åter om - Anna-Maria Hilborn
åter om en studie av skräp och omskapande Anna-Maria Hilborn Konstfack Institutionen för Bildpedagogik Examensarbete Design och lärande Skriftlig del 15 hp Handledare: Cecilia Andersson (teori) Elina Holmgren (gestaltning) Opponent: Ida Fyrqvist Datum för examination: 2012-01-10 Abstrakt Titel: åter om – en studie av skräp och omskapande Nyckelord: återbruk, skräp, designpedagogik, mellanrum, designprocess Den här undersökningen har som syfte att genom tre designpedagogiska projekt förlagda till Sydafrika undersöka vad skräp/sopor är, vad det betyder och hur det kan användas som meningsfullt material i designpedagogiska situationer. Undersökningen bearbetar följande frågeställningar: Hur kan skräpets materialitet/form samt mening/innehåll formuleras genom designpedagogiska arbetsprocesser? På vilka sätt kan en plats specifika egenskaper och förutsättningar tas tillvara i arbete med återbruksdesign? Hur kan de mellanrum som uppstår i mötet mellan skräp, material och människa se ut? Projektet vilar på en socialkonstruktionistisk grund och använder sig bland annat av etnografiskt inspirerade metoder och Participatory Design samt analytiska verktyg hämtade från transformationsdesign och postkoloniala studier. Arbetsprocessen står i fokus och stor vikt läggs vid makt- och resursfördelning. Avstånd tas från det passiva konsumerandet. Att, som i workshoparna, göra saker själv av det som finns att tillgå, se sammanhang och nya möjligheter leder enligt författaren till en djupare förståelse för världen och en större makt över sitt liv. I mellanrummen finns ett gränslöst utrymme för upptäckten av det okända, det ännu inte i anspråk tagna. Där finns en process i vilken människor möts och skräp blir material genom seende, samlande, sorterande, arbete, tid och värde. Skräpet är, som världen ser ut i dag, en tillgänglig och ändlös resurs. Genom att göra nya ting av kasserade material ges det nytt liv och förlorar sin identitet som bortkastat och värdelöst. Skräpet avslöjas därmed som diskursivt och socialt konstruerat. Undersökningen redovisas genom en uppsats samt en gestaltning vilken presenteras i utställningsform på Konstfack mellan den 9e och 14e januari 2012. Gestaltningen förkroppsligar den utformade designprocessen och består av ett kartonghus möblerat med bilder på de ur workshoparna sprungna artefakterna samt av skräp och material. 1 Innehållsförteckning Inledning Introduktion Bakgrund Syfte Frågeställning Empiri Urval och avgränsning Metod Teori och tolkningsram Socialkonstruktionism Designteori Skräpteori och bricolage Tidigare forskning Bearbetning och analys Res nullius Samla, sortera, samarbeta Plastväv Kartongmöbler Fria funktionella föremål 1! 1! 2! 4! 4! 4! 5! 6! 8! 8! 8! 9! 9! 11 ! 11! 13! 13! 16! 20! Mellanrum 24 ! Tolkning och resultat 26 ! Plats och makt Materialitet och mening Designprocessen Mellanrummen 26! 27! 28! 28! 29! Slutdiskussion 30 ! Källförteckning 31 ! Se ! Samla ! Sortera ! Arbeta + Tid och Värde Tryckta källor Otryckta källor Internet Bildförteckning 31! 32! 32! 32 ! Inledning Introduktion Apartheid, hajar, elefanter, lejon, vingårdar och det där konstiga språket… vad heter det nu igen… afrikaans, just det, och våld… är inte Johannesburg världens farligaste stad? AIDS, och kåkstäder, finns det kåkstäder i Sydafrika? Afrika. Jag ska åka till Sydafrika! Att välja att söka till de tre utbytesmånaderna på University of the Witwatersrand i Johannesburg kändes helt självklart redan första gången jag hörde talas om möjligheten. En höstdag för ett drygt år sedan blev det så dags att skicka in ansökan samt ett PM med projektutkast. Vad planerar man för designpedagogiskt projekt i ett land man aldrig varit i och nästan inte kan någonting om? Som en ingång började jag se mig om efter spår av Afrika i Stockholm och fastnade för ett antal inredningsbutiker som är inriktade på att sälja produkter från olika delar av den stora kontinenten i söder.1 Förutom masker, flätade korgar och keramikföremål har affärerna många föremål av återvunna material. De marknadsför sig genom ord som handgjort, folkkonst, fair trade, återbruk och färg. På African Touchs hemsida står att läsa: ”Inspireras av södra Afrikas sprakande färger och spännande mönster, njut av naturmaterial, smittas av Afrikas glädje och harmoni!”.2 Detta, i kombination med katastrofrapporter om uppror, krig och svält, är den motsägelsefulla men förenklade bild vi ofta serveras i Europa. Det är lätt att charmas av leksaksbilar av plåtburkar, korgar av telefonsladdar, djurmasker av hårdplastförpackningar och annat hantverk av bearbetat industriellt avfall. Sådana föremål har en speciell dragningskraft på ett i västvärlden tränat öga med sin förening av uppenbart återvunna material, ”naiva” estetik och vitsighet.3 Dessa färgglada prydnadsföremål har genom sin globala spridning och popularitet format vår bild av och förväntningar på afrikansk estetik. Med ett sedan länge befintligt intresse för hur (bild)pedagogiken arbetar med frågor kring miljö och hållbar utveckling i bagaget började tankar och frågor gro i mitt huvud. Hur skiljer sig den återbruksdesign som säljs här i kommersiella syften mot den som uppstår av nöd? Hur ser återvinningen och återanvändandet 1 2 3 Se till exempel African Touch, Just Africa, Kaya och Afroart. www.africantouch.se 2011-11-10 Coote, Jeremy; Morton, Chris & Nicholson, Julia (2000) Transformation: The Art of Recycling. Oxford: Pitt Rivers Museum s.10 1 av föremål och material ut i Sydafrikas township och i andra slumområden i världen? 4 Vad är skräp och sopor? För vem? Hur kan man arbeta med återbruksdesign i pedagogiska situationer utan att det blir en liten parentes, en dekoration? Undersökningen kretsar kring tre designpedagogiska projekt genomförda i Johannesburg och Tshianzwane mellan juli och oktober 2011. Den handlar även indirekt om mina upplevelser på plats; om möten, människor, tid, ansvar och omsorg, om att göra motstånd mot rädsla och segregation, om att se möjligheter istället för problem. Bakgrund Återanvändande av föremål och material är inget nytt påfund. I alla tider har människor tagit tillvara på befintliga resurser, reparerat, förädlat, tänkt om och ändrat funktioner efter sina behov. Inom konsten blev återbruk och meningsomskapande uppmärksammade arbetsätt i och med de tidiga modernisterna. Det är först i det postindustriella samhällets materiella överflöd som återvinningen blivit en trend och uppmärksammats som sådan. Ordet recycle kom i bruk först på 1970-talet och det tog något decennium till innan litteratur på ämnet började dyka upp på allvar.5 I dagsläget är återvinningsdesign väldigt på modet och det finns en hel uppsjö av böcker, bloggar, hemsidor, utställningar och butiker som behandlar ämnet. En övervägande del av det material som finns på området kan positioneras inom do-ityourself (DIY)-rörelsen och bygger mycket på personliga erfarenheter och tips om hur man kan göra roliga prylar av allt överflöd man har hemma. En annan gren är, som ovan nämnt, fokus på hantverk eller ”folk art” i så kallade utvecklingsländer och tar sig uttryck i välgörenhetsprojekt och import av produkter. Det är lätt att stanna på den snygga, roliga ytan och det har varit en utmaning att försöka skapa den djupare mening i arbetet som är nödvändig att ha i pedagogiska rum. En av orsakerna till valet att undersöka återbruk är att jag anser området vara eftersatt inom bild- och designpedagogiken. Vad som hänt på senare år i Sverige är att projekt genomförts och utbildningar startat, dock ofta som separata enheter och inte som del av den reguljära verksamheten eller undervisningen i skolan. Nedan följer några exempel på detta. Eskilstuna folkhögskola startade år 2008 en ettårig utbildning som heter Recycle design – Återbruk.6 Den har hållbar utveckling som grundtanke och fokuserar på användbara/säljbara 4 Termen township refererar till fattiga och underutvecklade urbana bostadsområden som från 1800-talet och fram till apartheids slut var reserverade för den icke-vita befolkningen i Sydafrika. 5 Coote mfl. (2000) s. 8 f. 6 http://www.eskilstunafolkhogskola.nu/recycle-design-aterbruk.html 2 bruksföremål. Utbildningsansvarig Eva Svensson skriver i ett email till mig att hon har som ambition att skapa en tvåårig yrkesutbildning i återbruk. DoRedo är ett projekt som fick mycket uppmärksamhet i media vid start men som jag inte hört så mycket på senare tid. Gruppen bakom består bland andra av formgivaren Katarina Brieditis och har publicerat en bok, hållit i workshops och föreläsningar samt medverkat på utställningar, i radio och TV. Deras utgångspunkt är motstånd mot konsumtionssamhället samt att handarbeta ger glädje.7 Sörmlands museum har ett omfattande samarbete med Hemslöjsföreningen och anordnar många intressanta aktiviteter under parollen Do it yourself! hantverksaktivism.8 I Sverige vänder sig utbildningar och kurser i återbruk främst till ungdomar och hemmapysslare, har ett självförverkligande, subkulturellt anti-konsumtionssyfte. I Sydafrika är läget som sagt annorlunda och fokus ligger på att utbilda människor från utsatta områden så att de ska lära sig ett yrke och kunna försörja sig på sitt hantverk genom försäljning. Stadsmissionen i Stockholm har dock en likartad verksamhet under namnet Remake.9 Kommetjie Environmental Awareness Group (KEAG) arbetar för bättre miljö tillsammans med lokalbefolkningen i Kapprovinsen. En del av arbetet består av återbrukshantverk som rönt stor framgång och även exporteras.10 Imbali Visual Literacy Project arbetar i Johannesburg och har en butik på MuseumAfrica där de säljer produkter tillverkade av dem som går utbildningen.11 Flertalet samarbeten mellan Sverige och Sydafrika skulle också förtjäna att nämnas mer ingående om utrymme fanns. Till exempel The Eco Design Initiative som förenar designers, studenter, barn och unga i stora projekt kring hållbar design. De utbildar, ställer ut och tar emot beställningar såsom ombyggnader av skolor med mera.12 Designgruppen Front har också samarbetat med Sydafrika, dock