Lärarhandledning g) Markens Gåvor – Människans kraft Kort sammanfattning om innehållet: Markens gåvor berättar om människors bruk av mark och skog och den biologiska mångfalden som finns i vänerlandskapet. Här finns kartor, modeller, människoportträtt och fotografier. 540 Introduktion Beskrivning och fakta Redan när människan började bruka jorden för ca 6000 år sedan påverkade hon naturen. Med yxa och eld röjdes öppna ytor i skogen där boskapen skulle beta. Med hjälp av hacka och grisars bök skapade människan de första åkrarna. Under de kommande årtusendena blev de öppna områdena bara större och större. Människan gick ifrån att ha nyttjat det som naturen gav till att bli den viktigaste 1 biotopskaparen. Arter som är beroende av mycket ljus och omrörd jord gynnades av det allt öppnare landskapet. Äng och betesmarker Fram till slutet av bronsåldern gick djuren ute året om. För att överleva vintern fick de torkade löv som man brutit på sommaren. När bronsålder gick över i järnålder kring år 500 f.Kr. började man att stalla in djuren. Från samma tid hittar man arkeologiska fynd av kortliar i det nya materialet, järn, samtidigt som antalet lövknivar bland fynden minskar. Man slog gräs och torkade till hö som djuren utfodrades med under vintern - biotopen äng var född. Mot slutet av järnåldern (ca 800-1000 e.Kr.) flyttade många ensamgårdar ihop i byar. Dessa byar kom att bli bestående och levde kvar fram till dess att skiftesreformerna splittrade dem under 1800talet. Inom byn var fördelningen av ängs- och betesmark relativt konstant under under 1000 år. Detta var gott om tid för alla möjliga gräsmarksarter att hitta alla mer eller mindre passande biotoper i landskapet. Många arter är beroende av slåtterängar och betade gräsmarker; växter, insekter, svampar, fåglar etc. Varje skillnad i skötsel av marken genererade en alldeles egen artuppsättning. Jämför med den skiftande floran på Österplana hed och vall på Kinnekulle som har slåtter, helsäsongsbete och sent bete. Art-sammansättningen speglar alltså hur byn organiserade sina ängsoch betesmarker. När växelbruket och senare konstgödseln infördes i jordbruket under sent 1800- tidigt 1900-tal försvann beroendet av de ogödslade ängarna och betesmarkerna. Enbart ett fåtal har överlevt, resten har plöjts upp till åker, planterats med skog eller övergivits och därför växt igen. Ängarnas och betesmarkernas arter försvinner i oroande takt. Vissa växtarter kan överleva som vuxna även i tämligen fientliga miljöer och kan därför vittna om tidigare bruk. Längs skogsstigar och i skogsbryn skvallrar svinrot och slåttergubbe om att här tidigare var en äng. Historisk betesmark kan avslöjas av ett bestånd kattfot eller blåmunkar på en bergsknalle i skogen. Nästan alla de historiska ängar som fortfarande är gräsmark betas idag, istället för att slås med lie. Många ängsarter tål inte att bli avbetade gång på gång, som den smakliga svinroten. Andra kan hänga kvar länge, fast med minskande populationer, t.ex. klockgentiana och slåttergubbe. Arterna vittnar om att även om landskapsbilden varit densamma under hundratals år, så har skötseln i en viss gräsmark ändrats under historiens gång. 2 Genom att lära oss vad olika arter föredrar för skötsel kan vi läsa landskapet och bättre förstå hur våra förfäder utnyttjade det. Skog och träd Fram till mitten av 1800-talet var den mer eller mindre trädrika skogen byns gemensamma betesmark. Dessa skogar var av varierade biotoper; träden var av olika åldrar och skogen så gles att gräs och örter trivdes. I mitten av 1900-talet ålade myndigheterna skogsägare att avverka gles skog och plantera produktionsskog. Andra mänskliga spår i skogen är t.ex. efter kolning. Uttaget av trä för kolning ändrade successivt trädens ålder till en alltmer ensidigt ung skog. Långt efter att kolmilan brunnit ner kan platsen identifieras genom det täta uppslag av gran som växer upp där. Under perioden 1700-1850 ägde en total omdaning