SPRÅKNET
SPRÅKNET Medlemsblad Hösten 2014 Ordförandespalten Kreativitet – förmåga till nyskapande, till frigörelse från etablerade perspektiv; att se verkligheten med nya ögon. Välkommen till vår kreativa zon Ett skolbesök till Midgårdsskolan i Umeå nyligen gav mig de tankeväckande orden ovan. Jag tänker mig att det är något vi behöver just nu. En egen kreativ zon där tankar får ta tid. Det snurrar väldigt snabbt just nu. Det är ofantligt mycket vi borde ha koll på, allt från nya läroplaner till digitalisering av studentexamen. Och för att skapa något nytt borde vi kunna tänka om, tänka till och tänka stort. En egen kreativ zon vore alldeles perfekt, eller hur? Det har blivit dags att fira språklärarföreningens 35-års jubileum. Det har hänt mycket i föreningens unga liv! Jag bläddrade igenom några gamla protokoll och kunde konstatera att det har snurrat snabbt även tidigare Och jag är mäkta imponerad av allt kreativt arbete som styrelsemedlemmarna under årens lopp lagt ned på föreningens verksamhet! I 35 år har sanna entusiaster arrangerat intressant fortbildning av varierande slag för språklärare både höst och vår, publicerat medlemsblad, sökt stipendier och utvecklat verksamheten! En sann entusiast representerar oss i SUKOLs styrelse. Carina Eklund (Mattlidens gymnasium) var ordförande för Finsklärarföreningen i sex år. Hon var suppleant i SUKOLs styrelse under två perioder innan hon blev ordinarie och nu har hon lovat ställa upp för ytterligare tre år. ÖSSF har även nominerat Annika Svahn-Niemi (från Vasa) för en andra period som suppleant. SUKOL håller sitt höstmöte 22.11 och utser medlemmar för den kommande treårsperioden. Det är oerhört viktigt att vi har en svenskspråkig representant i SUKOL samt i ämneslärarföreningarna. Terese Almén som är svenskspråkig representant i Fransklärarföreningens styrelse (med Frida Crotts som suppleant) önskar träffa alla fransklärare i Österbotten i samband med höstmötet i Jakobstad, för att få dela med sig av information och få höra medlemmarnas åsikter i aktuella ärenden. I tidernas gryning lockade min kollega Solveig Jungner mig med på ett höstmöte till Jakobstad. Jag minns den varma stämningen och gemenskapen på Nanoq arktiska museum. Senare lyckades Solveig övertala mig att delta i en innehållsrik fortbildningskurs i Cambridge arrangerad av Engelsklärarförbundet. Jag insåg redan som ung lärare värdet av det talkojobb som görs inom språklärarföreningarna och ämneslärarföreningarna! Jag bad Solveig skriva ner några minnesglimtar från sin tid som aktiv i föreningslivet. Jag håller helt med Solveig när hon skriver att ”människors möten är fortfarande viktiga trots all den teknik som vi i dag kan utnyttja. Därför behövs Österbottens språklärarförening fortsättningsvis för språklärarna i regionen”. Jag hoppas få träffa Dig på höstens fortbildningsdag i Jakobstad lördagen 15.11. Eftersom vi firar vårt 35-års jubileum vill vi bjuda på något extra. Vi samlas på fina Campus Allegro, där vi inleder vår gemensamma höstmötesdag med lunch. Vi har lyckats få psykolog Minna Björkman som föreläsare om positiv pedagogik och hur vi skall orka i vardagen. Minna har besökt Geelong Grammar School i Australien som satsar friskt på positiv pedagogik, och hon förenar i sin föreläsning tankar om positiv psykologi med välmående för oss alla. Vi har även en specialgäst till födelsedagstårtan på eftermiddagen. Richard Sjölund, föreningens ordförande 1981-1985, kommer att ge oss några minnesglimtar från sin aktiva tid i föreningen och kanske även några tips på vägen. Richard är nämligen aktivt med på många olika samhällsarenor idag så med hjälp av hans insikter kan vi säkert lotsa oss fram till föreningens 40 års jubileum! Jag önskar Dig en kreativ och skön höst! Vi ses! Diane-Christine Möteskallelse Medlemmarna i Österbottens svenska språklärarförening kallas härmed till stadgeenligt höstmöte lördagen den 15.11 i Campus Allegro i Jakobstad. Mötet sammanfaller med föreningens 35-årsjubileum. Dagen börjar kl. 11.00 då Therese Almén från Fransklärarföreningen träffar fransklärarna. Jubileet inleds klockan 12.00 med lunch, och mötet inleds efter kaffepausen. Deadline för anmälan till jubileet och höstmötet är onsdag 5.11. Anmälning sker via Facebook eller till föreningens sekreterare Pia Rådmans (pia.radmans[a]gmail.com). Varmt välkomna! En kort historik över en ung men erfaren 35-åring! Tiden rusar och vi med den! Så det kan vara nyttigt att blicka tillbaka och se vad som hunnits med under de första 35 åren i föreningens historia. Vi ser i backspegeln med hjälp av Ulla Lidsles välskrivna resumé inför föreningens 20-års jubileum. Ulla Lidsle, lärare i Kronoby, var under några år sekreterare i föreningen. Dessutom har Solveig Jungner, tidigare språklärare vid Vasa övningsskola, tecknat ner några minnesglimtar från sin aktiva tid i föreningslivet. ”Här i våra