1. No category

Fjellbacken blir Fjällbacka
kationen. Detta smittade givetvis av sig, även på Skandinavien
och freden i Roskilde öppnade upp för svenska vyer även när
det gällde tillgång till ”stora vida världen”. Svenska kolonier
såväl i Västindien med Saint-Berthélemy och i Nya Sverige vid
Delawarefloden visar att vi gärna ville vara med ”i matchen”.
Det länder oss inte till heder att vi faktiskt var det sista landet i
världssamfundet som formellt avskaffade slaveriet på 1800-talet.
Så kom 1700-talet och speciellt under dess senare hälft, kom
sillen tillbaka. Industrialismen hade, om inte börjat blomstra
så i alla fall börjat knoppas. Det kokades sillolja överallt längs
kusten för att tillgodose behovet av olja till allehanda ändamål.
Smörjmedel, såpa och tvål, impregneringsmedel och inte minst
drivmedel till gatlyktor. Det berättas att fjällbacka-köpmannen
kapten Falk, under 1800-talet, hade ett kontrakt på sillolja för
belysningen av gatorna i Paris. Så staden Paris lystes faktiskt
upp av sillolja från Fjällbacka skärgård under några år.
Under 1500- och 1600-talen förändrades inte mycket i det
som en gång skulle bli orten Fjällbacka. Det bedrevs lite fiske,
men inte i någon större yrkesmässig utsträckning. Det fiskades mest för husbehov för gårdarna i Kvillebygden, om man
bortser från de återkommande sillperioderna.
Under sillperioderna gick sillen in till kusten och stränderna
i sådana mängder att man kunde stå och kasta sillgarnen från
land och dra sill. Sillperioderna kom en gång per århundrade
och varade 30-40 år, för att sedan upphöra. Runt 1550 kom det
seklets sillperiod, vilken varade till slutet av århundradet. Visst
drog det till sig en hel del arbetskraft utifrån, men eftersom
industrialismen inte ännu hade infunnit sig, var behovet av
sillprodukter inte lika stort som t.ex. under 1700-talet.
Man saltade sill i tunnor och använde t.o.m. sill som gödningsmedel på åkrarna i inlandet. Det påstås att Mickel på
Dyngö redan på 1500-talet startade ett sillkokeri på den lilla
ön i Dyngö hamn, vilken sedan dess bär hans namn. Att det
inte bedrevs annat fiske i yrkesmässig utsträckning berodde
på att det var långt till marknaden och att transporterna med
segelskutor var så pass tidskrävande att färsk fisk knappast
fungerade som handelsvara.
Däremot såldes det såväl hummer som ostron från Fjällbacka
skärgård vilka gick utmärkt att forsla och förvara i blöt tång
under flera dagar. Danmarks avtal med Hansan gjorde att den
bohuslänska fraktflottan var näst intill obefintlig. När sedan
Bohuslän blev svenskt i freden i Roskilde 1658 och Hansans
privilegium på sjötransporter upphörde, blev 1600-talets sillfiske inte särskilt livaktigt.
Knappt mer än något 50-tal personer var fast boende i det
som sedan skulle komma att bli Fjällbacka. Man kan säga att
de stora upptäckterna i Ostindien och Amerika, under senare
delen av 1400-talet, samt i Sydamerika och Mexico under
1500-talet, skapade en övertygelse om att haven inte var något
hinder för samfärdsel, utan snarare en tillgång för kommuni12
Fjällbacka inlaga för tryckning 2 augusti senaste .indd 12-13
Då föddes Fjällbacka
Man kan, utan att anklagas att vara allt för vidlyftig, påstå att
samhället Fjällbacka föddes under 1700-talet, om man med
samhälle menar en ort där människor bor permanent med en
viss infrastruktur. Tidigare hade framstranden haft tillfällig
bebyggelse, som t.ex. när sillen gick till eller annan tillfällig
verksamhet förekom. Efter Roskildefreden 1658, tog det ganska
många år innan vi i norra Bohuslän fick en egen sjöfart med
egna skutor. Bestämmelserna var sådana att man fick bedriva
verksamhet med egen mindre skuta på kusten, men för att segla
utanför en linje mellan Skagen och Lindesnäs måste man ha
registrerat rederi, vilket bara tilläts borgare, det vill säga sådana som bodde i städer. En kvarleva av detta är att fiskefartyg
måste vara registrerade, med t.ex. SD för Strömstad och GG
