Kulturarv demolerat av kommunen... En av Kust&Skärgårdsförenings uppgifter enl. stadgarna är att värna om Skärgårdens kulturarv. Ett sådant arv har Palmängstorpet varit, som ﬁnns på Stålnäset, mitt emellan Norrfjärd och Olsviksfjärden. Stålnäs Stugförening har märkt stigen från Storsand till Palmängstorpet och också ordnat utﬂykter dit. En planerad förbättring av märkningen och en förlängning av stigen planerades. Stormen Pär ställde dock till stora problem, sedan ett 20-tal träd blåste omkull över stigen. Genom skogsarbete i området 2010 rensades dessa bort, och den planerade åtgärderna för märkning av stigarna skulle ske 2011. När så planeringsgruppen gav sig iväg möttes man av bilderna härintill. Inte ett träd kvar. Endast skylten som visade riktningen mot torpet var kvar. En rödmärkt trädstump hittades ute bland djupa hål efter skördarnas framfart. De en gång i tiden handgrävda dikena, som möjliggjorde betesmark till några kor och getter, för de två familjer som levde på Palmängstorpet, är nu förstörda. Det är nästan omöjligt att hitta en väg igenom det ”kommunala träsket” som nu blivit resultatet efter kommunens avverkning. Ett kulturarv har gått i graven. Hur kunde det bli så ? På vår hemsida (www.skargardsforeningen.se) ﬁnns det möjlighet att kommentera, förklara, eller föreslå åtgärder hur sådana här övertramp skall kunna förhindras i framtiden. Kan vi kräva att en ny stig till torpet ? Endast skylten ﬁnns kvar, och ute på hygget kan man hitta några rödmärkta trädstumpar. Lennart A Här nedan följer texten som ﬁnns uppsatt vid torpet via ett undersökande arbete av Gösta Frunk och Conny Roos. Här fanns diken som ”Pettrarna” grävt för hand och skapat betesmark för sina djur, nu är det stora dyhål istället. Berättelsen om Pettrarna I slutet av 1800-talet ﬂyttade Per Johan ”petter” Johansson, född 1845, från Finnika i Enånger till Palmäng. Ett område mellan Storsand vid Norrfjärd och Olsviksfjärden, som tillhörde Söderhamns stad. Petter var av ﬁskarsläkt och gifte sig med en sju år yngre ﬁnska, Maria Soﬁa ”Maj-Soﬁ” Nissfolk, som hade kommit från haparandatrakten till hälsingekusten som skötbinderska. I kyrkböckerna står att hon kom från Nerpes nära Wasa 1875 och att Petter och hon gifte sig 29/3 1875. I Palmäng byggde Petter tillsammans med en äldre halvbror Henrik Berglund ett hus för två familjer. Henrik var född 1831, även han från Enånger. Man kan undra vad som lockade dessa två enångersbor till Palmäng i Söderhamn. Var det månne det paradisiskt klingande namnet ”palm” och ”äng”, Palmäng, ja varifrån kommer namnet? Huset, som låg en dryg kilometer från Storsand bestod av två rum med var sin järnspis. Det blev som två lägenheter, en för varje familj. Petter hade även sin gamla mamma med, Margareta Persdotter, född 1802, änka efter arbetaren Johan Henriksson står det i kyrkböckerna. Familjen utökades efterhand. Petter och Maj-Soﬁ ﬁck tio barn i Palmäng berättar de nu levande släktingarna. Men efterforskning visar att de ﬁck 11 barn varav två dog som spädbarn. Petter och Henrik byggde var sin Ladugård och hade väl ett par kor och några getter. Potatis odlades för årets behov. De ﬁskade i Norrfjärd eller på Olsvikssidan, dit det var närmare. En eka för ﬁsket fanns på båda ställena. Jakten gav också en del, men det hände ändå att det blev nödvändigt att doppa potatisen i silllaken. Vintertid var det skogsarbete som gällde för Petter och det blev också pojkarnas uppgift vad det led. Lina, en av döttrarna, var kvar på gården och skötte djuren och hushållsarbetet. Men naturligtvis skulle alla hjälpa till. När det bar iväg till skolan i Djupvik ﬁck barnen ta med sig getterna i ekan och släppa av dem på någon av holmarna. Det var väl så där sex, sju kilometer till skolan, inklusive roddturen från Storsand över till Trollkarlstjärn. Mellan fem och halv ses måste de knalla iväg ner till båtplatsen och de bångstyriga getterna skulle med i den inte alltför stadiga ekan. Skolan började halv åtta och det gick inte att komma för sent. De band ihop benen på getterna och baxade dem i ekan. Att klara en eka, sätta i årorna rätt låta benen och ryggen göra jobbet, så att det gick framåt även om blåst och vågor tog emot. Det måste man lära sig när det gällde även Petters pojkarna i Palmäng. På någon av Norrfjärds småholmar ilandsattes alltså getterna, där de ﬁck klara sig själva under dagen. På hemvägen efter skolan tog barnen med sig djuren tillbaka till gården. Ett ansvarsfullt arbete för barn runt de tio. Från Trollkarlstjärn gick stigen till skolan runt Bråkmyran och Djupviksberget. Idag ﬁnns det en skylt kvar, med texten härintill, några stockar från något av husen. Lieblad hänger i träden, Värre var det när isen varken bar eller brast. Då blev skoloch resterna av någo spis tittar upp i mossan. Allt vägen längre och barnen måste ge sig iväg redan vid fyratiden. detta vittnar om det hårda liv som en präglade livet i Via baggsundet, där det gick att ta sig över, knallade de vidare Palmäng. till Klapparvik och så till skolan i Djupvik. Det gällde som sagt att komma i tid, annars blev det att sitta kvar på rasterna, samma straff för de som inte klarade av psalmverserna! Berättelsen om ”Pettrarna” är skriven av Sture Claesson och har publicerats i Bränningen tidigare. Petter och Maj-Soﬁs barn - Johanna, född 28/7 1877 - Johan Gustaf född 1/7 1879. han dog samma år av kikhosta. Nästa barn blev också en pojke som de gav samma namn. - Johan Gustaf född 5/7 1881. Men Gustaf blev bara 37 år. Han dog i spanska sjukan 1918. - Per-Erik född 17/10 1883. Han drunknade i Storsand 12 år gammal. - Axel Wilhelm född 5/11 1885. - Emma Elina Lina född 6/12 1886. ”Svårt att tala efter scharlakansfeber” står det antecknat i kyrkboken - Maria Kristina, Stina född 12/8 1888. - Anders Alfred född 29/11 1889 - Hilda Katarina född 18/11 1891 - Olof Emauel, Olle född 23/7 1892 - Anna-Soﬁa född 19/12 1895. Hon blev bara elva dagar gammal. - Axel var den som blev den siste som lämnade Palmäng. Alla är begravda vid Sandarne kyrka