trakter började en del engelsklärare från olika skolor i mitten av 1970-talet spontant inbjuda varandra för att träffas och diskutera både läromedel, metoder och annat som var aktuellt inom ämnet. I samband med dessa informella träffar uppstod tanken på att samla alla språklärare i regionen i en gemensam distriktsförening. Sådana föreningar hade redan då bildats på finskt håll och också av de svenska språklärarna i södra Finland. Genom en annons i Vasabladet kallades språklärare i svenska Österbotten till ett konstituerande möte den 9 maj 1979 i Vasa övningsskola av Jan-Erik Nygren. I det här mötet deltog 16 språklärare, från Petalax i söder till Kronoby i norr. En interimsstyrelse med uppgift att utarbeta förslag till stadgar utsågs, och enligt protokollet var detta första möte ett diskussionsmöte och följande möte den 11 september 1979 blev det konstituerande mötet. Jan-Erik Nygren var föreningens första ordförande och han efterträddes 1981 av Richard Sjölund. Medlemsantalet var vid starten 17 betalande medlemmar, och de har kontinuerligt ökat, under de senaste åren har medlemsantalet varit omkring 100. I och med att de österbottniska språklärarna nu hade en egen förening ökade också intresset att delta i SUKOLs höstdagar och skolningstillfällen. År 1983 invaldes Richard Sjölund som styrelsemedlem i SUKOL, vilket förbättrade föreningens möjligheter att påverka. Flera österbottningar har också verkat som styrelsemedlemmar i olika språkföreningar. Kontakterna med svenskspråkiga kolleger i södra Finland har varit livliga och samarbetet har medfört både nytta och nöje. Under årens lopp har flera uppskattade resor ordnats av föreningen, bl.a. en bussresa till Åbo hösten 1985 med över 20 deltagare, och på initiativ av Södra Finlands svenska språklärare en utfärd till Tammerfors i mars 1987 och en liknande träff i Björneborg i mars 1988. I samband med de två senare resorna besöktes de svenska skolorna i respektive stad, och det fanns tid för både fortbildning och samvaro och teaterbesök. Traditionen fortsatte ännu år 1989 med en träff i Karleby, med rikligt program och många nöjda deltagare från södra Finland och Österbotten. Under de närmast följande åren blev det dock svårare att locka deltagare till liknande möten. Vid SFSS vårmöte i april 1991 i Borgå representerades föreningen endast av ordförande Torvald Perman, medan nästan hela styrelsen deltog i deras vårmöte i april 1992 i Tammerfors. Ett gemensamt vårmöte ordnades också i april 1996 i Tammerfors, efter att båda föreningarnas styrelser hade en informell träff där våren 1995. Finsklärarföreningen har också bidragit till ökade kontakter genom att samordna sina vårmöten turvis med ÖSSF och SFSS. Under verksamhetsåret 1993 reviderades föreningens stadgar för att samarbetet med SUKOL skulle ske smidigare. Den viktigaste förändringen var att en ny styrelse för följande verksamhetsår väljs i samband med höstmötet. Styrelsen har hållit kontakt med medlemmarna genom att sända ut medlemsbrev till kontaktpersoner på alla högstadier och gymnasier i distriktet. Genom den livliga kontakten med kollegerna i södra Finland fick styrelsemedlemmarna nu och då exemplar av deras medlemsblad Språkröret. Inspirerade av Språkröret beslöt styrelsen 1996 att försöka åstadkomma något liknande och började sända korta medlemsbrev till kontaktpersonerna i början av höst- och vårterminen, och ett mera omfattande medlemsblad, som kallas Språknet, två gånger i året. (Emblemet som ännu idag pryder Språknet designades av en bildkonststuderande i Vasa övningsskolas gymnasium). I Språknet har ingått information och rapporter från kurser och resor och ett uppskattat inslag har varit en budkavle, där regionens högstadier och gymnasier turvis har presenterat sina skolor och språklärare. Eftersom postning och tryckning av medlemsbladet innebar ökade kostnader för föreningen föreslogs en extra medlemsavgift på 30 mark till föreningen på höstmötet 1996. Bankgiroblanketter för denna har distribuerats i samband med Språknet sedan våren 1997. En mycket viktig uppgift för föreningen har varit att informera auskultanter i språk vid Vasa övningsskola om SUKOL och distriktsföreningarna. Auskultanterna har också inbjudits till föreningens mötestillfällen. Under dessa år har föreningens medlemmar fått ta del av högklassig fortbildning i form av föredrag och gruppdiskussioner, information om vad som är aktuellt inom språkundervisningen, kunnat delta i resor med kulturella inslag och träffa kolleger. Vi har hört om och diskuterat läromedel, muntlig färdighet, processkrivning, elaborering, samarbetsinlärning, litteratur i språkundervisningen, bara för att ge några exempel på vad som erbjudits i samband med föreningens möten. Det har också sänts skrivelser till rektorer och riksdagsmän för att försöka förbättra språklärarnas arbetssituation. När man bläddrar igenom protokoll