1. No category

Två nya
härnösandsförfattare
Annika Sjögren är inflyttad lågstadielärare sedan
1980-talet. Hennes kriminalroman ”Där ingen vind
blåser” utspelar sig på fiktiva Öbackaskolan med
tema mobbing och mord i
otrygg skolmiljö. Boken beskriver hur upplevelser i
barndomen sätter sin prägel
på vuxenlivet.
Annika Sjögren
Foto: Beatrice Tigerholm
Doris Dahlin, student
1971 i Härnösand och tidigare bibliotekarie i staden,
arbetar numera som
organisationskonsult i Stockholm. Hon kommer ut med
en självbiografisk berättelse
- ”Skammens boning” –
som tar upp hur det är att
växa upp i ett extremt fattigt hem i 50-talets Härnösand
Doris Dahlin
Foto: Niklas Palmklint
300 års
jubileet
Linnéapostel från Härnösands gymnasium
Kom någon linnéapostel från Härnösand? Visst! Andreas Berlin inskriven i Härnösands gymasium 1763 student 1765. Dissertatio academica i Linnés presidium 1766.
Med titeln De usum muscorum. Andreas reste med Stieglerska stipendiet till London
där han träffade Banks, rik engelsman med intresse för vetenskap och Solander,
deltagare i Cooks första världsomsegling. Andreas reste tillsammans med Solander
och Banks till Sierra Leone, Afrika. Andreas skulle arbeta där som expert på Linnés
vetenskapliga system
ning av mossa) framlades
Andreas föddes i
i Linnés presidium 1766.
Nora socken 1746. Hans
Bilden visar avhandlingfar var Henrik Berlin,
ens första sida. Sidan 2
kronofogde i Nora. Faägnas landshövdingen
dern var född i KristianÖrnsköld och sidan 3 förstad 1704 Modern Anna
äldrarna.
Katarina Hellström född
Andreas tas upp
1711 och dotter till förre
bland Linnés apostlar av
kronofogden i Nora. Vi
många författare. Man
påminner oss om namnskiljer alltså på lärjungar
raden högst upp under
och apostlar. Lärjungarna
taket i läroverksaulan,
hade utbildats av Linné
där Nils Johan Berlin
och var över 600 till anfinns upptagen. Nils Jotal. Apostlarna var av vehan var släkt med Andtenskapligt utbildade
reas. Nils Johans farfar
forskningsresande som
var Andreas bror. Andsändes ut i världen för att
reas hälsa ansågs vara
samla ”naturalier” och
dålig. Han själv oroar sig
göra beskrivningar av naockså senare över den i
turalier. De insamlade
ett brev till Linné.
Andreas skrevs in i Första sidan i Andreas avhandling. fynden ordnades efter
gymnasiet vid 17 års ål- Den finns i Landsarkivets samlingar Linnés Systema Natura.
En mycket viktig del var
der. I gymnasiet gick
det material som skickaman 4 klasser och avlade sedan examen i
Uppsala. Andreas gick vidare till Uppsala des hem till honom
efter 3 klasser. Avhandlingen med titeln
Birger Strandell nämner i sin artikel
DE USUM MUSCORUM (Om användFortsättning på sidan 10
2007 års Ludvig Nordström-pris till
Linda Larsson Kakuli
Juryns motivering:
Ludvig Nordström-priset för journalistik 2007 tilldelas Linda Larsson Kakuli, researcher på Sveriges Television. Från en plats i skymundan granskar
hon samhällets skuggsidor och avslöjar dolda särintressen. Hon ger liv till ton och grå statistik och
lyfter den till journalistiska berättelser som ger oss
nya bilder av verkligheten. Medryckande och pedagogiskt inspirerar hon dessutom kollegor och studenter till förnyelse av journalistiken. Allt i Ludvig
Nordströms anda!”
Fortsättning på sidan 9
Foto Olov Berlin
Linda Larsson Kaukoli tar
emot priset av Jan Degerman.
1
Årsmöte 2006
Års mötet 2006 ägde programenligt rum i Rådhusets
sessionsal. Ett 20-tal medlemmar var närvarande. Vilket
borde vara fler.
Efter revisorernas granskning av verksamheten och
ekonomiska redovisning gav mötet styrelsen ansvarsfrihet för verksamheten under år 2005. Spontan uppskattning av kallelsen till jubileerna kunde även höras. Den
sittande styrelsen omvaldes. Efter mötet gick man till lunch
i S:t Petri Ordens trädgård. (Se bilder på sida 4).
Konstnärerna
Lena Cronqvist,
Ulf Trotzig, Ulf
Edberg och Margareta Klingberg har
alla fyra huvudrollen
i:
Sommarens stora utställning
som bygger på föremål ur länsmuseets samlingar.
Den öppnar i maj. Redan under våren invigs en utställning med Bengt Lindströms Asagudar. Verken
ingår i den samling som Michèle och Bengt Lindströms stiftelse för modern konst
Inackorderingsminnen
från Härnösand
Härnösands Gymnasium var under 200 år det enda
gymnasiet norr om Gävle. Elevupp-tagningsområdet var
därför omfattande. Till Härnösand kom många ungdomar,
mestadels pojkar, som måste ha någonstans att bo — helst
under så trygga former, att föräldrarna kunde känna sig
säkra på en god studiemiljö. Och detta behov kunde
inackorderingstantema tillgodose! Ofta rörde det sig om
änkor, som på så sätt fick ett bidrag till sin försörjning.
Min mors moster, Lisen Halidén, hade under många år
gymnasieungdomar boende hos sig i sin lämpligt belägna
bostad på Eriksbergsgränd 12. Hon var en mycket bestämd kvinna, som höll sina inackorderingar i Herrans tukt
och förmaning — så gott det nu gick. Hon hade också en
god portion humor. Som exempel kan jag återge den episod hon själv älskade att berätta om:
Självklart var det inte tillåtet att spela kort hos Lisen.
En kväll hade några ynglingar samlats inne på ett av
inackorderingsrummen. Så får Lisen helt plötsligt höra ordet ”spader” sägas därinne. Hon är inte sen att räkna ut
vilken verksamhet, som pågår. Genast går hon in i rummet och sveper utan ett ord med handen ned alla korten i
sitt förkläde och går ut igen. Vad pojkarna sa, när de hämtat sig, förmäler inte historien.
Tilläggas kan, att jag inte själv bodde inackorderad hos
Lisen, vilket jag såg som en fördel. Rörelsefriheten hade
sannolikt varit mer begränsad i så fall. Däremot åt jag
lunch hos henne under mitt första gymnasieår, det sista
för henne som inackorderingstant.
Ulla Johansson, student -59
Red:s webserver
Mekaniska skulpturer och fantasifulla bilder öppnas den 1 maj och avslutas
den 2 september 2007. Skulpturer av bl.a. Tomas
Skimutis
Efterlyses :
Redaktionen skulle gärna vilja förmedla en bild
av inackorderingskulturen i Härnösand på den tiden det begav sig. Därför efterlyser vi minnen från
er, som varit inackorderade i Härnösand.
Skriv till mig, Ulla Johansson,
e-mail: b.ulla.m~teIia.com.