för Göteborg. Det krävdes också nautisk utbildning för att
bedriva skuttrafik längre ut i världen. Man kunde då bosätta
sig i Strömstad, starta ett rederi och sedan flytta till Fjällbacka
med sin verksamhet. En sådan redare var Leon Larsson på
13
2012-08-27 21.44
Fläskö som i sin flotta hade barken Karl Fredrik, vilken under
en period var Sveriges största seglande skepp med sina närmare
2000 ton dödvikt. Det berättas att Leon Larsson byggde sin
flotta av seglande skutor på övertygelsen att ångkraften aldrig
skulle komma att till användning. Vinden var ju gratis…
Från början levde man på ett visst fiske, samling av vrakgods
i skärgården, lite lotsverksamhet och mindre sjöfart. Så kom
den stora sillperioden i mitten på 1700-talet, och Fjällbacka
växte lavinartat. Till skillnad från tidigare sillperioder hade nu
behovet av sillolja ökat dramatiskt. Industrialismen hade börjat
göra sig gällande och nu var olja den främsta sillprodukten. Man
hade ännu inte börjat leta efter fossila oljetillgångar, utan man
var helt beroende av olja från naturen. För att förstå storleken
av sillperioden under 1700-talet kan nämnas att 1700-talets
sillproduktion i Bohuslän uppgick till ca 50.000 ton saltad sill
för export och för konsumtion i Sverige, och att produktionen av
tran uppgick till närmare 250.000 ton. Vad man då bör veta är
att 1700-talets sillperiod varade från runt 1750 till omkring 1830.
Under denna tid växte det upp sillkokerier i hela skärgården.
Hembygdsforskaren Sverker Stubelius har beräknat antalet
oljekokkärl i Kville härad till runt 300 st. Överallt kokades
sillolja, och man kan lätt föreställa sig den enorma stank av
kokande sillolja som måste ha förekommit under hela senare
delen av 1700-talet.
När de första svenska kartorna över Bohuslän ritades under
1660-talet, visade de ett skoglöst land och kust. 1600-talet var
en mörk tid med häxprocesser, med angiveri och vidskepelse
vilket tillsammans med religiös trångsynthet blev en dyster
tid i vår svenska historia. Några år efter Roskildefreden ville
grupper i Norge ta tillbaka Bohuslän. Så uppstod Gyldenlövefejden som man skulle kunna likna vid ett fullskaligt krig,
mellan Norge och Sverige. När Karl Xll kom till makten i
slutet på 1600-talet var han besatt av att göra Sverige till en
stormakt. Varför inte börja med Danmark och Norge? Sedan
ett tag hade kungen gjort ett framgångsrikt avtal med en kapare från Göteborgstrakten vid namn Lars Gate, vilken senare
adlades och fick adelsnamnet Gathenhielm. Ett ganska fiffigt namn eftersom han kom från en gård utanför Kungsbacka
som hette Gathe och hans fru Ingela kom från en gård vid
namn Hielm.
Hur som helst gick avtalet ut på att Lars Gathenhielm skulle
kapa alla fartyg som tillhörde Karl Xll:s fiender. Så skulle fienden försvagas, medan kaparen skulle få behålla last och fartyg.
Med detta koncept i tanken, blev Kung Karl kontaktad av
Karl XII:s pirater
Eftersom sillens återkomst, under 1600-talet, dröjde ända
fram till 1660, kom Bohuslän fram till dess att förbli ett fattigt
och eländigt område. Danmark/Norge såg inte med någon
större sorg att få lämna ifrån sig detta i Roskildefreden 1658.
Värre var det att avträda Skåne, vilket ju betydde att man blev
av med tullintäkterna i Öresund. Under sista delen av Dansk/
Norska tiden i Bohuslän, hade skogen skövlats längs kusten.
Det tål att påpekas att Uddevalla år 1627 hade inte mindre än
97 mindre skutor som lastade trä till huvudsakligen Danmark.
14
Fjällbacka inlaga för tryckning 2 augusti senaste .indd 14-15
två kaparkaptener från Madagaskar, Jesper Guiome och Jean
Monery. Deras kaparflottor på Madagaskar och den närbelägna sjörövarön Sankt Mari, hade skapat sig en förmögenhet
på att kapa ostindiefarare från Europa. Eftersom de kände sig
mer eller mindre fredlösa ville de gärna söka sig en nationell
legitimitet. Då det visade sig att de aldrig kapat något svenskt
fartyg, ansökte de om svenskt medlemskap och erbjöd Sverige
sina tjänster.