och verksamhetsberättelser som skrivits under årens lopp blir man imponerad av den entusiasm som sporrat så många att göra en insats som innebär mycket frivilligt, oavlönat arbete.” Ulla Lidsle, Kronoby (skrivet hösten 1999) NÅGRA PERSONLIGA MINNESGLIMTAR När jag tänker tillbaka på Österbottens språklärarförening under 1980-talet och början av 90-talet är det känslan av nybyggaranda jag vill betona. Det första jag tänker på när det gäller föreningen är förmågan att fånga upp vad medlemmarna kunde tänkas vilja ha i form av fortbildning, förutom det som erbjöds av kommunerna och dåvarande kurscentralen i Heinola. Programmet för de gemensamma träffarna skräddarsyddes; nya metoder i språkundervisningen, mätning av kommunikativa färdigheter, språk och kultur, m.m. Det som låg i luften tog man fasta på och genomförde med hjälp av såväl lokala förmågor som föreläsare utifrån. Tid och plats fastslogs och transport ordnades. Träffarna innebar även möjligheter till informellt utbyte av tankar om undervisning och annat i anslutning till skolvärlden, förutom nöjet av att träffa gamla bekanta och studiekamrater. För mig som varit involverad i lärarutbildningen var det ett sätt att hålla kontakt med tidigare auskultanter och höra om deras erfarenheter . Våren 1988 samlades Österbottens språklärarförening och Södra Finlands språklärare till en gemensam träff i Björneborg. Eftersom jag under föregående hösttermin varit sabbatsledig och fördjupat mig i processkrivningsmetodiken blev jag ombedd att berätta om den. Teorierna omsattes i praktiken i en workshop. Den positiva responsen efteråt gladde och värmde. Österbottens språklärarförening r.f. och Södra Finlands språklärare r.f. turades även om att ha en representant i styrelsen för Engelsklärarna i Finland r.f. Jag kom att sitta i styrelsen åren 1992-95. Förutom att jag några gånger fungerade som reseledare för Engelsklärarföreningens sommarkurser i England kom jag även att representera föreningen vid The Second Nordic-Baltic Conference i Tartu , Estland i januari 1995. Det var första gången engelsklärarna i Estland var samlade till nationella fortbildningsdagar. Ivern och entusiasmen över processkrivning och annat som erbjöds var inte att ta miste på. De hade själva fått vara med och utforma sin fortbildning och njöt av att komma samman och träffa kolleger. Jag kände igen nybyggarandan . I den kalla och dragiga bussen tillbaka till Tallinn var jag varm inombords vid tanken på det jag varit med om. Människors möten är fortfarande viktiga trots all den teknik som vi i dag kan utnyttja. Därför behövs Österbottens språklärarförening fortsättningsvis för språklärarna i regionen. Solveig Jungner, oktober 2014 ÖSTERBOTTENS SVENSKA SPRÅKLÄRARFÖRENING Ordföranden: Jan-Erik Nygren Richard Sjölund Christina Långbacka Torvald Perman Katrina Domars-Brännkärr Diane-Christine Blusi Lena Grahn Frida Crotts Johanna Nygård Åsa Westlin Victoria Carp Marianne Backlund Jaana Grönlund 1979-1980 1981-1985 1986-1988 & 1992-1993 1989-1991 & 1994 1995-1996 1997-2000 & 20132001 2002-2003 & 2006 2004-2005 2007 2008-2009 2010 2011-2012 I styrelsen de senaste femton åren: 1999 D-C Blusi, Ulla Lidsle, Rita Danielsson, Lotta Forsman, Ulla-Maija Holmfors-Andtbacka, Frida Ekström, Nina Hansén 2000 D-C Blusi, Rita Danielsson, Lotta Forsman, Marianne Nyqvist-Mannsén, Ulrica Taylor, Lena Grahn, Camilla Harald 2001 Lena Grahn, Lotta Forsman, Marianne Nyqvist-Mannsén, Ulrica Taylor, Camilla Harald, Anne Klockars, Eva Kammonen 2002 Frida Crotts, Monika Eklund, Marianne Östman, Lotta Forsman, Eva Kammonen, Lena Weijola, Carita Orre 2003 Frida Crotts, Monika Eklund, Marianne Östman, Carita Orre, Jeanette Kecklund, Malin Neuman, Johanna Nygård 2004 Johanna Nygård, Jeanette Kecklund, Malin Neuman, Victoria Carp, Cecilia HägglundNygård, Anna-Brita Slotte, Outi Toropainen 2005 Johanna Nygård, Frida Crotts, Malin Neuman, Cecilia Hägglund-Nygård, Anna-Brita Slotte, Lotta Forsman, Outi Toropainen 2006 Frida Crotts, Lotta Forsman, Maria Damlin, Hillevi Honga-Oksanen, Tina Högnäsbacka, Camilla Fant, Åsa Westlin 2007 Åsa Westlin, Camilla Fant, Hillevi Honga-Oksanen, Maria Kullbäck, Tina Högnäsbacka, Annika Svahn-Niemi, Victoria Carp 2008 Victoria Carp, Annika Svahn-Niemi, Camilla Fant, Lena Härtull, Carolina Håkans, Cecilia Hägglund-Nygård 2009 Victoria Carp, Carolina Westermark, Cecilia Hägglund-Nygård, Lena Härtull, Bernice Sjöberg, Marianne Backlund 2010 Marianne Backlund, Bernice Sjöberg, Malin Neuman, Mia Juthman, Jaana Grönlund, Sanna Söderström 2011 Jaana Grönlund, Malin Neuman, Sanna Söderström, Mia Juthman, Monika EklundLaurila, Jenny Lönnblad 2012 Jaana Grönlund, Monika Eklund-Laurila, Jenny Lönnblad, Sanna Söderström, Mia Juthman, Yvonne Grönlund 2013 D-C Blusi, Jenny Lönnblad, Pia Rådmans, Nina Nykvist, Yvonne Grönlund, Pernilla Holmgård 2014 D-C Blusi, Jenny Lönnblad, Pia