1. No category

BARN- OCH UNGDOMSÅREN
Djurgårdsgatan 39 i Linköping
Det som jag hört berättas om min barndom är kanske framför allt min mors chock när
hon upptäckte mig vinkande åt henne från ett trapphusfönster, utan glas och öppet till
golvplanet, på tredje våningen i huset som var under byggnad inne på gården på Djurgårdsgatan 39. Det hela slutade lyckligt och när huset var färdigt kunde Annie och Henry med lilla Bengt Charles flytta in i en lägenhet på andra våningen och lämna den lilla
stugan ute vid gatan, där de bott medan huset inne på gården var under uppförande.
Henry hade dels via sin bror Josef fått jobb under honom som civilanställd snickare på
regementet I4 och dessutom, och jag vet inte hur, fått uppdraget av familjen Isaksson i
Stockholm att vara gårdskarl på Djurgårdsgatan 39.
En annan upplevelse jag minns från tiden på Djurgårdsgatan, som också den berättats av
min mor. Jag hade nyligen lärt mig att gå och lämnat den lilla stugan och satt ensam på
gångstenarna utmed gaveln på gårdshuset, nära den aldrig stängda grinden vid den lilla
trappan ut mot trottoaren. Och plötsligt kom en stor schäferhund med vidöppet gap
springande in från gatan och hoppade över lilla mig. Jag hann nog aldrig fatta vad som
hänt men följden blev en djupt rotad skräck för hundar, särskilt schäfrar. Den rädslan
botade jag först i vuxen ålder då vi för att avleda vår äldsta dotter från tonårens frestelser skaffade en schäfertik när vi bodde i villan i Ryd. Mina föräldrar bodde kvar i nya
huset på Djurgårdsgatan 39 under hela sin återstående livstid och min sju år yngre syster
och jag hade en lugn och trygg uppväxt. Far hade kvar sin anställning på I4 tills han
gick i pension. Mor var hemmafru men gick då och då bort och städade i familjer som
hade det bättre ställt. Min husläkare Perers på Vårdcentralen i
Ekholmen kommer mycket väl ihåg mor Annie som såg till att
det var välstädat hemma hos dem.
Tack vare gårdskarlssysslan, som även innebar att mor städade
trappor och hjälpte till att hålla rent och snyggt i allmänhet på
gården, lyckades makar-na Eklöv få ekonomin att gå runt.
Familjen unnade sig aldrig vad jag kan minnas några andra
nöjen än syjuntan, från vilken jag också minns mina morbröder
Helge och Martin och skräddaren på I4 Algot Klasén. Rutinen
var den att när damerna skvallrat några timmar med sina handarbeten så kom deras män till kaffet. Då var det också lottdragning – de hade en gemensam penninglott men så vitt jag minns vann de aldrig något. När Martin och Algot anlände blev det genast högt i tak – de försökte överträffa varandra med roliga historier,
vilka även min syster och jag när vi nått tillräcklig ålder fick del av. Jag minns också att
morbror Martin, som tillsammans med brodern Gerion drev Bröderna Eklöfs Omnibustrafik mellan Linköping och Rimforsa och också var slaktdjurshandlare, ofta hade med
sig ett välkommet paket kött som sitt bidrag till systern Annies knappa hushållning.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 1 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
Det fanns också en pump på gården, som därför också kallades ”Vatten-åkaregården”.
I huset ut mot Djurgårdsgatan bodde familjen Helge Larsson med sonen Lasse, som var
min några år yngre kusin och lekkamrat. I lägenheten under vår i det nybyggda huset
bodde en annan lekkamrat – Anders Wik. Han och jag höll kontakten även när vi var
inne i respektive lägenhet. Vi hade lärt oss morsealfabetet så pass att vi kunde telegrafera kortare meningar genom att knacka på våra badkar och ljudet fortplantade sig väldigt
tydligt.
Ofta upptogs en stor del av gårdens yta av höga vedtravar. Det sågs inte med blida ögon
av våra föräldrar att vi lekte krig och byggde skyddsrum bland alla meterlånga vedträn –
de var rädda för att vedtravarna skulle rasa igen och begrava oss. Andra världskriget rasade för fullt och Försvaret hade ofta övningar med flyglarm och lågtsniffande B17plan. Vi väntade då med spänning på signalen ”faran över” nere i våra vedgrottor.
