Härnösands Läroverks/Gymnasiums kamratförening JUBIL EXTRA 2010 Skolresan till Berlinresan -69 Från Brännaborg till SM-final Jubileumsfirandet Allt var inte bättre förr Jubileumsfirandet 2009 Fr v Thord Bylund, Eva Centerwall, Ulf Allberg, Birgitta Tjernström, Kerstin Almquist, Margareta Henriksson, Ingrid Mattsson, Ulla Johansson, Gunilla Odenring, Inger Helsing och Helena Dolk Tucker. Som 50-årsjubilar såg jag fram lite extra mot fjolårets firande och mina förväntningar överträffades. På fredagkvällen drog min gamla gymnasiekamrat, Birgit Leander, numera Lindefjell, och jag iväg till puben på Sankt Petri Logen. Det kändes spännande. De flesta av mina studentkamrater hade jag inte träffat efter examen. Skulle jag känna igen dem? Ja, det gjorde jag faktiskt – men visst krävdes det en stunds eftertanke i vissa fall. Pubkvällen blev en trevlig inledning på firandet – en mjukstart! Lördagen startade traditionsenligt med årsmöte. På grund av reparation av rådhuset, hölls mötet denna gång i aulan i vårt gamla läroverk. Numera har grundskolans högstadium dragit in där under namnet Landgrenskolan. Det var nostalgiskt att komma tillbaka till den gamla skolan. På årsmötet uppmärksammades Kerstin Norén, den enda närvarande 65-årsjubilaren. I övrigt var det mest anmärkningsvärda, att mötet på någon deltagares förslag beslöt höja medlemsavgiften till jämna 100 kronor. 2 Kerstin Norén t v om henne Karl-Erik och Jeanette Fichtelius. Efter mötesförhandlingarna väntade busstur i Härnösand med omgivningar under lättsam och trevlig guidning av Kerstin Selander. Vi avslutade med lunch på Vårdkasen – något problematisk eftersom leverantören var försenad och hade glömt vissa saker. Men solen sken och humöret var på topp hos deltagarna. Givetvis tog man också chansen att bestiga (per fot eller hiss) det nya fina utsiktstornet. Några ”håltimmar” på eftermiddagen före firandets höjdpunkt, jubileumsfesten, var välbehövliga. Ett 80-tal jubilerande och andra deltagare hade hörsammat inbjudan, varav två hitresta ända från USA. En av dem, Bengt Sandberg, var 60-årsjubilar och fick återse två av sina kamrater. Den andra, Helena Dolk Tucker, ingick i den stora gruppen 50-årsjubilarer. Mer än 30 personer av studentårgång 1959 från läroverket och ”Teknis”, som på den tiden var en egen skola, fanns på plats. Ett 20-tal 40-årsjubilarer deltog också. Fr v Iris Svanholm, Gudrun Wegner och Wanja Kihlberg. Hans Holmgren, Evert Mo, Margareta Henriksson, Ulla Mo, Märtalisa Holmgren och Hans Näslund. Staffan Sandelin firade 45-års jubileum. Av den goda stämningen att döma, var nog alla nöjda med festen. På söndagen, slutligen, anordnades stadsvandring under ledning av vår kunnige studentkamrat Thord Bylund, tyvärr numera avflyttad från Härnösand. Som avslutning på den intressanta och trevliga vandringen ville vi gärna ha kaffe på någon uteservering. Men det visade sig mer komplicerat än vi räknat med. Trots det härliga varma och soliga vädret hade sommarsäsongen inte börjat i Härnösand. Pinsamt! Men vi lyckades till slut tränga oss in på Hamnkrogens veranda. Dock nekades vi kaffe och fick dricka öl i stället. Annars skulle man ju kunna förvänta sig motsatsen. Carin och Jan Kron samt Bengt Sandgren. Till slut – det var otroligt roligt att återse studentkamraterna och andra deltagare. Helgen kändes hellyckad – men som styrelseledamot är jag förstås jävig. Ulla Johansson, student 1959 Carin Hiort och Ingemar Ljunggren. Söndagförmiddagen ägnades åt stadsvandring under Stefan Löfvenius, Bo Egerstad och Jan Höijer. ledning av Thord Bylund. Thord Bylund, Margareta Henriksson, Helena Dolk Tucker, Gunilla Odenring och Birgitta Tjernström kopplar av på Hamnkrogen efter söndagens stadsvandring. 3 40-ÅRSJUBILEET Dags att ta bort snödrivorna Freddie Norberg, Gunnel Andersson-Wass, Monica Nordlander och Jan Höijer. Det är bara att erkänna - jag var skitnervös i veckor innan festen. Tänk om mina skolkamrater numera är tanter och gubbar? Det skulle ju betyda att även jag blivit 40 år äldre och det har jag inte. Absolut inte. Inte i min egen spegel i alla fall. Men gamla vänner man inte sett på en herrans massa år är en helt annan sorts spegel. Sann? Tja, förmodligen sannare än ens egen. Men det var inte tanter och gubbar – i alla fall inte de som kommit till jubileet. Tack gode gud. Nu kan man fortsätta vara 27 år ett bra tag till. Några av dem har jag inte sett sen skoltiden. Gunhild Andersson-Wass, som alla av nån anledning nu kallade Gunnel och som själv accepterat att hon blivit