av jordbruket och vårt landskap rum – den agrara revolutionen. Genom grundläggande förändringar inom bl.a. jordägande, odlingssystem, redskapsteknik och jordbruksgrödor fick man en produktivitetsökning. Den agrara revolutionen var en förutsättning för industrialiseringen under andra delen av 1800-talet. Skiften av mark Från tidig medeltid fram till tiden för skiftena brukades jorden i odlingssystem där en viss del av åkern fick vila. Man hade inte tillgång till konstgödning och åkern skulle ha utarmats på näring om man år efter år odlade på samma plätt. Därför fick djuren beta trädan och gödslade på samma gång marken. Åker- och ängsmark var ägosplittrad, vilket innebar att varje bonde i en by ägde en eller flera små delar i varje gärde. På så vis spreds riskerna om en åker ena året skulle bli svämmas över eller torkas ut. Detta var ineffektivt och år 1749 kom det s.k. storskiftet som sade att varje bonde bara fick äga ett visst antal tegar. Detta innebar att marken delades upp på ett nytt sätt. Storskifte följdes av enskifte (år 1803) och laga skifte (år 1827). Enskifte och laga skifte resulterade bl.a. i att gårdar tvingades flytta ut närmare åkermarken och därmed splittrades många byar. Detta innebar dock att bonden blev mer självständig och slapp påtvingade tidpunkter för gemensam slåtter eller släpp av djur på bete. Vid ett skifte kom en lantmätare ut och upprättade en karta över byns ägor. På samma karta ritade han in hur det skulle se ut efter skiftet. En storskifteskarta visar alltså hur landskapet såg ut långt innan den agrara revolutionen, och hur det skulle komma att se ut efter skiftet. Kartan gjordes alltid i tre exemplar. 3 Omdaningen av landskapet tog sin början i och med den agrara revolutionen. Utvecklingen har sedan fortsatt i rasande fart inom jordbruk och livsmedels-produktion. Observera och diskutera: Jämför de båda kartorna på väggen (se nedan). Hur har landskapet förändrats på 250 år? Spelar det någon roll att vissa arter inte överlever den förändrade markanvändningen? Titta förberedande på olika arter som svinrot, kattfot, blåmunk, klockgentiana och slåttergubbe. Plantera vilda blommor i klassrummet. 550 Det omvandlade landskapet Två väggmonterade kartfotografier över Källstorp Beskrivning och fakta Källstorp år 1712 I över tusen år har bruket av marken varit det samma vilket har gynnat ett mycket stort antal djur- och växtarter. Både arter som gillade skog och öppen mark fick plats i landskapet. Att så många organismer gynnades av det öppna, småskaliga landskapet beror troligen på deras evolutionära historia med stora vilda betesdjur, som uroxar och jättehjortar. På kartan finns åker i gult och rosa, två små torp samt olika typer av ängsmarker. Källstorp år 2002 Jämför! Delar av ängsmarken har blivit åker och skog. Man har dikat ut åkermarken, vilket vi idag vet blev en katastrof för en stor mängd organismer. Idag, där det på 1712 års karta fanns två torp, finns det en fin beteshage. I öster finns en något luckig lövskog där det växer några stackars ängsväxter kvar längs stigar och åkerrenar. I övrigt finns där produktionsskog och åker. De växter och djur som finns omkring oss i dagens landskap kan berätta historier om våra förfäders arbete, på samma sätt som resterna efter en gärdesgård eller de övergivna dikena efter en åker. Observera och diskutera: Jämför kartorna på väggen. Vad har förändrats? Vill ni få tillgång till fler kartor prata med museets biolog. Besök Källstorp med din klass och leta efter spåren. 