Psykoterapi med äldre av Anna Hartmann (Publicerad i ”Insikten” nr 4/2010) I min verksamhet som privatpraktiserande terapeut och som terapeut på en vårdcentral har jag allt oftare kommit i kontakt med äldre patienter. Det gemensamma för de allra flesta som jag träffat är, att de haft en tro på möjligheten att förändra något och en vilja att göra det, en nyfikenhet att förstå både sitt eget handlande och andras. Varför efterfrågar och erbjuds äldre sällan psykoterapi? Erik H Erikson hävdar att en människa i medelåldern saknar förmåga att se sig själv som gammal. Det kan vara en av förklaringarna till att även psykoterapeuter ägnat så lite av intresse för psykiska processer under senare delen av livet. Dessutom menade Freud att människor över femtio som regel saknar förmåga till förändring. Att möta gamla människor kan väcka rädsla och oro för vad som väntar oss och impulsen är att hellre blunda, slippa se och konfronteras. Resultatet kan bli att vi så länge vi kan, ser på äldre inte som individer utan som en homogen grupp – ”de andra”. Nu blir dock fler och fler terapeuter själva äldre och det kan vara förklaringen till att intresse för terapeutiskt arbete med äldre och tankar om vad man kan uppnå med ett sådant trots allt blir vanligare. Många äldre är inte vana vid att söka psykologiskhjälp, men nu börjar den omtalade gruppen fyrtiotalister komma upp i åren och för dem är det inte lika främmande att vilja samtala med en professionell. De flesta av de äldre patienter som jag har haft kontakt med har varit kvinnor. De män jag har träffat har antingen kommit tillsammans med sin fru för parsamtal, eller själva på grund av svårigheter i relationen till sambo, eller på initiativ av någon familjemedlem, ”…min fru tyckte absolut att jag behöver prata…”, eller ”båda mina döttrar har länge tjatat…”. När jag satte mig för att börja arbeta med artikeln och tittade på mina patienters födelseår, blev jag gång på gång överraskad. Födelseåret stämde inte överens med min upplevelse av personen. Några som jag tyckt verkade vara riktigt gamla, var betydligt yngre än andra som istället var mycket äldre än jag hade trott. Mycket av sin personlighet och utstrålning har människan med sig in i ålderdomen. Varför så lite män? Efter att ha arbetat på vårdcentraler i olika delar av Stockholm, så kan jag (utan att ha något statistiskt underlag) säga att yngre välutbildade män verkar ha lättare att söka psykoterapeutisk hjälp än äldre män. Från mina kvinnliga patienters berättelser kunde jag också höra att deras män, om de hade det svårt, led av förlorad yrkesidentitet, av förlusten av värdighet, till exempel vid sjukdom och bristande motorisk förmåga, eller andra funktioner. Jag antar att steget att söka en terapeutisk kontakt också kunde upplevas som ”ovärdigt, ett bevis på att inte klara sig själv”. Jag är övertygad om att snart hittar även grånande herrar till psykoterapimottagningarna. I sin bok ”Melankoliska rum” skriver Karin Johannisson bland annat om den historiska utvecklingen av känsloyttringar. Man skulle mycket kortfattat kunna säga att under 1600-talet var det förbehållet männen att både känna och visa lidande. Särskilt författare och män i övre sociala skikt kunde öppet visa sin sårbarhet. Under 1700-talet var det fint att gråta och sucka till exempel under högläsning i litterära salonger. Därefter har successivt kontroll och behärskning uppskattats och då särskilt som en manlig egenskap. Känsloyttringar har mer och mer ansetts som tecken på svaghet och blivit förbehållna kvinnor. Detta märks även i terapirummet, de flesta patienter är kvinnor. Männen har en tendens att fly till engagemang i arbetet, golfen, alkoholen eller till en annan kvinna. Jag tycker dock att det börjar märkas en förändring. I början av min yrkesverksamma tid hade männen som sökte psykoterapi oftast konstnärliga yrken. I dag kan stolen mittemot mig upptas av datatekniker eller ingenjörer. De kan tala om sin saknad och längtan, om att känna sig osäkra och bortkomna. Även rörmokare, elektriker och män med invandrarbakgrund kommer för samtal. Jag är övertygad om att snart hittar även