Vi hade alla tre ett starkt intresse för stridsflygplan. Mina egenhändigt tillverkade skalenliga modeller i balsaträ blev till slut så många att min mor förpassade dem upp på vårt
vindsutrymme. Vi cyklade också ända ut till Malmslätt, där vi hittat en kulle utmed vägen som angränsade till startbanan. Uppe på kullen kunde vi sitta dagarna i ända bara
för att se B17-planen starta och landa.
Mellan den lilla stugan på gården och en husvägg på gården intill fanns soptunnorna innanför ett högt plank ut mot gatan. Vi fann ett stort nöje i att se förbipasserandes miner
när vi stående på tunnorna stack upp våra huvuden över planket och ropade glåpord till
dem. Det blev ju inte mindre spännande sedan en äldre man kommit in på gården och
läxat upp oss.
Efter en tid flyttade familjen Larsson till Stigbergstatan i Ramshäll, dit jag ofta vandrade, antingen via Lasarettsbacken och Sandbäcken eller via Ekliden och spången över
Tinnerbäcken. På Stigbergstatan bodde också familjen ”Norstedts Elektriska” och de
hade en pigg liten foxterrier som lyssnade till namnet Chips. Min kusin Lasse hade förtroendet att gå ut med den flera gånger i veckan och vi hade den också med när vi lekte i
familjens Larssons stora kök. Chips deltog i lekarna och blev en gång så upphetsad att
han i hastigheten gav Lasse ett bett i ett finger så blodvite uppstod. På Stigbergsgatan
fanns också en stor, stark och stilig S:t Bernhardshund med namnet Roy. Nu kan jag
inte förstå hur dess husse och matte kunde låta oss ta honom med på hudpromenaderna.
Han var ju så stark att vi det för det mesta fick finna oss i att gå dit han ville.
Mina två första skolår avverkade jag i Linnéskolan. Vägen dit var vacker
genom Trädgårdsföreningen med sin branta trappa utför berget, där hela familjen var
med och lyssnade när studentkören sjön in våren. Trappan finns kvar ännu idag och påminner mig om skolgången.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 2 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
Tredje och fjärde skolåret gick jag i Folkungaskolan, även den på promenadavstånd
hemifrån. Andra året var lyckan fullständig när jag eller min första barndomskärlek
Inger Born ”hade det” i den ständigt pågående leken med ”luntan”. Då följdes vi åt hela
Kaserngatan fram till Karlberg, där hon bodde. Där turades vi om att bli den som hade
kvar luntan till påföljande dag innan jag fortsatte Djurgårdsgatan ned till 39-an. Leken
gick ut på att försöka träffa någon med luntan och vid träff fick vederbörande ta över
den.
De dagar vi hade bad i skolan hade jag helst velat vara hemma. Innan vi fick hoppa i
basängen måste vi passera genom en som jag tyckte oändligt lång gång med vatten strålande från golv, väggar och tak. I början av gången med lagom varmt vatten som sedan
blev väldigt varmt och på slutet väldigt kallt.
Far och mor satte en ära i att min syster skulle gå i flickskolan och jag i läroverket. Jag
tror det var i klass 4-5B som jag kom hem med ett C i uppförande, ett betyg som alla i
klassen fick. Sammanhållningen var mycket stark och lärarna kunde aldrig få fram vem
som gjort eller varit ledande i alla bussträck – hela klassen tog alltid gemensamt på sig
skulden. Läraren Jonsson, av eleverna kallad ”Knölen” och som vi hade i matematik,
var särskilt utsatt för vår mobbning. Under några veckor såg vi på rasterna till att fylla
vägglisten i det klassrum han skulle undervisa i nästa lektion med tomma tablettaskar.
Det ledde till slut till ett besök i klassrummet av rektorn som dömde ut klassanmärkning.
I en parallellklass i Högre Allmänna Läroverket gick min kusin Olle Eklöf från Hulta
och likaså Bertil Andersson, son i familjen som drev Dänskebo affär, inte långt från
Hulta by. Olle hade gjort bort sig framme vid svarta tavlan med att inte kunna lösa en
ekvation, varpå ”Knölen” utbrast: ”Gå och sätt dig. Du Bertil kan komma fram men förresten, kommer inte också du från Hulta?” När han fick svaret att så var fallet, fortsatte
han med att säga åt Bertil att sätta sig igen utan att ens få visa vad han kunde.