Olov Berlin
Ulla Johansson
Rose Olevard
Kerstin Selander
2
På adressen www.olovberlin.net eller http://
81.216.184.132 hittar du Red:s server. Först användes den
enbart för Red.s privata material men blev sedan ett bra
verktyg för kommunikation inom redaktionen. På första sidan finns tre Härnösandsbilder med
Arne Falangs Komet
fångaren i mitten.
Skulpturen
har
skänkts av Kamratföreningen 2002. Gå
vidare genom att
välja HG&L i vä.
spalt till en sida som är helt
ägnad åt material för
Kamratföreningen. Här
finns både festbilder, JubilExtra i nätversion och skrivna artiklar som Ulla Ringmar
Fichtelius: Lycksalighetens Ö m. fl. tillgängliga för alla
medlemmar.
Olov Berlin
Lövuddsuddsvägen 3l
Johan Nybergsvägen 2
871 40
Härnöand
87133
Fröland
871 91
871 62
Härnösand
Härnösand
[email protected]
[email protected]
[email protected]
Härnösand
[email protected]
Volontärvägen 32
Jubileum 2006
Foto Olov Berlin
Jubileum 2006 firades enligt ett känt koncept fredag kväll till söndag morgon. Pubafton fredag. Årsmöte, lunch och
jubileumsmiddag lördag. Stadsvandring söndag. Datum var 2 - 3 juni. Datum vissade sig vara en ren lyckträff. Solen
flödade alla tre dagarna. Våren hade övergått i försommar. Grönskan i de närliggande parkerna prunkade.
Pubafton
Pubafton fredag arrangerades i S:t Petri Ordens trädgård. En under aftonen växande skara jubilarer samlades i kvällsolen med förväntningar om återseenden efter
många år. Efter en försiktig inledning steg stämningen
och många fanns kvar när skymningen äntligen infann
sig.. Årstiden var den samma som när examen avlades.
Lunch i S:t Petri ordens trädgård.
Efter årsmötet hade lunch beställts i S.t Petri Ordens
trädgård. Klimatet verkade nu subtropiskt. Gassande sol
som nödvändiggjorde skyddande parasoller.
Sven-Åke
Norberg -54,
okänd, okänd,
f. Andersson,
Märta Perlinge
-53 och f.
Kerrolf
Jubileumsmiddagen - minglingen
Middagen som är jubileets både höjd- och tyngdpunkt- 10- 20 ja 30 år. Talrikast brukar 40 och 50-årsjubilarerna
inleds med en generös mingling, Här möts många efter vara, tro inte att 60-årsjubilarerna inte märks. Flera år
har det varit 60-årsjubilarerna som visar vägen.
60-årsjubilarer: Per Omnell -46, Ulla Fichtelius -46, Leif
Mutén -46 och Birgitta Åkerlind -46.
40-årsjubilarer:
Gösta
Lindström -66
och Ann
Charlotte
Kjellander -66
30-årsjubilarer: Maria Randmaa -76, Kristina Rudström -76,
Häkan Rudström -76 och Lena Nylén i bkgr. Björn Rudström --73
Italienske
gästen Nino
Gandini och
Carin Hjort -65
3
Menyn
Vad sägs om Ansjovissallad a la Petri ? Eller om
Smördegsinbakad lax med legymer och citronsmörsås?
Vilket svaret än blir så var det två delar av menyn. Dess-
utom ett skapligt franskt vin. Tyvärr, en efterrätt som man
känner igen sedan länge. Men finns det gäster av kvalitet
så är festen givetvis lyckad.
60årsjubilarer:
Ulla Fichtelius
-46 och Leif
Mutén -46
40-årsjubliar:
Staffan
Egervall -66 t.
h.
och Pål
Viksten -65
och Lena
Bengtsson -65
och
Talarna.
Efter en god måltid med mycket mat fanns gott om
plats för talare. Talare för flera årgångar höll roande och
uppskattade tal. Tyvärr hade Red:s kamera pajat vid den
här tiden, så bilder blev det ej av alla.
40-årsjubilarer
60-jubilarernas
talare Leif
Mutén -46
50-årsjubilar
Kerstin Gandini
f. Andersson (t. v)
60-jubilarernas
talare: Ulla
Fichtelius -46
Staven
Symbolen för livet, som Karl-Erik Fichtelius gav oss och
som han beskrev i en artikel år2003. På staven skriver alla
50-årsjubilarer sina namn..
Festgeneralen Rose Olevard lämnar varje år ut staven till kontaktmannen/kvinnan för att få de nya
namnteckningarna . Här kommer hon lämna över dyrgripen till 50-årsjubilaren Kerstin Gandini
Rose Olevard 61
festgeneralen, i
färd med att
dela ut
hedersuppdraget
att skriva 50årsjubilarernas
namn på staven
Dansen
Danssugna jubilarer trådde dansen omkring klockan
11. Dansgolvet fylldes snabbt av olika dansstilar. Dansrytmerna varierade från det ena till det andra. Orkastern
var en av de moderna som til och med kan spela en vals
stackato. Dansen varade till fram på småtimmarna.
4
S:t Petri logen,
Spegelsalen1 Vad
är Schönbrunn,
Österrike eller
Wardolf Astoria,
New York mot
detta?
Lunch 2007 med
krigshistoria
Hemsö fästning är redan ett välbesökt turismål i Härnösand. Den ingår inte längre i Sveriges försvar. Se artikeln
nedan. I år ordnas en visning av fästningen på lördagen
Lunchen serveras i fästningens restaurang.
Lite norrländsk
marinhistoria.
I äldre tider fick
befolkningen längs
Norrlandskusten försvara sina boplatser
på bästa möjliga sätt.
Det så kallade ledningssystemet, som
brukades för rikets
sjöförsvar i mellansverige, synes inte ha
tillämpats i Norrland.
1684 stadfästes
den gamla båtsmansindelningen och i
Ångermanlands kustland skulle finnas båtsmanskompani om 166
båtsmän och 7 sjökorpraler.
1721 härjades Norrlandskusten av en rysk flottstyrka,
som bland annat landsatte 7000 man och 500 kosacker
vid Södra Sundet och brände ner stora delar av Härnösand.
1743 utrymdes hela Härnösand i rädsla för ett upprepande av branden 1721 och eventuella ryska härjningståg. Intet inträffade. Finland var då fortfarande i svensk
ägo och någrabefästningarr längs norrlandskusten ansågs inte erforderliga.
Intresset för Norrland var under första hälften av
1800-talet från militära utgångspunkter, tämligen lågt.
Området var föga lämpligt för några militära operationer av större omfattning. Under senare hälften av 1800talet delade man strategiskt in Norrland i två zoner med
Indalsälven som gränslinje och Nedre Norrland bedömdes som attraktivare angreppsmål än Sveriges nordligaste del. Kusten Härnösand - Sundsvall bedömdes vara
mest sannolik för en invasion av större omfattning.
1809 förlades högkvarteret för norra armen till Härnösand. Härifrån ledde bland annat generalen von
Döbeln under ”officerstiden” februari till augusti de samlade operationerna för Norrlandskustens försvar. I augusti samma år samlades inte mindre än 180 skepp med
8000 man ombord i Härnösands hamn. De deltog i
Västerbottensoperationen som avslutade kriget.
