Kakoma våren 2010 Kära ZASP-medlemmar! Hälsningen till er från Zambia går i folkhögskoleanda den här gången. Vi har startat någonting i år, som jag tror kommer att göra det möjligt för tusentals fattiga människor att varje år få ett bättre liv. ZASP vill ge människor redskap att på egen hand ta sig ur fattigdomen. -Hur ska de kunna odla mer livsmedel utan kunskap om hållbart jordbruk och bättre odlingsmetoder? - Hur ska de kunna starta någon liten affärsverksamhet om dom inte kan räkna eller göra en enkel budget. - Hur ska de kunna delta i samhällsutveckling om deras mänskliga rättigheter ständigt kränks? - Hur ska de kunna påverka sin framtid om de inte vet vad demokrati innebär? - Hur ska de kunna uppmuntra sina barns skolgång om dom inte förstår betydelsen av utbildning? - Hur ska de……, hur ……hur ……..? Också i Zambia finns talesättet: Dont give a fish to the poor, but a fishingnet. Ger man en fisk till en fattig har han mat en dag. Ger man ett metspö har han mat hela livet. Att ge människor en ”fisk” leder till passiv väntan på hjälp och ett beroende av andra människor. ”Metspöt”, som ZASP ger till människor är utbildning så att de själva kan förändra sina liv. Fattigdomsbekämpning genom Utbildning 2010-2012 är en fortsättning på ZASPs förra treårssatsning men nu utvidgar vi projektområdet och vänder oss till 185 000 människor med våra utbildningsinsatser. Söndag den 28 februari ska vi minnas som en milstolpe, en riktig minnesvärd dag i ZASP:s folkhögskolehistoria. Det var dagen då vår första grupp med internatelever kom till Kakoma. 29 kvinnor och män i olika åldrar klev skrattande och sjungande, ut ur den hyrda minibussen. Dom var mörbultade efter en skakig tvåtimmarsresa på småvägar, som var sörjiga och urgröpta efter många dagar med skyfallsregn. Riktigt vad som väntade dem under två veckors folkhögskolestudier visste de nog inte men dom visade spontan, förväntansfull nyfikenhet och glädje när dom steg in i vårt Youth Centre. I flera dagar hade vi förberett den här kursen. Vi hade gjort tio badrum med väggar av gräs och snickarna hade börjat tillverka sängar. I Lundazi hade vi köpt in baljor, madrasser, filtar, chitengor till lakan, kuddar, handdukar, blädderblock, skrivböcker, pennor....... Sedan tidig morgon hade vi den här söndagen gjort de sista förberedelserna i ungdomscentret. Dickson, vår mjölnare, hade transporterat sängar, madrasser och soffgrupp i pickupen, Joyce sopat och Keriness moppat. Godwin, bookkeeper, hade med rakblad sprättat upp 20 lakan som blivit felsydda. Patrick, Manager, och Davy, snickare, hade ägnat två timmar åt att få in filtar i hemmagjorda påslakan. Det var fumligheter och tveksamheter. När man i hela sitt liv sovit på en bambumatta med ett tygstycke eller i bästa fall en filt över sig är det inte lätt att veta hur man bär sig år med sängkläder. Jag hade mest snurrat omkring, visat tillrätta och hetsat på alla. Till sist hade vi förvandlat vårt ungdomscenter, till klassrum, sovrum och allrum. Under resten av året ska 20 folkhögskolekurser genomföras här och 600 kvinnor och män ska få utbildning, Jordbruk och demokrati är huvudämnena i utbildningen. I kursen ingår också att bli tränad som studiecirkelledare. I de cirklar som deltagarna i folkhögskolan startar hemma i sina byar kommer tusentals bybor att delta. Våra folkhögskolelärare kommer att besöka alla cirkeldeltagare, hjälpa och uppmuntra dem. Det är lite knepigt att organisera men vi har en noggrann planering för de närmaste tre åren. Under den perioden ska 2 000 kvinnor och män i sju olika Chiefområden delta i folkhögskolekurser och 20 000 i studiecirklar. I slutet av året kommer vårt dormitory, ”elevhem”, med 16 rum att vara färdigbyggt. Då kommer ingen sovavdelning att behövas i Youth Centre, bara klassrumsdelen. Under helger kan då ungdomscentret bli den mötesplats för unga människor som den är ämnad att vara. Så fantiserar vi om att bygga en ”riktig” folkhögskola och tankarna kan sväva iväg och vi tror oss kunna skapa en Folk High School som tar emot elever från alla hörn av Zambia. En studiecirkel när den fungerar som allra bäst, så vill jag presentera cirkeln i Mulida Village. Cirkeln består av tio kvinnor och fem män. Jag besökte dem någon vecka innan första folkhögskolegruppen kom till Kakoma. Sekreteraren i cirkeln har fört noggranna protokoll från mötena de har varje vecka under stora trädet i