Reseberättelse från National Hospital of Pediatrics, Hanoi, Vietnam

Reseberättelse från National Hospital of Pediatrics, Hanoi, Vietnam
Våren 2011, Martina Jarnström och Matilda Johansson
Vi var två av fem sjuksköterskestuderande som våren 2011 reste till Vietnams huvudstad
Hanoi för att göra fem veckors praktik på National Hospital of Pediatrics (NHP), även kallat
Olof Palmes barnsjukhus. Vi reste i april och kom hem i juni då vi kombinerade praktiken
med resande efteråt i ett par veckor. I Hanoi bodde vi hela tiden på ett litet hotell i Gamla
stan, nära Hoan Kiem sjön. Första dagen vi kom till praktiken fick vi träffa en tjej som heter
Mai Anh, hon var ansvarig för alla studenter på sjukhuset. Hon ordnade med handledare och
planerade för vilka veckor vi skulle vara på vilken avdelning. Deras rekommendationer var att
göra ungefär en vecka på respektive avdelning som vi fick välja relativt fritt. Vi blev
rekommenderade ett antal avdelningar som de själva tyckte var bra för studenter. De var av
varierande kvalité framför allt när det gällde engelsktalande handledare. De flesta i personalen
kunde ingen engelska alls, inte heller patienterna. Vi lärde oss lite enkla ord och fraser på
vietnamesiska för att kunna fråga efter det viktigaste, säga hej och så vidare. De avdelningar
vi gick på var en kirurgisk med inriktning mage/tarm, respiratorisk, neonatal, medicinsk
intensivvårdsavdelning, reumatologisk/immunologi. Vi gjorde också kortare besök på
operation.
Sjuksköterskebildningen är 2 till 4 år i Vietnam. Enligt vår handledare beror inte
ansvarsområden på utbildningstiden men lönen höjs något om man läst en längre tid. En
heltidsarbetande sjuksköterska arbetar 40 timmar i veckan och gör antingen dagpass mellan
08.00 – 16.30 eller nattpass mellan 16.00 – 08.00. Lönen är ungefär 200 dollar i månaden.
När vi talade med vår handledare berättade hon att sjuksköterskans ställning och ansvar är att
verksälla läkarens ordinationer på läkemedel och eventuella behandlingar, samt att observera
patienten och meddela läkare om något oförutsätt och akut inträffar. I vår observation av
sjusköterskans arbete så är det ett medicintekniskt och dokumenterande arbete. Man ser sällan
omvårdnad av patienterna. Sjuksköterskan pratar knappt med barnen, lite grand med
närstående. Vår handledande sjusköterska berättar att ”alla” är rädda för sjuksköterskor i
Vietnam. Då de är förknippade med smärta och obehagliga behandlingar.
Den första avdelningen vi besökte var avdelningen för respiratoriska sjukdomar. Vi möts av
en sliten avdelning där två till tre barn + mammor delar en vanlig sjukhussäng. Vi får en liten
genomgång av chefsjuksköterskan och sedan får vi gå runt och observera själva. Det är lite
svårt när ingen kan engelska, men vi fick ju göra så gott vi kunde med de få fraser vi lärt oss,
lite leksaker vi hade med oss och leende och nyfikna blickar. Och barnen och mammorna var
jättefina mot oss. Även om de var trångt och varmt och barnen var sjuka så var de öppna och
vänliga och lite glada när vi försökte ta kontakt och göra oss förstådd.