Efter 1809 års krig, då Finland gick förlorat, blev
Norrlandskusten vårt lands nordöstra gräns. Det aktualiserade ett försvar här och 1839 framkastades förslaget att bygga en fast stödjepunkt tillika replipunkt för
flottan i den Ångermanländska skärgården. Av statsfinansiella skäl blev det emellertid ingenting av. Men
mellan åren 1849 - 1893 låg delar av Jämtlands fältjägarregemente förlagt till Härnösand. Med kasernbyggnader uppe vid Artillerigatan och den allra första
var belägen på Östanbäcksgatan.
År 1883 väcktes tanken på en fästning i skärgården
utanför Ångermanälvens mynning, till stöd för flottans
rörelser i dessa vatten. Omkring år 1900 upptogs tankarna ånyo om ett starkare kustförsvar, bland annat med
stor kraft av frivilliga försvarsföreningar såsom ” Föreningen för Sundsvalls med omnejd försvar åt sjösidan”
och ”Föreningen för Härnösands distrikts lokalförsvar”.
Under åren 1902 - 1913 företogs en mängd
rekognonseringar och förslag uppgjordes att upp-rätta
befästningar, utlägga mineringar och hinder. Bemanningen
skulle erhållas från Norrlands Kustartillerikår som avsågs förläggas till Härnösand.
1914 fattade riksdagen beslut om anläggande av
Hemsö Fästning, Luleå kustposition samt uppsättandet
av Hemsö Kustartillerikår, Örlogsbas skulle finnas i Ådalen och en fartygsdocka skulle byggas i Gustavsvik.
1917 installerade sig den första egentliga kommendanten i Hemsö Fästning, överstelöjtnant Vidmark, Först
omkring 1920 började planerna på en Hemsö Fästning
att delvis förverkligas. Tre av sju planerade batterier/
fort byggdes på Hemsö. Dalomsbatteriet i norr,
Sannafortet i väster och Havstofortet i norr iordningställdes.. Hemsö Fästning har sedan kommit att vidareutvecklas från detta ursprungstillstånd.
1939 kom försvarsberedningen och Hemsö Fästning
fick återigen bemanning, i första hand från Vaxholm och
Karlskrona. Ett intensivt upprustningsarbete vidtogs och
vissa anläggningar byggdes även i inloppen till övriga
Norrlandsstäder. Norrlandskustens marindistrikt uppsattes med särskild chef, överste lsaacsson.
Kring 1940 anlades batteri Vägnöberget . På 40-talet
fick Tjuvholmen utanför Luleå . Batteri Holmögadd utanför Umeå anlades också på 40-talet .
1942 års försvarsbeslut innebar betydande förstärkningar och från åren 1950-51 påbörjades en kraftig utbyggnad av försvaret utefter Norrlandskusten med moderna berganläggningar. Utbildningsplatserna för befäl
och värnpliktiga kom under årens lopp att omfatta kuststräckan Gävle - Luleå.
1953 påbörjades byggandet av batteri Hemsö 1, beläget vid Storåberget. Det bemannades första
gången i augusti
1957. Kanonerna
var ursprungligen
fartygspjäser avsedda för export
till Siam. I början
av 1960-talet påbörjades utbyggnaden av det lätta
artilleriet, vilket
för Härnösandsområdet kom att omfatta Norra Hemsön
och Härnön.
Förändrad omvärldsbild, senare försvarsbeslut och ansträngd ekonomi har inneburit stora förändringar inom
försvaret och ett stort antal fasta anläggningar har ut-gått
ur krigsorganisationen.
5
Lycksalighetens Ö, Pyramus och Tisbe m. fl.
Pyramus och Tibe, Lycksalighetens Ö var tunga verk i den svenska litteraturhistorien. Tunga men inte tråkiga för det
såg gymnasistena till att de inte blev! Båda gav underlag för sånglustspel som författades och arrangerades av en grupp
gymnasister. Fanns kärnan på latinlinjen? I vilket fall fanns kreativiteten där, personifierad av Ulla Fichtelius (f.
Ringmar). Lustspelen framfördes i läroverkets gymnastiksal. Publiken bestod av elever från gymnasieskolorna och
flickskolan. Inträdet var 2:50 kronor.
Ulla Fichtelius,
student -46
minns:
Oj vad vi hade roligt!
När jag började i Härnösands läroverk hösten 1942
drogs jag nästan omedelbart in i ett spännande projekt.
Det skulle komma att följas av flera .
Det första projekt var en dramatisering och uppsättning av Esaias Tegnérs Fritjofs Saga med ”spexig” framtoning. Ledare för det hela var Inga Lindsjö, sedermera
känd författarinna. Flertalet av de agerande gick i L IV
och R III och det var ju mycket smickrande för en nyanländ liten L I:a att få vara med och dansa med de stora
elefanterna. Texterna var halsbrytande travestier av
originalverserna och musiken hämtad ur kända operetter.
Vi läste latin 6 timmar i veckan. Eller var det t o m 8?
Den fruktade latinlektorn Hugo Vindician Folmer hoppades väl kunna bibringa oss någon klassisk bildning och
åtminstone minimalt intresse för Caesar, Livius och de
andra tungfotade gubbarna. Men latinet blev aldrig ett
språk för oss. Där tågade härförarna fram med sina kohorter i oändliga bisatser och vi begrep ingenting.
Men när vi så kom till Ovidius ’Metamorfoser’ och
Pyramus och Thisbe tände det till. Tanken att sätta upp
ett spex väcktes igen. Latinare med förstärkning av
realare och medlemmar i musikföreningen satte igång att
bearbeta texten, välja melodier, tillverka dräkter och kulisser och det gastkramande dramat spelades upp vid en
bejublad föreställning i gympasalen. Lektor Folmers undervisning hade inte gått alldeles spårlöst förbi!
Bertil Thyresson, vår älskade lärare i svenska och litteratur hade inga problem att fånga vårt intresse. Han
Fr. v. Ulla, Nisse H.- Birgitta Ulander - Aina Berlin - Märta Näsström- T.A. - Lasse Parkman - Leif Mutén;
Sittande bl. a. Inga-Lill Bergman och vid grytan Ingegerd Kjelsson
6
lotsade oss med kunnighet och entusiasm in i de stora
författarnas tankar och känslor och levandegjorde de
gamla diktarna med sin klangfulla röst. Och stimulerade
oss att själva formulera oss kring olika ämnen.
På den tiden ägnade man mycket tid åt den äldre litteraturen, vilket innebar att vi bara hann snudda vid 1900talets författare. Desto mer djupgående och fantasieggande kunskaper fick vi om de stora romantikerna som t
ex Per Daniel Amadeus Atterbom och hans verk Lycksalighetens Ö, vilket fick omfattande följder. Här fanns
materialet till ytterligare ett spex! Textbearbetare, skådespelare, dräktskapare, scenarbetare, musikanter osv
rekryterades bland både latinare och realare. Vi träffades på Café Temperence eller hemma hos kamrater som
bodde i stan. Vi prövade och förkastade texter och melodier, vi repeterade långt in på sena kvällen och det gick
åt massor med the. Precis som vid de tidigare föreställningarna tillverkade vi naturligtvis dräkter, rekvisita och
kulisser själva. De tålmodiga föräldrarna bidrog med
material ur förråd och garderober.
