AM 2015 0011 Grovt narkotikabrott
Rättsavdelningen Överklagande Sida 1 (15) Datum Dnr 2015-01-15 ÅM 2015/0011 Byråchefen Hedvig Trost Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm Överklagande av en hovrättsdom – grovt narkotikabrott m.m. Klagande Riksåklagaren Box 5553 114 85 Stockholm Motparter 1. LV F.n. Häktet Sollentuna Offentlig försvarare: Advokaten DH 2. FH F.n. Häktet Sollentuna Offentlig försvarare: Advokaten BL 3. SH Offentlig försvarare: Advokaten SG Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 [email protected] Telefax Webbadress 010-5625299 www.aklagare.se ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 2 (15) Dnr ÅM 2015/0011 4. AT Offentlig försvarare: Advokaten JG 5. DJ Offentlig försvarare: Advokaten KM 6. SS Offentlig försvarare: Advokaten OS Saken Grovt narkotikabrott m.m. Överklagade avgörandet Svea hovrätts, avd. 01, dom den 19 december 2014 i mål nr B 5291-14 _________________ Yrkande Jag yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, dömer LV, FH, SH, AT, DJ och SS till längre fängelsestraff än de av hovrätten bestämda. Frågan i målet Frågan i målet är om de tilltalade ska ådömas kortare fängelsestraff än vad brottets straffvärde motiverar på grund av att de varit anhållna och häktade i målet, varav merparten av tiden med restriktioner, trots att avräkning av frihetsberövandena ska ske enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Bakgrund De tilltalade har dömts för att i olika omfattning ha tagit del i ett välorganiserat försäljningsnätverk benämnt Taxi-Tony, som försålt och på annat sätt tagit befattning med stora mängder kokain och cannabis under perioden januari-maj 2013. De tilltalade anhölls och häktades med restriktioner i början av maj 2013. Den 19 mars 2014 hävdes restriktionerna för DJ. I mitten av april 2014 försattes DJ, AT, och SS på fri fot samt hävdes restriktionerna för LV, FH och SH. Den 29 augusti 2014 hävde hovrätten häktningen beträffande SH eftersom skälen för häktning inte längre övervägde det intrång eller men i övrigt som häktningen innebar för honom. Han ålades i stället reseförbud med anmälningsplikt. I ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 3 (15) Dnr ÅM 2015/0011 samband med hovrättens dom hävdes reseförbudet med anmälningsplikt för SH. LV och FH är alltjämt häktade. Vid straffmätningen har hovrätten i mildrande riktning tagit hänsyn till att de tilltalade varit häktade under lång tid, varav i det närmaste ett år med restriktioner. Beträffande LV, FH och SH har hovrätten också beaktat att dessa fortsättningsvis varit häktade utan restriktioner. LV har dömts för grovt narkotikabrott för att sammantaget har tagit befattning med i vart fall 3,4 kg kokain och drygt 15 kg cannabis. Han har också dömts för dopningsbrott och vapenbrott. Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i sju år. Vid bedömning av straffvärdet beaktande hovrätten bl.a. att brottsligheten utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Det har enligt hovrätten rört sig om en organiserad narkotikahandel med försäljning i rent vinstsyfte till en stor kundkrets. Hovrätten fann att LV haft en ledande ställning i organisationen även om det inte kan uteslutas att det funnits någon eller några som varit överordnade honom samt att han haft del i vinsten. LV har också på det sätt försäljningen organiserats skyddat sig själv genom att utnyttja andra för förmedling och transport av narkotikan. Även om det rört sig om en välorganiserad försäljning av kokain har kundkretsen kontrollerats och försäljning har inte skett till vem som helst. Enligt hovrätten motsvarade straffvärdet drygt sju års fängelse. FH har dömts för grovt narkotikabrott för bl.a. ett stort antal förmedlingar av kontakter mellan säljare och köpare som omfattat en totalt betydande mängd kokain samt för överlåtelse av 545 gram kokain. Han dömdes också för narkotikabrott och vapenbrott. Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i fem år och sex månader. Vid bedömning av straffvärdet beaktande hovrätten bl.a. att brottsligheten utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Det har enligt hovrätten rört sig om en organiserad narkotikahandel med försäljning i rent vinstsyfte till en stor kundkrets. Enligt hovrätten hade FH haft en nyckelroll i organisationen och haft del i vinsten. Enligt hovrätten motsvarade straffvärdet mellan fem och ett halvt och sex års fängelse. SH har dömts för grovt narkotikabrott för att ha överlåtit 226 gram kokain. Påföljden bestämdes till fängelse i tre år och tre månader. Vid bedömning av straffvärdet beaktande hovrätten bl.a. att brottsligheten utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Det har enligt hovrätten rört sig om en organiserad narkotikahandel med försäljning i rent vinstsyfte till en stor kundkrets. SH hade dessutom varit involverad i brottsligheten på så sätt att han instruerat AT och tagit emot narkotikaleveranser. Enligt hovrätten motsvarade straffvärdet fängelse i tre år och sex månader. Vid straffmätningen beaktade hovrätten, utöver vad som ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 4 (15) Dnr ÅM 2015/0011 ovan angivits om häktning, att SH under nästan fyra månader haft reseförbud med anmälningsskyldighet. AT har dömts för grovt narkotikabrott för att ha överlåtit drygt 337 gram kokain och för att ha innehaft 26,69 gram kokain. Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i tre år och sex månader. Vid bedömning av straffvärdet beaktande hovrätten bl.a. att brottsligheten utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Hans roll hade dock varit något underordnad SHs. Enligt hovrätten motsvarade straffvärdet fängelse i fyra år. Vid straffmätningen beaktade hovrätten, utöver vad som ovan angivits om häktning, att AT med stor sannolikhet kommer att förlora sin taxilegitimation på grund av denna dom. DJ har dömts för grovt narkotikabrott för att bl.a. ha transporterat drygt 169 gram kokain, för att ha förvarat och befordrat vederlag för narkotika samt för innehav av 1,43 gram kokain. Han har också dömts för narkotikabrott och dopningsbrott. Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i två år och tio månader. Enligt hovrätten motsvarade straffvärdet fängelse i tre år. SS har dömts för narkotikabrott för att ha förmedlat ett stort antal kontakter mellan köpare och säljare av kokain. Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i ett år och fyra månader. Enligt hovrätten motsvarade straffvärdet fängelse i ett år och sex månader. Tingsrättens dom När det gäller frågan om beaktande av häktning och restriktioner i mildrande riktning vid straffmätningen anförde tingsrätten följande. När en tilltalad döms till ett fängelsestraff avräknas vid verkställigheten den tid som han eller hon har varit frihetsberövad som anhållen eller häktad. I förevarande fall har LV, FH, SH, AT, DJ och SS varit häktade med restriktioner i omkring ett års tid. Restriktionerna har i princip inneburit att de har isolerats från omvärlden. Tingsrätten anser att den långa tid som åklagaren har getts tillstånd att meddela restriktioner beträffande deras kontakter med omvärlden, och det sätt som detta tillstånd har tillämpats i praktiken, får anses ha inneburit ett sådant men som bör beaktas särskilt vid straffmätningen. Fängelsestraffet för var och en av LV, FH, SH, DJ och SS ska därför sättas tre månader längre än brottslighetens straffvärde. Hovrättens dom När det gäller frågan om beaktande av häktning och restriktioner i mildrande riktning vid straffmätningen anförde hovrätten följande. Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att den omständigheten att var och en av LV, FH, SH, AT, DJ och SS har varit häktade under lång tid, varav i det ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 5 (15) Dnr ÅM 2015/0011 närmaste ett år med restriktioner, påkallar att de får ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar. /…/ I hovrätten har åklagarna gett in utredning från i målet aktuella häkten med både generella beskrivningar av förhållandena där och med uppgifter om hur restriktionerna har tillämpats för de tilltalade som har varit föremål för häktning i detta mål. Var och en av de tilltalade har hörts om häktestiden och polismannen TA har yttrat sig både skriftligen och muntligen i dessa frågor. Hovrätten finner att den sammantagna bilden av hur restriktionerna de facto har tillämpats är tämligen enhetlig. De häktade har i begränsad omfattning fått ta emot besök av närstående, getts vissa möjligheter till samtal med andra än häktespersonal och erbjudits någon form av aktivitet. Enligt hovrättens bedömning synes förhållandena inte på något sätt ha varit exceptionella för en utredning av detta slag, även om det