Lärarhandledning ‐ Lär känna odlingarna Att tänka på inför ett besök bland odlingarna Odlingarna och växterna ingår i museets ansvarsområden och det är meningen att de ska illustrera hur det kan ha sett ut runt gårdarna vid olika tider. Var därför aktsam om växterna och plocka och skörda ingenting, från vissa växter samlar vi till exempel frö. Men dofta och känn efter! Levande samlingar Museet samlar in växter som kan levandegöra museets miljöer, har ett ursprung från regionen, har en intressant ålder, finns kvar där museets byggnader en gång har legat eller har en historia att berätta om människorna som vårdat dem, om platsen de kommer ifrån, hur de har använts eller något annat kulturhistoriskt intressant. Växterna har en funktion att fylla och en historia att berätta. Museet har 2008 cirka 150 olika växter i samlingarna som består av träd, fruktträd, bärbuskar, bär, buskar, rosor, köksväxter, humle, klätterväxter, perenner, lökar, knölar och krukväxter. Norrsylta gård Mullbänkar Runt grunden och en bit upp på väggen på mangårdsbyggnaden lade man upp så kallade mullbänkar. Det kunde vara jord och/eller gödsel som lades alldeles intill väggen för att värma och minska golvdraget inne i huset. I dessa mullbänkar kunde man sedan plantera olika växter som hade en praktisk användning av något slag. Många av de växter som vi idag bara använder till prydnad har ofta haft en annan betydelse historiskt sett. I mullbänkarna utanför mangårdsbyggnaden finns växter som var viktiga i folktron som till exempel som skydd mot olika former av ”oknytt”, här finns medicinalväxter, brännvinskryddor, växter som användes i matlagningen, till kyrkbuketter och för tvätt. I de flesta fall finns det belägg i litteraturen att dessa växter har funnits och odlats i Västmanland. Observera att det kan skilja lite år från år vad som växer i mullbänkarna beroende på frösättning, övervintring och utveckling. Medicinalväxter Alla växter som beskrivs närmre nedan har använts, och vissa används än idag, som någon form av läkemedel till människor och ibland även till djur. Brännvinskryddor Malört, åbrodd, libbsticka, johannesört, kummin och kvanne kunde användas för att krydda brännvinet med.
Till kyrkobuketten Kyrkobuketten var en bukett av blommor och växter som kunde bestå av bland annat malört, åbrodd och salvia. Kvinnorna tog med sig dessa buketter till kyrkan, dels för att lukta på så att de höll sig vakna under den långa predikan och dels för att den skulle hålla liklukten borta. Förr begravde man inne under kyrkgolvet och det kunde ge en obehaglig doft. Växtlista med beskrivning av användning och liknande Gräslök Allium schoenoprasum Den var en mycket vanlig krydda och fanns vid varje stuga. Odlades inget annat så odlades i alla fall den. Hjärtstilla/bonässla Leonurus cardiaca Denna växt är insamlad från torpet Solvik på Ängsö år 2001. Den är numera ganska sällsynt. Har använts sedan klostertiden som läkeväxt och allmogen tog över den som hjärtmedicin och för magbesvär. Idag visar forskning att den har en lugnande, blodtryckssänkande och hjärtstimulerande effekt. Äkta Johannesört Hypericum perforatum Blomknopparna används som brännvins‐krydda (hirkum‐pirkum). Spriten blir vackert röd av det röda färgämne som finns i knopparna och detta kallas också för ”mansblod”. Örten har också använts till så skilda saker som mot astma, mot inälvsmask och för djävulsutdrivning. Den ansågs ha starka magiska krafter, bland annat därför att en sägen berättade att det var Johannes döparens blod som hade bildat örten från början. Den ansågs kunna skydda mot förtrollning. På midsommaren kunde bonden hänga upp den i ladugården för att boskapen skulle skyddas mot förtrollningar och den hade ens ådan helig kraft att den kunde driva fan själv på flykt. Den kunde också pluggas in i fähuströskeln eller i väggen så att inte trollpackorna skulle kunna förgöra djuren. Den samlades helst in under midsommarnatten då den hade den största kraften och den torkades sedan. Den torkade örten kunde rökas i bostaden eller i fähusen om det var smittsamma