Sommarloven i Hulta
Jag beundrar verkligen mina föräldrar som trots sin knappa inkomst fick pengar över till
en sommarstuga på samma tomt som fars bror Gunnar ägde och bodde året om med sin
familj, nära Hulta by. Far byggde ensam den lilla stugan och dit for
vi hela familjen varje lördag från tidig vår till sen höst med ”Bröderna Eklöfs Omnibustrafik”. Inte långt därifrån bodde också ”Lilla
Lina” i en mycket låg liten stuga. Hon hade varit piga hos min morfar på Hulta gård. Hon var hon paniskt rädd för åska och vi hittade
henne många gånger på morgonen på vår veranda, liggande på en
madrass hon släpat med sig när åskan börjat mullra på natten.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 3 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
Så småningom kom mina föräldrar fram till att
de nog skulle trivas bättre på en egen tomt. En
vinter drog helt enkelt fyra ardennerhästar
från Hulta gård stugan till en tomt, som mor
liksom hennes syskon var och en fått sig tilldelad. Tomten ligger mellan Hulta missionshus
och min moster Alvas dåvarande butik i Torpa. Den nu i flera omgångar tillbyggda stugan
finns där fortfarande men inte längre i familjens ägo.
Sommardräng på Hulta gård
Tidigt började jag jobba som sommardräng hos min morbror Ivar, som
arrenderade Hulta gård av min morfar. Det var en härlig tid med
många minnesvärda upplevelser. Som den kvällen när jag glömde att
hämta vattenhinken jag varit inne med i boxen med tjuren Hulta Hero.
Av den hinken återstod bara rester morgonen därpå. Och mina föräldrar fick plötsligt upp ögonen för att det nog inte var helt riskfritt för
mig att jobba i lantbruket. När jag körde hö med ett par hästar och lät
dem galoppera med den tomma skrindan for vi med full fart med mig
stående bredbent i skrindan på två hjul på en smal bro över ett dike, parallellt med körvägen. Oturligt eller kanske som väl var hade min morbror Ivar åsett det hela och hotade
med att ge mig sparken om det upprepades. Hade han skvallrat för mina föräldrar hade
nog sommarjobbet fått ett tvärt slut.
Morfar Gottfrid Eklöf
Det var också kul att köra släpräfsa vid höhässjningen eller hästräfsa vid höbärgningen.
En av ardennerhästarna hette Dolly och en gång ställde hon sig med en hov på min fot
när jag skulle spänna henne från räfsan. Jag skrek och drog henne i benet. Hon reagerade dock inte förrän min morbror enkelt fick henne att lyfta på hoven. Jag hade märken i
foten av snörningen i skon under flera veckor. Det hade kunnat gå verkligt illa om inte
underlaget varit så mjukt som det var på åkern.
En höjdpunkt på jobbardagarna i Hulta var när jag och någon av mina kusiner Olle eller
Lasse fick rida de fyra ardennerhästarna i vall. Vi red barbacka utan tyglar och hade endast dels ett rep till grimman på hästen vi red på och dels ett till en häst bredvid utan ryttare. När vi någon gång mötte en bil på den smala vägen fick den helt enkelt backa tills
vid kunde passera.
Äldste sonen Sven-Erik hos min sommararbetsgivare var min ”mentor” och vi jobbade
ofta tillsammans. Han hade bl.a. hand om mjölkningen och på kvällarna fick jag höra
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 4 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
många svordomar innan han fick igång tändkulemotorn, som drev mjölkmaskinsanläggningen för trettiotalet mjölkkor. Och naturligtvis hände detta ofta på fredagskvällarna, med påföljden att jag fick skynda hem och kalla på hjälp med handmjölkning av
hans mor Ella och gårdens två pigor. Själv kastade han sig på cykeln till fredagsdansen
vid Vittsätters festplats.
Sven-Erik hade satsat på att en
gång bli ägare till Hulta gård
och besvikelsen blev stor när
gården efter morfars bortgång i
stället löstes in
av en släkting. Bilden är från
auktionen när min morbror
Ivar slutade med lantbruket. Den stora vita mangårds-byggnaden brann sedan ned till
grunden och återuppfördes aldrig.