grånande herrar till psykoterapimottagningarna. Vanliga teman Hälsan har stor betydelse för äldre och somatiska besvär tar ofta stort utrymme både i livet och i samtalen. De allra flesta berör även betydelsen av att vara behövd. Kan man inte hjälpa barnen eller barnbarnen kan det för en del kännas som om livet förlorat sin mening. Flera väljer och uppskattar att arbeta kvar på sina gamla arbetsplatser en eller tvådagar i veckan eller vid behov. De trivs med att vara efterfrågade. Teman som har återkommit i terapierna har varit: – Förnekande av åldrandet, kamp för att acceptera det som hör åldrandet till. – Sorg vid förluster och eventuellt kampen för att återerövra en del förmågor. – Relationer till partner, barn, syskon. – Oro vid barns svårigheter, att våga släppa och bejaka egna behov. Vad händer i samtalen? Vid kriser och svårigheter aktualiseras ofta tidigare konflikter. Många gånger har jag märkt en förvånansvärt snabb utveckling och förändring hos mina patienter. Kan vetskapen om den begränsade tiden påskynda processen på liknande sätt som i korttidsterapi? Vid några tillfällen har oväntade utvecklingssprång skett, som nästan gett en känsla av svindel och jag har haft svårt att riktigt lita på att de skulle kunna hålla i sig. Men det gjorde de, som om patienten tänkt ”nu eller aldrig”. De kontakter som inte resulterade i en förändring i livet, uppfattades ändå som meningsfulla och gav lättnad och mer energi. Vid några tillfällen har oväntade utvecklingssprång skett, som nästan gett en känsla av svindel och jag har haft svårt att riktigt lita på att de skulle kunna hålla i sig. Här följer nu några exempel. (Namn och en del fakta i exemplen är ändrade så att personerna inte ska kunna identifieras.) Om att acceptera det som hör åldrandet till Sylvia hade nära till tårarna när hon först kom till mig. Hon hade svårt att sova och var allmänt orolig och nedstämd. Hon var nu 78 år gammal, gift och hade två vuxna döttrar, som hon hade fått relativt sent i livet. En av döttrarna hade själv ett litet barn och väntade ett till. Ett halvt år tidigare var Sylvia tvungen att genomgå en enklare operation. Hon hade varit orolig inför operationen, men den hade gått bra och hon hade inga men. Under förstasamtalet undrade hon varför hon känt sig så nedstämd, hon testade den ena tanken efter den andra. Hon hade en bra och nära relation med båda döttrarna, särskilt med den, som hade ett eget barn. Sylvia nämnde oro för dotterns förlossning, för hennes yrkesval, för den yngre dotterns framtid, men inget av förslagen kändes, varken för henne eller mig, som den rätta anledningen till hennes oro och nedstämdhet. Redan vid andra samtalet berättade hon att hon efter vårt första möte känt sådan sorg och smärta, hon kom att tänka på att hon inte kommer att kunna följa sina barns och barnbarns liv. Inte fåuppleva hur hennes yngre dotters liv kommer att forma sig i fortsättningen och få möjlighet att välkomna hennes eventuella barn. Tillsammans kunde vi sedan konstatera att hon alltid uppfattat sig själv som yngre än hon var, på grund av hennes barns låga ålder och att den åkomma som hon led av ett halvt år tidigare bryskt hade påmint henne om hennes livs ändlighet. Hon kunde sedan arbeta vidare i samtalen med ilskan över det grymma med att livet kommer att ta slut och ännu mer uppskatta det goda hon hade. Sorg vid förluster och kamp för att återerövra funktioner Många av de patienter som jag träffat har sörjt förlust av en eller flera nära anhöriga. Kerstin hade inom loppet av ett och ett halvt år förlorat sin partner, sin bror och när hon kom till mig så hade hennes andra och sista syskon, en älskad bror, precis dött. Kerstin är pigg och verkar mycket kapabel, hon har ordnat mycket praktiskt kring de tidigare begravningarna, men hon är upprörd över broderns barn som har bestämt sig att sälja huset där brodern bodde. Det finns skäl till hennes besvikelse över försäljningen, hon hade bott i huset när hon hälsade på i den lilla staden där hon var uppvuxen, men hon verkar vara en klok och praktisk person som borde kunna förstå det nödvändiga med försäljningen. Efter flera