4 560 Bildspel Beskrivning och fakta Bilderna visar motiv över jordbruket från förr till idag. Observera och diskutera: Titta på bildspelet och diskutera vilka förändringar ni ser. Känner ni igen allt eller är det föremål, arbetssätt som är främmande för er idag? 570 Havreepoken Beskrivning och fakta Perioden mellan 1840-1890 kallas i regionen runt Vänern för Havreepoken. I Västergötland, Värmland och Dalsland hade man börjat odla havre redan under 1600-talet. Odlingen och exporten av havre ökade sedan för att bli som störst under 1800-talet. Under 1870-talet exporterades årligen 250 000 ton havre, huvudsakligen till Storbritannien som hade avskaffat sina spannmålstullar och vars många hästar inom industrin behövde foder. I Sverige har det odlats havre sedan några hundra år e. Kr. Historiskt sett har havre ätits som gröt, men även använts till bröd. Senare kom havren att bli viktig som hästfoder. Under havreepoken odlade man i det som förr var Skaraborgs län upp stora områden för att kunna odla havre. Dikning och nya redskap gjorde det möjligt att göra åker av ängsmarker. Men djuren behövde fortfarande vinterfoder, vilket möjliggjordes genom att man började odla vall (olika sorters gräsarter och klöver) på åkrar. Idag exporterar Sverige årligen 250-300 000 ton havre, huvudsakligen till USA. Havren används till hästfoder, flingor och hälsokostpreparat. Den börjar också bli intressant som ett alternativ till olja vid värmeproduktion. 2,5 kg havre motsvarar vid effektiv förbränning 1liter olja. Transport När havreexporten under 1700-1800-talet ökade krävdes bättre transportmöjligheter. Inom sjöfarten utvecklades nya och större fartygstyper, man anpassade hamnar till dessa och byggde fler fyrar i Vänern. Under 1870-talet var Lidköping den tredje exporthamnen i Sverige för havre, trots den nybyggda järnvägen. 5 På 1850-talet kämpade både stora och små orter om att få järnvägen förbi sin ort. År 1877 stod den ursprungliga delen av dagens Kinnekullebana färdig, sträckan mellan Lidköping och Håkantorp. Den sträckan kunde anslutas till Herrljunga för att transportera varor till Göteborg. Havreepoken tog slut när efterfrågan på mejeriprodukter blev större än den för havre, samtidigt som USA och Ryssland utvecklade sin fartygs- och järnvägstrafik. Observera och diskutera: Vilken betydelse tror ni havreepoken hade för Lidköping? Vilka varor exporterar Lidköping idag? 580 Människor i kubik Bilderna visar exempel på olika jordbrukssysslor människor haft historiskt och i nutid. Beskrivning och fakta På bilderna syns: Håkan Liljeberg, Slåttebråten, Brännebrona, 2000-tal Roland Liljeberg, Vallby gård, Mariestad, 2000-tal Bengt Karlsson, Skattegården, Fullösa, 2000-tal Holger Karlsson sprider konstgödsel, Torpängen, Sunnersberg, 1940-tal Kossan Göta med kalv, 1980-tal, Björsäter Bengt Krantz, Trolmen, 1940-tal Familjen Hallbäck på väg till ön Island, 1950-tal Bröderna John och Axel Vedebrand fraktar hem hö till Tvätthall, Strö 1940-tal August, Alice och Mandus Fröjd, Torpängen, Sunnersberg, 1930-tal Bröderna Gustaf och Johannes Andersson rågbröstar, 1900-tal Systrarna Karin och Ester tar upp betor, Björsäter, 1930-tal Lars Andersson, Blombacka, 1940-tal Madeleine Boström med familj tar en paus i arbetet, Dillö, 1990-tal Ladugårdskarlen Fritz Häger, Storeberg, 1930-tal Gustav Larsson, Björksäter, Råda,l 1920-tal Svinslakt, fotograf Anders Martinsson, 1910-tal Gunnar Wedebrand skär bladvass, Rörholmen, Kävelstocken, 1930-tal Kvinna på Lilla Ryd, fotograf Gustav Heurlin, 1910-tal Nyängen 1920-tal Skördearbete, fotograf Selma Andersson Äldre par, fotograf Gustav Heurlin Observera och diskutera: Se på bilden med grisen på gården. Vem slaktar grisen till din julskinka? Vilka delar av grisen tog man tillvara? 6 Vem är bonde? Varför tänker man på en bonde som en man? Är Madeleine Boström bonde? Före jordbrukets mekanisering så var det bara kvinnor som skötte djuren (förutom hästen). De bar vatten i ok, de mjölkade, mockade, vallade, kokade sörpa (en typ av foder) etc. Varför säger man då som oftast att mannen skötte jordbruket och kvinnorna hemmet? 