DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS
DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS DET SJUNGNA ORDET Forskningsperspektiv på mötet mellan text, musik och framförande Linnéuniversitet i Växjö 25–27 november 2015 ABSTRACTS 1 2 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Anja Angelsen & Domhnall Mitchell Å synge en frakk: versjoner av ”Famous Blue Raincoat” Vi undersøker den vokale fremføringen av engelskspråklige og oversatte versjoner av Leonard Cohens ”Famous Blue Raincoat” (FBR) med hensyn til hvordan den lydlige fremføringen, inkludert intonasjon og prosodiske trekk, bidrar i tolkningen av den medierte teksten. I vurdering av litterære oversettelser er hovedfokus ofte på kildetekstens semantiske kompleksitet og dybde og i hvilken grad denne bevares i målteksten. Hovedfokus i prosjektet vårt er hva som skjer med lyd og lydlige trekk ved sangtekster i oversettelse og cover-versjoner, blant annet med hensyn til forhold som tekstenes intonasjon og prosodi, i forhold til kjønn og til musikalsk arrangement. FBR ble første gang utgitt på Songs of Love and Hate (1971), og Cohen har siden dette spilt inn flere ulike versjoner av låten som belyser ulike sider ved denne kjærlighet/hat-dikotomien. På Songs of Love and Hate synger Cohen alene med akustisk gitar som hovedakkompagnement. I versene er den vokale fremføringen prosodisk nærmere tale enn sang, både i forhold til trykk, lengde og setningsmelodi, noe som forsterker det tekstlige temaet knyttet til svik og kjærlighet: det gir det bilde av et ensomt og nedstemt litterært ”jeg”, som snakker høyt med seg selv om smerten i komplekse kjærlighetsrelasjoner, noe som forsterker det tekstlige temaet knyttet til svik og kjærlighet. Senere live-versjoner gir et noe annet bilde: her er den enslige gitaren erstattet av et fullt band og kordamer, og dette rike lydlige bakteppet gir, spesielt i refrenget, inntrykk av et mer sosialt integrert og forsonet ”jeg”. Cohens egne versjoner av FBR, fremføringer av engelskspråklige versjoner (bl. a. Jennifer Warnes) samt fremføringer av oversatte versjoner (bl. a. Kari Bremnes) brukes som grunnlag for å undersøke hvordan frasering, prosodi og metriske kvaliteter farger den gamle, blå frakken gjennom fire tiår. Kristin Borgehed Ett omprövat tonalitetsbegrepp via ökad förståelse för mötet mellan text, melodi, intonation och framförande I århundraden har musik- och sångforskningen fokuserat på vikten av att ”sjunga rent”, från lyssnarens perspektiv. Vid sånganalys ur ett performance-perspektiv, med utgångspunkt i sin egen kropp, blir det omöjligt att undgå hur begränsande det är att enbart ta hänsyn till lyssnarens perspektiv. Den oackompanjerade sångerskan är i samma stund både producent och konsument av ljud, och de ljudreferenser hon fortlöpande producerar ligger till grund för hennes kommande musik, i varje enskilt framförande. DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Detta gör det svårt att separera klangliga aspekter från poetiska, kontextuella eller berättartekniska dito. På samma gång som hon hör musiken utifrån, i det akustiska rum som delas med hennes åhörare, hör hon musiken via inre vibrationer på ett helt exklusivt sätt inom henne själv. Dessa komplexa samband gör det omöjligt att reducera fenomen som mikrointonation till estetiska effekter, teknik- eller gehörsfrågor. Med en viss typ av tonproduktion kan lyssnarna få intrycket att melodin är uppbygd i små fragment. På samma gång kan sångerskan var helt omedveten om detta, då hennes upplevelse i sitt inre akustiska rum är helt logisk och konsonant. Detta inbjuder till utmanande tankar och intressanta ”nya” estetiska lekplatser bortom begrepp som halvtoner, kvartstoner och frekvensstabila intonationsreferenser. Min ingång är tvärvetenskaplig och ligger i gränslanden mellan etnografiska metoder, performanceforskning, konstnärlig forskning, och datoriserad spektralanalys. Genom tal, sång, och arkivinspelningar undersöks och illustreras några av det kommunikativa och estetiska möjligheter som ligger i ett omprövat tonalitets- och variabilitetsbegrepp. Olle Edström Evert Taube och hans visors transformation Evert Taube (1890–1976) sjöng inte sällan i olika situationer och kontexter själv sina visor till eget ackompanjemang på gitarr eller luta. Han spelade redan från slutet av 1920-talet in sina visor, ibland till eget ackompanjemtang, ibland till en liten orkester på några få musiker, ibland till en mindre salongsorkester. Så småningom blev det allt vanligare att han reciterade sina texter med musiken framförd av en orkester. Hans visor kom dock redan på 1920-talet att även spelas in och framföras av andra, och från slutet 1900-talet har allt fler musiker och artister fortsatt tolka hans visor på det mest olikartade sätt. Mitt paper vill problematisera om och när det finns en gräns för när uttolkningarna av Taubes visor fjärmat sig så från de ”ursprungliga” versionerna att de inte längre uppfattas som taubska, dvs. inte längre kopplas Evert Taube som upphovsperson och artist. Frågan är således om det överhuvudtaget går att visa att i vilken mening det finns/har funnits något taubskt, och/eller för vem/vilka det finns/ har funnits. Vilka faktorer är det i så fall som påverkar och styr denna process? Jag avser att diskutera detta utifrån tre case från olika år: a) ca 1930, b) ca 1970 och c) 2015. 