Våra lärare ställde också upp med stöd och uppmuntran. Men tyckte kanske ibland att
teaterengagemanget gick
ut över skolarbetet.
Viveka Wester, högt
uppskattad lärare i
tyska, engelska och
franska, tillika vår
klassföreståndare
var litet bekymrad. ”
Ulla skulle kunna få
mycket högre betyg
om Ulla inte höll på
med så mycket annat!” Det var kanske sant, men vad
var höga betyg i
jämförelse med att
få vistas på Lycksalighetens Ö?
Jag har ofta funderat över var vi fick
våra förebilder ifrån
när det gällde att
skapa den speciella
karaktär som kännebuskis och högstämt pekoral, anakronismerna,
stilbrotten, var fick sånt
ifrån? Vi hade inte sett
tecknar ett spex. Blandningen av
Ulla Fichtelius Ringmar:
Efter studentexamen inledde jag studier i Stockholm och Uppsala, men
Härnösandspojken KarlErik Fichtelius och en växande familj kom snart att
ta över i mitt liv. Sång och
teater fortsatte jag ändå
med i grupper med egna
och andras barn. När familjen upplöstes och barnen började bli stora hade jag turen att få arbete
som både administratör och lärare på Kursverksamheten/Folkuniversitetet där jag under många
år fick syssla med allt som intresserade mig – musik, teater, textil och konst i alla former. Under
tiden, och även efter pensionen, utbildade jag mig
i textila ämnen, framför allt vävning och broderi
och skrivit artiklar i textila facktidningar. Det har
varit min huvudsakliga sysselsättning de senare
åren och jag har haft en rad utställningar i Uppsala och andra orter. Ulla Ringmar-Fichtelius
så mycket teater, de filmer
vi såg handlade om krig
och samhällsproblem och TV fanns
ju inte alls.
En bild från föreställningen med
alla medverkande
har tidigare publicerats i Kamratföreningens tidning
med kommentarer
av Torsten Arbman. Till läsarnas
förnöjelse publiceras här också
valda utdrag ur
Pyramus
och
Thisbe och Lycksalighetens ö. Fritjof
och Ingeborg har jag
inte kvar, är det någon som har den i sin
ägo?
Ulla Ringmar-Fichtelius
På nätet hittar du Lycksalighetens ö, hela texten inkl. sångtexterna via adressen:
http://www.olovberlin.net eller http://81.216.184.132
LÖ finns i undre dropdown-listan. Klicka på knappen och välj. För att öpnna filen måste du ha Adobe Reader. På
sidan finns en länk där du kan hämta Adobe Reader gratis. Installationen sker automatiskt efter hämtningen. När
du har fått upp LÖ på din skärm kan du spara och skriva ut den. Sidformatet är B5 (176 x 250 mm)
7
Ingemar
Sidén
student -57
minns:
Några bilder från min realskoletid
Hösten 1949 började jag i realskolan vid Härnösands
Högre Allmänna Läroverk.
Terminen började den 1 september med upprop i aulan. Rektor Sven Silén förrättade uppropet av 35 elever i
klass 14. Vi presenterades för vår klassföreståndare, adjunkten Bengt Andersson och så traskade vi iväg genom
den mörka korridoren till vårt klassrum, som låg längst
bort mot Brännaborg med fönster mot Brunnshusgatan.
Bänkarna var stora och bruna med fasta säten och lutande bänklock. De stod två och två i tre rader och fyllde
hela rummet. Vi fick börja med att ifylla en bänkrapport
på en förtryckt fyrkant föreställande bänklocket, där alla
repor i förnissan skulle avbildas. För nytillkomna repor
skulle vi vid läsårets slut få betala ersättning, upplystes vi
om. Bortsett från en småväxt och tunn flicka var jag minst
i klassen. På bilden
syns jag i mitten av den
första stående raden
med skjortkragen utanpå kavajkragen.
Med på bilden finns
också vår klassföreståndare Bengt Andersson längst bak till
höger.
Vi märkte redan från början att vår
klassföreståndare var
gladlynt och trevlig.
Han berättade att han
skulle undervisa klassen i modersmål och
engelska, men att vi i
andra ämnen skulle ha
andra lärare. Fyra av
klassens elever kom
från hem i Härnösand.
Övriga var inneboende hos familjer eller kom dagligen
resande med tåget uppifrån älven. De fick gå raskt från
stationen hela Nybrogatan och en lång bit av Brunnshusgatan för att komma i tid till den dagliga morgonsamlingen
i aulan. Kom man för sent blev man uppskriven vid den
låsta dörren, och efter flera sena ankomster kunde det bli
hemanmärkning eller kvarsittning. Samlingen inleddes och
avslutades alltid med psalmsång till ackompanjemang av
gymnasisten Folke Bohlin på orgeln längst bak i salen.
En annan elev sköte orgeltrampningen.
8
Lärare i kristendom höll morgonbönerna, ofta magister Ivar Dahne eller fröken Dagmar Edborg. Rektor Sven
Silén hade oftast några meddelanden till skolans elever.
Vi 1:or upplevde gymnasisterna nästan som stora tanter
och farbröder.
De dagligen resande eleverna hade matsäck, som
de kunde värma och äta i ett uppehållsrum dit vi andra
inte ägde tillträde. Några av de inackorderade kamraterna
åt hos sina värdfamiljer, men de flesta åt i s.k. skolhushåll
som t.ex. hos fru Nyholm, mor till Älgarnas berömde
målvakt i fotboll och bandy, Zamora. Hon hade ett skolhushåll på Volontärvägen som kamraterna kallade
”Käkhålan”. Lunchrasten var 90 minuter lång och då skulle
alla cykla iväg genom staden åt olika håll för att äta. Vi
kappcyklade, oftast flera i bredd genom stadens gator,
men det var dessbättre inte så mycket trafik på den tiden.
Ibland var det broöppning och då kunde det bli svårt att
hinna. På vintern var det ofta väldigt kallt och blåsigt i
Härnösand. Jag åkte då oftast spark till skolan.
Jag minns med värme många av lärarna i realskolan. Särskilt vår klassföreståndare, Bengt Andersson, som
vi alltså hade i svenska och engelska. Han var alltid lugn
och vänlig och hade humor. Vi hade läxor i rättstavning
och svensk grammatik. Vi läste Fänrik Ståhls sägner och
skrev uppsatser. Jag var urusel i stavning och i min uppsatsbok stod det ofta i marginalen
”Innehållet är värt minst AB men de många stavfelen
drar ner betyget” B+ !
I biologi hade vi också en ganska ung adjunkt, S.O.
Sahland, som var gift med min fröken i 6:an. Jag och min
kamrat Sören Nyström från samma klass kände att vi
åtnjöt en viss good will pga detta förhållande, vilket yttrade sig i det, att han kallade oss vid förnamn, medan han
och övriga lärare alltid benämnde pojkarna vid efternamn.
I matematik
och sedan även i
kemi hade vi adjunkten Hugo Holmgren.