omdöpt. Vi började i första klass på Södra seminariet samtidigt. Jag minns fortfarande dofterna i hennes föräldrars bageri. Monika Eklund Höjer. Lekkamrat från Strömsborgsgatan där jag tillbringade en stor del av min barndom. Underbart att få prata med nån som kände och mindes min älskade mormor. Det är nämligen tillåtet att bli lite sentimental på en återträff. Kurt Lidgren. Fem barnbarn men inte en dag äldre än 19, som han var när jag senast träffade honom. Kurt gjorde vad många av oss kanske varit för fega för att våga. Han följde sitt hjärta, lämnade universitetet för att bli det han innerst inne ville, snickare. Roger Burström, lika charmig och glad som förr. BrittMarie Sundén, Ellersten numera. Herregud, så snygg! Och Ulf Sjödin. Inte minns jag att han var så lättsam och rolig. Några har jag haft en del kontakt med genom åren. Ulf Helldahl, som skickat julkort på sin familj ända sen hans barn var små. På det senaste julkortet jag fick hade de små barnen själva fått små barn... Det kallar jag vänfasthet från hans sida. Och ohyfsad otacksamhet från min, eftersom jag aldrig skickat ett enda julkort till honom. Förlåt. Dags att ta bort snödrivorna 4 Dags att ta bort snödrivorna Ulf Allberg och Monika Eklund Höijer. Lars Zetterlund, Britt-Mari Ellersten(Sundén) och Karin Norberg. Karin Norberg, Roger Burström, Ulf Helldahl och Kurt Lidgren. Kerstin Selander(ordförande) och Gösta Lindström(toastmaster) tar emot de sista instruktionerna inför festen av klubbmästare Rose Olevard i mitten. Monika Nordlander, numera stockholmare men med villan i Härnösand kvar som sommarställe… Lika vältrimmad som när vi cyklade runt med redskapen i högsta hugg och rensade rabatter i stans parker på sommarloven. Många var vi som var bjudna, men få som hörsammade kallelsen. På festen 1989, 20 år efter studenten, var vi ungefär dubbelt så många som den här gången. Kanske är det med gamla skolkamrater som med uran – vi har våra halveringstider. Eller så är det så att man samlar krafterna till 50-årsjubileet. Åtminstone såg det så ut 2009. Flest, högljuddast och flitigast i baren och på dansgolvet var 50-årsjubilarerna. Så alla ni gamla kamrater, sätt i gång med hårdträningen så ses vi i baren 2019. Karin Norberg, student 1969 2010-ÅRS LUDVIG NORDSTRÖMS-PRIS TILL NINNI HOLMQVIST Här följer pristagarna: Novellförfattare 1998 Inger Edelfeldt 2000 Stewe Claeson 2002 Hans Gunnarsson 2004 Cecilia Davidsson 2006 Ulf Eriksson 2008 Oline Stig 2010 Ninni Holmqvist Journalister 1999 2001 2003 2005 2007 2009 Jan Helin Andreas Rocksén Curt Bladh Anneli Jordahl Linda Larsson Kakuli Anders Lidén Foto: Tove Falk-Olsson Motivering För en novellkonst som med kritiskt spårsinne osäkrar våra invanda föreställningar om vad som är inre eller yttre, orsak eller verkan, i berättelsernas och människornas, kostymernas och rollernas, spridda och våldsamma försök att hålla ihop. Ludvig Nordström-sällskapet årliga pris på 15 000 kronor finansieras av Härnösands Läroverks/Gymnasiums Kamratförening och Härnösands kommun. Sällskapet har delat ut pris sedan 1998 - vartannat år till en novellförfattare och vartannat år till en journalist verksam i Ludvig Nordströms anda. 5 HÄRNÖSANDS GYMNASII FÖRBUND Särskilt livligt torde det ha blivit vid det kälkparti, då man inköpt “15 flaskor vin (18:75), 9 kannor konjak (54:00), konfekt (15.00), socker (3.00), russin (3.00), hyra af glas (1:50), marschaller (10.00), föråkare (1:50), samt kardemumma (0:25).” Vid concilium hörde det till att man diskuterade viktiga ämnen i tiden. Några exempel: “Hvilka fordringar bör man ställa på en acceptabel tös” och “Tobak, alkohol eller flickor, vilket demoraliserar ynglingen mest”. Kan det sistnämnda ämnet ha valts på grund av att man den 16 december 1902 beslutat att “uppbränna boken “Kärlekens krigsstråk”? Repetition av HGF-pjäs. Från vänster Ecke Järner, Stig Ekelund, Torsten Arbman och en vars namn jag glömt. Härnösands Gymnasii Förbund bildades 1866, och jag medverkade vid föreningens 80-årsfirande den 4 maj 1946 med en krönika över de åttio åren. Kan det månne vara av intresse för Jubil-Extras läsare att få en inblick i vad som emellanåt förevarit i den illustra föreningens verksamhet? Protokollsboken från de första åren har förkommit, varför ingen vet, hur tidigt föreningen började ge ut tidskriften Idun, men redan på 1870-talet gavs den ofta ut, dock i början endast i ett - givetvis handskrivet exemplar. Det litterära inslaget i verksamheten upplevde en glansperiod mellan 1896 och 1902, då Lubbe Nordström var en synnerligen aktiv medlem liksom den blivande excellensen Rickard Sandler. De var båda fruktade kritiker av de alster “som i en aldrig sinande ström inflöt till Idun”. Redan på 1880-talet hade förbundet även inrättat ett eget bibliotek. 