmån kan strida mot interna regler och anses olämpligt, föranleder det inte nödvändigtvis ett straffansvar. På grund härav friades de åtalade. Hovrätten gjorde bedömningen att det faktum att kunder köpt och levererat alkohol kan uppfattas som så attraktivt att det kan påverka mottagarens tjänsteutövning. Vidare fann domstolen förmånen att få köpa alkohol till underpris som otillbörlig med beaktande av besiktningsmannens ställning, att denne fått information om att inte ta emot gåvor samt överlämnandets frekventa karaktär. Med anledning härav utdömdes straffansvar. Även HD konstaterade att ett tjänstesamband förelåg då kopplingen mellan givare och mottagare till fullo haft sin grund i deras respektive tjänster. Domstolen konstaterade vidare att förmånerna (som varit av upprepad karaktär) objektivt sett gav anledning att misstänka att givarna fått en mer förmånlig behandling än bilprovningens andra kunder. På grund härav betraktades även förmånerna som otillbörliga, varför de inblandade ansågs ha gjort sig skyldiga till mutbrott även i HD:s mening. 45 NJA 2008 s. 812. 14 4.1.3 Vinkylsfallet46 Rättsfallet NJA 2009 s. 751 rörde en misstänkt muthärva där advokaten P.L. mottagit en vinkyl till ett värde av cirka 23.000 kr. P.L. var offentlig försvarare för överlämnaren N.D:s far. Åtal väcktes på grunden att N.D. överlät vinkylen genom företaget där både han och fadern satt i styrelsen och att advokaten tagit emot förmånen i sin tjänsteutövning som faderns offentliga försvarare. Innan P.L. blev förordnad till N.D:s fars försvarare var han emellertid god vän med N.D och gåvor av relativt högt värde hade givits mellan parterna innan försvarsuppdraget. Tingsrätten gjorde bedömningen att kylen skulle anses överlämnad inom ramen för parternas vänskapsrelation, då de vid tidpunkten för överlämnandet var goda vänner och gåvor lämnats dem emellan förut. Det faktum att P.L. trodde att vinkylen var begagnad och således av ett lägre värde spelade även in i denna bedömning. Med anledning härav ogillades åtalet. I hovrätten gjordes bedömningen att ett tjänstesamband förelåg, då förmånen givits kort tid efter att uppdraget som offentlig försvarare erhållits och att förmånens värde var förhållandevis högt. På grund härav gjorde domstolen en otillbörlighetsbedömning där främst P.L:s uppdrag samt förmånens värde granskades. Hovrätten framhöll bland annat att det finns ett starkt skyddsintresse av att offentliga försvarare inte låter sig påverkas i utövandet av uppdraget och att möjligheten att få gåvor i den här utsträckningen skulle underminera skyddet. Både P.L. och N.D. ålades följaktligen straffansvar för tagande respektive givande av muta. HD framhöll att det är tillräckligt att den som mottar förmånen har möjlighet att påverka alternativt utöva inflytande i något som avser förmånsgivaren, exempelvis prioritera dennes ärenden framför andras, för att ett tjänstesamband ska föreligga. Domstolen gjorde emellertid bedömningen att gåvan uteslutande eller i all väsentlighet haft sin grund i parternas vänskapsförhållande med beaktande av deras relativt nära vänskap och att gåvor förekommit mellan parterna förut. Eftersom ett dominerande samband inte ansågs föreligga mellan gåvan och P.L:s tjänsteutövning gjorde domstolen ingen otillbörlighetsbedömning, utan ogillade åtalen på den grund att ett tjänstesamband inte förelåg. 46 NJA 2009 s. 751. 