När Velamsunds gård kom till.
Bookarta från 1836 med Wilhelmsund i centrum.
Entreprenörskap har funnits i alla tider med växlande objekt för att skapa rikedom och under
1600 talet var det vattenkvarnar som krävde stora investeringar och hopp om makt och rikedom.
Potatisen hade inte funnit sin upphovsman så bröd var den viktigaste basfödan varför behovet av
mjöl gav entreprenörerna modet att satsa.
Under 1600 – talet fanns det en Tullnär vid stora sjötullen i Stockholm som hette Lars
Bengtsson. En Tullnär var en hög tjänsteman som rapporterade direkt till kungamakten och beslutade
allt i import/export, fabrikers insatsvaror och även om en gård behövde något speciellt. Tullnären
hade stora kontrolluppgifter varför han hade inspektörer utplacerade runt Stockholm som
kontrollerade i stort sett allt som kunde beskattas. Det är dessa inspektörer som i historiska
berättelser heter ”besökare”. Vi kommer ihåg Anders Wiberg som dräptes vid Kils fiskestuga från
Gadar Sahlbergs roman ”Tärningarnas dom”, han var besökare som funnit ett lönnbränneri. (Kils
fiskarstuga är flyttad till Velamsund, intill långa raden – mer under kapitel Kil)
Tullnären Lars Bengtsson får som belöning för sina utomordentliga tjänster ett litet hemman i
förläning som han tidigare haft sig upplåtet, av Gustav II Adolf 17 maj, 1629, något som i gåvobrevet
heter Wellamzund. Det är ganska säkert att det han får förlänat var Stora Wellamzund, vilket grundas
på det faktum att den självägande bonden Rasmus bor kvar på Lilla och något enbart Wellamzund
finns inte omnämnt. Lars hade 1619 låtit bygga en mjölkvarn på egendomen stora Wellamzund, kallad
Fösa kvarn, som fick sitt vatten från Karbosjön och lämningar finns kvar. Med största säkerhet var det
en enkel så kallad skvaltkvarn som har känd teknik sedan förhistorisk tid. Ägan kan inte ha varit
imponerande stor och heller inte avkastat det som en tullnär förväntat sig varför kvarnbygget och de
inkomster kvarnen genererade var helt dominerande.
1
Nu ska man inte tro att Lars med familj bodde på stora Wellazund för han var i tjänst vid
sjötullen fram till sin död 1647, utan det var en fogde som drev gården och en mjölnare kvarnen.
Året 1634 får Lars, en ombedd, konfirmation att donationen han tidigare fått innefattar kvarnen han
låtit bygga! Det var en rättstvist om Kvarnsjöns vatten med Kummelnäs som ägde Karbosjön.
Karbosjön som var flera meter högre än idag hade sitt naturliga utlopp där Djupadalsvägen går, fast
det kan vara svårt att förstå. När Gränsvägen (Kummelnäsvägen) byggdes i början av nittonhundratalet fylldes vägen upp med hundratals last av sten och grus över en tidigare bäck som rann ner till en
kvarn som låg vid Näckdjupet, i slutet av bäckfåran – där finns kvarnlämningar. Bäckfåran är enkel att
identifiera än idag och uppvisar av ingreppet en ganska meningslös början på sitt lopp. Där låg
Kummelsnäs gårds kvarn varför det är inte helt gripet ur luften att när fogden fick information om att
Lars Bengtsson på stora Wellamsund grävt upp en ny kanal från sjön startade en process om vattnet
och rätten till Fösa kvarn som utmynnade i att Lars begärde att Fösa kvarn skulle ingå i förläningen.
Lars Bengtsson fick rätten till kvarnen men förlorade ändå för efter detta nämns bara från
Wellamsund ”En mjölkvarn som räntar fem tunnor”. Fem tunnor är 1000 kg mald säd som var en
oerhörd mängd som sålt gav betydande summor.