rör det sig mer om ”traditionellt” hantverk än återbruk.13 Skillnaderna till trots finns en global gemensam nämnare: det handlar om att göra, skapa själv utifrån ”ingenting” eller som Faythe Levine, författare till boken Handmade Nation, uttrycker det: ”For me […] (it is) about having control over my life. I am making my own destiny with what I create”.14 7 www.doredo.se www.sormlandsmuseum.se - se byggnadsvård – do-it-yourself www.stadsmissionen.se/secondhand/remake 10 www.keag.org.za 11 www.imbali.za.org 12 www.nokak.com 13 www.editionsincraft.com 14 Levine, Faythe & Heimerl, Cortney (2008) Handmade Nation. The Rise of DIY, Art, Craft, and Design. New York: Princeton Architectural Press s.XI 8 9 3 Syfte Syftet med undersökningen är att genom tre designpedagogiska projekt förlagda till Sydafrika undersöka vad skräp/sopor är, vad det betyder och hur det kan användas som meningsfullt material i designpedagogiska situationer. Genom att diskutera vad skräp är och hur det blir till närmare granska vad som sker i mellanrummet mellan (mot?)polerna material och skräp. Kan man gå bakåt eller runt ett varv till i processen? Syftet är även att fördjupa den lite ytliga behandlingen av ämnet samt fylla en del av luckan, den uppfattade bristen på återbruksdesign inom designpedagogik. Detta bottnar i en övertygelse om att kunskaper inom området har ett enormt värde och är mycket praktiskt tillämpbara tack vare sin tillgänglighet och inkluderande karaktär. Frågeställning Undersökningen bearbetar följande frågeställningar: • Hur kan skräpets materialitet/form samt mening/innehåll formuleras genom designpedagogiska arbetsprocesser? • På vilka sätt kan en plats specifika egenskaper och förutsättningar tas tillvara i arbete med återbruksdesign? • Hur kan de mellanrum som uppstår i mötet mellan skräp, material och människa se ut? Empiri Undersökningens hörnpelare är tre designpedagogiska projekt som genomförts i Sydafrika under perioden juli-oktober 2011. De kretsar alla kring samma frågeställningar och ringar in dem på olika sätt. Deltagarna kommer från olika geografiska platser och sociokulturella miljöer. Spridningen i ålder är också stor – från tre till sextiofem år. Sammanlagt deltog cirka åttio personer under en månads tid, exakt är detta dock svårt att beräkna på grund av projektens geografiskt disparata och informella karaktär. Det insamlade materialet består av stora mängder fotografisk dokumentation av platser, föremål, aktiviteter och deltagare, anteckningar, skisser, samt bilder, texter och länkar från research om läget på återvinningsdesignfronten i Sydafrika. Informella intervjuer ägde också rum men i begränsad utsträckning då avsaknaden av ett gemensamt språk ofta var ett hinder 4 för verbal kommunikation och ljudupptagningar av arbetssituationerna inget alternativ eftersom jag inte hade förstått det inspelade materialet. Ingår i förarbetet gör även möten med flera personer aktiva inom design och pedagogik.15 Under de tre månader utbytet och workshopdelen av undersökningen varade höll jag också en processblogg där jag lade upp fältanteckningar och bilder.16 Av uppenbara transportskäl har inga fysiska föremål tagits med tillbaka till Sverige. Det känns bra – föremålen tillhör ju främst dem som jag samarbetat med. Muntliga överrenskommelser med alla deltagarna har gjorts som ger mig möjlighet att fritt använda fotografierna i pedagogiskt och konstnärligt syfte. Urval och avgränsning Projektets tre moment och deltagare är medvetet utvalda och uppsökta för ändamålet. Det rör sig varken om fallstudier eller om en linjär följd av händelser som bygger på varandra utan om fristående delar med samma utgångspunkt men olika material- platsspecifika förutsättningar. Det platsspecifika har tagits in, bearbetats och aktivt använts i utformandet av arbetssituationerna. Platsen Sydafrika valdes för att utbytesmöjligheterna fanns, för den politiska och ekonomiska relationen till Sverige samt för landets inneboende dynamik, både på ett mänskligt, socialt och konstnärligt/designmässigt plan. Deltagarna är valda för sin förankring i närmiljön och relation till skräpet; situationerna för att få en spridning i tid, rum och arbetssätt. De två skolor som tagit emot mig rekommenderades av kontakter i Johannesburg. Samarbete inleddes först med Nation School of the Arts, som är en privilegierad innerstadsskola med en stor del internatelever. Skolgången bekostas av föräldrar eller av stipendier. Då frågan om färg är viktig för sydafrikanerna själva bör nämnas att denna skola har såväl vita som färgade och svarta elever. Klasserna är små, på bildlektionerna är de endast 10-15 elever per grupp. Då detta inte är representativt för skolorna i landet sökte jag upp en skola i Soweto, Johannesburgs största township. PJ Simelane Secondary School är statligt finansierad, många elever kommer från så ekonomiskt utsatta hemmiljöer att de även får skoluniform och lunch betald. En klass består av mellan fyrtiofem och femtio elever, samtliga är svarta. 15 16 Bland annat ett studiebesök i designern och konstnären Heath Nashs ateljé i Woodstock i Kapstaden. www.johannesburg2011.blogspot.com 5 Intressanta perspektiv på etnicitet och genus har oundvikligt aktualiserats under processens gång och finns självklart med i analysen men fokus ligger mer på själva behandlingen av, och arbetet med, skräpet samt maktförhållanden i en vidare bemärkelse. Fältet design och hållbar utveckling är stort, återbruksdesign är en insnävning. Ytterligare beskärning har gjorts i och med att arbetet har fokus på skapande av bruksföremål. En diskussion om de tillverkade objektens funktionalitet finns i avsnittet Bearbetning och analys. Fokus för den skriftliga delen av undersökningen ligger på arbetssituationerna och därifrån utkomna artefakter. De analyseras utifrån fotografisk dokumentation och fältanteckningar gjorda i samband med situationerna samt efteråt i bloggen. Med tanke på projektets omfattning och flytande ramar är den svåraste delen av skrivandet att skära ner på materialet och hålla fokus. För att göra en förståelse av arbetet möjlig är dock kontexterna beskrivna relativt ingående, samtidigt som personliga detaljer, som förvisso berikar upplevelsen men skulle tynga texten i alltför hög grad, är utelämnade. Avgränsningen inom projektet i sig rör även researchen om återvinningsdesignläget i Sydafrika, vilken inte behandlas närmare. Metod Åter om är en praktikbaserad, kvalitativ designpedagogisk studie som bygger på lyhörd observation, anpassning till förutsättningar, informella möten och muntliga överrenskommelser. I projektet används etnografiskt inspirerade metoder i flera bemärkelser. I inledningsskedet fanns inte en distinkt fråga utan ett ämnesområde, ett undersökningsfält och en mängd funderingar. Forskningsfrågorna har reviderats under studiens gång för att följa arbetsprocessen. Användandet av kvalitativa metoder kan vid första anblick tyckas märklig i ett projekt med åttio inblandade, poängteras bör dock att fokus inte legat på att få så många deltagare som möjligt eller att producera en stor mängd artefakter. Kvalitativa metoder innebär att forskaren utforskar och upptäcker snarare än testar och bevisar.17 Under datainsamlingsfasen agerar jag deltagande observatör, vilket Birgitta Kullberg, filosofie doktor i pedagogik och didaktik, hävdar inte behöver ses som ett problem så länge forskarens position och påverkan erkänns. Ty denne är själv ett instrument i studien som kan omvandla 17 Kullberg, Birgitta (1996/2004) Etnografi i klassrummet. Lund: Studentlitteratur. s. 53. 6 vardaglig kunskap till systematiserad och reflekterad kunskap.18 Vidare används etnografisk triangulering i och med dataproduktion från olika källor och situationer genom olika metoder, data som sedan analyseras med hjälp av flera teorier.19 Participatory, deltagande, design används till viss grad som metod vilket fungerar mycket bra ihop med etnografin då den senare förutsätter närkontakt med studieobjektet och den förra underlättar detta. Som forskare och pedagog har jag med utgångspunkt i deltagarnas omgivning och förutsättningar arbetat fram en idé och designförslag som vi sedan har genomfört tillsammans, i aktivt samarbete i två av fallen och genom handledning i skolorna. Deltagande design bygger ofta på att formidén tas fram i samverkan med brukarna, vilket inte helt och hållet är fallet i denna undersökning. Icke desto mindre hävdar jag att de artefakter som tillkommit under arbetstillfällena är produkter av en kollektiv läroprocess där beslut tagits gemensamt och resultatet tillhör deltagarna. En annan ingång till projektet är transformationsdesign, där designerns roll mer handlar om att synliggöra, lösa logistiska problem, möjliggöra samarbeten och formge system tillsammans med användarna.20 Förhoppningar finns om att mina pedagogiska interventioner leder till nya möjligheter, system och metoder, inte bara till prylar. En av anledningarna till att deltagande och transformationsdesign är angelägna arbetssätt är att det tar bort fokus från resultatet och lägger det på själva görandet och konceptualiseringen av behov och idéer. Som viktig del av projektet ingår även mitt gestaltande arbete som innefattar följande. Sparande av allt egenproducerat skräp under tiden i Sydafrika och därutav framställda föremål; en utställning i Johannesburg i oktober 2011 samt en slutgiltig gestaltning i utställningsform på Konstfack i januari 2012. Utställningsvy, Konstfack januari 2012 18 19 20 Ibid., s. 66 f. Ibid., s. 84. Burns, Colin mfl. (2006) Red Paper 02. Transformation Design. London: Design Council 7 Teori och tolkningsram Viktigt för undersökningen är att försöka förstå min roll som europé och pedagog i förhållande till projektdeltagarna samt hur ”skräpet” definieras och (om)skapas. Av intresse är även att förstå upp/tillkomsten av föremål i bortkastade material samt i förlängningen hur dessa tillvägagångssätt kan metodologiseras i pedagogiskt syfte. Därför används i analysen följande teoretiska perspektiv. Socialkonstruktionism Socialkonstruktionismen, som