sjukdomar som härjade. Den kunde också vara till hjälp för bonden då man kunde använda den när mjölken inte ville löpna, det vill säga inte ville bilda ostmassa. Man tvättade också smörkärnan med den när det inte ville bli smör. Kryddsalvia Salvia officinalis Har använts som matkrydda och medel mot mal. Den har även en desinficerande effekt och har använts på sår. Kummin Carum carvi Har använts som krydda i mat, bröd, ost och i sprit. Det man använder är den mogna frukten. Som medicinalväxt har den använts för att främja matsmältningen och för att öka aptiten. Kungsljus Verbascum thapsus Stjälken av denna höga växt doppades i tjära och användes förr som fackla. Fanns ofta i allmogens täppor. Kvanne Angelica archangelica Ärkeängeln Rafael uppenbarade denna växts goda egenskaper för människan. Denna växt ansågs kunna avvärja pesten, neutralisera olika gifter och gav ett långt liv. Man tuggade och åt av roten samt blad och stjälkar. Libbsticka Levisticum officinale Den har odlats allmänt av allmogen och har genom sin starka doft getts en magisk verkan. Genom att plantera den närmast bron höll man oknytt, häxor, ormar, råttor, löss och liknande borta från huset. I Västmanland har man använt den som medel mot olika sjukdomar hos boskapen. I Ljusnarsbergs socken användes den mot ”skott” och ”skrafvelsjuka” hos boskapen. I Norberg kryddade man brännvin med den som sedan gavs till korna för att mjöken skulle få bättre smak. Boskapen kunde gnidas in med libbsticka för att hindra insekter från att sticka och suga. Malört Artemisia absinthium Odlades allmänt av allmogen i hela Sverige. Linné såg den på sin resa 1746 växa i så stor mängd på Fellingsbros kyrkogård att den verkade planterad. Kanske var det för att dölja liklukten som den fanns där, så berättas det från Sköllersta i
Närke 1774. Den har genom sin starka doft ansetts kunna hålla bort löss. Den sjöds i vatten och så tvättade man väggarna med det mot vägglöss, eller använde det mot huvud‐ eller flatlöss. Den kunde också hålla bort lössen från hönsen om man planterade den runt hönsgården. Mest vanlig är den kanske som brännvinskrydda, ”beska droppar” som var en huskur mot ont i magen. Renfana Chrysanthemum vulgare Man samlade in denna växt vid blomningen och band den till buketter som torkades och användes i husen mot flugor och mygg, mot spring‐ och spolmask, i klädkammaren mot mal och madrasser och hos hunden för att driva bort löss och loppor. ”För att inget ont spöke må skada ett barn, så berök det med röken från denna ört” står det i den första svenska örtaboken från 1628. Såpnejlika Saponaria officinalis Rot och blad innehåller saponin som gör den löddrande och därmed använd som tvättmedel. Vänderot/valeriana Valeriana officinalis Namnet vänderot har den fått eftersom man på medeltiden trodde att roten varje år vände sig i jorden och/eller att den kunde vända sjukdom till hälsa. Den ansågs ha magisk verkan och brudgummen borde ha en bit av växten på sig vid bröllopet för att äktenskapet skulle bli lyckligt och senare i äktenskapet skulle en förståndig kvinna skicka med sig sin man några blad när han skulle ut i skogen för att skydda honom mot älvor och andeväsen. I Norge hängde man upp den i ladugården för att skydda djuren mot trolldom. Åbrodd Artemisia abrotanum Brännvinskrydda. Liksom andra starkdoftande örter har även åbrodden fått en stor betydelse i skrock och magi. Den kunde användas vid djävulsutdrivning och kunde hålla all trolldom borta. Kvistar av den lades i det odöpta barnets vagga som skydd. Hästen kunde få en kvist av den fäst i sin selpinne för att den inte skulle bli riden av maran. Blad av den har strötts ut för att hålla borta orm. Ta gärna på växterna för att känna deras dofter. Vad används de till idag? Brygghuset På den västra sidan av innergården ligger brygghuset. Utanför brygghuset bredvid bron är såpnejlika (Saponaria officinalis) planterad. Brygghuset fungerade även som tvättstuga och det är där såpnejlikan används. Det som är speciellt med den är att hela växten, men främst rötterna, innehåller saponin som