Avtal tecknades med piraternas talesmän den 27 juli 1718 i
Strömstad. Karl Xll beviljade piraterna amnesti och lovade dem
att skaffa fram bostäder till deras familjer i norra Bohuslän, företrädesvis i Fjällbackatrakten. Morgane blev adlad och piraternas
skepp inlemmades i den svenska krigsflottan. Morgane utsågs
till svensk guvernör på Madagaskar och Sankt Mari. En hel
del pengar bytte ägare vilket ju Karl Xll väl behövde för sina
många fälttåg kors och tvärs i Europa. Det påstås att närmare
1500 människor skulle flytta till norra Bohuslän vilket skulle
komma att påverka Fjällbacka enormt. Av detta blev intet. Karl
Xll sköts några månader senare i fästningen i Fredrikssten och
kung Karls syster Ulrika Eleonora annullerade kontraktet med
Morgane.
Man kan undra vad det hade inneburit om piraterna verkligen
kommit hit? Kanske hade man hetat Morgan och John Silver
på Dyngö. Istället för Holmberg och Mellgård.
Kanske är det lättare att förstå innebörden av de befolkningsmässiga effekter detta skulle innebära om man tar en titt på
1691 års mantalslängd för Kville socken och då speciellt över
Fjellbacka strand, vilket det då hade börjat kallas, dagtecknad
till 24 november 1691. Denna lyder som nedan:
Anders Jöensson, wanför.
Johan Gudesson, hustru.
Lars Hansson, utfattig.
Per Dampe, utfattig.
Jacob Gullbrandsson, en son, utfattig.
Anders Jacobsson, en son, utfattig.
Nils Larsson, utfattig.
Jacob Böcker, utfattig.
Tönnes Olsson, man wanför.
Christoffer, utfattig.
Sören Persson, utfattig.
Cornelius, utfattig.
Anders Nilsson, hustru.
Oluf Bengtsson, två döttrar. Man sjuklig.
Anders Andersson, utfattig.
Björn Christophersson, utfattig.
Truls Christensson, hustru, utfattig.
Gunne Tolfsson, hustru, utfattig.
Hans Christophersson, utfattig.
Oluf wid Dämmen, utfattig.
Oluf Olufsson, utfattig.
Anders Ericksson,hustru, utfattig.
Jacob på Tången, hustru, en dräng.
Anders Joensson, en dräng.
Samtida mantalslängd för Mörhult:
Oluf Hälgesson, utfattig.
Anders Olsson, utfattig.
Rållf, utfattig.
Angrim, hustru, utfattig.
Hr. Häradshövdingen Anders Börjesson, hustru, en dräng och
två pigor
Det är nästan omöjligt att, med nutida värderingar, förstå den
obeskrivliga fattigdom som rådde i norra Bohuslän, trots att
sillen hade återkommit till kusten runt 1660. När DanmarkNorge lämnade Bohuslän försvann också administration och
kunskap om sillhanteringen från bygden.
Johannes Andersson, hustru, en dräng och en piga.
Lars Persson, hustru och en dräng.
Jon Larsson, hustru, en dräng och en piga.
15
2012-08-27 21.44
Bryggdansen på 30-talet
Det skulle komma att dröja ända till 1740-talets stora sillrusch innan Bohuslän hunnit hämta sig från separationen med
Danmark/Norge, innan det blev tillväxt igen. Nu blomstrade
Fjällbacka.
Arbete fanns det gott om vilket genererade många arbetstillfällen både i fisket och i trankokerierna. Tusentals män och
kvinnor strömmade till från hela Västsverige. Många gårdar
i Halland och Dalsland blev av med sin arbetskraft och det
fanns gott om jobb i Bohuslän. Fjällbacka växte lavinartat och
sillpatronerna gnuggade händerna.
I början på 1800-talet hade Fjällbacka flerdubblat sin befolkning. Skärgårdssamhällen som Florö, Dyngö, Kalvö, Hästvam,
Musö, Grötö och Väderöarna växte upp. Alla med sina funktioner i logistiken. Kanske kan man säga att skärgårdens historia
är nästan mer intressant än själva samhällets. En bidragande
anledning kan vara att seglande skutor mer sällan seglade ända
in till Fjällbacka för att lasta och lossa. Anledningen till detta
var att det gick utmärkt att segla in till kaj i Fjällbacka med den
förhärskande västliga vinden, men det var näst intill omöjligt
att med västlig vind kryssa sig ut genom Hjärterösundet eller
Porsholmsundet, med de dåliga kryssningsegenskaper dåtidens
Väderöbods angöringsfyr
16
Fjällbacka inlaga för tryckning 2 augusti senaste .indd 16-17
En tur uppför Anråsälven
skutor hade. I stället fick man ligga och vänta på förlig vind.