med sin utgångspunkt att världen och människor inte finns, utan skapas (och ständigt om/återskapas), är till stor hjälp i försöket att positionera min egen syn på lärande och ligger som grund för hela arbetet. Intressant för arbetet är att belysa den sociokulturella praktiken med postkolonialt tänkande för att på så vis bättre förstå maktförhållandena mellan Sverige och Sydafrika och mellan mig och projektdeltagarna. En polariserad världsordning, ”vi och dem”-tänket är viktigt att beröra och blottlägga liksom de reproducerande strukturerna. En delvis diskursiv läsning görs för att förstå skräpet som social konstruktion, (synen på) arbete med skräp samt rollfördelning och kommunikation. Vem definierar vad? Diskurs syftar till de samlade bilder, meningar och utsagor som definierar, och därmed (med)skapar, ett fenomen – som en människa, ett ting eller en händelse. Diskursanalys fokuserar på att analysera diskurser för att synliggöra de bakomliggande mekanismerna och texterna som konstruerar dem.21 Begreppet text i detta sammanhang innefattar allt som kan ”läsas”, förutom skrift alltså även bilder, föremål och andra visuella och kulturella uttryck.22 Designteori Fokus ligger på designteoretiker som har miljö och hållbar utveckling som utgångspunkt, både för att förstå större, globala, samband och sammanhang men även vad design i Do-ityourself-anda kan ha för betydelse för människan på ett individuellt plan. Som designteoretikern Ann Thorpe beskriver det kan design uttrycka social mening, och 21 22 Burr, Vivien (1995/2003) Social Constructionism. London: Routledge Burr (1995/2003) s. 205 8 framtidens design måste visa större omsorg om positiva sociala förändringar och vidare sociala mål.23 Participatory Design och transformationsdesign används för att bättre förstå designprocessen. En klassisk, kundorienterad designprocess kan vara utformad som följer: Discover – Define – Develop – Deliver.24 Transformationsdesign är användarinriktad och bygger på deltagande designtekniker och handlar om att samarbeta mellan discipliner, formge beteenden likväl som form, att skapa förmåga istället för beroende samt att göra fundamental skillnad.25 Processen ser då annorlunda ut, med mer, inkluderande research, experimenterande och ingen slutgiltig, leveransklar lösning. Designen är aldrig klar, alltid pågående.26 Skräpteori och bricolage Till hjälp för den mer filosofiska biten av arbetet har socialantropologen, sociologen och konstvetaren Michael Thompson varit, vars bok Rubbish Theory från 1979 är ett föregångsverk. Thompson skapar genom boken i princip ”skräpstudier” som akademisk disciplin. Antropologen och filosofen Claude Lévi-Strauss teorier om bricolage i La pensée sauvage från 1962 har tagits upp av efterföljande forskare i återbruksdesignsammanhang och är även pedagogiskt användbara då de i grunden handlar om analys av praktisk kunskap. En bricoleur är ursprungligen någon som använder de resurser som finns till hands för att tillfredsställa behov, ofta på ett påhittigt och ”kreativt” sätt.27 Tidigare forskning Omfattningen av tidigare forskning om återvinning och återanvändning av föremål och material är relativt blygsam men på frammarsch. Vad den tidiga forskningen anbelangar rör det sig i stor utsträckning om etnografiska eller antropologiska studier, troligtvis för att de som studerade var från väst och de som studerades ofta inte var det. Konst och formgivning som är producerad utanför västvärlden har än idag svårt att på en global arena bli sedd som annat än uttryck för lokala, traditionella kulturer. Detta högst problematiska främmandegörande upprätthålls av fotoböcker och inredningstidskrifter som estetiserar fattigdomen och konsumtionskulturens restprodukter. 23 24 25 26 27 Thorpe, Ann (2007/2008) Design för hållbar utveckling. Stockholm: Raster s. 17 ff www.designcouncil.uk /designprocess Burns m.fl. (2006) ibid. (2006) Lévi-Strauss, Claude (1966) The Savage Mind. London: Weidenfeld and Nicolson 9 Parallellt med det allmänna samhälleliga intresset för miljöfrågor har designforskningen på senare år tagit itu med frågor kring hållbar utveckling där återbruk spelar en mer eller mindre framträdande roll. Det arrangeras utställningar, skrivs böcker och uppsatser i ämnet. Konstfacks olika institutioner har alstrat ett flertal intressanta forskningsprojekt, däribland Beata Bäcks Åter – ett möbelprojekt genom återbruk28 , Ernesto Garcias Consumption composites29 samt Olof Löfs Waste Collection varifrån följande rader är tagna: Skräp är ett uttryck för vårt ohållbara konsumtionssamhälle. Utställningen behandlar ett globalt miljöproblem med växande sopberg i världens storstäder, men visar också hur skräp kan tas till vara och få nya användningsområden. ”Skräpmaterial” är idag ett vedertaget begrepp inom design och konsthantverk som refererar till hållbarhet och återvinning. Uttrycket har en potential att motstå etablerade normer för vad skräp respektive design antas vara. Samtidigt utmanas den avskalade ”rena” designens formspråk.30 På den pedagogiska fronten ligger mycket fokus inom området på tolkningar av skolans läroplan och dess mål för utbildning i hållbar utveckling. De mest intressanta bidragen står enligt min mening slöjdpedagogiken för, med kvalitativa studier om textilt återbruk. Se till exempel Anna Andreasson och Stina Aronsons studie ”Skräp” i skolan31 och Elisabeth Sahlins Hållbar utveckling i textilslöjden32. Upplevelsen är dock att den pedagogiska forskningen är lite sluten och självcentrerad och min önskan är att kunna bidra med nya perspektiv och kunskaper samt genom öppenhet gentemot andra discipliner och tvärvetenskapliga analyser på ett positivt sätt vara med och formulera området designpedagogik. 28 Bäck, Beata (2009) Åter - Ett möbelprojekt genom återbruk. Kandidatarbete. Konstfack: Institutionen för inredningsarkitektur och möbeldesign 29 Garcia, Ernesto (2011) Consumption composites. Masteruppsats. Konstfack: Institutionen för inredningsarkitektur och möbeldesign 30 Löf, Olof (2010) Text till masterutställning Waste Collection, från: http://www.konstfack2010.se/master/mawi/olof-lof/ 2011-1117 31 Andreasson, Anna & Aronson, Stina (2007) ”Skräp i skolan. En undersökning om användningen av skräp som material i slöjd- och bildämnet. Göteborgs Universitet 32 Sahlin, Elisabeth (2010) Hållbar utveckling i textilslöjden. Uppsala Universitet 10 Bearbetning och analys Under denna rubrik behandlas de tre delprojekten för sig och i kronologisk ordning utifrån startdatum, detta av tydlighetsskäl. Mycket av analysen gäller för arbetet som helhet, förhoppningar finns om detta faktums synlighet och möjligheten för var och en att göra sin egen, icke-linjära läsning. Inledningsvis behöver dock definitionen av skräp utredas. Res nullius 33 Skräp, bråte, avfall, sopor, skrot, krafs, avskrap, skrap, smuts, lort, förorening, jox, lump, skrutt, skit, smolk, fnas, stoftkorn, strunt, smörja, med mera med mera. Kärt barn har många namn! Engelska språket har förutom de vanliga waste, trash och rubbish även det i formgivningssammanhang vanliga uttrycket discarded materials/objects som närmast kan översättas till kasserade material/föremål. En begreppsbestämning som är nära besläktad med EU:s definition av avfall som varje ”föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”.34 When an object is discarded it is percieved as being no longer of value to the person or society that once possessed it. Once a newspaper is read, or a bottle of soda pop consumed, its initial function is fulfilled and it is intended to be thrown out as trash. Rubbish is, per definition, an object that is not, or no longer, owned by anyone, that falls outside all cathegories of economics, culture, and social control. […] The socially constructed value of the object has shifted over time from its finite life span of usefullness and meaning to a timeless and valueless state of socially sanctioned rubbish.35 I katalogen till utställningen Recycled Re-seen beskriver författarna skräp som föremål som förlorat sin ursprungliga funktion och fallit utanför samhällsramarna. De tar även upp den i skräpsammanhang viktiga ägandeaspekten. Vems är skräpet egentligen? I många länder, främst i västvärlden, slängs skräpet i soptunnor och ”försvinner” sedan. Husägare och företag betalar för att få det bortforslat. På stora återvinningsanläggningar blir det till nya material och produkter, bränns eller blir landutfyllnad. När skräpet lämnat ens soptunna eller slängts i en container på en återvinningsstation har man inte längre rätt till det, man äger inte längre sitt skräp. Detta blir väldigt tydligt och frustrerande på just återvinningscentraler där mycket som slängs är fullt fungerande ting. Beata Bäck beskriver i sin undersökning hur hon blir hotad och bortkörd från Stockholms återvinningscentraler av personal och inhyrda vakter när hon 33 Res nullius är en latinsk term som betyder ingens ägodel och som refererar till saker som kan ägas men som just för tillfället inte är någons, såsom övergivna hus, vilda marker och djur. 34 Miljödepartementet (2011:927) Avfallsförordningen. Från www.notisum.se 2011-12-08 35 Seriff, Susan & Cerny, Charlene (red) (1996) Recycled Re-seen: Folk Art from the Global Scrap Heap. New York: Harry N. Abrams 11 försöker rädda möbler från containrarna. Då hon ändrar taktik och vänder sig direkt till privatpersonerna som kommer i fullastade bilar är hennes förfarande illa sett men åtminstone inte längre olagligt.36 Recycled Re-seens definition haltar därför. Skräpet är inte värdelöst, det är omladdat, någon vill alltid ha det. Det kan tas ett led till i produktions- och konsumtionscykeln, säljas vidare och bli ännu en människas levebröd. Om skräp således inte är saker som ingen vill äga, vad är det då? Enligt Michael Thompson finns det två kategorier av föremål, de bestående (till exempel en antik byrå) och de förgängliga (som en rostig bil), och tillhörigheten till endera kategori beror lika mycket på föremålet självt som på vårt förhållande och agerande gentemot det. Därför kan ett föremål även