590 Och jorden har du fått… Plogmodell av järn och trä. Troligen från Lantbruksinstitutet på Degeberg, grundat av Edward Nonnen 1834. Beskrivning och fakta Förr levde människorna av och med jorden. Det var inget yrke i dagens mening. Alla behövdes för att odla mat så att man överlevde vintern. Allt gjordes med hand- och djurkraft. Man rodde hem hö från holmar, men även från mer avlägsna ängar på fastlandet. Konstgödslingen skedde för hand. Observera och diskutera: Jämför med hur maten produceras idag. Varifrån kommer vår mat? Hur kommer den till oss? Vad kan man ha använt vassen till? (Taktäckning, foder, strö i ladugården) Hur tror ni att stränderna såg ut när man faktiskt skördade vass varje år? Jämför med hur det ser ut nu. Hur får vi vinterfoder till djuren nuförtiden? Vad händer med landskapet när man inte slår hö på öar och holmar längre? Eller kör ut djur i skärgården för sommarbete? Fundera på hur nyttigt det är att gå och sprida konstgödsel för hand? Hur besprutade man sina grödor förr? Hur gör man i fattiga länder idag? Jämför med de moderna metoderna i montern till höger. Vad blir det för skillnad för naturen när man sprider gödsel och pesticider för hand jämfört med de stora maskiner som finns idag? Hur jobbar man med moderna metoder för att minska effekten på marken runtomkring åkrarna? 7 600 Årås Karta med, hammarsmedja, fasta fisken, jordbruk, boskap på skogen m.m. illustrerat med små modeller. Beskrivning och fakta I Årås vid Gullspångsälvens mynning låg en gång i tiden borgen Amneholm. Själva borgen brändes troligen ned under Engelbrektupproret på 1400-talet, men på ägorna byggdes istället en större gård, som bland annat donerade till Varnhems kloster. Från gården finns en detaljrik karta som ger oss en fin tillbakablick av hur 1600-talets landskap brukades. Den som vill kan själv besöka Årås och promenera längs vandringslederna i vad som idag är naturskyddat område. Här finns också lämningar av den medeltida borgen. Bete på öarna Förr i tiden rodde man ut boskapen för att de skulle beta på öarna. På Årås var Vallholmen och Ekholmen de viktigaste betesmarkerna. Öarna var täckta av ljunghed, med tuvigt gräs där det var torrt. Mellan ljunghedarna fanns sankmarker som översvämmades av Vänern under höst och vår. Det var också ”tämligen godt muhlbete” i Årås skogsmark öster om den stora landsvägen mellan Västergötland och Kristinehamn. Vasskörd På sensommaren bärgade man vass till vinterfoder men man kunde även använda vass som taktäckningsmaterial. Då skördades vassen på vintern. Idag har vi problem med att för mycket vass växer längs Vänerns stränder. Förr var vassen säkerligen en bristvara. Ängsbruk Under vintrarna gav man djuren hö och torkade löv. Ängsmarkerna på Furuholmen och Storängen översvämmades under våren och hösten av Vänern. På så vis fick ängarna mer näring. Kartan berättar att höet framförallt bestod av starr. Starr innehåller inte mycket näring, men i gengäld brukar skördarna bli stora på strandängar. På öarna kunde man ha s.k. ängslador där höet lagrades tills man kunde köra hem det över isen på vintern. Åkerbruk Årås säteriet ligger i skogsbygd och hade inte mycket åkermark. Det som odlades gick åt på gården. Säteriet hade ca 20 tunnland (ungefär 10 hektar) åker på lättbrukad sandjord, varav en tredjedel lades i vila, ”trädades”, varje år. Två par dragare klarade plöja de två åkergärdena som skulle besås. För varje tunna utsäde fick man fyra tillbaka, varav en sparades till utsäde. På de varje år runt 14 brukade tunnlanden fick man alltså ut 42 tunnor spannmål att leva på. 8 Hagar Till skillnad från idag nyttjades inte hagar i någon större utsträckning för att stänga inne djuren. Man stängslade istället ute djuren från de områden man vill freda, som åkrar, ängar och trädgårdar. Vissa djurslag ville man dock ha nära gården i hagar av olika anledningar, som t.ex. hästar som användes dagligen i arbetet. Kartan berättar att det fanns tre hagar på Årås, en för smedens tunga arbetshästar, en för säteriets hästar och en för kalvarna. Boskapen Lantmätaren skriver att man nyss ordnat till en liten kalvhage. Kalvarna var man rädd om. Dem höll man under uppsikt nära gården. Boskapen var en självklar del i jordbruket. Från