Rådmans, Nina Nykvist, Pernilla Holmgård, Marie Köller En vecka i Aix-en-Provence, 13-17.5.2013 Hösten 2012 bjöd Ulrika Taylor in språklärare runt om i Svenskfinland för att informera om ett spännande projekt som var i startgroparna. Det handlade om Lärare utan gränser, en fortbildningshelhet anordnad av Bildningsforum, Internationella Skolorna och Utbildningsstyrelsen. Den bestod av flera moduler: två seminariedagar med teman som var skräddarsydda för språklärare parallellt i Vasa och Helsingfors, en vecka vid en internationell skola utomlands samt en uppföljande träff i Tammerfors hösten 2013. Det var nog en och annan som kände pulsen stiga redan vid det första informationstillfället, då vi anade möjligheten att få åka iväg till ”målspråkslandet” och språkbada en vecka. Hastigt blev deltagarlistorna fyllda, och fortbildningen satte igång. Träffarna i Vasa var givande dagar, då vi språklärare fick mycket matnyttig information kring språkinlärning och olika sätt att samarbeta och utbyta erfarenheter kollegialt. Samtidigt gavs tillfällen att träffa kolleger från olika regioner och skolformer, vilket är ett rätt så sällsynt nöje i sig. Så kom då maj månad och vi reste iväg, utan att riktigt säkert veta vilka som skulle delta, och på vilka vägar de skulle ta sig dit, men det visade sig att det fanns många bekanta bland deltagarna som slöt upp utanför Internationella Skolan i Aix-en-Provence den där måndagen då vår utlandsvistelse började. IS förfogar över ett eget hus i Aix, ett gammalt provençalskt stenhus i en rätt så trevlig del av staden, strax utanför den gamla stadsmuren. Det ligger på promenadavstånd från Cours Mirabeau, som är stadens huvudstråk. I kvarteren kring skolan finns flera andra skolor, parker, kaféer och restauranger där man lätt hittar något smått att äta till lunch. Några steg längre bort ligger marknaden där man kan handla bland annat bröd, ost, korv, frukt och grönsaker. Vi hade det mesta av vår undervisning i ett seminarierum på källarvåningen, där vi även fick tillfälle att äta lunch med de undervisande lärarna en av dagarna. De flesta av oss var inackorderade hos familjer som bodde på promenadavstånd från skolan. Vårt dagsprogram såg i stora drag ut så här: undervisning/skuggning från kl. 9.00-12.30, lunchpaus och sedan olika pass från 14-17. Det kändes ibland lite massivt, även om det var intressant, och jag tror att de flesta av oss njöt av att få använda vår franska, och vi passade på att fråga våra undervisande lärare sådant som vi ofta funderat på. Det blev många livliga diskussioner! Vår undervisning bestod av olika pass om språk, litteratur, realia, undervisning, utvärdering m.m. I vår utbildning ingick även skuggning av olika lärare på skolan. Lärarna jobbar alltid parvis med sina grupper, vilket betyder att de under kursens gång har möjlighet att diskutera med varandra och utbyta erfarenheter. I utvärderingsskedet är de sedan också alltid två som tillsammans skall fundera på bedömningen. Vid IS används CEFR-skalan, och det görs en bedömning av varje studerandes språkfärdighetsnivå innan studierna inleds, så att de studerande ska kunna placeras in i grupper som är på rätt nivå. Vi gjorde också skolbesök till ett högstadium, ett gymnasium och en yrkesskola. Jag och min grupp besökte en yrkesskola som låg delvis i ett gammalt kloster i kvarteret intill. Det var intressant att se deras skolmiljö, bläddra i deras läromedel och lyssna till lärarens funderingar kring sin undervisning. Visst är det mycket som skiljer våra undervisningssystem åt, men i grund och botten kretsar nog femton-sextonåringarnas tankar och intressen ganska långt kring samma saker oavsett om de sitter vid sin pulpet i Aix eller i Vasa. Lärarnas tankar likaså. Det är nog förändring på gång i fransmännens syn på elever och lärande också, även om de har rykte om sig att vara konservativa. En eftermiddag tog några av oss bussen till Marseille, som firade kulturhuvudstadsår 2013. Marseille har rykte om sig att vara en farlig stad – det finns områden som polisen sällan eller aldrig besöker – men det är samtidigt en härligt myllrande storstad, där den arabiska pulsen är kännbar. Det är en stad byggd på kullar, med vackra vyer från höjderna. Var du än rör dig i staden kan du se Nôtre Dame de la Garde som vakar över sin stad och dess invånare. Det har snyggats upp rejält i staden och särskilt i området kring Vieux Port med anledning av kulturhuvudstadsåret. I Marseille lever fiskarkulturen fortfarande, även om de små fiskebåtarna med sina nät får samsas sida vid sida med stora fina segelbåtar i hamnen. Trafikförbindelserna är smidiga och många byggprojekt var fortfarande på gång, bland annat kan nämnas ett nytt stort kulturhus ute vid havet. För mig som tidigare studerat i Aix var det ett kärt återseende att åka tillbaka. Mycket har förändrats, även om den gamla stadkärnan är sig