skifta kategori och därmed värde genom behandling av och synen på det. Det finns vissa ting som faller utanför kategorierna, som har noll och oföränderligt värde – skräpet: We make things important by making other things unimportant. That which we discard, shun, abhor, wash our hans of, or flush away, we are consigning to the rubbish category. Yet this is not quite correct. We only notice rubbish when it is in the wrong place. Something which has been discarded, but never threatens to intrude, does not worry us at all. […] The discarded but still visible, because it still intrudes, 37 forms a genuine cultural category of a special type – a rubbish category. ”Detta som vissa tänker på som skräp, resterna efter vardagen, det som inte går att äta.”38 (min övers.) Forskaren och läraren Pippa Stein sätter i sin undersökning om skapande bland barn i kåkstäder fingret på det viktiga faktum att makten att definiera skräp inte är socialt och ekonomiskt oberoende. Vad som räknas till skräp är alltså inte förutbestämt utan socialt konstruerat och förändras över tid. Skräpet blir skräp när det stör. Olika definitioner snävar in begreppet och det kan i slutledet ifrågasättas om skräp över huvud taget existerar? Finns det något som inte har något värde alls, som ingen vill ha och som inte kan bli någonting annat? Eller är skräp i själva verket inte ett fysiskt föremål utan en fas i ett tings livscykel? En transition? Ett mellanrum? Även om tanken att filosofiskt och lingvistiskt omöjliggöra skräpets fortsatta existens är mycket tilltalande i sammanhanget bör, för förståelsen av det fortsatta arbetets skull, kanske ändå faktumet om någon form av skräps existens accepteras. I denna undersökning används inte skräpet i ett ”rädda världen”-syfte. Självfallet finns en miljötanke bakom, men fokus ligger mer på hur vi kan använda skräpet som tillgängligt, inkluderande och billigt material i designpedagogiska situationer. Skräpet som möjligheter, som råmaterial till nya skapelser, en form av ”gräva där man står”, att genom tid och arbete omvandla något till synes värdelöst till någonting attraktivt, till ny kunskap, nya erfarenheter och föremål. 36 Bäck, Beata (2009) s.8 Thompson, Michael (1979) Rubbish Theory. Oxford University Press. s.91 f. Stein, Pippa (2007) Fresh Stories. Ur Nuttall, Sarah (red) (2007) Beautiful/Ugly: African and Diaspora Aesthetics. Durham: Duke University Press 37 38 12 Samla, sortera, samarbeta Arbetssituationerna i de tre delarna av detta designpedagogiska projekt har bland annat fungerat som rent fysiska undersökningar av platserna där de genomförts. Utgångspunkten har varit noggrann observation av ”skräpläget” på den aktuella platsen samt utredning av förutsättningarna för möten och samarbete. En av projektets viktigaste grundtankar är synliggörande och tillvaratagande av det man har, det som finns tillgängligt i ens närmiljö. De tre delarna behandlas nedan i kronologisk ordning utifrån startdatum. Plastväv Det första av detta designpedagogiska projekts tre delar är en kollektiv vävprocess som ägde rum mellan den tjugoandra och tjugosjätte augusti 2011 i byn Tshianzwane i HaMakuya, Venda i delstaten Limpopo. Deltagandet var helt frivilligt och byborna, mest barn men även några vuxna, deltog utifrån sina förutsättningar och intresse. Sammanlagt deltog ungefär femton personer. Genom en musiklektor på Wits fick jag möjlighet att tillbringa en vecka i HaMakuya nära gränsen till Zimbabwe. Där bodde jag hos familjen Netshuphephe och deltog i det vardagliga livet med matlagning, vallning av getter med mera. Tshianzwane består av femton hushåll som, liksom så många andra små orter i Sydafrika, i huvudsak försörjer sig på småskaligt jordbruk och boskapsuppfödning, tillfälliga statligt finansierade jobb och bidrag. För några år sedan startades där ett projekt som heter Tshulutrust39 som bygger på ökad självförsörjning genom homestays och en camping för gästande lärare och studenter. Under bilresan dit och promenader i närområdet slogs jag av hur mycket kasserade plastpåsar som kantar vägarna och beslutade att göra någonting med dem. Av fyra gärdsgårdspinnar och medhavd bomullstråd byggde jag en enkel vävstol. Med hjälp av barnen i byn samlade jag ihop påsar, tvättade dem och klippte dem till långa, smala remsor. Sedan visade jag principen för vävning för några intresserade, som i sin tur förde den nya kunskapen vidare till andra barn. Väven ställde jag vid ingången till Neshuphephes gård, på en lite oanvänd plats utan direkt funktion. Jag gick dit och klippte fler plastremsor tidigt på morgnarna, sen kom barnen efter skolan vid tretiden på eftermiddagarna. Till att börja med gick de vuxna förbi, stannade ibland och tittade på, kommenterade barnens arbete. Efter 39 www.tshulutrust.org 13 någon dag ville dock några vuxna prova och allt eftersom blev väven en neutral samlingspunkt, en gemensam plats att vara för barn och vuxna, kvinnor och män. Vendasamhället är annars väldigt uppdelat, med strikt åtskilda könsroller och förutbestämda sysslor. Vad som däremot finns är en levande hantverkskultur vilket var en stor fördel då vävandet inte uppfattades som en lek utan som ”riktigt” arbete och skapande. Då väven var påbörjad frågade Samson Netshuphephe, fadern i familjen, vad den var till, varpå jag gjorde ett onödigt försök att avdramatisera det hela genom att säga att jag ville ha en gemensam aktivitet med barnen. ”Bara för barnen? Inte för de vuxna?” replikerade han och visade därmed sin respekt för arbetet. Just vävning var en känd men ringa utbredd praktik i denna by vilket bidrog till terrängens neutralitet och därmed underlättade mötet mellan mig och deltagarna. Genom den lätta förskjutning det innebär att använda en uråldrig teknik men kasserade plastpåsar i stället för växt- eller textilfibrer skapades nya möjligheter. I själva byggandet av ramen antog jag medvetet en lite hemlighetsfull hållning genom att inte riktigt tala om vad syftet var. Detta resulterade i stor nyfikenhet och flera barn och vuxna stod eller satt i närheten och observerade. Över lag är kulturen där sådan att man tyst observerar och lär sig, vilket jag hade en intressant diskussion om med min engelsktalande guide, Khuliso, en ung kvinna från grannbyn. Första dagarna där besvärades jag lite av att alla runt omkring var så tyst men aktivt involverade i alla mina förehavanden. De hängde över axeln när jag tecknade eller borstade håret och, med svenska mått mätt, vrålstirrade ohämmat utan att kommentera. Khuliso förklarade att det som för mig kunde uppfattas som oartigt är nyfikenhet, man tittar för att lära sig. Ovanstående är relevant i förhållande till valet av tillvägagångssätt för förmedling av vävkunskaperna. Då ramen var klar och uppställd på vald plats grundade jag med ett par rader varptråd och tre mindre plastpåsar. Sedan ägnade jag mig åt att tvätta påsar och klippa remsor.40 Då några nystan med plastremsor tillkommit gav jag dem helt sonika till de barn som satt närmast och visade hur de skulle väva. Tack vare ramens bredd fick tre-fyra barn plats samtidigt vilket ledde till att de måste samarbeta och lösa problem som uppstod när deras remsor möttes. Vad som uppstod var en organisk arbetsprocess där deltagarna byttes ut allteftersom någon tröttnade och någon annan ville och vågade börja väva. Även om den ursprungliga styrningen av upplägget var väldigt strikt förlorade jag allt mer kontrollen över arbetet eftersom jag inte talar venda och endast ett par av deltagarna kunde engelska. Förutsättningarna för att en helt 40 Här är värt att nämna en intressant anekdot som synliggör komplexiteten i miljöaspekten av återbruk. De första plastpåsarna tvättade jag under rinnande vatten vid byns enda kran eftersom jag inte ville smutsa ner något av mina värdars tvättkärl. Khuliso bannade mig för att jag slösade på vatten och påpekade att det kommer från en avlägsen damm… För mig fanns uppenbarligen bara den synliga miljöförstörelsen i form av plastpåsar långs vägarna! 14 ordlös kommunikation mellan pedagog och deltagare ska fungera är ett tydligt och enkelt upplägg och språkhindret blev i just detta fall inget problem då allt som behövde sägas kunde sägas genom händernas interaktion med materialet. Snarare ledde min okunskap i deras språk till en jämnare maktfördelning. Den som har kunskap hamnar lätt i en position av maktutövande och de som inte har kunskap i en beroendeställning.41 Mitt språkliga och kulturella utanförskap kompenserade till viss del min privilegierade position som välutbildad, vit västerlänning. I och med att väven framskred blev deltagarna mer fokuserade på att den skulle bli ordentligt gjord. Man lade sig i varandras arbete, den som gjorde ”fel”, såsom missade en varptråd eller vävde för löst/hårt, blev tillrättavisad av någon som arbetade bredvid eller stod bakom och tittade på. Deltagarna tog gemensamt över ansvaret för väven från mig. De mindre barnen hade svårt att komma fram då de inte var lika skickliga, ibland fick jag därför överge min lite tillbakadragna position som remsklippare för att uppmuntra dem att delta. Barnen och Samson väver, jag klipper remsor Allt eftersom nystanen blev fler och deltagarna blev mer vana valde de mer aktivt mellan färger och kvalitet på plasten. De utvecklade en materialkännedom och preferenser och började se plasten som färger och texturer i stället för skräp. Därmed försköts betydelsen av skräp och funktion och ett nytt led adderades till plastpåsens dittills till synes avslutade liv. Valet av plast härrör i det här fallet från min undersökning och upplevelse av platsen som visat på stor tillgång till materialet. I Engaging Modernities menar författarna att afrikaner inte återanvänder föremål/skräp från masskonsumtionens värld för att ta tillvara på material av ekonomiska och miljömässiga skäl utan som ett led i förhandlingar om sin plats som moderna, inte bara samtida.42 Då handlar återbruket mer om medvetna funktionella och estetiska val; en korg av telefonsladdar är mer hållbara än en av gräs, gamla konservbrukar lättare än lerkrus. Coca-Colaburkar