Nästa avdelning var den kirurgiska avdelningen, den tyckte vi var bra ur ett
praktikplatsperspektiv, antagligen mest för att handledaren pratade och förstod engelska
väldigt bra. Hon hade även själv varit i Göteborg på Sahlgrenska för att se hur vi arbetar här
så det var intressant att diskutera likheter och skillnader med henne. Det var extremt
överbelagt och avdelningen var gammal, omodern och fuktig och varm. Vi tyckte det kändes
väldigt ohygieniskt, vilket även gällde för den respiratoriska avdelningen. Neonatal gick vi
enbart på en förmiddag, det fanns ingen där som hade tid att ta hand om oss och vi blev illa
berörda av hela situationen på avdelningen, särskilt som det inte fanns någon som kunde
förklara och diskutera med oss. Den medicinska intensivvårdsavdelningen var bra på så sätt
att flera pratade engelska, både utav sjuksköterskorna och läkarna och vi fick en relativt god
insyn i vården där. Det var dock en mycket tung avdelning att vara på mentalt då ungefär 30
% av barnen där dog under sjukhusvistelsen. Det var mycket svårt sjuka barn och de flesta låg
nedsövda och i respirator. Flera akuta situationer inträffade och barn gick bort under vår tid
där. Vi minns särskilt en situation med ett barn som vi varit hos under förmiddagen en dag,
och som vi tyckte var ganska pigg och vaken. Vi föreställde oss att den här lilla flickan, som
var några månader gammal, nog skulle klara sig. När vi kom tillbaka från lunchen var sängen
tom och städad. Några i personalen visste inte ens vem vi pratade om när vi frågade vart
flickan tagit vägen men sedan fick vi höra att hon dött. På vår lunch hade ett litet liv släckts
och städats bort, och också fallit i glömska. På den här avdelningen fick inga föräldrar vara.
De fick hälsa på ungefär en timma om dagen och när barnen höll på att gå bort.
Vi var även på reumatologi/immunlogi avdelningen ca en vecka. Där var lokalerna nya och
fräscha och en del rum var luftkonditionerade. Första intrycket var att det var en
välorganiserad bra avdelning där sjusköterskor hade sina tydliga ansvarsområden. Men vi
märkte snart att barnen var mycket rädda för oss och all sjukvårdspersonal och vi förstod snart
varför då sjuksköterskorna bara ägnade sig åt barnen när det var dags att sticka dem och då
gjorde det på ett osmidigt sätt vilket orsakade barnen mycket rädsla och smärta.
I övrigt på sjukhuset var det föräldrarna som skötte all basal omvårdnad medan
sjuksköterskorna enbart hade hand om det medicinska. Det var vitt skilt från förhållandena i
den svenska sjukvården. Redan första dagen på sjukhuset tyckte handledaren som vi hade då
att vi skulle börja sticka barnen, sätta nålar och ge antibiotika intravenöst. Ingen av oss hade
tidigare gjort detta på barn, och vi kunde heller inte prata och göra oss förstådda med barnen.
Situationen kändes oetisk många gånger och dessutom var sjuksköterskorna hårt pressade
med många patienter vilket bland annat var orsak till att barnen hölls fast av flera personer vid
provtagningar etc. Detta var något vi reagerade mycket starkt på och när vi diskuterade
situationerna med vår handledare förklarade hon att det oftast inte var någon idé att småprata
med barnen innan eller försöka trösta, bedöva eller distrahera dem för de var ändå så rädda för
sjuksköterskor. Det här var en svår konflikt som vi försökte hantera så gott det gick. Vi tyckte
inte att vi var där för att lära oss sticka barn på ett för oss helt främmande sätt, utan var nöjda
med att observera och försöka förstå det sätt vietnamesiska sjuksköterskor arbetar på. De
gånger vi var involverade i provtagningssituationer och medicinadministrering försökte vi
distrahera med ballonger, såpbubblor och små leksaker vi köpt med oss och i den mån det
gick få någon att översätta.
Den verksamhetsförlagda
utbildningen i Vietnam var
fantastisk på många sätt.
Vi har fått vara med om
mycket genom att bara få
observera. Vilka likheter
och men framförallt vilken
otrolig skillnad det är i att
arbeta som sjuksköterska i
Vietnam. Att få komma ut
och vidga sina vyer ger
perspektiv på tillvaron här
hemma. Efter tiden i
Vietnam uppskattar vi nu
mer än någonsin den
omvårdnad vi får lära oss
och praktisera i vår
utbildning.