samtal minskar irritationen och Kerstin gråter vid tanke på att hon aldrig mer kommer att kunna prata med sin bror. Även sorgen över sambons och systerns död väcks. Förluster av funktioner är också smärtsamma, det kan gälla försämrad syn eller hörsel, förlust av körkort, förlust av ork. ”Denna vinter har varit så hård och lång, jag har inte vågat gå ut. Backen som jag klarade av hur lätt som helst förra sommaren, känns mycket längre och brantare. Men nu har jag bestämt mig att gå den varje dag, i mitt eget tempo och det går riktigt bra. Idag var jag inte ens andfådd.” Så uttryckte sig Sonja efter att först ha varit nedslagen när snö och is hade försvunnit. Relationer till nära anhöriga Relationer är ett viktigt tema i många samtalskontakter, även med äldre. Många makar som har kunnat leva relativt bra ihop så länge båda arbetade och tillsammans odlade intressen på var sitt håll, kan fåsvårigheter när de tvingas till att tillbringa mer tid tillsammans. Detta kan ibland förstärkas av åldersbetingade förändringar hos någon av dem. Evas man har blivit allvarligt sjuk i cancer. Han har alltid varit den starke och dominerande i deras förhållande och det är svårt för henne att se sin man utan den forna styrkan, i behov av hjälp. Den man som har varit hennes stöd, som hon alltid kunnat vända sig till, som hon sett upp till, har blivit en annan. Lena och hennes man har varit ett intellektuelltpar som har haft stort utbyte av varandra, diskuterat böcker och valt TV-program med omsorg. Nu uttrycker Lena bestörtning över makens dåliga smak och sorg över att de inte längre tillsammans kan diskutera filmer och böcker. Maken har varit sjuklig och har förlorat mycket av sin intellektuella spänst. Efter en tid upptäcker Lena till sin förvåning att det funnits intressen hos henne som hon förnekat för att maken inte riktigt godkänt dem. Hon anmäler sig till en cirkel, där hon kan utöva och dela ett av dessa intressen. Att möta gamla människor kan väcka rädsla och oro för vad som väntar oss och impulsen är att hellre blunda, slippa se och konfronteras. En mycket ledsen Berit berättade om sina två söner bosatta utomlands med sina familjer. Hon hade regelbundet besökt dem, men nu började hon inse att hennes ork inte räckte till de långa resorna. Sönerna var mycket upptagna med sina arbeten och barnens aktiviteter och kom inte ofta till Sverige. Hon insåg att hon måste acceptera att deras kontakt kommer att bli mycket begränsad, att hon inte kommer att kunna se dem många gånger till i sitt liv. Flera av mina patienter har önskat att försonas med anhöriga som de levt i konflikt med eller haft enspänd relation till, ibland till och med avbruten kontakt. Det finns inte sällan en längtan att få en bättre relation med sitt syskon eller ett vuxet barn. Ibland har patienten i terapin pratat om relationen, kunnat se sin del i komplikationerna, eventuellt kunnat lägga åt sidan lite av sin stolthet och ta steg närmare den andre. Och ibland försonats med att till exempel inte kunna få en nära relation med sin sonhustru och acceptera att relationen var som den var. Vid några tillfällen har patienten önskat ett gemensamt samtal med maken, dottern eller sonen. Om min kontakt med patienten inte var en långtidsterapi och båda parter önskade ett gemensamt möte hos mig så har jag ofta erbjudit den part jag inte träffat tidigare ett eller fler samtal på egen hand innan de gemensamma samtalen. Jag har försökt att hjälpa dem att stå ut med den kritik de fått från varandra och pekat på den gemensamma önskan, om sådan funnits, att få det bättre tillsammans. Jag har även tidigare arbetat med par, eller med samtal meden förälder och ett vuxet barn. Min erfarenhet är att det finns en större benägenhet till försoning i relationer där åtminstone en av parterna är äldre. Det kan bero på medvetenheten om att tiden är begränsad, att det inte finns utrymme att argumentera, gå var sin väg och avvakta, utan att det är nu eller aldrig det gäller. En äldre person är ofta benägen att bortse från vissa obekväma uppfattningar hos motparten, i alla fall när man kommit så långt att man sökt hjälp hos en