signalerar någonting annat än tvättmedelspaket. Detta leder till en uppsökande verksamhet där formgivaren letar efter specifika material med givna 41 Säljö, Roger (2000) Lärande i praktiken - ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma. s.102 f. Nettleton, Anitra; Charlton, Julia & Rankin-Smith, Fiona (2003) Engaging Modernities. Johannesburg: University of the Witwatersrand. s. 14 f. 42 15 egenskaper i ett förutbestämt syfte. Med största sannolikhet är i sådana fall den ursprungliga idén sprungen ur det direkta mötet med skräpet/materialet och en praktikbaserad forskningsprocess har sedan lett fram till en tillfredsställande formlösning och användningsområde. Efter den första experimentfasen införlivas skräpet i upphovsmannens materialdatabas och blir, genom spridning av de tillverkade föremålen, i förlängningen vedertagna för ändamålet. Enligt författarna till RED är en del av designerns komplexa roll att synligöra problem och lösningar.43 De menar vidare att ”transformation design seeks to leave behind not only the shape of a new solution, but the tools, skills and organisational capacity for ongoing change.”44 Några av de äldre barnen kunde lite engelska. Genom dem, Khuliso och Samson fick jag fragment av barnens samtal översatta. De sa, när väven var längre framskriden, att de skulle gå hem och göra likadant. Lektorn från Wits berättade dagen då vi åkte att hon sett flera barn samla plastpåsar längs vägen hem från skolan. Väven var inte riktigt klar vid min avresa, så på Samsons begäran lämnade jag min sax och det snöre som fanns kvar. Nyhetens behag spelade självfallet en stor roll i denna process. Min position som tillfällig, europeisk besökare gav mig en särställning som byns största attraktion. Oavsett vad jag gjorde följde barnen mig på en millimeters avstånd. Därför blev det än viktigare att göra någonting annat än att bara vara, hitta ett gemensamt fokus utanför mig som person och utmana våra till synes låsta roller. Min upplevelse är att vi genom arbetet kom ett steg närmare omintetgörandet av ”den Andre” och breddade vår bild av vad människor, världen och framtiden kan vara. John Thackara, auktoritet på området design för hållbar utveckling, menar att ”The most valuable service designers and artists can provide a locality may therefore be to help it develope a shared cultural vision of the future, but not to design that future for it.”45 Kartongmöbler Det andra delprojektet är ett kartongmöbelbygge i samarbete med en familj om tre personer som försörjer sig på att samla kartong på Johannesburgs gator och sälja vidare till återvinning. Samarbetet pågick mellan den tjugosjunde september och tjugoförsta oktober 2011, själva byggandet ägde rum den sjätte oktober. Detta arbete skiljer sig från de två andra då det 43 44 45 Burns mfl. (2006) s.18 ibid., s. 21 Thackara, John (2005) In the bubble. Cambridge, MA: MIT Press. s. 94 16 innefattar färre deltagare och pågick under längre tid. Deltagarna ser jag därför ännu mer som medskapare och jag har fått muntlig tillåtelse att skriva ut deras riktiga namn. Liksom i en stor del av världen sker mycket av återvinningen i Sydafrika på mikronivå och är en viktig del av den informella ekonomin.46 Många familjer lever på att samla ihop skräp från gator och sopstationer, sortera och sälja vidare. Ofta har de små kärror som de skickligt bygger intrikata skräpberg på och drar omkring. I stadsdelen Newtown i Johannesburg har det samlats flera företag som är verksamma inom material- och återvinningsbranschen. Ett sådant är Remade Recycling där jag gjorde ett studiebesök. De köper upp insamlat material från de informella sopsorterarna, packar det till balar och säljer vidare för återvinning. Tidigare nämnde jag estetiserandet av fattigdomen som någonting negativt, vilket jag självfallet står fast vid. Dock är det svårt at värja sig mot visuellt tilltalande bilder och inte uppfatta det vackra i de öar av ordning i kaos som sorterarnas vagnar utgör. Den problematiska fascination som uppstod inför skönheten i särskilt kartonginsamlarnas överlastade kärror ville jag kanalisera till något konstruktivt. Det kändes viktigt att inte förbli en utomstående observatör utan istället få direktkontakt med sorterarna och med insamlingsprocessen. Johannesburg är även en otroligt segregerad stad där kvalitativa möten mellan människor med olika hudfärg och klasstillhörighet enligt mina observationer hör till ovanligheterna. Arvet från apartheid och den höga brottstatistiken har lett till en utbredd kultur av rädsla för den andre. Att som vit kvinna röra sig till fots ute på gatorna och inleda ett samarbete med människorna där ser jag som en motståndsaktion. Särskilt som intentionen och upplägget varken har varit att utnyttja deras utsatta situation eller att idka välgörenhet. Det första mötet med Precious ägde rum en tisdag eftermiddag. Min handledare på School of Arts skjutsade mig till kvarteren i Newtown där han sa att många arbetar med sopsortering. Vi åkte några varv runt i kvarteren och såg till slut en ensam kvinna som stod och plattade till kartongförpackningar i ett gathörn. Instinktivt kändes det lättare att etablera kontakt med en kvinna, så jag klev ur bilen och gick fram till henne. Hon var först skeptisk och förstod nog inte riktigt min intention, men efter en stunds samtalande bestämde vi att hon och hennes man Duncan skulle börja samla kartong åt mig dagen efter och att jag skulle komma och hämta den vid fyra-femtiden. Dagen därpå fick jag skjuts av en bekant, men när vi kom ner till gathörnet hade Duncan precis varit och sålt kartongen på Remade Recycling. Det framkom att de inte visste om de kunde lita på mig och var rädda att förlora sin dagsinkomst. Vi förhandlade om en ny dagslön som inkluderade att Duncan skulle komma 46 Med informella ekonomier menas de som, till skillnad från de formella, inte regleras av lagar och avtal. 17 med kartonglasset till universitetsområdet varannan dag. De hade båda mobiltelefoner och vi bytte nummer, vilket avsevärt förenklade den fortsatta kommunikationen. Duncan levererade sedan sammanlagt sju dagars kartong. För varje gång han kom stannade han längre och pratade, hjälpte mig att bära upp kartongen till ateljén, tittade på mina andra arbeten och berättade om sig och familjen. På själva byggdagen kom Duncan, Precious och deras lille son Sibusiso till ateljén klockan nio på morgonen. Genom att visa dem miniatyrmodeller av möblerna kommunicerade jag snabbt vad dagen gick ut på. Därefter sorterade vi upp kartongbitarna efter storlek för att se om vi hade någon hög som i sig var tillräckligt stor för att bli en pall. Redan i detta skede märkte jag en förändring i deltagarnas attityd gentemot skräpet. De var ju redan vana att se kartongen som en resurs, nu när den skulle bli ”designföremål” lades en ny dimension till synen och behandlingen av den. De sorterade bort fula bitar och bitar med för ojämna kanter. Särskilt Duncan var väldigt noggrann och hade ett tränat öga för sorteringen vilket gjorde att han tog över ledarrollen i detta moment.47 Detta var en mycket positiv utveckling då de båda dittills varit väldigt inställda på att vara mig till lags. När vi sorterat färdigt gav jag Duncan uppgiften att bygga bordet då det var mer krävande och han hade störst kunskaper i att stapla kartong. Själv tog jag hand om pallarna och Precious var delaktig i helheten samt hade hand om Sibusiso. Under lunchpausen sa Precious att hon var väldigt glad över det här arbetet, inte bara för pengarnas skull utan för att ingen någonsin brukar ta ut henne på någon annorlunda och roligt. Hennes roll i deras överlevnad är att vakta kartongen och Sibusiso i ett bestämt gathörn hela dagarna medan Duncan springer staden runt och samlar. Detta tycks vara en global arbetsfördelning, Olof Löf skriver att bland Kairos informella sopsorterare, zabbaleen, är det männen som samlar in och kvinnorna som sitter hemma och sorterar.48 När vi hade byggt klart möblerna ställde sig Duncan nöjt vid sidan av och värderade de olika delarna i pengar - hur mycket väger varje del och hur mycket skulle vi få per styck om vi sålde kartongen? En inställning som stod i spännande kontrast till min upplevelse av dem som vackra designobjekt. De var båda väldigt nöjda och glada med dagen och ansåg att vi arbetat hårt och bra. De behandlade möblerna ganska ”rufft” men med omsorg. De som senare mötte möblerna på utställningen frågade om man fick sitta på dem. Hade kartongen legat ute på gatan tror jag inte många från konstskolan hade velat ta i den med tång. När den nu kommit in i det kulturella finrummet och blivit möbler gick den att använda och till och med 47 48 Han har arbetat med samlande och återförsäljning av skräp i fjorton år. Löf (2010) 18 respektera som verk. Under vernissagen gick familjen direkt fram till möbelgruppen och satte sig, höll sig där, en säker boj i ett annars ovant sammanhang. De tycktes känna samhörighet med möbelgruppen. Ann Thorpe menar att när man bidrar med designen eller konstruktionen av en artefakt bryr man sig om den och dess framtid. Hon menar att det är en form av appropriation vilket enligt henne bidrar till mer varaktiga och meningsfulla föremål.49 Att tillverka egna ting anser jag utvecklar ens helhetsförståelse för omvärlden samt ens förmåga att se möjligheter istället för problem. Enligt en generell diskurs är skräp smutsigt och frånstötande. En uppfattning som utmanas då skräpet är någons vardag och levebröd. Viktigt för mig under processens gång var att kommunicera min ärliga respekt för Precious och Duncans arbete. Duncan, Precious och Sibusiso i arbete Vid millennieskiftet var återbruk etablerat, åtminstone i västvärlden, som en moralisk fråga. Återvinningsdesign har ofta, vare sig den vill eller inte, positiva miljömässiga konnotationer i våra västerländska ögon.50 Vad som gärna glöms bort i sammanhanget är var skräpet kommer ifrån. Resterna av ett västerländskt levnadssätt och överflödig konsumtion tas om hand av dem som inte har råd att leva så. Ty välstånd mäts inte bara i hur mycket man kan konsumera, utan även i hur mycket man kan slänga.51 En problematik som blev väldigt uppenbar i kartongprojektet, då mina samarbetspartners inte har något annat val än att leva och arbeta bland skräpet, medan jag kan göra det för ”nöjes” skull. Med de resurser som stod till mitt förfogande kunde jag även betala dem bättre än vad de vanligtvis tjänar. Det egentliga valet att samarbeta låg alltså hos mig eftersom deras ekonomiskt utsatta position i praktiken omöjliggjorde valet att avstå. När projektet avslutades reste jag tillbaka till Sverige, de stannade på Quinn Street, Newtown. Anledningen till att jag tar mig friheten att kommentera detta är att de själva uttryckte viljan att komma bort därifrån. De frågade mycket om livet och arbetssituationen i Sverige. Det etiska dilemmat i samarbetet är oundvikligt, ändock upplever jag att vi överbryggde det kulturella avståndet, kom bort från främmandegörandet och möttes. 