dem fick man mat, kläder och arbetskraft och, inte minst, den livsviktiga gödseln. Innan man kunde framställa gödsel på kemisk väg var detta en bristvara. För att åkrarna inte skulle utarmas på näring lade man en del i träda och lät boskapen beta där. På så vis fick man mer bete samtidigt som boskapen gödslade marken. På Årås lades en tredjedel i träda varje år. Utmarksbete På utmarken betade djuren. Ofta gick djuren från olika byar tillsammans. Ibland fanns det vallpojkar med som vaktade djuren och tog hem dem för natten. Från gården och inägorna gick ofta en s.k. fägata – den väg som djuren gick på när de skulle ut till betesmarkerna. På Åråskartan finns dock ingen tydlig utritad fägata. Träkol Kartan berättar att Årås skog bestod av gran, tall, al och björk. Förr i tiden nyttjade man skogen till en mängd saker. Där tog man timmer, ved och material till de viktiga inhägnaderna. Skogen var också ”tienelig till kålskoug”. Träkol var en viktig inkomstkälla i Värmland, eftersom timmer behövdes till den viktiga järnframställningen. Kolningen bidrog till en omfattande avverkning. I slutet av 1800-talet började vi i Sverige att plantera ny skog i större skala. Lövfoder I slutet av sommaren tog man löv från träden som man torkade och gav till djuren på vintern. För att öka mängden löv på träden hamlade man dem. Detta innebar att man beskar trädens grenar med några års mellanrum, vilket gjorde att de fick ett speciellt utseende. Hamlade träd hittar man ofta i gårdsmiljöer, på ängsmarker, liksom på utmarken. Näver På Årås finns lite näverskog, skriver lantmätaren. Björkens näver användes till en mängd produkter, som slöjdmaterial och takläggning. Näver isolerar och bryts ner långsamt. Själva virket från björken har 9 kallats ”bondens stål”, eftersom det användes när man gjorde diverse redskap. Björken kan också användas vid framställning av pottaska, en produkt som bland annat användes som rengöringsmedel. Nötter och bär Lantmätaren talar om att det vare finns sig ek, bok, hassel eller lind på Årås ägor. Bristen på hassel är mest förvånande, eftersom nötterna var en viktig näringskälla för människor på den här tiden. En del gårdar hade hassellundar som sköttes minutiöst med återkommande beskärning av hasselbuketterna. Däremot lär man ha plockat bär i skogarna runt Årås. Honung Fram till senare delen av 1800-talet var honung nästan det enda tillgängliga sötningsmedlet. Socker importerades bara som en riktig lyxvara. Man började odla bin redan under medeltiden. Förutom själva honungen använde man binas vax till att göra ljus. På Åråskartan finns inget noterat om biodling, men det fanns troligen ändå. Ibland betalade man t.o.m. skatt med honung. Stångjärnshammare Av lantmätaren får vi veta att Årås har en hammarsmedja med två härdar vid Gullspångsälven. I smedjan fanns en hammare som drevs av ett vattenhjul. Själva hammaren kunde väga upp mot 300 kg. Det var riskfyllt att arbeta i smedjan. Från en masugn kom s.k. tackjärn som värmdes upp på kolbäddar och sedan bearbetades med hammaren. När järnet fått den rätta kvalitén smiddes det till långa stänger. Hammarsmedjan förklarar intresset för kolningsbar skog på fastigheten. Fiskestugor I älvfåran var fisket gott. Där fanns lax, braxen, gädda, abborre, mört och sik så att det räckte både till husbehov och till försäljning. Ute på Sandskär låg ett tjugutal fiskebodar på rad. Sådana fanns lite varstans i Vänerns skärgårdar. De användes för övernattning när fisket var så intensivt eller så långt bort att man inte hann åka hem emellan. Att man hade så många stugor precis vid älvfåran visar att fisket var intensivt där, åtminstone periodvis, och att det krävdes mycket folk. Det rika fisket Under medeltiden tillhörde Årås Varnhems kloster. Fisket var en viktig orsak till att klostren åtrådde strandnära fastigheter. Fisk fick man nämligen äta även under fastan, när kött var förbjuden mat. På kartan från år 1698 framgår tydligt att fisket fortfarande var en viktig inkomstkälla. Runt Årås finns inte mindre än 60 st katsegårdar i de grunda vikarna. Katsor var förr en mycket vanlig typ av fasta fiskeredskap. Än i denna dag är Gullspångsälven lekområde för två av Vänerns fem kvarvarande, naturlekande lax- och öringstammar. 