för de häktade naturligtvis varit påfrestande. Från försvararhåll har enbart i mycket begränsad omfattning framförts kritik mot åklagarnas och polisens faktiska agerande i dessa frågor; framför allt har olägenheterna av de långvariga häktestiderna och isoleringen i sig framhållits. Mot bakgrund av den omfattande och komplexa utredningen i målet samt de allvarliga brott med höga straffvärden som de tilltalade på sannolika skäl varit misstänkta och dömts för, kan hovrätten mot bakgrund av ovan beskrivna regelverk, domar och beslut varken finna att de långa häktningstiderna eller tillämpningen av restriktionerna i sig har varit felaktiga eller stått i strid med de mänskliga rättigheterna enligt Europakonventionen. /…/ Frågan är då om de i målet förekommande, men allmänt sett antalsmässigt relativt begränsade, långa häktningstiderna där de tilltalade under lång tid haft restriktioner ska beaktas som ett billighetsskäl vid straffmätningen. Är det obilligt att jämställa ett straff som till stora delar verkställs i häkte och därtill under lång tid med restriktioner med ett som under lika lång tid verkställs i kriminalvårdsanstalt? Även om varje frihetsberövande är individuellt måste det anses alldeles klart att det normalt inte går att likställa långtidsvistelser i kriminalvårdsanstalt och på häkte, särskilt om den häktade belagts med restriktioner. I detta sammanhang bör i första hand beaktas om konsekvenserna för den enskilde på ett orättfärdigt sätt skiljer sig åt. De tilltalades uppgifter i målet visar att häktningen och isoleringen påverkat var och en av dem på ett påtagligt negativt sätt i psykiskt och fysiskt hänseende. I den nämnda rapporten från Åklagarmyndigheten anges att det är alldeles självklart att det innebär stora påfrestningar att vara frihetsberövad med restriktioner och att isolering i många sammanhang framhålls som särskilt negativt för den psykiska, men även fysiska, hälsan. Ur Kriminalvårdens rapport 2011 ”Psykisk hälsa hos häktade med restriktioner” kan utläsas att ungefär en femtedel av häktade utan restriktioner och cirka en fjärdedel av häktade med restriktioner uppvisar psykisk ohälsa under häktningstiden och att denna skillnad synes bero på de ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 6 (15) Dnr ÅM 2015/0011 olika nivåerna av isolering som häktningen medför. Därtill framgår att utsikten att bli sittande i den relativa isolering som häktning med restriktioner innebär över obestämt lång tid förvandlar krisreaktionen till mer bestående psykisk ohälsa. Mot bakgrund av vad som nu angetts finner hovrätten att den långa häktningstid, varav cirka ett års tid mer restriktioner, som var och en av LV, FH, SH, AT, DJ och SS har undergått är ett sådant men som ska beaktas vid straffmätningen med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken. Här kan framhållas att en misstänkts val att t.ex. inte yttra sig under förhör under häktningstiden, vilken kan leda till längre tid i häkte med restriktioner, inte påverkar hovrättens bedömning i nu aktuellt avseende. När det gäller den tid som fängelsestraffen ska sättas ned för LV, FH, SH, AT, DJ och SS av denna orsak så finner hovrätten att tre månader får anses vara i överkant. Två månaders straffkompensation vid en häktningstid om ett år med restriktioner får anses vara mer rimlig. Därutöver tillkommer för LVs och FHs delar viss ytterligare kompensation för den fortsatta häktningen utan restriktioner och för SHs del viss kompensation härför och för frihetsinskränkningen till följd av reseförbud under knappt fyra månader. Grunderna för mitt överklagande Relevanta rättsregler Regler om häktning och restriktioner Enligt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken får den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer, häktas om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han 1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara), 2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller 3. fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Om för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år ska, enligt 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken, häktning ske om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Grunden för bestämmelsen är att i sådana fall föreligger som regel flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara. Enligt