3 4 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Gunnel Fagius Luciakonserten. Orden, musiken och rummet Luciakonserterna exponerar fortfarande, förmodligen den bästa tänkbara körsången med unga röster i Sverige idag. Visor av folkligt ursprung om Lusse, om mattraditioner, mörka nätter och kyla blandas med körsånger från medeltid till nutid som använts i den svenska kyrkans gudstjänster under åtskilliga århundraden. Kyrkans egna barn- och ungdomskörer sjunger, men också skolkörer av olika slag. Denna sångtradition, som växte fram från början av 1900-talet har förvaltat och förnyat en såväl folklig som kyrklig repertoar. Luciakonserterna äger rum i kyrkliga rum och profana lokaler utan att någon ifrågasätter blandningen av profant och sakralt. Med utgångspunkt från en Luciakonsert i Göteborgs domkyrka (CD-inspelning 2013) kan man närma sig repertoaren utifrån kriterier av olika slag: textens språk och ursprung (latin, svenska, engelska), musikalisk form (nykomposition eller arrangemang; enstämmighet eller flerstämmighet; ackompanjerande instrument eller sång a cappella). 26 sånger sjungs av barnkör, diskantkör och blandad ungdomskör. Dirigent är Petter Ekberg, körledare i Göteborgs domkyrka. Hur påverkas luciakonsertens/luciaframträdandets budskap av textens och musikens uttryck och karaktär? Jag väljer att undersöka de 26 sångtexternas ordval och budskap och hur de förhåller sig till sångernas musikaliska form och uttryck. Sångtexterna har sitt ursprung såväl i den sakrala traditionen inom den kristna religionen som den folkliga traditionen med en blandning av profana och sakrala berättelser för tiden kring jul. Musiken följer såväl en klassisk kyrklig tradition som en folklig, den senare anpassad till stämsång i enlighet med diskantkörers och blandade körers klangideal i en västerländsk körtradition. Johan Franzon Från ”hattar ska rulla” till ”tända en feting”. Svensk musikalöversättning Mitt mål är ta teoretiska hållpunkter på musikalöversättning som en särskild texttyp och ett forskningsproblem i gränslandet mellan sångöversättning och teatersångtext. Sedan mitten av 1900-talet har texttypen kommit med ett tämligen konstant inflöde av amerikanska sångtexter som fått svensk gestalt. Problem kan uppstå i skärningspunkten mellan schlageröversättning, där mycket fria metoder praktiseras, och operaöversättning, där idealet är trohet mot såväl musik som text. Ur en samling DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS musikalmanus (No No Nanette, Teaterbåten, My Fair Lady, The Last Five Years, Next to Normal m. fl.) söker jag fånga de grundläggande villkoren för verksamheten, översättarnormerna, och möjligen teckna ett slags historik. Ämnet väcker många frågor, men några får kanske besvaras mer antydningsvis: Kan man urskilja generella tendenser eller olika tidsskeden, som är mer märkbara än översättarnas individualstilar? Vad kräver det sjungna ordet: målspråklig naturlighet, prosodisk musikanpassning och en strofform, kalkerad på källsången (alltså bl. a. rim)? Hur förenas detta med kravet på trohet, semantisk exakthet i överföringen? Hur hanteras kulturella referenser och annan dramatisk information? Går det att urskilja en särskild scenisk teatermässighet? Vilken betydelse har pjäs- och sångtitlar? Är nyöversättningar annorlunda? Hur ser arvet efter Gösta Rybrant ut? Om man hittar funktionella likheter i måltexterna mitt i all kreativ omarbetning, kan man då kanske sätta fingret på något centralt i hur sånger fungerar som teatertexter? Vilken roll spelar tillägg av målspråkliga allusioner (som när t.ex. den svenske Henry Higgins fås att citera J.L. Runeberg: ”Jag släpper ingen jäkel över bron”)? Detta sistnämnda vill jag kalla för stilistisk/intertextuella värden och gärna urskilja som en orsaksfaktor för sig, som jag skissat i en kort artikel, ”Att översätta sånger är att välja bort” [http://journals.lub. lu.se/index.php/IASS2010]. Ursula Geisler Att sjunga i kör. Text, röst, klang Körsång i Sverige har endast i marginell utsträckning studerats. Det finns exempelvis förvånansvärt lite historiskt inriktad grundforskning utifrån befintligt arkiv- och biblioteksmaterial om körlivet i Sverige från 1900-talets början fram till idag. Det faktum att Sveriges anseende som ”körnation” konstrueras främst under 1900-talets andra hälft hade kunnat ge upphov till djupgående studier om kör som fenomen. Här finns relevanta frågor att ställa om den moderna människan och hennes uppenbara behov av gemenskapsfrämjande och -bekräftande sångritualer, där text, röst och klang i bästa fall ingår en lyckad symbios. Intresset för ”den svenska körklangen” och kulturella konstruktioner av sångföreställningar i Sverige har delvis fått nedslag i internationell forskning. Därför tar denna presentation sin utgångspunkt i den internationella forskningen kring text, röst och klang i körsammanhang och kommer göra några komparativa nedslag i 1900-talets körsångshistoria. 