Lösningen var att lasta och lossa på t.ex. Florö och med mindre
och mer manöverdugliga jakter, ”läkta” lasten till och från samhället. Detta förändrades när ångbåtstrafiken kom igång, och det
byggdes ångbåtsbrygga i samhället. Den första ångbåtsbryggan
kom till vid framstranden, där nuvarande Ingrid Bergmans torg
ligger. Här blev den naturliga samlingspunkten i Fjällbacka.
Hit kom last och passagerare och härifrån skickades varor av
allehanda slag, såsom fiskprodukter och spannmål, men också
brev och paket. T.o.m. Fjällbackas traditionella bryggdans startade här. Denna tradition har pågått sedan slutet av 1800-talet,
men har flyttat till olika platser vid ett par tillfällen. Från början
satt man på någon bryggstötta, med en fiol och eventuellt ett
dragspel och spelade, medan det togs en svängom på det slitna
bryggdäcket.
All seglation i skärgården förekom under den s.k. seglationsperioden, från mars till oktober, då ljuset rådde medan däremot
inga fyrar fanns. Dessa kom ju först under senare delen på
1800-talet med Väderöbods angöringsfyr, konstruerad av Gustav von Heidenstam och med farledsfyrarna i innerskärgården
konstruerade av Gustav Dahlén. Diskussioner har pågått om att
lägga ner angöringsfyrarna, d.v.s. de fyrar längst ute på kusten
man först angör och som med sin karaktär (blink-intervall)
visar var man befinner sig. En viss befogenhet kan påvisas, då de
fartyg som bedriver internationell trafik, är utrustad med sådana
elektroniska instrument att angöringsfyrarna inte behövs. Mot
detta talar att dessa fyrar är en så stor del av vår sjöfartshistoria
och kustens kulturella identitet. Fyrvaktarbostäder, som t.ex.
Väderöbod, hyrs ut till föreningar, vilka med glädje håller de
gamla bostäderna och bryggorna igång, även om själva fyren
manövreras från land. Kanske kan vakande ögon längst ute i
havsbandet främja säkerheten till sjöss. Fyrvaktare och lotsar är
en stor del av Fjällbackas historia. En annan historisk del av det
som i dag är Fjällbacka är Anråsälven. Idag flyter den stillsamt
förbi golfbanan genom det pittoreska Mörhult.
På en båttur upp på älven passerar vi Skäret på Källvikstranden. Denna relativt djupa klippstrand hette från början ”varvet” i folkmun, eftersom här i gamla tider byggdes skutor och
även större båtar, s.k. jakter. Det blev sedermera centrum för
stenutskeppning under stenindustrin, mellan 1830 och 1940. I
dag har det blivit ett omtyckt bostadsområde. Här fanns en
djuphamn så att lite större ångbåtar kunde lasta sten, för vidarebefordring ut i världen. I och med att vagnar och kärror började få järnskodda vagnshjul, växte kravet på vägbeläggningar.
Runt 1940, kom så asfalt, betong och cement och samtidigt
utbyggnad av vägsystemet då biltrafiken så krävde. Så hade
stenindustrin gjort sitt och epoken ebbade ut. Efter en kortare
tid som utskeppningsplats för spannmål från gårdarna i Kville
och Tanumsbygden, byggdes här upp ett bohuslän-inspirerat
boendeområde med ett tjugotal hus och sjöbodar. Tidigare var
Mörhult ett eget litet samhälle, men efter det att Fjällbacka
blivit municipalsamhälle, runt år 1900, inlemmades Mörhult
med Fjällbacka.
Vi stävar sakta norrut och Anråsälven tar vid. När man passerar Mörhult känns det på något sätt som om tiden har stått
stilla. De små röda sjöbodarna med garn och rader av hummertinor, vittnar om vad fisket betyder än i dag, även om alla
inte är yrkesfiskare. Här ligger flera av de små röda ryggåsstugorna kvar, så som de gjort i flera hundra år. Här finns anor
från 1700-talet då Mörhult var bebott av strandsittare från
gårdarna i Hjälpedsten och Kärild, vilka husbehovsfiskade
för sina gårdar i inlandet. Här bodde fiskare under de stora
sillperioderna under 1700 och 1800- talens sillperioder liksom
stenarbetare under stenhuggartiden. Här fiskas det makrill
såväl till middagsbordet som till tunnorna med saltat hummeragn. Här pratas det makrillfiske under sommarhalvåret
och hummerfiske under hummersäsongen, vilken börjar första
måndagen efter 20:e september. Det är svårt att tänka sig in i
att detta var en enorm havsvik under bronsåldern för nästan
17
2012-08-27 21.44