terapeut. Mödrar och vuxna barn – om att våga släppa och bejaka egna behov Ullas dotter led av diabetes som fanns i Ullas ursprungsfamilj, men hoppade över ett led, Ulla själv var frisk. Dottern hade haft misslyckade relationer med män och levde ensam med sin tonårige son. Ulla kände skuld gentemot sin dotter på grund av hennes sjukdom och hjälpte henne på olika sätt, inte minst ekonomiskt. De hade en nära relation fylld av konflikter och anklagelser. Ulla var olycklig, honkände att vad hon än gjorde så var det inte tillräckligt. Dottern framstod i Ullas berättelser som en kapabel person som dock regredierade i kontakten med sin mamma. De hade oändliga telefonsamtal som tenderade att bli mer och mer agiterade och smärtsamma och var svåra att avsluta. När Ulla kom till mig hade hon själv bestämt sig för att det måste bli ett slut på detta. Hon hade många intressen och vänner och ville ta vara på sitt liv och på det goda i det. Hon avsatte en större summa pengar till sitt barnbarn som han skulle få tillgång till när han blev myndig, talade samtidigt om för dottern att hon inte skulle bidra mer ekonomiskt och minskade tillfälligt ner på kontakten. Det finns en större benägenhet till försoning … det är nu eller aldrig det gäller. Uppriktigt sagt väntade jag inför varje samtal på att få höra att Ullas beslut inte höll. Men så blev det inte. Ulla kunde uttrycka ambivalens till sitt eget förhållningssätt, men hon stod kvar vid sitt beslut. Hon diskuterade hur hon på bästa sätt skulle kunna förhålla sig vid telefonsamtalen. Från början vågade hon bara mejla, men så småningom kunde de två kvinnorna åter tala i telefon. Ulla lärde sig att begränsa längden på samtalen, så att de kändes meningsfulla. Det verkade som att dottern också nu fick möjlighet att bli vuxen tillsammans med sin mamma. Birgitta hade haft en mycket trasslig uppväxt med missbruk och våld i familjen, men hade gått i en lång terapi och mådde därefter ganska bra. Hon kom till mig på grund av oro för sin vuxna dotter. Dottern hade svårt att etablera sig i vuxenlivet, hon studerade, bytte arbeten och hade endast korta relationer. Birgitta var djupt förtvivlad, hennes tidigare psykiska symptom återkom. Honkände sig värdelös, vågade inte träffa människor, kände sig misslyckad. Hon tänkte på alla steg hon vidtagit under dotterns uppväxt och underkastade dem en ny prövning. Var det rätt beslut att väljaden skola hon valt, hade hon drivit dottern för hårt, hade hon ägnat sig åt henne för lite, hade hon valt fel pappa åt henne? Hon borde nog inte ha skaffat barn över huvudtaget. Hon engagerade sig i dotterns liv med goda råd, försökte studera på nätet vad det kunde finnas för orsaker till att en person inte etablerade sig stadigt i något yrke, eller bildade familj. Hon hade tät telefonkontakt med dottern, som bodde i en annan stad och efter vissa samtal mådde hon så dåligt att hon inte kunde sova och fick andningsbesvär. Under denna samtalskontakt behövde hon åter igen berätta om sin barndom och uppväxt. Hon kunde då mer separera sitt liv från dotterns, kunde se att det som bekymrade henne, bekymrade inte dottern på samma sätt. Hon involverade sin man mer och såg att det var vissa saker som de kunde sörja tillsammans, till exempel saknaden efterbarnbarn. Vissa saker bekymrade inte honom och hon kunde då också se dem mer med distans. Birgitta började använda mer och mer av sin tid till sina intressen, hon upptäckte att hon hade en stor begåvning att måla. Hon blev inbjuden att ställa ut på olika gallerier och blev också efterfrågad som föreläsare. Båda dessa verksamheter njöt hon oerhört av. Avslutningsvis några ord från Sonja: ”När jag var ung, då var det så många som tyckte hur saker och ting borde vara, min mamma, min man, så jag kunde inte tycka något själv. Men nu, nu säger jag ifrån mer… Det var bra att jag fick komma till dig och sätta ord på allting.” Och några ord från mig: – Tack Sonja, Birgitta, Ulla och alla ni andra för era berättelser och allt ni lärt mig. ANNA HARTMANN är socionom och leg psykoterapeut, privatpraktiserande och verksam vid vårdcentralerna i Saltsjö-Boo och Saltsjöbaden.