49 50 51 Thorpe (2007/2008) s. 173 Coote mfl. (2000) s. 29 f. Cerny & Seriff (1996) s. 16 19 Fria funktionella föremål Arbetets sista del består av workshops i att bygga funktionella föremål på två skolor. På PJ Simelane Secondary School i Soweto, den tionde och fjortonde oktober, deltog en klass om fyrtioåtta elever i årskurs nio under sammanlagt drygt två timmar, då inte inräknat den fotografiska hemuppgift de fick. På National School of the Arts i Braamfontein, Johannesburg, den tjugonionde och trettionde september, deltog en grupp om tio elever i årskurs tio i sammanlagt sex timmar, då inte inräknat självpåtaget extraarbete på kvällen den tjugonionde. Nedan redogörs för workshopen på National School of the Arts (NSA). Deltagarna hade på förhand fått i uppdrag att ta med sig skräp till första passet. Vi satte oss alla runt samma bord och jag introducerade idén genom att visa bilder på återbruks-/ återvinningsdesign, både utskriva färgbilder och ett bildspel på min laptop. Samtidigt pratade jag om bildernas ursprung, mitt projekt på Wits, designprocessen, mitt besök hos Heath Nash, marknaden för återbruksdesign i Sverige och i Sydafrika, återbruksestetik och om mellanrummet mellan skräp och material. Elevernas intresse fångades av detta tillvägagångssätt som skiljde sig från den ordinarie lärarens genom sin informella och aktuella karaktär. Därefter delade jag in dem parvis, vilket de aktivt protesterade emot. Deras argument var att om de jobbar med någon som har väldigt annorlunda arbetssätt och estetiskt uttryck så går tiden åt till konflikter och de blir ineffektiva vilket stressade dem med tanke på den korta tid som stod till deras förfogande. Då projektet var tillräckligt nytt och utmanande i sig vek jag mig för demokratins och klassrumsfridens skull och lät dem para ihop sig mot att jag tilldelade varje grupp ett material. Därefter hällde de ut sitt medhavda skräp (alla hade med sig!) på bordet och fick sortera upp det efter inom gruppen överenskomna kriterier. En kille började först sortera efter färg men blev snabbt nerröstad av de andra. De flesta resonerade i termer av materialliket vilket resulterade i följande fem högar: 1. läskburkar, 2. tidningspapper, 3. kartongförpackningar, 4. hårdplast, svarta sopsäckar och vita plastpåsar från matbutikskedjan Pick’n’Pay, 5. mjukplast såsom chips- och godispåsar. De två sista högarna var de som det blev mest förhandlingar kring, deltagarna tyckte det var svårt att skilja mellan olika plaster på ett logiskt sätt så det slutade i en kompromiss mellan de två paren som fått de högarna tilldelade. Sopsäckarna flyttades över till högen med chipspåsar med argumentet att det blev för lite att jobba med annars. Hårdplastgruppen kämpade för att få behålla de vita plastpåsarna som kontrast till hårdplasten. Nu upplevde de färgen som mer relevant och argumenterade även för 20 att det är skillnad i funktion på matkassar och sopsäckar. Helt logiskt grundade var inte resonemangen, men eftersom de hade fått i uppdrag att komma överrens om sorteringen opponerade jag mig inte. Efter det började de skissa och bygga sina föremål medan jag gick runt och handledde. Det enda egentligen svåra i arbetsprocessen verkar vara att komma bort från det rent dekorativa och fokusera på det funktionella samt att tänka tektoniskt – vad är det här materialet bra till? Men med lite samtal tycktes de förstå intentionen och de verkade även tycka begränsningarna var inspirerande. Eftermiddagen blev både mer dramatisk och mer energilös. Alla kom dit utom en som varit tvungen att åka hem. En till droppade av ganska snabbt och en tredje fick ett epilepsianfall en halvtimme in på passet. Elevernas lärare uttryckte inledningsvis i samtal med mig sin skepsis över workshopen samt svårigheterna med att göra återbruksdesign kommersiellt attraktivt. Efter presentationen av projektet och de efterforskningar på ämnet som jag gjort verkade hon lugnare för att mot slutet vara mycket nöjd med upplägget och elevernas insatser. Dagarna på NSA resulterade i en samling genomarbetade och viljestarka föremål. En av deltagarna satt uppe halva natten och virkade, förutom den hon redan arbetade på med sin parhäst, en skolväska av plastpåsar. Hon hade med sig den på fredagen men var rädd för att någon skulle stjäla den. Genom den tid och det arbete hon lagt ner på den var den nu mer värdefull för henne än en köpt väska. Förhandlingar och föremål på NSA Vad menas då med funktionella föremål? Uppfostrade som vi är i skuggan av funktionalismen är det lätt att stanna vid en förklaring som handlar om logik, rationalitet och stram form utan ornament. Föremål kan fylla helt andra, immateriella funktioner som minnen, reliker, statusmarkörer, dekoration med mera. I arbete med skräp uppmärksammas bland annat politiska, aktivistiska och symboliska funktioner. Om jag ser på de klänningar av sopsäckar och tidningspapper som några deltagare tillverkade är de inte i strikt fysisk mening funktionella. Visserligen går de att bära, men de skulle också falla sönder relativt snart om de bars. Otto von Busch, filosofie doktor i design och tillika författare till avhandlingen Fashion- 21 able, skriver om modets kraft, passion och närvaro. Han menar att i och med sin förgängliga karaktär befinner sig modet i det absoluta nuet, i ständig tillblivelse och fungerar som en materialisering av mänsklig energi och mening.52 En klänning av tidningspapper är varken före eller efter, den är NU, den är en appropriation, ett infall, en omvärdering, en förädling, en dröm. Detta gäller för många av de artefakter som skapats under projektets gång. De är förhållandevis hastigt gjorda och i längden inte hållbara, vilket ofta är fallet med återbruksdesign och återvinning generellt. Ann Thorpe kallar det för down-cycling och beskriver hur återvinning nästan alltid sänker materialkvaliteten och gör den nya produkten mindre användbar än den ursprungliga.53 Det eleverna hade att utgå från var att föremålen skulle vara användbara bruksföremål, inte enbart dekorativa eller kommentarer. Detta i ett försök att grovt positionera arbetet inom design- snarare än konstfältet. I Transformations: The Art of Recycling diskuterar författarna olika grader av återvinning och gör en indelning i tre huvudkategorier: Found Forms, Cutting Down and Building Up och Meltdown. Den första kategorin innehåller föremål där tingets ursprungliga form tagits tillvara på men där funktionen är förändrad. Ingreppet är här mycket ett tankexperiment i fysisk form, en omkonceptualisering, eller som författarna själva uttrycker det ”lateral thinking, or perhaps lateral action”. I den andra kategorin ses de ursprungliga föremålen, eller skräpet, som material att bygga nya saker/former av. Ofta används materialet på ett okonventionellt och oväntat sätt vilket gör att dessa föremål ofta ses som smarta och vitsiga i västerländska ögon. Den sista kategorin ses kanske inte vid första anblick som design utan mer som återvinning rätt och slätt då det är den metod som används industriellt. Material sönderdelas om omstöps och processen syns oftast inte i det färdiga resultatet.54 Elever fotar återbruksdesign i sin närmiljö Vad jag ursprungligen var intresserad av att undersöka var de små förskjutningarna av formen som resulterar i stora förskjutningar i användande. Detta ville jag undersöka i människors 52 Von Busch, Otto (2008) FASHION-able. Hacktivism and Engaged Fashion Design. Göteborg: Högskolan för Design och Konsthantverk. s. 34 53 Thorpe (2007/2008) s. 49 f. 54 Coote m.fl. (2000) s.15 22 vardagsmiljöer och jämföra med den typ av återvinningsdesign som säljs i inredningsbutiker i västvärlden och souvenirshopar i utvecklingsländer. Med risk för att genom försök till avståndstagande från representation av föreställningar om ”den Andre” bidra till att befästa det ”suveräna (västerländska) subjektet”55 valde jag en insidermetod: dela ut engångskameror till eleverna i Soweto. De fick som uppdrag att fotografera återbrukade/återvunna föremål i sin omgivning. Detta med förhoppningen att komma ifrån min egen blick, min egen syn på området och finna ny mening. Förutom kamerauppgiften hade workshopen på PJ Simelane samma utgångspunkt men annorlunda upplägg som den på NSA. Deltagarna var fem gånger fler och vi hade fem gånger så lite tid på oss. Dessutom hade nästa ingen med sig skräp som överrenskommet vilket resulterade i att de fick springa runt på skolan och samla allt de kom över i sista sekund. På grund av det stora elevantalet fick de arbeta i grupper om fem-sex för att hinna samt för att inte antalet artefakter skulle bli helt oöverskådligt. Dynamiken blev där av naturliga skäl helt annorlunda och tempot mycket högt. Blixtsnabba beslut togs och samarbetet gick i det flesta grupper snabbt och smärtfritt. Tanken med att eleverna skulle ta med sig eget skräp var att skapa närhet och en personlig anknytning till materialet. Mycket skiljer denna tredje del av projektet från de andra: det har genomförts inom institutionen skolans ramar, deltagarna har själva bestämt vilket föremål de ska formge. Det har även varit mer experimentellt. Liksom i de andra