Han bodde på Södra
Vägen och cyklade
i hög fart genom staden i ur och skur.
Han skröt ofta med,
när någon varit sjuk
några dagar, att ”jag
har inte någon enda
sjukdag
sedan
nittonhundraaderton
då jag gjorde mina
första lärospån”. Vi
log och applåderade
och låtsades imponerade. Om vi blåste bort suddgummismulorna ur
provräknehäftet fick han ett raseriutbrott. Man skulle med
handen borsta bort dem. Han hade bacillskräck och blev
också mycket upprörd om någon hostade eller snörvlade,
-ett förhållande som en del stygga kamrater utnyttjade
för att få lite avbrott i lektionerna. Till en kamrat som
misslyckats på en eller flera provräkningar sa han:
”Jag förstår inte vad Johansson har här att göra när
det finns så många springpojksplatser lediga.” Vi tyckte
nog att vår lärare var rysligt gammal och egendomlig.
I teckning hade vi den duktige akvarellmålaren och
teckningsläraren Tor Hellström. Han var en liten snäll farbror med guldbågade glasögon på nästippen. Han var mycket
svag för söta flickor och lade ofta armen runt deras rygg
när han med högerhandens penna skulle rätta till någon detalj
i teckningen. Flickan rodnade och log lite besvärat.
Domkyroorganisten och musikdirektören Carl Håkansson var vår lärare i sång och musik. Han framhöll flitigt vikten av bukstödet vid sång och erbjöd oss att komma
fram och känna på hans mage när han visade hur bukstödet fungerade. Särskilt flickorna tyckte erbjudandet kändes pinsamt och tackade nej. I klass 24 kunde de pojkar
som var i målbrottet bli befriade från sång. Vi som var små
och sent utvecklade var ju inte i målbrottet, men vi tuggade
krita och låtsades hesa och såg det som en förmån att bli
befriade, även om vi kanske tyckt att ämnet var trevligt.
1949 var läroverkets gymnastikbyggnad riven. Den
skulle ersättas med en klassrumsflygel på samma plats.
Flickorna som hade Agnes Lundblad i gymnastik hade sin
undervisning i brandstationen på Hovsgatan eller i seminariet på Kastellgatan. Vi pojkar hade gymnastik för
gymnastikdirektören Charles Stranne i Brännaborg. Här var
det dans på helgerna och ofta var det inte städat på måndag morgon när vi skulle ha gymnastik. Oftast föreslog då
någon att vi kunde spela handboll i stället, eftersom golvet
var så smutsigt. Vi undervisades tillsammans med pojkarna
från klass 24 av vilka några var ännu större och starkare än
killarna i min klass.
Jag blev alltid sist vald och ägnade handbollsmatchen till
att hinna undan och med armarna skydda huvud och underliv från allvarligare kollisionsskador. Vid terminsslut skulle
betyg sättas i gymnastik. I betygsbedömningen ingick ett
visst antal armhävningar, att kunna stå på händer mot en
vägg, hoppa bock och med hjälp av en studsbräda hoppa
över en plint. Jag har inget minne av att vi någonsin övade
dessa moment innan betygsättningen, men det måste vi väl
ha gjort. Jag fick B i gymnastik men en av kamraterna fick
BC eftersom han inte kunde utföra någon enda av övningarna. Strannes pedagogik var starkt influerad av militära
regler med uppställning, givakt, avlämning och frånvarorapportering. Han lärde oss också att hälsa, med och utan
skolmössa och vi fick veta att om vi inte hälsade på en
lärare vi mötte på sta’n kunde vi få hemanmärkning för
oartighet.
När jag jämför klasskorten från 14 och 24 finner jag att
9 av de resande kamraterna lämnat klassen. Det var nog
väldigt jobbigt för dem att åka hemifrån före kl. 6 och komma
hem kanske efter 19 dagligen. I klass 24 var de flesta av
oss 14 år och vi började läsa tyska. Vår lärare var en liten
tunn fröken som hette Meta Holm. Hon var nästan alltid
arg på oss för att vi inte kunde läxan eller grammatiken så
bra. I slutet av läsåret berättade hon att hon skulle sluta vid
skolan och flytta till en annan stad. Vi samlade en slant var
och någon köpte en bukett blommor. Kerstin Hagström, som
var minst i klassen men den duktigaste i tyska, höll på tyska
ett litet tacktal där hon önskade sin fröken lycka till på den
nya arbetsplatsen, varvid lärarinnan till vår bestörtning brast
i gråt och sa ”Detta är verkligen att löna ont med gott”.
Kommande år undervisades vi av adjunkterna Gustav Sjödin och Eje Westman, båda mycket trevliga och duktiga i
tyska språket.
I klass 34 fick vi den gamle lektorn Folmer i franska.
Språket var nödvändigt för dem av oss som tänkte fortsätta i gymnasiet. Han inledde sin första lektion med att
tala om vikten av kunskaper i latin för språkstudier, särskilt
i franska som är ett romanskt språk. För att exemplifiera,
så frågade han vilka spädbarnens första ord brukar vara.
Någon föreslog mamma och pappa. Mais oui!! utropade
lektorn, båda latin! Mamma kommer ur det latinska ordet
mammae, vilket betyder bröstkörtel, och pappa kommer
ur ordet papilla, vilket betyder bröstvårta. Vi tyckte nog
att även hans övriga undervisning var mycket originell och
underlig och ofta avbruten av vredesutbrott och några i
klassen avbröt efter en tid sina studier i franska.
I klass 44 fick vi efter den snälla och mycket trevliga biologiläraren Gunhild Hemström en ny lärare i biologi. Det var den unge lektorn Bengt Lundholm, som brunbränd och stilig kom hem från Sydafrika där han disputerat på en avhandling om hästdjur. Han berättade vid något tillfälle att han ägnat lång tid, att från jeep i zebraflockar
försöka hitta quaggor, men sorgset fått konstatera att ramsan i ABC-boken ”Quaggans saga nu är slut, den från
jorden har dött ut”, nog var sann. Han var en utomordentlig berättare och var nog den av alla, som mest kom
att påverka mitt eget yrkesval. I 1952 års läroverksstadga
fanns påbjudet att eleverna skulle få sexualundervisning.
Läroboken ”Kroppen och hälsan” och Bengt Lundholms
oblyga undervisning gav oss en god inblick i sexualitetens
mysterier.
Läroböckerna köpte vi hos bokhandlarna Erikssons
eller Åströms. Jag har de flesta böckerna kvar och på
pärmarnas baksida finns priserna inpräglade. Även
inbundna böcker kostade en 3-4 kr. Krok-Almquists flora
kostade kr.3.45. Jag köpte härom året en ny sådan, eftersom många växter fått nya latinska namn. Den var precis100 gånger dyrare.
När vi gick i 44 var skolans samtliga lokaler färdigställda med undantag av gymnastiken, där det förelåg statligt byggnadsförbud. Klassrumsflygeln hade ändamålsenliga och ljusa rum med nya möbler. Aulan var möblerad
som en stor skrivsal. Under takfrisen kunde man läsa namnen på berömda tidigare elever vid vårt läroverk som Magnus Huss, Lars Levi Laestadius och Anders Ångström. I
aulan hade vi också skoldanser, ofta med musik till Åke
Jönssons orkester. De spelade otroligt bra, vilket kan bekräftas genom inspelningar från den tiden.