5 6 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Karin Hallgren Sånger som kommunikation i musikdramatik för barn I den svenska kulturdebatten på 1960- och 70-talen uppmärksammades kultur för barn på ett annat sätt än tidigare, både inom litteratur, teater och musik. På musikdramatikens område höjdes röster för att även institutionsteatrarna skulle producera verk för den unga publiken. På Stockholmsoperan uruppfördes Svart är vitt – sa kejsarn 1965 med musik av Laci Boldemann och libretto av Lennart Hellsing. Operan har en traditionell sagohandling, som kretsar kring frågor om kampen mellan det onda och det goda. Den har talad dialog, samt ett stort antal sånger av olika karaktär. Publiken kunde förbereda sig inför besöket genom att lära sig en del av sångerna och också få med sig sånger hem i programbladet för att fortsätta sjunga även efter föreställningen. I detta paper står sångerna i fokus. Den traditionella frågan i musikdramaanalys, hur sångerna används för att karakterisera rollpersonerna, kommer att behandlas, men dessutom kommer frågor som relateras till gestaltningen och kommunikationen mellan scenen och barnen i salongen att tas upp. Ur ett narratologiskt perspektiv studeras sångerna med särskild tonvikt på frågor kring hur sångerna samverkar med dialog och agerande till att berätta den historia som operan vill förmedla. Av upphovsmännen, och i den samtida pressen, framhölls sångerna som särskilt viktiga för kommunikationen mellan artisterna på scenen och barnen i salongen. Genom utvalda sånger ur operan ska frågor kring gestaltning och kommunikation av känsloinnehåll diskuteras. Avsikten med studien är att utifrån ett konkret verk diskutera sångernas möjlighet att fördjupa förståelsen av operans handling, skapa olika karaktärer samt skapa en speciell kommunikation mellan artister och publik. Lene Halskov Hansen Aspekter af ”det fortællende sangudtryk” hos traditionelle danske sangere Paperen har til formål at undersøge hvordan sangere der er vokset op i en mundtlig sangtradition i Danmark, er i stand til at omsætte en fortællende visetekst til et lige så fortællende sangligt udtryk. Her er det ikke melodien og dens rytme der bestemmer hvordan ordene skal synges, men sangeren der lader det fortællende aspekt bestemme over melodi, melodiudsmykning, taktart og rytme. Hvilke virkemidler benytter de sig af, og hvordan? Og hvilke præmisser ligger bag denne syngemåde? Paperen tager afsæt i narrative analyser af fem danske traditionelle sangere der er vokset op i de første årtier af 1900-tallet. Deres sangudtryk sættes DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS i forhold til præmisser som overlevering og tilegnelse, indre visualisering af viserne, den personlige indlevelse i viserne og deres betydning. Viveka Hellström Ordet i traditionen – om Radka Toneffs interpretation av en jazzballad Den norska jazzsångerskan, kompositören och textförfattaren Radka Toneff blev endast trettio år gammal, men har erövrat en stark position i nordiskt jazzliv genom sina tre soloalbum och genom sin personliga och känsliga sångkonst. Toneff är inte minst känd för sitt samarbete med pianisten Steve Dobrogosz på skivan Fairytales, som kom ut efter hennes död 1982. De texter Toneff valt att framföra håller ofta en hög kvalitet. Hon är en textmedveten sångerska som uttalat sitt missnöje över texterna till traditionella jazzlåtar. I hennes egna sångtexter kan inflytande från en mer personcentrerad singer songwriter-tradition anas. Toneff har också tonsatt samtida poeter och även låtit andra musiker tonsätta utvald poesi för hennes räkning. Hon har i mindre utsträckning framfört jazzstandards, utan i stället hämtat repertoar från pop- och rockscenen. På detta vis liknar hon sina nordiska kollegor, sångerskor som under sjuttiotalet i större utsträckning framförde samtida material i stället för traditionella jazzlåtar. På Fairytales framför hon dock några melodier som brukar höras i jazzsammanhang, bland annat balladen My Funny Valentine. I mitt anförande uppehåller jag mig särskilt vid denna inspelning för att undersöka hur en textmedveten sångerska som Toneff framför en traditionell jazzballad. I vidare mening vill jag diskutera vad sångtexter kan ha för betydelse för en jazzsångerska. Hanne Juul Att sjunga text: en pedagogs reflexioner Hur får jag sångare med olika förutsättningar och bakgrund att inse kraften i, och vikten av, ordens inneboende rytm i relation till musikens takt? Att inse poetiska meningars potential att bli lättförståeliga inom musikens fraseringar? Jag har under 25 år arbetat som pedagog med studenter som ägnat sig åt den litterära visans konstnärliga uttryck. Pedagogiken som har växt fram på Nordiska Visskolan i Kungälv är unik och bygger på erfarenheter genom undervisning av ca 700 studenter i alla åldrar. 7 8 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Min metod för undervisningen har utvecklats relaterat till elevers behov. Eftersom konstformen är ytterst individuell har utbildningen formats efter en modell som ger utrymme för individuell utveckling med Master Class som grundidé. Individuell undervisning i kollektivet ger en bra pedagogisk möjlighet att använda olika exempel eller metoder för olika arbetssätt, och viktiga inlärningsprocesser. Resultatet blir ett kreativt möte mellan aktiv deltagare och aktivt lyssnande deltagare. Jag kommer att belysa det pedagogiska arbetet med metrik, semantik och gestaltning utifrån exemplen ”Lilla Bäcken” av Allan Edwall och ”Visa i Molom” av Alf Hambe. • • • Metrik: Vad händer med texten när den möter musikens takt? Hur undersöker man ordens rytm och sedan fraseringar? Teori och funktion. Semantik: Vilket behov av kunskap om röstläge/sångteknik/stöd/kontroll behövs? Teori och