Man kan få intrycket att mjölnaren som drev Fösa kvarn och nu för Kummelnäs hette Riis för
platsen för kvarnen nämns oftare ”Riisets” än Fösa kvarn eller stora Wellamsunds kvarn.
När Lars oavsett anledning blivit av med sin första kvarn eller tvingats dela med Kummelnäs tar
han beslut att bygga en andra kvarn, men vattnet? Lars Bengtsson ber drottning Christina om utökad
mark när han ansökte om ny kvarnrättighet och han får det i andra markförläning 1634. Om det vi
kallar Velamsunds gård fanns är tveksamt men om det fanns var det Klara kloster som byggt och
under det som var Velamsunds gård, nu under fyllningsmassor, finns tre stora stenkällare. Den största
14 meter lång 6 meter hög och 8 meter bred.
En vattendriven mjölkvarn var en dåtida kassako och en gigantisk investering som fordrade
mängder av arbetskraft och Velamsund fick under kort tid 42 dokumenterade torp. Det kom att bli ett
svårt och stort projekt Lars Bengtsson ställdes inför men det fanns gott om vatten i skogarna som har
namnet Rotkärren, vittnande namn och säkert vidimerat av fogden. För att få vatten till en kvarn
behövde han valla in ett träsk, dika ur kärr och myrar långt upp i skogen. En sjö och fångdamm skulle
byggas samt flera kvarndammar vilket kom att ta tid. Det är rimligt att anta att Lars startade
kvarnprojektet runt 1634 efter den skattefrihet med mark han fått och att kvarnbråket uppstått.
Efter Lars kom sonen Lars Larsson som adlades Sneckenfeldt och var sekreterare till Axel
Oxenstierna men även modern Britta adlades och fadern postumt. Sonen Lars Larsson Sneckenfeldt
dog 1664 men arbetade under hela sin levnad med kvarnprojektet. När sonen Lars dött kunde
modern, Britta Danielsdotter, inte ärva utan bara få besittningsrätt eftersom hon var kvinna men Lars
hade en syster som även hon hette Britta. Denna syster var gift med en generaltullförvaltare Mårten
Lejonsköld med vilken hon hade sonen Augustin och det är han som får ärva. Förutsättningarna för
det Velamsund vi har idag skapades av Augustin Lejonsköld.
Augustins morfar, Lars Larsson, var den förste att äga Velamsund men bara en mindre del men
när Augustin Lejonsköld får ärva löser han på något sätt ut Lilla Velamsunds odalbonde Rasmus.
Sedan betalar han för Velamsund till kronan, för att komma ifrån förläningsvillkoren, genom att byta
bort en gård i Dalsland med säterirätt. (Lilla Velamsund finns idag i lämningar skyddat av
Riksantikvarien). Två år efter arvet och köpet av Velamsund kommer oväntat en chans att förstora
egendomen vilket Augustin tar. Han köper in Mörby med Vinterviken, Bölan och Knarrnäs. Köpet från
Farsta (Gustavsberg) var av stor dignitet för de tre hemmanen Augustin köpte var tillsammans större
än hela Velamsund, men Augustin var förmögen.
Skattehemmanet Bölan (Nacka golfbana) var säkert sammanlagt med Mörby men Knarrnäs var
separat. Hela egendomen inklusive Västra Ekedal hade köpts in från kronan av Gustav Gabrielsson
Oxenstierna och ingick i Farsta egendom. (Det är från Gustavs slott på Farsta, Gustavsberg, som orten
tagit sitt namn och slottet fick heta Farsta slott)
2
Direkt efter köpet stoppar Augustin påbörjad renovering av Knarrnäs och intrycket att Mörby
gård var i mycket dåligt skick förstärks av att Lejonsköld river gårdens alla bostadsbyggnader och
samtidigt avsäger sig säterirätten för Knarrnäs som följd av milagränsen för säteriers skattefrihet.