På grund av mitt sorglösa sinne och stora omognad
blev jag tvungen att på ferierna läsa upp underbetyg i tyska
och matematik vissa somrar, men vid realexamen 1953
hade jag hunnit ifatt mina kamrater och erhöll en bokgåva
som premium ”för studier”, vilket gladde mig mycket.
Ingemar Siden
Fortsättning från sidan 1
På Ludvig Nordströms födelse dag utdelades LN-priset inför en publik som bestod av ett 20-tal medlemmar i
föreningen.. Annalena Ekenryd inledde presentationen av
Linda. Efter prisutdelningen höll Linda Larsson Kaukuli
ett föredrag där hon koncentrerade sig på frågorna ”Vad
gör en researcher” och ”Vad gör en reporter”. Linda beskrev reseacherns forskning som liggande ganska nära den
akademiska forskningen med hypotesformulering och
hypotesprövning. Hon betonade hur viktigt det var att söka
fakta som ifrågasatte en arbetshypotes. Red. saknade dock
metoder för att pröva och avslå en hypotes. De syntes inte
ha särskilt hög prioritet. Vid fördraget tog hon exempel på
sitt arbete genom att visa några videofilmer som skildrade
hennes arbete på Sveriges television. Efter fördraget gavs
tillfälle till frågor från auditoriet.
Olov Berlin
9
Fortsättning från sidan 1
Linnés lärjungar, med undertiteln Varifrån kom de och
vart tog de vägen, 17 apostlar. Under resorna utsattes
apostlarna för hårda påfrestningar i form av klimat och
sjukdomar mot vilka de helt saknade immunitet. Av de 17
dog 7 på resorna. Några råkade ut för tragedier, som var
förknippade med resorna. Så råkade härnösandsstudenten
C. G. Gisler ut för sinnesjukdom när han kom hem och
mördade vid ett utbrott av sjukdomen 3 personer. Han
dog senare som patient på Härnösands hospital.
Som nämnts i inledningen reste Andreas med Stieglerska stipendiet till England på rekommendation av Linné
och därifrån skrev han många brev till Linné och övriga
vetenskapsmän som han hade kontakt med.
I brev den 20 okt 1771 då Andreas vistats omkring ett
år i ”Ängaland” uttrycker han sin stora tacksamhet till
Linné och hans rekommendation av honom själv till Banks.
Andreas gläder sig för ”Herr Banks och D:r Solanders
oväntade grace”...”M:r Banks antog mig strax efter
en uppvagtning mera som en vän än som subordinat..”
Andreas skriver också att herrarna tänker sig att kryssa
mellan Nya Zeland och Terra Fuego kommande mars
månad och som det synes skall han följa med, men oroar
sig för sin svaga hälsa. Vidare skriver han att ”England
är eljest en ort som är svår att skiljas vid, besynnerl:n
om man kan förtiena något”.
I brev den 26 juni 1772 meddelar Andreas att den i
förra brevet beskrivna resan har i sista stund uppskjutits.
Andreas beklagar sig även för att han inte vågar skicka
några species av ”H:rnes samlingar och med mera rörelse åskådar jag en viss H:s otacksamhet.” Förhållandet var att Banks som finansiär kunde lägga beslag på
Solanders insamlade material. Linné fick inte mycket.
I brev den 4 okt 1772 låter det om Andreas som han
anar ett genombrott. Han skriver ”...det jag efter alt
utseende kommer att gör en resa till Africa för att vara
en Engelsk herre behielplig i samlande af Naturalier”.
Till brevet hör också ett PS där Andreas ber om överseende för att han bilagt ett brev till sina föräldrar. Han
ansåg att det var den säkraste vägen för ett brev som
kanske blev det sista.
I brev den 12 jan 1773 bekräftar Andreas att ”affären
är afgjord och jag så vida resfärdig, att jag är nögd
gå till Siös”. Hans vän och kollega I. Smeathman reste
för ett år tidigare till Guinea för att samla naturalier.
Andreas skulle arbeta som kunnig i Linnés Systeme Nature. Andreas skriver inför resan ”.. att jag gör mig ej
verre tanka om Africa än om Luleå lappmark; jag vet
att jag är mistagen, men jag hoppas ändå med guds
Nåd att åter få se Fädernes bygden ..”
Sjöresan till Guinea varade i två månader. I början av
april anlände man till Banana Islands och Sierra Leone.
Andreas skriver att han trots stormar varit fri från sjösjuka, men känner ändå besvikelse över att det inte blev
tillfälle att besöka ”Canarie Öarna och inte nog med
det, vi woro ej i stånd att fånga en fisk eller döda en
fågel under hela resan.”
Efter ankomsten till Guinea får Linné mottaga ett
”präcktigt” brev från honom. Han skriver: ”Store gud
hvad prakt och fägring, hvad symmetrie i allt ting..”.
Han faller i förundran över naturens utseende som är ”lika
som förändrat”. Han jublar: ”...jag inom 1/4 tima fant
10
3:ne nya specima..” och ”.. desutom har jag beskrifit
flera nya Genera, av hvilka jag får den äran att gifva
Archiatern en del ... då jag även får den fägnaden att
öfersända en samling av Insecter.” Det fick Linné att
avge omdömet : ”Han botaniserar brat”
Linnés förhoppningar grusades dock. Två månader
efter ankomsten till Guinea dog Andreas. Orsaken beskrivs som en tropisk feber. Budet om hans död kom troligen till Sverige över två månader senare.
I breven förekommer många namn på personer. Man
kan av dem utläsa att Andreas haft personliga kontakter
med många av dåtidens forskningsresande och vetenskapsmän. I flera fall ger han också rekommendationer
av någon till Linné. De flesta av dem är identifierade i
Th. M. Fries Bref och skrifelser af och till Carl von
Linné genom fotnoter. Således finns 18 personer i dåtidens vetenskapliga etablissemang som Sir Joseph Banks,
Daniel Solander, Reinhold Foster, John Fothergill och I.
Smeathman m. fl. identifierade. Andreas hade redan i 27årsåldern etablerat sig i det dåtida vetenskapssamhället.
Olov Berlin
Källor:
Gösta Bucht Härnösands Gymnasiematrikel 1650 1800.
Birger Strandell, Linnés lärjungar, Föredrag vid Svenska
Linnésällskapets höstsammankomst den 19 november
1981.
Bref och skrifelser af och till Linné Utgifna och försedda med noter av Th. M. Fries
Rob. E. Fries: De Linneanska ”Apostlarnas” resor.
Sv Linnésällskapets Årsskrift Årg XXXIII – XXXIV 1950
- 1951
Kusten vid Guinea - Sierra Leone
Fortsättning från sidan 12
kallt kunde man frö sej. Otrevliga sprickor i händerna, vårhacka, råkade man ut för när man lekte i snöblasket. Alla de
här orden har utgått ur vårt ordförråd, eftersom vi inte har
behov av dem längre. Det är så det går till när ord »dör».