praktik. Gestaltning: Vad tillför röstkänsla, dynamik och ackompanjemang? Närvaro och publik kommunikation? Katarina Karlsson Sångarens kropp – ett forskningsverktyg! Som sångare är kroppen instrumentet. Inte bara struphuvud, resonansrum och artikulationsapparaten, utan även andningen och de muskler som styr den. När det gäller musik skriven före fonogrammens tidsålder, kan detta ge information som en läsning eller att spela noterna på ett instrument inte kan ge. Genom att ge akt på originalmanuskripts textunderläggning, har jag funnit hur vissa ord bara kan sjungas om man aktiverar kroppen på ett sätt som också aktiverar muskelminnen av emotioner, till exempel skratt. I So Quick, So Hot, So Mad (Campion, 1617) vill sångens berättarjag inte bli uppvaktad ”så snabbt, så hett, så galet”. Orden ”quick, hot, mad, rude” understryks av att det enstaviga ordet hålls ut i en ton som, precis innan ordet tar slut, bryts med två snabba toner. Det är som om sångaren först försöker behärska sig, men till slut inte klarar av att hålla emot längre: känslan tar över. För att snabba toner som infaller under samma stavelse ska uppfattas måste sångaren antingen skilja tonerna åt med ett föra in konsonanten ”h” mellan dem. Då låter tonerna och kroppen rör sig som vid ett skratt, vilket väcker kroppens motoriska minnen av skratt. Den andra möjligheten är att använda magmusklerna och diafragman utan tillägget av konsonanten ”h”. Då blir de motoriska/emotionella minnen som väcks av rörelsen snarare rädsla eller köld. Vilket val som görs kommer att påverka upplevelsen av sången både för den som sjunger och den som lyssnar. DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS I presentationen kommer jag att visa andra exempel och inbjuda till en diskussion om metodens konsekvenser för vår kunskap om sång- och viskonsten. Martin Knust Tala – deklamera – sjunga: om gränserna mellan tal och sång i musikteatern under det tidiga 1800-talet Mitt paper kommer att behandla den vokalsolistiska framförandepraxisen inom musikteatern under 1800-talets första halva. Fokusen kommer att ligga på framförandet av musikaliska genrer som ligger nära recitativen. Bredvid operan kommer även ”mindre prestigefyllda” musikteatergenrer att tas upp som t.ex. vaudeville och sångspel. Samtida teoretiker som skrev om recitativ och konstnärligt tal konstaterade att det fanns en del olika graderingar av tal och sång under det tidiga 1800-talet som inte finns kvar idag och som är bara delvis rekonstruerbara. Dessa graderingar är belagda för framförandepraxisen inom de tyskspråkiga regionerna men torde vara även representativa för framförandepraxisen i delar av Norra och Östeuropa. För att illustrera framförandepraxisen under den här tidsperioden ska jag presentera skrift-, bild- och ljuddokument samt dokument om den kända sångerskan Wilhelmine Schröder-Devrient (1804–1860). Hon hade en exceptionell karriär och representerar både den typiska tyska traditionen (i vilken skådespelare och operasångare inte var skilda yrken) och prototypen till dagens dramatiska sopranfack inom operan. Domhnall Mitchell & Annjo K. Greenall Sangbar tekst eller deklamerbar diktning? Bob Dylan i norsk oversettelse Bob Dylan er en såkalt singer-songwriter innenfor den populærmusikalske musikktradisjonen hvis tekster langt på vei har oppnådd å bli innskrevet i en høykulturell, litterær kanon. Denne splittetheten i måten Dylan framstår på (”lav” vs. ”høy”) gjør at tolkningspotensialet for de som søker å appropriere hans verker er særdeles bredt. I denne presentasjonen ser vi på to svært ulike forsøk på å formidle Dylan til et norsk publikum. Det første kan beskrives som mer eller mindre tradisjonell sangoversettelse: Dikteren Håvard Rem oversatte et sett med Dylan-tekster, som Trønderartisten Åge Aleksandersen deretter hjalp til med å tilpasse til sangbar dialekt, som så ble framført med band, og spilt inn på CD. Det andre 9 10 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS dreier seg om den norske dikteren Jan Erik Volds oversettelser av Dylan. Disse oversettelsene (eller gjendiktningene), er i mange tilfeller høyst idiosynkratiske og tar seg friheter både når det gjelder form og innhold. Oversettelsene er utgitt i bokform, og framføres med en blanding av sang og deklamasjon både live og på plate/CD. Med disse eksemplene vil vi vise hvordan posisjonen og rollen til disse sangoversetterne i det kulturelle landskapet gir opphav til ulike definisjoner av forholdet mellom teksten og musikken, og dermed ulike oversettelsesstrategier. Eksemplene vil også kaste nytt lys over dikotomien ”sangbar” vs. ”ikke-sangbar” innenfor feltet sangoversettelse, hvor dette ofte betraktes som et spørsmål om ”enten-eller”. Spesielt Jan Erik Volds gjendiktninger viser at det heller kan være snakk om en glidende overgang fra det ene til det andre. Mats Nilsson Språk, ljud och rörelse i en ”oslagbar” kombination Sång, musik och dans förknippas ofta, men inte alltid, med varandra. Frågan är om sång kan ses som separat från musik, eftersom det finns en tydlig koppling mellan den språkliga textens ljud och musikljuden. Dans är inte lika självklart att koppla till sångtext, däremot till musik. Ett av de tydligaste uttrycken för kombinationen av sång, musik och dans är det som ibland kalls balladdans, färödans, kvaddans eller sångdans. Där förekommer inte någon