15 4.1.4 Uppkörningsfallet47 I rättsfallet NJA 2012 s. 307 åtalades trafikinspektören A.L.N för tagande av muta, då hon i samband med uppkörningar under flera års tid godkänt körkortselever mot betalning. Ett sådant godkännande åsidosatte även de säkerhetskrav som ställs för erhållande av körkort. B.S. och A.S åtalades för att i samråd ha lämnat muta till A.L.N. i form av pengar för att hon i egenskap av trafikinspektör skulle godkänna körkortselever som de anvisat till uppkörning för henne. På samma grund åtalades J.E. A.L.N. erkände att hon mottagit pengar från övriga åtalade för att godkänna körkortselever. Tingsrätten konstaterade bland annat att A.L.N. ägnat sig åt myndighetsutövning då hon godkänt körkortsproven och att hon för detta godkännande mottagit förmåner i form av betalning. Domstolen menade vidare att det var tvivellöst att A.L.N. mottagit dessa förmåner i egenskap av tjänsteman och att förmånerna omöjligt skulle kunna ses som tillbörliga med tanke på omständigheterna. A.L.N. dömdes således till grovt tagande av muta, medan övriga åtalade dömdes för grovt givande av muta. Både hovrätten och HD gjorde samma bedömning. I HD ansågs A.S. emellertid endast gjort sig skyldig till medhjälp till grovt givande av muta. I rättsfallet fördes inte några längre resonemang kring huruvida det förelåg ett tjänstesamband eller om förmånerna skulle klassificeras som otillbörliga. Det beror på att ett tjänstesamband alldeles uppenbart föreligger när en trafikinspektör mottar pengar för att godkänna körprov. Det är dessutom orimligt att en sådan förmån inte klassificerats som otillbörlig i förevarande fall, då det är uppenbart att A.L.N. påverkats och agerat pliktstridigt vid tjänsteutövandet. Vid den här typen av uppenbara fall tycks således inte korruptionsbestämmelsernas rekvisit vålla några problem. 4.2 Lagstiftningens problematik Som ovan framkommit har den privata respektive offentliga sektorn olika skyddsintressen. På grund härav har kritik riktats mot en gemensam lagstiftning, då det ansetts problematiskt att tillämpa samma rättsregel för att tillgodose olika skyddsintressen. Vidare har de rekvisit som lagstiftningen är uppbyggd på kritiserats och utpekats som problematiska och svårtillämpade.48 Kritik som riktades mot tidigare bestämmelser, och på grund av bestämmelsernas likvärdiga utformning även är relevant idag, är exempelvis att lagtexten inte ger läsaren någon uppfattning om vad som ska 47 48 NJA 2012 s. 307. Wennberg 2008/09, s. 486. 16 klassificeras som otillbörligt. Det är således svårt att utläsa vilka typer av förmåner och beteenden som utgör det straffbelagda området, vilket troligtvis även inskränker bestämmelsernas allmänprevention.49 Otillbörlighetsrekvisitets problematik framkommer även i exempelvis älgjakts- och bilprovningsfallet, då instanserna bedömde omständigheterna olika och följaktligen kom fram till olika slutsatser huruvida förmånerna var otillbörliga eller inte.50 Även tjänstesambandsrekvisitet kan vara svårt för den enskilde att föutse, då rekvisitet är uppfyllt om mottagaren accepterar förmånen för sin tjänsteutövning. Inget krav ställs varken på att givaren har påverkansavsikt eller att mottagaren handlar pliktstridigt. För att rekvisitet ska vara uppfyllt räcker i princip att mottagaren haft möjlighet att påverka något som berör lämnaren. Som ovan framkommit ska även det dominerande sambandet mellan parterna och förmånen vara tjänsten för att rekvisitet ska anses uppfyllt.51 Förutsebarhetsproblematiken torde främst grunda sig i situationer då både vänskap och tjänstekontakt föreligger mellan parterna, men det är även problematiskt ur ett förutsebarhetsperspektiv att samma situation bedöms så olika av domstolarna.52 Av praxis och lagförarbeten förstås vidare att bedömningen av vad som ska anses otillbörligt inom den offentliga och privata sektorn skiljer sig åt, då otillbörlighetsrekvisitet ska ges en mer omfattande innebörd inom den offentliga sfären med hänsyn till dess omfattande skyddsintresse. På grund av de skilda skyddsintressena har det inte ansetts ändamålsenligt att ge otillbörlighetsrekvisitet samma räckvidd inom den privata sfären.53 Dessa resonemang är emellertid ingenting som kan utläsas av paragrafernas ordalydelse, vilket gör det svårt för läsaren att utröna vilken typ förmåner som är att anse som otillbörliga i respektive sektor.54 På grund av att otillbörlighetsbedömningen sker striktare i offentlig sektor riktas inte sällan kritik mot det samordnade ansvaret. Det har framhållits att det faktum att ingen information ges i lagtext till hjälp vid otillbörlighetsbedömningen för de olika sektorerna innebär förutsebarhetsproblem för den enskilde individen.55 49 Tengelin 2001, s. 135. Se NJA 2008 s. 705 samt NJA 2008 s. 812. 