10 Järnet Vattnen och stränderna kring Årås säteri är grunda och fulla med skär. Därför har det aldrig funnits någon hamn vid Årås. Stångjärnet skeppades troligen istället ut från Sömskären, nordost om Årås. Landsvägskrog Enligt lantmätaren har herrskapet på Årås nyss byggt en krog utmed landsvägen för resande folk. Detta var ytterligare ett sätt att få inkomster till gården. På säteriet fanns också ett antal torp, vilket innebar att man hade arbetskraft. Humle Innan man lärde sig att pastörisera öl för ca 100 år sedan, användes humle för att hämma bakterietillväxt. Staten försökte tvinga bönderna att odla humle för att man skulle slippa importera det. På gårdarna fanns därför nästan alltid en humlegård med humlestänger intill husen. Så även på Årås. Observera och diskutera: Föreställ er hur livet på Årås säteri kunde se ut. Låt eleverna skriva manus/berättelser om livet där på slutet av 1600talet. 610 Utvecklingen Monter: Sidan som representerar nutiden; GPS, Säck med kalk, Säck med konstgödning, Tomflaska med Round Up, Fotografi visar kor som körs ut på pråm, hög med blanketter, film med N-sensor. Sidan som representerar det äldre jordbruket; Höräfsa, Koskälla, Skära, Täckdikningsrör, rött oregelbundet cylindriskt. Tillverkat på Degebergs tegelbruk. Beskrivning och fakta För varje tugga som människor äter till lunch har någon annan lagt ner tid och kraft på att producera. De tekniska framstegen inom jordbruket har varit enorma. Den snabba utvecklingen har inneburit att landskapet och dess innehåll förändrats. I montern ser du vad som kan exemplifiera dåtidens och dagens lantbruk. Observera och diskutera: Hållbarhet Ekologisk. Hur får man fram gödsel? Varför blir vattnet övergött, när bönderna gödslar åkrarna? De vill ju inte gödsla mer än nödvändigt, för gödning är dyrt. Före 1900-talet skapades rika biotoper i odlingslandskapet som en biprodukt (hagar, ängar, strandängar, slåttermyrar, halvöppna 11 skogsmarker) - varför skapas inte denna biprodukt längre? Hur gör vi för att bevara det lilla som finns kvar av dessa rika biotoper? Ekonomisk. Varför övergav man det gamla jordbrukssystemet? Det hade ju varit ett rationellt och fungerande jordbrukssystem i närmare 1000 år? Social. Bönderna idag producerar mat och fibrer (till kläder) till oss alla. Det ska vara rationellt, för vi vill ha billig mat. Vi ställer stora krav på miljötänk och human djurhållning, men betalar helst inte vad det kostar, utan köper då importerad, billig mat. Vem betalar priset? Den svenske bonden? Bonden i ett utvecklingsland? Den svenske bonden förväntas också bevara biologisk mångfald. Allt han gör regleras av EU's lagstiftning och det är mycket papper och många ansökningar som måste fyllas i varje år. Vad är rimligt? 620 Trämaster Utställningens ”stubbar” är delar av en gamla mast. Beskrivning och fakta Idag är det svårt att tänka sig Värmland och Bergslagen som öppna landskap. Ändå har det funnits en tid då bara stubbar bredde ut sig, mil efter mil i det böljande landskapet. Skogarna blev till träkol, nyckeln till Sveriges stora järnexport. Hyttorna växte som svampar ur jorden från 1500-talet och framåt. För varje kubikmeter stångjärn i mitten av 1600-talet behövdes 700 kubikmeter ved. Bakom all träkol låg otaliga timmars hårt arbete med yxor, kolmilor och dragdjur. Ur värmlandsskogarna togs också skeppstimmer i mängder till hela Europa. År 1668 beslutade staten att kronans skogar skulle inventeras. Samtliga furor som var höga och grova nog skulle säljas till fartygsmaster. Även privatägda ”masteträd” skulle öronmärkas. Minimilängden för ett ”masteträd”, en fura som skulle användas som skeppsmast, var 21,33 meter, grovleken 60,96 cm 3,65 m från roten. I lilländan var minsta grovlek 40,64 cm. Masteträt skulle vara rakt och utan röta. Observera och diskutera: Ta på stubbarna och känn hur grova de är. Fundera på hur många trästammar som behövdes till 1600-1700talets skeppsbyggen. 