1921 uppstod en bitter fejd mellan rektor Bucht och förbundet, som berodde på dennes alltför stränga föreskrifter för skoldanser, vilka nu flyttats till läroverkets gymnastiksal. Vintern 1924 blev spänningen akut: “Meddelade ordf. att rektor till honom lämnat en skrivelse med fordran att få den samma kväll före klockan 8 inlämnad till sig i sitt hem, undertecknad av förbundets ordf. och sekr. I annat fall skulle enligt hans åsikt Härnösands Gymnasii Förbund ha upphört att existera.” Att notera: detta HGF-protokoll var undertecknat av Sven Silén, som 1945 efterträdde Gösta Bucht som rektor! Mot slutet av 1920-talet tycks striden vara över och det beseglades genom att förbundet på rektors 40-årsdag uppvaktade med blommor. Under min gymnasietid fyllde Bucht 60, och jag minns, att vi på födelsedagens kväll tågade till Rosenbäcksallén och framförde vår hyllning, som han tog emot utomhus och rörd tackade för. Mitt sista citat härrör från september 1939, denna dramatiska månad i världshistorien. Protokollet berättar: “Den inofficiella kappätningen av surströmming vanns av Kacke, som efter knivskarp strid i triumf kunde uppvisa 11 blankslickade stjärtar”. Kacke hette f.ö. Elfving, var känd karrikatyrtecknare och blev sedermera skådespelare. Under mitt första realskoleår var jag inackorderad i Kackes hem på Norra Kyrkogatan 26. Avkoppling mellan studentskrivningarna 1946 med Nils Höglund, Ulla Ringmar, g. Fichtelius, Torsten Arbman, Birgitta Ulander,g.Åkerlind, Pelle Vik och Ingrid Hellström, g. von Schéele. Nöjeslivet bestod förutom av “dansövningar” även av kälkpartier, Förstamajfirande på Kapellsberget, slädpartier till Bondsjö gästgivargård och tävlingar i skridskoåkning. Festerna eller “zwückerna” som de i gången tid kallades hölls i offentlig lokal, eftersom ett protokoll berättar: “Angående zwücken skulle dertill af vederbörande anskaffas fem kannor (2,6 liter) punsch, hvarjemte afgiften bestämdes till 25 öre per person. Tidpunkten för dess utsträckande skulle af Flodstedt begäras hos borgmästaren.” Som Folmer-fostrad latinare vill jag utbrista: “O tempera, o mores!” 6 Ja, så skiftande kunde verksamheten en gång vara i gamla HGF! Torsten Arbman, student 1946 FRÅN BRÄNNABORG TILL SM-FINAL Då Läroverkshandbollen dominerade Härnösand SM-Finalister: st.fr.v: Dick Wedin, Roger Hedell, Christer Lidén, Sven Silén, Hanse Bylund, Kenneth Davidsson, Ove Nordenmark. Sittandes fr, v.: Börje Hell, Göran Wesström, Hasse Hallbäck, Janne Östlund, Göran Trogen. Brännaborg! Sug på det och tänk vad det har betytt för oss äldre. Skitigt gymnastikgolv, fantastiska danskvällar, Charlie Stranne som alltför ofta, enligt studieplanen, slängde ut en handboll till grabbarna att roa sig med. Därefter var det att springa halvnakna runt kvarteret istället för att duscha kallt. Men det gav resultat, i alla fall i handboll. På 1950-talet fanns en prestigefull handbollstävling för landets alla gymnasier. Vad den hette är lite oklart då den i tidningarna kallades både för Prins Bertils och för Kronprinsens pokal . Hösten 1958 fick jag själv som ”förstaringare” den stora chansen att få vara med i skollaget. Tänk att få åka tåg till en norrlandsfinal ända upp till Skellefteå (ej att förväxla med Soll…). Dessutom fick vi ju ledigt. Det var första gången de flesta av oss spelade i en större hall än lilla Brännaborg. Nu skulle det ju dessutom spelas med ”hörnkast”. Men med Dick Wedin och Kenneth Davidsson som skarpskyttar och Bysa Byström i mål så vann vi. Men sedan då? Jo, nu skulle vi som nyblivna norrlandsmästare få spela en semifinal för hela landet och lottades mot Södra Latins läroverk i Stockholm . Ny ledighet, spännande tågresa och hotellboende för oss grabbar i storstan. På med blazrarna och upp med fönvågorna för nu skulle först syndens högborg nummer ett, NALEN, erövras. Jösses vilka lantisar vi var! Men nog ljögs och överdrevs det om ett och annat ”syndfullt” när vi kom hem igen. Matchen mot Södra Latin spelades i dåtidens största idrottshall (Eriksdalshallen) och dess bredd motsvarade tre längder Brännaborg! Gissa om vi kände oss bortkomna och vilsna. Vi var ju inte heller speciellt kaxiga efter ”förlusten” på Nalens dansgolv natten innan. Att det dessutom fanns ca 1000 skrålande gymnasister på läktarna gjorde