51 Wennberg 2008/09, s. 487. 52 Se exempelvis NJA 2009 s. 751 och NJA 2008 s. 705. 53 Friberg 2014; SOU 2010:38, s. 63f.; Tengelin 2001, s. 136 och 139f. 54 Se 10 kap. 5a-b§§ BrB. 55 IMM 2006, s. 43. 50 17 5 Diskussion och analys Som framkommit tidigare i framställningen är det fullt acceptabelt att lagstiftaren tvingas väga rättssäkerhets- och effektivitetsaspekter mot varandra, men att en kompromiss mellan dessa intressen aldrig får innebära en rättsosäker lagstiftning för den enskilde individen. Om det saknas möjlighet att förutse hur mutbrottslagstiftningen kan komma att tillämpas när paragraferna studeras innebär det en rättssäkerhetsproblematik för den enskilde individen. Om så är fallet innebär det emellertid även problem för lagstiftaren. Förstår inte den enskilde att ett beteende är kriminaliserat avtar den allmänpreventiva effekten och beteenden som lagstiftaren önskat komma tillrätta med genom kriminaliseringen kommer fortlöpa. Vidare resulterar det i att de skyddsvärda intressena inte värnas och att lagstiftningen således inte kan anses effektiv. Detta demonstrerar väl samspelet mellan rättssäkerhet och effektivitet och vikten av att lagstiftaren fattar ett välunderbyggt och balanserat beslut när lagstiftningen utformas. I juridiska sammanhang tycks emellertid fall där lagstiftningen ger upphov till gråzoner vara lika vanligt förekommande som sandkorn i Sahara, och det är få bestämmelser där det kriminaliserade området till fullo utkristalliseras vid läsandet. Vanligtvis tycks emellertid läsaren få en relativt klar bild av huruvida ett agerande kan tänkas falla in under en bestämmelses tillämpningsområde eller inte. Jag frågar mig emellertid om så är fallet även vid korruptionslagstiftningen. Om kriminaliseringen ligger nära den allmänna rättsuppfattningen torde den vara både mer förutsebar och allmänpreventiv än om så inte vore fallet. Ett beteende som en individ tror eller vet är kriminaliserat kommer också med största sannolikhet att undvikas. När lagtexten studeras är det emellertid lätt att få uppfattningen att ett krav på påverkansavsikt föreligger, då förmånen ska vara mottagen eller given, godtagen eller lovad alternativt begärd eller erbjuden för mottagarens utövning av tjänst eller uppdrag. En vanlig uppfattning kring korruption torde vidare vara att det krävs en avsikt att gynna eller gynnas och att det är däri det straffvärda med korruptionen ligger. På grund härav kan det vara svårt för den enskilde att förutse att en förmånstransaktion kan vara straffbar endast på den grund att mottagaren haft möjlighet att påverka, även om varken givaren eller mottagaren haft någon avsikt för påverkan. Ur effektivitetssynpunkt hade emellertid ett krav på påverkansavsikt varit förödande, då det är otroligt svårt att bevisa en sådan avsikt. Möjligheten att utkräva ansvar trots att en sådan avsikt saknas har således bedömts som nödvändig för att värna om skyddsintressena att motverka 18 inkorrekt tjänste- och myndighetsutövning, värna och bibehålla förtroendet till den offentliga sektorn, verka för en sund konkurrens och skydda arbetsgivare från illojal tjänsteutövning. Dessa skyddsintressen är högst värdefulla och samhällskonsekvenserna hade som påpekats tidigare i framställningen kunnat bli enorma om de inte iakttagits. Trots att förutsebarheten i viss mån fått ge vika för effektiviteten här, bör det bedömas som ett högst rimligt avvägande. Lagstiftningen hade annars riskerat att tappa sin trovärdighet och haft samma funktion som en vakthund utan tänder. Vidare lämnar både tjänstesambands- och otillbörlighetsrekvisitens öppna formuleringar stort tolkningsutrymme för den rättsskipande