proportionalitetsprincipen i 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken får häktning ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång och men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. En proportionalitetsbedömning ska således alltid göras innan beslut fattas om att någon ska vara häktad. Proportionalitetsbedömningen innebär en avvägning mellan olika hänsyn. Rent allmänt betyder det att den tilltänkta åtgärden i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 7 (15) Dnr ÅM 2015/0011 rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (prop. 1988/89:124 s. 26). Enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken ska rätten på begäran av åklagaren pröva om den häktades kontakter ska få inskränkas om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon ska kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal. Tillstånd till sådana restriktioner får enligt paragrafen meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Det tillstånd som åklagaren kan ges att meddela restriktioner utgör ett generellt tillstånd. Åklagaren beslutar därefter vilka restriktioner som är nödvändiga i det enskilda fallet. I 6 kap. 2 § häkteslagen (2010:611) anges vilka slag av restriktioner som åklagaren kan besluta om. Restriktionerna får avse inskränkningar i rätten att 1. placeras tillsammans med andra intagna (så kallad samsittning), 2. vistas i gemensamhet med andra intagna, 3. följa vad som händer i omvärlden (genom massmedia), 4. inneha tidskrifter och tidningar, 5. ta emot besök, 6. stå i förbindelse med annan genom elektronisk kommunikation (t.ex. telefon) eller 7. sända och ta emot försändelser (brev m.m.). Ett beslut om restriktioner ska, enligt 6 kap. 3 § häkteslagen, omprövas så ofta det finns anledning till det. När åklagaren ges ett generellt tillstånd att meddela restriktioner kan denne besluta om inskränkningar i alla eller bara vissa av de uppräknade restriktionsslagen. Vilka restriktioner en häktad ska ha är beroende på omständigheterna i varje enskilt fall och förändras dessutom ofta över tid. Det åligger därför åklagaren att ständigt ompröva restriktionsbeslutet utifrån hur ärendet utvecklar sig. Detta kan leda till såväl lindrigare som strängare restriktioner beroende på vad som händer i målet. När beslut ska fattas angående de olika slagen av restriktioner ska 1 kap. 6 § andra stycket häkteslagen tillämpas. Där stadgas att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och att om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Åklagaren är skyldig att vid varje beslut om inskränkningar för häktade tillämpa denna proportionalitetsregel. Den som är häktad får, enligt 6 kap. 4 § häkteslagen, också begära rättens prövning av ett beslut att ålägga honom eller henne restriktioner av visst slag. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 8 (15) Dnr ÅM 2015/0011 Rätten ska då pröva om inskränkning ska få ske av just det slaget av restriktioner, mot bakgrund av bl.a. proportionalitetsprincipen i 1 kap. 6 § häkteslagen. Regler om avräkning av häktningstid Enligt 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) ska frihetsberövanden som överstigit 24 timmar anses som tid under vilken ett utdömt fängelsestraff verkställts i anstalt (obligatorisk avräkning). Sådana frihetsberövanden, varigenom någon varit anhållen eller häktad, ska alltså räknas av från fängelsestraffet då verkställighet av fängelsestraffet ska ske. I 33 kap. brottsbalken finns också bestämmelser om avräkning av anhållningsoch häktestid. I detta sammanhang vill jag även nämna att regeringen den 4 september 2014 beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av strafftidslagen och bl.a. föreslå hur bestämmelserna om beräkning av den tid verkställigheten ska pågå kan utformas på ett mer ändamålsenligt och rättssäkert sätt samt så att de är lättare att förstå och tillämpa (Dir. 2014:132). Uppdraget ska redovisas senast den 28 februari 2016. Regler om billighetsskäl i 29 kap. 5 § brottsbalken Enligt 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken ska rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta 1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada, 2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet, 3. om den tilltalade frivilligt angett sig, 4. om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket, 5. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning, 6. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde, 7. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks eller 8. om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Föreligger sådana omständighet som anges i punkterna 1-8 får rätten, om särskilda skäl påkallar det, enligt paragrafens andra stycke döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 9 (15) Dnr ÅM 2015/0011 Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken kan de angivna omständigheterna även ha betydelse för påföljdsvalet. I bestämmelsen anges att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse och därvid beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Bestämmelserna i 29 kap. 5 § brottsbalken innebär att rätten vid straffmätningen, utöver vad som följer av straffvärdet, i skälig omfattning ska ta hänsyn till vissa omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person eller hans eller hennes handlande efter brottet. Omständigheterna verkar endast i mildrande riktning och brukar benämnas billighetsskäl. Billighetsskäl kan vara av olika slag och hänsynstagande till dem motiveras av olika skäl. Det som förenar billighetsskälen är att det är rimligt att gärningsmannen tillgodoräknas vissa omständigheter vid påföljdsbestämningen (SOU 2012:34 s. 195 f.). Gärningsmannen kan sägas inte förtjäna den påföljd som skulle ha dömts ut om billighetshänsyn inte tagits (Lena Holmqvist, Billighetshänsyn, SvJT 1999 s. 190). I förarbetena framhålls att regleringen ska tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor (prop. 1987/88:120 s. 90). Förarbetsuttalandet innebär att de omständigheter som beaktas måste vara av viss kvalitet och att regleringen normalt inte bör tillämpas om den inte talar för en påtaglig justering av påföljdsbestämningen (NJA 2010 s. 592 p. 8). Bestämmelsen anger att omständigheterna ska beaktas i ”skälig omfattning”. Något generellt svar på hur stor reducering som bör ske i förhållande till brottets straffvärde kan inte ges och är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt Borgeke bör billighetsskälen inte sällan föranleda ganska stora reduceringar av det straff som skulle ha dömts ut om straffvärdet ensamt hade bestämt straffet och att storleken av reduktionen i allmänhet är beroende av nivån på straffvärdet. Rör det sig om mycket höga straffvärden kan det, om billighetsskälen är starka, vara aktuellt att reducera ett fängelsestraff med så mycket som ett eller flera år. Är det däremot aktuellt att döma ut bara ett kortare fängelsestraff kan en reduktion på en eller annan månad i vissa fall vara tillräcklig. (Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. s. 192.) Det ankommer på domstolen att sörja för att det finns ett tillräckligt underlag för bedömningen och eventuellt införskaffa särskild utredning. Det ligger emellertid på den tilltalade eller dennes försvarare att uppmärksamma domstolen på förhållanden som kan ha betydelse i sammanhanget. (Borgeke, a.a. s. 192 f.) Domstolens bedömning kan sägas inrymma två delmoment. Först har domstolen att ta ställning till om den åberopade omständigheten över huvud ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 10 (15) Dnr ÅM 2015/0011 taget utgör ett s.k. billighetsskäl enligt bestämmelsen. Om så är fallet blir nästa steg att pröva om det finns anledning till strafflindring i det enskilda fallet och i vilken utsträckning omständigheten ska påverka straffmätningen. Vid den bedömningen är samtliga omständigheter i målet – däribland brottets straffvärde – av betydelse. Det är alltså inte fråga om en automatisk straffvärdereduktion som ska ske så snart en viss omständighet är för handen – en helhetsbedömning ska alltid göras i varje enskilt fall. (SOU 2012:34 s. 200.) Punkten 8 är allmänt hållen och ger domstolen möjlighet att beakta även andra omständigheter än de uppräknade. Det ska dock röra sig om omständigheter som är i princip likvärdiga med och lika tungt vägande som de omständigheter som nämns i övriga punkter. De omständigheter som omfattas av bestämmelsen ska således även de vara hänförliga till gärningsmannens personliga situation eller ha inträffat efter brottet (a. prop. s. 95 f.). Bestämmelsen i punkten 8 bör betraktas som en ”säkerhetsventil” i syfte att motverka en alltför repressiv rättstillämpning (Jack Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, ak. avh. 2013, s. 298; se också NJA 2013 s. 321 p. 25). Det är inte tänkt att mer regelmässiga negativa följder som drabbar gärningsmannen, t.ex. omgivningens ogillande eller allmänt ändrade levnadsförhållanden, ska beaktas med stöd av bestämmelsen i punkten 8 (a. prop. s. 96). För att bestämmelsen ska kunna förvalta den precision som avsetts är det viktigt med urskiljning avseende de omständigheter som bör omfattas. Det bör fordras att varje avgörande i dessa frågor är noggrant motiverat och formulerat för att bestämmelsens betydelse av att vara rättfärdigande ska bibehållas och för att möjligheterna att uppnå en enhetlig praxis ska främjas (Ågren, a.a. s. 299). För en tilltalad medför den brottsliga gärningen ofta fler negativa följder än brottspåföljden. Den dömde kan t.ex. bli utvisad, åläggas att betala skadestånd eller en administrativ sanktion, drabbas av förverkande eller få körkortet indraget. I sådana situationer brukar man tala om sanktionskumulation eller reaktionskumulation (Ågren, a.a. s. 278). För att den samlade negativa reaktionen på brottet inte ska bli oproportionerligt sträng vid sanktionskumulation har lagstiftaren i punkterna 4 och 5 pekat ut vissa typer av sanktionskumulation som domstolarna ska beakta som grund för strafflindring (a. prop. s. 90). Därutöver kan andra former av sanktionskumulation beaktas med stöd av punkten 8. Det kan t.ex. vara fråga om förverkande, företagsbot eller administrativa sanktionsavgifter. I NJA 2003 s. 414 beaktades i mildrande riktning vid straffmätningen den omständigheten att den tilltalade varit underkastad reseförbud i 11 månader. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 11 (15) Dnr ÅM 2015/0011 I NJA 2013 s. 321 hade den tilltalade gjort sig skyldig till ett brott med straffskalan fängelse i högst tre år och för vilket påföljden normalt skulle ha bestämts till fängelse en månad. Han hade emellertid varit berövad friheten som anhållen och häktad i målet under mer än fem månader. Frågan var hur detta skulle beaktas vid påföljdsbestämningen. Enligt Högsta domstolen låg det nära till hands att räkna frihetsberövanden av detta slag (som inte kan beaktas enligt bestämmelserna om tillgodoräknanden av frihetsberövanden i strafftidslagen och 33 kap. brottsbalken) till billighetsskälen enligt 29 kap. 5 § brottsbalken. Enligt Högsta domstolen borde frihetsberövandet ges avsevärd betydelse vid påföljdsbestämningen. Högsta domstolen bestämde med stöd av andra stycket påföljden till 30 dagsböter och förklarade med stöd av 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken att bötesstraffet skulle anses helt verkställt genom den tid som den tilltalade varit berövad friheten i målet. I en av regeringen nyligen beslutat proposition föreslås bl.a. vissa förtydliganden när det gäller möjligheten till strafflindring vid sanktionskumulation (prop. 2014/15:37). Förslaget i denna del är avsett att ge ökad uppmärksamhet åt olika fall av sanktionskumulation så att den totala reaktionen på ett brott blir välavvägd och proportionerlig. Några förändringar i förhållande till vad som redan gäller avses inte. När det gäller vilka sanktioner som ska kunna beaktas anförs i författningskommentaren att straffprocessuella åtgärder i vissa fall bör kunna beaktas, såsom ett långvarigt reseförbud (a. prop. s. 40). Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2015. Min bedömning Som anges ovan är frågan i målet om de tilltalade ska ådömas kortare fängelsestraff än vad brottets straffvärde motiverar på grund av att de varit anhållna och häktade i målet, varav merparten av tiden med restriktioner, trots att avräkning av frihetsberövandena ska ske enligt strafftidslagen. Jag delar hovrättens uppfattning att berörda myndigheter verkat för att hålla häktningstiderna så begränsade som möjligt. Jag instämmer också i vad hovrätten anfört om att förhållandena inte på något sätt varit exceptionella för en utredning av detta slag, även om tiden i häkte, särskilt tiden med restriktioner, naturligtvis varit påfrestande för de tilltalade. Som hovrätten anfört har häktningen och isoleringen påverkat var och en av de tilltalade på ett påtagligt negativt sätt i psykiskt och fysiskt hänseende. Jag delar också hovrättens slutsats att varken de långa häktningstiderna eller tillämpningen av restriktioner i sig, mot bakgrund av den omfattande och komplexa utredningen i målet samt de allvarliga brott med höga straffvärden som de tilltalade varit misstänkta och dömts för, har varit felaktiga eller stått i strid med de mänskliga rättigheterna enligt Europakonventionen. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 12 (15) Dnr ÅM 2015/0011 Utgångspunkten för påföljdsbestämningen är den samlade brottslighetens svårhet (straffvärde). Om den straffrättsliga påföljden i förening med andra rättsliga sanktioner till följd av brottet blir oproportionerligt sträng finns dock möjligheter att enligt bestämmelserna i 29 kap. 5 § brottsbalken döma ut ett straff som blir lindrigare än vad brottets straffvärde motiverar. Om en person har varit anhållen och häktad under en brottsutredning ska denna tid avräknas från ett utdömt fängelsestraff. Avräkning sker på samma sätt oavsett om den tilltalade varit underkastad restriktioner eller inte och några hänsynstaganden beträffande förhållandena i häktet i det enskilda fallet tas inte. Att frihetsberövanden som inte avräknas enligt strafftidslagen eller enligt bestämmelserna i 33 kap. brottsbalken kan beaktas vid påföljdsval och straffmätning står klart (se bl.a. Borgeke, a.a. s. 208 och NJA 2013 s. 321). Något stöd för att i mildrande riktning vid straffmätningen beakta frihetsberövanden som ska avräknas mot fängelsestraffet finns inte i förarbetena till 29 kap. 5 § brottsbalken (prop. 1987/88:120; se också prop. 2014/15:37 s. 40 och SOU 2012:34 band 1 s. 234 och band 3 s. 235). Enligt min uppfattning talar redan det faktum att det finns en separat reglering beträffande avräkning av anhållande- och häktningstid emot att sådana frihetsberövanden ska anses som ett billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § brottsbalken. Som anges i förarbetena ska regleringen i 29 kap. 5 § brottsbalken tillämpas med försiktighet (prop. 1987/88:120 s. 90). Som anförs av Högsta domstolen i NJA 2010 s. 592 bör regleringen i 29 kap. 5 § brottsbalken normalt inte tillämpas om den inte talar för en påtaglig justering av påföljdsbestämningen. Båda dessa omständigheter talar enligt min bedömning emot en tillämpning av 29 kap. 5 § brottsbalken i detta fall. Min slutsats utifrån tillgängliga rättskällor blir att ett frihetsberövande som ska avräknas mot ett utdömt fängelsestraff kan utgöra ett billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § brottsbalken endast om det föreligger mycket speciella omständigheter i det enskilda fallet. Till följd av det ovan anförda kan jag inte finna att det i detta fall är orättfärdigt eller oproportionerligt strängt att döma ut påföljder som motiveras av brottslighetens straffvärde, dvs. att vid straffmätningen inte beakta att de tilltalade varit anhållna och häktade med restriktioner under en längre tid. Jag ansluter mig till hovrättens straffvärdebedömning beträffande samtliga sex tilltalade. Utifrån gällande rätt bedömer jag att påföljderna för LV, FH, DJ och SS bör motsvara brottslighetens samlade straffvärde. Jag delar hovrättens bedömning att SH vid straffmätningen till viss del bör kompenseras för frihetsinskränkningen till följd av reseförbudet under knappt fyra månader. Påföljden för SHs del bör skärpas med två månaders fängelse. Jag accepterar slutligen hovrättens bedömning att det vid straffmätningen finns skäl att ta hänsyn till att AT med stor sannolikhet kommer att förlora sin taxilegitimation ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 13 (15) Dnr ÅM 2015/0011 på grund av denna dom. Påföljden för ATs del bör skärpas med två månaders fängelse. Skälen för prövningstillstånd Av 54 kap. 10 § rättegångsbalken följer att prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För prejudikatdispens krävs att ett avgörande av Högsta domstolen får generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Frågan om det i mildrande riktning vid straffmätningen enligt 29 kap. 5 § brottsbalken ska beaktas att de tilltalade under en längre tid varit häktade i målet, varav merparten av tiden med restriktioner, har inte tidigare prövats i Högsta domstolen. Några uttalanden härom har inte heller, såvitt jag kunnat utröna, gjorts vare sig i lagens förarbeten eller i doktrin. Utöver tingsrättens och hovrättens domar i detta mål känner jag inte till någon dom där de tilltalade ådömts ett kortare fängelsestraff än vad