Äventyr på Järnlunden
Sjön Järnlundens vik Sandvik gränsade till morfars gård Hulta. Av sonen i granngården
köpte jag för tjugofem kronor en kajak, vilken jag höll hjälpligt flytande med blymönja
på de ställen jag lappat med segelduk. När den gjort sitt skaffade jag mig en kanadensare. Tidigt blev jag en hejare på att dra upp gös. Den fångade jag långt ute i sjön kring
öarna Granö och Tallö och fågelskäret Tofteskär. Där hade dock inte byn rätt att fiska
och jag gjorde mig skyldig inte bara en gång till tjuvfiske på godset Brokinds vatten.
Min moster Alvas man David var också en flitig fiskare – det hette allmänt att han inte
gjorde annat än satt i båten på sjön och fiskade medan moster Alva höll butiken igång.
David var också med i kyrkofullmäktige i Vårdnäs församling och det var också greve
Falkenberg på Brokinds gods. David utverkade att jag nog skulle få tillstånd att fiska
om jag gick iland i Brokind och bad greven om lov. Sagt och gjort – jag fick sedan fiska
hur mycket jag ville – villkoret var att jag skulle säga till alla andra som fiskade på godsets vatten att låta bli och hota med att anmäla dem. Jag fortsatte sedan att fiska på Brokinds vatten utan att en enda gång hota någon likasinnad med anmälan. När jag nu för
några år sedan berättade detta för greve Henrik Falkenberg under mitt arbete med CDskivan Eklandskapet, skrattade han gott och sade att jag inte skulle ha dåligt samvete för
min underlåtenhet att beivra andras tjuvfiske.
Det hände också att jag var med morbror David i hans eka. En gång hade vi med oss en
till åren långt kommen fiskeentusiast i grannskapet. När gamlingen skulle dra upp en
stor gädda bar det sig inte bättre än att han ramlade överbord och försvann under vattenytan. När han dök upp igen lyckades få tag i honom. Med förenade krafter och över-
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 5 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
hängande risk för att båten skulle kantra fick vi honom i båten igen. ”Jag fick den i alla
fall” – var hans kommentar medan han krampaktigt höll fast gäddan i gälarna.
Ett annat minne från Järnlunden och Hulta by är luffaren Hermansson, en bland de allra
sista luffarna i landet. Han besökte ofta Hulta med sin käpp över axeln med en kaffepanna och en potta hängande på ryggen. Sedan han en gång fick veta att jag heter Charles drog han aldrig vidare utan att först ha fått låna en bricka och med fingrarna trummande på den sjunga ”Charlie var en sjöman”. En stor händelse var också hans försök
att simma över Törneviken i Järnlunden. Om han lyckades skulle ha som pris få ett
kvarts kilo kaffe av arrangörerna David i Torpa och skräddare Clasén. Inför alla åskådare klädde han av sig naken och gav sig iväg efter arrangörernas följebåt. Efter cirka 25
meter gav han dock upp men fick ändå sitt kaffe.
Fotolabb i f.d. huvudbyggnaden
Sven-Eriks yngre bror Olle i Hulta och min kusin Lasse från Linköping blev tidigt, jag
minns inte hur, intresserade av att framställa fotografiska bilder. Vi turades om att efter
skolan under terminerna jobba i mörkrummet hos Egerfoto nere vid Stångån på Storgatan. Och ute i Hulta etablerade vi oss med ett fotolabb i den gamla stugan, som en gång
i tiden var gården Hultas huvudbyggnad. Stugan låg alldeles utmed vägen till Södra
Fjälla med dess många sommargäster. Vi lyckades få dem att när de passerade stugan på
väg hem efter veckoslutet i Fjälla lämna sina filmrullar hos oss för att när de återvände
efter en vecka i Linköping få hämta sina bilder.