verksamheten, då varje omständighet i en situation bedöms och värderas. Det innebär att lagstiftningen är flexibel och bör anses högst effektiv, då samtliga skyddsintressen kan värnas och beaktas vid rättstillämpningen. För den enskilde individen är det inte svårt att förstå att straffansvar är bundet till tjänst- alternativt uppdragsutövning när lagtexten läses. Med hänsyn till lagstiftningens syfte är kopplingen till tjänst eller uppdrag även nödvändig. Som de i framställningen refererade rättsfallen visar, tycks tjänstesambandsrekvisitets problematik snarare ligga i att domstolarna i vissa situationer har svårt att avgöra huruvida ett sådant samband föreligger eller inte. I vinkylsfallet demonstrerades att en förmån uteslutande eller i all väsentlighet måste ha givits inom ramen för tjänsten för att tjänstesambandsrekvisitet ska vara uppfyllt, vilket även framkommit i förarbeten. Om ett vänskapssamband även föreligger, och detta är dominerande, är inte rekvisitet uppfyllt. En gärning som annars skulle kunnat föranleda ansvar accepteras således här, trots att även en viss koppling till tjänste- eller uppdragsutövningen föreligger. Det är min bedömning att detta inte genererar någon större rättssäkerhetsproblematik, då en sådan omständighet talar till fördel för den enskilde. Så länge en omständighet kan omkullkasta ett ansvar som kan utläsas av lagtexten, och således talar till fördel för den enskilde, bör det inte anses problematiskt ur ett förutsebarhetsperspektiv. Följaktligen skulle det kunna argumenteras för att avkall snarare gjorts på effektiviteten till förmån för rättssäkerheten vid utformandet av tjänstesambandsrekvisitet och dess räckvidd. Större rättssäkerhetsproblem torde emellertid otillbörlighetsrekvisitet orsaka, då rekvisitet inte ger några som helst ledtrådar om vad som gör en förmån otillbörlig. I älgjaktsfallet bedömdes jaktförmånen exempelvis otillbörlig i tingsrätten, medan hovrätten och HD ansåg den som tillbörlig. I bilprovningsfallet bedömde tingsrätten förmånerna tillbörliga, medan 19 hovrätten och HD ansåg dessa otillbörliga. Dessa rättsfall demonstrerar väl att även domstolar har problem att avgöra huruvida en förmån ska ses som otillbörlig eller inte, då instanserna inte sällan når olika slutsatser. Självklart finns det lättbedömda fall, såsom trafikinspektörsfallet, men då rättsväsendet i många fall har svårigheter med bedömningen är det inte en orimlig slutsats att anta att även enskilda individer finner rekvisitet svårförstått. Vidare kan det uppfattas relativt svårtillgängligt att söka vägledning i praxis då en förmåns otillbörlighet är beroende av alla omständigheter, och däribland i vilken sektor denna förekommit. Det faktum att det inte framgår av lagtexten att förmånstransaktioner bedöms olika beroende på i vilken sektor de förekommer gör lagstiftningen mindre lätthanterlig och förutsebar. Det torde emellertid ligga nära till hands att anta att det generellt sett upplevs allvarligare med korruption inom den offentliga sfären, varför en individ generellt sett även borde vara av åsikten att risk för sådan korruption bedöms strängare. Med beaktande av skyddsintressena och den effektivitet lagstiftaren önskar nå, torde det även vara nödvändigt att alla omständigheter kan beaktas och väga olika tungt beroende på situation och vilket skyddsintresse som riskerar att ta skada av ett agerande. Som framkommit tidigare i framställningen hade vidare det faktum att vissa faktorer brutits ut och tillmätts avgörande betydelse, som exempelvis att en definitiv värdegräns för vad som ska anses otillbörligt införts, inneburit att lagstiftningen blivit oflexibel och lättare för den enskilde att gå runt. Detta hade i sin tur inneburit att de skyddsvärda intressena lätt tagit skada. Otillbörlighetsrekvisitets utformning innebär att alla omständigheter som talar för en korruptionsrisk kan vägas in, vilket effektiviserar lagstiftningen. Visserligen är rekvisitet diffust vid läsandet, men det torde ligga relativt nära till hands att anta att den enskilde ändock får en bild av vad som kan tänkas falla in härunder. Vidare finns både praxis och lagförarbeten som på ett relativt klart vis beskriver hur en otillbörlighetsbedömning görs. Det är således min bedömning att lagstiftningen är tillräckligt precis och förutsebar för att de avväganden som gjorts vid utformandet inte inneburit en rättsosäker lagstiftning för den enskilde. 