brottets straffvärde föranleder med den uttryckliga motiveringen att de varit häktade i målet samtidigt som det är möjligt att avräkna frihetsberövandena i dess helhet enligt strafftidslagen. Jag instämmer i hovrättens bedömning att häktning, i synnerhet när den är förenad med restriktioner, många gånger innebär en väsentligt större påfrestning för den frihetsberövade än verkställighet av ett fängelsestraff under motsvarande tid. Sverige har också kritiserats internationellt med avseende på den förhållandevis omfattande användningen av häktning med restriktioner. Som framhålls i hovrättens dom pågår ett arbete inom Åklagarmyndigheten för att söka minska användningen av restriktioner och undvika långa häktningstider. Behovet av att under längre tid förena häktning med restriktioner är emellertid i stor utsträckning föranlett av i Sverige gällande rättegångsregler, vilka baseras på muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. För att åstadkomma en mera betydande minskning av användningen av häktning och restriktioner skulle därför behövas en översyn av rättegångsbalken med inriktning på att minska genomslaget för dessa principer. Det går inte nu att förutse om och i så fall när en förändring med denna inriktning kan komma till stånd. Mot denna bakgrund är jag inte främmande för att en ordning införs som innebär att det vid straffmätningen ska beaktas att den tilltalade under en längre tid varit underkastad häktning med restriktioner, även i fall där häktningstiden fullt ut kan avräknas mot verkställighetstiden av ett utdömt fängelsestraff. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 14 (15) Dnr ÅM 2015/0011 Utgångspunkten för all straffmätning bör vara att denna ska ske på ett enhetligt, likformigt och därmed rättvist sätt. Häktning med restriktioner förekommer i en mycket stor del av målen som avser allvarlig brottslighet. Tiden i häkte och omfattningen av restriktionerna är lätt mätbara och därmed i hög grad jämförbara mellan olika fall. Det är därför av yttersta vikt att det finns en etablerad ordning som klargör om och i så fall hur dessa förhållanden ska beaktas vid straffmätning och påföljdsval. Som jag ovan har konstaterat saknas enligt min bedömning stöd i förarbetena och tidigare praxis för att tillämpa 29 kap. 5 § brottsbalken på det sätt som underdomstolarna har gjort i detta fall. Eftersom hovrättens dom fått relativt stor uppmärksamhet framstår det som långt ifrån uteslutet att andra domstolar framdeles kommer att göra samma bedömningar som hovrätten i detta mål när den tilltalade varit häktad med restriktioner. För närvarande saknas vägledande principer för hur detta i så fall ska ske på ett enhetligt och likformigt sätt. En bristande enhetlighet i praxis när det gäller tillämpning av 29 kap. 5 § brottsbalken i denna fråga vore högst otillfredsställande. Till följd av det anförda skulle det vara av stor vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen genom klargörande uttalanden antingen etablerar en tydlig rättspraxis för hur häktning med restriktioner ska beaktas vid straffmätningen eller slår fast att det för närvarande saknas utrymme i lagstiftningen för att annat än undantagsvis beakta dessa förhållanden. De förändringar av 29 kap. 5 § brottsbalken som föreslås träda i kraft den 1 april 2015 och som bl.a. avser sanktionskumulation har enligt min bedömning inte någon betydelse för frågan om prövningstillstånd bör meddelas i detta mål (se prop. 2014/15:37). Lagändringen innebär att möjligheten till strafflindring vid sanktionskumulation förtydligas och avser att ge ökad uppmärksamhet åt olika fall av sanktionskumulation så att den totala reaktionen på ett brott blir väl avvägd och proportionerlig. Ändringen innebär endast ett förtydligande i förhållande till vad som redan gäller (a. prop. s. 40). Sammanfattningsvis vore en prövning av överklagandet av stor vikt för ledning av rättstillämpningen. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 15 (15) Dnr ÅM 2015/0011 Bevisuppgift m.m. Jag ber att få återkomma med bevisuppgift och synpunkter på målets fortsatta handläggning för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Anders Perklev Hedvig Trost Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Internationella åklagarkammaren Stockholm (AM-65410-13) Nationella åklagaravdelningen, avdelningschefen
© Copyright 2024