Textforskning – vad, hur och varför? Anna-Malin Karlsson, Uppsala universitet Språkvetare ägnar sig med självklarhet åt texter. En del använder texter som material när de forskar om grammatik och semantik, inte sällan i form av stora korpusar. Andra har texterna som sådana som studieobjekt, exempelvis filologer och forskare inom litterär stilistik. För skrivdidaktisk forskning är text som fenomen helt centralt: skolans och utbildningssektorns texttyper, genrer och textkulturer ska behärskas, och därför måste de beskrivas. Det är också inom forskningen om skola och skrivande som den mest livaktiga textteoretiska diskussionen förs idag (t.ex. Berge 2012, Ledin 2013) möjligen med undantag för delar av nyfilologin (t.ex. Bianchi 2012). Samtidigt växer nya perspektiv fram inom språkbruksforskningen. Allt fler intresserar sig för sammanhangen där språket används. Samtalsforskare upptäcker att texter och samtal förekommer i anslutning till varandra i kommunikativa verksamhetstyper (Linell 2011) och textforskare börjar se skriften som dialogisk. Därtill kommer det multimodala perspektivet som utmanar vår idé om språket som det mest centrala kommunikationsmedlet. Frågan om vad text faktiskt är och vilken roll begreppet bör ha inom språkforskningen blir mer och mer aktuell och samtidigt mer svårbesvarad. 2012 utgavs ett temanummer av den svenska språkvetenskapliga tidskriften Språk och stil, och temat var just text (Karlsson & Svensson 2012). Som redaktörer kunde Jan Svensson och jag konstatera dels att samtliga författare uppehöll sig mycket vid kontext – kanske mer än vid text, dels att det språkvetenskapliga textbegreppet är svårfångat. Jag kommer i detta föredrag att utgå från de resonemang som förs i detta temanummer (särskilt inledningen) och framför allt fokusera på frågan varför: Varför behövs ett språkvetenskapligt textbegrepp (om det alls behövs)? Vad kan det användas till och vilken validitet har det? Finns begreppet främst i forskarnas teorier eller i språkbrukarnas dagliga verklighet? Referenser Berge, Kjell Lars. 2012. Om forskjellene mellom systemisk-funksjonell lingvistikk og tekstvitenskap, I: Matre, Synnøve m.fl. (red.). Teorier om tekst i møte med skolens lese- og skrivepraksiser. Oslo: Universitetsforlaget. Bianchi, Marco. 2012. Att vara eller att icke vara text: runtextens gränser. I: Språk och stil. 22:1. S. 31–52. Karlsson, Anna-Malin & Svensson, Jan (red.). 2012: Språk och stil. 22:1. Tema: text. Ledin, Per. 2013. Den kulturella texten: format och genre. I: Viden om læsning. 13. Linell, Per. 2011. Samtalskulturer. Kommunikativa verksamhetstyper i samhället. I & II. Linköping: Institutionen för kultur och kommunikation, Linköpings universitet. Utviklingstrekk i moderne generativ lingvistikk Terje Lohndal, NTNU Trondheim Dette foredraget vil ta føre seg ein del utviklingstrekk i moderne generativ lingvistikk. Meir spesifikt vil det diskutere den utviklinga som generative teoriar har gått gjennom dei siste tretti åra, illustrert med norske data. Gjennom ein historisk analyse vil eg syne at det har vore ein konsistens i teoriutviklinga som ofte ikkje kjem fram. Hovudfokuset vil vere på chomskyansk generativ grammatikk, men i det historiske oversynet vil eg også ta føre meg hovudskilnadene mellom det rammeverket og andre generative rammeverk. Eg vil særleg fokusere på den overordna motivasjonen for generativ grammatikk og syne korleis meir filosofiske og vitskapsteoretiske spørsmål har vore styrande for mykje av den utviklinga vi har sett. Eg vil også diskutere spørsmål som kva ”norsk” er for noko, og korleis dette skal karakteriserast frå eit chomskyansk generativt perspektiv. Dette gir meg høve til å komme inn på ei rekkje metodologiske spørsmål som eg meiner er viktige for generativ grammatikk og som har vore viktig i arbeid om norsk som har gått føre seg dei siste åra. Eg vil mellom anna stille følgjande spørsmål: Kva har (chomskyansk) generativ grammatikk til felles med kvalitativ sosiolingvistikk? Eg vil syne at det faktisk er interessante likskapar mellom desse i utgangspunktet ganske ulike retningane, og at å reflektere over dette spørsmålet er nyttig for å klargjere kva det chomskyanske generative prosjektet er. Eg vil avslutte med å sjå litt framover og spekulere på kva som vil skje i det neste tiåret. Det flersprogede sted i det nationale - Om sted og mobilitet i sprogforskningen Pia Quist, Københavns Universitet Afskaffelsen af skolernes modersmålsundervisning i mindretalssprog og Danmarks Radios nedlæggelse af nyheder på serbokroatisk, urdu og andre sprog peger i samme retning: det officielle offentlige rum i Danmark synes at blive mere og mere monosproget med (standard)dansk som det altdominerende sprog. Samtidig er det danske sprogsamfund i dag mere flersproget end nogensinde, hvilket blandt andet afspejles i ungdomsgrupper i storbyen. Her udgør skolen, på trods af en dominerende national standardsprogsideologi, en kontaktzone (Pratt 1987) for utallige sprog, varieteter og registre og for individers daglige erfaringer og udfordringer med en flersproget virkelighed. Med udgangspunkt i to aktuelle udfordringer for moderne sociolingvistik undersøger jeg i mit foredrag mødet mellem den nationalideologiske konstruktion af et mono-sprogligt samfund og sprogbrugeres praksisbaserede flersprogede virkelighed. Den ene udfordring har med sted som begreb og variabel at gøre. Den anden har med mobilitet at gøre. Sted har indtil for nylig – med få undtagelser – fungeret som uproblematiseret baggrundsvariabel i beskrivelser af dialektforskelle og sociolingvistisk variation. Groft sagt har dialektologer beskrevet horisontal variation hos individer i geografisk afgrænselige områder, og sociolingvister har, ligeledes på afgrænselige lokaliteter, beskrevet den vertikale variation. Men stedet som den usynlige baggrundsvariabel er i ”mobilitetens tidsalder” (Urry 2008) blevet synlig. Beskrivelser af stedernes sprog må i stigende grad inkorporere – eller i det mindste tage stilling til – sprogbrugernes faktiske tilknytninger, holdninger og orienteringer til de steder forskeren forbinder dem med. I det superdiverse samfund (Vertovec 2007) giver det nemlig ofte bedst mening at betragte sprogbrugeres tilknytning til en geografisk lokalitet som en social handling der har med social orientering (fx Auer & Dirim 2003, Monka 2013) og identitet (Stjernholm 2013) at gøre. Mobilitet, den anden aktuelle udfordring, kendetegner de senmoderne samfunds globaliseringsprocesser. Individer er – mere end nogensinde – både geografisk og socialt mobile, og det er et faktum som udgør en væsentlig deskriptiv udfordring for sprogforskere (Blommaert 2010). Hvordan kan mobilitet inddrages i vores konceptuelle apparat? Blommaert peger på en nyttig skelnen mellem ’language in place’ og ’language in motion’, som jeg i foredraget vil overføre på den danske case.