20 Käll- och litteraturförteckning Offentligt tryck Betänkanden 2011/12:JuU23 En reformerad mutbrottslagstiftning. Propositioner Prop 1975/76:176 Om ändring i brottsbalken m.m. Prop. 2011/12:79 En reformerad mutbrottslagstiftning. Svensk författningssamling Brottsbalk (1962:700) Statens offentliga utredningar SOU 1974:37 Mut- och bestickningsansvaret. SOU 2010:38 Mutbrott. SOU 2013:38 Vad bör straffas? Del 2. Yttranden Lagrådets yttrande 2012-02-08, En reformerad mutbrottslagstftning. Litteratur Asp, Petter & Ulväng, Magnus (2013). Kriminalrättens grunder. 2. omarb. uppl. Uppsala: Iustus. (Cit: Asp & Ulväng 2013). Berggren, Bengt-Olof & Lindhe, Torbjörn (2014). Risk för mutor: gränsdragning i gråzonen. 1. uppl. Stockholm: Nordstedts juridik. (Cit: Berggren & Lindhe 2014). Bergman, Cecilia (red.) (2013). Karnov: svensk lagsamling med kommentarer. Uppl. 18 (2013/14), Bd 2. 18. uppl. Stockholm: Karnov Group. (Cit: Karnov bokverk 2013/14). Cars, Thorsten (2012). Mutbrott och korruptiv marknadsföring = Corruption in Swedish law. 3., [rev.] uppl. Stockholm: Nordstedts juridik. (Cit: Cars 2012). 21 Eskeland, Ståle (2014). Rettssikkerhet og effektivitet ved bekjempelse av økonomisk kriminalitet i: Ekonomisk brottslighet: en nordisk reader. [redaktörer: Tage Alalehto, Paul Larsson & Lars Korsell]. s. 719-730. 1 uppl. Lund: Studentlitteratur. (Cit. Eskeland 2014). Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.) (2013). Juridisk metodlära. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. (Cit: Korling & Zamboni 2013). Sandgren, Claes (2007/08). Att bekämpa korruption – ett rättsligt perspektiv i: Juridisk Tidskrift nr 2 2007/08, s. 283-294. (Cit: Sandgren 2007/08). Tengelin, Sten (2001). Korruptivt marknadsuppträdande – plats för nytänkande i; Festskrift till Ulf Bernitz. JT: Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet, s. 133-143. Jure: Stockholm. (Cit: Tengelin 2001). Wennberg, Suzanne (2008/09). Varför är korruptionsbrotten – mutbrott och bestickning – så svårtillämpade? i: Juridisk Tidskrift nr 2 2008/09, s 486-492. (Cit: Wennberg 2008/09). Wennberg, Suzanne (2009/10). Advokaters ansvar för mutbrott – en kommentar till en ny dom från Högsta domstolen i: Juridisk Tidskrift nr 3 2009/10, s 691-696. (Cit: Wennberg 2009/10). Elektoniska källor Friberg, Sandra, Brottsbalk (1962:700) 10 kap. 5a§, Lexino 2014-04-02. Tillgänglig på internet: http://juridik.karnovgroup.se/document/1503496/1?versid=409-1-2012 (senast besökt 2015-10-20). (Cit: Friberg 2014). Hols Salén, Linda & Korsell, Lars E. (2013). Den anmälda korruptionen i Sverige: struktur, riskfaktorer och motåtgärder. Stockholm: Brottsförebyggande rådet (BRÅ), BRÅ:s rapport 2013:15. Tillgänglig på Internet: http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2013-0702-den-anmalda-korruptionen-i-sverige.html (senast besökt 2015-10-20). (Cit. Hols Salén & Korsell 2013). Institutet mot mutor (2006). En kritisk analys av den svenska mutlagstiftningen. Stockholm: Institutet mot mutor. Tillgänglig på internet: 22 http://www.institutetmotmutor.se/seminarium-rattvisa-tillsalu#.ViY6SH7hDIU (senast besökt 2015-10-20). (Cit: IMM 2006). Transparency International Corruption Perception Index 2014, se http://www.transparency.org/cpi2014/results (senast besökt 2015-10-20). (Cit: Transparency International Corruption Perception Index 2014) 23 Rättsfallsförteckning NJA 2008 s 705 NJA 2008 s 812 NJA 2009 s 751 NJA 2012 s 307 24
© Copyright 2024