Men det finns ord som det kan vara svårt att klara
sig utan. Ett sådant är verbet he, som liksom engelskans put
är något av en språklig joker. Ha ru hedd i ka'ffe?. Vi säger
he; man kunde också höra hä, som ligger närmare ursprunget
häva. Men Ingemar Stenmarks hä, hä ä bar' å åk', finns i
Ångermanland bara i dialektalt språk på gränsen mot Medelpad. I Norrbotten och Västerbotten är pronomenet hä vanligt.
Skryp är också ett bra ord. Första gången jag kom i
kontakt med det var kring 1950 på Modigs varuhus nere på
Köpmangatan. Det var en kund som sade om ett garn att det
var skrypt. Jag förstod inte då att det betyder ’odrygt’. Det
finns också i norskan. Det står i Svenska Akademiens ordlista (SAOL); där anges skryp som »prov», dvs. provinsiellt.
Och så är det tjå sej. Tjå're som vi ganska ovänligt
tillhöll varandra, betydde ungefär 'ta det lugnt, lugna ner dig!'.
Bucht har konstigt nog inte med det i sin ordlista. Däremot
nämner han verben ralla 'skvallra' och kvamna 'tappa andan', som för mig är mer umbärliga.
Länge levde jag i föreställningen att kuse för skalbagge var riksspråk. Och visst finns ordet kuse på många
håll, men det betyder då ofta häst eller orm eller en sorts bröd
eller något annat. Kerstin Ekman använder kusar om skalbaggar i sin roman Häxringarna. Kanske lärde hon sig det i
Älandsbro, där hon ju bodde en tid. En skalbagge som vi
däremot aldrig sade kuse om var nyckelpigan. »Maria kåpa,
ge mej lite såpa», brukade vi be, om vi fick fatt i henne. Som
ett kuriosum kan jag berätta att den första dialektkartan som
ritades i Sverige visar fördelningen av olika benämningar på
just nyckelpigan. Den gjordes 1881 och hade den mångfrestande August Strindberg som upphovsman. Ett annat litet djur
med en mycket begränsad benämning är gu'rspiggen, den
lilla fisken som vi brukade fånga vid badklippan i Gånsvik.
Substantivet lägda var centralt i vår tillvaro.
Lärklägdan, det gräsbevuxna området ovanför läroverkets
fotbollsplan, upp emot Kastellgatan, var vår favoritlekplats.
På Jonssons lägda, där Gamla Karlebyvägen ligger, gick
det kor och betade, när vi flyttade till Brännan 1939. En av
dem kallades Folkelaken. Hon måste ha varit särskilt ilsken.
Elak hörde vi annars oftare användas om något som smakade illa. Den betydelsen är belagd ända ned till Uppland
och Dalarna. Ett annat adjektiv för 'elak, ond' är led; den
lede och hin håle är samme potentat. Men i vårt språk betydde led 'less på': ja ä så le na 'jag är så trött på henne',
utan preposition efter led. Den saknas också efter några andra
adjektiv: han vart fri värken, Fido ä rädd åskan, dom va
van sånt. Konstruktionstypen är allmänt norrländsk och den
finns också i Norge.
En preposition som vi använde aningslöst var det
jämförande motför: han ä stor motför mej. Och närma hörde
man i stället för nära.(hon bor närma mig). Ett annat litet
ord, som ibland hakades på utan att betyda någonting, var
som i exempelvis ja kom inte ihåg hur de va som.
Några interjektioner har också dykt upp ur glömskan. Vi kunde hälsa varandra med he'ja i stället för hej.
Och vi sade hu'ga, va kallt de va! Go'sse, va ja frös! Eller
go'ssekar. Det kunde sägas också till flickor, så det var ett
helt annat ord än gosse 'pojke', som ju är ett rent skriftspråks-
ord, på god väg att bli antikverat, eftersom alla gossar kallas
killar nuförtiden.
Den s.k. akuta accenten (eller enstavighetsaccenten), som vi har i t.ex. he'ja, hu'ga, go'sse är ju i vårt
land över huvud taget vanligare i norr än i söder: vä'nner,
inte vä’nner, prinse'ssa, lärari'nna, pota'tis. Akut accent
är också det vanliga i namn som Blo'mkvist, Lu'ndström,
By'lund etc. Vi känner igen samma betoning också i smeknamn som E'cka, Be'nka, Gu'cka osv. (I Uppsala skulle
de kallas E’cke, Be’nke, Gu’gge e.d.) Högström, Vallgren,
Forsman fick heta Hö'ka, Va'lla, Fo'rsa. Ord ur skolmiljön
som hade akut accent var e'ttan, två'an, tre'an osv. för
första, andra, tredje klassen, och ba'mba (som jag inte har
någon egen erfarenhet av), dvs. barnbespisningen. Det blev
»utan vidare spisning» s.a.s. förkortat till barnbe, som sedan blev ba'mba. Ordet finns i SAOL och anges där som en
sydvästsvensk provinsialism. Ordlistan utarbetas i Göteborg,
och jag misstänker att sydvästsvenska ord just därför är överrepresenterade. Men i Göteborg uttalas det som ett normalt
tvåstavigt ord (och betonas alltså som samba). Bamba var
okänt för Bucht. I Uppsala säger alla matan.
På Simpan, småskoleseminariets övningsskola på
Kastellgatan där vi gick, lekte vi på rasterna ofta sur, som är
ett mycket lokalt begränsat namn på en lek som på andra
håll heter tafatt, kull, datten, hök och duva eller något
annat. I sur sade vi tuben för 'fred' eller 'pax', och oben för
motsatsen ('nu får du ta mig'). När vi spelade kula kunde
den som hade tur vinna en hel mala, en massa (kulor), om vi
spelade på allis 'på allvar'.
Barn är skickliga och fantasifulla när det gäller att
kasta glåpord efter varandra. Mallpipa och dumsnille var
mer allmänt brukade, medan latpajas nog var mer begränsat till vår närmiljö på Brännan. Ett invektiv som också Bucht
har med är klommer om en fumlig person.
Sammansättningar av adjektiv och substantiv har
stor utbredning i Norrland. Gambilen, hårdbrö, nyskorna,
tjocktröjan osv. är rationella och effektiva ordbildningar.
Supinumformer på o-, t.ex. ja ha oäti, han ha okommi, är
också praktiska och uttrycksfulla. Sydgränsen för dem tycks
gå genom Medelpad. De betyder i regel inte bara 'jag har
inte ätit', 'han har inte kommit' utan har oftast en förutskickande innebörd: jag har inte ätit än, han har inte kommit än
(men han är på väg).
Väldigt få av de ord eller andra dialektdrag som jag
nämnt är exklusiva för Härnösandstrakten eller ens för Ångermanland. Det är den speciella kombinationen av olika drag
som utgör en dialekt.
Vi ångermanlänningar kan känna oss stolta över att
det var just här som de allra första kända anteckningarna
gjordes om dialekt över huvud taget i vårt land, närmare
bestämt av Johannes Bureus, som bl.a. var Gustav II Adolfs
lärare. Han reste ca år 1600 norrut utefter Norrlandskusten
ända upp till Tornedalen. Han gjorde då en del noteringar
efter sin »moster i Själa», Själevad. Ortnamnets själ är det
längs ostkusten spridda ordet för säl.