byn. Det hade börjat med att en grupp bybor fick ett jordnötslån från ZASP. Utifrån lånet växte studiecirkeln fram. Det var en tre år lång historia de berättade för mig om hur de betalt tillbaka lånet efter bra skörd, sått mycket mer jordnötter, använt vinsten till att starta trädgårdsodlingar och fortsatt på det viset och ökat odling och vinst för varje år. Med sin stora, gemensamma jordnötsodling har de nu lyckats så bra att de kan ge utsädeslån till andra bybor. För cirkelinkomsterna har de också byggt en bro som hela byn har glädje av. När byborna misslyckades med att betala, motsvarande 400 kr, som bidrag till en lärarbostad och hamnade inför rätta ja, då var det studiecirkelmedlemmarna som bestämde sig för att hjälpa byn med den summan. Jag var så kolossalt imponerad av sammanhållningen och hjälpsamheten hos de målmedvetna cirkelmedlemmarna och jag bjöd in några av dem att komma till folkhögskolan veckan därpå och berätta om sin verksamhet för den första internatgruppen. Det blev succé. Aldrig hade jag anat att de två männen och tre kvinnorna från Mulida Village skulle kunna uppträda som skolade scenkonstnärer. Med yviga gester och härliga uttryckssätt delade de med sig av sina erfarenheter och kunskaper, precis som grundtanken är både i studiecirkel och folkhögskola. De dolde inte sina misslyckanden och besvikelser och blev just därför så trovärdiga. Vi alla som var där, skrattade ena stunden hejdlöst för att strax efteråt bara andlöst lyssna hur det skulle gå när den förödande torkan slog till. Det fanns både inlevelse och ödmjukhet i deras engagerande berättelser som fängslade folkhögskoldeltagarna. Vilken stimulansinjektion de fick! Christopher som är ZASPs studiecirkelorganisatör var rörd och sa efter mötet: ”This was wonderful! Och det var det. Riktigt fenomenalt underbart. Ämnena i Kursprogrammet för internateleverna är tills vidare ungefär de samma som i de två-och tredagars workshops och seminarier som vi genomfört senaste tre åren. Förra året blev det allt tydligare i utvärderingar av den utbildningen att tiden var alldeles för kort. Man ville ha fler dagar. Som följd av de önskemålen startade vi då Folkhögskola med dagkurser. De genomfördes tre dagar i veckan under en månad. 2009 genomförde vi tio sådana månadskurser som alla var fulltecknade. Nu har alla utbildningsinsatser övergått till internatkurser, Boarding Folk High School Courses! Redan med den här första kursen såg vi vilka fördelar det innebär - inga sena ankomster till morgonlektionerna, inga tidiga hemgångar. Dagar och kvällar kan utnyttjas fullt ut. Man är för långt hemifrån för att bekymra sig om familj och göromål. Koncentrationen finns på allt det nya man lär sig, på gemenskapen och kamratskapet man upplever. Under tvåveckorskursen har deltagarna en mellanvecka hemma, då man ser till familjen och fälten. Det har varit 11 timmars undervisning varje dag, så de nya kunskaperna kan också behöva sjunka in och befästas under hemmadagarna, innan man ger sig i kast med den andra kursveckan. Att vara hemifrån på det här viset är nytt för alla. Kvinnor och män, som inte kände varandra tidigare lever tillsammans under två veckor, arbetar sida vid sida och hjälps åt att utföra arbetsuppgifter. Det har vi aldrig upplevt tidigare. Praktiska moment är en viktig del i utbildningen. Man packar bl a gödsel i en säck och sänker ner i en tunna med vatten, som blir manure tea (gödselte) efter ett par dagar. Att göra olika sorters komposter och att plantera träd ingår också i de praktiska övningarna. Sista kurskvällen ville deltagarna inte ha den planerade underhållningen, utan ville fortsätta diskutera de traditionella beteenden som bidrar till spridningen av hiv/aids, Det blev en lång, livlig diskussion tillsammans med folkhögskollärarna Dishon och Christopher. När klockan var elva tog bensinen slut i generatorn, så de satt plötsligt i beckmörker. Då fanns inget annat att göra än att säga god natt och treva sig fram till sängar och madrasser. Nästa morgon kom de inte till frukosten klockan halv åtta. Konstig, tyckte vi alla. För att vara i ett land, där tid är något ganska oväsentligt har deltagarna varit föredömligt punktliga båda veckorna. En halvtimma sena kom de så vandrande i en lång rad med hackor över axeln, skrattande och pratande. Dagen innan hade de inte blivit färdiga med det praktiska arbetet på demonstrationsfältet eftersom