Han lägger både Mörby med Vinterviken och Knarrnäs som ladugårdsland under Velamsund
och får skattefrihet på hela sammanslagna egendomen. Augustin Lejonsköld får säterirätt och
erkänns som ägare till det sammanslagna Velamsund av kung Karl XI i oktober 1666. Velamsund
undgår av dessa köp reduktionen som kungen genomförde men tänk om Augustin köpt Mörby innan
han köpte säterirätt för Velamsund, då hade Mörby varit huvudgård och Velamsund ett försvunnet
ladugårdsland.
Det står i protokollet för säterirätten till Velamsund att ”gården är mycket byggt” (”mycket”
betyder nog: ståndsmässigt) vilket tyder på att Augustin flyttat alla bra byggnader från Mörby till
Velamsund. Med all säkerhet fanns vårt eller i alla fall förlagan till Velamsunds gård år 1664 när
Augustin ärvde och att det byggdes upp eller renoverades av hans morfar Lars, kanske på Klara
klosters källarvalv. Resonemanget stöds av Velamsunds fogde, Jurgen Herrmann. I ett brev från 1669
till näste ägare av Velamsund anges att han renoverat och knutat om sätesbyggnaden. Man vet att
denne ägare, Pontus de la Gardie, sommartid bodde på gården som dokumenterat första gången
heter Velamsunds gård. Hade Velamsund varit nybyggt av Augustin Lejonsköld efter arvet 1664 hade
inte renovering behövts något år senare, utan det behovet torde ha utförts på en betydligt äldre
sätesbyggnad. Kvarnbygget hans morfar Lars startat fortsätter dock med oförminskad styrka även
med Augustin vid rodret.
Givetvis hade säteriet eget anställt folk och när Pontus de la Gardie 1667 köper Velamsund får
man i köpebrevet reda på antalet. Först var det kvarnfolket på Fösa kvarn, Engelska kvarn samt
Tegelbruket på Madaren (Tegelön), sågen vid lilla Kovik och krutbruket vid lilla Kovik som var
utarrenderade och inte räknades in. Hushållet Velamsund hade sexton drängar och pigor, fogde,
fogdens lakej, mäster Johan var klensmed och hovprästen Lacander som senare kom till Ramsmora
som kaplan. Hovmästaren med sin stab medföljde alltid herrskapet när de kom till säteriet.
Fogden, Ekbohm, som var på Velamsund när Pontus köpte skriver oroligt ”om greven kommer med
sina gäster till Mårten gås blir det mer folk kring bordet än kött på”. Ekbom visste tydligen vad
Velamsund mäktade med och vad Beata och Pontus förväntade. Till Velamsunds befolkning och
arrendatorernas kommer alla torp med torparnas drängar och pigor. Räknat på endast tjugofem torp
av redovisat fyrtiotvå blir det med arrendatorer och alla barn och äldre långt över tvåhundra
personer. Vem hade trott det?
Pontus de la Gardie byter 1668 ut fogden Ekbom och in kommer den tyskfödde Jürgen
Herrmann från Pontus egendom i Estland och det är från Jürgens brev till Pontus kunskap om
Velamsund kommer. Jürgen kunde aldrig förlika sig med att säteriet hade namn från någon suspekt
holländare varför egendomen byter namn till det mer tyska Wilhelmsund och så hette det till långt in
på 1900 talet.
3
Kartan framtagen för att tydliggöra dammkomplexen. Kvarn, portionsdammen, Övre
Kvarndammen, vägen på vallen, Rudsjön och fångvallen – skogsvallen och styrvallar som ledde
vattnet från skogen till Rudsjön eller skogsmagasinet. Vattenmagasinet som bildades ovan den 100
meter långa och tre meter höga skogsvallen gick fram till en stoppvall som idag är del av
Velamsundsvägen och hindrade magasinets vatten att rinna ner i Insjön.