inte uppgiften lättare. På något sätt lyckades vi dock skapligt och förlorade bara med ett enda mål. Enligt reportage i DN ”spelade Härnösand en glad och trevlig handboll”. Efter dessa prövningar var det inte så svårt för Läroverkets handbollslag att överlägset vinna den vanliga Ångermanlandserien (div 3). Matcherna på Brännaborg drog fulla hus med skrålande, sjungande, visslande åskådarmassor. Det var helt enkelt en fantastisk stämning och bäst av allt när Teknis fick stryk. Nu var det väl inte bara våra handbollsframgångar som gjorde att det byggdes en ny gymnastik- och handbollshall som skulle ersätta vårat och Manne Klings Brännaborg. Det gällde nu att börja träna hörnkast och utveckla vårt snabba linjespel. Det innebar att hösten -59 fortsatte vi med ett till hälften nytt lag och vann flera matcher i (Kron)Prinsens turnering. 7 På hemmaplan i vår nya hall försvarade vi vår Norrlandstitel mot ett gästande Umeå. Det blev ett publikrekord med drygt 500 jublande hemmafans, som lyfte fram Kenneth Davidsson och Christer Liden samt Hasse Hallbäck i målet. Gamle ”storstjärnan” Dick Wedin var (av okänd anledning) förpassad till lagledare. Lika entusiastisk åskådare, men kanske inte lika högljudd var vår gamle rektor Sven Silén, som var på tillfälligt besök i stan. Rektor Gladh hade dock ännu ingen sett på våra tillställningar. Nu var vi åter i en stor nationell semifinal och lottades hemma mot Köpings läroverk (fast vi var osäkra var det låg i landet). Nytt publikrekord i hallen och nu med hjälp av nära 800 skrikande fans på läktaren så vann vi. Det ryktas att rektor Gladh fanns med bland åskådarna. Därmed var vi klara för en SM-FINAL! Vi skulle nu spela mot Jönköpings Läroverk. Detta var stort. Svenska Handbollsförbundet ansåg, att vi skulle få ha hemmaplan i vår nya hall. När matchdag var utsedd blev det ”storbråk” mellan Ångermanlands och Medelpads handbollsförbund. Ty de flesta av oss spelare var ju ordinarie i Brännan eller Älgarna och dagen innan finalen skulle det spelas mot två olika Sundsvallslag. Härnösandslagen ville då få dessa matcher uppskjutna. Nu blev det inte så och båda Härnösandslagen fick stryk utan ”läroverksgrabbarna”. Detta gjorde att Ångermanland avstod att spela en landskapsmatch mot Medelpad två veckor senare. Men nu skulle det bli SM-FINAL. Oj, vilka förberedelser och förväntningar! Ett tvätteri i en källare på Vangstagatan bjöd på rena och strukna matchtröjor. Örnbergs bageri bjöd på bullar, Elmgrens konditori bjöd på fika osv. De flesta Härnösandsbor med eller 8 utan kontakt med läroverket kände till denna stora händelse. Dessutom skulle det bli TV-sändning! TV-sändningen från och till Härnösand år 1959 var nog en av de första gångerna det hände. En sensation helt enkelt. Det hade ju bara gått ett drygt år sedan vi för första gången fick avnjuta de flimrande TV-bilderna från fotbolls-VM uppe i Vårdkasstugan! SM-final i handboll och nu ännu ett nytt publikrekord med nära 1300 betalande plus ett hundratal utan biljetter och hundratals (enligt VA) som ej fick plats. Enligt uppgift lär detta publikrekord (ca 1300) fortfarande gälla för denna hall. Nä, det gick inte bra. Vi var säkert för nervösa och stressade och fick stryk med sex mål i denna final, men ändå…. Det var i alla fall under ett par år som Läroverkets handbollslag påverkade hela Härnösand såväl sportsligt som socialt. Ett sådant publikintresse, enormt engagemang, högljudda hejaramsor, livat, festligt m.m. har nog inte upplevs varken förr eller senare i stan. Men i ett femtioårigt perspektiv så var detta publiktryck större på trånga, lilla Brännaborg. Där var ju publiken hemmavan från gymnastiktimmarna och lördagskvällarna. Hans Bylund, student 1961 ALLT VAR INTE BÄTTRE FÖRR Nej då, allt var inte bättre förr. I alla fall var det inte det för mig. Men även om ens barndom och uppväxt inte var någon höjdare vill man konstigt nog ändå ha den orörd. Redan när flygbussen passerade mitt nu rätt nedslitna och tämligen övervuxna barndomshem på Södra vägen kände jag den, känslan av övergivenhet. Nog för att jag mycket väl förstår att man inte gärna vill bo bara några meter från den dånande E4:an. Men varför har inget förbättrats? Vad hände med planerna på att flytta genomfartstrafiken och lägga den i utkanten av stan, som diskuterades livligt för en massa år sen? Kanske är det jag som har fel, men är inte Södra vägen fortfarande alldeles för smal för all den tunga trafiken? Och inne i stan. På 60-talet brukade jag och min mormor äta lunch ibland en trappa