12 630 Att bruka sten Liljesten Beskrivning och fakta Brutit berg och huggit skog har människor gjort väldigt länge. De första besökarna på Kinnekulle såg redan de möjligheter i bergets sten men det var först när bygden runt sjön kristnades som stenbrytningen blev storskalig. Skaror av skickliga stenhuggare förvandlade bergets sandsten till kyrkor, borgar, vackra dopfuntar, liljestenar, trappor, spisar och milstenar. Bönder brände kalksten till murbruk. Tonvis av sten fraktades över Vänern. På Kinnekulle kan man idag se spåren av stenbrott, slagghögar och kalkugnar på flera ställen och det finns fortfarande stenhuggerier på berget. Observera och diskutera: Se på liljestenens motiv. Känner du igen något? Fundera på varför man gjorde dessa utsmyckningar? 640 Gäddor i vassen Monter: Fiskeredskap, Gäddljuster. Vasskäror. Fåglarna som står ovanpå monter är Drillsnäppa och Strandskata. Beskrivning och fakta Det var smederna i de kustnära samhällena som smidde och utvecklade ljustren i samråd med den fiskande ortsbefolkningen. Idag är det fiske med detta redskap förbjudet. Drillsnäppan är en flyttfågel som övervintrar i Asien, Afrika eller Australien. På våren anländer Drillsnäppan till Sverige där den bland annat häckar runt Vänern. Den uppehåller sig vid steniga, buskbeväxta stränder. Populationen har minskat under flera års tid och på 2010 års rödlista upptogs drillsnäppan som nära hotad. Det beräknas finnas omkring 115 000 häckade par, en uppskattad minskning med 30-49 procent jämfört med för 30 år sedan. 13 Strandskatan trivs på öppna strandmarker och på strandängar samt på sand- och grusstränder. Den lever främst på musslor, som den är skicklig på att öppna genom att hacka sönder skalet. Den kan äta upp till 300 musslor på en dag. Strandskator häckar för första gången när de är fyra år gamla, men har förmåga att häcka upp till 36 års ålder. Oftast är de monogama, men ibland finns hannar som har två honor. Paren är mycket trogna varandra och separationer förekommer sällan. Observera och diskutera: Varför är ljustring förbjudet idag? 650 Vatten och stranden Modell av en Katsa i vatten Beskrivning och fakta Förr närde strandbetet boskapen, och de grunda vikarna som sprudlande av fisk, närde människorna. Den värdefulla vassen användes till att täcka ladornas tak och räddade korna från vintersvält. Sjöstrandens människor visste hur de skulle nyttja vikarnas vinster väl. Katsan eller kasen bestod av en nästan sluten, tät inhägnad av rundvirke oftast av ¼ aln (15 cm) tjocka, som klövs och drevs ned i sjöbotten. Den placerades på grunt vatten oftast med ingångsöppningen vänd mot stranden och utgjorde därmed en typ av fast fiskeredskap, som var vanlig ända från medeltiden till slutet av 1800-talet. Nu mera är den helt försvunnen. En Katsa bestod av långarm, dels av en sumpgård som ovanifrån oftast var njurformad eller liknade en kringla. Långarmen fungerar som en slags ledarm för fisken som luras in i själva sumpgården. Ledarmen(arna) kunde sträcka sig från land från ett eller flera håll. På detta sätt kunde hela vikar stängas av. Sumpgården var vanligen väldigt hög och kunde gå en vuxen man ända till bröstet då han stod i en eka bredvid. Fisken som fångades i Katsan var t.ex. gädda, mört, abborre och braxen. Fisken togs upp med håv eller ljustrades. Den troliga anledning till varför Katsorna försvann var att underhållet och bygget krävde mycket virke. Samtidigt som virkespriset ökade blev det billigare att fiska med garn. Observera och diskutera: Hur kan katsan ha fungerat som fiskeredskap? Har eleverna tidigare stött på detta redskap. Det finns kvar rester av dessa runt om Vänern. 14
© Copyright 2024