annan musikalisk beledsagning än sången. Texten och musiken är kombinerade i sjungandet, men balladernas texter och dansen har ingen koppling i sig. Rösternas sång och den melodi och rytm de skapar är det instrument som skapar dansmusiken. Textinnehållet är inte kopplat till dansens rörelser. I det som kallas danslekar eller sånglekar finns det oftare en tydligare koppling mellan sångens text och dansens rörelser, i mer eller mindre tydliga symboliska rörelser som i exempelvis Små grodorna, Räven raskar, Så gå vi runt kring en enebärabuske med flera relativt kända lekar. Vi har också andra dansgenrer, där det finns både sångtexter och instrument som tillsammans skapar dansmusiken. Ett tydligt exempel är det som vanligen kallas dansband och dansbandsmusik. Här finns sambandet främst på ett mentalt plan. Sångtexten är med och skapar stämning men har inget med själva dansrörelserna att göra. Jag har tidigare diskuterat sambandet mellan musik, dans och sång, och vill i detta samanhang gå vidare. Frågor som lyfts är när och var dessa olika kategorier förekommer? Vem använder dem hur och varför? Går det att teoretiskt och/eller empiriskt att påstå något om sambanden mellan sång, musik och dans? DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS 11 Andrea Susanne Opielka ”At få teksten under foden” – Det sungene ord i færøsk dans Et særpræg af de færøske kvæði (= ballader) består i at de stadig bliver sunget til den traditionelle kædedans. De bliver altså ikke fremført af en sanger i koncertsalen, men af en forsanger (færøsk: skipari) på dansegulvet. Han fortæller (og lever!) balladens indhold f.eks. ved hjælp af sin røst, dansetrin, kropsbevægelser eller øjenkontakt til de andre dansere. Mens der altid findes en aktiv fremfører og et lyttende publikum til en koncert, er den færøske dans en fællesoplevelse hvor forsangeren og danserne synger sammen og bidrager til succesen. Når forsangeren ikke bliver støttet af de andre deltagere i dansen, har han ingen chance til at skabe ”god dans”. Der er ganske vist skrevet meget om fænomenet ”færøsk dans”, det er dog sjældent at forsangerne og deres omgang med ”det sungene ord” har været i midtpunktet af betragtningen. For at få en ny indfaldsvinkel på den færøske dans fokuserede jeg i mit sidste forskningsprojekt (feltarbejde i januar 2014 og april 2015) på forsangerens betydning og lavede nogle personlige, udførlige interviews med en række færøske skipari. Målet var at få et indtryk af deres personlige forhold til kvad og viser, til rollen som forsanger og til dansen i almindelighed. Jeg spurgte f.eks. om deres motivation til at lære sig et bestemt kvad eller vise, om selve oplæringsprocessen, om ”ildprøve” som skipari på dansegulvet, om selvkritik og videreudvikling. Tyngdepunktet var dog at finde ud af hvad der virkelig foregår under dansen, dvs. hvad forsangeren tænker og bevidst gør for at tolke kvadet ved hjælp af sin røst og for at ”få teksten under foden”. Jeg vil præsentere de vigtigste forskningsresultater i mit foredrag. Märta Ramsten Interaktion text–melodi i skillingtryckens melodihänvisningar De tiotusentals skillingtryck som finns i svenska arkiv och bibliotek (främst KB och UUB) är en enastående källa i första hand för visforskare, men också för litteraturvetare, historiker, konstvetare och många fler. Få har ägnat sig åt forskning kring melodihänvisningarna som finns i trycken (sjunges som …). Just dessa är utgångspunkten för Margareta Jersilds doktorsavhandling (1975) i vilken hon visar på de melodinätverk som bildas av melodihänvisningarna i trycken fram till 1800. Däremot har melodihänvisningarna i de tryck som spreds i enorma upplagor från 1800-talets mitt och framåt ännu inte undersökts. En kvantitativ underökning för att få reda på vilka melodier som var gångbara under olika decennier – ett slags 1800-talets ”tio i topp” – vore i och för sig intressant och hade också delvis påbörjats av U.P. Olrog (Olrog 2012). 12 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Men skillingtryckens melodihänvisningar ger oss också möjlighet att se närmare på hur text och melodi interagerar. Hänvisningarna kan tillsammans med andra meloditypers nätverk sägas ingå i ett slags melodibank med melodityper som används och återanvänds till både världsliga och andliga visor under 1700- och 1800-talen. En sådan melodibank rymmer olika lager av musikaliska stilar. Frågan är vilka melodier som under olika epoker hamnar som melodianvisningar. Givetvis har det att göra med enskilda melodiers popularitet under olika perioder, liksom att melodin måste passa textens meter för att kunna sjungas. Men utöver det kan man ställa frågan om det finns något för oss okänt system i hur det gått till när melodier och texter knutits till varandra. Har det funnits en praxis? Hur mycket har valet av melodi att göra med textens innehåll? I mitt konferensinlägg kommer jag att presentera en empirisk undersökning av melodihänvisningar till vissa textkategorier i skillingtrycken. Jag kommer också att följa några melodier som tycks ha färgats av textinnehållet så att de blivit meningsbärande. Detta hittar vi inte minst i de melodikedjor som utgår från 1700-talets litterär-musikaliska paroditeknik (Massengale 2014). Marita Rhedin Röst möter text I det här bidraget undersöks texttolkning och språklig gestaltning ur sångarens perspektiv. Vad sker i