upp på Domusretaurangen på Storgatan. På Wirströms eller Hallmans konditorier åt vi bakelser. Det fanns tre biografer Fyren, Saga och Palladium. Kanske fanns det även en till, har ett svagt minne av det. Men minnet är understundom just det – svagt. Jag minns när Tempo byggdes och Prisma. När stan fick ett nytt bibliotek. En teater med tillhörande teaterhus. Radio Västernorrland startade, naturligtvis med huvudredaktion i Härnösand. Storgatan med sina affärer. Torget med Athena och Move club. Nybrogatan med bankerna och med Nybrokällaren där farbror Gustav var garderobiär och satt på en stol innanför dörren och kom ihåg allas kläder och hattar utan nummerbrickor. Teatern har numera sitt säte i Sundsvall. Radio Västernorrland likaså. Västernorrlands Allehanda har blivit Tidningen Ångermanland. Nybrokällaren har fått det mer folkliga namnet Svenssons och farbror Gustav har sen länge järnkoll på vingar och glorior. Av sjukhuset finns inte många mottagningar kvar. Just det, de har flyttats till Sundsvall. Så länge jag hade släkt kvar i Härnösand, fram till slutet av 80-talet, så brukade jag passa på att handla kläder där när jag var på besök. Det fanns ett par tre små affärer med bra utbud och det var enklare än att handla i Stockholm. I hallen i min lägenhet i Stockholm har jag galgar från Modigs, Sundströms och Barrdunges. Ett minne av ett stort utbud i en liten stad. I dag, eller rättare sagt i maj 2009, kändes staden totalt övergiven. Storgatan verkade avvecklad. Klädaffärerna borta. Några konditorier såg jag inte. Inga livsmedelsbutiker. Och för den delen, knappt några människor heller. Var handlar ni, frågade jag. Vi åker till Birsta, blev svaret. Herregud, det är ju nästan i Sundsvall. Vad hände med det gamla sundsvallshatet, som frodades förr i tiden? Nej, det är klart. Man biter inte den hand som föder en. För numera får man vackert pendla till Sundsvall om man vill jobba. Härnösand är nedlagt. Just så kändes det de där dagarna i maj 2009 när jag hyrde en bil och åkte på en nostalgitripp i och runt stan. Avstängda gator med betongblock, som hindrar framkomligheten. Ödsliga gator och tomma öppna platser. Bondsjöbadet nedlagt och ännu värre, plaskdammen vid Tullporten. Men jag ska inte bara vara negativ, det är så trist. Man har börjat bygga villor ute vid Kattastrand. Kanonläge. Varför har det dröjt så länge? Har alla små sommarstugor, som den vi hade när jag var liten, legat i vägen? Dessutom har man har fått flera nya fina äldreboenden med bra läge mitt i stan. Utmärkta framtidsvisioner. Fast det har väl blivit dags att tänka på refrängen om man säger så. Fängelset, den gamla 1870-talsbyggnaden som man kunde se från plaskdammen i Tullportsparken och senare på väg hem från skolan, skrämde ingen. Det var liksom svårt att förstå att det fina huset huserade fula gubbar. Det har nu fått en storebror - superbunkern i Saltvik. Och den skrämmer skiten ur mig i alla fall. Saknas bara beväpnade vakter i torn, blodhundar och lite krokodilstinna träsk i närheten. Och gubbarna där innanför är fulare än nånsin. Som sagt, ens barndomstrakter vill man ha orörda. Men visst vet jag att utvecklingen måste gå framåt. Riva för att ge luft och ljus. Ut med det gamla, in med det nya och allt det där. Men att byta namn på min mormors gata – där går gränsen. Varför frågade ni inte mig först? Jag hade sagt blankt nej. Fiskekroken…? Vad var det för fel på Strömsborgsgatan? Jag bara undrar. Karin Norberg, student 1969 9 SKOLRESAN TILL BERLIN T v: Avresa från Härnösands järnvägsstation. T h: Lotta Sigeman(Wikström) stärker sig inför resan. Lite visste jag då att den västtyska polisen den 2 juni 1967 hade skjutit ihjäl en 27-årig student på en gata alldeles intill hotellet där vi bodde. Betydelsen av detta förstod jag först långt senare. För nu, våren 1969, var vi bara en hoper ystra gymnasister från Härnösand - en avkrok i norra Europa - på skolresa till Västberlin i dåvarande Västtyskland. Någon liten kunskap hade vi måhända med oss. Att staden var delad av en mur som kallades Ulbrichtmuren visste vi, och att detta var en konsekvens av andra världskriget, det hade Julin lärt oss. Men mest var vi bara som kalvar på grönbete, i grunden aningslösa och oberörda av tillståndet i världen och av den stad vi kom till. Framförallt var vi partysugna! Idag, drygt 40 år senare kan jag le lite förläget vid minnet av den där skolresan. För det handlade egentligen bara om att ha kul. Nog för att det gick att festa i Härnösand också. Söta viner serverades till