lik – hela nya stadsdelar har byggts upp, men en ny fin TGV-station, och ett nytt stort resecenter för bland annat busstrafik är under uppbyggnad. Det var roligt att återse gamla bekanta ställen och samtidigt se att livet går vidare och platsen utvecklas. Aix är ett populärt resmål, mycket omtyckt av såväl amerikaner som riktiga fransmän. Universitetet gör att det finns många unga människor som sätter sin prägel på staden. IS har gott rykte i Aix, och värdfamiljerna har lång erfarenhet av att ta emot språkstuderande för kortare och längre perioder. Att bo i familj är förmånligt och ger möjlighet till språkpraktik även utanför klassrummet, vilket känns värdefullt då man ändå inte så ofta har möjlighet att åka iväg på en veckas språkresa. Jag bodde hos en pensionerad lärarinna, så vi hade många gemensamma nämnare och trevliga diskussioner kring matbordet. Och hon bjöd på riktig provençalsk mat! Summa summarum: det är något visst med Provence som kryper en under huden, som damm man inte riktigt vill bli av med. Ljuset, lukterna, ljuden, gruset under skorna, torgen med sina restauranger och kaféer, gränderna, de sandgula husen med ljusblå fönsterluckor och roströda tegelpannor på taken, cypresserna och vallmon, maten... man får aldrig nog. Pröva, så får du se! Johanna Nygård-Sandelin Du har inte varit i Nashville om du inte har satt dina fötter i ett par äkta cowboy boots! När kulturen kommer på tal i språkundervisningen önskar man ofta som språklärare att man hade upplevelser, erfarenheter och äkta, charmiga uttryck att gräva fram från världens alla hörn, då man vet att allt ju blir så mycket intressantare med autentiska historier. Att skaffa sig dessa upplevelser är ett livsprojekt. Jag har haft turen att få uppleva flera olika delar av USA, men den amerikanska södern har för mig tidigare varit ett outforskat område som jag ändå haft en del föreställningar om. Jag har varit väldigt nyfiken på Tennessee, särskilt på musiklivet i Nashville. Under uppladdningen inför resan dit blev jag en riktig countrynörd. Jag tittade på dokumentärer och lyssnade på pappas gamla countryskivor med Cash och Kristofferson, lånade guideböcker från biblioteket och läste in mig på traditionella och mindre kända turistmål. Min vän i New York, som bott i Nashville, varnade för dyra turistfällor och skickade långa listor på alternativa upplevelser i musikens stad. Men har man bara en dryg vecka på sig i den här delstaten så vill man också göra det som alla gör, man vill se och uppleva det som alla pratar om. Och man kan inte undvika alla honky-tonks på Broadway i Nashville, man kan inte undvika musiken och inte heller hattarna och stövlarna. De finns överallt och ja, människorna här lever och andas allt detta – och det är alldeles underbart! Jag skulle kunna skriva en roman om hur fantastiskt det är att göra turistiga saker i Tennessee och vad du inte får missa. Gå till Ryman Auditorium och känn countrymusikens historiska vingslag, förundras över paljetter, fransar och gitarrer på Country Music Hall of Fame, köp en biljett till Grand Ole Opry och njut av att sitta bland människor som älskar den här musiken. Hyr en bil. Kör till Memphis och ta en selfie tillsammans med Elvis i en av Gracelands speglar. Glöm inte att ta en tur via the Lorraine Motel där Martin Luther King Jr. sköts till döds och som nu inhyser National Civil Rights Museum. Kör ner till Lynchburg. Gå en gratistur runt Jack Daniels whiskeydistilleri och känn ångorna från whiskeyn som kolfiltreras. Drick en riktig amerikansk malt vid Mike’s Ice Cream i Nashville (där man vill ge ordentligt med dricks), prova cowboyhattar, stick fötterna i äkta cowboystövlar – det finns tusentals att välja mellan. Skratta mycket och njut! Höjdpunkten på min resa var kvällen på The Bluebird Café caféet i Nashville dit både unga, oerfarna och kända, rutinerade låtskrivare kommer för att spela inför en publik som bara vill lyssna och som inte får prata under musikuppträdanden. Jag köade i två timmar i stekhet sol utanför The Bluebird. Framför mig stod en ung tjej med stövlar och tatueringar. ”Three chords and the truth” stod det på hennes arm – tre ackord och sanningen är allt som behövs för att skriva en bra låt. Jag är så glad att jag väntade. De två timmarna var absolut värda de tre timmarna av olika sanningar jag fick uppleva den kvällen. I Tennessee befann jag mig mitt i en värld av musik, friterad mat, hattar och glädje och efter att mina fötter fått bekanta sig med ett dussin olika stövlar, åkte jag ändå hem med ett par Converse jag hittat på rea istället (så mycket mer praktiskt att ha på sig på jobbet). Att jag varit i Nashville känner jag i hela kroppen ändå. Jenny Lönnblad Inneboende studerande i vuxen ålder? I maj 2013 åkte jag iväg till Düsseldorf i Tyskland. Jag var deltagare i kursen Språklärare utan gränser som ordnades som ett samarbete mellan