Marti Kreivi
Handlarparet Svensson i Törneviksbyn några kilometer söder om Hulta hade en finsk
flyktingpojke adopterad och han tillhörde min krets av kompisar. Han hade hemma i
Finland upplevt flera tjäderspel tillsammans med sin äldre, naturintresserade bror Göran. Och så fick han med sig min kusin Lasse och mig på en ”expedition tjäderspel”. Vi
gav oss iväg strax vid 24-tiden en vårnatt från Törnevik och vandrade en stig, som vi i
det becksvarta mörkret följde genom att se himlen mellan de täta granbarriärerna som
omgav stigen. Målet var en liten tjärn i den s.k. utjorden, där Hultabyns ungdjur betade i
ett mycket stort skogsområde och blev mer vilda än tama tills de skulle drivas hem till
de ombonade ladugårdarna på hösten. Marti och hans halvbror Göran hade tidigare
veckan innan fått se tjädertuppar spela, först sittande upp i tallarna för att sedan när de
lockat fram några hönor slagit ned på marken och kämpat så fjädrarna yrde. Långt innan
vi nådde fram till tjärnen fick ett i våra öron fruktansvärt vrål blodet att isas i våra ådror.
Samma oljud hördes därpå längre bortifrån för att sedan upprepas helt nära stigen. Vi
stod blick stilla och höll andan tills oljudet upphörde. Vi var övertygade om att det var
vargar vi hört och det var inte långt ifrån att vi vänt om hem igen. Tjädrarna lockade
dock så starkt att vi fortsatte och fick lön för mödan – efter en stunds vandring hörde vi
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 6 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
en tjädertupp. Nu gällde det att verkligen gå tyst. Det tydligen bara en tupp som var
igång sedan ”tjäderklockan”, rödhaken väckt den med sin morgonsång i gryningen. När
tuppen i sitt spel var i den fasen att den gav ifrån sig ett väsande ljud varken hörde eller
såg den. Just då kunde vi göra en rusning framåt för att komma närmare. Innan tuppen
började knäppa igen måste vi stå alldeles stilla. När vi kommit tillräckligt nära spelplatsen, en glänta i tallskogen, kunde vi sätta oss och invänta flera tuppar. De kom brakande
en efter en och slog sig ned i tallarna. Och snart uppenbarade sig också en höna på marken, varpå tupparna kastade sig ned på marken och bar på varandra med näbbar, vingar
och klor.
Innan vi återvände hann vi också upptäcka en fiskgjuse i sitt enorma bo högt uppe i en
tallkrona. När vi kom hem och berättade för handlare Svensson vad vi upplevt trodde
han absolut inte att det var vargar vi hört – möjligen rävar. Sedan dess har jag upplevt
ljudet många gånger väl medveten om att det är rådjuren som skriker när de blir störda.
Marti var storvuxen och stark och fungerade som vår beskyddare när vi var ute och dansade på festplatserna i bygden – var det någon bland landsbygdsborna som mockade
gräl med oss stadsbor ropade vi bara på Marti. Det räckte att han visade sig så var lugnet
återställt.
Så småningom flyttade Marti från fosterföräldrarna i Törnevik. Han fann sig aldrig tillrätta i Linköping och det slutade med att han tog sitt liv efter en period av kriminalitet.
Vapensmeden Edvin Bäck
Djupt inne i utmarkerna väster om Törnevik hade Edvin Bäck sin vapensmedja vid ett
litet soldattorp, där han bodde med sin fru. Som gårdvar hade de en tam räv, som de tagit hand om som valp. Inne i den utvändigt illa medfarna verkstadslokalen fanns en imponerande maskinpark som han använde till legotillverkning av detaljer till bl.a. Saab
och sin vapentillverkning. Under ett vinterlov bodde jag hos morfar i Hulta och åkte
spark varje dag fram och tillbaka till Edvins verkstad där jag hela dagarna satt vid en
borrmaskin och borrade hål i små detaljer. Edvin var erkänt skicklig och känd i hela
landet för sin tillverkning av jaktvapen – många köpte hellre en bössa av Edvin Bäck än
en fabrikstillverkad Huskvarna Hammerless. Tillsammans med Göran, son till handlare
Svensson i Törnevik och Marti Kreivis halvbror således, konstruerade han också en
kastmaskin för lerduvor. Tyvärr tog sig den gode Edvin allt för ofta en rejäl fylla och
när han starkt påverkad ensam fiskade ute på sjön Limmern i närheten föll han överbord
och drunknade.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 7 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
Göran och Göte Törnebäck i Törnevik
Göran som tidigt ändrade sitt efternamn till Törnebäck, var en kille vi yngre grabbar såg
upp till. Han hade en väl använd FN tävlingsmotorcykel som han älskade att göra byvägarna osäkra med. Bl.a. gjorde han åtskilliga vansinnesturer uppför Törneviksliden,
där flera backtävlingar med motorcyklar anordnades. En gång blev jag erbjuden att åka
med uppför liden. Vi skulle starta utanför Svenssons butik och när jag av Göran fått
stränga order om att inte försöka hålla balansen – den detaljen svarade Göran för – utan
i stället bara hänga med som säck, kom Görans mor Esther ut på verandan. Hon gav Göran förmaningar om att han skulle ta det försiktigt. Varpå Göran drog på full gas och
sladdade upp massor med löst grus över mor Ester och glasverandan hon stod framför.