både 16- och 17-åringar på Atenagrillen, och på gamla Nybrokällaren såg man också mellan fingrarna och legitimation krävdes därför sällan. Men Härnösand var ändå trångt, instängt och invant. Nu gällde Västberlin! Jag har tre mycket specifika minnen från den där skolresan. Det första är den sanslösa upplevelsen av musikalen Hair. Eller ”Haare” som den hette på tyska. Otroligt bra och mycket långt ifrån allt vad jag dittills sett eller hört. Flummig till tusen och hur spännande som helst. Jag kan för mitt liv bara inte komma ihåg vad teatern hette, eller var den låg, Skyller denna minneslucka på den jazztobak som var i omlopp innan föreställningen… 10 Det andra minnet är hur några av oss, efter en sen kväll på diskoteket Big Eden på Kurfustendamm, i receptionen på hotellet råkade stöta på en ovanligt svart och storväxt man. I vårt uppspelta tillstånd bjöds mannen naturligtvis med till ett av våra rum för lite ”nachspiel”. Jag kommer ihåg mannen mycket väl. Han hade en alldeles för liten kostym med en åtsittande slips, ett bullrande skratt och han talade mycket dålig engelska. På något sätt förstod jag dock att han var någon form av militärattaché från Uganda. Antagligen tillfällig gäst vid någon pågående Nato-konferens i staden. Hur som helst, svarta och färgade tillhörde inte vardagsumgänget i Härnösand. Det kändes lite exklusivt med mannens närvaro helt enkelt. Så satt vi då där, ett gäng lätt påstrukna 18-åringar från lilla Härnösand på ett hotellrum i Västberlin med en stor svart man från Uganda. Efter en stunds allmänt skrattande uppstod dock en viss tystnad i rummet. Vem hade egentligen tagit med miltärattachén upp på rummet? Vad gjorde han där? Och vad skulle vi prata med honom om? Pinsamheten lägrade sig så sakta i kapp med bristen på samtalsämnen. Nåväl, han var bevisligen mycket svart Ett av många dödsoffer vid flyktförsök över muren. och vi hade under terminen läst om både slavhandel och den medborgarrättskamp som svarta amerikaner kämpat under ledning av Martin Luther Klassmöte på rum 614 inför discoteque Big Eden. King. På något sätt kändes det därför som att någon behövde markera att vi minsann var en medveten skara ungdomar. Visserligen från en liten stad som hette Härnösand, men vi hade trots allt ett mycket stort världssamvete. Vi ville markera, att vi verkligen förstod hur svårt det måste vara, kanske inte direkt att vara militärattaché från Uganda, men just… svart. I konsekvens med denna lätt blödiga tankegång tog jag därför mod till mig, sträckte fram en ostämd gitarr och frågade lite lätt uppfordrande ”Can you please play the blues….” Hur kvällen slutade i övrigt minns jag inte. Men den svarte mannen hade ingen som helst aning om hur man greppade en gitarr, än mindre vad blues kunde tänkas vara. Tydligare är minnet av dagen efteråt. Vi skulle väl antagligen gå på något museum eller titta på Checkpoint Charlie. Det smet jag ifrån. Istället tog jag S-bahn till Friedrichstrasse Bahnhof, den ena av de två gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin. Väl framme på stationen, efter en snirklande tågtur över det ingenmansland som låg på östra sidan av muren, växlade jag till 20 östmark, fick passet stämplat och vek av till vänster ute på gatan. Det var ett annat Berlin. Breda avenyer med få bilar och med Marx, Engels och Lenin blickandes ner på medborgarna från gigantiska propagandaaffischer. Ingen reklam, inga affärer. Mycket soldater. Det tog en stund att hitta adressen, men till slut stod jag framför porten vid Chaussestrasse 131. Två trappor upp i en gisten gammal kåk ringde jag på dörrklockan. En liten man i 40-årsåldern med sorgsna ögon och slokande mustasch öppnade och såg mycket frågande ut. Jag förklarade på stapplande skoltyska, att jag hört ett program på radion med några av hans sånger och att jag därför, när jag ändå var på skolresa i den delade staden, bestämt mig för att söka upp honom. Den lille mannens undrande uppsyn förbyttes då till ett garv ”Bitte, herein kommen!” T v: Klassföreståndaren Roland Juhlin ledar klassen mot nya mål i Östberlin. T h: Hanke Eriksson testar tyskt öl. 11 Greger Örjestål, Ingrid Ängsgård(Berglund), Marita Norlin(Olsson), Margot Nordlund(Berglund) och Ingrid Faxbrink. De timmar, som sedan följde i ett stökigt vardagsrum hemma hos poeten Wolf Biermann, kom att bli mitt bästa minne från skolresan till Berlin. Wolf Biermann hade arbetat som regiassistent till Berthold Brecht på Berliner Ensemble och var poet och vissångare. Men han var bara känd i Västtyskland. I