det blev häftigt regn på eftermiddagen. Innan de somnade hade de enats om att gå upp tidigt och göra det klart innan frukost. De här båda händelserna med den viktiga kvällsdiskussionen och det tidiga morgonarbetet tog jag som en slags betygsättning av kursen de genomgått. Visserligen höll de senare på dagen ett fint tacktal men för mig var detta viktigare. Deras initiativ och ansvarstagande tyckte jag var ett uttryck för den uppskattning de kände över vad de lärt och upplevt under sina folkhögskoleveckor. Avslutningsdagen, Graduation Day, är en dag fylld av glädje och stolthet, då deltagarna står i centrum och vi alla i folkhögskoleteamet och Management står på parad och delar ut kursintyg, kursmaterial och examenspresent. Vi håller tal. Dom håller tal. ZASP-bandet spelar medan deltagarna under sina kurskamraters ovationer dansar fram i tur och ordning och tar emot sina diplom, väskor och skjortor. Hela folkhögskoleidén har slagit så fantastiskt väl ut. Gemenskapen, upprymdheten och framgången som alla känner förstärker entusiasmen inför framtiden. Just ingenting känns omöjligt. Att skaffa egen buss ingår i de närmaste planerna, så att vi inte två gånger i veckan behöver hyra, för att transportera deltagarna. Jag kan redan se framför mig hur vår folkhögskolebuss kör omkring på småvägar i Lundazi District med ZASP Folk High School på sidorna. Jag hoppas att människor, när de ser bussen komma körande, ska se den som ett transportmedel till en skola som tar dem ut ur fattigdom. Det var en lång räcka av roliga dagar tillsammans med deltagarna från Kapichila men det finns också många andra må-gott-stunder i vardagsarbetet, nästan som ett bildband av speciella ögonblick. Tänk att se Bernadette, 50, på motorcykel! Bernadette! Den första kvinnan i området på MC! Försiktig och lågmäld har vi alla upplevt henne under hennes 13 ZASP-år. Jag skrek och klappade händer, när hon lugnt och säkert körde sina träningsrundor vid Kakoma. Vilket exempel på vilja-våga-kunna-göra. Det kommer att sporra många andra kvinnor. Inte precis till mc-körning men att se nya möjligheter, ha mod att hålla fast vid impulser och ta vara på chanser. Få kvinnor förverkligar sina framtidsfunderingar eller sätter upp mål och visioner för sina liv. Så många Bernadetter det säkert finns ute i byarna. Och tänk - Christopher kommer att sitta på bönpallen när dom ger sig ut i fält som cirkelorganisatörer. Dishon och Martin ingår också i mc-gänget som försöker ta körkort. Första steget, när dom inte längre behöver tio försök för att starta och klarar att växla utan att motorcykeln tar ett skutt, det är att skaffa tillfälliga körkort. Tillsammans med Bernadette åkte dom till Chipata , 23 mil söderut för att skaffa det. Hur dom lyckades förstod vi aldrig, för galnare svar i trafikmärkestest har jag aldrig hört. Kanske charmade dom den kvinnliga trafikpolisen eller så var hon trött på hela ”cirkusen” och släppte igenom dem. Det var absolut veckans skratttopp när dom kom tillbaka och vi fick detaljerad beskrivning av hela tillställningen. Mäkta stolta var dom över sina tjusiga, stämplade dokument. Ska de här åtta kvinnorna, som gått igenom ZASPs första folkhögskolekurs i Small-scale Business bli de första utbildade affärskvinnorna? Dom tror det och vi hoppas det. Efter kursen i marknadsföring, kostnadsberäkningar och vinstmarginaler har de fått ett lån på 30 secondhand klädesplagg som de ska försöka sälja och få en inkomst från. Jag är såååå förhoppningsfull och såååå entusiastisk. Fungerar det här bra kan det bli en affärsidé som hundratals kvinnor kan vara involverade i. Det är som en utbildningsvåg väller fram bland våra anställda. Kennedy studerar på sin Masterutbildning. Maureen kompletterar Secondary School-utbildningen, Godwin har startat korrespondensundervisning på gymnasienivå OCH Dishon, Lesson i ZASPaffären och våra två murare, Charles och Timothy, har bildat en grupp som till att börja med repeterar årskurs nio. De studerar några timmar varje vardagkväll och får hjälp av en lärare som de betalar lite grand. Dom ser ZASP-möjligheterna i framtiden, menar Patrick. Så ambitiöst. Så smart. Där står han i kockklädsel och hackar, silar och pocherar, som vore han i direktsändning från en TV studio. Loyd och hans föräldralösa syskon har tagit sig igenom flera skolår tack vare sponsring från en svensk familj. När han nu bestämt sig för att studera