Utbildningsstyrelsen, Bildningsforum och IS (internationella skolorna). Kursen bestod av några närstudietillfällen i Vasa och en utlandsdel i Frankrike eller Tyskland. En förstående arbetsgivare i kombination med få kurser i sista perioden möjliggjorde deltagande i kursen under skolåret. Intresset för kursen var stort. Till Düsseldorf åkte två grupper vid olika tidpunkter. Jag var i den andra gruppen – den med sämre väder... Vi hade lektioner på IS varje dag. En av de intressantare föreläsarna var den östtyska damen (vars namn jag har glömt) som berättade om sitt avhopp till väst. Vi gjorde också ett skolbesök och träffade tyska språklärare i ett gymnasium. Veckan i Düsseldorf var mycket intressant och lärorik – inte minst på grund av min boendeform. Det var det den här artikeln skulle handla om. När vi skulle bestämma oss för boende fick vi välja mellan att bo inkvarterade i familjer eller på hotell. Jag tänkte faktiskt inte så värst länge på saken, jag var övertygad om att jag skulle få ut mera av att lära känna ”äkta tyskar” och få prata tyska även på kvällarna. Jag har prövat på båda boendeformerna under kurser i tyskspråkiga länder. Tidigare har jag varit inneboende, då jag deltog i en kurs i Hamburg arrangerad av Goethe Institutet. Då bodde jag i Altona hos en kvinna, Sylvia, och hennes tioårige son. På den resan lärde jag mig hur man lätt bryter sig in i en bostad med hjälp av en golvmopp. Måste dela med mig av den historien: I Tyskland har de inte Abloy-lås som man lätt öppnar genom att vrida ett halvt varv. Nej det är ett eller två varv som gäller. Åt vilket håll lär man sig rätt snart om man har ens lite anlag för logiskt tänkande. I det här fallet var det dock inte SÅ enkelt. När jag kom till huset, visade det sig vara Sylvias födelsedag. Hennes föräldrar och särbo var på plats. Det var även Stadtteilfest i Altona och mycket program under kvällen. Jag blev medbjuden på särbons (han var musiker) invigning av sin nya studio. Jag tackade ja och så skulle vi iväg. Jag fick en egen nyckel, men det var ett litet knix med den, samtidigt som man vred, måste man också vicka den ut och in för att hitta exakt rätt läge. Med lätt prestationsångest (fem personer stod och tittade på när jag skulle visa att jag klarade dörren) lyckades jag på andra försöket och klarade provet. I studion blev det dags för musikerna att äntra scenen. De började stämma sina instrument. När de hade gjort det i något som kändes som en evighet tystnade de och alla applåderade ivrigt. Jag insåg att jag inte var tillräckligt musikalisk för tillfället – det jag trodde var instrumentstämning visade sig vara den första låten... Jag genomled en till, tackade för mig och begav mig ut på stan. När jag efter ett tag beslöt mig för att gå hem var jag den första som kom. Ingen öppnade när jag ringde på. Jag tog fram nyckeln och vred och vickade, vred och vickade och höll på hur länge som helst utan att få upp den förb... dörren. Jag tänkte att jag kanske kunde lura den, så jag sprang ner de fem trapporna och upp igen och låtsades att det var en ny människa och en ny nyckel som kom. Den lät sig inte luras och jag såg framför mig hur jag skulle bli sovande i trapphuset. Då hördes steg i trappan. Det visade sig vara grannen. Jag presenterade mig och bad ödmjukt om hjälp. ”Ach, schon WIEDER der Schlüssel” utbrast hon – det var alltså inte första gången, sonen hade haft problem tidigare - och försökte inte ens använda nyckeln. Istället gick hon in till sig och hämtade en långskaftad sopborste, stack in den genom postluckan så den fick tag om handtaget från insidan och öppnade dörren. (Det här skulle naturligtvis inte ha funkat om Sylvia hade låst dörren med nyckel, inte bara smällt fast den). Jag tackade grannen översvallande och hon lovade att jag skulle få komma och låna kvasten när som helst. Det visade sig behövas bara några dagar senare. När jag ringde på hos grannen var det hennes son, 10-11 år, som öppnade. Jag frågade artigt om jag kunde få låna kvasten. Han höjde först på ögonbrynen. -Kvasten? Vad skulle jag med den? stod skrivet i hans ansikte, men så gick det upp ett ljus! Ach, den Besen!!! Jag fick inte ens försöka själv, den unge gentlemannen kom och öppnade dörren åt mej med kvasten. Efter det ställde Sylvia ut sin golvmopp i trapphuset, så jag inte skulle behöva besvära grannen. Och några dagar senare blev låset bytt av hyresvärden och resten av vistelsen förlöpte problemfritt. Mina kurskamrater hade det inte lika lätt. Den svensk-grekiska Katarina och kanadensiska Cynthia var inkvarterade i en mycket speciell familj. De måste vara hemma klockan 10. Katarina var livrädd för hundar, och i familjen fanns två dobermanns, som familjen inte ens försökte hålla borta. Cynthia fick inte tillåtelse att åka till en kollegas bröllop en lördag – skulle hon smita iväg till tåget klockan sju på morgonen, skulle