delarna har jag observerat att deltagarna fått ökade kunskaper i att se möjligheter, lösa problem som uppkommer samt att värdesätta tidens, arbetets och idéernas fysiska form/uttryck. De får erfara att hantverksskicklighet kan uppnås i arbete med skräp samtidigt som skräpet är mer tillåtande än ”fina” material som målarfärg, tyg eller lera. Processen kan kanske jämföras med den som uppstår vid skapande av collage eller redigering av film – man skapar ny mening utifrån redan existerande bilder och betydelser. Tillfredsställelsen blir också stor eftersom man inte kan ”förstöra” materialet, det är redan på botten. Elever på PJ Simelane i arbete 55 Spivak i Lundahl (red) (2002) 23 Mellanrum Det var i ett relativt tidigt skede av kartongprocessen som resonemanget om mellanrum föddes. Akten att låna eller hyra kartongen av sorterarna i stället för att köpa och slänga placerar den på ett sätt utom tiden, skapar en omväg, en krök i dess livscykel. Kartongen hamnar aldrig i min ägo, den är på tillfällig genomresa i mitt projekt och formen av möbler är ett övergångstillstånd. Lånandet medför en rumslig och tidsmässig cirkulation som placerar kartongen i ett läge av ständig tillblivelse, mellan skräp och material. Därpå följde tanken om att de informella sopsorterarna i sin egenskap av insamlare och återförsäljare av kasserade ting befinner sig mitt emellan olika väl definierade materiella tillstånd, mellan rummen. De är på sätt och vis mellanrummet och tydliggör på ett brutalt sätt sprickorna i de sociala strukturerna. Kulturskribenten och forskaren Stefan Jonsson resonerar kring avsaknaden av centrum i världen och drar liknelser till jordklotets landmassor som glidit isär och skapat olika hav. Havet blir därmed en påminnelse om en förlorad helhet och i förlängningen jordens mellanrum: ”Mellanrummet är varken här eller där, varken vårt eller ert. Mellanrummet är det som delar men också det som delas, och eftersom det delas av alla förbinder det alla med varandra.”56 En av vår tids viktiga postkoloniala tänkare, professor Homi Bhabha, har myntat begreppet Third Space, eller tredje rummet för att göra en bristfällig svensk översättning. Med detta avser han ”sömmarna mellan kolliderande kulturer, gränsområdet (liminal space) som låter något nytt uppstå, någonting nytt och oigenkännligt, ett nytt område för förhandling och betydelse och representationer.”57 Han hävdar vidare att det är i denna liminalitet, denna hybrid till plats, kulturens skillnader är som mest produktiva, där reformerande kulturella identiteter befinner sig i ett ständigt tillstånd av blivande.58 Mellanrummet, det tredje rummet, förutsätter således (minst) två ursprungliga antitetiska rum eller enheter; en förutsättning som delvis är historiskt konstruerad, delvis en självuppfyllande profetia. Att som vit, välutbildad västerlänning komma och försöka samarbeta med mörkhyade sydafrikaner ur en helt annan samhällsklass och i helt andra positioner är, som tidigare nämnt, djupt problematiskt och invecklat. Med utgångspunkt i två 56 Stefan Jonsson citerad av Jan Thavenius i Bara i mellanrummet färdas vi – om bildning i vår tid s.51 ur (1999) Skolan och de kulturella förändringarna. Lund: Studentlitteratur 57 von Bonsdorff, Jan (2010) Det delade rummet: Om möjligheten för icke-liminalitet i studiet av global kultur. Globalhistoria. Från www.humanistportalen.se 2011-12-05 58 ibid. 24 konstruerat och förutsatt skilda världar krävs det vilja, ambition och en ordentlig verktygslåda för att skapa ett rum för ömsesidigt möte och lärande. Den mellanrumsplats som här iscensatts har dels varit den mellan skräpet och materialet, med verktyg såsom struktur, tid, värderingar och arbete, dels mellan mig och deltagarna i egenskap av människor och kulturvarelser, samt mellan mig som pedagog och deltagarna som lärande subjekt. I mellanrummen finns medmänsklighet bortom kromatism. Litteraturkritikern och professorn Gayatri Chakravorty Spivak menar med kromatism ”aktiviteten att uppmärksamma och fästa betydelse vid människors hudfärg.”59 Personligen upplever jag motstånd mot att, som i föregående stycke, beskriva människor genom hudfärg. I Sydafrika talas det, enligt vad jag erfarit, fortfarande om ”ras” och om färg hela tiden vilket gör ämnet svårt att undvika. Dessutom betyder ju bristen på samtal om färg inte att dikotomin inte finns i Sverige, tvärtom. I mellanrummen finns ett gränslöst utrymme för upptäckten av det okända, det ännu inte i anspråk tagna. Icke-rummet förenar före och efter i ett absolut närvarande nu och här. Det är i mellanrummen det händer. ! ! 59 Spivak refererad av Lundahl, Mikaela (2002) ”Förord”. Postkoloniala studier. Stockholm: Raster, Skriftserien Kairos nr 7 s. 23 25 Tolkning och resultat Med utgångspunkt i platsen Sydafrika och ämnet återbruk har det i detta arbete resonerats kring frågor om skräpets materialitet och mening, kollektiva arbetsprocesser och mellanrum. Syftet har varit att undersöka vad skräp/sopor är, vad det betyder och hur det kan användas som meningsfullt material i designpedagogiska situationer. Återvinningsdesign är vanskligt då det ofta resulterar i nya, halvtaffliga, produkter att konsumera och miljöaspekten blir så sönderkramad att den försvinner. Vad jag har ämnat göra genom projektet åter om är att fokusera på andra betydelser och funktioner av återbruk än de kommersiella. Viktigt för mig har varit att försöka komma ifrån den västerländska narcissism och prylarna som putslustigt återspeglar ”vår” kultur. Inom etnografisk forskning utgås det ifrån att världen är en uppfattad sådan.60 Mina slutsatser får stå för mig och är inte ämnade för generalisering. Vad jag har försökt göra är att så distanserat som möjligt förstå skeenden och deltagarnas beteenden och förståelse. Plats och makt Att som vit västerlänning komma inklampandes i en före detta koloni som fortfarande kämpar mot konsekvenserna av apartheid är inte oproblematiskt. Mitt sätt att tackla detta har varit att inte ha ett färdigt workshopkoncept som jag applicerar på människor utan att utgå från vad och vilka som finns där. Det har resulterat i de tre tidigare beskrivna delprojekten: väven, möblerna och de funktionella föremålen. Många olika rumsligheter samspelar i process och resultat. Den rent geografiska platsen som källa till material och inspiration har varit basen. I vävarbetet var den specifika lokaliteten utgångspunkten, jag valde ut ett material som det fanns gott om där och arbetade med det på stället. I kombination av en där känd hantverksteknik resulterade detta i en mycket tydlig koppling mellan designen och platsen. Kartongmöblerna är sprungna ur en mänsklig platsspecifik funktion, ett samhällsfenomen och lokal kunskap lika mycket som ur ett material. Det tredje delprojektet fungerade dels som en kartläggning av vardagssopor och som en mer personlig appropriering av platserna hem och skola. En rad immateriella metarum har även uppstått under arbetet. De pedagogiska rum jag skapat tillsammans med deltagarna i 60 Kullberg (1996/2004) s. 62 26 byn, staden, skolan; mötet och omförhandling av positioner; vårt utrymme att agera, våra action spaces samt de mellanrum som redan diskuterats. Maktfrågan har också den spelat en viktig roll. Min privilegierade position som gäst, forskare och pedagog har givit mig en makt som jag kämpat för att dekonstruera och kanalisera tillbaka till deltagarna. En viktig sida av pedagogens och designerns roll är organisatorisk och handlar för mig mycket om att dekontextualisera, främmandegöra det vardagliga, och att rekontextualisera för att möjliggöra en ny blick och ett förankrat lärande. Otto von Busch beskriver designerns nya roll som en ”mix of designer, artist, producer, manager, and social development worker. Eventually even as a therapist or coach.”61 Att, som i workshoparna, göra saker själv av det som finns att tillgå, se sammanhang och nya möjligheter leder enligt mig till en djupare förståelse för världen och en större makt över sitt liv. Thorpe menar att delaktighet och görande leder till flyt och att när en person upplever flyt visar det att ”hon rört sig bort från att bara titta och äga mot att göra, vara och interagera.”62 Projektet har tydligt arbetat med att utveckla redskap och förmåga i stället för beroende, samt med att förmedla att design aldrig är gjord, alltid pågående.63 Materialitet och mening Det finns många fler meningar med återbruk än det finns omskapande processer. De senare är reglerade av den fysiska världens begränsningar och mänsklig hantverksförmåga. De förra är däremot i princip obegränsade då människor kan finna mening och värde i stort sett i allt. ”Människan lär, därför att hon vill skapa mening.” Detta meningsskapande ör oskiljaktigt med människans omvärld och lärandet kan endast ses i relation till miljön och kulturen omkring henne.64 Föremål har olika effekt på oss och betyder olika saker för oss beroende på vilka vi är och var vi kommer ifrån. Till det läggs att tingen har olika socialt och fysiskt konstruerade livslängder som gör att ny mening skapas när de glider över geografiska och sociokulturella gränser. Genom återbruk omförhandlas dessa gränser och betydelser och någons skräp kan bli någon annans skatt.65 Genom att göra nya ting av kasserade material ges det nytt liv och förlorar sin identitet som bortkastat och värdelöst. Skräpet avslöjas därmed som diskursivt och socialt konstruerat. I naturen finns inget skräp. 