Lokalfärgen i talspråket är värd att slå vakt om; för människor i förskingringen verkar den kontaktskapande. Jag brukar dra paralleller med trafiken. Vi är många som minns hur
mycket trivsammare det var på vägarna, innan bilarnas länsbokstäver slopades och bilisterna reducerades till en anonym massa. Alltså: Sudda inte i onödan ut ditt språkliga signalement!
Maj Reinhammar -54
11
Maj Reinhammar
student -54
Maj Reinhammar,
Uppsala,
född
1935, äldst av sju
syskon Söderlind,
var av fem gick i
läroverket samtidigt. Student (helklassiker) -54, fil.
mag. -59 fil. lic -68.
Disputeraade på
en dialektavhandling och blev docent
-73. Lämnade universitetet för Dialekt- och folkminnesarkivet
-85,
Foto Sture Foto Uppsala chef där -89. Numera verksam som
redaktör inom Kungl. Gustav Adolfs Akademin för
svensk folkkultur. Hedersledamot i Norrlands nation.
Härnösandsdialektet
Mina föräldrar var prästbarn, pappa från Västerbotten
och mamma från Östergötland. Så det var inte av dem vi
lärde oss Härnösandsspråket. Vi ungar på Brännan talade
som våra kamrater gjorde, och vårt tal var inte alls så
påverkat av den kringliggande landsbygdens mål som det
språk som min gamle svensklärare Torsten Bucht beskriver i sin bok Språket i Härnösand, från 1962. Talar man
likadant i Härnösand nu som för 50-60 år sedan?
Det var inte förrän jag flyttade hemifrån efter
studenten (1954) som jag riktigt insåg att alla inte talade
likadant som jag. För att börja med ljuden, språkets minsta
byggstenar, så förstod jag inte förrän min äldre dotter
Astrid började skolan 1967 att jag hade ett sj-ljud som
inte var gångbart i Uppsala. Som sin mor sade hon sju,
skära, sjal med s.k. fors-ljud, uttalat långt fram i munnen. Hon fick gå hos »talfröken» och lärde sig snart att i
stället säga chu etc. med ett bakre sj-ljud som mest liknar
tyskans ach-laut. Sj-ljud hade vi också i t.ex. grimasch
och bronsch och nånstansch. På Västernorrlands Allehanda, när jag sommarjobbade där, fanns det en annonskonsulent som gärna använde förstärkningsordet oherrans, stavat med sch: ohärransch billiga byxor hos
Sundströms. »Tjockt» n framför sj-ljud har vi också i
Bondsjö, uttalat Bårnnsjö. Bondsjöhöjden, uttalat med
o-ljud, som tidigare kunde höras i radions sportreferat,
låter illa i mina öron.
En vokal som jag själv tycker mig känna igen en
ångermanlänning på är det korta u, särskilt efter g och k,
i ord som gubbe, Gunnar, kungen, kurs osv. Fullt lika
utpekande är inte det korta mycket öppna ö-ljudet (här
tecknat ô i fôdd, hôst, bôcker. Ni har väl lagt märke till
hur standardspråkets långa slutna ö nuförtiden blivit allt
öppnare. Det är inte längre bara Norrkôingsborna och
därmed också meteorologerna på SMHI som säger
12
Gôtaland, sôder och snô Mina uppsaliensiska barnbarn
uttalar grön så att det låter nästan som gran. Det tycks
vara ett väldigt smittsamt ljud.
Bland formerna vill jag först peka på den oböjda
predikatsfyllnaden: dom ä dum, vi vart sjuk av svampen, barna va road av boken. Den kan påträffas ända
nere i Norduppland och har nog just på grund av sin stora
utbredning förutsättningar att överleva, trots att den ju
saknar stöd i skriftspråket. Maud Olofsson böjer inte
predikatsfyllnaden ens i teve.
Och så har vi supinumböjningen ja ha bodd på
Brännan, hon ha sydd i knappen, alltså i stället för bott,
sytt. Den typen är spridd både i Norrland och i Norge.
Mer begränsad är imperativformen är: ä snäll nu! för 'var
snäll nu'. Det har jag bara hört i Härnösand.
Verbet komma har en speciell böjning. Nu komma
bussen kunde man höra här i stan i min ungdom, alltså
med samma form i presens som i infinitiv. Slopad presensändelse, de brinn, hon läs å skriv, dom skjut etc.
är ett dialektdrag som når ned till mellersta Hälsingland.
Men det som jag helst minns är förstås orden,
språkets flyktigaste beståndsdelar. Tuting sade vi - åtminstone vi som handlade hos Rune Andersson på Volontärvägen 1 om filmjölken, som på den tiden såldes i enliters
glasflaskor (mjölk bar vi hem i mjölkhämtarn). I Uppsala var tuting något betydligt starkare, så det ordet fick
jag rensa ut direkt. I stället för vår barndoms gotta säger
vi nu som våra barn godis. I gottapåsarna kunde det finnas både ka’rra och ko’la, båda med s.k. akut accent
(ko’la, alltså med samma betoning som måla, ligger inte
bra i min mun). Annat ätbart var bulla eller bullskiva.
Och pärer förstås det är ju päron som kommit att brukas
om potatis, ursprungligen jordpäron. Pommes de terre,
jordäpplen, säger fransmännen. Jag minns hur snopen jag
blev första gången jag var på restaurang på Färöarna och
insåg att eplamos inte var gjort på äpplen utan på potatis.
(’Äppelmos’ heter där söteplamos.)
När vår bror, fem år yngre än jag, kallade gylfen
för fysche, trodde vi storasystrar att det var hans egen
förskönande omskrivning. Men i ångermanländsk dialekt
har fische gammal hävd, om än mycket begränsad utbredning. Röfräsen uppfattade jag som ett lustigt namn
på en katt, men fräs eller frässe är ett dialektord för katthanne. Både fische och frässe är med i Buchts bok, men
inte kontor. Kontore kallades ett förråd under yttertrappan
hos lektor Folmer tvärs över gatan hemma, på skämt,
Forts.på
11
trodde jag, men kontor visade sig vara
ett spritt sid.
dialektord för skrubb. Vindskontor har vi ju i riksspråket.
Andra ord som vi använde och som Bucht nämner
var t.ex. gens, rubba och knix. Gens är ett intressant ord.
Det har sitt ursprung i Guernsey, kanalön vars tröjor var berömda. Sedan spreds gensen med sjömännen till kuststäderna.
Också grannön Jersey har som bekant givit upphov till en
textilterm. Rubba och knix var vinterord. Vi rubbade med
fötterna för att bromsa farten, när vi åkte spark eller kälke
utför Volontärvägen. En granntant sade till vår stora förundran i stället rabba; det är landsbygdens ord. Backhoppning
med knix, avsats eller gupp, det var något som pojkarna
ägnade sig åt, på Lärkan, läroverket, i sluttningen ungefär
vid nordöstra hörnet av skridskobanan. Andra vinterord var
ladder om tovade kängor och mula om att gnida snö i ansiktet på någon. Uppsala-barnen säger mulla. Lappvantar eller lapphandskar sade vi om stora snöflingor. Var det mycket
Fortsättning på sidan 15