(Än idag kan vandrare gå från kvarnen till Rudsjön och sedan till skogsvallen och förundras över
det mäktiga arbetet som gjordes med handkraft och järnskodda träspadar)
4
Jürgen Herrmann noterar 1669 i ett brev till Pontus de la Gardie att kvarnen vid Fösan
(Rörsundaviken) var klar med en kvarnbyggnad om sexton timmervarv hög. Han skriver vidare att han
färdigställt kvarndamm och portionsgrav och en vall för kvarnsjön (Rudsjön) med väg uppå ledande
till kvarnen. Vallen med väg är den omotiverade 90 – graders sväng som Velamsundsvägen gör vid
Fösa gärde hindrande vattnet från Rudsjön att rinna ut. Vid vallen fanns dammlucka som reglerade
vattnet till en övre kvarndamm som började direkt på andra sidan vägen. Nedre kvarndammen eller
portionsdammen var det enormt djupa diket som ligger tätt vid Vikingshillsvägen där
Velamsundsvägen ansluter.
Mjölnaren betalade arrende genom det vatten han förbrukade – portionsdamm som fylldes
och räknades. Det är förvillande att båda kvarnarna heter Fösa kvarn men fösa betyder ”starkt
virvlande vattendrag” och det hade bäckströmmarna i båda fallen.
De båda kvarnarna vid Riset där den första, Fösa kvarn, var öde 1824 när ritningen gjordes.
(se bild) Rudsjön till höger och dess nedre begränsningsvall. Då med dammlucka och som idag
med väg. Övre kvarndammen var till höger direkt efter vägen/vallen och begränsades av en hög vall
av plank.
Dikningarna i skogen och invallningen skapade en sjö av ett träsk som fick namnet Rudsjön.
(se bild) Den idag igenvuxna Rudsjön men då den Stora Kvarnsjön
Det är med stor säkerhet så att vattenflödet till sjön blev så stort att vallen vid dagens väg
svämmade över om våren. Det måste vara av den orsaken som Jurgen låter bygga en två meter hög
och hundra meter lång vall med dammlucka i skogens träskland. Ett helt otroligt arbete som inte
gjordes för att hålla gårdens folk med arbete. (kan beses av skogsvandrare än idag). Dammen ovan
skogsvatten rymde 850 000 m3 och nådde fram till dagens Velamsundsväg
5
Det är dokumenterat att kvarnen byggdes ut och om i senare delen av 1700 – talet till en
överfallskvarn. Kvarnstenarna och maskineriet importerades från England som var långt före oss i
kvarnteknik varmed den här Fösa kvarn fick namnet Engelska Kvarn. Vi har funnit en halv kvarnsten i
sandsten som i diameter är en meter trettio vilket tyder på att kvarnen varit betydande stor. Engelska
kvarn eller Fösan brann ner 1870 när Nils von Höpken ägde Velamsund men ”Lugnet” där mjölnaren
troligtvis bodde och en krog med övernattning, Elfstugan, hyrdes ut till sommargäster, liksom
kvarnhuset. Krogen, Elfstugan, är sann för man kan man läsa en notering i krogtaxeringen för år 1770
om Fösa kvarn med Fösa krog. Man förstår att mjölnaren av krogens namn kunde erbjuda
övernattning och förtäring och andra förlustelser till sina kunder. Året 1788 anmäler dessutom
krogtaxeringslängden att Fösa krog taxeras till minikvantiteten 50 kannor (ca 150 liter), givetvis av
egen tillverkning.
År 1772 födde krogpigan vid Fösans kvarn, Cajsa Nilsdotter, ett barn i lönndom som hon sedan
kvävde till döds. Hon ställdes inför domstol och förvarades i Smedjegården i Stockholm
(rannsakningshäktet) i väntan på laga dom. Värmdö skeppslag dömde henne på våren till döden.
”Begravningsboken av maj 1773 förtäljer att den 19 denna månad halshöggs en Quindsperson vid
namn Cajsa Nilsdotter från Fösa kvarn och brändes på bål vid Stickelbergs (Skärmarö) afrättningsplats
för begånget barnamord”.