vidare inom restaurangbranschen i Lusaka får han fortsatt hjälp av ”sin” svenska familj. Två veckor var han ”hemma” och gav Cathrine och Joyce i ZASP-kantinen matlagningstips och lärde ut kökshygien. Jag som ätit kokt ris med socker, potatisbitar i tomatsås och currykryddad lök och vitkål i åtta veckor blev bjuden på utsökt delikat festbuffé. Efter zambiska mått. Oh, jag är hemma, säger jag alltid när jag kliver in i mitt lerhus vid Kakoma. Sedan 1998 har jag bott i det här huset några månader varje år och får verkligen hemkänsla av de myrätna stockarna i taket, hinkarna med vatten, de slitna bambumöblerna och det dammiga moskitnätet. Det är förstås inte alltid lika välkomnande. Grästaken är inte roliga när det är skyfallsregn och värst är det förstås nattetid, då man får flytta runt de byttor och baljor man har under natten, allt eftersom nya läckage uppstår. Men det är förstås inte bara en serie skratt- och glädjedagar veckorna igenom. Den över meterlånga gröna mamban som låg hoprullad på en av stolarna i mitt hus en lördag förmiddag gjorde mig förstås omskakad. Jag såg mig noga för var jag satte mig och var jag satte ner fötterna de närmaste dagarna. Antagligen kom den från mangoträdet som sträcker sina grenar över mitt hustak. Även om Godwin klubbade ihjäl just den här med en påk, så fanns tankarna att det kanske fanns fler i mambafamiljen som kunde leta sig in. Det här var mest en förskräckelsekänsla. Men så ledsen och uppriven jag blev några dagar innan jag skulle resa hem. Luften och kraften bara rann ur mig. Det är en lång historia som började med att en affärsman från Lundazi smugglade timmer i en stor lastbil från Malawi och in i Zambia för att komma undan tullkostnader. Det är inte ovanligt att bilar med smuggelgods, dolda i mörkret, passerar alldeles utanför mitt hus nattetid. Den här sena kvällen hade de regnat ordenligt och det tunga fordonet körde upp djupa fåror på vår privata ZASP-väg. Chauffören kunde inte styra fordonet utan var nära att ränna rakt in i vår oljepressbyggnad. Alldeles framför huset sjönk lastbilen ner i den mjuka marken och blev stående. Jag fotade både fordon och den förstörelse på väg, mark och fotbollsplan som den förorsakat och som vi ville ha ersättning för av lastbilsägaren. Det blev början på en fyra dagar utdragen historia där polisen blandades in. En korrupt polischef försvarade affärsmannen trots dussinet bildbevis, som jag hade i min digitalkamera. Han behövde inte ens ersätta oss. Patrick och jag gick slokörade därifrån, sedan jag tvingats radera bilderna i kameran. Vetskapen att det stod ägaren dyrt gav klen tröst, när man förstod att en stor summa pengar hamnat i en statsanställds ficka. På kvällarna när de flesta gått till sitt och det är alldeles tyst brukar jag ofta sitta på den smala ”verandan” av lera som löper runt mitt hus, tillsammans med Humble, ”min” hund när jag är i Zambia. Jag kände sådan bedrövelse och hopplöshet den där kvällen efter att Patrick och jag blivit så ojust bemötta och avspisade på polisstationen. Det var en tröst att ha Humble där, som korsade sina tassar och tittade på mig innan han la sig ner med huvudet i mitt knä. Tankarna fladdrade hit och dit. Polischefen, korruptionen, känslan av vanmakt. Allt kom tillbaka. Så utsatta och rättslösa fattiga människor är. Dom har inte en ärlig chans att hävda sina rättigheter. Dom kan inte, vågar inte uttala sig och protestera. Dom kapitulerar och accepterar ett orättvist och ojämlikt samhälle. Nedstämd kröp jag så småningom in under moskitnätet medan Humble höll vakt utanför. I ottan använde jag sedan ett par timmar att peppa mig själv. I morgonljuset kunde jag se det som hänt i ett nytt sken. Så extremt viktig utbildningen i demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är. Det var plötsligt så mycket tydligare, så mycket mer uppenbart än dagen innan. I vår folkhögskola kan människor lära sig att argumentera, att göra sin röst hörd och kräva rättvisa. Ett sådant viktigt led i fattigdomsbekämpning! Vår folkhögskola ska inte bara ge människor kunskaper och utbildning. Den ska också bli ett centrum för medbestämmande och rättvisa en skola i demokrati. I den övertygelsen kunde jag, trots det som hänt, dansa fram på lätta fötter under examensfestligheterna strax innan jag reste hem. Stort och varmt tack till er alla som gör det möjligt för oss att åstadkomma förändringar. Agneta