61 62 63 64 65 von Busch (2008) s. 52 Thorpe (2007/2008) s. 172 Burns mfl. (2006) Kullberg (1996/2004) s. 62 Cerny & Seriff (1996) s. 10 f. 27 I projektdeltagarnas arbete har jag tydligt sett hur materialkunskap och hantverksskicklighet kan utvecklas i arbete med skräp. När man börjar se och använda skräpet som material, blir det material och respekten för det växer. De återbrukade föremålens semiotiska innehåll kan inte helt kontrolleras då de bär med sig historier och konnotationer och varje betraktare har sin egen anknytning till ursprungsmaterialet. Lévi-Strauss beskriver det som en begränsning: ”… the possibilities always remain limited by the particular history of each piece and by those of its features which are already determined by the use for which it was originally intended or the modifications it has undergone for other purposes.”66 Som jag ser det är det tvärtom positivt och berikande. Vad skulle plastväven och kartongmöblerna vara utan sitt ursprung och kontext? En av de fantastiska aspekterna av återbruk är just historierna materialen bär med sig. Ett ofta angett och förenklat skäl till återbruksdesign är det miljömässiga. I det här arbetet har denna bild utmanats och en annan, komplexare förhoppningsvis kommunicerats. Återbruk handlar förutom om miljö även om ekonomi, kultur, politik, estetik, världsuppfattning, förhandling om plats och rättigheter, makt, liv, med mera… Designprocessen Se ! Samla ! Sortera ! Arbeta + Tid och Värde De designprocesser som mitt och deltagarnas arbete har resulterat i är inte fullt så linjära som ovanstående rubrik antyder. De har dock haft någotsånär den strukturen. Se är förarbetet som handlar om att vara uppmärksam på vad som finns tillgängligt i ens närmiljö och ta tillvara på det. Att Se är även att se möjligheter i bortkastade saker, att kunna visualisera andra användningsområdet, former och funktioner. Samla handlar som det låter om att rent fysiskt samla in material. Samlandet kan komma först, före Se, såsom det gjorde för en del av projektdeltagarna som inte visste eller förstod vad de skulle göra av materialet. Sortera är ett mycket kritiskt moment och vad jag har erfarit den punkt i processen då skräpet blir material. ”The step between garbage and resource is only a matter of sorting”.67 I 66 Lévi-Strauss (1962/1966) s. 19 Habib Engqvist, Jonatan & Lantz, Maria (red) (2008) Dharavi. Documenting Informalities. Stockholm: The Royal University College of Fine Art 67 28 min personliga process har detta moment haft en mycket framträdande plats och jag har även sett att deltagarna fått en outtalad aha-upplevelse av att sortera. Arbete förädlar, förvandlar. Genom arbete utvecklas färdigheter, kunskap och metoder som sedan syns i det tillverkade. Att ha fysisk närkontakt med skräpet, skära, klippa, tvätta och omforma ger material- och formkunskaper som tittandet aldrig kommer i närheten av. Arbete handlar även om respekt, för det egna liksom för den som tillverkat det ursprungliga föremålet. Tid är starkt sammanlänkat med alla delar av processen. Lägger man ner tid på något får det värde. Tidsaspekten är komplex och innefattar förutom designprocessens faktiska tidsåtgång även materialens livslängd, på vilken typ av tid arbetet utförs samt större samhälleliga aspekter som samtidighet, modernitet och den globala ekonomins hastighet. De tre delprojekten har all haft olika temporalitet, ägt rum på skoltid, fritid och arbetstid på platser med helt olika tidsuppfattning och förutsättningar. Värde. Det till synes värdelösa, skräpet, blir värdefullt genom tid, arbete och omsorg. Värdet skapas och omskapas, se diskussionen ovan om mening. Genom att omvärdera kan vi göra skillnad. Mellanrummen Vad mellanrummen kan vara behandlas mer ingående i det tidigare stycket med samma namn. Det som saknas där är främst ovan beskrivna designprocess. En process i vilken skräp blir material. Mellan skräpet och materialet finns seendet, samlandet, sorterandet, arbetet, tiden och värden. Mellanrummet är det som förenar. I de rum jag skapat tillsammans med workshopdeltagarna, mellan kontinenter, kulturer och förutfattade meningar, har givande utbyten uppstått. Mellan allt har vi mötts, kommit en bit ifrån dikotomiseringarna svart-vit, fattig-rik, vuxen-barn och alla andra åtskiljande uppdelningar samhället tycks behöva för att bringa ordning i den mänskliga variationen, och gjort någonting tillsammans. 29 Slutdiskussion I en utopisk idealvärld hade det här arbetet varit överflödigt. Inga sopor hade funnits att arbeta med och inga klyftor att överbrygga. Egentligen borde en designpedagogik med framtidsvisioner arbeta bort från skräpet, inte med det. Som författarna till Cradle to Cradle uttrycker det räcker det inte med att vara mindre dålig om man vill rädda världen. Produkter och förpackningar borde från början formges antingen för hållbart återbruk eller göras biologiskt nedbrytbara. På så sätt skulle man designa med utgångspunkten att det, liksom i naturen, inte finns något skräp.68 Självfallet vill jag också dit, samtidigt är jag väldigt glad att skräpet har givit mig möjlighet att genomföra detta projekt. Resultaten har, på ett formmässigt och mänskligt plan, genom sin komplexitet vida överskridit mina förväntningar. Det är så klart svårt att med säkerhet säga vad deltagarna fått ut av det, men den återkoppling jag fått har tytt på att arbetet satt spår hos dem. Så innan vi har kommit fram till en avfallsfri värld anser jag att vi bättre bör utnyttja den oändliga resurs skräp är. Bland det jag tar med mig ur denna process finns en stark vilja att göra mer, forska mer, resa mer, träffa fler människor och arbeta med deltagande design. Hela den del av undersökningen som rör återvinningsdesignläget i Sydafrika önskar jag utveckla, och det kliar i fingrar och hjärna efter mer och fler mellanrum. En svaghet som har tagits upp är att de föremål som tillverkats under arbetet inte är särskilt hållbara. Det vore spännande att arbeta under längre tid och få fram verkligt fysiskt funktionella föremål. Hur skulle ett helt hus/hem av återbrukade material se ut och fungera? Platsspecificiteten har även den enormt utvecklingspotential. Det vore formmässigt väldigt spännande att göra liknande undersökningar på flera platser runt om i världen och se vad som kommer fram. En framgångsrik värld är postspektakulär. Med det menar John Thackara att vi måste sträva efter deltagande och möte, bort från passivt mottagande. Bort från åskådandet, mot görandet. 69 Resan är slut och har samtidigt bara börjat, så … åter om! 68 Mc Donough, William & Braungart, Michael (2002) Cradle to Cradle: Remaking the Way We Make Things. New York: North Point Press 69 Thackara (2005) s.75 f. 30 Källförteckning Tryckta källor Braungart, Michael & McDonough, William (2002) Cradle to cradle. New York: North Point Press Mazé, Ramia (2007) Occupying Time. Karlskrona: Blekinge Insitute of Technology Burns, Colin m.fl. (2006) Red Paper 02 Transformation Design. London: Design Council Mc Donough, William & Braungart, Michael (2002) Cradle to Cradle: Remaking the Way We Make Things. New York: North Point Press Burr, Vivien (1995/2003) Social Constructionism. London: Routledge Nettleton, Anitra; Charlton, Julia & RankinSmith, Fiona (2003) Engaging Modernities. Johannesburg: University of the Witwatersrand Cerny, Charlene & Seriff, Susan (red) (1996) Recycled Re-seen: Folk Art from the Global Scrap Heap. New York: Harry N. Abrams Stein, Pippa (2007) Fresh Stories. ur Nuttall, Sarah (red) (2007) Beautiful/Ugly: African and Diaspora Aesthetics. Durham: Duke University Press Coote, Jeremy; Morton, Chris & Nicholson, Julia (2000) Transformation: The Art of Recycling. Oxford: Pitt Rivers Museum Habib Engqvist, Jonatan & Lantz, Maria (red) (2008) Dharavi. Documenting Informalities. Stockholm: The Royal University College of Fine Art Säljö, Roger (2000) Lärande i praktiken - ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma Thackara, John (2005) In the bubble. Cambridge, MA: MIT Press Häggman, Sofia (red) (2010) Waste Collection. Kairos Zabbaleen. Stockholm: Medelhavsmuseet Thavenius, Jan mfl. (1999) Skolan och de kulturella förändringarna. Lund: Studentlitteratur Kullberg, Birgitta (1996/2004) Etnografi i klassrummet. Lund: Studentlitteratur Thompson, Michael (1979) Rubbish Theory. Oxford University Press Levine, Faythe & Heimerl, Cortney (2008) Handmade Nation. The Rise of DIY, Art, Craft, and Design. New York: Princeton Architectural Press Thorpe, Ann (2007/2008) Design för hållbar utveckling. Stockholm: Raster Lévi-Strauss, Claude (1966) The Savage Mind. London: Weidenfeld and Nicolson Von Busch, Otto (2008) FASHION-able. Hacktivism and Engaged Fashion Design. Göteborg: Högskolan för Design och Konsthantverk Lundahl, Mikaela (red) (2002) Postkoloniala studier. Stockholm: Raster, Skriftserien Kairos nr 7 31 Otryckta källor Datum anges då text från källan citerats ordagrant. Andreasson, Anna & Aronson, Stina (2007) ”Skräp i skolan. En undersökning om användningen av skräp som material i slöjd- och bildämnet. Göteborgs Universitet Miljödepartementet (2011:927) Avfallsförordningen. Från Regeringskansliets rättsdatabaser www.notisum.se 2011-12-08 Bäck, Beata (2009) Åter - Ett möbelprojekt genom återbruk. Kandidatarbete. Konstfack: Institutionen för inredningsarkitektur och möbeldesign Sahlin, Elisabeth (2010) Hållbar utveckling i textilslöjden. Uppsala Universitet von Bonsdorff, Jan (2010) Det delade rummet: Om möjligheten för icke-liminalitet i studiet av global kultur. Globalhistoria. Från www.humanistportalen.se 2011-12-05 Garcia, Ernesto (2011) Consumption composites. Masteruppsats. Konstfack: Institutionen för inredningsarkitektur och möbeldesign Internet Do Redo: www.doredo.se Imbali Visual Litaracy Project: www.imbali.za.org Eco Design Initiative: www.nokak.com Eskilstuna folkhögskola: www.eskilstunafolkhogskola.nu/recycledesign-aterbruk.html Löf, Olof (2010) Text till masterutställning Waste Collection: http://www.konstfack2010.se/master/mawi/olo f-lof/ 2011-11-17 Fronts samarbete med Sydafrika: www.editionsincraft.com Sopor i Sverige: www.sopor.nu Stadsmissionens Remake: www.stadsmissionen.se/secondhand/remake Hilborn, Anna-Maria (2011) Processblogg: www.johannesburg2011.blogspot.com Sörmlands museum: www.sormlandsmuseum.se Kommetjie Environmental Awareness Group (KEAG): www.keag.org.za Tshulutrust: www.tshulutrust.org Bildförteckning Fotografierna är tagna och redigerade av Anna-Maria Hilborn mellan juli och december 2011. Undantaget det på sida 14 där hon själv figurerar som tagits av Klara Schyberg samt de på sida 21 som tagits av elever på PJ Simelane Secondary School i Soweto, Johannesburg. 1
© Copyright 2024