ju hundarna vakna och skälla och väcka hela familjen. Det gick ju inte för sig måste hon förstå! (Att hundarna aldrig väckte dem när Cynthia tog sin joggingtur klockan sju varje vardag saknade betydelse). Under kursen var vi borta ”hemifrån” mellan ca 9 och 22 så gott som varje kväll, så det var inte mycket tid som inneboende. Ändå klagade deras värdinna på att det börjat gå åt så mycket toalettpapper sedan de inneboende kom. Katarina var den huvudmisstänkta, hon var tvungen att visa innehållet i sin kappsäck, så hon inte smugglade med papper hem till Sverige... De klarade inte av att bo där längre, så de två sista nätterna fick de bo på hotell... Nåja, trots de här historierna, ville jag bo i familj den här gången. Det visade sig vara en verklig lyckträff!! Jag och min goda vän och ämneskollega Camilla Lindberg blev inkvarterade i familjen Friederich – Kunze i Düsseldorf. Frun i huset, Anette var tulltjänsteman och sambon, Ralph, frilansjournalist. De var supertrevliga och ivriga att lära sig om Finland och lära känna oss. Vi kände oss varmt välkomna. För dem var det också annorlunda med ”vuxna” inneboende. De hade tidigare haft ungdomar som gått på IS språkkurser hos sig varierande lång tid. Nu kunde de föra ”vuxna” diskussioner vid middagsbordet på kvällen, vi var inte bara inne och svängde och försvann ut på disco. Camilla och jag var överens om att det var ”hemma” vi lärde oss allra mest om tyska seder och bruk, språk och kultur – helt enkelt sånt vi hade nytta av. Gästfriheten var stor. När Ralph hörde oss gå i duschen på morgonen traskade han iväg till ”der Bäcker” efter färska semlor till frukosten. De hade också förhört sig om våra frukostönskemål och ställde sin middag efter vårt program. Anettes dotter kom på snabbvisit. Hon studerade på annan ort, men vi hann träffa henne vid två tillfällen. Hennes bidrag var att introducera det lokala örtbrännvinet Killepitsch för oss. ”Efter den tredje blir det gott”, hette det... Så långt kom vi inte, så jag kan inte lova att påståendet är sant. Kan tänkas hjälpa mot begynnande förkylning, dock ;). Vi lämnade dem med sorg i hjärtat och hoppas på att träffa dem igen vid nästa tysklandsbesök. Jo, vi måste dit igen, för det var först sista kvällen vi fick reda på att det finns en stor Esprit-outlet nånstans utanför staden... :) Jag rekommenderar alla att pröva på att vara inneboende. Man lär sig oerhört mycket – både positivt och negativt samtidigt som man lär känna nya, trevliga människor. De flesta kursarrangörer kontrollerar värdfamiljerna noggrant (Cynthias och Katarinas familj var ny och det var första och sista gången de anlitades...). Marianne Backlund En engelsman i Vasa: om språk, språkförvrängning och kultur Engelsmannen Paul Clarke deltar just nu i en av kurserna i engelska vid Arbis. Ett märklig val kan tyckas, i och med att engelska är hans modersmål. "Jag vill se hur engelska undervisas som främmande språk, det är något som jag inte upplevt förut. Det är med en viss ödmjukhet som man sitter här, och inser att någon som har lärt sig mitt språk använder det på ett sätt som jag inte kunde göra just nu." Clarke är själv intresserad av att undervisa, och säger att kursen ger honom ett bättre perspektiv på undervisningen. Han befinner sig i Vasa av personliga skäl, men känner att han ändå vill bidra med något. Språk har intresserat honom en längre tid, framför allt språkhistoria och språkets ursprung och användning. Språken kan, enligt Clarke, ge ledtrådar till hur ord under historiens gång har blivit misstolkade och använda i olika sammanhang. Ofta har politiska strömningar stått för några av de mest talande förändringarna i ett ords betydelse. "Speciellt i Storbritannien ser vi just nu ett stort inflöde av nya ord i språket. Ett exempel är 'jihad', det tutas ut i pressen om och om igen. Frågar man mannen på gatan vad ordet betyder så får man allt för ofta ett svar som har att göra med terrorism. 'Jihad' är ett arabiskt ord som betyder 'strävan' eller 'försvara dig själv'. Allt för få människor bryr sig om att ta reda på vad ordet betyder innan de använder det i helt fel sammanhang." Clarke liknar språkhistoria vid en karta: om man är vilse så är bästa sättet att ta reda på sin nuvarande position att se varifrån man har kommit. Språk och historia hör samman i den mening att historia förs vidare genom språket, och språk har länge varit förknippad med en viss maktbalans. "När människan lärde sig att läsa och skriva ändrades maktbalansen från att alla hade ett relativt jämlikt förhållande till att en minoritet lärde sig att ta till sig nedskriven information och samla den och därigenom kunde styra hur den förmedlades till de som inte kunde läsa eller skriva." Språket håller nyckeln till information och makt, menar Clarke, och före läs- och skrivkunnigheten blev ett utbrett fenomen så förmedlades information som