Östtyskland var han tystad, censurerad och allmän persona non grata. Hans sånger kritiserade det rådande systemet så att säga inifrån. Det var betydligt farligare än den propaganda, som Springerpressen drev från västsidan mot DDR. De inspelningar som fanns med Biermans visor var därför inspelade i hemlighet hemma i den där lägenheten, utsmugglade och utgivna i väst. Långt senare blev Bierman också utslängd från Östtyskland och är numera bosatt i Hamburg. förstod långt senare i slutet på 70-talet var, att det var hans styvdotter som härjade runt på barns vis. Hon skulle med åren skapa sig ett stort namn som egensinnig artist. Hon heter Nina Hagen. Vid den här tiden satt därför Wolf Biermann mest hemma och skrev sina sånger. Han sjöng den här gången också några översättningar han gjort av Nils Ferlin – ”Ich habe ganz magere Beine, und mager sind Arme und Halz…” Jag kan fortfarande rysa vid minnet av de sånger han sjöng den där eftermiddagen i Östberlin. Jag tror jag blev kvar ett par timmar i lägenheten, Minns också hur han besvärades av en ung flicka som yrde runt i våningen ”Hon är lite högljudd”, ursäktade sig Bierman. Vad jag inte visste, men 12 Ulf Hallner vid Brucke des Einheit, där spioner brukade utväxlas. På vägen tillbaka till hotellet i väst tänkte jag på hur lite jag egentligen förstod av den delade stad som vi, en partysugen skolklass från Härnösand, befann oss i. Och hur lite jag i grunden begrep av alla de miljoner människors öden i den stad vi gästade. Jag vet bara att den där skolresan, och kanske särskilt mötet med Bierman, fick mig att vända ögonen från den gymnasiala instängdhet och de frustrationer jag ofta kände under gymnasieåren. Därför lämnade jag också snabbt Härnösand efter studenten. Jag gick inte ens på festen på S:t Petri-logen. Satte mig i stället på ett tåg mot Göteborg och höll inte längre kontakten bakåt i tiden. Idag kan jag ångra denna snabba sorti. Men den smak på världen jag fick i Berlin gjorde, att jag snabbast möjligast ville vidare, ut i livet och ut i en annan verklighet. Så blev det också. Vad som sedan hände är därför en helt annan historia. Nu, drygt 40 år senare, efter årtionden av mycket arbete, ett par äktenskap, tre barn och många långa resor är det ändå med viss nyfikenhet som jag, trots allt, kan undra vad det blev av alla oss slynglar som åkte på den där skolresan. Statistiskt sett borde de flesta fortfarande vara i livet och en mild förhoppning är naturligtvis, att lyckan också varit nådig mot de flesta av oss. Det heter att en flykting ibland korsar sina spår. För min del blev det slutligen ett rött litet torp ute på Hemsön, den ö strax norr om Härnösand som fram till Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott, med en kanon insprängd i berget, skulle försvara vår lilla kustremsa mot ryssen. Där, i lugnet mellan älven och havet finns också en värld att upptäcka. Men kanske är det mest den inre resan det handlar om. Böckerna och promenaderna med hunden i avskildheten på ön håller vid behov ett lämpligt mentalt avstånd från den stora brusande och obegripliga omvärlden. Anders Stenberg, Kerstin Mjönes(Wallin) och Per-Erik Åström studerar vaktavlösningen. Så är det kanske för de flesta. Hur som helst så undrar jag ibland lite stilla över vad det blev av alla er i klassen efter den där resan till Berlin? Ska därför bli kul att träffa er som var med och som har minnet någorlunda i behåll. Per-Erik Åström, student 1970 För världen är verkligen en annan idag än då för fyrtio år sedan. Inte minst gäller det Berlin, som knappt går att känna igen efter murens fall. Bierman lever och skriver visserligen fortfarande poesi, men är en mycket gammal och grånad man som mest översätter Shakespeares sonetter till tyska. Och musikalen Hair finns på en LP, sedan länge parkerad i en låda på vinden. Det jag trodde på och ville då för länge sedan blev i mångt och mycket något helt annat senare i livet. Berlinmuren 13 MEDAN JAG ÄNNU MINNS.. Min gymnasietid i Härnösands läroverk framslår på min ålders höst (jag tog studenten 1948), som en lycklig och ganska bekymmerslös tid så här efteråt. Jag hade valt latinlinjen, mest för att slippa matte. Det första året var vi tillsammans med elever från Sollefteå ungefär 15 i klassen, men så småningom bara 5 tappra kvar efter alla avhopp. Vi var som en stor familj, som med klassföreståndaren Willy Hallström gick på “Trampan” på lördagarna efter skolans slut och fikade. På de flesta lördagarna var det skoldans, ibland till “riktiga” orkestrar. Danserna