Guldnyckeln
Av Fredrik Nycander
Ur Vikarvets årsbok 1917
JÄTTEN bodde i den stora klippgrottan vid Brofjällets fot. Han trifdes
godt, ända tills kyrkan började byggas vid ån. Blefve den färdig,
ringde Hvite Krists klocka i dalen, finge han ingen frid. Därför måste
bygget förhindras.
Hvar natt smög han sig ut, ref ner hvad som byggts upp om dagen.
Stenarne kastade han i Åbyfjorden.
Sockenborna kunde inte förklara deras försvinnande, men skaffade
nya. Då stölderna fortsatte, funno de sitt arbete fåfängt och
Öfvergåfvo bygget, hvaraf några raster ännu ligga kvar.
Jätten triumferade – han hade öfverlistat människorna, sina fiender.
Sockenborna rådfrågade en klok gubbe. Han sade:
– Det är ingen annan än rackarn i Brofjället, som stulit stenarne.
Dräpas kan han inte, men luras. Spännen två snöhvita tvillingkvigor
för en släde, läggen en häll därpå, låten dem löpa! Där de stanna,
byggen en ny kyrka med hällen som grundsten! Förfaren I på detta
sätt, skall rackarn inte ha någon makt öfver er.
Rådet följdes. Kvigorna stannade på den plats, där Bro kyrka står – ej
långt från jättens grotta.
Han blef ursinnig. När klockan ringde, skalf han och svettades. Hans
ro var slut, han tog påse på rygg, staf i hand, vandrade till Norges
västkust. Där, på en ö, bosatte han sig, långt från människor.
Glad var han dock ej, ty innan han lämnade Brofjället, hände något
harmligt. En natt gick han på bärget. Det dagades, han fick brådt att
hinna in i grottan, förrän solen gått upp, men just som han började
springa, träffade honom första strålen. I detsamma tappade han
nyckeln, som han bar i bältet och som ledde till löndörren, där han
hade sina skatter. Han försökte taga upp den, men omöjligt. Ty så är
det stäldt med solens makt öfver jättefolket,
Nyckeln var som fastgrodd i bärget. Af guld var den, men när han
letade efter den om natten, kunde han ej se den. Där den låg fick den
ligga.
Detta satt han och tänkte på i sin ensamhet på norska hafsön. Ju mer
han sinnade, desto argare blef han. Gammal var han, därtill blind.
Fattigt hade han det, klen var kosten – bara småfisk, aldrig en oxe
eller ett får. Om åtminstone en hvalfisk ville flyta i land! Ledt var
lifvet, och det var straffet för att han stått mot Gud.
Han reste sig upp i grottan, långt ifrån så rymlig som den förra, gick,
famlande med händerna, ut ur den, ner till stranden. Där hörde han, att
en båt lade till. Förargad öfver att inte få vara i fred, tänkte han vända
om till sin klyfta, då en karlröst frågade:
– Hvem är du, gamling? Ilsket kom svaret:
– Det rör dig inte. Packa dig i väg, stör mig ej!
– Jag bestämmer själf hvad jag gör, tyckte den nykomne.
– Här är jag herre- Och fast jag är blind, skall jag krossa dig till mos,
människokryp!
Jätten trefvade efter ett klippblock, men fann intet. Händerna grepo i
tomma luften Plötsligt snafvade han, låg och stönade, reste sig med
möda.
Den andre skrattade.
– Jo pytt krossade du mig, vidriga troll!
– Håll käft! dundrade jätten. Annars tar jag dig i håret och släpar dig i
hafvet. Där skall du smäda lagom.
Han sökte gripa fatt i mannen, men förgäfves. Denne vek undan och
ropade:
– Låt du mig vara, mig når du inte"
Då satte den blinde fulingen sig ner, lugnade sig och ropade:
– Hvem är du, som vågar trotsa en rese?
– Det rör dig inte,
– Om du säger hvem du är, skall jag säga hvem jag är.
– Låt gå då! Jag är en skeppare från Bro socken på Stångenäs i
Sverige.
Gamlingens drag ljusnade.
– Därifrån är jag också. Jag bodde i Brofjället.
– Var det du, som rymde, när kyrkan byggdes?
– Hur vet du, att jag rymde?
– Därför att ingen sett dig, sedan du gaf dig i väg.
– Det är en förklaring förstås.
– Alltså äro vi landsmän. Då tycker jag du skall ta emot mig höfligt,
nät jag kommer hit till din ö och håller dig sällskap.
– Du får lefva. Och ännu mer, du skall göra mig en tjänst, som du själf
får fördel af.
– Det är jag med om,
– Segla hem till Stångenäs, gå upp på Brofjället! Där ligger en nyckel,
som jag en gång tappade och inte kunde hitta. Men du, som är kristen,
hittar den nog. Ty du är ju kristen?
, – Visst i helsike är jag det.
– Nå, då skall du hämta den åt mig. Den är af guld, så den skiner dig i
ögonen.
– Hvad skall jag göra med den?
– Sätt den i det stora nyckelhålet i bärgets norra sida, tätt vid det
största klippblocket. Där är dörren till min skattkammare. Tag ut alla
smyckena, segla hit med dem! Till lön för mödan får du en del där af.
– Dig skall man tro! Kommer jag hit med dyrbarheterna, slår du ihjäl
mig och. behåller dem själf,
– Nej, vid min jätteära, det gör jag inte. Jag håller mitt löfte. Till
bekräftelse därpå skall jag ta dig i hand*
– Skall du ta mig i hand? Ånej, du vill bara förgöra mig.
– Hvad du är dum! Då skulle jag ju inte få min skatt.
– Det har du rätt i. Men för säkerhets skull skall jag ta på mig en
vante, så att du inte kramar sönder mig, ty jättetag är inte för
människor.
– Gärna, det kvittar mig lika.
Skepparen skyndade ombord, glödgade en järnstång i ena ändan, kom
tillbaka, stack den i resens hand.
– Det var en varm vante, tyckte denne.
– Bättre varmt än kallt, du.
Jätten plågades så af svedan, att han kastade det röda järnet ifrån sig åt
det håll, där skepparen stod. Denne sprang åt sidan, stången flög i
hafvet, fräste och sjönk. Då förstod trollet sveket och röt:
– Du är en niding! Jag ångrar, att jag talat om för dig, hvar min
skattkammare är.
– Tack för upplysningen ropade skepparen, som redan stod på skutans
däck och hissade segel- Nu far jag till Bro och blir en rik man!
Han sköt från land, seglade bort, hånskrattande. Jätten knöt näfvarne
efter honom, svor och förbannade.
Skepparen råkade ut för orkan och förliste. Det var hans straff för ond
afsikt. Ty man skall hålla ord och lofven och inte orättfärdigt vilja åt
annans gods.
Nyckeln ligger kvar på Brofjället, och den, som vill ta rätt på den, kan
ju försöka.