berättelser. Ett av de mest effektiva sätten att komma ihåg något är att skapa en berättelse kring det. Clarke har hunnit bekanta sig med det finländska utbildningssystemet och har lagt märke till en viss ensidighet. "Ert utbildningssystem är världskänt som ett av de bästa utbildningssystemen i världen för barn och ungdomar, och det verkar som mycket av den framgången vilar på elevernas förmåga att repetera information som de lärt sig. Det är inlärning, men inte förståelse." Clarke förklarar skillnaden med följande exempel: Du sparkar en hund, hunden biter dig. Du gör det igen, samma resultat. Du har lärt dig att hunden kommer att bita dig om du sparkar den. Du kan förmedla den informationen åt en vän, som antingen kan föra informationen vidare eller testa informationen för att se om den håller. Förståelse är att inse händelsekedjan; du sparkar hunden, hunden känner smärta, den biter dig för att den vill att du inte skall sparka den igen. Det är dock inte bara utbildningssystemet som engelsmannen lagt märke till. Även den finländska kulturen känns annorlunda. Framför allt är det våra flaggdagar som han fått upp ögonen för. "Ni verkar flagga för något hela tiden. Hemma flaggar vi ytterst sällan, och om jag hissar den engelska flaggan blir det ett stort rabalder. Ni flaggar hela tiden, och kommer undan med det, varför kan inte jag få flagga så ofta?" skrattar han. Pia Rådmans Tyska – hur svårt kan det vara? Mitt modersmål är tyska och det är även mitt huvudämne. Jag är själv mycket intresserad av att lära mig nya språk. Därför vet jag hur svårt det kan vara att kämpa med uttal, grammatik etc. Ändå är för modersmålstalaren det egna språket det enklaste och mest logiska av alla. Det är först när man konfronteras med de frågor och svårigheter som andra har som man verkligen förstår att så inte är fallet. Mina elever inom vuxenutbildningen är oftast väldigt ivriga och intresserade. Ibland är de till och med överraskade att lektionen redan är slut. På så sätt kommer vi bra framåt. Många är lite äldre och då tar allt längre att få in i huvudet än vad det skulle göra för en tonåring. Å andra sidan har de inte så många andra funderingar som susar runt i huvudet under lektionstiden, vilket kan vara en klar fördel. Jag tror att jag är mera petig med uttalet än andra lärare. Det har att göra med att jag hör alla uttalsfel så bra. Dessutom har jag själv lärt mig språk på detta vis. Jag tror man är rätt noga med uttal i språkundervisningen i Tyskland. Det är en stor nytta med bra uttal eftersom det blir så mycket lättare att göra sig förstådd i samtal med tyskar. Vi vet ju alla hur svårt det kan vara ibland när någon som har ett annat modersmål har dåligt uttal och man bara kämpar med att förstå vad personen menar. Jag tror att genomsnittstysken dessutom har mycket sämre tålamod än finländaren så man ska vara klar och tydlig i det man vill säga. Vissa vanlig uttalsfel som ni finlandsvenskar, precis som rikssvenskar, gör är att ni blandar ihop 'ei' och 'ie', då blir tyvärr (leider) till sånger (lieder), nytid (bleiben) till dåtid (blieben), bin (Biene) till ben (Beine) etc. Så visst gör det en skillnad det där med uttalet? En annan sak som jag kämpar med er är 'ch' ljuden, både det hårda och det mjuka. Kan det vara så svårt? Men tydligen är det det, så vi kämpar på och repeterar nästan varenda lektion. Värsta vanliga nybörjarfelet skulle vara att man skiter istället för att presentera sig. Ich heisse (jag heter) ; I' scheisse (jag skiter). I slutet så hoppas jag att alla kan uttala det här : Machen Drachen manchmal nachts echt freche Sachen, oder lachen Drachen manchmal acht freche Lacher? Och snabbt ska det gå... När det gäller grammatik så kan, som ni kanske vet, tyska meningar vara rätt så långa. Det som egentligen händer får man dessutom bara reda på i slutet, i form av verbet. Det kan leda till svårigheter när det gäller läsning men blir ännu mycket mera invecklat i den fria produktionen. Än så länge har jag mest undervisat på A1 och A2 nivå där man inte hanterar så invecklade meningar men det blir en spännande utmaning. Men redan nu ser jag hur svårt det är att bara få verben i rätt form. Det är ni ju inte vana med från svenskan. Men böjer man fel i tyskan kan det lätt bli svårt att veta vem man ens talar om. Om man till exempel säger 'er bin' istället för 'er ist'. 'Bin' hör ju till 'ich', så där skulle jag lätt sätta fokus på 'bin' när jag lyssnar och tro att personen talar om sig själv. Jag tror att för språkeleven kan tyska meningar lätt kännas som ett väldigt komplicerat pussel där man först måste lägga alla delar rätt innan man kan säga eller skriva något. Så är det som tur är inte. Vi lär oss alla av misstag och de flesta fel gör inte att allt blir helt oförståeligt. Jag tror att bara man övar sig att använda språket kontinuerligt så lär man sig också. Marie Köller
© Copyright 2024