anordnades i läroverkets gymnastiksal, på Brännaborg eller t.o.m. hos vår granne Teknis, som då satte upp en affisch om “Kor-i-dårdans” på vår anslagstavla, eftersom deras danser pågick i korridorerna. Varje höst, innan det blev för kallt att tävla, ägde den populära Triangel-matchen rum mellan gymnasierna i Sundsvall, Hudiksvall och Härnösand. Då gällde det att heja fram sitt lag med ramsan: Ö-ba-ba-ka-ka-ka Öbacka! Vi hejade bl.a. på Torsten Arbman och Lasse Nyberger på de korta distanserna och Hasse Edin på de längre. Många gånger tog Janne Thurfjell fram sin trumpet och ackompanjerade våra hurrarop. Efter tävlingarna blev det populär dans hos det arrangerande gymnasiet med servering och underhållning och många nya bekantskaper. Vi kämpade med latinet för lektor Hugo Bernhard Vindician Folmer, både jag och Dagmar (född Helleberg). Ganska snart insåg vi dock, att vi nog måste läsa extra för den andre latinläraren, Dr Nordh. Det fick till följd, att vi skrev så bra på en skrivning för Folmer, som vi redan skrivit för Nordh, att den förre fattade misstankar. Rektor Silén fick rycka in som medlare. Det som ungdomar i dag kallar för fest, kallade vi för hippa. Hippor var det gott om de gånger det inte var skoldans. Vi var på hippor på Spjutegården, på Kanaludden eller hemma hos någon, som hade gott om utrymme. På kvällarna “strögade” vi eller gick på bio på Palladium, Saga eller Fyren och träffade andra 14 ”Svensk stafett” på Ängevallen 1945. Torsten Arbman på innebanan i Brännans dräkt. skolungdomar, som det på den tiden fanns gott om i Härnösand, Norrlands Aten. Bönsalen var det rum, som man samlades i vare sig det gällde morgonbön, viktiga meddelanden, underhållning eller besked om hur “muntan” gått. Många gymnasister var duktiga sångare, skolade av musikdirektör Håkansson, och på Gustav Adolfsdagen den 6 november samlades vi efter lunch för att höra både körsång och solosång av Ulla Ringmar, Stig Haraldsson och Nils-Johan Höglund. Allt firande av något slag mottogs med tacksamhet, eftersom det betydde frihet från lektioner. Det här är bara ett axplock av minnen från min tid i läroverket, och när vi 48-or träffas på våra jubileer blir det alltid mycket att prata om och komma ihåg. När vi firade vårt 50-årsjubileum 1998, bestämde vi att åtminstone “flickorna” skulle fortsätta att träffas varje år, och det har vi fortsatt med under 10 år med bara något års avbrott. lngrid Nyberg född Jonsson, student 1948 Jubil-Extra 2010 Redaktörer: Kerstin Selander och Ulla Johansson Jan-Anders Ekman, fotograf Formgivning: Susanna Berggren, SuzyLu Design [email protected] E-post: [email protected] Hemsida: www.kamratforeningen.se Tidigare nummer av Jubil-Extra hittar du där. Härnösands Läroverks och Gymnasiums Kamratförening Välkommen till 2010års jubileumshelg! 4–6 juni 15 Alla medlemmar och 2010-års jubilarer hälsas välkomna! Schema Fredag 4 juni 2010 19:30 Pubkväll på Sankt Petri Pub Traditionsenligt börjar festligheterna redan på fredag kväll med att vi under enkla former träffa gamla och nya kamrater på Sankt Petri Pub. Lördag 5 juni 2010 11:00 Årsmöte på Rådhuset 12:00 – ca. 14:30 Lunch och Technichus Efter årsmötet äter vi lunch på en av stadens serveringar, varefter vi promenerar till Mellanholmen för besök på Technichus. Pris: Cirka 80 kr 18.30 JUBILEUMSFEST på Sankt Petri Logen Välkomstdrink Laxrulle med färsk pepparrot och späda skott Lammrostbiff med rosmarinssky och vårprimörer Gräddglass med färska jordgubbar Kaffe med chokladbit Öl och bordsvin ingår Dans till Downtowns Pris: 400 kronor Söndag 6 juni 2010 11:00 Stadsvandring från Residenset. Vandringen tar cirka 1,5 timme. information Anmälan till Rose Olevard SENAST 23 MAJ Telefon 0611-721 49 efter kl. 18.00. Adress: Fröland, Svartvik 209, 871 91 Härnösand E-mail: [email protected] Styrelsen påminner er om att fylla i uppgifterna på inbetalningskortet för medlemsavgiften. Lunch och middag betalas på plats. Boende i Härnösand First Hotel (Stadt) 0611-554450 City Hotel 0611-27700 Hotell Royal 0611-20455 Ekholms B&B 0611-557019 Östanbäckens B&B 0611- 26888 Folkhögskolan 0611-558500 Vårsta Diakonigård 0611-127 11 Se även www.harnosand.se/turism ANMÄLAN � Pubafton. � Årsmöte på Rådhuset � Jubileumsfest – obligatorisk och bindande anmälan! � Lunch och besök på Technichus Namn: _____________________________________________ Adress: _____________________________________________ Examensår: ________________ Telefon: ________________ Rose Olevard Fröland, Svartvik 209 871 91 Härnösand