År 1791 den 23 december krossades mjölnare Lars Forsell i kvarnhjulet på Fösa kvarn.
(se bild) Lämning av Engelska kvarn i förgrunden och mjölnarens grund i huset, Lugnet, på
andra sidan Vikingshillsvägen. Huset hade ursprungligt sin tomt över dagens väg och kvarnlämning.
En av de mer berömda ägarna av Velamsund är konstigt nog Pontus de la Gardie. Det är kanske
för att han kring 1670, på en södersluttning på Mörbys ägor, skapade ett vinberg för att ha vin i sin
närhet och kunna avnjuta ett glas till sina vitlöksmarinerade sniglar. När Pontus de la Gardie sent
1666 köpte Velamsund, dyrt, av sin svåger Augustin Lejonsköld ingick ett inte färdigt
vattenkvarnsprojekt med arbeten på tillrinningsområden, vallar, dammar och vägar.
Från Augustin Lejonskölds tid fanns det i Velamsund fyrtiotvå dokumenterade torp med
torpare som skulle göra dagsverken på herrgården och de blev säkert inte färre med Pontus de la
Gardie.
6
En vacker dag runt 1670, färdiga med kvarnprojektet, står alltså fyrtiotvå torpare på
ladugårdsbacken och väntar på fogdens arbetsorder – kvarnen är klar och utarrenderad till en
mjölnare – vad gör vi nu?
Pontus de la Gardie hade förläningsgods i Balticum och på dessa fanns härdiga vinplantor som
faktiskt gav substans till ett inte oävet vin som många gånger läskat törstig strupe. Stirrande på
grusåsen som istidens flod lämnat på Mörbyberget föds en tanke – vi ska odla vindruvor – sagt och
gjort – gubbarna sattes in på detta helt vansinniga storprojekt och att gräva visste de hur man gjorde
från kvarnprojektet. Vindruvsodlingen Pontus de la Gardie gjorde var mer än dubbelt mot dagens
men när en plats för en såg skulle till fanns inte många spår av odlingen kvar. Där båtklubben finns
idag stod sågen och vindruvsodlingen mer än halverades av denna anläggning – men ingen visste.
Pontus de la Gardie är beskriven av
en Italienare, Magalotti, som var här 1664
och det är ingen gentleman som
framträder - dryg och oduglig både som
ämbetsman och krigare. Dessutom hade
Pontus den dåliga smaken att vara samtida
med kung Karl XI och han tillhörde inte
adelns vänkrets - tvärt om.
Kung Karl hade haft förmyndarregering under sin uppväxt och nu skulle
adeln få tillbaka med råge för alla dumheter och oförrätter, verkliga och inbillade.
Skördetid
Speciellt var det riksdrotsen Magnus de la Gardie som skulle sättas åt och då åkte brodern
Pontus med i samma räfsts. Reduktionskollegiet uppfanns och hade i uppgift att kontrollera tidigare
godsförläningar och återföra dessa till kronan om de inte köpts. Velamsund hade Augustin Lejonsköld
klokt nog köpt av kronan så den undkom men alla andra till Pontus förlänade gods drogs in till kronan.
Pontus de la Gardie blev utblottad och säger i ett brev att han sitter ensam på Velamsund utan kläder
att bära - vad ska folk säga? Folk var inga som normalt vistades på landet och att han satt ensam på
Velamsund är ytterst tveksamt – han bodde i Stockholm. Hur som helst, lögn eller sant? Pontus hade
gift sig rikt med Beata Köningsmark - svenske Generalguvernören i Stades dotter - hon ägde ett slott,
Överkikaren, som låg ungefär där Söderledstunneln mynnar vid slussen och kvarteret har slottets
namn än idag. Dessutom var hon kapitalstark och hade finansierat makens extravaganter vid flera
tillfällen.
Pontus de la Gardie dör 1692 men hustru Beata behåller Velamsund som hon älskade högt.