Den färden uppför liden och sladdarna genom de tvära kurvorna medan jag krampaktigt
höll mig fast i Göran minns jag än i dag.
Göran blev en verklig entreprenör och konstruerade också en anordning, som möjliggjorde för föraren att få snökedjor på hjulen under det att bilen kördes genom att trycka
på en knapp på instrumentpanelen.
Konstruktionen marknadsfördes under namnet ONSPOT och innan Göran avled i allt
för unga år hade han hunnit vara bosatt i Canada för att introducera sin produkt.
Görans äldre bror civilingenjören Göte var också han en entreprenör. Tillsammans med
en kompanjon Larsson etablerade han byggföretaget Östgötabyggen med byggmetoder i
framkant på utvecklingen. Göte var också medfinansiär till Görans ONSPOT. Tyvärr
blev bröderna djupt oense om patenträttigheterna och argumenterade skarpt mot varandra i dagspressen.
Törneviksbröderna gav var för sig mig och min familj stöd i ett par besvärliga situationer, till vilka jag återkommer längre fram i min berättelse.
Fotograf
Efter att under skollov och fritid ha fått en inblick i fotolabbsteknik i firman Egerfoto i
Linköping anställdes jag efter realexamen som lärling i firman Källbergs Foto, snett
emot Frimurarehotellet på S:t Larsgatan. Det blev en mycket
lärorik och spännande tid. Firman hade en bred verksamhet
omfattande porträtt-, reklam-, industri- och reportagefoto och
dessutom en fotobutik. Sven Isaksson i butiken lärde mig att ta
hand om kunder och porträttfotografen Gunnar Fröberg lärde
mig att ta uttrycksfulla porträtt. Fotografen Birger Egholtz svarade för reklam-, industri- och reportagefoto. Och att få följa
med honom på uppdrag tilltalade mig mest och det dröjde inte
så länge förrän jag fick förtroendet att ensam genomföra upp© 2014 Bengt Eklöv
Sida 8 av 9
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
drag. Firman hade avtal med Dagens Nyheter/Expressen medan konkurrenten Einar Jagervall hade motsvarande med Stockholmstidningen/Aftonbladet. Själv hade jag redan
under skoltiden debuterat med en gruppbild på ett vinnande fotbollslag och fått det infört på Östgöta Correspondentens sportsida. Jag stortrivdes med att stå med kameran
bredvid ett fotbollsmål eller innanför en kurva på en speedwaybana. Reportageuppdragen var ofta mycket stressande. För att bilderna skulle hinna komma med i tidningarna
som trycktes i Stockholm måste de oftast sändas via telefoto. Slutfasen i uppdragen var
att skynda hem till fotolabbet och snabbframkalla filmerna. Jag minns hur det kittlade i
armarna när vi drog filmerna upp och ner i framkallningsskålen på den elanslutna kokplattan, som snabbt blev genomvåt av vätskan och därmed strömförande – be mig inte
förklara hur. Genom att värma upp vätskan kunde vi avsevärt förkorta framkallningstiden. Efter att ha låtit filmen passera ett fixerbad och sedan snabbt sköljt den lade vi den
våt i förstoringsapparaten. Vi framkallade pappersbilden och lät den snabbt passera fixerbadet och sköljskålen, varefter vi sprang bort till Corren och lade den våta bilden på
telefotoapparatens rulle och så togs bilden emot uppe i Stockholm. Med dagens digitala
fototeknik har distributionen av bilden till tidningen förvandlats till ett knapptryck.
© 2014 Bengt Eklöv
Sida 9 av 9