den process där en text tar klingande språklig gestalt i sjungen form? Vilka möjligheter/begränsningar erbjuder språkljuden för sångaren att uttrycka sig musikaliskt? Det empiriska materialet består av inspelningar med svenska litterära visor, samt tidningsartiklar och recensioner. Materialet relateras även till egen erfarenhet av vokal interpretation. Två olika ingångar för sångarens sätt att förmedla textinnehållet utvecklas: episkt respektive dramatiskt framförandesätt. Det episka framförandesättet karaktäriseras av ett sakligt och till synes oaffekterat återgivande av textinnehållet, där textens olika stämningslägen och händelseförlopp inte åskådliggörs i fysiskt gestaltande mening. Det dramatiska framförandesättet innebär att sångaren tar vara på dramatiska skeenden och försöker förstärka dem med hjälp av gestik, mimik, tempoförändringar, dynamiska variationer etc. Dessa två förhållningssätt kan i det praktiska utförandet kombineras på en rad olika sätt, och skall därför inte ses som dikotomier, utan snarare som en högst schematisk modell konstruerad för att klarlägga olika berättartekniker inom litterär vissång. Materialet relateras även till tidigare forskning inom andra, närliggande, genrer, såsom folklig vissång. DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS I nästa steg har jag valt att försöka bortse från sångtextens semantiska innehåll (phone semantike) och betrakta den sjunga texten som ”enbart” ljud (phone). Även den här aspekten närmar jag mig från vokalt gestaltande perspektiv. Susanne Rosenberg ”Folk Song Lab” – en forskningsyta I mitt konstnärliga forskningsprojekt ”Kurbits – ReBoot, svensk folksång i ny scenisk gestaltning” (Rosenberg, 2013) provade och utvecklade jag metoder att som folksångare skapa nya sånger (melodi och text) genom improvisation i stunden utifrån tanken att ”sången” endast finns i form av idéen om sången, ett ramverk eller en utgångspunkt för att skapa något – en sång – men som måste skapas på nytt varje gång man sjunger. I projektet ”Folk Song Lab” som presenteras här, har jag fortsatt att utveckla dessa idéer och metoder med detta koncept i fokus. Folk Song Lab är ett pågående projekt tillsammans med studenter och f d studenter vid institutionen för folkmusik vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. I projektet har vi interaktivt i workshop-form t. ex. skapat nya ballader genom att använda egenskapade bildskisser/ storyboard som utgångspunkt för det improviserade sjungandet. Vi har också undersökt metoder för skapandet av lyriska visor kollektivt, både text och melodi. Min inspiration till att prova och utveckla metoder kring detta kommer bland annat från egna tidigare kreativa erfarenheter och inspirerat från vittnesmål från t. ex. Albert Lord, H Bronson som t.ex. detta citat om sångerskan Mrs Brown: ”What was it she had carried in her memory? Not a text, but a ballad: a entity soluble in the mind, to be concretely realized at will in words and music.” (Bronson, 1969) som beskriver, som jag ser det, tanken att sången alltid skapas i ögonblicket. Idag har skriven sångtext en stark ställning inom folksång och texten till en sång är något som man ofta skriver ned, som finns i en version, medan melodin mycket väl kan tas ur minnet och sällan skrivs ned på t.ex. noter. Detta gör att sångtext oftast betraktas mera som fast, men tänk om man också kan betrakta lyrik och sjungen berättelse som något som skapas i stunden, utifrån idén om att sången skapas på nytt varje gång du sjunger? Vilka kreativa möjligheter ger detta för folksången i vår tid? Vid denna presentation kommer jag dels beskriva de metoder som utvecklats i projektet Folk Song Lab och idéerna bakom metoderna, dels presentera några av resultaten och något om tankarna kring fortsättningen av detta pågående projekt. Dessutom kommer det att ingå interaktiva inslag där lyssnarna själva får prova de metoder som beskrivs. 13 14 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Litteratur Bronson, Bertrand Harris. (1969). Mrs Brown and the Ballad, The Ballad as Song. Berkley and Los Angeles: University of California Press. Csikszentmihaly, Mihaly. (1990). Flow, Den optimala upplevelsens psykologi. Stockholm: Natur och kultur. Ong, Walter J. (1990). Muntlig och skriftlig kultur, tekonologiseringen av ordet. Uddevalla: Anthropos AB, Gråbo. Rosenberg, Susanne. (2013). Kurbits – ReBoot, svensk folksång i ny scenisk gestaltning. KMH och Sibelius Academy, Stockholm. Helen Rossil Kingotone og Brorsonsang – to hovedlinjer i dansk folkelig salmesang Den Danske Salmebog er kendetegnet af mange tekster af høj litterær kvalitet og teologisk dybde og er domineret af fremstående digterpræster fra flere perioder. To af disse, Thomas Kingo (1634–1703) og Hans Adolf Brorson (1694–1764), er også kommet til at være dominerende i den folkelige salmesang. Tilhørende hver sin teologiske og åndshistoriske retning, nemlig hhv. den lutherske ortodoksi (Kingo) og pietismen (Brorson) er de også kommet til at sætte hver sit præg på salmesangen, både sangsituationen, tonesættelsen og syngemåden. Begge digtere var elskede i vækkelsen, men havde hver sin plads. Groft sagt hørte Kingo til i kirken, medens Brorson blev sunget ved andagter i hjemmet. Den folkelige salmesang i Danmark er, med få undtagelser, ikke meget undersøgt, men ganske godt dokumenteret. Gennem nedslag i et