Beata driver med sin fogde Velamsund i över trettio år och man anar av att flera torpardöttrar som
föds under denna tid bär namnet Beata att grevinnan var omtyckt.
7
Beata Köningsmark (svenska porträttarkivet)
Det som försvinner i historien på Beatas tid är vinberget och i skrift blir det inte många
meningar som antyder dess existens och något vin pressades nog aldrig ur druvorna efter Pontus död.
Man kanske kan påstå att ett vinberg var mer ett manligt attribut att visa upp för vänner än ett
kvinnligt sådant. Dock blev inte torparna sysslolösa för att arbetet med vindruvsodlingen upphörde
utan ett nytt otroligt projekt startades – vattukonst. Vad var då vattukonst? Det är rinnande vatten –
gärna litet porlande vattenfall – dammar med statyer som vatten porlar upp uti och stillsamt färdas
sin väg till sjön. En paviljong vid vattnet - lyss till fågelsång – se sjöns vattenspegel – några svanar –
musik - ett nästan ljudlöst porlande – det är kvinnligt av bästa märke - eget vin är tveksamt - förr
importerat. Beata var dessutom både belevad och vacker och hade många vänner inom aristokratin
som troligtvis förlade många besök till Beatas sommartuskulum. Synd att man inte var med - men då
hade man nog – tyvärr - knogat på berget.
Allt knog och slit är tyvärr glömt trots tidsandans feminism men lämningar finns kvar och att
det var ett gigantiskt arbete skvallrar kyrkböckerna om.
Nästan varje torpare på Velamsund som dog på denna tid har anmärkning i kyrkoböckerna att
de arbetat med Beatas vattukonst men ingen har noterat arbetat på och med vinberget.
(se bild) Lämningar av vattukonstdammen, då säkert två meter hög. Innanför vallen ligger
dammen som var ca 100 x 100 meter.
Högt uppe på vinberget finns en stor grävd, stenlagd vattendamm som de flesta antagit var för
bevattning av vindruvsodlingen – ack så fel de haft – dammen har inget med bevattning av vinrankor
att göra.
Vinrankor har ett extremt djupgående rotsystem – älskar sol och värme – vatten finner plantan
lätt. Hävdades växtligheten mot Insjön skulle skörden fördubblas när solen kunde flöda – det fanns på
Pontus dagar inte denna barriär utan dagens Insjö var en havsvik med bräckt vatten.
8
De som varit på plats kan, om de ser efter, för sitt liv inte förstå hur vattukonstens vatten kan
komma till vinrankorna – och det kan det inte heller. Dammens utlopp är en bred stenlagd kanal där
det troligtvis funnits en byggnad där dammluckor som kunde reglera vattenflödet. Vattnet rann i en
bäck ner till Ribbingstomten vid dagens Insjön och så är det än idag. På flathällarna som sluttar ner
mot vattnet finns anfästningsjärn av äldre smideskonst nerborrade i berget.
(se bild)
Här finns smidda fästjärn kvar som lämningar av Beatas paulun.
Pontus lyckades inte något vidare med vinodlingen men inplanteringen av Bourgogne snäckan,
(Vinbergssnäckan) vilket tomtägare över hela Värmdö intygar, blev en formidabel framgång.
Hur kom Beata till detta underbara ställe kan man fråga för det är långt till mangårdsbyggnaden
och att gå var nog inte aktuellt. Med kuskens häst och vagn kan man tro eller i kajutbåten som finns
dokumenterad. Båten förvarades vintertid hos fiskaren på Fagernäs och han hade till uppgift att sena
vårar hämta Beata från bostaden genom att ro kajutbåten till och från Överkikaren, vid Slussen.
Beatas livs projekt – livsbejakande – livsnjutande - Velamsunsälskande borde lyftas fram i än högre
grad än vad en vindruvas terrassering fått sig till buds som kulturbärare.
Ta gärna en promenad till bergets topp som bjuder underbar utsikt och väl där kan Ni passa på
att se vattukonstens damm.
Hans Persson
9