löser sig i vatten och bildar ett såpliknande skum. Den har alltså använts som tvättmedel. Medicinskt har den använts som slemlösande, urin‐ och svettdrivande och milt laxerande medel. Vårdträdet Mitt på gårdstunet står det ett vårdträd. På Norrsyltagården är det en ek. Vanliga vårdträd är också ask, alm, lönn och lind. Även oxel, hägg och björk har använts. Vårdträdet planterades oftast mitt på gården nära huset och det ansågs ha kraft att skydda hus och gård. Mycket av kraften kom av att man i äldre tider hämtade sina träd, som plantor eller skott, från hedniska kultplatser eller offerlundar. Man var väldigt rädd om trädet så att det inte skulle komma till skada, för i det bodde vättar och skyddsandar som skyddade gården. Det har förekommit ända in på 1800‐talet att man offrade och bad vid vårdträdet, till exempel så kunde man hälla ut mjölk eller öl över rötterna för att gården med alla dess innevånare skulle skyddas från allt ont som sjukdomar och eld. Skadades vårdträdet så var man rädd för att något ont skulle drabba gården, man fick inte ens bryta kvistar ur det.
Det finns flera historier om vårdträdet och dess betydelse. Från Småland berättas det att alla grenar och löv som föll från trädet samlades runt dess fot där det fick ligga kvar, men en bonde samlade ihop lövet och gav det till sin gris med följd att hans gård brann ned och innebrände en piga och två skomakarpojkar. Gården brann också ner för den bonde som var så dumdristig så att han lät fälla sitt vårdträd. Kvällen efter fällningen hördes röster som viskade från stubben ”Husvilla är vi, husvill skall du också bli”. Det finns också en tro att gårdens folk efter döden flyttade upp i trädets krona och därifrån studerade de efterföljande generationerna. Leta vårdträd i er egen omgivning eller andra träd som på grund av sin storlek eller utseende har gett inspiration till speciella historier eller sägner. Kålgården Norrsyltagårdens kålgård eller trädgårdstäppa ligger utanför gården vid den östra gaveln på boningshuset. Kålgård kallades förr i tiden den del av gården där man odlade sina köksväxter/grönsaker. Kål var tidigt en viktig gröda och fick ge namn åt täppan även om den innehöll mycket mer än kål. Man kunde också ha humlegårdar, örtagårdar och fruktträdgårdar. I Norrsyltas kålgård visas grödor som fanns vid en bondgård vid mitten av 1800‐talet. Där kan finnas rovor, potatis, kål, ärter, bönor, morötter, lök mm. Under 1800‐talet tas rovornas roll som basföda över av potatisen. I kålgården sattes ”bråpotatis” för tidig skörd. Den planterades då med spade, på åkern sattes den i fåror med bara en fots mellanrum. Det var för tätt för att man skulle kunna kupa den och det gjorde man inte heller förrän i slutet av 1800‐talet. Istället så skyfflades ogräset bort. I början av 1800‐talet flyttades potatisen ut på åkern, dels på grund av att spannmålspriserna föll. Mellan potatisen kunde man sätta bondbönor i omgångar för att man skulle ha en lång skördeperiod av den. Bondbönorna användes till den vanligt förekommande bönvällingen. Vid skörd kunde hela stjälken skäras av och hängas upp på tork. Här finns också morötter. De första morötterna var vita eller gula men under 1800‐talet kommer de orangefärgade sorterna. Även lök växer här, främst vitlök. Den odlades i stor utsträckning under 1700‐ och 1800‐ talen och användes som medicin för både människor och djur. Den skyddade mot ont. Vitkål ansågs vara extra fint och sparades till festliga tillfällen. Ofta drogs plantor av den upp i mullbänken i speciella drivbänkar innan den utplanterades i kålgården. Kålrot har odlats sedan 1500‐talet. Regler som skulle följas vid sådd var bland annat att följa månens gång. Det som skulle skördas i jorden som kålrötter skulle sås från det månen var full till i nedan och det som skulle skördas ovan jord som ärter skulle sås från ny till fullmåne. Ärter skulle sås när det blåste ostlig vind för såddes de i nordlig vind kunde de bli hårda och svårkokta och vid sydlig vind blev de maskätna. Sådde man kålrötter i nordlig vind kunde de sluta som rovor.