antal optegnede eller indspillede folkelige hhv. kingo- og brorsonsalmer vil jeg undersøge sammenhængen mellem teologi, menneske- og gudssyn, digterisk udformning, melodi, sanglig udførelse og musikalsk praksis. Undersøgelsen vil vise hvilken betydning Kingos og Brorsons tekster i hver sin åndshistoriske sammenhæng får for den musikalske gestaltning. Den vil desuden forsøge at nærme sig en forståelse for det modsatte forhold, nemlig om salmens musikalske aspekter får betydning for teksten, både i tilblivelse, tilegnelse og udførelse. Teoretisk vil jeg således anlægge en intermedialt grundsyn på den folkelige salme. Inden for dette grundsyn vil der for tekstens vedkommende lægges hovedvægt på det litteratur- og religionshistoriske, medens den musikalske side af undersøgelsen vil være især empirisk funderet. DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Beate Schirrmacher Sjungande text? – Sångcitat i litteraturen Textcitat från sånger är en återkommande form av intermedial referens till musik inom litteraturen. Inom forskningen om intermediala samband mellan musik och litteratur har sådana citat dock spelat en underordnad roll. Sångcitat har då främst behandlats intertextuellt. Werner Wolf (1999) ser sångcitat mest som en allmän markör för att uppmärksamma en mer genomgående strukturell intermedialitet i texten. För att uppnå sin fulla intermediala verkan, anser Wolf att sångcitatet kännas igen och den frånvarande melodin vara bekant. Detta bidrar till att sångcitatet jämfört men den citerade sången framstår som bristfälligt och deficitärt. Lawrence Kramers term ”speaking melody” (2005) betecknar det omvända fenomenet: att endast en sångs melodi citeras i ett musikstycke. Krämer betonar däremot hur den frånvarande sångtexten påverkar just genom sin frånvaro. Den ”talande melodin” framstår då inte som en ofullständig utan som en mycket kraftfull referens. I mitt föredrag vill jag ställa frågan ifall en liknande omvärdering kan göras för sångcitatet i en litterär text. Jag vill diskutera frågan genom att undersöka hur Elfriede Jelinek använder kunstliedcitat i sin roman Pianolärarinnan (1983). Även om de i texten förefaller marginella och som citat deficitära så utvecklar sångcitaten – som Lawrences speaking melody – en kraftfull dragningskraft som påverkar hela passager. Hur melodin påverkar trots och just på grund av sin frånvaro kan jämföras med skillnaden i upplevelse och tolkning när sången blir hörbar som i Wolfgang Hanekes filmatisering av Jelineks roman La Pianiste (2001). Litteratur Kramer, Lawrence (2005). ”Speaking Melody, Melodic Speech” in Essays on Music and the Spoken Word and on Surveying the Field. Word and Music Studies 7 ed. Suzanne M. Lodato (ed. and introd.) and David Francis Urrows (ed.). Amsterdam: Rodopi, 127–143. Wolf, Werner (1999). The Musicalization of Fiction. Amsterdam: Rodopi. Henrik Smith-Sivertsen ”Sing Hallelujah” – brugen og betydningen af ordet ”Hallelujah” i populærmusiktekster I 1979 vandt Israel det årlige Melodi Grand Prix (ESC). Titlen på sangen var ”( ”הללויהHallelujah) og sproget hebræisk. I løbet af sangen blev ordet Hallelujah sunget i alt 22 gange. Da sangen efterfølgende blev udgivet i 15 16 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS en engelsksproget udgave, som hittede i mange europæiske lande, heriblandt de skandinaviske, var titlen stadig ”Hallelujah”, og ordet blev her gentaget 24 gange. Den svenske version hed også ”Hallelujah”. Her blev ordet kun sunget 18 gange, men var stadig tekstens omdrejningspunkt. Som det var på blandt andet græsk, fransk, dansk, finsk, portugisisk, spansk og norsk. I dette paper undersøges brugen og betydning af ordet ”Hallelujah” i populærmusiktekster. ”Hallelujah” er i udgangspunktet et udpræget religiøst betonet begreb. Det er også et meget velklingende ord, som indgår i mange forskellige sange på tværs af forskellige genrer. I ovenstående eksempel fra 1979, årets vindersang, var de religiøse undertoner tydelige, fordi det var netop Israel, der stod som afsender. Ordet er oprindeligt hebræisk, og betyder ”lovpris Herren”. I dette tilfælde er det svært at forstå Herren som andet end den jødiske Gud. Da hele sangens mening drejer sig rundt om dette ord, som, ifølge teksten, er alt, man behøver for at få en bedre verden, indeholder sangen en stærk religiøst og politisk dimension. Dette synes alligevel ikke at have været noget større tema i forhold til sangens reception, hverken i samtiden eller efterfølgende. I præsentationen bruges en række eksempler på anvendelsen af begrebet Hallelujah i såvel de mange oversættelser af ovennævnte sang som andre sange og kontekster som afsæt for en generel diskussion af forholdet mellem ords semantiske betydning og fonetiske/musikalske funktion i populærmusik. Karin Strand Slumpmässiga fragment – eller berättelsens själva kärna? Om vistextens liv från tryckt till traderad Långa berättande visor i skillingtryck – såsom ”Lejonbruden” eller ”Blinde Lindrots sång” – har i muntlig tradition en tendens att med tiden förkortas och koncentreras till några få strofer. Vad som återstår av den tryckta texten kan i princip variera från traditionsbärare till traditionsbärare, som en del i den förändring (och tilldiktning) som utmärker vokal folkmusik. Vilka delar av berättelsen är det då som ”blir kvar”? Naturligtvis är det formuleringar och passager som, av olika skäl, har varit lätta att komma ihåg för den individuella brukaren. I många fall kan man härvidlag konstatera en innehållslig koherens i de bevarade fragmenten; det är av allt att döma strofer som har upplevts som narrativt centrala. DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS Denna kvalitativa aspekt av vistraderingen tycks intressant nog inte enbart utgå från individuella uppfattningar om berättande och sensmoral utan tycks också ha att göra med visornas olika karaktär och funktioner. Att döma av traditionsinspelningar, och nedteckningar är det påfallande ofta samma eller liknande textpartier av samma visa som dokumenterats av personer oberoende av varandra. I mitt paper diskuterar jag olika aspekter av förhållandet mellan tryckt och traderad visa. Exemplen är valda utifrån olika genrer i skillingtrycksrepertoaren och är alla mycket spridda och, i sin tryckta form, mångstrofiga visor. I förhållande till visan i skillingtryckskontexten undersöks vilka beståndsdelar som innehållsligt kommer att representera den en gång vidare berättelsen hos olika traditionsbärare och i nya sammanhang. Silad genom olika brukares föreställningar assimileras vistexten till kortare versioner som i vissa fall framstår som enkla sammanfattningar av den ursprungliga texten, i andra fall tyder på omfunktionering för sammanhang med andra referenser. Christina Svens ”Främling”, vad döljer du för mig? Carolas schlagerhit Främling (1983) har en central funktion i den kurdisk-svenska skådespelaren Nisti Stêrks revy För Sverige i tiden! från 2007/08. I sin helhet besvarar revyn den etnifierande följdfrågan som textjaget antyder om att främlingen i sången döljer något i sina mörka ögon. Stêrks svar som granskar rasismen på ett kreativt kritiskt sätt arbetar med ett förkroppsligat anslag som berör emotionella såväl som intellektuella erfarenheter i henne själv och publiken. Stêrk iscensätter en ”postkolonial analysövning” och jag diskuterar hur hon använder de sjungna texternas röst genom att ge dem kropp på olika sätt– i såväl publik, artister som i egen person. Hur arbetar hon med att förkroppsliga textens röst? En dramaturgisk nyckelscen utgör numret där Stêrk iklädd Sverigedräkten mimar till Ljuva dröm ur Gula Hund av Hasse och Tage (1964). Parafrasen slutar som förlagan i en eldig dans under vilken hon sliter av sig dräkten medan musiken tonar över i en kurdisk sång, till vilken hon fortsätter dansa och tar av sig plagg som tillskriver henne en kurdisk identitet. Bortom attribut som ramar in tillhörighet fortsätter hon dialogen med publiken. I revyn varvar Stêrk sketcher om sin uppväxt i två länder med nummer som ger perspektiv på hur ”främlingar” har framställts i svensk teater och populärmusik sedan decennier. Stêrk använder textjaget som ett teatralt verkningsmedel för ett jämlikt publiktilltal där t. ex. Mitt hjärta 17 18 DET SJUNGNA ORDET ABSTRACTS bultar och slår, ABC och Främling framförs jämte kurdiska sånger och där dialoger med Eva Rydberg, Lill-Babs och Lill Lindfors slipar ner fördomar om respektive kulturer. Stêrk gör teaterscenen till en plats för potentiell mediering där publiken äger kapacitet att aktivt tolka och översätta iscensatta erfarenheter till sina egna berättelser. Hur fungerar textens och artistens röster i publiktilltalet som inte manifesterar ett hierarkiskt motsatsförhållande mellan scen och salong? Urval referenser Elaine Aston and Geraldine Harris, A Good Night Out For The Girls, 2013 Jaques Rancìere, The Emancipated Spectator, 2009 Sara Ahmed, Strange Encounters: Embodied Others in Postcoloniality, 2000 Ingrid Åkesson ”You bend the tune round the words so that the story comes forward much more”. Om melodi, text och berättande i folklig sångtradition Rubrikens citat kommer från en intervju med den skotska sångerskan Gordeanna McCulloch men passar också in på många skandinaviska utövares – uttalade eller outtalade – framförande- och tolkningspraxis inom det område som brukar benämnas folklig sång, folksång eller vokal folkmusik. ”To bend the tune round the words” syftar på att sätta sångens berättelse/känsloinnehåll i centrum och låta detta gestaltande styra hur melodin utformas och anpassas till texter som t.ex. kan vara metriskt och strofiskt oregelbundna, språkligt arkaiska eller byggda på repetition. Ordens klangliga aspekter spelar också in. I mitt paper kommer jag att fördjupa temat och diskutera de uttryck för etos och framförandepraxis som speglas i citatet med utgångspunkt i såväl inspelningar som egna intervjuer med sångare och pedagoger. Jag bygger både på min tidigare forskning, där jag har förenat musiketnologiska och musikanalytiska perspektiv på folkligt sjungande, och på arbete från senare år då mitt forskningsfokus har legat på det samtida utövandet av traditionella ballader och andra berättande sånger i Sverige och på Brittiska öarna. Främst har jag studerat etos och praxis i småskaliga, opluggade och icke-kommersiella sammanhang, men jag hämtar också exempel från 1990-talets och 2000-talets inspelningar och konsertframträdanden. Genom mitt paper vill jag öppna för samtal kring liknande framförandeideal i andra sånggenrer. Vilka element beträffande relationen mellan text, melodi och innehåll är genrespecifika och vilka är gemensamma för folklig sång, litterär visa, jazzballad, romans osv?
© Copyright 2024