Humlegården Norrsyltagårdens humlegård ligger i backen bakom gården intill sädesboden (nr 11). Humle (Humulus lupulus) har genom tiderna varit en mycket viktig gröda, så viktig att man allt sedan medeltiden stiftat lagar om dess odling i Sverige. Den första lagen var Upplandslagen 1293 och där stod det att man var tvungen att betala tionde av humlen. År 1442 kom Kristoffers landslag där det stadgades att varje hemman var skyldigt att odla minst 40 stänger. Lagarna skärptes flera gånger. Gustav Vasa skärpte lagarna under 1500‐ talet eftersom han tyckte att alldeles för stor del av vinsten från järnexporten gick till import av humle. Öl dracks o mycket stora mängder. År 1734 skulle alla hemman ha 200 stänger. Lagarna togs inte bort förrän 1860. Då hade de bayerska ångbryggerierna kommit och de krävde stora, enhetliga partier av humle som inte fanns att få tag på i Sverige och dessutom krävdes det ett större innehåll av det viktiga ämnet lupulin i humlen vilket man inte heller fick fram i det svenska klimatet. Humle är en flerårig slingrande ört som tillhör familjen hampväxter. Den vissnar ner varje höst och övervintrar med hjälp av en perenn (flerårig) rotstock. Rotstocken lagrar upplagsnäring och på våren utvecklas skotten på rotstocken till långa rankor som kan bli upp till sju meter på en sommar. Ett humleskott kan växa cirka sju centimeter på en dag. Skörden av humlekottarna sker på hösten när kottarna har mognat. I äldre tider när skörden skedde för hand lyftes rankorna ned och lades i gångarna där plockerskor satt och plockade bort kottarna eller så tog man hem rankorna till gården och satt under kvällarna och repade kottar. Idag sker skörden maskinellt. Förr i tiden lufttorkades kottarna på logar och liknande. Humle har använts och används också som medicinalväxt. De har en bakteriehämmande och antibiotisk effekt, liksom lugnande och sömngivande. Man kan stoppa humlekottar i kudden om man har svårt att sova. De stimulerar också aptiten och matsmältningen. Hos humlen sitter hon‐ och hanblommor på skilda plantor. Det är honblommorna, som är formade som kottar, som är det användbara och används vid ölbryggningen. I körtlar på ”kotten” bildas det lupulin, ett gult ”mjöl” som är det som ger beska, smak och arom till ölet. Ölet klarnar och får också längre hållbarhet genom humlen. Vid bryggningen används förutom humle korn, jäst och vatten. Humle som ölkrydda introducerades i Sverige av de kristna munkarna under 1100‐talet. Innan dess hade man kryddat sitt öl med pors, skvattram, malört och gråbo bland annat. I humlegården här på Vallby har vi förutom humle planterat ramslök. Enligt Carl von Linné planterades den i humlegårdarna för att fördriva ogräs och nässlor. Humlegården på Vallby är under uppbyggnad och den humle som växer här har samlats in från olika ställen runtom i Västmanland där man vet att humlegårdar har legat efter gammalt. Ta i en honblomma, ”kotte” och skaka lite på den och se om du får lite gult pulver i handen. Detta gula mjöl är humlens viktigaste beståndsdel och det som används i bryggningen. Det kommer från de lupulinkörtlar som sitter vid kottens förblad. Vissa av de plantor vi samlat in kan vara hanhumle. Titta om ni kan se skillnad på blommorna.
Soldattorpet Den inhägnade tomten runt soldattorpet innehåller fruktträd, bärbuskar och prydnadsväxter. Bärbuskar som vinbär och krusbär har funnits sedan länge men användningen och odlingen blev större från mitten av 1800‐talet när sockret blev billigare. I rabatten intill huset växer det perenner och rosor som fanns vid ett torp vid denna tid. Vid soldattorpet växer gräset ”vilt” i trädgården. 1890 hade man ingen gräsklippare utan gräset slogs med lie till foder år djuren eller så kunde man låta djuren gå in och beta. Där man gick bildades det stigar i det höga gräset. Från mitten av 1800‐talet blev det vanligt att man flyttade in äppelträden i trädgården. Förut hade man ofta haft träden stående ute i ängen eller liknande. De fruktträd som står här är gamla västmanländska äppelsorter som Frösåker, Druväpple och Råby Rubin. De planterades här år 2000. För att få en bestämd äppelsort är man tvungen att föröka dem vegetativt, det vill säga med hjälp av skott eller kvistar från den aktuella sorten. Tar man frön, eller kärnor, från frukten kan man få vad som helst eftersom de inte är sortäkta. Sorten Frösåker har sitt ursprung från Frösåkers egendom i södra Västmanland. Sorten spreds därifrån till plantskolor i mellersta Sverige under slutet av 1800‐talet. Druväpplet fann man vid vid Fullerö säteri 1980. Detta var en lokalt eftertraktad sort som hade funnits vid gården i cirka 200 år. Detta äpple har en vitgul grundfärg med fina punkter och får på solsidan en rödstrimmig täckfärg. Köttet är fint och saftigt med söt, god smak. Råby Rubin är en sort som kommer från Råby gård i Rytterne socken Om ni är på besök vid frukttid, titta på de olika äppelsorterna och se på skillnaderna mellan dem. Lindallén Till herrgården leder en allé av arton Hesselbyholmslindar. Lindarna har skänkts av Axel Ridderstolpe på Fiholm i Västmanland och planterades på museet 11 maj 1926. Allén var ett viktigt inslag i adelns stora gårdar från 1600‐talet. Alléerna skapade perspektiv och siktlinjer ut mot omgivningen. På 1700‐talet började det planteras alléer vid städernas infarter. Hesselbyholmslindarnas ursprung är från korgar gjorda av lind som fraktade ostindiskt porslin på 1700‐talet från Holland till Hesselbyholm i Södermanland. Efter att korgarna packats ur kastades de på sopbacken och där slog de rot. Plantorna togs tillvara och drogs upp i plantskolan på Hesselbyholm. Axel Ridderstolpes far på Fiholm fick plantor därifrån och lät föröka dem. Hesselbyholmslindarna är små och knotiga med många stam‐ och rotskott. De finns idag bara på Vallby Friluftsmuseum och på Fiholm. Litteraturtips Flinck, Maria ”Tusen år i trädgården”, Rabén Prisma/Torekällbergets museum, 1994. Israelsson, Lena ”Köksträdgården – det gröna arvet”, W & W, 1996. Gunnarsson, Allan ”Träden och människan”, Rabén & Sjögren, 1988. Nilsson, Anton ”Våra äpplesorter”, Nordiska Museet, 1986‐1987. Svanberg, Ingvar ”Människor och växter”, Bokförlaget Arena, 1998. Svensk folklig botanik. ”Örtmedicin och växtmagi”, Det Bästa 1982. ”Människan och naturen” Etnobiologin i Sverige 1, Wahlström & Widstrand, 2001.